Den lagliga boxningssporten
I SvJT 1983 s. 238 återfinns en artikel signerad Sten Sjöholm med rubriken "Vad gör boxningsmisshandeln rättsenlig？". Artikeln infördes under avdelningen "Aktuella spörsmål".
    Boxningen är således rättsenlig, d. v. s. accepterad av det svenska samhället, dess lagstiftning, dess rättspraxis och dess brist på rättspraxis — d. v. s. boxare åtalas icke för en regelrätt utövning av sin sport. Att rättsläget är detta beror, som Sten Sjöholm framhåller, på att boxningssporten utövas i ett av samhället accepterat syfte. Detta är nu endast delvis orsaken. Det svenska samhället består ju av oss alla i Sverige boende och verksamma individer, och till dem hör även de svenska boxarna, vilka således frivilligt och medvetet utövar sin sport. Detta kallas samtycke, och sådant samtycke utesluter ansvar för misshandel om sportens regler följs. Jfr t. ex. Bertil Bengtsson, Skadestånd vid sport, lek och sällskapsliv, Sthlm 1962.

 

    Sten Sjöholms artikel saknar — sin placering under rubriken "Aktuella spörsmål" till trots — aktualitet i dag och detta av bl. a. följande skäl.
    "Dödsmisshandel i boxningsringen" respektive "den grövsta misshandel" förekommer inte i modern svensk boxning. Dessa fenomen är omöjliga inom ramen för de svenska boxningsreglerna.
    Som den starkt boxningsengagerade Sten Sjöholm mycket väl känner till, föreligger i dag den första kompletta boxningsutredningen genom tiderna i Sverige — "Svensk amatörboxning och skadeverkningarna" (SOU 1982: 22). Elva remissinstanser har yttrat sig över boxningsutredningen, och tio av dessa har icke förordat något förbud mot svensk amatörboxning. Dessa remissinstanser är: Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Gymnastik och Idrottshögskolan, rikspolisstyrelsen, brottsförebyggande rådet, skolöverstyrelsen, statens ungdomsråd, Sveriges Riksidrottsförbund, socialstyrelsen och Riksförbundet Hem och Skola. Jag faller här för frestelsen att travestera herr Sjöholm och utbrista att det i sanning vore märkligt om riksdagsmajoriteten skulle nonchalera en så samstämmig uppfattning från auktoritativa representanter från olika i sammanhanget centrala verksamhetsområden i vårt svenska samhälle.
    Den enda remissinstans som förordar förbud mot svensk amatörboxning är Svenska Läkaresällskapet, som emellertid tar boxningens etiska sida till intäkt för förespråkande av förbud mot sporten. Den etiska bedömningen faller emellertid utanför ramen för den medicinska analysen, och därför är Svenska Läkaresällskapets remissyttrande utan självständigt värde — tyvärr.
    Kroppsskador förekommer i många idrottsutövningar, och boxningssporten är långt mindre skadetyngd både vad gäller akuta och långsiktiga skador än vad som är fallet vid en lång rad andra sportaktiviteter. Vari består förövrigt den rättsliga skillnaden mellan att ett visst våld är sanktionerat av uttryckliga regler eller att våldet är sanktionerat genom en fast praxis vid en idrottsutövning?
    Sten Sjöholm tillhör dess bättre en försvinnande liten minoritet när han gör sig till förespråkare för ett samhälleligt system där människans rätt att ta medvetna och frivilliga risker i situationer då risktagandet inte drabbar annan än den som själv medvetet och frivilligt valt att delta, skall lagstiftas bort.
 

Björn Rosengren