Mellandom i skiljeförfarande
Av f. d. hovrättslagmannen TORVALD HELLQUIST
I ett tvistemål kan domstolen dela upp sakfrågorna på skilda avgöranden. Det kan som bekant ske genom deldom eller genom mellandom. I en deldom avgörs en eller flera frågor som kan särskiljas. Fördelen är att parterna inte behöver vänta på avgörande i viss fråga i avbidan på att hela målet blir slutbehandlat. Genom en mellandom å andra sidan avgörs fråga av vars prövning målets utgång i övrigt beror, t. ex. en preskriptionsinvändning. Här är fördelen främst av ekonomisk natur；om tvisten blir avgjord redan genom mellandomen behövs ingen vidare utredning och man sparar rättegångskostnader. Att också detta innebär en tidsvinst är uppenbart. — Om de båda formerna av partiella avgöranden stadgas i 17: 4 och 5 RB.
Dessa möjligheter enligt rättegångsbalken att göra en uppdelning av sakfrågorna i en domstolsprocess har för skiljeförfarandets del en motsvarighet såvitt gäller deldom: 19 § lagen om skiljemän stämmer sakligt nära överens med 17: 4 RB. Däremot saknar lagen någon bestämmelse om mellandom.
Hur förhåller det sig då med mellandom i skiljeförfarande？1 Med andra ord, kan rättegångsbalkens bestämmelser — 17: 5 — tillämpas analogt? Enligt uttalanden i doktrinen kan mellandom förekomma då parterna är ense därom, eljest inte."2 Rättspraxis ger inget belägg fören vidare användning — men talar heller inte emot en sådan.
Frågan, som avsikten är att belysa i det följande, måste till en början sättas in i sitt större sammanhang. Det övergripande spörsmålet är i vad mån det över huvud är möjligt att, där skiljemannalagen tiger, analogt tillämpa rättegångsbalkens bestämmelser om förfarandet i tvistemål. Den som av ena eller andra anledningen har att befatta sig med skiljeförfaranden lär inte undgå att då och då möta dylika frågeställningar.
I skiljemannalagen är avsnittet om förfarandet föga innehållsrikt. Det är inte utan skäl som lagen heter lag om skiljemän, inte om
skiljeförfarande. Om skiljemännen finns åtskilligt att inhämta, hur de utses och hur de kan skiljas från uppdraget, hur lång tid de har sig tillmätt för att meddela skiljedom och hur denna ska avfattas för att vara varken ogiltig eller öppen för klander.
I avsnittet om själva förfarandet har lagstiftaren i stort sett nöjt sig med allmänna uttalanden. Parterna skall beredas tillfälle att utföra sin talan. Vad de föreskrivit om förfarandet skall följas "i den mån hinder ej möter". Saken skall i övrigt handläggas opartiskt, ändamålsenligt och skyndsamt. Vite eller annat tvångsmedel får inte användas, ej heller edgång eller sanningsförsäkran. — Stort mer står inte att inhämta om förfarandet, frånsett den nämnda paragrafen om möjlighet att ge deldom. Det förefaller som om lagstiftaren menat att man kunde vid behov hämta ledning på annat håll. Någon hänvisning till rättegångsreglerna i RB lämnas dock inte.
Det råder följaktligen en påtaglig frihet att ordna förfarandet efter gottfinnande, förutsatt att parterna är med därpå och lagen inte lägger hinder i vägen. Det kan t. ex. gälla en för förfarandet så väsentlig sak som om muntlig förhandling alls skall äga rum eller om man skall nöja sig med enbart skriftligt material. Parterna har emellertid det avgörande ordet i den mån de är ense — det framgår av lagen — och den skiljeman som skulle finna ett påbjudet arrangemang vara oacceptabelt har, om han inte kan vinna gehör för sin uppfattnin, inget annat val än att avsäga sig uppdraget.
Å andra sidan, om parterna inte har någon bestämd och sammanstämmande önskan om hur förfarandet skall gestaltas får skiljemännen söka ordna detta på bästa sätt, dvs. på det sätt som — med beaktande, får väl förutsättas, av rättssäkerhetens krav — bedöms vara mest ändamålsenligt. Här framträder särskilt behovet av utfyllande regler. Naturligt är att de allmänna principer på vilka domstolsprocessen är uppbyggd — som muntlighet och koncentration m. m. — blir ledande också i skiljeförfarandet.
Hur långt i övrigt en anpassning kan ske till bestämmelser i RB och i vilka hänseenden förfarandet bör följa domstolsprocessen, därom synes rättsläget vara på olika punkter oklart. Det må vara att det stora flertalet skiljetvister förlöper smärtfritt i så måtto att parter och skiljemän enas om hur förfarandet lämpligen skall ordnas. Förekommande fall av meningsskiljaktigheter kan dock bli så mycket bekymmersammare som en av klandergrunderna — den vanligaste — är den som avser att fel begåtts "i avseende på ärendets behandling". Om felet kan med sannolikhet antas ha inverkat på utgången skall skiljedomen hävas. Man må sedan förundra sig över att en skiljedom får vara hur bristfällig som helst, materiellt och rättsligt, utan att det går att göra
något däråt, medan ett litet fel i handläggningen kan göra hela skiljeprocessen bortkastad, med kostnader och allt.3
En av anledningarna till den rådande osäkerheten är naturligtvis att det finns endast ett fåtal vägledande rättsfall på detta område. Att så är fallet sammanhänger med att erfarna skiljemän är angelägna om att för varje steg i förfarandet ha båda parterna med sig, något som är välbetänkt särskilt med tanke på att det på så sätt blir mindre utrymme för part att påstå att ärendets behandling orsakat en för honom ofördelaktig utgång. Att rättsläget är svårt att överblicka hänger också samman med att det stora flertalet skiljedomar inte publiceras.4
I den mån hithörande frågor tagits upp av doktrinen kan inställningen betecknas som övervägande tveksam och avvaktande. Det saknas visserligen inte allmänt hållna uttalanden om nödvändigheten att i många väsentliga avseenden komplettera den kortfattade skiljemannalagen med regler som hämtar stöd från RB och annan lagstiftning.5 Å andra sidan kan man möta en långtgående försiktighet då det gäller att i det särskilda fallet tillåta en analog tillämpning av RB; för dylikt tycks särskilda skäl behöva åberopas.6
Huruvida en sådan återhållsamhet alltid bärs upp av fullgoda skä, därom kan meningarna vara delade. Domstolsprocessen och skiljeförfarandet är båda grenar på processrättens träd, de syftar ytterst mot samma mål, att nå fram till en så god dom som omständigheterna tillåter — så skälig, rättvis, rättsenlig som möjligt, hur man vill uttrycka saken. Förfarandet i tvistemål har i RB byggts upp för att erbjuda bästa möjliga förutsättningar för att nå dithän. Ändamålsenligheten är riktpunkten i förfarandet, och de reformer som sett eller ser dagen efter RB:s ikraftträdande får förutsättas ha ytterst samma syfte, låt vara att rationaliserings- och andra avsikter kan spela in.
Det vore mot den bakgrunden i och för sig inte onaturligt om förfarandet i skiljetvist finge så långt det vore lämpligt anpassas efter domstolsförfarandet om inte skiljemannalagen lägger hinder i vägen eller parterna kommer överens om ett annat procedere. I den mån ändringar sker i RB i någon för förfarandet gynnsam riktning vore det lika naturligt att nyheterna — under nämnda förutsättningar — utan
vidare kom också skiljeförfarandet till del. Resultatet blev i så fall att, när fråga uppkommer om att analogt använda bestämmelser i RB, man inte skulle behöva söka efter särskilda skäl utan kunde besvara frågan med en motfråga — varför inte？
Det kan naturligtvis — det förbehållet måste alltid göras — ligga i sakens natur att åtskilliga bestämmelser i RB inte är användbara i sammanhanget.7 Här får det något diffusa — men i praktiken oftast självklara — begreppet sakens natur översättas med skiljeförfarandets natur, som kan tänkas resa hinder mot att pressa förfarandet inom civilprocessens ramar. Skillnaden mellan de båda processarterna är ju i grunden den, att bakom varje skiljeförfarande ligger ett avtal mellan parterna. Det är därför som parternas intentioner snarare än lagbundna former skall bestämma procederet.
Det kan vara anledning att i detta sammanhang ställa frågan i vad mån just detta bakomliggande avtalsförhållande kan bidra till att besvara frågor rörande analogier. I ett hänseende är svaret redan givet: vad föreskrivit om förfarandet skall som regel följas, det framgår direkt av lagen (13 §) och har för övrigt kommit till uttryck i rättsfallet NJA 1965 s. 384.8
Om parterna emellertid inte i skiljeavtalet eller senare under förhandlingens gång lämnat några bestämda direktiv blir frågan huruvida själva skiljeavtalet ändå kan tjäna till någon ledning för hur förfarandet skall utformas. Den vanligaste typen av skiljeavtal är en skiljeklausul av standardtyp som intas i ett kontrakt och inte innehåller annat än att tvist i anledning av eller angående tolkningen av kontraktet skall avgöras av skiljemän, enligt skiljemannalagen eller enligt någon branschorganisations formulärbestämmelser. En sådan standardklausul lämnar inte mycket utrymme för analys och tolkning, här finns inte mycken viljeyttring att ta fram utöver just detta att eventuell tvist skall lösas av skiljemän. Vid kontraktets ingående räknar parterna över huvud inte med att klausulen skall behöva tillämpas.9
Kanske skulle ändå kunna hävdas att part genom en dylik klausul får anses ha förklarat sig beredd att godta ett skiljeförfarande i enlighet med vad lag och vedertagen rättstillämpning anvisar. Däri skulle i så fall också kunna inläsas att parten godtar att man i förfarandet använder i och för sig motiverade analogier med RB.
Om man emellertid inte skulle vara beredd att gå så långt i tolkningen av standardklausulen att den innefattar ett direkt stöd för analogier, lär det ändå vara svårt att hävda att klausulen skulle ha motsatt innebörd, att ge part ett större inflytande över förfarandet än som betingas av en motiverad anpassning av förfarandet till RB, t. ex. att ge ena parten en ovillkorlig rätt att förhindra mellandom.
Förhåller det sig annorlunda i den andra huvudtypen av skiljeavtal, de som rör en redan uppkommen tvist? I princip naturligtvis inte. I praktiken förhåller det sig likväl ofta så att parterna i dessa fall i samband med eller i anslutning till skiljeavtalet kommer överens om vissa huvuddrag i det blivande förfarandet, t. ex. om uppdelning av frågorna på skilda avgöranden. Här blir det då mindre tillfälle för skiljemännen att vara med om att gestalta förfarandet i detalj, men skillnaden saknar principiell betydelse.
Innan vi går vidare och kommer in på de speciella problem som sammanhänger med mellandomens användning i skiljeförfarande kan det vara av intresse att beröra hur ett annat analogifall behandlats i litteraturen. Det gäller spörsmålet huruvida en svarande i skiljetvist har, när käromålet återkallas, motsvarande rätt till dom som enligt 13: 5 RB tillkommer svarande i domstol. Frågan har tidigare — av Hassler i dennes arbete Skiljeförfarande — besvarats nekande; tillräcklig grund fanns knappast, menade denne. Frågan togs upp av Mauritz Bäärnhielm i en artikel i Advokatsamfundets tidskrift 1969.10 I artikeln behandlar Bäärnhielm till en början frågan om tillämpligheten över huvud av RB:s principer vid skiljeförfarande. Han blickar tillbaka i tiden, sätter in frågan i ett rättshistoriskt sammanhang och kommer till resultatet att det uppställda spörsmålet om svarandes rätt till dom bör redan från sådana aspekter besvaras jakande. Påståendet grundar han i första hand på att skiljemannalagen och RB genom det sätt på vilket de tillkommit har ett sådant inbördes samband att RB skall tillämpas även vid skiljeförfarande, i den mån skiljemannalagen inte föreskriver annat eller det ligger i sakens natur att vissa bestämmelser i RB äger tillämpning endast på rättegång vid domstol.
Bäärnhielm erinrar om att lagkommitténs förslag 1826 till allmän civillag innehöll ett särskilt kapitel om skiljemän (32 kap.), på vilket förslag vår nuvarande skiljemannalag i många och betydelsefulla delar går tillbaka. Förslagets placering, uppställning och motiv ger stöd för uppfattningen att de av lagkommittén föreslagna allmänna processrättsliga principerna skulle gälla också skiljeförfarandet. Emellertid fick man som bekant med tiden överge tanken på att få till stånd en allmän processreform. På förslag av nya lagberedningen i det s.k. principbetänkandet 1884, som kom att spela en avgörande roll för den följande utvecklingen, kom det fortsatta reformarbetet att ske i etapper. Tanken var dock att så småningom sammanföra resultaten av de partiella reformerna till ett enhetligt lagverk. En av de första etapperna i arbetet på en ny rättegångsordning blev just vår första skiljemannalag 1887. Meningen måste också här ha varit att gällande processuella principer skulle tillämpas, och lagen utformades med tanke på att — såsom förutsatts i principbetänkandet — kunna infogas i en ny rättegångsbalk. Innan en sådan såg dagen tillkom skiljemannalagen 1929, vilken skiljer sig från den äldre lagen huvudsakligen endast i detaljer; grundvalarna lämnades uttryckligen orubbade. Varken då eller senare, vid 1940-talets rättegångsreformer, har det ursprungliga sambandet mellan skiljeförfarandet och de allmänna processprinciperna blivit brutet, ehuru lagstiftningen om skiljemän inte som avsikten ursprungligen varit kom att inflyta i RB. Det finns för övrigt， hävdar Bäärnhielm, ingen anledning tro att lagstiftaren avsett att just skiljeförfarandet skulle stå kvar på den äldre processrättens grund. Skiljemannalagen får ses som en integrerande del av den redan under tidigt 1800-tal inledda rättegångsreformen.
Det må tilläggas att Bäärnhielm i sin artikel åberopar också andra skäl för sin telkning, för den händelse hans rättshistoriskt färgade tolkningsmetod skulle befinnas vara alltför vågad. De skälen kan i detta sammanhang lämnas åsido. Av intresse är emellertid att Hassler i sitt senare arbete Specialprocess (1972) väl inte anser sig kunna godta de av Bäärnhielm åberopade rättshistoriskt grundade skälen (och för övrigt inte heller de övriga skälen). Han höjer ett varnande finger mot, som det förefaller, varje analogisk tillämpning av RB på skiljeförfarande. På andra grunder finner Hassler sig dock kunna ansluta sig till Bäärnhielms slutsats om svarandens rätt till dom.11 Slutet blev alltså såtillvida gott som svaranden fick sin rätt till dom, men frågan om analogitillåtligheten blev inte entydigt besvarad.
Vänder vi nu tillbaka till den inledningsvis ställda frågan om hur det står till med mellandomen i skiljeförfarandet kan förhållandet sägas vara åtminstone i ett hänseende likartat med det nu berörda spörsmålet om en svarandes rätt till dom. I båda fallen är det fördomstolarnas del fråga om nyheter i samband med rättegångsreformen, nyheter som är framkomna ur samma historiska eller rättshistoriska utveckling. Denna bakgrund kan tänkas vara av större eller mindre betydelse men kan aldrig lämnas obeaktad. Bäärnhielms slutsats att intet tyder på någon avsikt hos lagstiftaren att låta skiljeförfarandet stå kvar på äldre processrättslig grund lär i varje fall inte kunna gendrivas.
I de slutliga förarbetena till rättegångsbalken saknas varje generellt uttalande om sambandet mellan skiljeförfarande och domstolsprocess.
Att rättegångsbalken inte — som tanken ursprungligen var — kom att innehålla något kapitel om skiljemän utan att reglerna därom behölls i en särskild lag kan inte gärna åberopas som skäl emot en analog tillämpning.12 Efter tillkomsten av 1929 års lag lämnades skiljeförfarandet utanför den fortsatta rättegångsreformen, bortsett från ett par i sammanhanget betydelselösa formella ändringar i lagens 15 §. Någon prövning skedde aldrig av i vad mån processuella nyheter i RB skulle komma skiljeförfarandet till godo. Inte heller rubbades det tidigare rådande förhållandet mellan de båda processarterna. Hade man tidigare kunnat fylla ut luckor i skiljemannalagen med bestämmelser enligt den förutvarande rättegångsordningen, borde motsvarande möjligheter fortfarande föreligga. Frågan kvarstår dock hur långt analogiseringen skall kunna sträckas — i skalan från allmänt processuella principer ner till mera speciella regler och regleringar. Var ligger mellandomen på den skalan?
Före nya RB:s tillkomst saknade domstolarna generell möjlighet att dela upp sakfrågorna på skilda avgöranden; sådan möjlighet förelåg endast enligt ett par specialstadganden, av vilka det i praktiken viktigaste var giftermålsbalkens bestämmelse om att i skilsmässomål själva skillnadsfrågan kunde bli föremål för särskilt avgörande innan andra med skilsmässan sammanhängande frågor, t. ex. om vårdnad och underhåll, prövades.
Skiljemannalagen 1929 hann alltså med sitt stadgande om deldom före RB beträffande möjligheten att dela upp sakfrågorna. Det befanns vara motiverat att uttryckligen lagfästa denna rätt för skiljemännen att avgöra ett yrkande om vilket förhandlingen var slutförd för att sedan fortsätta behandlingen av övriga yrkanden. En sådan befogenhet ansågs nämligen framgå av ett stadgande i 1887 års skiljemannalag, vilket det var meningen att ta bort i den nya lagen.13
Motiven tillägger att det bör överlämnas åt skiljemännen att pröva om deldom lämpligen kan ges (i lagtexten uttryckt med det lilla ordet må: "må ... giva dom"). Här får alltså skiljemännen bestämma om sådan uppdelning, och enda förutsättningen är att det kan ske utan förfång för part. Stadgandet framstår som ett undantag från huvudregeln (i 13 §) att skiljemännen har att tillämpa vad parterna kommer
överens om beträffande förfarandet. I praktiken torde detta undantag dock sakna betydelse.14
Som redan antytts skiljer sig 19 § skiljemannalagen om deldom inte i något väsentligt sakligt hänseende från vad som för domstolarnas del kom att så småningom inflyta i 17: 4 RB.
Motiven ger inte intryck av att lagstiftaren hyst uppfattningen att det skulle finnas något särskilt behov av deldom i skiljeförfarande — i så fall en inställning som visat sig vara riktig. Deldom lär vara en sällsynt företeelse.13 Av naturliga skäl vill parterna som regel ha tvisten avgjord i ett sammanhang. Inte heller skiljemännen lär betrakta deldom som något eftersträvansvärt. Den kan förorsaka tidsutdräkt, särskilt om deldomen klandras, och det kan bli svårigheter med det fortsatta förfarandet beroende på parternas möjligheter att förhindra att den utmätta tiden blir förlängd.
I motiven till lagens 19 § togs också upp frågan om eventuellt behov av mellandom i skiljeförfarande. Det kunde sättas i fråga, sägs i motiven, att om en tvist rör både parts skyldighet att betala ersättning och ersättningens storlek, skiljemännen fick meddela mellandom över grunden för ersättningsyrkandet och， sedan sådan grund befunnits föreligga, övergå till förhandling om beloppet.16 Motiven hänvisar emellertid till att såväl nya lagberedningen (på 1880-talet) som processkommissionen (1926) hade avstyrkt att införa mellandom i allmän rättegång, och ansåg att det syntes föreligga än mindre skäl att uppta mellandom i skiljeförfarandet, eftersom dess värde väsentligen sammanhängde med möjligheten att i sak överklaga den. För skiljeförfarandets vidkommande — slutar motiven i denna del — bör den fördel mellandomen skulle medföra lika väl stå att vinna genom en ändamålsenlig processledning från skiljenämndens ordförandes sida.17
Vid lagens tillkomst hade alltså definitiv ställning ännu inte tagits till mellandom i den allmänna processen. Med det begränsade tilllämpningsområde för sådan dom som vid den tiden var på tal ansågs den också vara obehövlig i skiljeförfarandet. Ingenting framskymtar om att mellandom som processrättsligt institut skulle anses vara något för skiljeförfarandet främmande, något som stred mot vad i övrigt skulle gälla om förfarandet. Man kan tycka att det var en ödets
skickelse att lagen begåvades med ett stadgande om deldom som knappast behövdes men inte om mellandom, vilket varit behövligt i varje fall om det råder tvekan om huruvida analogilinjen till RB står öppen.
Mellandomens från början tämligen snävt tilltagna användningsområde i domstolsprocessen utvidgades väsentligt genom den 1971 genomförda ändringen i 17: 5 andra stycket. Det var en efterlängtad reform varigenom möjlighet öppnades till mellandom så snart parterna åberopar alternativa grunder eller invändningar; dessa kan nu när de är av prejudiciell betydelse göras till föremål för mellandom. Lämpliga att behandla i mellandom kan vara frågor om tolkning av avtal eller om preskription eller huruvida arbetsgivaransvar föreligger i fall av skada å anställd. Särskilt användbar är naturligtvis mellandom så snart en ren rättsfråga föreligger av vars avgörande tvisten beror och som inte kräver någon vidare utredning medan övriga sakfrågor fordrar vidlyftig bevisning. Kommer tvisten att avgöras genom utgången i mellandomen som därmed samtidigt blir slutlig dom, måste särskilt den tappande parten vara tacksam att slippa fortsätta målet, åtminstone i den instansen.
Mellandomen har, kort sagt, numera i civilprocessen fått en betydelse som lagstiftaren vid skiljemannalagens tillkomst inte hade anledning räkna med. I och med att mellandomen fick sin plats i RB blev också motiven överspelade, om de ens höll streck då de skrevs; inte den mest förträffliga processledning kan alltid uppväga de fördelar en mellandom kan ge.
Av skäl som berörts i det föregående är det svårt att få någon föreställning om förekomsten av mellandom i skiljeförfarande i fall där ena parten motsätter sig sådan dom. Att i dylikt fall mellandom inte kan meddelas synes vara en utbredd uppfattning bland dem som i praktiken sysslar med skiljetvister. Anledningen torde till dels vara överväganden av praktisk art — en klanderprocess med oviss utgångkunde befaras — men i bakgrunden finns naturligtvis teoretiska skäl, bl. a. uttalanden i doktrinen. Ett och annat exempel på motsatt bedömning kan dock påträffas. En skiljedom som dessutom väl avspeglar en övervunnen tvekan är värd att relatera; den hänför sig t. o. m. till tiden före 1971 års ändring av 17: 5 RB.18
Båda parterna i skiljetvisten — ett byggnadsbolag som entreprenör och en bostadsrättsförening såsom byggherre — hade påkallat skiljedom med yrkanden bl. a. om skadestånd i anledning av påstådda kontraktsbrott. Under förberedelsen beslöt skiljenämnden i enlighet med parternas åsämjande att mellandom skulle meddelas rörande frågan
huruvida part gjort sig skyldig till kontraktsbrott och på sådan grund var skadeståndsskyldig gentemot den andra parten. Vid huvudförhandlingen i denna del blev parterna inte längre ense om mellandom; bolaget bestred på viss grund att mellandom kunde meddelas; i varje fall önskade bolaget inte längre sådan dom. Föreningen å sin sida yrkade alltjämt mellandom rörande frågan om föreningen var skadeståndsskyldig gentemot bolaget; i andra hand begärde föreningen ett skiljenämndens uttalande rörande denna fråga. I anledning härav förklarade skiljenämnden, sedan huvudförhandlingen avslutats, (i beslut 17 mars 1966) att nämnden väl icke ansåg sig böra mot bolagets dåmera framställda bestridande meddela mellandom men avsåg att, innan frågan om skadeståndsbeloppen upptogs till handläggning, tillkännage sin uppfattning i frågan huruvida föreningen ådragit sig skadeståndsskyldighet. Sedan skiljenämnden hemställt till parterna att uppta frågan om (ytterligare) förlängning av tiden för skiljedomsmeddelande, underrättade skiljenämnden den 11 maj parterna om att nämnden, medhänsyn till att någon förlängning av tiden inte blivit bestämd, avsåg att — med ändring av sitt tidigare beslut — genom särskild dom avgöra till skiljenämndens prövning överlämnad del av målet, och att nämnden vid detta ställningstagande utgått från att föreningen alltjämt önskade erhålla sådan dom. — I skiljedomen yttrade skiljenämnden. såvitt här är av intresse: "När skiljenämnden den 17 mars 1966 ansåg sig icke böramot bolagets bestridande meddela mellandom, såsom tidigare varit bestämt, föranleddes detta skiljenämndens ställningstagande särskilt därav, att nämnden fann något ovisst om i skiljetvist finge mot ena partens bestridande meddelas annan särskild domän sådan varom stadgas i 19 § lagen om skiljemän. Sedermera har skiljenämnden emellertid kommit till den uppfattningen, att det är lagligen möjligt att så göra, särskilt när såsom i förevarande mål det kan befaras att skiljeavtalet eljest förfaller utan att någon dom kan meddelas. Skiljenämnden delar härutinnan den åsikt som framförts av professor Bolding i Skiljedom, 1962, s. 176—178." — I domslutet ogillades bolagets yrkande såvitt avsåg att föreningen skulle anses skadeståndsskyldig gentemot bolaget. —（Några dagar senare gick tidsfristen ut och satte stopp för vidare skiljeförfarande. Enligt uppgift anförde bolaget klander av skiljedomen under åberopande av 21 § 1 st. 4. skiljemannalagen, men talan blev i sinom tid återkallad.)
Som bekant har mellandomen inte bara fördelar, den kan också — liksom deldomen — vara förenad med nackdelar. Ett överklagande av domen vållar tidsutdräkt, något som kan försämra bevismöjligheternai de delar av målet som ännu inte behandlats.19 Möjligheten att ge en mellandom måste därför självfallet begagnas med urskillnad och endast ifrågakomma då fördelarna kan bedömas avgjort överväga eventuella nackdelar. Olägenheterna har ansetts kunna bli särskilt framträdande i de i 17: 5 andra stycket avsedda fallen som fick sin nyssnämnda reglering 1971, med andra ord just där mellandomen kan ha sin största betydelse. För dessa fall föreskriver lagen att mellandom får förekomma endast om part begär det och att den inte får ges mot motparts bestridande om det inte föreligger synnerliga skäl.
Förutom de olägenheter som kan vara förknippade med mellandom i domstolsprocessen måste man — om det blir fråga om en analog tillämpning i skiljeförfarandet — också beakta de särskilda komplikationer som följer av bestämmelserna i 18 § skiljemannalagen angående den tid inom vilken skiljedom skall meddelas. Enligt 18 §första stycket bestäms tidsfristen i första hand av parterna. Om så inte
skett skall enligt andra stycket dom meddelas inom sex månader från det skiljeförfarandet påkallades (för att här nämna endast den vanligaste utgångspunkten), en frist som emellertid kan förlängas antingen genom att parterna kommer överens därom eller, på begäran av part, av tingsrätt (tidigare överexekutor), i vilket senare fall viss tidsbegränsning är föreskriven.20
Dessa bestämmelser kan väl inte vålla några speciella problem om parterna varit ense om mellandom. I så fall får parterna också antas ha åtagit sig att medge tidsförlängning om den utmätta tiden visar sig inte förslå för slutlig skiljedom. Om däremot mellandom skulle i analogi med 17: 5 RB meddelas mot ena partens vilja och mellandomen dessutom gå den parten emot kan han finna all anledning att klandra mellandomen under påstående om fel "i avseende på ärendets behandling" och vidare vägra att medge tidsförlängning för tvistens fortsatta handläggning. Är det här fråga om ett fall där parterna tidigare bestämt tidsfristen finns ingen möjlighet för tingsrätt att utsträcka tiden; skiljeavtalet är förfallet "med avseende å den tvist, som överlämnats till skiljemännens prövning" (18 § första st.). Ordalagen får dock inte tolkas så, att också mellandomen går all världens väg. Mellandomen som ju meddelats innan tiden löpt ut blir bestående som en fastställelsedom men vägran att gå med på en nödvändig tidsförlängning får den verkan att det inte kan bli någon fortsättning på skiljeförfarandet.21
I detta sammanhang måste också konstateras att det för närvarande råder en betydande osäkerhet om vad som i 18 § avses med att parterna bestämt viss tid (första stycket) resp. ej föreskrivit viss tid (andra stycket) för skiljedomens meddelande. Oklarheten gäller huruvida — i fråga om skiljeavtal utan föreskrift om tiden — av parterna under förfarandet medgiven förlängning av sexmånadersfristen är att hänföra till den i första stycket avsedda situationen och om den således omöjliggör vidare tidsförlängning av tingsrätt.
Ett försök att skingra dunklet gjordes av Svea hovrätt i rättsfallet SvJT 1977 rf s. 31. Hovrätten fann där att den omständigheten att parterna — vilkas skiljeavtal saknade tidsföreskrift — under förfarandets gång förlängt tiden inte betog överexekutor (som före 1982 hade den förlängningsrätt som numera tillkommer tingsrätt) möjligheten att på framställning av part medge ytterligare förlängning.22 Hovrät-
tens ståndpunkt har dock mött gensaga av Welamson (SvJT 1982 s. 191), som finner den svår att förena med lagens avfattning. I väntan på prejudikat från HD får rättsläget alltjämt betecknas som oklart." 23
*
Av vad hittills sagts om möjligheterna att meddela mellandom i skiljeförfarande framgår att det inte föreligger något större utrymme för att analogt tillämpa 17: 5 RB. Eftersom mellandom är ett led i förfarandet varom parterna har rätt att disponera blir deras samstämmiga önskemål avgörande såväl när de vill som när de inte vill ha mellandom. Vad som återstår — om man inte betraktar blotta förekomsten av mellandom som ett utslag av analogi — skulle alltså vara endast sådana fall där parterna har olika mening om saken. Här måste skiljemännen väga skälen för och emot. Åtminstone i fall som avses i 17: 5 andra stycket skall den part som mot motpartens bestridande påyrkar mellandom kunna framvisa synnerliga skäl för sin begäran. Det kan i skiljeförfarande finnas anledning att ställa stränga krav även i övriga i 17: 5 avsedda fall.
När föreligger då synnerliga skäl？ Det räcker uppenbarligen inte med att det med hänsyn till omfattningen av väntad utredning förefaller lämpligt att göra ifrågavarande uppdelning av förfarandet. Är detens tillräckligt att man med visst fog kan anta att andra parten motsätter sig mellandom endast inför risken att denna skulle kunna bringa hela skiljetvisten till ett snabbt slut till hans nackdel? Visserligen är vårt rättegångsförfarande uppbyggt i syfte att utan onödigt dröjsmål leda fram till en dom, det gäller både processen i domstol
och inför skiljemän, och visserligen är skyndsamhet ett särskilt åliggande i skiljeförfarande. Men part har rätt att bestrida motpartsyrkande både i sak och om förfarandet. Han har ingen anledning att jämna vägen för motparten genom att gå denne till mötes, särskilt omhans egen strävan inte går ut på att få en dom utan att förskaffa sig bästa möjliga position för att nå en uppgörelse i godo.
Innan skiljemännen bestämmer sig för att ge mellandom i den här avsedda situationen bör de känna sig tämligen övertygade om att sådan dom bringar tvisten till slutligt avgörande.24 Lutar uppfattningen bestämt åt det hållet bör skiljemännen kunna anmoda parterna att slutföra talan i den fråga som mellandomen skall behandla. Skulle man sedan, efter att ha avslutat handläggningen i den delen, finna att mellandomen inte skulle få den avsedda effekten kan det kanske vara anledning att överge tanken på mellandom och avgöra samtliga sakfrågor i ett sammanhang.
Om man inte skulle vara beredd att godta mellandom i den nu beskrivna situationen blir följden att man kan komma att, måhända under dagars förhandlingar, få syssla med processmaterial om vilket man redan i förväg förstår att det inte kan ha någon betydelse för den slutliga skiljedomen. Hur skulle man här kunna hävda att man ställtsig lagens maning om skyndsamhet till efterrättelse?
Också andra situationer inträffar som gör mellandom väl motiverad även mot ena partens önskan. Så var fallet i den ovan, vid not 18, relaterade skiljetvisten vari den utmätta tiden höll på att rinna ut. Här hade kanske beslutet om mellandom också kunnat grundas därpå att ena parten inte utan vidare ägt springa ifrån vad parterna tidigare varit ense om beträffande mellandom (jfr HD i NJA 1965 s. 384), men skiljenämnden ansåg måhända att överenskommelsen inte varit så alldeles definitiv.
Sammanfattningsvis kan alltså hävdas att i skiljeförfarande — liksom i domstol — mellandom har sitt berättigande även mot ena partens bestridande. Det synes inte finnas anledning att förmena mellandomen det utrymme som en analog tillämpning av 17: 5 RB anvisar.