Pant i egen skuld

 

Av advokaten STEFAN LINDSKOG

 

 

Antag att A diskonterar växlar hos B och att B vid varje diskonteringstillfälle enligt träffat avtal äger innehålla viss del av det diskonterade beloppet tillsäkerhet (pant) för det anspråk som B erhåller mot A om växlarna sedermera inte löses in. Det innehållna beloppet utgör då en As huvudfordran (hf) hos B och Bs eventuella anspråk mot A i det fallet att växlarna inte löses in utgör en Bs motfordran (mf) hos A, vilken fordran B normalt kan få infriad genom att kvitta mot hf. Emellertid kan stundom läget vara det att förutsättningarna för kvittning brister, t. ex. till följd av bestämmelsen i 121 § 3 st. konkurslagen (KL). Vilken sakrättslig innebörd har då det mellan A och B träffade avtalet？Är det möjligt att B kan ha panträtt i hf, som ju är hans egen skuld till A？Frågan var uppe till prövning i NJA 1936 s. 295 och 1953 s. 60. Det blev olika utgång i de båda målen, vilket till synes är svårförklarligt. Ett försök till analys av den ifrågavarande rättsfiguren (pignus debiti) och rättsfallen skall göras i denna uppsats.

 

1. Laga pantsättning förutsätter att panten är individualiserad i förhållande såväl till pantsättarens (A) förmögenhet som till panthavarens (B) egendomsmassa (specialitetsprincipen).²
    Vad först gäller det tämligen självklara kravet på individualisering i förhållande till As förmögenhet föreligger i förevarande fall — A har pantförskrivit hf till säkerhet för mf — inte någon skillnad om hf pantförskrivs till B eller X； i förhållande till As förmögenhet är hf i båda fallen individualiserad så länge den inte infrias. Detta innebär att sagda krav inte kan utgöra något hinder mot att B erhåller pant i hf, d.v. s. i egen skuld.
    Kravet på individualisering i förhållande till Bs förmögenhet syftar primärt till att skydda Bs borgenärer; någon oklarhet om vad som tillhör B skall inte behöva råda. Beträffande detta krav märks då följande. Avser pantsättningen vissa bestämda pengar³ — sedlar och mynt — vilka av A överlämnats till B och som denne har att, sedan mf vederbörligen infriats, återlämna är specialitetskravet på Bs sida uppenbarligen uppfyllt.⁴ Här föreligger i själva verket en reguljär sakpantsättning. Pantsätter A generisk egendom (t. ex. pengar eller aktier i börsnoterat bolag) med rätt för B att återlämna annan egendom av samma slag och myckenhet föreligger emellertid ingen pantsättning utan ett

 

¹ Uppsatsen är en förstudie till ett påbörjat arbete om kvittning.

² Se t. ex. Hessler, Allmän sakrätt (1973), s. 432 ff., och Håstad, Sakrätt avseende lös egendom (1982; cit. Sakrätt), s. 205 ff.

³ Jfr RRns motivering i NJA 1953 s. 60.

⁴ Jfr Brækhus, Avtalt motregning, i Festskrift til Kristen Andersen (1977) s. 68, Hagerup, Den norske panteret (1925), s. 38 not 18, och Undén, Svensk sakrätt I Lös egendom (1976; cit. Sakrätt I), s. 171 f. För att fråga skall vara om en panträtt torde det inte räcka med att B faktiskt förvarar emottagna sedlar åtskilda från den egna förmögenheten utan måste också föreligga en skyldighet att göra så. jfr Undén， Sakrätt I, s. 171 f. Föreligger inte sådan skyldighet blir fråga om pignus irregulare， se vidare i texten. 

fall av pignus irregulare.⁵ B erhåller här äganderätten till egendomen och fråga blir därför om sakförsträckning⁶ med ett slags avtalsgrundad tillbakahållsrätt för B. Denna rätt anses ge B minst lika stor säkerhet som pantsättning utom i vissa särskilda situationer.⁷ För A blir följden att han — till skillnad från vad som gäller vid pantsättning — inte äger separationsrätt om B försätts i konkurs.⁸
    Avtalar parterna om pant i egen skuld synes situationen nu vara den att pantobjektet inte är individualiserat i förhållande till Bs förmögenhet, eftersom ingen del av denna förmögenhet är individualiserad såsom ett pantobjekt måste vara. Konsekvensen skulle bli att avtalet är att betrakta som ett fall av pignus irregulare.⁹ Pant i egen skuld är med utgångspunkt i specialitetsprincipen synbarligen ett omöjligt institut.
Institutet pignus irregulare är från dogmatisk synpunkt en nödvändig begreppsmässig konsekvens. As äganderätt förutsätter att pantobjektet är individualiserat. Sammanblandas det med Bs egendom övergår, primärt av hänsyn till Bs borgenärer, äganderätten på denne. Och äger A inte pantobjektet kan han inte upplåta panträtt i det. Inte heller bör B kunna ha panträtt i något som han själv äger.

 

Emellertid kan en annan utgångspunkt väljas. När situationen betraktas ur Bs synvinkel är visserligen ingen del av hans egendom på erforderligt sätt öronmärkt såsom pantobjekt. Men individualiseringen skulle i stället kunnaske med utgångspunkt i As person.¹⁰ Vad som pantförskrivs då är inte egen skuld utan en gäldenärens fordran.¹¹
Om A till B vederbörligen pantförskriver hos tredje man (X) befintlig generisk egendom krävs avskiljande hos X för att specialitetskravet skall anses uppfyllt och laga pantsättning föreligga.¹² Men om pantförskrivningen i stället för själva sakföremålet (egendomen) som objekt haft As rätt till egendomen torde laga pantsättning vara möjlig.¹³

 

⁵ Jfr t. ex. Brækhus, a. a. s. 69, Hagerup, a. a. s. 38 not 18, Hessler, a. a. s. 433, och Undén, Sakrätt I, s. 172.

⁶ Jfr Hessler a. a. s. 433, och Håstad, Sakrätt, s. 120 f.

⁷ Således Hagerup, a. st., Hessler, a. st., och Undén, a. st. Från dogmatisk synpunkt skulle den angivna uppfattningen med hänvisning till principen om numerus clausus kunna ifrågasättas. I NJA 1936 s. 295 (varom mera nedan), där ett fall av pignus irregulare torde ha förelegat, erhöll B endast det skydd som följde av hans kvittningsrätt, jfr Karlgren, SvJT 1941 s. 464.

⁸ Möjligen har dock A separationsrätt i Bs konkurs — givetvis med beaktande av Bs anspråk på säkerhet i egendomen — så länge sammanblandning inte har skett， se Undén, Sakrätt I, s. 172 not 15. — Om B har avskilt medlen enligt redovisningslagen (RedL) erhåller dock A separationsrätt. Sådant avskiljande torde emellertid inte innebära att A erhåller något individualiserat anspråk hos B, varigenom specialitetsprincipen skulle vara uppfylld, utan det är fråga om ett borgenärsskyddat fordringsanspråk; se 194 a § KL, där det talas om redovisningsborgenär. Jfr också Hessler, a. a. s. 486，Håstad, Sakrätt, s. 127 not 13, samt Walin, Separationsrätt (1975), s. 139f, och Materiell konkursrätt (1980), s. 18 f., ävensom NJA 1971 s. 122 samt NJA 1970 s. 32. Wennberg (Förskingring (1977) s. 40) framhåller att "RedL talar ... om separationsrätt, inte äganderätt". Märk emellertid också att enligt Rodhe (Obligationsrätt (1956) s. 654) och Walin (Konkursrätt s. 21) har redovisningsborgenären separationsrätt utan hinder av att redovisningsfordringen är preskriberad eller prekluderad. Denna uppfattning kan nog diskuteras.

⁹ Jfr Hagerup, a. a. s. 38 not 18.

¹⁰ Jfr Undén, Sakrätt, s. 202 f. Det är i detta perspektiv som Håstad (Sakrätt s. 35) vill säga att borgenären (A) äger fordringen (hf), d. v. s. att hf är en förmögenhetstillgång över vilken A disponerar.

¹¹ Jfr Arnholm, Panteretten (1962), s. 298 f, som uttrycker det så att "A gir B sikkerhet i sitt eget krav på B".

¹² Se NJA 1910 s. 216, jfr Hessler, a. a. s. 434 f., och Undén, Sakrätt I. s. 202 f.

¹³ Jfr Undén, Sakrätt I, s. 202 f.

 

Det angivna resonemanget innebär, applicerat på den aktuella situationen, att om A till B pantförskriver penningmedel som överlämnas till denne föreligger antingen en sakpantsättning (B efterlever given föreskrift att fysiskt särbehandla medlen) eller ett fall av pignus irregulare (B bryter mot given föreskrift att fysiskt särbehandla medlen eller det föreligger inte någon sådan föreskrift). Om A i stället i samband med överlämnandet pantförskriver, inte penningmedlen utan sin rätt att återbekomma dessa, skulle emellertid en laga fordringspantsättning föreligga,  varvid dock situationen var speciell såtillvida som B var gäldenär till fordringen.
    Således skulle specialitetsprincipen, strikt tillämpad, väl omöjliggöra institutet pant i egen skuld men förmodligen tillåta pant i gäldenärens fordran hos borgenären. Det egentliga skälet till denna egendomlighet synes vara att man tillämpar samma specialitetsprincip i panträtten som beträffande frågan huruvida äganderätten är för handen. Undén¹⁴ uttalar sålunda: Kravet på pantobjektets specialisering motsvarar den princip som uppställes även beträffande äganderätten och andra sakrätter.
Emellertid är det olägligt att i panträtten okritiskt tillämpa den specialitetsprincip som ligger till grund för äganderättsbegreppet. Utgångspunkten bör vara de funktioner principen avses fylla. F. ö. torde redan ett godtagande av det förhållandet att pant kan stiftas i rättigheter, bl. a. fordringar, innebära ett funktionellt betingat avsteg från en strikt tillämpning av specialitetsprincipen. von Eyben ¹⁵ hävdar i anslutning härtill att det måste sondres mellem individualiseringen af det pantsatte krav og individualiseringen af de ydelser, som skal præsteres. Er blot det pantsatte krav individualiseret, er sagen for såvidt i orden.

 

2. Laga pantsättning förutsätter vidare iakttagande av vad som stundom kallas publicitetsprincipen,¹⁶ d.v. s. i princip tradition, registrering eller denuntiation. De till publicitetsprincipen knutna sakrättsliga momenten är föranledda av en rad ändamålsskäl.¹⁷ Såvitt gäller pantsättning av fordran torde det viktigaste vara att skentransaktioner motverkas.¹⁸ Beträffande den aktuella situationen — A pantsätter hf till B — är här att märka följande.
    As pantsättning av enkel hf till tredje man (X) förutsätter för sakrättslig giltighet denuntiation hos gäldenären B. Detta garanterar i viss mån att inga illojala efterhandskonstruktioner görs upp mellan A och X. Vid pantsättning av hf till B går emellertid denna kontrollmekanism förlorad.¹⁹ Är detta ett skäl att förhindra As pantsättning av hf till B？ Här föreligger en fullständig parallell till det fallet att B har A tillhörig egendom i sin besittning när A försätts i konkurs. Risken för kollaboration i sådana fall kan inte förhindra sakpantsättning.²⁰ Lika litet bör risk för illojaliteter när As borgenär B hän-

 

¹⁴ Undén, Sakrätt I， s. 198.

¹⁵ von Eyben, Panterettigheder (1980), s. 75.

¹⁶ Eftersom publicitetsprincipens främsta syfte inte längre anses vara att skapa publicitet kring den ifrågavarande transaktionen är termen missvisande.

¹⁷ Se t. ex. uppräkningen hos Håstad, Sakrätt, s. 185 f.

¹⁸ Jfr Håstad, Sakrätt, s. 185.

¹⁹ Jfr Brækhus, a. a. s. 66 f.

²⁰ Antag dock att A fysiskt överlämnar pengar till B. Detta är då ett traditionsmoment identiskt med vad som gäller vid sakpantsättning. Emellertid ges B rätt att återlämna, inte de aktuella pengarna utan andra av samma slag och myckenhet. Detta innebär att fråga ej blir om pantsättning utan om pignus irregulare. Traditionens publicitetsverkningar blir dock inte mindre härav. Jfr till det sagda Brækhus, a. a. s. 68. 

delsevis också råkar vara As gäldenär medföra att panträtt i egen skuld anses vara en oacceptabel rättsfigur.
    När hf är löpande föreligger en nästintill fullkomlig parallell med sakpant. Här måste ju fordringshandlingen traderas för att B skall få sakrättsligt skydd.
    Således kan inte, såvitt gäller tillämpning av publicitetsprincipen， sägas föreligga några i förhållande till pantsättning i allmänhet särskilda nackdelar vid pant i egen skuld.

 

3. Den inledande, huvudsakligen dogmatiska analysen kring möjligheten av pant i egen skuld skall nu konfronteras med de två rättsfallen på området.
I NJA 1936 s. 295 var omständigheterna följande. A diskonterade växlar hos B. Av diskonterat belopp innehöll B viss del som han i eget namn lät sätta in på bankkonto hos banken Y. A pantförskrev nämnda medel till säkerhet för samtliga As förpliktelser gentemot B. Brast A i vad avsåg punktligt fullgörande av sina förpliktelser gentemot B, skulle B ha rätt att genast gottgöra sig pantförskrivna medel. A försattes i konkurs. As konkursbo yrkade utfående av bankmedlen (hf). B gjorde gällande panträtt i hf för mf_1,mf₂ och mf₃. RRn anförde att B inte ägde panträtt i hf eftersom han inte varit skyldig att förvara innehållna medel avskilda för As räkning. Dock ägde B kvittningsvis gottgöra sig av hf för mf₁. För mf₂ medgavs ej kvittning med anledning av bestämmelsen i 121 § 3 st. 1 p. KL.²¹ Mf₃ avsåg anspråk på grund av diskonterade, ej inlösta växlar. Här anförde RRn att de skäligen kunde förväntas bli inlösta (av annan växelgäldenär), varför B inte styrkt mf₃. HovRn framhöll att även om B i enlighet med träffat avtal sattin innehållna medel (hf) i bank hade B inte därigenom erhållit laga panträtt i medlen. Emellertid var B berättigad att vid utebliven betalning gottgöra sig av innestående medel (hf). B ägde därför rätt att oberoende av 121 § KL ur innehållna medel gottgöra sig för mf₂. Beträffande mf₃ var växlarna protesterade. På grund härav och då annan omständighet som kunde befria As konkursbo från betalningsskyldighet inte anförts, ägde B gottgöra sig även för denna fordran. As konkursbo sökte revision därvid HovRns dom avseende mf₃ godtogs. Beträffande mf₂ anförde As konkursbo att konkurslagens kvittningsregler vore absoluta och ej kunde sättas ur kraft genom överenskommelse mellan gäldenären och viss borgenär, även om överenskommelsen träffats aldrig så långt före konkursens början och varit till sitt syfte fullkomligt lojal. NRev (majoriteten) ansåg B icke vara berättigad att på hf avräkna mf₂. HD konstaterade att innehållna medel enligt det träffade avtalet av B skulle hållas avskilda och att B till fullgörande härav låtit sätta in medlen i bank. Laga pantsättning hade emellertid inte härigenom kommit till stånd， och B ansågs därför inte ha blivit berättigad att ta de innehållna medlen i anspråk i vidare mån än som överensstämmer med 121 § KL.²²

 

Rättsfallet föranledde diskussion på sin tid.²³ Det ansågs vara osäkert om det överhuvud var möjligt att stifta panträtt i egen skuld.²⁴ Men vad var det i så fall som föranledde att detta inte var möjligt？
    RRn har utgått från att panträtt i egen skuld förutsätter skyldighet för B att hålla ifrågavarande medel avskilda.²⁵ Konsekvensen härav borde vara att om sådan skyldighet förelegat (och iakttagits) har laga pantsättning i egen skuld skett. HovRn konstaterade helt intetsägande att insättningen på bankkonto

 

²¹ Tidigare lydelse.

²² Rättsfallet har kommenterats bl. a. i SOU 1943: 24 s. 17 ävens om av Brækhus, a. a. s. 67 f., Karlgren, SvJT 1941 s. 464, och Säkerhetsöverlåtelse (1958), s. 135 not 5， samt Walin, Separationsrätt (1975), s. 93.

²³ Se Svenska bankföreningens yttrande i NJA 1953 s. 60.

²⁴ Jfr t. ex. Lech och Beckman, TfR 1954 s. 422.

²⁵ RRn torde ha avsett skyldighet att fysiskt avskilja penningmedlen.

 

inte föranleder någon panträtt. ²⁶ HD framhöll att skyldighet att hålla medlen avskilda har förelegat för B och att B låtit sätta in medlen på bankkonto. Detta ansågs dock otillräckligt för laga pantsättning. Vad som erfordras uttalade sig inte HD om. Två tolkningar synes möjliga; antingen har B brustiti vad avser avskiljandet från egen förmögenhet²⁷ eller också ansågs avsedd pantsättning omöjlig.²⁸
I NJA 1953 s. 60 hade A till banken B såsom säkerhet för samtliga förbindelser i förhållande till B pantsatt ett motbokslöst, spärrat konto hos B med vid varje tillfälle innestående bankmedel. Utöver ett ursprungligt belopp hade vid diskontering av från A mottagna växlar viss del av växelsumman insatts på kontot. A försattes i konkurs. B gjorde gällande panträtt.²⁹ As konkursbo bestred att laga pantsättning kommit tillstånd med hänsyn till dels att pantförskrivningen icke avsett medel som bankbolaget (B) varit pliktigt att hålla avskilda dels ock att det för pantsättning i allmänhet gällande kravet, att egendom i vilken panträtt upplåtits skall överlämnas i panthavarens besittning eller däremot svarande åtgärd vidtagas, icke varit uppfyllt.

    RRn (majoriteten) anförde: Den av B åberopade pantförskrivningen anser RRn böra tilläggas den innebörden att A till B upplåtit panträtt i honom vid varje särskilt tillfälle gentemot banken tillkommande fordran enligt kapitalräkningen. Att pantförskrivningen sålunda icke avsett vissa bestämda pengar som B varit pliktig att hålla avskilda från sin förmögenhet utan en A tillkommande fordran finner RRn icke utgöra hinder för laga pantsättning. — Vidkommande härefter invändningen att det för pantsättning i allmänhet gällande kravet på besittningsöverföring eller däremot svarande åtgärd icke skulle vara uppfyllt framgår av utredningen i målet, att motbok eller liknande bevis rörande As tillgodohavanden — vars överlämnande i Bs besittning skulle kunna ifrågasättas — icke utfärdats. Under dylika omständigheter kan， såvitt angår här åsyftad förutsättning för upplåtelse av panträtt, icke hava erfordrats annat än att A varit urstånds att att utan Bs medgivande förfoga över tillgodohavandet enligt kapitalräkningen. Med hänsyn till att kapitalräkningen varit spärrad måste sådant förhållande anses hava förelegat. — Vid nu angivna förhållanden och då, såvitt visats, ej heller eljest förekommit någon omständighet av beskaffenhet att betaga pantsättningen laga verkan finner RRn B berättigad att till säkerhet för den bevakade fordringen njuta panträtt i As tillgodohavande enligt kapitalräkningen.

Minoriteten yttrade bl. a.:

För att panträtt skall kunna göras gällande av en bank fordras, att pengarna insättas å bankräkning i pantsättarens namn och det av banken utfärdade fordringsbeviset lämnas som pant. I händelse att pengarna lämnats kontant till "panthavaren", utan skyldighet för honom att förvara dem avskilda från sin förmögenhet, blir upplåtelsen att betrakta, icke såsom upplåtelse av panträtt utan såsom en äganderättsöverlåtelse av pengarna med obligatorisk förpliktelse för mottagaren att återlämna beloppet, ifall säkerheten ej behöver tillgripas. I förevarande fall har B, jämte det att B vid tidpunkten för förbindelsens utfärdande haft ett belopp av 500 kronor innestående å As kapitalräkningskonto, vid varje diskontering av As varuväxlar avdragit ett visst belopp, som B låtit insätta åkontot. De medel som finnas innestående å kapitalräkningskontot utgöra en Bs

 

 

 

²⁶ HovRns dom är dock mycket intressant såtillvida som att överenskommelsen mellan A och B synes ha uppfattats som ett kvittningsavtal, vilket åsidosatte bestämmelserna i 121 § KL.

²⁷ Jfr Brækhus (a. a. s. 67), som uttalar att det "synes å ha vært kravet til individualisering av det pantsatte aktivum som voldte problemer: B hadde ikke noen plikt til å holde As innskutte penger adskilt". Karlgren (Säkerhetsöverlåtelse s. 135 not 5) uttalar attpantsättning inte kom till stånd "tydligen därför att panthavaren själv disponerade över bankmedlen och dessa alltså icke vore avskilda från hans (men väl från gäldenärens) förmögenhet". Se också Karlgren, SvJT 1941 s. 464.

²⁸ Jfr SOU 1943: 24 s. 17, Håstad, Sakrätt s. 217 f., och Walin, Separationsrätt, s. 93.

²⁹ B sökte inte göra gällande mf kvittningsvis, vilket är något märkligt (jfr Rodhe, Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland 1973 s. 256 not 32). 

skuld till A. Även om medlen äro insatta på detta sätt, torde man ej få anse, att dessa äro avskilda från Bs övriga medel på ett sådant sätt att panträtt däri kan erhållas. HovRn fann ej skäl göra ändring i RRns dom. HD (majoriteten) fastställde HovRns beslut. Minoriteten (en ledamot) — som, i motsats till majoriteten, ansåg majoritetens uppfattning stå i strid med NJA 1936 s. 295 — anförde: 

Även om den av B åberopade pantförskrivningen betraktad enbart ur As synpunkt kunde synas hava såsom föremål dennes fordran å B enligt den ifrågavarande kapitalräkningen, avsåg den dock sedd även ur Bs synpunkt egendom som ingick i Bs rörelse och således sammanblandades med Bs övriga tillgångar. — Jag finner därför pantförskrivningen, oavsett vilken verkan den må hava haft i kvittningsavseende eller eljest, icke hava medfört förmånsrätt jämlikt 17 kap. 3 § handelsbalken för B i As konkurs och prövar förty lagligt att, med upphävande av HovRns beslut, ogilla Bs yrkande härutinnan. — Härmed har jag icke avsett att taga ställning i frågan huruvida en pantförskrivning av obligationer eller förlagsbevis till dessas utfärdare medför sådan förmånsrätt som nyss nämnts.³⁰

 

As konkursbo har här gjort invändning om brist med avseende på såväl specialitets- (avskiljande) som publicitetskravet, (tradition eller liknande åtgärd). RRn fann emellertid i sin av överrätterna godtagna dom att pantobjektet inte behöver utgöra penningmedel som skall avskiljas utan väl kan avse en As hf hos B. Vad gäller publicitetskravet ansågs det därvid vara tillräckligt att, när fordringsbevis inte utfärdats, A — t. ex. genom förhandenvarande spärrning av kontot — hindras förfoga över medlen.
Rodhe³¹ har framhållit att 1953 års rättsfall i realiteten inte avser pant i egen skuld utan rör frågan i vad mån kreditgivaren får en kvittningsrätt som inte är bunden vid de i konkurslagen 121 § angivna förutsättningarna. Detta är ett viktigt påpekande. Men det går inte att generellt sätta likhetstecken mellan pant i egen skuld och avtalad kvittningsrätt. Således kan situationen stundom vara den att parterna föredrar att pantsätta hf framför att avtala om kvittning, t. ex. när hf är en varufordran. Vidare kan försäljning av hf aktualiseras vid pant i egen skuld till skillnad från vid avtalad kvittning. Se vidare nedan.

 

Vad är då likheterna och olikheterna i de tvenne avgörandena？ I båda fallen utgjordes hf av ett bankkonto på vilket B låtit insätta A tillhöriga medel, nämligen del av växelsumma i anslutning till Bs diskontering av As varuväxlar. Beloppen har satts in under hand efter resp. pantförskrivningar, och A har genom spärrning varit förhindrad att disponera över medlen. De yttre skillnaderna är följande:

(i) I 1936 års fall var bankkontot öppnat i Bs namn och i 1953 års fall i As namn.

(ii) B var själv bank i 1953 års fall medan banken i 1936 års fall var en utomstående part.

(iii) I 1936 års fall har B ansetts pliktig hålla ifrågavarande medel avskilda medan detta inte ansetts gälla för B i 1953 års fall.

 

Vad först gäller (i) förklarar denna skillnad ingenting. Bs handhavande av medlen — genom insättning på bankkonto i det ena eller det andra namnet — blir ju utan intresse därigenom att hf under alla förhållanden är ett As fordringsanspråk hos B. En annan sak är att B skulle ha ägt panträtt i hf om han i 1936 års rättsfall satt in pengarna på banken Y i As namn, därvid Y

 

³⁰ Rättsfallet kommenteras bl. a. av Bille, SvJT 1953 s. 745 f., Lech och Beckman, TfR 1954 s. 422 f., Malmström, SvJT 1955 s. 600 f., och Rodhe, a. a. s. 255 ff.

³¹ Rodhe, a. a. s. 256 f. Jfr också Bille, SvJT 1953 s. 745.

 

underrättats om pantsättningen. Men då kom ju hf att gälla hos Y, varför fråga för B inte blev om pant i egen skuld.
    Beträffande (ii) noteras att om B sätter in A tillhöriga medel i Bs namn på banken Y föreligger, som nyss sagts, inget hinder mot pantförskrivning av insatta medel (hf). I 1953 års fall var dock B själv en bank. Kan då förklaringen till utgången i detta fall ha varit att det inte ansetts att banken B skulle behöva sätta in pengarna hos en konkurrerande bank för att få panträtt i hf？Denna tankegång må möjligen ha föresvävat domstolarnas ledamöter, men iså fall inställer sig genast följdfrågan: kan panträtt i egen skuld vara något som skall förbehållas banker？³² Givetvis inte.³³ RRns domskäl har också utformats mycket generellt. Inte heller denna skillnad förklarar därför de olika utgångarna i rättsfallen.
    Vad slutligen gäller (iii) kan av 1953 års rättsfall utläsas att skyldighet att hålla insatta medel avskilda inte är någon nödvändig förutsättning för pantsättning av hf.³⁴ Den avskiljande skyldighet som må ha åvilat B i 1936 års fall är därför irrelevant.
    Emellertid finns ytterligare en, men mer formell, skillnad, nämligen beskrivningen av panten. I 1936 års rättsfall pantförskrevs 20 % av det bruttobelopp som erhölls vid varje växeldiskontering. Pantobjektet angavs således vara penningmedel. I 1953 års rättsfall pantförskrevs däremot en "egen kapitalräkning nr 758 med banken med vid varje tillfälle innestående belopp". Detta är snarast att uppfatta såsom pantförskrivning av en fordran, vilket också RRn uttryckligen framhåller. Till yttermera visso påpekar RRn därjämte att pantobjektet inte utgörs av pengar. Såvitt jag förstår är det således tillämpningen av kravet — sett ur As synvinkel — på individualisering i förhållande till Bs förmögenhet som har föranlett olika utgångar i rättsfallen.³⁵ Beskrivs panten som överlämnade penningmedel skulle föreligga ett fall av pignus irregulare. Beskrivs den såsom As hf hos B föreligger däremot en giltig pantsättning. I 1953 års fall ansåg dock dissidenten i HD att oavsett att pantobjektet utgjordes av As hf hos B och inte av överlämnade penningmedel skulle individualiseringskravet bedömas från Bs synpunkt. Därmed är hans avvikande mening förklarad.
    HD-majoriteten i 1953 års fall ansåg inte att 1936 års avgörande var prejudicerande. Detta innebär uppenbarligen att när pantobjektet anges vara penningmedel följer av 1936 års fall — i den mån detta skall anses prejudicerande — att fråga blir om pignus irregulare.³⁶ Anges pantobjektet däremot vara hf innebär 1953 års avgörande att giltig pantsättning föreligger.
    Frågan är då vilken betydelse som skall tillmätas 1936 års rättsfall. Är det rimligt att sättet att beskriva pantobjektet skall vara avgörande för pantsätt-

 

³² Malmström (SvJT 1955 s. 601) ifrågasätter om inte möjligen det förhållandet att fråga var om kapitalräkningen har inneburit att hf har ansetts mera specialiserad än vilken fordran som helst. Om så var fallet skulle banken fa ett särskilt privilegium i aktuellt avseende.

³³ Jfr Rodhe, a. a. s. 257. Se dock också Bille, SvJT 1953 s. 746.

³⁴ Införandet av RedL, som skedde under mellantiden, kan således inte ha inverkat på utgången i 1953 års fall. Detta är följdriktigt eftersom denna lagstiftning syftar till att skydda A (genom separationsrätt för hf) och inte B.

³⁵ Detta antyds också av Hessler (s. 434) och utsägs explicit av Karlgren (SvJT 1941 s. 464 och Säkerhetsöverlåtelse, s. 135 not 5).

³⁶ Jfr SOU 1943: 24 s. 17 och Walin, Separationsrätt. s. 93, där det antyds att HD ansett konstruktionen ha utgjort "en helt annan rättsfigur" än pantsättning.

36 - 33-168 Sv Juristtidning 

ningens giltighet? Enligt min mening skall denna fråga besvaras nekande.³⁷ Vilka ord som används för att ange pantobjektet bör vara ovidkommande så länge pantobjektet anges fullt identifierbart.
En konsekvens av det sagda bör vara att institutet pignus irregulare konsumeras av institutet pant i egen skuld. Överlämnar A en tusenlapp till B som denne äger fritt förfoga över, varefter A pantförskriver sin hf hos B till säkerhet för Bs mf hos A, föreligger ett sådant fall av pant i egen skuld som var före i 1953 års rättsfall. Väljer B att definiera pantobjektet inte som sin hf hos B utan som tusenkronorssedeln, skulle emellertid enligt härskande terminologi föreligga ett fall av pignus irregulare, vilket svarar mot situationen i 1936 års rättsfall. Men den enda skillnaden mellan fallen är utgångspunkten för beskrivningen av pantobjektet. Om nu denna skillnad — som jag hävdar — skall anses ovidkommande (så länge pantobjektet är tillräckligt identifierat), föreligger även i det senare fallet en rättshandling av typen pant i egen skuld.

 

Att pant i egen skuld är ett fullt utbildat och godkänt rättsinstitut antas numera relativt allmänt i doktrinen.³⁸ Något uttryckligt ställningstagande till betydelsen av pantförskrivningens formulering har jag dock inte återfunnit.

 

4. Frågan är då om pant i egen skuld är ett institut som fyller någon praktisk funktion.
    B är normalt tillräckligt skyddad genom sin kvittningsrätt. I fall där kvittningshinder föreligger kan dock pantförskrivning av hf innebära att B erhåller ett borgenärsskydd för mf som han annars inte skulle ha haft. Antag t. ex. att As anspråk hos B inte är bestämt i pengar utan i annan fungibel egendom (d. v. s. hf är en varufordran). Här står kvittningsrätten inte till buds såsom sakrättsligt skydd för Bs mf eftersom komputabilitetskravet inte är uppfyllt. Uppenbarligen kan institutet pant i egen skuld i detta hänseende innebära påtagliga förtjänster till kreditlivets fromma. Ett praktiskt exempel: B förhyr en rörelse av A med ett ingående varulager som det åligger B att hålla och återlämna intakt vid hyresavtalets upphörande (hf). Emellertid måste B, som villkor för hyresavtalet, utbetala ett såsom deposition benämnt belopp (mf) till A.

 

Försätts A i konkurs torde B på grund av bristande komputabilitet — fordringarna går ju inte ut på enahanda prestationer — vara skyldig att utge hf utan hinder av mf. Lagret kan i princip inte pantförskrivas,³⁹ eftersom B äger förfoga över detta. Möjligen kan hävdas att restitution av luckor i lagret är att betrakta som surrogation. Men om lagret omsätts flera gånger om, är detta

 

³⁷ Jfr Karlgren, Säkerhetsöverlåtelse, s. 135 not 5. Denne förf. synes dock utgå från att 1936 års rättsfall inte är förenligt med 1953 års rättsfall.

³⁸ Se Arnholm, Pantretten, s. 298 f., Brækhus, a. a. s. 65, Burling, SvJT 1957 s. 210, Gomard, Tillæg til Obligationsretten i en nøddeskal (1977), s. 72 och 123 f., von Eyben, a. a. s. 75, Hagerup, a. a. s. 347 f., Illum, Modregning i konkurs (1934), s. 64 not 33, Jørgensen, Kontraktsret, 2 bind (1972), s. 76, Karlgren, SvJT 1941 s. 464, och Säkerhetsöverlåtelse, s. 135 not 5, Lassen, Haandbog i Obligationsretten， Almindelig Del (1917-1920), s. 758 f. not 62, Lech och Beckman, TfR 1954 s. 422 f., Malmström, SvJT 1955 s. 600 f., Undén, Om panträtt i rättigheter (1923), s. 33 ff. och 152 ff.， samt Ussing, Obligationsretten, Almindelig del (1964), s. 352. Hessler (a. a. s. 434) och Håstad (Sakrätt s. 217 f.) är dock oklara på denna punkt. Den förre uttalar att "om pantobjektet är en fordran (kurs. av mig) på panthavaren själv" kan det anses att specialiseringskravet inte är uppfyllt. Rodhe (a. a. s. 256 ff.) synes i princip godta rättsfiguren pant i egen skuld, dock att han härvid framhåller att fråga egentligen är om ett kvittningsavtal. Beträffande norsk rätt har enkla fordringar före 1980 inte kunnat vara föremål för pantsättning.

³⁹ Jfr dock Håstad, Sakrätt, s. 123 f., i anslutning till JB 9: 35.

 

tveksamt.⁴⁰ Pantförskrivs i stället As varufordran, d. v. s. hf ⁴¹ erhåller dock B ett gott borgenärsskydd.⁴²
    När hf är monetärt bestämd kan pant i egen skuld vara en praktisk anordning i sådana situationer som det var fråga om i ovan refererade rättsfall.⁴³ Om mf förfaller först i framtiden erhåller då B såväl borgenärsskydd som omsättningsskydd. Ett annat, kanske mindre praktiskt, exempel är att mf löper med låg ränta, varför B är angelägen att snarast efter förfallodagen få den infriad. Emellertid inträffar frigörelsedagen för hf först långt senare. Om B förmår A att pantsätta hf till säkerhet för mf kan B, särskilt om hf är löpande, realisera hf för att sålunda gottgöra sig och samtidigt erhålla ett bättre borgenärsskydd.⁴⁴

 

 

5. Vilka förutsättningar skall då vara uppfyllda för att laga pantsättning i egen skuld anses ha kommit till stånd?
    Vad först angår enkel hf framgår av 1953 års rättsfall att A inte skall ha haft möjlighet att utan Bs medgivande förfoga över hf, d.v.s. inkassera denna. Därvid angavs att spärrning av As konto hos B var tillräckligt.⁴⁵ I detta fall var B en bank. En spärrning var därför säkerligen erforderlig för att hindra A från att disponera över på kontot insatta medel. Även i andra fall kan särskilda åtgärder vara nödvändiga för att hindra utbetalning i strid med pantavtalet till A, t. ex. om B är ett finansbolag. Emellertid torde i normala fall Bs verksamhet ha så måttlig omfattning att han mycket väl utan spärrning eller liknande interna arrangemang kan ha tillräcklig kontroll för att hindra A från att helt eller delvis erhålla betalt för hf. Det bör ankomma på B att visa detta. Det sagda innebär i praktiken att pantsättning i egen skuld såvitt avser enkel hf regelmässigt får sakrättslig verkan redan genom avtalet.⁴⁶

 

⁴⁰ Jfr Undén, Sakrätt I, s. 203, som menar att fråga är om pignus irregulare (se dock nästa not). Gäller saken separationsrätt i anledning av Bs konkurs måste surrogationsresonemanget föras för att separationsrätt skall vara tänkbar.

⁴¹ Enligt den av mig hävdade uppfattningen skall dock ett fall av pant i egen skuld föreligga även för det fall att pantobjektet skulle anges vara lagret och inte As varufordran. — Det sagda bör ställas samman med den situationen att en reguljär sakpantsättning föreligger men att B i strid med pantavtalet förfogar över panten. Detta försämrar i princip inte Bs säkrade ställning (jfr Brækhus, a. a. s. 68. Att han kan bli skadeståndsskyldig mot A är en annan sak.

⁴² En variant (av mycket stor ekonomisk betydelse) på den i exemplet angivna situationen är att B lagrar olja för A. B har här retentionsrätt för krav på hyra, men eftersom konnexitetsfrågan kan vålla problem — oljelagret omsätts hela tiden — kan B behöva ett starkare borgenärsskydd, vilket han kan erhålla genom pant i egen skuld. — Det bör åter anmärkas att vad som faktiskt pantförskrivs är hf och inte varulagret. Detta innebär att mf avräknas mot lagrets värde (d. v. s. hf). Fråga är således inte om förverkande av lagret såsom pant, vilket skulle ha stått i strid med 37 § AvtL.

⁴³ Jfr Brækhus, a. a. s. 53 f., som kallar sådan hf för marginkonti.

⁴⁴ Det vanligen förekommande fallet att ett försäkringsbolag B erhåller pant i försäkringen (hf) för premiebetalningar (mf) vilka A erhållit betalningsanstånd för (vanligen i form av lån) liknar det i texten angivna fallet, men pantsättningen syftar här inte til lnågon realisationsmöjlighet utan normalt endast till skydd mot utmätning. — Om den praktiska betydelsen av rättsfiguren pant i egen skuld, se också Undén, Om panträtt i rättigheter, s. 38 f.

⁴⁵ Jfr Brækhus, a. a. s. 68. Bakgrunden är kravet på individualisering i förhållande till As egendom. Härmed sammanhänger också den s. k. uppoffringsprincipen.

⁴⁶ Jfr Brækhus, a. a. s. 69, Gomard, a. a. s. 72 och s. 123 f., samt Ussing, a. a. s. 351 f.

 

    Beträffande löpande hf framgår av ett obiter dictum i 1953 års rättsfall att tradition av fordringshandlingen är ett nödvändigt sakrättsligt moment.⁴⁷B torde dock åtnjuta omsättningsskydd mot ondtroende förvärvare av hf redan i och med avtalet med A.⁴⁸ Förvärvaren har ju inget berättigat intresse av skydd när han är i ond tro.

 

6. Rättsverkningarna av en As pantsättning av hf till B bör - om inte särskilda skäl häremot kan påvisas — bli identiska med vad som i allmänhet gäller vid pantsättning av fordran.
    Beträffande Bs möjligheter att tillgodogöra sig hfs värde märks att han ofta, men inte alltid, kan driva in mf genom att kvitta mot hf. Således kan kvittning inte ske när frigörelsetiden för hf inte är inne eller när den inte är komputabel med mf.
    Har frigörelsetiden för den pantsatta fordringen inträtt torde av allmänna principer om panthavarens vårdplikt följa att han, sedan den säkrade fordringen har förfallit och verkställighetsstadiet inträtt, i första hand skall gottgöra sig genom att driva in den pantsatta fordringen. Härav bör följa att B, när fråga är om pant i egen skuld, är skyldig att infria mf kvittningsvis även om pantrealisation är möjlig (se nedan).⁴⁹ Till hf hänförliga kvittningshinder torde — med undantag för bristande komputabilitet — i detta läget böra anses undanröjda genom pantavtalet.
    Föreligger hinder mot kvittning uppstår frågan om pantrealisation är möjlig i den aktuella situationen. Att B skall kunna realisera hf, d.v. s. sin egen skuld, kan tyckas märkligt, i varje fall när hf är enkel. I realiteten skulle ju försäljningen inte innebära annat än att B fick sin kredit hos A omplacerad hos annan borgenär. Frågan är om allmänna regler om pantrealisation kan och bör tillämpas vid pant i egen skuld. Situationen bör analyseras. Antag följande.
Mellan A och B råder ett ömsesidigt fordringsförhållande. A har pantsatt hf till säkerhet för mf. När mf har förfallit till betalning underlåter A att infria denna. Frigörelsetiden för hf har inte inträtt. B låter föranstalta om offentlig auktion.
Är A inte likvid kan B i detta läge bli kvitt sin skuld för en billig penning. Men detta är en risk som varje fordringspantsättare löper; gäldenären lär vid realisation alltid vara intresserad av att komma över den pantsatta fordringen om denna skulle gå för underpris. Skulle det däremot vara B som inte är likvid kan A tänkas köpa hf till underpris och göra en vinst på Bs bekostnad. Emellertid behöver inte B låta realisera hf. Här är alltså B inte lika illa ställd som gäldenären till pantfordringar i allmänhet. Säljs hf mot förmodan till överpris drabbas inte B härav och för A är det en direkt fördel, eftersom överskottet skall redovisas till honom. Detta gäller också vid pantsättning av fordringar i allmänhet.

 

⁴⁷ Jfr Gomard, a. a. s. 124, och Ussing, a. a. s. 351 f. Här bör också uppmärksammas den dissiderande ledamotens votum i 1953 års fall.

⁴⁸ Se NJA 1924 s. 329 och 1925 s. 80. Jfr Hessler, a. a. s. 375 ff.

⁴⁹ Jfr Gomard, Fogderet (1981), s. 142, i anslutning till UfR 1966 s. 266 H. — Om frigörelsetiden inträffar innan påbörjad realisation av hf hunnit genomföras bör också B vara skyldig att infria hf genom kvittning （A kan ju själv vara förhindrad att kvitta av någon anledning). Däremot finns knappast skäl att begära att han skall avvakta med realisation, jfr dock Ussing, a. a. s. 352. 

    I förhållande till pantsättning av fordringar i allmänhet föreligger dock vid pantsättning av hf till B den skillnaden att när hf inte är förfallen kan B få denna att upphöra i förtid genom att han själv avgör om realisation skall ske. Normalt har ju pantfordringsgäldenären inget inflytande häröver. Emellertid är detta endast en rådighet över i vad mån realisation skall ske. Med hänsyn tillatt B inte kan påverka formen för realisation kan detta inte anses vara en obehörig fördel. Skulle B enligt pantavtalet ha rätt att sälja hf formlöst kan dock säkerligen villkoren för en sådan försäljning komma att jämkas om Bo tillbörligt utnyttjar situationen.
    Således synes i princip skäl ej föreligga mot att icke förfallen hf realiseras. I doktrinen är dock meningarna om Bs realisationsrätt delade.⁵⁰ Rättspraxis saknas mig veterligen.
    Antag emellertid att hf försäljs på offentlig auktion till X, därvid köpeskillingen endast förslår till att delvis täcka mf. Kan B, när X söker driva in hf, med stöd av omsättningsskyddsreglerna kvitta återstoden av mf mot hf？Enligt min mening bör det vara självklart att B inte kan kvitta i detta läget. Han har ju redan tillgodogjort sig värdet av hf och bör inte kunna göra detta en gång till.

 

⁵⁰ Se Arnholm. a. a. s. 299, Brækhus, a. a. s. 67. Hagerup, a. a. s. 348. och Ussing, a. a. s. 352.