Om vildsvinsskador
Efterföljande anteckningar är tillkomna med anledning av ett mål som jag — efter avgången från justitierådsämbetet — tagit viss befattning med. Målet gällde ersättning för skada som vildsvin skulle ha åstadkommit på en potatisåker i Södertörn, sedan de avvikit från ett vilthägn i närheten. Tingsrätten och hovrätten biföll käromålet på grunder som här inte är av omedelbart intresse. Målet fullföljdes till HD, men prövningstillstånd meddelades inte. Saken har mist en del av sin praktiska betydelse, eftersom riksdagen beslutat att frittgående vildsvin i Sverige skall utrotas utom just vad gäller vildsvinen i Södertörn, vilka skall få finnas kvar under en försöksperiod, men att å andra sidan i princip full ersättning av statsmedel skall utgå för de skador som dessa kvarvarande vildsvin åstadkommer (prop. 1980/81: 82 och jordbruksutskottets betänkande 1980/81: 16; se vidare tidskriften Svensk Jakt 1982 s. 978 fl). Emellertid torde det ej vara uteslutet, att skada uppkommer genom andra djur som rymt från fångenskap (hjortar？), och framför allt kunde på det ovannämnda målet anläggas så många allmänna skadeståndsrättsliga aspekter, särskilt beträffande orsaksläran, att jag funnit skäl att på detta sätt rädda mina synpunkter från glömskan.
    I det aktuella fallet hade vildsvinen rymt från vilthägnet hösten 1976. Skadorna på potatisåkern upptäcktes våren 1978, således omkring ett och ett halvt år senare.
    Den första fråga som då uppkommer är, om ägaren av hägnet kan antagas bära strikt ansvar för skador av den typ det här gäller. Jag har svårt att tänka mig, att så kan vara fallet. Att tillämpa reglerna i ägofredslagen analogt på vilda djur — som det här är fråga om — måste anses uteslutet. Byggningabalken 22: 8 är inte heller tillämplig. I rättspraxis har strikt ansvar ansetts föreligga utan stöd av lag i några speciella fall (skador av skenande hästar under en stor militärmanöver, skador genom sprängning och skador i övrigt i grannelagsförhållanden). Det förefaller mig främmande att anlägga ett grannelagsrättsligt betraktelsesätt på vildsvinsskadorna. Skadeståndspropositionen 1972: 5 ger uttryck åt att man skall visa stor återhållsamhet när det gäller utvidgning av skadeståndsansvaret överhuvudtaget och det strikta ansvaret i synnerhet (se särskilt s. 97 mitten och 100). Och om domstolarna trots detta skulle umgås med tanken att utsträcka det strikta ansvaret till nya områden, så är ju skador av förrymda vildsvin knappast vad som först kommer i blickpunkten. Det som nämnts i diskussionen är i första hand strikt ansvar för skador av gift, eld och explosion, dvs. sådant som har snudd på katastrofsituationer.
    Vad man alltså här kan tänka sig är ett culpa-ansvar. Jag skall inte gå närmare in på förhållandena i detta speciella fall. Helt allmänt vill jag emellertid om "standardkravet" i fråga om stängslets beskaffenhet säga, att man har anledning att ta stor hänsyn till vad som är skick och bruk på området i fråga (Karlgren， Skadeståndsrätt, 5: e uppl., 1972, s. 78 ff och i judikaturen t. ex. NJA 1958 s. 139 med — enligt Karlgren — "belysande motivering för HD-domen"). I begränsad utsträckning kan väl domstolarna censurera de i praktiken tillämpade normerna (jfr vad jag yttrat i rättsfallet

 

NJA 1967 s. 164 på s. 174), men i stort sett är man nog ändå hänvisad till att acceptera det praktiska livets standarder.
    För att den följande diskussionen skall kunna genomföras måste jag utgå från att culpa kan läggas ägaren av hägnet till last. Av samma skäl måste jag förutsätta， att det anses bevisat, att åtminstone vissa av de förrymda vildsvinen deltog i skadegörelsen.
    Här kommer vi in på frågan om orsakssambandet. Därvidlag har jag till en början fäst mig vid bestämmelsen i 18 § naturvårdsförordningen, där det stadgas att vissa slag av vilda djur i fångenskap, bl. a. vildsvin, skall hållas instängda på betryggande sätt. Överträdelse av föreskriften är straffbelagd i naturvårdslagen. En bestämmelse av denna typ har ett visst "skyddsområde". Vad som åsyftas med detta uttryck kan åskådliggöras bl. a. av rättsfallen NJA 1962 s. 799, justitierådet Bomgren, och 1976 s. 458, justitierådet Nordenson; själv har jag för många år sedan, i SvJT 1951 s. 70, tagit fram det exemplet, att skadestånd med anledning av krigsförräderi trots att brottet primärt är riktat mot staten kan utgå till enskild person; se vidare Hellner, Skadeståndsrätt, 3: e uppl., 1976, s. 156 f och nu senast Bengtsson i SvJT 1981 s. 532. Med anläggande av det synsätt som sålunda aktualiserats skulle man kunna säga, att bestämmelsen i 18 § naturvårdsförordningen tar sikte på att skydda inte bara allmänna intressen, såsom att vår fauna skall bevaras från främmande inslag eller att epizootier bland vilda djur skall undvikas, utan också privata intressen av typ jordägarnas, nota bene om orsakssamband kan påvisas. Jag kan inte förstå annat än att om exempelvis en järv i fångenskap (om det nu kan finnas någon sådan) av oaktsamhet slipper lös och de närmaste nätterna bevisligen river några renkalvar， så skall renägaren ha ersättning av den som släppte lös järven. På motsvarande sätt bör det förhålla sig, om förrymda vildsvin omedelbart efter rymningen åstadkommer skada på gröda och det kan konstateras att det är just de förrymda vildsvinen som varit framme.
    Att 18 § naturvårdsförordningen har sådan syftning finner jag alltså i och för sig klart. Men då kommer man över till frågan om kausalsammanhanget, och där uppstår — utom i sådana klara fall som nyss nämnts — genast betydande svårigheter.
    I vårt fall upptäcktes skadan omkring ett och ett halvt år efter det att vildsvinen kom lösa. Det är en lång tid, när man skall bedöma orsakssambandet. Även om vissa av de avvikna svinen deltog i skadegörelsen, måste ju djuren ha förökat sig efter rymningen. Skall hägnets ägare svara också för avkomman? Och under hur lång tid skall ansvaret bestå? Efter rymningen blev vildsvinen jaktbara, och hägnets ägare hade inte jakträtt på mark där vildsvinen uppehöll sig. Hur skulle han kunna förebygga skadan, när jakträttsinnehavaren förbjöd avskjutning? I målet gjordes gällande, att det vid samma tid hade förekommit rymningar från andra vilthägn än det här aktuella. Det har också uppgivits, att det fanns en äldre vildsvinsstam lösgående i Södertörn. Om det har ägt rum någon mera avsevärd blandning, också genom avel, mellan olika grupper och stammar, hur skall man då kunna veta i vilken mån de från vårt hägn förrymda djuren medverkat till skadan?Det är i så fall fråga om konkurrerande skadeorsaker, av vilka den ena skulle vara ansvarsgrundande men den andra inte, eftersom man uppenbarligen inte kan finna någon som är ansvarig för dessa andra djur. Huvudorsaksläran avvisas i svensk skadeståndsrätt (bortsett möjligen från fall av fartygskollisioner, och

 

man får väl under sådana förhållanden inrikta sig på att söka åstadkomma någon uppdelning, kanske efter skälighet, av skaderesultatet mellan de olika faktorerna, efter mönster av rättsfallen NJA 1936 s. 560 och 1951 s. 271; jfrHellner a. a. s. 165 ff. Hur det skall gå till är dock ytterst oklart, och detta visar egentligen, hur svårt det är att hålla fast vid att det skall finnas ett skadeståndsansvar efter så lång tid.
    Ytterligare en synpunkt är följande. Det lär ha konstaterats, att jakträttsinnehavaren — ägaren till en stor egendom i trakten — i februari 1977 började utfodra vildsvin på sitt område. I vart fall en del av dessa djur hörde tydligen till den grupp som kommit lös från det i målet avsedda hägnet. Det kan ifrågasättas, om inte därigenom orsakssambandet mellan rymningen och den senare uppkomna skadan blev avbrutet. Man vet nämligen inte, vad som skulle ha hänt om denna utfodring inte hade skett. Möjligen skulle då vildsvinen ha sökt sig bort. Detta illustrerar den inom orsaksläran kända satsen att en mänsklig handling som intervenerar mellan den påstådda skadeståndsgrundande handlingen och skaderesultatet ofta bryter orsakssambandet. Jfr vad jag i fallet NJA 1961 s. 425 anfört på s. 437 f. (I rättsfallet NJA 1966 s. 30 var det däremot fråga om två culpösa handlingar och därtill åtminstone delvis om samverkande — inte konkurrerande — skadeorsaker.) Å andra sidan vet man tydligen inte mycket om vad som inverkar på vildsvins bindning ("prägling") till viss trakt. — I och för sig kan man givetvis diskutera, om det här i stället skulle uppkomma ett solidariskt ansvar för jakträttsinnehavaren och hägnägaren, men jakträttsinnehavaren har väl genom matningen inte företagit sig något otillåtet, och jag kan knappast tänka mig att han på något sätt skulle vara ansvarig.

 

Erland Conradi