Vad ligger i ett ord?
Jag vill här ta upp frågan om en av Sveriges längsta ännu olösta konflikter på MBL-området. Sedan 1976 års lag trädde i kraft har en arbetsrättslig konflikt pågått som man nästan inte alls känt till inom det egna landet men som märks väl i internationella sammanhang. Särskilt märkbar är den vid internationella konferenser när man tar del av rapporter om Sverige eller den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Problemet bakom konflikten är ganska enkelt. Det gäller bara hur termen "medbestämmande" skall översättas till engelska. Två möjligheter finns: nämligen a) co-determination och b) joint regulation.
Termen co-determination återfinns i alla skrifter på området som har utgivits av SAF. Redan 1965 fanns i SAFs häfte "Arbetsmarknadsterminologi"1 ordet medbestämmanderätt översatt som "co-determination, workers' participation in management". I SAFs egen översättning av MBL är det därför inte förvånande att finna denna term.
Co-determination är också termen som används av den engelska tidskriften The European Industrial Relations Review, som 1976 publicerade en egen översättning av lagtexten. Nyligen har termen använts av bl. a. Axel Adlercreutz och Boel Flodgren samt Olof Bergqvist i rapporter till 1982 års konferens inomI nternational Society for Labour Law and Social Security i Washington.
Termen joint regulation återfinns i arbetsmarknadsdepartementets häfte "Towards Democracy at the Workplace" (1977). Detsamma gäller översättningen i bilagan till Folke Schmidts bok Law and Industrial Relations in Sweden2 och i en rad andra artiklar och böcker. Bland dem som använder termen joint regulation kan nämnas Reinhold Fahlbeck och Tore Sigeman3 samt Anders Victorin.4
Bakgrunden till användningen av de olika termerna co-determination och joint regulation är ganska intressant. När Folke Schmidts bok Facklig arbetsrätt först översattes till engelska 1976, uppstod en livlig debatt mellan Folke Schmidt, Professor Wedderburn (från London School of Economics) och några andra arbetsrättsjurister om hur det nya begreppet i MBL skulle presenteras för en icke-svensk publik. Det fanns flera möjligheter. Till exempel kunde man överta en term som redan fanns på engelska, nämligen co-determination. Den användes redan för att beskriva det system för Mitbestimmung som gällde i Västtyskland enligt lagstiftning från 1972. Men man mötte här ett grundläggande problem. Det nya svenska systemet är inte tillräckligt likt det tyska för att det skulle vara möjligt att använda samma ord för att beskriva båda systemen. Det västtyska systemet innehåller nämligen vissa element som inte alls återfinns i det nya svenska. I Västtyskland företräds till exempel arbetstagarna på arbetsplatsen på ett mycket formellt sätt och genom speciella organ. Bl. a. kan nämnas Betriebsrat (företagsnämnden) samt systemet med styrelserepresentation för anställda inom stora företag. Det senare har fungerat (medvissa ändringar) i 25 år.
Det stod följaktligen klart att eftersom det formella tyska systemet inte motsvarade ordningen enligt den svenska MBL det fanns en risk med att använda termen co-determination. Vad som behövdes var att kunna beskriva ett system som det svenska, som bygger på kollektiva förhandlingar och på frivilliga avtal, och samtidigt förklara de nya försöken att införa "demokrati på arbetsplatsen"5 genom en ny 32 §, vetorätten enligt 38 §, den kvarstående stridsrätten o. s. v. Man kom därför fram till att termen co-determination inte borde användas alls. I stället behövdes en beskrivning som visade den speciella svenska arbetsmarknadssituationen.
Man började då söka efter en term som lättare kunde accepteras med hänsyn till detta. Lösningen fanns slutligen i en term som hade använts några år tidigare av den brittiske sociologen Allan Flanders6, nämligen joint regulation. Den avser att beskriva hur arbetstagarna genom sina organisationer (fackföreningar o. s. v.) får möjligheter att utöva tryck på arbetsgivaren närhan fattar beslut på arbetsplatsen eller inom företaget. Karakteristiskt för begreppet joint regulation är att det alltid är arbetsgivaren själv som fattar beslut i företagsledningsfrågor. Arbetstagarna accepterar inte att dela såväl makt som ansvar för sådana beslut. På det sättet, så att säga, kan båda sidoracceptera "de naturliga konflikter som uppstår mellan arbetet och kapitalet". Eftersom den svenska modellen enligt MBL inte i första hand innebär att arbetstagarna själva tar över beslutsfattande eller ansvaret för detta inom företagen, kan man i själva verket säga att 1976 års lagstiftning har givit den svenska arbetsmarknaden en ram för joint regulation.7
Sammanfattningsvis kan det sägas att termen joint regulation inte är ny. Inte heller var den ny när 1976 års lagstiftning trädde i kraft. Som nyss sagts hade den redan använts som ett led i Flanders' analys 1968, och den används fortfarande i arbetsmarknadslitteratur.8 Faktum är att svenskt medbestämmande inte är tysk Mitbestimmung. Det är därför viktigt att de två begreppen skiljs åt när de presenteras för en internationell publik. Om man väljer termen co-determination när man skriver om det svenska systemet för medbestämmande inför en engelsktalande publik, måste man alltid ta hänsyn till den speciella innebörd som termen har fatt genom förbindelsen med det västtyska systemet med Mitbestimmung. Annars finns det stor risk för att en icke-svensk läsa rekommer att missförstå innehållet i det svenska systemet och missar de viktiga skillnaderna mellan de två olika systemen.
Min egen syn i frågan är helt klar. Inom kort utkommer en samling av den viktigaste svenska arbetsmarknadslagstiftningen översatt till engelska.9 För MBL i denna volym står Act on the Joint Regulation of Working Life. Den föregående framställningen förklarar varför. Det svenska systemet av medbestämmande är originellt. Det bygger inte på samma förutsättningar som tysk rätt inom liknande områden. Det använder inte heller samma strukturella modell. Därför bör man presentera Sverige som en modell för sig. Det är just denna idé som ligger i ett ord: medbestämmande.
Alan C. Neal