Rättssäkerhet och effektivitet1
Åtskilliga domare, kanske de allra flesta, i de allmänna domstolarna upplever alltmer relationen rättssäkerhet — effektivitet som ett dilemma.
    Rättssäkerhet och effektivitet, vad menar man då med de begreppen? De kan förstås definieras på flera olika sätt. De kan bl. a. definieras så att de inte är motstridiga. I rättssäkerhet innefattas snabbhet i förfarandet, så att saken snabbt blir avgjord. Vad gäller effektivitet kan man säga, att däri måste inbegripas kvalitet i avgörandena. Finns inte det, är förfarandet inte effektivt. Tagna så föreligger det inte någon motsättning mellan rättssäkerhet och effektivitet. Ändå upplever många av oss som är verksamma som domare ett dilemma i praktiken. Det finns en effektiviserings- och rationaliseringspress som många av oss känner av väldigt påtagligt och finner obehaglig av såväl personliga som principiella skäl. Därmed vill jag inte ha sagt att domstolarna, även om de har en särställning i samhällsapparaten, skulle stå utanför de effektiviserings-, rationaliserings- och besparingssträvanden, som för närvarande präglar samhället i övrigt. För min del tycker jag det är en självklarhet att de trots sin särställning inte skall göra det.

 

1 Artikeln bygger på ett anförande den 24 november 1981 inom ramen för en av Juridiska fakulteten vid Lunds Universitet anordnad forskning om rättssäkerhet. 

Frank Orton 557    I den mån det förekommer föråldrade arbetsmetoder, onödiga arbetsmoment eller annat liknande, är det självklart att sådant skall tas bort. Och det skall för övrigt ske oavsett hur det statsfinansiella läget för tillfället är.
    Man bör således rationalisera också inom domstolsväsendet. Men hur mycket? Ja, svaras det, i "lämplig" utsträckning. Men hur långt sträcker sig det?
    Spontant tror jag man svarar att rationaliserandet skall ske med bibehållen rättssäkerhet, dvs. med bibehållen kvalitet i dömandet. Självklart skall det vara så, svarar man. Men är det möjligt, går det att göra, och finns det utrymme för det? Det är den egentliga frågan.
    Enligt min uppfattning är det emellertid inte självklart att det skall vara så. Man kan mycket väl i och för sig hävda att vi har en alltför hög grad av rättssäkerhet i dag i den dömande processen. Det är tänkbart att det är så. Det som framför allt är viktigt är dock att dessa frågor ställs och noggrant penetreras. När man börjar tulla på rättssäkerheten — som man enligt min uppfattning gör för närvarande — skall man vara medveten om att man gör det. Det får inte ske bakvägen, utan att det märks vad som är på gång, smygande, oreflekterat och oplanerat, eller så att det blir en oförutsedd och i det längsta ouppmärksammad konsekvens av andra strävanden.
    Man skall ha klart för sig att de effektiviseringssträvanden, som man nu håller på med, påverkar rättssäkerheten. Det är möjligt att de skall få göra det, men det måste uppmärksammas och ventileras och tas med öppna ögon. Det kan ju hända att det finns någon annan del av rättssäkerheten, som det är lämpligare att man beskär, än den som mer eller mindre oplanerat råkar falla bort, som en följd av de effektiviseringssträvanden som pågår.
    Vad är det för effektivisering det rör sig om i det här sammanhanget? Något som direkt faller i ögonen är att man på allt sätt söker åstadkomma en ökad målgenomströmning vid domstolarna. Med oförändrade resurser ökar man antalet avverkade mål, och med oförändrade resurser avgör man samma antal men mer komplicerade mål. Att öka genomströmningen, att motverka höga balanser och att öka antalet mål per domare, sådant är eftersträvansvärt. Det blir en konsekvens av rationaliseringstänkandet. Det är klart att en riktig och vettig rationalisering rimligen leder till att målgenomströmningen per domare ökar eller att den ligger still, men målens svårighetsgrad ökar samtidigt.
    Man kan å andra sidan inte vända på resonemanget och utgå från att en ökad målgenomströmning nödvändigtvis inneburit en rationalisering och effektivisering. Det kan ju nämligen vara så, att den ökade genomströmningen bara är en följd av att man släppt efter på rättssäkerheten. Vad som hänt behöver inte vara att man fått bättre arbetsmetoder eller bättre arbetsfördelning eller liknande utan helt enkelt slarvigare domar och domare. Det är i vart fall möjligt att det kan vara så. Därför är enligt min uppfattning målgenomströmningen ett farligt mått att använda och en ökad genomströmning ett farligt mål att i sig koncentrera sig på. Men den är ju så lätt att mäta! Den är så lätt att omsätta i budgettermer! Och hur skall man mäta kvaliteten i avgörandena? Hur skall man mäta om de har blivit mindre genomtänkta, mindre välformulerade, om de ger parterna mindre upplysning än tidigare och mindre ledning för den framtida rättstillämpningen? Det är naturligtvis utomordentligt svårt.
    Inom domstolsväsendet känner många av oss en stor effektivitetspress: Det skall avgöras fler mål. Man skall undvika att målbalanserna växer. Man skall

 

37-33-168 Sv Juristtidning

 

558 Frank Ortoninte ha högre balans än grannen. Man skall inte ha lägre genomströmning än genomsnittet. Genomsnittet är emellertid ett mycket farligt administrativt instrument.
    Hur många mål avverkar en domare i södra Sverige i genomsnitt på t. ex.en månad? Det är ett visst tal. Men de som ligger under det talet kan känna sig utpekade. De vill naturligtvis ta sig upp till åtminstone genomsnittet. De ökar då sin avverkningstakt, men därigenom höjs ju genomsnittet och så ligger de fortfarande under snittet eller så gör några andra det. På så sätt fungerar genomsnittet som en utomordentligt stark press att öka målgenomströmningen och som en effektivitetspress i sig. Samtidigt saknas en motsvarande mätare på kvaliteten, dvs. på rättssäkerheten. De som ligger under genomsnittet och som är litet långsammare mätt med genomströmnings- eller genomsnittsmåttet är kanske inte alls långsammare än sina kolleger. Jag påstår inte att det säkert är så, men det kan vara så att den med det lägre genomsnittet tänker till litet mer, lägger ned litet mer omsorg på varje mål, skriver litet bättre, skriver litet tydligare och kanske är den domare vi egentligen vill ha, den domare samhället egentligen vill ha och behöver.
    När "genomsnittspressen" används blir det lätt så, att den enskilde domaren förenklar arbetet för sig på olika sätt. Han kan säga sig, att det där, det hinner jag inte kontrollera, det är ju en detalj, det blir nog rätt ändå, eller, den där rättsutredningen struntar jag i, eller, jag hinner inte titta i kommentaren, eller, jag hinner titta i kommentaren men inte i Olivecrona som jag egentligen velat, det går inte, eller, vi kan nog strunta i den där personundersökningen eller i den där rättspsykiatriska undersökningen. Vi får inte komplicera handläggningen av det här målet. Snabbar vi på med handläggningen av det här målet kanske vi kan plocka in det mellan två andra där det finns en lucka. Några förstärkningsresurser kan vi ändå inte räkna med och det är ju angeläget att målen avgörs snabbt. Vi ställer därför inte in mål när vi helst kanske skulle vilja göra det, därför att något nytt framkommit eller därför att ett vittne inte inställer sig. Vi ställer därför inte heller in mål när vi tar över från en kollega, trots att vi kanske inte tycker att det är helt klart för huvudförhandling. Vi skriver kanske inte så omsorgsfullt som vi egentligen skulle ha velat. I hovrätten kanske vi lättare "fastställer blankt" och tröstar oss med att slutet ju ändå är rätt. Det kan hända att vi i hovrätten inte "petari" tingsrättens domslut, även om egendom felaktigt förverkats, med följande motivering: "Visserligen är förverkandet felaktigt, men om vi ändrar måste vi skriva om så mycket. Dessutom är nog egendomen utan betydelse för den tilltalade."
    Det är möjligt att en del av de beskrivna övervägandena eller reflektionerna är vettiga och att de får riktiga konsekvenser. Det är också möjligt att vi domare är överdrivet nitiska, och att vi ägnar oss åt "överkoll" och "överknäckning" eller liknande. Det är möjligt att det är så eller har varit så, och vidare att en del konsekvenser av den högre takten och av det ökade jäktet är önskvärda och lämpliga. Men en sådan "självsanering" eller "själveffektivisering" är mycket farlig också. Utöver att den inte är närmare planerad och övervägd, är det mycket lätt att helt ovidkommande hänsyn kommer in. Det är så lätt att det blir fel. Det blir så lätt att tänka på kollegernas arbetsbörda och på den egna balansen eller på att det är fredag och middagen står hemma och väntar. Det blir så lätt att släppa efter på kraven, kraven på sig själv och sina arbetsprestationer. Det blir så lätt en vana att alltid slarva på. Liknande

 

Rättssäkerhet och effektivitet 559synpunkter kan finnas med i bilden, inte bara när man skyndar på, utan också när man "förenklar" och handlar "mer praktiskt". Praktisk är ju för övrigt något som det förefaller att man skall vara i allt högre grad nu förtiden, även om det såvitt jag kan förstå normalt sett betyder att man inte följer lagen!
    Dessa tendenser till förenklingar och olika slag av praktiskt, effektivt handlande är särskilt farliga eftersom de kommer smygande på oss. Man vänjer sig allteftersom. En sak som tas till i ett pressat arbetsläge tar man senare till också när det inte är lika pressat. På sikt blir det en mycket påtaglig förändring. Då kan någon säga, att det här får domarna sätta stopp för och någon frågar sig kanske, när han uppmärksammar hur påtaglig förändringen faktiskt blivit, hur vi kunnat tillåta att det skett.
    Men här finns ett psykologiskt dilemma. Jag tror att praktiskt taget varje domare är beredd att instämma i att han har för litet tid på sig för sina avgöranden. Han skulle alltså vilja ha mer. Han skulle vilja vara noggrannare. Han har således blivit slarvigare i vid mening. Men om man då frågar honom varför han inte sagt stopp, svarar han att han fortfarande inte gått över gränsen för vad som är acceptabelt, men han tillägger "Nu är smärtgränsen nådd!" Så långt kan han hålla med. Det är lätt att göra, men han kan helt enkelt inte gå med på att han gått över gränsen. Han kanske inte heller har gjort det, men min poäng är att han helt enkelt inte kan medge det, om han nu gjort det. Vem vill tillstå, att man skrivit under domar som egentligen var litet för slarvigt underbyggda och som egentligen var litet för dåligt motiverade?
    Det är man inte beredd att göra. Därför är det naturligt om man säger "Nu är smärtgränsen nådd", "Hit men inte längre!", även om smärtgränsen faktiskt flyttats en del sedan man förra året använde samma uttryck, och trots att man faktiskt gått ytterligare en bit från det ställe där man senast sade "Hit men inte längre!" Genom sitt agerande har man nämligen sanktionerat den utveckling som faktiskt ägt rum och jag har därför stor förståelse för mina äldre kolleger om de, nu liksom tidigare, påstår att utvecklingen "ännu inte gått alltför långt".
    Och kanske har den inte heller gjort det. Jag vet inte. Jag vet bara att den här utvecklingen pågår och att den måste uppmärksammas samt att man inte kan nöja sig med försäkringarna från praktikerna av typen "Nu, men först nu, är smärtgränsen nådd!", "Hit men inte längre!" Vi yngre domare har även våra karriärer att tänka på. Det är inte så lätt att sticka fram hakan och säga att de äldre kollegerna låtit utvecklingen gå därhän, att den dömande verksamheten blivit "slarvigare" än acceptabelt. Härtill kommer att vi inte har ett perspektiv som gör det möjligt för oss att uppfatta vilka förändringar som faktiskt ägt rum.
    Vad skall man då göra? Ja det är förstås lätt att säga "Håll igen här!", "Låt balanserna växa!" Men att göra så är inte så lätt. Det finns många goda skäl att undvika balanser. Det är t. ex. till parternas fördel att målen blir avgjorda kvickt. För den enskilde domaren är det också en fördel bl. a. från s. a. s. "arbetshygienisk" synpunkt att slippa stora balanser, som är obehagliga att dras med. Det är därför svårt att i det dagliga livet stå emot den beskrivna pressen mot effektivisering och förenkling.
    När man skall slå larm om denna utveckling — om den nu gått så långt att den är något att slå larm om — uppkommer ytterligare en svårighet. Om nämligen vi domare slår larm, kan det lätt uppfattas som fackliga argument som vi tar till för att få ökade resurser. Självfallet är det emellertid en mycket

 

560 Rättssäkerhet och effektivitetviktigare fråga än så. Därför är det särskilt värdefullt att man utanför skråets väggar tar upp frågan och granskar den. Då behöver det inte misstänkas att det bara är fråga om att domarna vill ha ökade resurser.
    Avslutningsvis skall jag ta upp ytterligare en aspekt av följderna av den allt besvärligare situationen vid våra domstolar. Det är frågan om effekten på rekrytering och utbildning. Har man en alltmer ökad avverkningstakt som ett krav på sig, så blir en konsekvens att man drar in på den tid man ägnar utbildningen av de unga domarna. Det är mycket naturligt att så sker. Men gör man det, så åstadkommer man två saker, dels att det blir sämre utbildade domare, som kommer ut och dömer i framtiden, dels att de duktigaste juristerna drar sig för att söka sig till hovrätter med denna sämre utbildning. Hovrätterna kommer inte att kunna konkurrera ens på lika villkor med andra juristbanor när det gäller att rekrytera duktiga jurister. På sikt är det naturligtvis inte bra för rättssäkerheten och den dömande verksamheten, om man på det här sättet inte värnar om rekryteringen och utbildningen av de unga.
    Med dessa ord har jag velat belysa inte minst i vad mån minskad rättssäkerhet smygande kan komma in i den dömande verksamheten. Jag har inte velat komma med några siffror exempelvis om ökad måltillströmning per antal domare och liknande. Jag kan på denna punkt inskränka mig till följande. Om man bortser från s. k. notariemål och gemensamma ansökningar om äktenskapsskillnad, har antalet mål till de allmänna domstolarna stigit i princip kontinuerligt under senare hälften av 70-talet samtidigt som antalet domare minskat. Personligen har jag svårt att tro att den ekvationen går ihop med bibehållen rättssäkerhet!
    Det är självfallet så att rättssäkerhet är en fråga om resurser. Därmed är frågan om rättssäkerhet förstås också en politisk fråga. Men politikerna arbetar inte i något vakuum. Därför är det viktigt att de som har någon insikt om vad som håller på att ske försöker väcka politikerna och deras uppdragsgivare allmänheten och att det upplyses om vad det är för rättssäkerhet vi håller på att få.
    Det är möjligt att allmänheten inte bryr sig om ifall domarna har mycket att göra. Men har domarna så mycket att göra som de har idag, så kan de inte uppfylla kraven på rättssäkerhet. Så småning om kommer det att märkas, om man låter den utveckling fortsätta som nu är i gång. Man kommer till det stadiet där också allmänheten börjar märka det: "Vad nu, vad är det för rättssäkerhet vi har? Vad är det vi kan vänta oss i våra domstolar? Det kan ju gå hipp som happ där!" Men då är det för sent att reagera. Då har utvecklingen gått för långt. Då kan man inte vrida tillbaka klockan och länka in utvecklingen på rätt väg. Mitt hopp är därför att det sägs till nu. Det är viktigtatt vi som är i branschen försöker säga till nu, vad det är som håller på att ske. Vi måste klart säga ifrån att här är en "rättssäkerhetsrea" på gång, en smygutförsäljning av vår rättssäkerhet! Våra resurser är begränsade och vi skall självklart arbeta inom de resursramarna. Det kan t. o. m. tänkas att resurserna kan vara än mindre. Men det kan också tänkas att vi faktiskt bör få ökade resurser. Det finns ändå områden där samhället inte är berett att dra in. Jag vill sluta med ett drastiskt exempel: Vi är förmodligen inte beredda att sälja ut flygsäkerhet eller säkerheten på våra tåg, även om vi har dåliga finanser. Det kan hända att det bör förhålla sig på samma sätt med vår rättssäkerhet!
 

Frank Orton