Har vi en bra domarutbildning i vårt land?

 

Med frågeställningen ovan inleder Carl-Ivar Skarstedt i SvJT 1982 s. 747 en som jag hoppas livlig debatt kring domarutbildningen i stort där vi även om möjligt kan behandla den svenske domarens yrkesroll ur eget och andras perspektiv. Själv skulle jag till en början vilja ändra artikelrubriken till Har vi en domarutbildning i vårt land? Att så är fallet anser jag långt ifrån självklart. Ett svar finns förmodligen att söka i definitionen av det mycket vaga begreppet "utbildning". Skarstedt använder sig i stort av en tredelad disposition där de olika utbildningsstegen består av teoretiska högskolestudier, en första praktik genom att "sitta ting" och en avslutande finslipning i överrätt. I det följande använder jag mig av samma uppläggning, men på grund av bristande yrkeserfarenhet måste jag såvitt gäller tiden i överrätt begränsa mig till den s. k. aspirantutbildningen.

 

Steg ett — integrera och politisera
I mitten av 1978 kvitterade jag ut mitt jur.kand.-bevis. Mina erfarenheter grundar sig alltså på den "äldre" teoretiska juristutbildningen. Av vad jag erfarit har dock inte mycket förändrats i praktiken, varför den följande kritiken får avse högskoleutbildning av jurister i allmänhet. Till bilden hör också att jag sedan drygt ett halvår utbildar blivande socionomer vid Högskolan i Östersund.
    En jur.kand.-examen bestod av 13 helt åtskilda ämnen samt en avslutande termin för tillämpade studier. Det sistnämnda låter ju utmärkt — tänk att i skrift och handling få omsätta fyra års teoretiserande — men vanligtvis blev det hela bortfuskat genom att studenter (jag var en av dem) dispensvägen eller på annat sätt ersatte uppsatsskrivandet med 20 poäng i allt från litteraturhistoria till spanska. När det gäller de olika juridiska disciplinerna, rättshistoria, civilrätt, straffrätt osv., fanns det ingen som helst integrering. Varje ämne hade sitt territorium omgivet av den allra bredaste vallgrav. Att ett rättsligt problem kan innehålla och vanligtvis också innehåller såväl civil- och finansrättsliga som straffrättsliga frågeställningar blev närmast en chockupplevelse i början av tingstjänstgöringen. Det mest elementära kravet på integrering, det mellan olika juridiska ämnen, var alltså inte uppfyllt. Nu är ju samhället lyckligtvis inte enbart rättsliga handlingsregler. Den rättsliga biten är alltid en mindre del av ett betydligt större socialt komplex, något som många praktiskt verksamma jurister har svårt att förstå eftersom de, beroende på bakgrund, utbildning osv., ofta befinner sig i ett elfenbensliknande torn. Med andra ord fanns inte ens tillstymmelsen till social analys av olika rättsliga problem. Det sistnämnda är, som jag ser det, helt förödande såväl för juristkåren som sådan som för hela samhället. Eftersom juristutbildningen ser ut som den gör så får vi jurister (och många av dem väljer fortfarande domarbanan) vilka i debatten närmast är socialt handikappade. Vi får en tyst

 

yrkeskår som vänder taggarna utåt så fort ordet "social" nämns. Denna tystnad har inte det svenska samhället råd med. För att komma till rätta härmed måste vi inte bara öka integreringen av alla samhällsvetenskaper utan också politisera juristutbildningen. Jurister, och domare i synnerhet, administrerar politiska beslut fattade i demokratisk ordning av riksdag, regering osv. Det borde vara en självklarhet att administratörerna av dessa för allmänheten så oerhört viktiga beslut har en elementär politisk skolning i att lösa sociala problem med hjälp av rättsregler. Den skenbara objektivitet som kännetecknar all juristutbildning, såväl teoretisk som praktisk, måste om inte brytas ner så i vart fall sättas under debatt. Att inte ta ställning är också ett sätt att ta ställning vilket från början måste inpräntas i varje juris studerande.

 

Steg två — för en notarieutbildning i tiden
Att den teoretiska juristutbildningen var dålig berodde inte bara på allt vad den nu saknade utan också på den av betygshets framtvingade inriktningen. Det där med att få "ting" var något guldkantat, ett eftersträvansvärt Nirvana där Notarienämnden fungerade som en modern Sankte Per. Även om betygen numera endast är tregradiga (underkänd, godkänd och väl godkänd) så är jag övertygad om att hetsen och stressen är densamma. Vettigt skulle det vara att endast ha varianterna godkänd och underkänd.
    De "lyckligt" utvalda, cirka 45 % av samtliga som tagit sig igenom "utbildningen", får så efter all den vedervärdiga betygshetsen börja sin hett efterlängtade notarietjänstgöring. Två och ett halvt år någonstans i Sverige och därefter åter arbetslös. Det sista kanske något uppseendeväckande i "trygghetslagarnas" land nummer ett. Till en början, lycklig som man är över att ha uppnått åtminstone ett delmål, svävar notarien i fullständig okunnighet om huruvida han/hon hamnat vid en ur överrätternas synvinkel lämplig arbetsplats. Först i hovrätten fick jag erfara att vissa lagmän och därmed hela domstolen (samhällets och i synnerhet domstolsväsendets hierarkiska uppbyggnad gör sig ständigt påmind) har ett sådant rykte eller vanrykte att den som så att säga har hamnat fel i det närmaste är utestängd från överrättsarbete och därmed domarkarriär. Tala om att spela roulette. Eftersom den teoretiska juristutbildningen ser ut som den gör blir det verklighetsanknutna domstolsarbetet en kalldusch för det mänskliga systemet. Allt flyter in i vart annat och hjälplösheten kryper över en. Under notarietiden, som i många avseenden känns artfrämmande för vad som inhämtats under studietiden (ibland tror jag att det snarast är en nackdel för notarien att tidigare överhuvud taget ha läst juridik), gäller det för teoretikern att snabbt som ögat bli praktiker. Snabbhet premieras, vilket i och för sig är naturligt med rådande måltillströmning, men notarien bör väl ändå inte enbart ses som en arbetskraftsreserv i en modern "sweat-shop". Proper klädsel och snällhet i allmänhet värderas högt och foglighet på gränsen till servilitet är en dygd som i bästa fall kan ge en aspirantplats i överrätt. Tingsrätten, förmodligen i högre grad än länsrätten, är en sluten plats där den pyramidala uppbyggnaden (lagman, rådmän, tingsfiskal, notarier och alla andra) i mångt och mycket liknar en kyrklig-militär organisation. Beskrivningen avser enbart mindre-medelstora domstolar som i förhållande till de större har den fördelen att de kan erbjuda en personligare stämning, ett gemyt som dock till sin färg är fullständigt avhängigt av lagmannens humörvariationer. Underrättsperioden är givetvis en för alla blivande jurister och kanske i synnerhet för domare en oerhört

 

viktig tid under vilken teoretiska kunskaper för att kunna utvecklas skall omsättas i praktiken. På grund av den bristfälliga högskoleundervisningen finns det mycket att hämta in och rätta till. Vore studierna mer verklighetsorienterade genom ökad integrering och politisering så skulle även tingstjänstgöringen kunna utvecklas på ett för alla intressenter (läs det svenska rättssystemet i stort) gynnsamt sätt. Jag vill att de teoretiska delarna — rättsfallstolkning, studium av lagförarbeten, kommentarläsning m. m. — kombineras med den nyttiga och nödvändiga praktiken. Tid och utrymme måste alltid finnas för en målinriktad utbildning av ett lands domarkår. En ordinarie tingsrättsdomare bör leda denna utbildning som i och för sig inte behöver vara alltför pretentiös men åtminstone regelbundet återkommande. En gång varannan eller var tredje vecka skulle förmodligen vara realistiskt. Mindre tingsrätter kunde få hjälp från hovrätterna, vars fiskalskår på en del ställen i det närmaste är övertalig. Möjligheterna till pedagogiska inslag finns, vad som eventuellt tryter är bristande intresse och vilja från äldre kolleger.

 

Steg tre — en mänskligare aspiranttjänstgöring
När nu alla hinder tycks ha klarats av och du står där med notariemeritering i hand, då återstår ändå det värsta för dig som väljer domarstigen, aspiranttjänstgöring i överrätt. Kanske en intervju också innan du får börja. Redan här vill jag påpeka att aspiranttiden kan te sig och säkert också ter sig högst olika från individ till individ beroende inte bara på vilken typ av överrätt som väljs (med den benhårda konkurrens som nu råder är det för notariens del inget val längre mellan hovrätt och kammarrätt) utan också på vilken överrätt man hamnar i, vilka avdelningar som skall pröva en, lagmännens inställning, referenternas hjälpsamhet samt aspirantens läggning och personlighet. Den egna kunskapen och skickligheten har ingen avgörande betydelse. Brister i fråga om det juridiska kan med ganska stor lätthet kompenseras med en känsla för takt och finess. Här, till skillnad från vad som är fallet vid underrätterna, gäller det att till viss grad stå på sig, att tro på sig själv, men ändå i rätt ögonblick kunna ändra sig. Det muntliga framställningssättet, föredragningstekniken, blir det som avgör aspirantens öde, vilket i och för sig kanske är något olämpligt med tanke på att åtminstone den traditionella domarrollen är uppbyggd endast kring det skrivna ordet. Det otäcka med aspiranttjänstgöringen är den fullständiga anställningsotrygghet som är knuten till att stå under prövning. Vi har här killar och tjejer på mellan 25 och 35 år, vanligtvis med familjer, som efter knappt ett år riskerar att "bli spräckta" eller entledigade som det så vackert heter. Denna tingens ordning varken kan eller får accepteras. Någon form av anställningstrygghet bör väl i rimlighetens namn gälla även blivande domare. Och vilka framtidsutsikter har en "spräckt"aspirant? Bättre vore det i så fall att göra antagningssystemet mer differentierat, fler intervjuer kombinerade med såväl muntliga som skriftliga tester, allt utspritt under låt oss säga en vecka. Den antagne aspiranten kan därefter göra en bättre arbetsinsats när en del av tryggheten har ersatt den ständiga prövningen. På så sätt får vi en bättre fungerande domarkår, ett mänskligare arbetsklimat samt framför allt bättre överensstämmelse mellan den hitintills slutna domstolsvärlden och det övriga samhället. Kanske detta skulle kunna medföra att vi även får mer samhällsmedvetna domare öppna för de förändringar som är styrkan i vårt demokratiska system.
 

Sven Martinger