Köpta vittnen

 

Av docenten LARS HEUMAN

 

Den allvarligare kriminaliteten är idag ofta välorganiserad. Brottssyndikat kan sätta in betydande resurser, då samhället söker bekämpa brottsligheten. En brottsorganisation kan vara beredd att betala mycket stora belopp för att påverka vittnen på sådant sätt att de bidrar till att brottslingen inte kan identifieras. Organisationen kan också bearbeta vittnen så att den misstänkte undgår åtal eller frikänns. Straffbestämmelserna om mened och anstiftan till mened har till syfte att förhindra att rättskipningen saboteras och förlorar i effektivitet. Då någon söker köpa ett vittne på olika sätt kan emellertid straff inte alltid inträda enligt menedsbestämmelserna. Man kan fråga sig omdet finns "luckor" i lagstiftningen. Departementschefen har gjort uttalanden som tyder på att han inte varit medveten om detta problem.
    I samband med att departementschefen våren 1982 föreslog en skärpning av straffet för övergrepp i rättssak framhöll han att det är angeläget att man så effektivt som möjligt förhindrar övergrepp mot vittnen, särskilt sådana som förekommer vid narkotikabrott och annan organiserad brottslighet. Han betonade vikten av att rättskipningen fungerar tillfredsställande. Vidare uttalades att detta är särskilt angeläget, eftersom rättssystemet bl. a. bygger på vittnesplikt ochi vissa fall skyldighet att avslöja brott samtidigt som vägran, underlåtenhet eller bristande sanningsenlighet kan medföra straff.¹ Emellertid förhåller det sig så att menedsstraff inte alltid kan drabba ett vittnesom vägrar eller underlåter att medverka till utredningen. Det måste därför undersökas närmare om det straffrättsliga och processrättsliga sanktionssystemet är otillräckligt.
    Vid denna undersökning möter man frågor som bottnar i svåra intressekollisioner. Skall man straffa ett vittne som bidrar till att utredningen försvåras eller skall sådant förfarande lämnas straffritt så att vittnet på ett senare stadium kan lämna sanningsenliga uppgifter som leder till att huvudgärningsmannen straffas? Vid allvarligare brottslighet är man kanske i dag beredd att betala ett högt pris för att man skall kunna straffa personer som organiserar brottsligheten. Å andra sidan vore det mycket olyckligt om rättskipningen kom att

 

 

¹ Prop. 1981/82: 141 s. 35.

44-33-170 Sv Juristtidning

 

förlora i effektivitet helt allmänt, om vittnen kunde försvåra eller sabotera utredningen utan påföljd fram till dess huvudförhandlingen äger rum. Vidare måste man beakta vittnenas svåra intressekollision. Ett vittne kan välja mellan två alternativ. Han kan för det första tiga eller hålla sig undan och härvid räkna med att undgå repressalier eller att erhålla belöning men riskerar att drabbas av rättsliga sanktioner. För det andra kan han undgå rättsliga påföljder, om han lämnar sanningsenliga uppgifter till polisen och domstolen. Vid organiserad brottslighet måste han då emellertid räkna med att drabbas av repressalier, om inte samhället kan skapa ett effektivt skydd häremot, t. ex. genom strafflagstiftning. En svårighet består sålunda i att man kan behöva reglera sanktionerna för utredningssabotage på olika sätt för organiserad allvarlig kriminalitet och för mera normal brottslighet.
    I det följande kommer begreppet köpt vittne att användas i en mera vag mening och avse även personer som inte anses som vittnen i rättsteknisk bemärkelse. Frågor om vittnespliktens omfattning kommer att undersökas särskilt i olika sammanhang med hänvisning till de lagrum i RB som kan tillämpas.
    En samvetslös person kan i många situationer vara beredd att ge en annan person en större eller mindre summa pengar mot att denne utfäster sig att inte lämna uppgifter till de rättsvårdande myndigheterna. Det är möjligt att en brottsorganisation försäkrar sig om vissa personers tystnad redan innan brott förövas.² Sedan ett brott begåtts kan man tänka sig att ett vittne erbjudes ersättning innan polisen hört honom. Om förundersökning inletts och det kan förutses att polisen snart kommer att vilja höra ett vittne, kan en organisation erbjuda honom ett stort belopp mot att han inte avger något vittnesmål. Härvid kan överenskommelse träffas om att vittnet skall vägra att yttra sig. En annan möjlighet är att vittnet får ett betydande belopp för att han skall hålla sig undan, t. ex. lämna landet. För den misstänkte och brottsorganisationen torde det vara effektivare att söka hindra rättvisans gång på detta sätt. Vilka sanktioner kan tillgripas mot vittnet och brottsorganisationens företrädare i dessa olika fall?
    Om någon köper ett vittnes tystnad mot viss ersättning rör det sig om ett avtal av typen pactum turpe.³ Ingen av parterna kan utkräva sina rättigheter med domstols hjälp. Om brottsorganisationen lämnat vittnet förskottsbetalning kan vittnet avge vittnesmål, utan att organisationen kan få en domstol att ålägga vittnet återbetalningsskyldighet. Om ersättning skall erläggas i efterhand kan vittnet inte få betalningsskyldigheten domfast. Dessa förhållanden utgör knappast hinder för

 

² Prop. 1981/82: 141 s. 34.

³ Se beträffande pactum turpe, Adlercreutz, Avtalsrätt I, 7 uppl., Lund 1980, s. 221 f.

 

en brottsorganisation som söker köpa ett vittnes tystnad. Avtalet kommer säkerligen att respekteras av parterna, vilka för övrigt har möjlighet att komma överens om viss förskottsbetalning och slutlikvid, t. ex. efter rättegången. Det finns sålunda behov av att kunna sätta in verkligt effektiva sanktioner mot dessa avtal, särskilt då hotet om repressalier mot ett "illojalt" vittne ofta är underförstått eller indirekt uttalat.
    I det följande skall olika fall behandlas ur både straffrättslig och processrättslig synvinkel. Denna systematik har valts därför att de straffrättsliga och processrättsliga sanktionerna är avsedda att komplettera varandra i skilda situationer. Först undersöks fall då någon givit en person ersättning för att denne skall tiga om planerad brottslighet. Härefter behandlas situationer då någon lämnat ett vittne pengar för att vittnet skall hålla sig undan. Därnäst diskuteras frågor då crsättning lämnats för att ett vittne skall vägra att yttra sig vid förhör. Vidare behandlas fall då ett vittne mottagit en större summa pengar för att medverka vid en rättegång och avge en sanningsenlig utsaga. Härnäst berörs vissa hotsituationer. Avslutningsvis diskuteras behovet av lagstiftning. I denna uppsats undersöks inte frågan om en person på den misstänktes begäran straffritt kan förstöra handlingar som han innehar och som utgör bevis för den misstänktes skuld.⁴ Flera av de nämnda problemen kan aktualiseras på tre olika stadier nämligen under det oreglerade spaningsstadiet, förundersökningsstadiet (RB 23 kap.) eller huvudförhandlingen.

 

Vittne som lämnats ersättning för att inte avslöja planerade brott
Vid allvarligare kriminalitet planeras i regel brotten noggrant av ett flertal personer. Det är naturligtvis av stor vikt att man kan förhindra brottsplanens genomförande. Detta kan ske genom att man kriminaliserar olika former av planläggning av brott och genom att man straffbelägger underlåtenhet att avslöja brott. Vidare är det av betydelse att man kan få fram bevisning om det planerade brottet, så att straffhotet blir effektivt och straff kan drabba personer som kommit överens om att begå ett brott. I det följande skall undersökas på vilka olika sätt straff kan drabba den som tiger om ett planerat brott och om straffansvaret är beroende av att ett vittne köpts i förhand eller på annat sätt haft kontakt med brottsplanerarna. Härefter skall utredas om och i vilken form förhör kan hållas med den som förtigit brotts-

 

⁴ Jfr Ekelöf, Rättegång, Fjärde häftet, 5 uppl., Lund 1982, s. 176, Kommentar till brottsbalken II, Beckman m. fl., 5 uppl., Stockholm 1982, s. 107 f och Gammeltoft Hansen, "Aktiv" eller "passiv" medvirken i efterforskningen, Lov og frihet, Festskrift till Johs. Andenæs, Oslo 1982, s. 437 ff. 

planerna. Detta är av vikt med tanke på möjligheterna att få fram bevisning om straffbar brottsplanering och fullbordade brott.
    Antag att några personer beslutat att föröva ett allvarligt brott och att de samtidigt ger en summa pengar till en annan person för att han skall tiga om brottsplanerna och om gärningen när denna fullbordats. Kan ett sådant köpt vittne straffas för förberedelse eller stämpling enligt BrB 23: 2 eller för underlåtenhet att avslöja brottet enligt BrB 23: 6? Härvid förutsätts att det planerade brottet är så grovt att det faller under den kategori uppräknade brott vid vilka straff kan inträda enligt BrB 23: 2 och 6.

 

Förberedelse
Bestämmelsen om förberedelse till brott kan vara av betydelse i de fall då en person fått ersättning för att tiga om brottsplanerna och brottets genomförande, utan att vederbörande tagit del i själva planeringen. Personen i fråga kan betecknas som ett på förhand köpt vittne.
    Enligt BrB 23: 2 st. 1 kan straff för förberedelse ådömas bl. a. den som med uppsåt att utföra eller främja brott mottager penningar eller annat som förlag eller vederlag för brottet.⁵ Om ett vittne mottagit pengar för att han skall tiga kan man fråga sig om det rör sig om straffri passivitet. Vittnets uttalade tystnadslöfte kan emellertid uppfattas som ett aktivt psykiskt handlande som främjar brottet. För att straff skall inträda krävs dessutom att vederlag lämnats "för brottet", inte för det att någon haft uppsåt att främja brottet. Man kan tänka sig att vederlag lämnats för något som förekommer vid två olika tidpunkter, nämligen för att en person förklarar sig ha för avsikt att tiga på planeringsstadiet eller för att han senare fullföljer sitt löfte att företa en handling, t. ex. att medverka till brottet. Lagtexten kan tolkas så att vederlaget måste ha lämnats för att någon senare skall ta del i brottets utförande. Om denna tolkning godtas skulle en person inte kunna straffas för förberedelsebrott på grund av ett avgivet tystnadslöfte. Skälet härtill skulle vara att han inte mottagit någon ersättning "för brottet", eftersom det aldrig varit på tal att han skulle medverka aktivt vid brottets utförande. Bestämmelsen i BrB 23: 2 st. 1 bör förtydligas om man anser att ett köpt vittne bör straffas för förberedelse till brott redan på den grunden att han mot ersättning lovat att tiga om saken.

 

Stämpling
Regeln om stämpling kan få relevans i fall då ett vittne deltagit vid brottsplanering och på något sätt medverkat vid beslutet om att genomföra planen.

 

⁵ Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, Lund 1976, s. 233 f.

 

Det har ingen betydelse om vittnet fått någon ersättning. Däremot uppstår svårigheter då man skall avgöra om ett tystnadslöfte lämnatsunder sådana former att vederbörande kan anses ha beslutat om brottets genomförande tillsammans med andra personer. I den mån en person fått ersättning eller annan förmån för att tiga om brottet kan man tala om ett köpt vittne med avseende på den straffbara planeringen och det eventuellt senare fullbordade brottet.
    Straff för stämpling kan enligt BrB 23: 2 st. 2 inträda om någon i samråd med annan beslutar om gärningen, så ock om någon söker anstifta annan eller åtager eller erbjuder sig att utföra den. Antag att två personer diskuterar om och hur de skall utföra ett brott och att de kommer överens om att genomföra brottsplanen sedan en annan person lovat att hålla tyst om saken mot viss ersättning. Stämplingsansvar kan inte inträda redan på grund av att någon deltagit i diskussionen. Det krävs att vederbörande varit med om att besluta gärningen, inte att han på något sätt medverkar vid gärningens utförande. Det kan vara svårt att avgöra om detta beslutsrekvisit är uppfyllt, eftersom det inte rör sig om ett vanligt lättkonstaterbart yttre förhållande, utan om flera personers viljeakter.
    Den som avgivit tystnadslöftet kan anses ha beslutat gärningen i samråd med de båda övriga, om de förklarat att deras beslut var beroende av löftet. Det är också tänkbart att de båda personerna varit beredda att genomföra brottsplanen även om något tystnadslöfte aldrig avgivits. Som exempel kan nämnas fall då de varit övertygade omatt ingen skulle våga vittna eller "tjalla" till polisen. För att stämplingsansvaret skall inträda för den köpte är det inte tillräckligt att hans löfte utgör en förutsättning för de båda övrigas beslut om att utföra brottet. Stämplingsansvar kan inte drabba ett köpt vittne som inte tagit del i beslutet om brottets genomförande men som avgivit ett tystnadslöfte utan att vara medveten om att löftet var av avgörande betydelse eller kunde bli av avgörande betydelse för de övrigas framtida beslut om att brottsplanen skulle genomföras. Det är oklart om det objektiva beslutsrekvisitet kan anses uppfyllt om löftesgivaren förstår att hans utfästelse skulle bidra till att de båda övriga skulle besluta om gärningens utförande på sätt som de senare faktiskt träffat överenskommelse om. För att det objektiva beslutsrekvisitet skall vara uppfyllt måste troligen krävas att envar beslutande företagit viljeakten medvetet. Det är inte tillräckligt att enbart den subjektiva sidan av rekvisitet är uppfyllt, t. ex. genom eventuellt uppsåt.⁶ Om det köpta vittnet insett möjligheten av att hans löfte skulle få avgörande betydel-

 

⁶ Kommentar till brottsbalken II, s. 622.

 

se och han skulle ha vidhållit löftet även om han varit säker på att det skulle få sådan betydelse föreligger dolus eventualis. Därmed är det inte klarlagt att vittnet i objektivt hänseende varit med om att fatta ett beslut genom en viljeakt. Man kan knappast anse att han i samråd med de andra beslutat om brottsplanen genom en medveten viljeakt, då han insett att hans löfte skulle kunna ha flera möjliga verkningar vid de båda övrigas beslutsfattande.⁷
    Om ett köpt vittne inte kan dömas för stämpling kan han dock i vissa fall straffas för medverkan därtill.⁸ Det krävs härvid att vittnet "främjat" stämplingshandlingen, dvs att löftet utgjort en bidragande faktor till att andra personer beslutat genomföra en brottsplan. Även om löftet avgivits efter det brottsplanen beslutats kan kanske vittnet straffas för medverkan till stämpling eller för medverkan till sådant försöksbrott eller fullbordat brott som brottsplanerarna begår på ett senare stadium.⁹ Reglerna om medverkan till stämpling aktualiserar åtskilliga svåra tolkningsproblem. En närmare undersökning skulle kanske visa att det finns behov av att utvidga eller precisera det straffbara området.
    Olika tolkningsproblem i förening med de stora bevissvårigheterna gör det svårt att fälla ett köpt vittne för stämpling, även om vissa yttre graverande förhållanden kan fastställas. Antag t. ex. att tystnadslöfte avgivits först sedan det förts hårda förhandlingar om ersättningens storlek. Detta kan i och för sig tyda på att löftet varit av avgörande betydelse för beslutet att genomföra brottsplanen. Emellertid är det svårt att bevisa att det köpta vittnet varit medvetet om detta, när han inte känt till brottsplanens närmare innehåll och vilka övriga personer som skulle medverka.

 

Underlåtenhet att avslöja brott
Bestämmelsen om straff för underlåtenhet att avslöja brott kan bli tillämplig om en person fått kännedom om ett planerat brott utan att han på något sätt varit inblandad i planeringen av brottet. Straff kan inträda oberoende av om något tystnadslöfte avgivits, t. ex. i fall då någon insett att han borde tiga om brottsplaner som råkat komma till hans kännedom. Straffbestämmelsen kan få betydelse för personer som umgås med brottsplanerarna eller arbetar i lokaler där dessa uppehåller sig. Om brottsplanerarna inte utbetalt någon ersättning kan man knappast tala om köpta vittnen ens i fall då personerna i fråga är nära lierade

 

 

⁷ Jareborg, Brotten, Första häftet, Lund 1979, s. 90.

⁸ Kommentar till brottsbalken II, s. 646.

⁹ Kommentar till brottsbalken II, s. 639.

 

med brottsplanerarna och inser att de kan gå förlustiga förmåner om de "tjallar".
    Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja brott som är å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste, skall han enligt BrB 23: 6 dömas för underlåtenhet att avslöja brottet, då särskilt stadgande givits därom. För att straff skall kunna inträda krävs dessutom enligt sista stycket att den gärning som varit å färde fortskridit så långt att straff kan följa därå. Om en person bevittnat en brottslig handling eller fått kännedom om denna i efterhand kan han inte straffas om han låter bli att göra polisanmälan. Kriminaliseringen tar endast sikte på fall då någon får kännedom om andra personers brottsplaner på ett så tidigt stadium att en anmälan skulle kunna medföra att något brott inte kom till stånd. Syftet med stadgandet är att hindra att en brottsplan genomförs. Bestämmelsen i BrB 23: 6 innebär sålunda inte att ett vittne har en straffsanktionerad skyldighet att avslöja eller anmäla begångna brott. Om brottsplanen framskridit så långt att det föreligger ett förberedelse-, stämplings eller försöksbrott kan en person göra sig skyldig till underlåtenhet att avslöja brott då det fullbordade brottet är å färde.¹⁰ På stämplings- och förberedelsestadiet kan det således föreligga en straffrättsligt sanktionerad anmälningsplikt. En förutsättning härför är att vederbörande kan göra anmälan utan fara för sig själv. Så är inte fallet om personen i fråga kan riskera att bli åtalad eller att utsättas för repressalier.¹¹ Ovan har hävdats att förberedelse- och stämplingsansvar ibland inte kan drabba ett köpt vittne som avgivit ett tystnadslöfte. I dessa fall kan löftesgivaren straffas för underlåtenhet att avslöja brott. Teoretiskt sett är det besvärligt att avgöra om en sådan straffsanktionerad anmälningsplikt föreligger med hänsyn till svårigheterna att tolka och tillämpa bestämmelserna om förberedelse och stämpling till brott. Man kan då inte kräva att det köpta vittnet skall kunna bedöma dessa straffrättsliga frågor på ett riktigt sätt. Ofta torde ansvar för underlåtenhet att avslöja brott inte kunna inträda med hänsyn till risken för repressalier. Aven om det skulle föreligga plikt att avslöja brottsplanen kan man knappast räkna med att denna skyldighet fullgörs av personer som står under brottsplanerarnas inflytande.

 

Vittnespliktens omfattning
Under vilka förutsättningar kan rätten tvinga ett köpt vittne att lämna uppgifter om brottsplanerna och det fullbordade brottet? Enligt RB

 

¹⁰ Kommentar till brottsbalken II, s. 659 och Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, s. 338 f.

¹¹ Kommentar till brottsbalken II, s. 659 f.

 

36:6 har ett vittne rätt att vägra yttra sig angående omständighet, vara yppande skulle röja att vittnet eller någon honom närstående förövat brottslig gärning. Vittnesplikt gäller dock för sådana förhållanden som kan rikta brottsmisstankar mot vittnet utan att utgöra gärningsmoment eller betydelsefulla moment i vittnets brottsliga handlande.¹² Ett vittne har sålunda skyldighet att uttala sig om hur andra personer utfört det fullbordade brottet. Detta gäller även fall då hans uttalanden skulle kunna medföra att han blev misstänkt för straffbar stämpling, förberedelse eller underlåtenhet att avslöja brott. I den mån vittnet gjort sig skyldigt till sådana brott behöver han inte uttala sig därom. Ovan har dock hävdats att ett tystnadslöfte som avgivits i samband med brottets planering ofta inte kan medföra straff för löftesgivaren. Härvid har det i allmänhet ingen avgörande betydelse om löftet avgivits mot ersättning eller vederlagsfritt.
    Tidigare har jag fört fram tanken att BrB 23: 2 borde ändras, så att straff i regel kunde ådömas den som avgivit ett tystnadslöfte till brottsplanerarna. Härvid måste man beakta att den straffrättsliga och processrättsliga regleringen bör grundas på en rimlig avvägning mellan dels intresset av att förhindra planläggning av brott och genomförande av planerade brott dels intresset av att en person kan förmås att lämna sådana uppgifter till polisen och domstolarna som utgör bevis om vilka personer som förövat det fullbordade brottet. Ibland är det viktigare att sträva efter att förhindra brott än att söka säkra bevisning om det fullbordade brottet. Så är fallet vid mord. I andra fall kan man i praktiken inte hindra hänsynslösa personer att sätta brottsplaner i verket genom att straffbelägga själva planläggningen och underlåtenhet att avslöja planerna. Av detta skäl har BRÅ avstått från att lägga fram förslag om straffansvar för underlåtenhet att avslöja grova narkotikabrott.¹³ Om en sådan underlåtenhet lämnas straffri vinner man att ett vittne inte kan undandra sig sin vittnesplikt med hänvisning tillbestämmelsen i RB 36: 6. Detta kan vara av betydelse då ingen kan lämna upplysningar om vilka personer som förövat det fullbordade brottet men ett köpt vittne kan lämna sådana detaljerade uppgifter om brottsplanen som binder vissa personer vid det fullbordade brottet.

 

 

¹² NJA 1972 s. 532 och 1980 s. 435 samt Ekelöf, Rättegång IV, s. 145 med not 58, Welamson, SvJT 1977 s. 35 och Lagerbielke, Om mened, Lund 1979, s. 181 och 184. Rättegångsutredningen har föreslagit att den som är skäligen misstänkt för brott skall höras enligt reglerna för part. Någon motsvarande inskränkning av vittnesplikten harinte gjorts i RB 36: 6 beträffande personer som kan bli misstänkta om de uttalar sig om vissa förhållanden. SOU 1982: 26 s. 261 ff och 443.

¹³ BRÅ PM 1982: 2, Narkotikabrott, s. 140.

 

    Det anförda utvisar att man måste utreda vilka olika brottstyper som kan förhindras genom att man utvidgar det straffbara området vid förberedelse, stämpling och underlåtenhet att avslöja brott. I den mån man inte kan uppnå någon större preventiv effekt bör det straffbara området inte vidgas. Skälet härtill är att möjligheterna till vittnesbevisning inte skall försämras. Man skulle till och med kunna överväga att inskränka kriminaliseringen, om man i praktiken kunde förbättra bevisningen beträffande de fullbordade brotten. I verkligheten torde man knappast kunna göra särdeles stora vinster i bevishänseende genom att lämna avgivna tystnadslöften straffria. Man kan undanröja ett formellt hinder för vittnesbevisning. Man löser dock inte de praktiska problemen hur man skall uppspåra ett vittne som håller sig undan och förmå honom att frivilligt medverka till utredningen.

 

 

Vittne som lämnats ersättning för att hålla sig undan

 

Straffrättsliga frågor
    Kan ett vittne straffas för att han mot ersättning håller sig undan, så att vittnesförhör inte kan genomföras? Kan den som utbetalat ersättningen straffas? I det följande bortses från bestämmelserna i BrB 23: 2 och 6. Härvid hänvisas till vad som sagts ovan. Härav framgår att straff ofta inte kan inträda enligt dessa bestämmelser. Framställningen nedan tar sikte på svårigheterna att erhålla bevisning om fullbordade brott.
    I BrB 17: 11 stadgas: "Om någon döljer den som förövat brott, hjälper honom att undkomma, undanröjer bevis om brottet eller på annat dylikt sätt motverkar att det uppdagas eller beivras dömes för skyddande av brottsling till böter eller fängelse i högst två år." Om ett vittne håller sig undan i syfte att försvåra förundersökningen och förhindra att en fällande dom meddelas kan man tycka att förfarandet täcks av lagtextens uttryck, dvs. att någon motverkar att ett brott uppdagas eller beivras. Enligt brottsbalkskommentaren har emellertid vissa bevismedel försetts med särskilt straffskydd, varför angrepp mot dem inte faller under förevarande lagrum. Vidare har uttalats: "Också att påkalla vittnesförhör eller att bearbeta vittne faller, i den mån det är straffbart, under 15 kap., icke under 17: 11. Vad i 17: 11 avses är manipulationer med indicier i allmänhet."¹⁴ Med detta uttalande torde avses att ansvar för skyddande av brottsling aldrig kan

 

¹⁴ Kommentar till brottsbalken II, s. 297.

 

inträda om visst förfarande är straffbart som mened. Som exempel kan nämnas fall då ett vittne inför rätta förtiger olika förhållanden för att den tilltalade skall frikännas. Om någon bearbetar ett vittne och förfarandet inte faller under 15 kap. BrB, skall enligt kommentaren bestämmelsen i BrB 17: 11 inte tillämpas. Förfaranden som innebär påverkan gentemot vittnen regleras sålunda exklusivt genom 15 kap.BrB. Enligt denna uppfattning skulle ett vittne inte kunna straffas för att han mot ersättning håller sig undan. Denna uppfattning vinner stöd av Jareborgs uttalande att döljande av brottsling eller brott aldrig kan förövas enbart genom att någon håller tyst.¹⁵ Den som betalat ut ersättningen skulle sålunda inte kunna straffas för anstiftan till mened och inte heller för skyddande av brottsling.
    Straffbestämmelsen om underlåtenhet att avvärja rättsfel är inte tillämplig i detta sammanhang. Bestämmelsen tar enbart sikte på fall då någon företagit åtgärder som medför fara för att någon oskyldig skall bli fälld till ansvar. I de nu diskuterade fallen är uppsåtet inriktat på att hindra en domstol från att meddela en fällande dom.

 

Processuella frågor
Om vittnets adress är okänd kan polisen inte nå vittnet med någon kallelse. Vid allvarligare brottslighet kan en person enligt RB 23: 7 st. 2 hämtas till förhör, om det skäligen kan befaras att han inte skulle hörsamma kallelse eller i anledning av kallelse skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen. En ytterligare förutsättning för hämtning är att personen befinner sig på ett avstånd av högst femtio kilometer från den plats där förhöret skall hållas. Hämtning till förhör av den som skall höras som vittne eller eljest utan att vara misstänkt för brott bör enligt förundersökningskungörelsen 6 § 2 st. äga rum allenast när skäl av särskild vikt föreligger för sådan åtgärd, såsom att förhöret icke eller endast med avsevärd svårighet kan hållas på den plats, där den som skall höras befinner sig, eller att vittne behöver inställas på viss plats för konfrontation eller på brottsplats för prövning av vittnets iakttagelseförmåga eller till rekonstruktionsförsök eller ock att med hänsyn till brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt särskild skyndsamhet är av nöden.¹⁶
    Antag att ett vittne håller sig undan och att vittnet efterlysts. Om personen i fråga påträffas någonstans i landet finns det kanske ibland skäl att anta att han inte kommer att hörsamma en kallelse. Emellertid kan han inte hämtas till en polisstation för att sedan vidarebefordras av

 

¹⁵ Jareborg, Brotten, Tredje häftet, Lund 1982, s. 151.

¹⁶ Jfr JK-beslut 1981 s. 55.

 

polisen ett tiotal mil till en större stad för att höras där. Påträffas vittnet långt från den plats där förundersökningen bedrivs, får hämtning endast ske om förhöret genomförs på den ort där vittnet anträffats. Om brottet rör komplicerade förhållanden kan det vara svårt för polisen på platsen att effektivt förhöra vittnet. Förundersökningsledaren kan behöva tillkallas. Tidsfristerna i RB 23: 9 måste likväl iakttas. Om vittnet vägrar att yttra sig kan domstolsförhör enligt RB 23: 13 kanske inte komma till stånd innan den korta tidsfristen löpt ut.
    Om ett vittne är bosatt i Norden och uppehåller sig i annat nordiskt land än Sverige kan vittnet inkallas till svensk domstol enligt lagen om nordisk vittnesplikt. Den som är bosatt i Sverige och helt tillfälligt befinner sig i annat nordiskt land kan inte kallas enligt denna lag. Härvid tillämpas RB:s regler, vilket medför att kallelse ofta måste anstå till dess vittnet återvänt till Sverige. Svensk domstol får enligt lagen om nordisk vittnesplikt 2 § endast utfärda kallelse om utsagan kan antas få väsentlig betydelse för utgången i målet och det är av väsentlig betydelse att förhöret äger rum vid svensk domstol. I allvarligare brottmål anses att anspråken på utsagans värde bör sättas lägre än eljest. Nordisk vittnesplikt föreligger även i fall då svensk domstol avser att hålla vittnesförhör redan på förundersökningsstadiet, t. ex. då det föreligger risk att vittnet lämnar Norden. Ett vittne kan kallas att inställa sig vid påföljd av böter eller vite. Även rättegångskostnadssanktion kan tillgripas mot ett vittne som underlåter att efterkomma kallelsen.¹⁷ Uteblir vittnet får han enligt lagens 3 § 2 st. hämtas om han uppehåller sig i Sverige. Om vittnet uppehåller sig i annat nordiskt land får hämtning inte ske. Ett i Sverige bosatt vittne kan sålunda hålla sig undan för de svenska myndigheterna genom att bege sig till annat nordiskt land. De ekonomiska påföljder som kan drabba ett vittne som uteblir från rättegången är kanske inte tillräckligt effektiva för att inställelseskyldigheten skall fullgöras i allvarligare brottmål. Detta gäller naturligtvis särskilt i fall då vittnet fått viss ersättning för att hålla sig undan i annat nordiskt land.
    Om ett vittne lämnat Norden kan de svenska myndigheterna ibland begära att vittnesförhör skall hållas vid utländsk domstol med stöd av den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål.¹⁸ Befinner sig vittnet i en stat som inte anslutit sig till denna konven-

 

 

¹⁷ Prop. 1974: 95 s. 94 ff och Gomard, Studier i den danske straffeproces, København 1976, s. 228 ff.

¹⁸ Cirk. (1968: 32) till de allmänna domstolarna och åklagarna med vissa föreskrifter i anledning av Sveriges tillträde till den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål, prop. 1961: 48 s. 6 f och Explanatory Report on the European Convention on Mutual Assistance in Criminal Matters, Council of Europe, Strasbourg 1969, s. 14. 

tion, kan svensk domstol med anledning av ett anhängiggjort brottmål förordna om att vittnet hörs vid utländsk domstol. Ett sådant förordnande verkställs då om den utländska domstolen frivilligt medverkar till att förhöret genomförs.¹⁹ Om tvångsmedel såsom häktning och hämtning inte kan tillgripas mot ett tredskande vittne enligt den processrättsliga lag som gäller för den utländska domstolen, torde svensk domstol inte kunna tvinga den utländska domstolen att tillämpa de svenska reglerna. I detta avseende torde den utländska domstolen tillämpa lex loci.²⁰ Samma lag torde tillämpas i fall då fråga uppkommer om vittnet äger rätt att vägra yttra sig eller vittnesbevisningen av andra skäl bör förbjudas. Härvid kan betydande skillnader föreligga mellan svensk och exempelvis anglosaxisk rätt. Då framställning görs om vittnesförhör bör den svenska myndigheten lämna sådana upplysningar som är av betydelse för frågan om vittnet kommer att söka undandra sig skyldigheten att avlägga vittnesmål. Härvid bördet dock överlämnas till den utländska domstolen att avgöra vilka tvångsmedel som skall tillgripas mot ett vittne som tredskas. Även om laglig möjlighet finns att framtvinga ett vittnesmål inför utländsk domstol kan kanske vittnesförhör ofta inte genomföras i praktiken, om vittnet söker hålla sig undan.
    Av det anförda framgår att det saknas möjlighet att hämta ett vittne till svensk domstol om vittnet lämnat Sverige. Hämtningsbeslut kan inte verkställas utomlands.²¹ Däremot är det tveksamt om och i vilken utsträckning en svensk domstol kan kalla ett utom Norden bosatt vittne vid bötes- och vitespåföljd. Om vittnet har egendom i Sverige vore det möjligt att verkställa ett beslut varigenom vite utdömts. Det är oklart om en vitessanktionerad inställelseplikt härvid skulle kunna åläggas inte bara svenska utan även utländska medborgare. Om en svensk domstol förelade en svensk eller utländsk medborgare att inställa sig vid en huvudförhandling vid vitespåföljd kanske svenska myndigheter anser att detta innebär otillåten tvångsutövning på främmande stats territorium. Denna komplicerade fråga lämnas här öppen.²²
    I praktiken är det relativt lätt att sabotera rättskipningen genom att utge ersättning till ett vittne för att han skall lämna landet.

 

 

 

 

 

¹⁹ Lag om bevisupptagning vid utländsk domstol 1 § 2 st. och NJA II 1947 s. 221 f.

²⁰ Prop. 1961: 48 s. 7.

²¹ Prop. 1974: 95 s. 55 och 101 samt SOU 1977: 29 s. 199 f.

²² Jfr Bogdan, SvJT 1981 s. 404 ff med not 17 samt Regeringsrättens beslut 2137-1981.

 

Vittne som lämnats ersättning för att vägra yttra sig

 

Straffrättsliga frågor
Först skall beröras frågan om förhållandet mellan menedsbestämmelsernas räckvidd och tillämpningsområdet för processuella sanktioner. Om ett vittne lämnar osanna uppgifter inför domstol kan han straffas för mened. Detsamma gäller fall då ett vittne förtigit sanningen. Detta framgår av BrB 15: 1. Om ett vittne vägrar att uttala sig över huvudtaget är menedsbestämmelsen inte tillämplig.²³ I dessa fall kan rätten endast tillgripa processuella sanktioner mot vittnet. Han kan enligt RB 36:21 föreläggas att uttala sig vid viteshot. Om föreläggandet inte har effekt kan rätten ex officio ålägga honom att avge vittnesmål vid påföljd av att han eljest kommer att häktas.²⁴ Vittnet får härvid inte hållas häktad under längre tid än tre månader och i intet fall längre än till dess rätten skilt målet ifrån sig. Vittne som insatts i häkte skall senast var fjortonde dag inställas för rätten. Enligt motiven skall rätten härvid utröna om vittnet vidhåller sin vägran.²⁵ Det är troligt att stadgandet i RB 36: 21 är fakultativt liksom häktningsbestämmelserna i RB 24 kap.²⁶ Det är därför inte uteslutet att rätten har befogenhet att avstå från att rikta sanktioner mot ett vittne som vägrar yttra sig under motivering att någon hotat med allvarliga repressalier om vittnet uttalade sig inför domstol.²⁷
    Om ett vittne uttalat sig men hans uppgifter inte ter sig trovärdiga kan han inte häktas för att en sanningsenlig utsaga skall kunna framtvingas. Häktningssanktion kan lika litet tillgripas då ett opålitligt vittne säger sig inte känna till något om vissa förhållanden eller säger att han glömt vad som inträffade. Även om påståendena ter sig uppenbart oriktiga kan han inte häktas, eftersom han inte vägrat att uttala sig. Om vittnets uttalanden är oriktiga kan ansvar för mened eller ovarsam utsaga ifrågakomma.²⁸
    Ett vittne som vägrar yttra sig kan inte straffas för skyddande av brottsling. För övrigt vore det egendomligt om straff skulle kunna inträda för något som samtidigt kunde föranleda häktning. En sådan form av dubbelbestraffning står i strid med grunderna för RB 9: 8.²⁹ Vidare vore det märkligt om processuella sanktioner aldrig kunde

 

²³ Lagerbielke, Om mened, s. 35 och Heuman, Målsägande, Stockholm 1973, s. 445 not 89.

²⁴ Prop. 1980/81: 8 s. 1071 och 1197.

²⁵ SOU 1938: 44 s. 403.

²⁶ SOU 1938: 44 s. 403 och Bylund, TSA 1975 s. 228 ff.

²⁷ Se nedan vid fotnoterna 55 — 57.

²⁸ Jfr Riksskatteverket, Rättsinformation Serie C 22/82 IV.

²⁹ Jfr Lavin, Offentligrättsligt vite I, Teckomatorp 1978, s. 38 ff och SOU 1982: 26 s. 305 och 356 f. 

tillgripas med stöd av RB 36: 21, därför att det sanktionerade förfarandet skulle vara straffbart. Det ter sig sålunda mera rimligt att anta att förfarandet inte är kriminaliserat.
    Om åtalet avser ett mycket allvarligt brott kan det tänkas att vittnet erbjudes några hundratusen kronor om han vägrar att yttra sig. Vittnet kanske är villigt att låta sig häktas under tre månader mot en så hög ersättning. Detta gäller särskilt om han tror att han kan bli utsatt för repressalier om han vittnar. Det kan vara fördelaktigare för honom att tiga inför domstolen i stället för att avlägga vittnesmål och förtiga vissa förhållanden. I det senare fallet gör han sig skyldig till menedsbrott. Om detta brott kan styrkas kommer han vanligen att dömas till fängelsestraff. Om vittnet förtigit omständigheter av avgörande betydelse i ett mål rörande grov brottslighet torde straffet bestämmas till fängelse i mer än sex månader (cirka sex månader uppmätt genomsnittligt straff för menedsbrott som begåtts i rattfyllerimål).³⁰ Mot bakgrund härav kan man ifrågasätta om inte tiden för häktning borde förlängas till förslagsvis ett år.³¹
    Vilka möjligheter finns det att straffa den som utbetalat ersättning till ett vittne som vederlag för dennes tystnad? Förfarandet är inte kriminaliserat som anstiftan till mened. Betalningen sker nämligen inte i syfte att förmå vittnet att begå mened, utan endast för att göra något som kan föranleda processuella sanktioner. Anstiftan till förfarande som kan föranleda häktningssanktion kan inte medföra någon påföljd.
    Fråga uppkommer om den som utbetalat ersättningen kan dömas för övergrepp i rättssak enligt BrB 17: 10. Härför krävs att någon företagit eller hotat att företa en sådan gärning som för vittnet medför "lidande, skada eller olägenhet". Den utlovade ersättningen innebär en förmån för vittnet och inte något negativt. Däremot medför gärningen indirekt en högst påtaglig olägenhet (häktning). Det kan ifrågasättas om denna effekt i och för sig uppfyller lagrummets skaderekvisit. Måhända måste skadan vara direkt.³²
    Straff kan inte uteslutas på grund av vittnets samtycke till den processuella sanktionen. Kriminaliseringen har skett till skydd för rättskipningen och inte enbart till skydd för det enskilda vittnet. Dennes samtycke kan därför inte utgöra en straffrihetsgrund.³³

 

 

 

 

³⁰ Ds Ju 1973: 8 s. 41.

³¹ Enligt retsplejeloven 177 § uppgår tiden till sex månader. Jfr även SOU 1944: 10 s. 277 och prop. 1978/79: 105 s. 245.

³² Jfr Kommentar till brottsbalken I, Beckman m. fl., 4 uppl., Stockholm 1974, s. 457.

³³ Jareborg, Brotten, Första häftet, s. 219 och Heuman, Målsägande, s. 116.

 

    En möjlighet vore att skade- och olägenhetsrekvisitet bestämdes med hänsyn till de samlade verkningarna. Man skulle sålunda inte kunna bryta ut en negativ deleffekt och bortse från en positiv effekt av helt dominerande art. Detta helhetsbetraktelsesätt kan illustreras med följande exempel. Antag att en handling omedelbart medfört en förlust för vittnet om 1 000 kronor och en medelbar vinst om 2 000 kronor. I vissa fall av denna karaktär skulle man kanske inte anse att gärningen medfört skada. Måhända skulle man därför kunna anse att ett vittne inte drabbats av skada, om den mottagna ersättningen översteg vad han skulle kunna erhålla vid ett olaga frihetsberövande enligt lagen om ersättning vid frihetsinskränkning. Häremot kan invändas att man aldrig helt kan kompensera ett frihetsberövande med ett ekonomiskt vederlag. Frihetsberövandet skulle i sig medföra sådana negativa följder som aldrig kan gottgöras ekonomiskt. Såtillvida skulle det alltid föreligga en icke-ekonomisk skada. Enligt helhetssynsättet skulle denna dock inte kunna få bedömas isolerad. Till skillnad från den ovan framförda uppfattningen kan hävdas den åsikten att den ickeekonomiska skadan kanske skulle kunna kompenseras av en ekonomisk ersättning. Det vore då möjligt att hävda att gärningen inte medfört skada.
    Ovan har hävdats att samtycke inte kan utgöra någon straffrihetsgrund vid brottet övergrepp i rättssak. Däremot kan det ifrågasättas om inte vittnets frivilliga handlande (underlåtenhet att vittna) medför att det inte föreligger något orsakssamband mellan gärningen (utbetalningen av ersättningen) och skadan (häktningspåföljden).³⁴ Denna uppfattning bygger på att det måste anses möjligt för vittnet att underlåta att handla på sådant sätt att han skadas. Även om vittnet mottagitersättning för att inte vittna, hade han haft möjlighet att avlägga vittnesmål utan att drabbas av någon ekonomisk skada. Vittnet skulle således inte kunna åläggas någon ersättningsskyldighet, om han likväl vittnade i strid med vad han lovat. Vid bedömningen av frågan om vittnet handlar frivilligt då han vägrar att vittna kan man nog inte ta hänsyn till att vittnet känt sig förpliktat att följa överenskommelsen enligt den "hederskodex som gäller inom den under världen". Det anförda innebär sålunda att kausalsamband inte föreligger, eftersom vittnet måste anses ha handlat frivilligt då han vägrar att yttra sig. Obevisat tvång kan inte beaktas. Den som utbetalat ersättning till vittnet skulle därför inte kunna straffas för övergrepp i rättssak, eftersom gärningen inte orsakat någon skada eller olägenhet.

 

 

³⁴ Jfr Peczenik, Causes and Damages, Teckomatorp 1979, s. 241 ff.

 

    Enligt min mening kan straff för övergrepp i rättssak inte ådömas den som utbetalat ersättning till ett vittne för att köpa dennes tystnad. Till stöd härför kan även åberopas att BrB är så uppbyggd att andra regler är avsedda att komma till användning, då någon lämnar annan person en ekonomisk förmån för att denne skall företa viss handling. Sådant förfarande kriminaliseras främst genom straffbestämmelsen om bestickning. Denna bestämmelse avser inte bara fall av otillbörlig påverkan riktad mot tjänstemän. Emellertid omfattar straffbestämmelsen bara fall då någon söker påverka en arbetstagare. Genom bestämmelsen har man skapat skydd för statligt, kommunalt och privat anställdas tjänsteutövning.³⁵ Gärning som innefattar köp av vittnes tystnad utgör inte angrepp mot sådan tjänsteutövning utan mot rättskipningen. Rätteligen borde sålunda gärningens straffbarhet vara reglerad genom bestämmelserna om mened och om övergrepp i rättssak. Det anförda talar sålunda för att förfarandet inte kan vara kriminaliserat genom andra straffbestämmelser än de båda sist nämnda.

 

 

Processuella frågor
Har något avgivit ett tystnadslöfte utgör detta inte någon grund för att befria vederbörande från vittnesplikt inför domstol.³⁶ Om ett vittne vägrar att yttra sig kan detta medföra viktiga processuella verkningar. Antag att ett vittne inte uttalar sig under förundersökningen och att åklagaren därför begär att vittnet skall höras inför rätten enligt RB 23: 13. Om vittnet vägrar att yttra sig kan kanske åklagaren inte slutföra förundersökningen framgångsrikt. Han kan då inte avgöra om åtal skall väckas eller hur gärningsbeskrivningen skall formuleras. Åklagaren far härvid avvakta och se om vittnet förklarar sig villigt att yttra sig sedan han varit häktad någon tid. Denna väntetid kan uppgå till högst tre månader. Ofta är den misstänkte, dvs. gärningsmannen, häktad och rätten har då föreskrivit att åtal skall väckas inom viss tid. Denna tid kan bestämmas till två veckormen kan förlängas på åklagarens begäran (RB 24: 18). Emellertid kan man fråga sig om tiden för åtals väckande successivt kan förlängas till tre månader, om det inte finns några belägg för att den misstänkte sökt påverka vittnet.

 

 

 

 

³⁵ Kommentar till Brottsbalken II, s. 271 och 286 f.

³⁶ Ekelöf IV, s. 146.

 

    Den misstänkte gärningsmannen kan hävda att han inte bör hållas häktad bara för att åklagaren inte kan driva förundersökningen tillräckligt effektivt. Han kan vidare göra gällande att han inte bör lida för att lagen inte ger tillräckligt effektiva möjligheter att hindra vittnen från att sabotera förundersökningen. Om den maximala häktningstiden skulle förlängas till ett år på sätt som tidigare föreslagits ter det sig än mer orimligt att hålla den misstänkte häktad under den tid vittnet hålls häktat på grund av sin tredska. Om man bortser från polisens behov av att få upplysningar från vittnet får den misstänkte ofta hållas häktad så länge förundersökningen i övrigt inte är avslutad. Beslutet om att hålla den misstänkte häktad föranleds då inte enbart av vittnets tredska. Från denna synpunkt är det av vikt att förundersökningsledaren så snart som möjligt tillser att sanktioner riktas mot ett vittne som vägrar att yttra sig. Med stöd av RB 23: 13 bör åklagaren snarast möjligt begära vittnesförhör under förundersökningen. Han bör inte dröja med att begära förhör till dess huvudförhandlingen äger rum. Om denna inställs på grund av att vittnet vägrar yttra sig måste kanske den misstänkte friges, i vart fall sedan vittnet hållits häktat en längre tid. Ett vittne som vägrar att yttra sig och accepteraren häktningssanktion kan framtvinga ett beslut om frigivning av den misstänkte, som härvid kan lämna landet och omöjliggöra lagföring. Det är därför av vikt att häktningssanktionen sätts in på förundersökningsstadiet långt före huvudförhandlingen.
    Om ett vittne häktats skall enligt RB 36: 21 förhandling hållas var fjortonde dag. Härvid kommer naturligtvis åklagaren att söka övertala vittnet att medverka till utredningen. Om vittnet förklarar sig villigt att lämna en fullständig berättelse kan risken vara stor för att han senare ändrar sig. Det kan därför vara angeläget att omedelbart uppta vittnesbevisningen, då det föreligger fara för att vittne ändrar sig viden senare huvudförhandling. Bestämmelsen i RB 36: 19 ger knappast rätten någon befogenhet att uppta vittnesbevisningen utom huvudförhandling. Rättegångsutredningen har föreslagit att vittnesförhör utom huvudförhandling får äga rum om det med hänsyn till omständigheterna är av synnerlig vikt att vittnesförhör hålles före huvudförhandlingen. Även om bestämmelsen inte direkt är avsedd för fall av förevarande typ, medger den föreslagna lagtexten att ett tredskande vittne hörs vid en häktningsförhandling.³⁷

 

³⁷ SOU 1982: 26 s. 453 f. Rättegångsutredningen har visserligen uttalat att den föreslagna regeln i 36: 19 p. 3 inte gäller i fråga om häktningsförhandling, eftersom det i denna del finns en specialregel i RB 24: 14 st. 2. Denna regel kan dock inte gälla för vittne som häktats utan endast för personer som är misstänkta för brott och som på grund härav kan bli häktade.

45—33-170 Sv Juristtidning

 

    Om ett vittne åtagit sig att tiga vid en huvudförhandling måste man räkna med att en eller flera personer kommer att inställa sig vid förhandlingen för att kontrollera hur vittnet fullgör sin "skyldighet". Vittnet kan härvid uppleva en stark känsla av rädsla, då sådana åhörare iakttar vittnet på ett hotfullt sätt. Rätten får inte förordna om identitetskontroll beträffande sådana åhörare ens i sådana fall då det rör sig om en s. k. riskförhandling, dvs. fall då lagen om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar är tillämplig.³⁸ Rätten saknar befogenhet att fatta beslut om att åhörare skall lämna rättssalen, så att ett vittne fritt vågar berätta sanningen.³⁹ Rättegångsutredningen har föreslagit att rätten ges en sådan befogenhet. Enligt utredningens förslag skall emellertid vittnesberättelsen återges i behövlig omfattning, när åhöraren eller parten åter är närvarande.⁴⁰ Sålunda finns alltid möjlighet för utomstående att kontrollera vilka uppgifter ett vittne lämnat vid domstolsförhör. Offentlighetsintresset är så starkt att man knappast kan införa en lagstadgad rätt för domstolarna att i förevarande fall uppta vittnesbevisning inom stängda dörrar och att förordna om att den i domen intagna vittnesberättelsen skall vara sekretessbelagd. För övrigt kan alltid den åtalade avslöja domens och vittnesberättelsens innehåll för andra.
    Om ett vittne vägrar att yttra sig kan detta leda till att åtalet ogillas. Det är också tänkbart att åklagaren lägger ned åtalet. Man kan fråga sig vilka rättegångskostnadskonsekvenser detta får för statsverket, den tilltalade och vittnet.
    Om åklagarens talan ogillas eller avskrivs äger rätten enligt RB 31: 2 tillerkänna den tilltalade ersättning för arvode till försvarare och för kostnader för bevisning. Denna ersättning skall utgå av allmänna medel. Av RB 31: 2 och förarbetena framgår att statsverket inte helt undgår kostnadsansvar om den tilltalade försvårat utredningen.⁴¹ Däremot är ansvaret begränsat enligt RB 31: 4. Den tilltalade bär ansvar för alla sådana kostnader som han vållat statsverket genom vårdslöshet, t. ex. genom grundlösa påståenden eller underlåtenhet att iakttaga förelägganden. I allmänhet kan det dock inte göras sannolikt att den tilltalade påverkat ett vittne då denne vägrat att uttala sig. Statsverkets kostnadsansvar kan därför inte begränsas med stöd av RB 31: 4.
    Om ett vittne förorsakat rättegångskostnader genom försummelse eller tredska kan han enligt RB 36: 23 st. 1 p. 1 åläggas ersätta

 

³⁸ Prop. 1980/81: 114 s. 11 f, 65 ff och 117 ff.

³⁹ RB 36: 18.

⁴⁰ SOU 1982: 26 s. 449 ff.

⁴¹ Prop. 1972: 4 s. 269 och SOU 1958: 40 s. 91 f.

 

parterna deras kostnader i dessa avseenden.⁴² Denna regel innebär inte att den förlorande partens primära kostnadsansvar upphävs, t. ex. om vittnet inte kan fullgöra sin ersättningsskyldighet. Den förlorande parten bär ett primärt kostnadsansvar oberoende av om det tredskande vittnet åberopats av honom eller den vinnande parten. Den tappande parten är sålunda skyldig att ersätta den vinnande parten även för sådana kostnader som uppkommit för denne till följd av att ett av honom åberopat vittne tredskats. Parten bär sålunda inte något ansvar för att hans vittnen uppträder lojalt under rättegången. Detta är helt naturligt med hänsyn till att parten kanske inte alls har något inflytande över vittnet; parten saknar kanske helt möjlighet att påverka vittnet att bidra till utredningen. Tvärtom kan vittnet ha en nära anknytning till motparten, t. ex. vara anställt vid dennes företag.
    Bestämmelsen i RB 36: 23 st. 1 p. 2 innebär att den förlorande parten har regressrätt för sådana kostnader som han tvingats ersätta motparten och som uppkommit till följd av vittnets tredska.
    Vid en frikännande dom undgår inte statsverket sitt kostnadsansvar mot den tilltalade bara därför att vittnet har ett ansvar. Om vittnet inte betalar de kostnader han förorsakat kommer detta att gå ut över statsverket och inte över den tilltalade. Denne kan sålunda alltid få full kostnadsersättning. Detta gäller trots att man ofta kan misstänka att den åtalade eller personer lierade med honom övertalat vittnet att tiga. Först om misstankarna kan underbyggas på något konkret sätt kan statsverkets ansvar begränsas.
    Av det anförda framgår att statsverket måste utbetala full rättegångskostnadsersättning till den åtalade vid en frikännande dom, samtidigt som staten i praktiken ofta inte kan räkna med att det tredskande vittnet kommer att fullgöra den betalningsskyldighet han ålagts.
    Om den tilltalade varit häktad men inte blivit åtalad torde han äga rätt att få ersättning av allmänna medel enligt lagen om ersättning för frihetsinskränkning. Ersättning kan inte förvägras honom på den grunden att misstanke om brott kvarstår. Inte heller kan en ersättningsansökan ogillas därför att vittnet försvårat utredningen. Endast om det kan visas eller göras sannolikt att den tilltalade själv påverkat vittnet och därigenom försvårat utredningen kan ersättningsanspråket lämnas utan bifall.⁴³

 

 

 

⁴² Se till det följande Gärde m. fl., Kommentar till rättegångsbalken, s. 516 ff.

⁴³ Lag om ersättning vid frihetsinskränkning 4 § och prop. 1974: 97 s. 63 ff. Det nu diskuterade fallet kan inte jämföras med det fallet att en målsägande tar tillbaka sin angivelse i fråga om ett brott som styrkts under förundersökningen. Prop. 1974: 97 s. 66 och 123. 

    Om en part underlåter att uttala sig kan detta enligt RB 35: 4 tillmätas negativ bevisverkan. Då ett vittne vägrar att uttala sig och skälet därtill inte är känt är det inte möjligt att tillmäta vittnets tredska bevisverkan till nackdel för den tilltalade. Denne får inte "straffas" i bevisvärderingshänseende därför att annan person saboterat rättskipningen. Bestämmelsen i RB 35: 4 om parts passivitet är inte tillämplig. Om ett vittne inte vill kommentera vissa påståenden från åklagarens sida får det sålunda inte presumeras att påståendena är riktiga. Tiger ett vittne under huvudförhandlingen kan ofta mer eller mindre sannolika antaganden göras om skälen för vittnets tredska. Om antagandena stöds av konkreta omständigheter och de sammanställs med andra uppgifter, kan rätten kanske dra slutsatser som får stor betydelse vid bevisvärderingen. Det är härvid möjligt att en frikännande dom inte kan uppnås enbart genom att några vittnen helt vägrar att yttra sig eller genom att de tar tillbaka uppgifter som lämnats tidigare inför domstol eller polisen. Detta belyses av följande uttalanden av Svea HovR i ett mål vari HD vägrat att bevilja prövningstillstånd.
 

Svea HovR DB 193/81. Vittnesmålen går, på ett par undantag när, ut på att A — själv narkotikaberoende och ofta i penningnöd — i varje fall skulle ha stått vid sidan av narkotikaförsäljning från hans bostad. Närmare betraktad rymmer bevisningen emellertid — som tingsrätten också fäst sig vid — ett annat och tydligt mönster. Många vittnesuppgifter avviker nämligen från vad samma vittnen tidigare uppgivit inför polis eller domstol och gör det genomgående i A:s favör; flera av dem har uttalat sig besvärat och undanglidande eller med tydlig nonchalans inför sanningskravet. Andra vittnen förefaller att ha hållit sig undan. Hovrätten har för sin del inte kunnat undgå att sluta att utomrättsliga krafter sökt störa åklagarens bevisföring. Mönstret har nämligen påtagligt inslag av påtryckning mot vittnena. I något fall, såsom D:s, rör det sig om uppenbar yttre inverkan medan det i andra fall tydligen rör sig om subtilare medel, ytterst genom vittnets självinsedda intresse av att ändra sig. Snarare än att försvaga åklagarens bevisning är det entydiga språk som detta talar ägnat att undanröja de tvivel på A:s skuld för vilka eljest må ha funnits utrymme.

 

Hovrättens bevisvärderingsresonemang skall här inte underkastas någon närmare undersökning.

 

 

Vittne som lämnats ersättning för sin medverkan till utredningen
Ibland kan en part eller annan person ha ett starkt intresse av att ett vittne medverkar till utredningen och lämnar sanningsenliga uppgifter. Målets utgång kan påverkas av att ett sådant vittnesmål kommer till stånd. I allmänhet behöver inte parten lämna vittnet någon ersättning för att denne skall fullgöra sin uppgiftsskyldighet. Vittnesplikten är en samhällelig plikt. Vittnet har härvid rätt till ersättning för utgifter och inkomstförluster föranledda av vittnets inställelse.⁴⁴

 

⁴⁴ Se härtill Ekelöf IV, s. 130 ff. Jfr SvJT 1969 rf. s. 24.

 

    Om ett vittne befinner sig utomlands och inte kan tvingas att inställa sig kan det tänkas att en part, en försäkringsgivare eller polisen är villig att lämna vittnet en mycket stor summa pengar om han inställer sig vid en svensk rättegång. Härvid uppkommer såväl straffrättsliga som processrättsliga problem, då ersättningen klart överstiger vittnets utgifter och inkomstförluster för inställelsen.

 

 

Straffrättsliga frågor
Om en person fått en stor summa pengar för att vittna föreligger det stor risk för att han omedvetet anpassar sin berättelse till förmån för den som lämnat ersättningen. Vittnet kan härvid straffas för ovarsam utsaga, om han av grov oaktsamhet lämnat osann uppgift eller förtigit sanningen. För att oaktsamheten skall anses som grov krävs enligt brottsbalkskommentaren att det skall vara fråga om en uppgift av större betydelse.⁴⁵
    Den som lämnat ersättning till vittnet kan straffas för medverkan till ovarsam utsaga under vissa villkor. Om vittnet kan ådömas straff enligt BrB 15: 3 kan det tänkas att åklagaren kan bevisa att den som påverkat vittnet genom utbetalningen haft eventuellt uppsåt med avseende på de felaktiga uppgifterna. Medverkansansvar kan då inträda. Detta gäller även fall då den som utbetalat ersättningen genom grov oaktsamhet påverkat vittnet att lämna osanna uppgifter eller att förtiga vissa förhållanden. Antag att vittnet lämnat fullständiga och korrekta uppgifter, men att det förelegat en betydande fara för att han omedvetet skulle ha kunnat lämna en felaktig och tillrättalagd berättelse. Som exempel kan nämnas fall då rätten eller en part fått vittnet att korrigera överdrivna uppgifter innan vittnesförhöret avslutats och något fullbordat brott förelegat. Den som utbetalat ersättningen till vittnet kan i sådant fall inte dömas till ansvar, om han insett risken för att vittnet skulle lämna felaktiga uppgifter men hoppats att så inte skulle ske. Culpös påverkan kan inte bestraffas enligt BrB 15: 15 för det vederbörande sökt anstifta någon till mened. Härför krävs uppsåt. Den som söker anstifta annan till ovarsam utsaga kan inte bestraffas. Fråga uppkommer om man på något sätt borde kriminalisera förfaranden varigenom någon lämnat ett vittne betydande ersättning och härigenom framkallat fara för att vittnet skulle kunna avge en oriktig utsaga.

 

 

 

 

⁴⁵ Kommentar till brottsbalken II, s. 153.

 

Processuella frågor
Antag att en part utfäst sig att betala en stor summa pengar till en person för att denne skall inställa sig vid en huvudförhandling. Rätten får inte tillerkänna vittnet den utlovade ersättningen med motivering att parten samtyckt till att utge beloppet i fråga. Av RB 36: 24 framgår att vittnet skall tillerkännas skälig ersättning. Vittnet får inte överkompenseras. Anledningen härtill är att det eljest föreligger risk för att vittnet avger en tillrättalagd berättelse till förmån för parten.⁴⁶ Vittnet torde inte kunna erhålla en dom på att parten är skyldig att utge ersättningen enligt ett avtal. Detta får betraktas som pactum turpe i fall då belöningen vida överstiger vittnets omkostnader. I realitetenkan naturligtvis ersättningen betalas ut frivilligt omedelbart före eller efter rättegången.
    Om vittnet är bosatt i ett avlägset beläget land och målet är av stor vikt bör rätten ställa frågor till vittnet om hans ersättningsanspråk. Detta gäller i synnerhet fall då vittnet förklarar att han inte har några krav eller att han skall göra upp saken med parten senare. Rätten bör söka klarlägga om vittnet fått eller erbjudits någon ersättning. Härvid bör rätten erinra vittnet om att frågorna måste besvaras under straffsanktionerad sanningsplikt. Det får nämligen anses att frågorna omfattas av vittnesplikten, då svaren kan påverka trovärdighetsbedömningen.⁴⁷ Om det härvid framkommer att vittnet mottagit ett större belopp kan detta fa betydelse för bevisvärderingen. Eventuellt kan det finnas skäl att ställa kompletterande frågor till vittnet för att kontrollera uppgifter som ter sig som överdrivna eller tvivelaktiga.
    Det torde knappast vara möjligt att motverka utbetalning av stora vittnesbelöningar på annat sätt än genom bevisvärdering till nackdel för den som utbetalat ersättningen. En svaghet härvid är att rätten kanske inte kan få upplysningar om utbetalda ersättningar, t. ex. närutbetalningen görs efter en rättegång. Bevisvärderingssvårigheter kanäven uppstå då det inte kan avgöras vem som slutligen står bakom en utbetald vittnesbelöning eller då det är oklart vilka bindningar som kan råda mellan en part och den som gjort utbetalningen.
    I SPANARK har uttalats att det är nödvändigt att samhället får vidgade möjligheter att "gottgöra" en brottsling, som lämnar polisen informationer som är avgörande för ingripande mot grova (narkotika) brottslingar. Rikspolisstyrelsen har därför begärt att frågan om"kronvittnen" och dessas rättsliga behandling blir föremål för utred-

 

 

⁴⁶ SOU 1938: 44 s. 405 och Ekelöf IV, s. 153 vid not 94 a.

⁴⁷ Frågorna bör således ställas först sedan ed avlagts och inte redan dessförinnan på sätt som avses i RB 36: 10. Jfr Ekelöf IV, s. 150. 

ning.⁴⁸ I den mån uppgifter från ett kronvittne skall utnyttjas inte bara vid spaning utan också som bevisning uppkommer vissa problem. Bevisvärdet av sådana uppgifter kan bli ringa i den mån den lämnade gottgörelsen är betydande, t. ex. om den består av en väsentlig reduktion av straffet för ett brott som vittnet begått.⁴⁹ Om kronvittnet är misstänkt för narkotikabrott som sammanhänger med brott varom han lämnat uppgifter, kan han ofta inte höras som vittne.⁵⁰ Rättegångsutredningen har föreslagit mera långtgående undantag från skyldigheten att avge vittnesmål, då någon skulle kunna komma i en intressekonflikt om han hördes under straffansvar. Utredningen har sålunda förordat att den som är misstänkt för en gärning som har samband med den åtalade gärningen inte skall höras enligt reglerna för vittne utan enligt de bestämmelser som gäller för tilltalad.⁵¹ Värdet av en kronvittnesutsaga måste bli ringa, om vederbörande inte skall höras som vittne utan har möjlighet att straffritt avge oriktiga och ofullständiga uppgifter.

 

 

Vittnen som hotats
Många gånger kan det vara svårt att avgöra varför ett vittne vägrar att yttra sig. Den som fått ersättning för att tiga om begångna brott kanske har insett att han skulle komma att utsättas för misshandel eller andra repressalier om han uttalade sig. Inför vittnesförhör kan det ibland ha förekommit såväl öppet hot som erbjudanden om ersättning. Båda dessa former utgör sådan otillbörlig påverkan som bör motverkas med kraft. Mot bakgrund härav kan det i en uppsats omköpta vittnen vara befogat att något beröra hur man bör bedöma situationer då någon sökt förmå ett vittne att tiga om olika förhållanden genom hot och vissa andra former av otillbörlig påverkan.

 

Straffrättsliga frågor
Har en person avlagt vittnesmål inför domstol eller eljest vid förhör avgivit utsaga kan straff för övergrepp i rättssak inträda om en annan person därefter angriper förhörspersonen med våld eller hot om våld för det denne avgivit utsaga. Även vid mindre kvalificerade hämndaktioner kan straff inträda, nämligen om en person företagit en gärning "som medför lidande, skada eller olägenhet" eller hotat att företa sådan gärning. Otillbörliga handlingar av denna art kan även bestraf-

 

⁴⁸ SPANARK, Rikspolisstyrelsen, Rapport 1980-06-12, s. 72.

⁴⁹ Ekelöf IV, s. 133 f.

⁵⁰ Ekelöf IV, s. 134 ff.

⁵¹ SOU 1982: 26 s. 259 ff.

 

fas som övergrepp i rättssak om de företagits innan ett förhör ägt rum. Härför krävs att handlingen företagits för att hindra någon från att avlägga vittnesmål eller att eljest avge utsaga, BrB 17: 10.
    Det är oklart om en person kan straffas för övergrepp i rättssak om han söker förmå någon att vägra att besvara enstaka frågor. Gärningsmannen kan hävda att han alls inte sökt hindra förhörspersonen från att avge vittnesmål eller utsaga, utan bara velat förmå honom att vägra yttra sig i visst avseende. Straff skulle således kunna vara uteslutet av den anledningen att uttrycken vittnesmål och utsaga i BrB 17: 10 inte skulle kunna likställas med viss del av sådan utsaga. Även om åklagaren kan föra fram en annan tolkning till stöd för att förfarandet är straffbart bör rätten likväl frikänna den tilltalade i dylika fall med hänvisning till principen "in dubio mitius". Det kan därför finnas ett behov av att utvidga och precisera det straffbara området. En lagändring av antydd art skulle kunna få betydelse för fall då påverkanshandlingen i sig inte är straffbar som misshandel eller olaga hot och gärningsmannen inte gjort sig skyldig till anstiftan till mened. Om någon försöker förmå ett vittne att förtiga sanningen kan anstiftansansvar inträda, men inte om påverkan sker i syfte att få vittnet att vägra uttala sig i visst avseende. Det kan vara en brist att sådan påverkan inte kan bestraffas, om förhörspersonen har rätt att vägra yttra sig och ändå är beredd att vittna, men inte vågar göra det. Avsaknaden av möjligheten att tillgripa processuella sanktioner mot vittnet i vissa situationer utgör ett särskilt skäl för att det bör införas möjligheter att straffa den som otillbörligen söker påverka ett vittne som vill bidra till utredningen.
    Enligt brottsbalkskommentaren åtnjuter inte part och blivande partskydd enligt BrB 17: 10 p. 2, dvs. för de mindre kvalificerade påverkanshandlingarna. Följande svårtolkade tillägg görs dock i kommentaren. Straffskydd tillkommer part och blivande part som är eller varit förhörsperson inför offentlig myndighet för åstadkommande av utredningen. Härvid avses bl. a. förundersökningsförhör enligt RB 23: 6 och 9. Dessa uttalanden måste förstås så att blivande part som ännu inte hörts vid polismyndighet eller inför domstol inte åtnjuter skydd för de mindre kvalificerade påverkanshandlingarna. Som motivering anförs i brottsbalkskommentaren: "Att därutöver skydda part eller blivande part mot annat än våldsgärningar och hot därom har ansetts vara att sträcka kriminaliseringen för långt i beaktande av de många tillfällen som det dagliga livet erbjuder att åstadkomma förtretligheter av olika slag för den som är eller väntas bli motpart (NJA II 1935 a. st. och 1948 s. 324)." Hänvisningen till 1935 års lagstiftningsärende avser överväganden som gjordes i samband med lagstiftning avseende eko-

 

nomiska stridsåtgärder på arbetsrättens område.⁵² I det följande skall beröras frågan om det nu finns anledning att se på saken annorlunda i brottmål mot bakgrunden av den allvarligare organiserade kriminaliteten.
    Om flera personer varit inblandade i viss brottslig verksamhet kan det vara av stort värde om några personer lämnar uppgifter om de andras handlingar, i synnerhet om huvudmännens. Om en person ännu inte hörts av polisen eller annan myndighet⁵³ åtnjuter han inte skydd mot påverkanshandlingar av den art som avses i BrB 17: 10 p. 2. Just på detta tidiga stadium har gärningsmannen ett stort intresse av att söka förmå alla inblandade att tiga. Härvid måste man räkna med att presumtiva "tjallare" kommer att utsättas för en stark press. I efterhand kan det bli svårt att styrka olika former av hot. Däremot kan det vara lättare att bevisa handlingar som medfört olika skador och olägenheter. Ur denna synvinkel vore det värdefullt om de mindre kvalificerade påverkanshandlingarna kriminaliserades. Utvidgas det straffbara området skulle detta kanske i någon mån bidra till att polisen lättare skulle kunna förmå en person att lämna uppgifter om de övriga inblandades medverkan. (Jfr den s. k. kronvittnesproblematiken.)
    Man kan fråga sig om ett vittne kan undgå ansvar för mened om han förtigit sanningen eller lämnat felaktiga uppgifter av den anledningen att han utsatts för hot. Åtalseftergift kan knappast ifrågakomma av det skälet att vittnet hotats. Bestämmelsen i BrB 15:4 st. 2 ger inte domstolen rätt att befria vittnet från ansvar efter diskretionär prövning. För att ansvarsfrihet skall ifrågakomma krävs att vittnet ägt vägra yttra sig och att omständigheterna inneburit skälig ursäkt. I de nu diskuterade hotfallen förutsätts att vittnet inte kunnat åberopa någon av de i RB 36: 1—6 angivna reglerna till stöd för befrielse från vittnesplikten. Däremot är det möjligt att rätten skulle ha kunnat underlåta att höra ett vittne med motiveringen att sanktionsreglerna i RB 36: 21 är fakultativa och inte bör tillgripas då vittnet utsatts för allvarligt hot och befinner sig i en synnerligen svår intressekollision. Bestämmelsen i BrB 24: 4 om nöd skulle också kunna åberopas till stöd för att ett vittne äger rätt att förtiga sanningen och sålunda kan undgå ansvar enligt BrB 15: 4 st. 2. För norsk rätts vidkommande har Andenæs uttalat att det i regel inte "vil nytte for vitnet å hevde at det befinner seg i en nødstilstand". Enligt författaren har straffeprosesslo-

 

⁵² Kommentar till brottsbalken II, s. 293 f.

⁵³ Det är oklart om straffskydd gäller så snart förhör hållits inför annan myndighet än polismyndigheten. Om förhör hållits inför skattemyndigheterna kanske förhörspersonen åtnjuter skydd för påverkanshandling, som företagits av den som misstänkts för skattebedrägeri, endast om förhören berört frågor av betydelse för brottsutredningen 

ven själv företagit den avvägning som enligt nödregeln åligger domaren och har bestämt vilka intressen som kan medföra befrielse från vittnesplikten. Andenæs ifrågasätter dock om denna synpunkt bör drivas till sin yttersta konsekvens och hänvisar till ett fall vari rätten avstod från att tillgripa processuella sanktioner mot en direktör som vägrade att yttra sig med motivering att han annars riskerade att bli avskedad.⁵⁴
    För svensk rätts vidkommande kan det ifrågasättas om inte bestämmelsen om nöd borde kunna tillämpas. Lagtexten i RB och motiven ger inte vid handen att man närmare övervägt om ett vittne skulle kunna befrias från vittnesplikten på grund av att han utsatts för hot. Ur denna synvinkel borde bestämmelsen i BrB 24: 4 kunna tillämpas. I det följande avsnittet hävdas att sanktionsregeln i RB 36: 21 är av fakultativ art och ger rätten möjlighet att befria en person från vittnesplikten då denne utsatts för allvarligt hot och befinner sig i en mycket svår intressekollision. När det föreligger en sådan möjlighet för förhörspersonen att bli befriad från vittnesplikten behöver han inte lämna osanna eller ofullständiga uppgifter. Om han likväl gör det kan man inte anse att det rör sig om en nödhandling. Om intressekollisionen inte är av allvarligare art och därför inte medför befrielse från vittnesplikten bör ansvarsfrihet inte kunna ifrågakomma enligt BrB 24: 4. Vittnets intressekollision bör således endast kunna beaktas i samband med att vittnesförhör skall hållas och inte i efterhand i ett menedsmål vari det styrkts att den åtalade lämnat osanna eller ofullständiga uppgifter i en tidigare rättegång. Om den diskretionära prövningen endast skall företas innan vittnesförhöret äger rum vinner man att rättskipningen kan effektiveras. Vidare inskärper man vikten av vittnenas sanningsplikt om ansvarsfrihet vid mened kan inträda enligt så fa undantagsregler som möjligt.

 

Processrättsliga frågor
    Ett underrättsfall skall tas till utgångspunkt för diskussionen av olika processuella frågor som kan uppkomma då ett vittne utsatts för allvarligt hot och därför inte vill uttala sig.

och inte enbart taxeringen. Kanske medfört sådant förhör inte något straffskydd enligt BrB 17: 10 p. 2 liksom i fall då en person lämnat uppgifter till offentlig funktionär som inte är en myndighetsperson, t. ex. en konkursförvaltare.
    Helsingborgs TR B 906/82. Två personer, N och O, som avtjänade långvariga fängelsestraff för grova narkotikabrott hade överförts till tingsrätten för att höras i ett mål rörande grova narkotikabrott. N och O vägrade att inställa sig i rättssalen och avlägga vittnesmål. Åklagaren hemställde att få åberopa och föredra vad vittnena uppgivit vid polisförhör. Den tilltalades försvarare bereddes tillfälle att yttra sig men lämnade inte något samtycke till att vittnesutsagorna fick föredras. Tingsrätten biföll åklagarens hemställan och lämnade följande motivering därtill i sin dom:

 

⁵⁴ Andenæs, Straffeprosessen i første instans, 3 uppl., Oslo 1977, s. 200 f.

 

    "Tingsrätten anser sig — särskilt mot bakgrund av samtal från N och O med tingsrätten före huvudförhandlingen — kunna fastslå att deras vägran har sin grund i hot om repressalier i olika avseenden från andra intagna därest de lämnade uppgifter. Tingsrätten, som icke ansett det meningsfullt att söka förmå N och O att avlägga vittnesmål genom hot om häktning, har tillåtit att deras uppgifter under förundersökningen åberopas som bevis."

 

Det är naturligtvis viktigt att rätten tar hänsyn till att vittnen kan utsättas för allvarliga hämndaktioner om de uttalar sig vid huvudförhandlingen. Vid första påseende kan det tyckas att regeln i RB 36: 21 är obligatorisk. I lagtexten används den imperativa verbformen "förelägge".⁵⁵ Emellertid skall rätten endast tillgripa de processuella sanktionerna om vittnet "utan giltigt skäl" vägrar att fullgöra sin vittnesplikt.⁵⁶ Även om uttrycket giltigt skäl främst tar sikte på de i RB 36: 1—6 angivna reglerna, kan det inte helt uteslutas att uttrycket kan ges sådan innebörd att rätten har en viss möjlighet att ta hänsyn till andra vägande skäl vid bedömning av frågan om sanktion skall tillgripas mot ett vittne. Processlagberedningen har sålunda uttalat att rätten "kan" använda vite eller häkte.⁵⁷ Enligt min mening bör det finnas en möjlighet för rätten att avstå från att tillgripa sanktioner om ett vittne utsatts för mycket allvarligt hot och det finns starka skäl att anta att hotet kan sättas i verket om vittnet uttalar sig.
    Hänsyn måste emellertid tas till kraven på rättssäkerhet och effektivitet i straffrättskipningen och inte bara till vittnets intressekollision. Domstolarna får inte utan starkt vägande skäl befria en person från vittnesplikten. Rätten bör därför söka förmå vittnet att uttala sig om de repressalier som kan drabba honom och risken för att hotet sätts i verket. Hotsituationen bör klarläggas. Åklagaren och försvararen bör ges tillfälle att ställa frågor. Rättens bedömning bör inte grundas enbart på uppgifter som inhämtats utom huvudförhandlingen.
    Principen om bevisomedelbarhet får inte sättas ur spel på alltför lösa grunder. Om brottmålsdomar i ökad utsträckning kom att grundas väsentligen på förundersökningsmaterial kan detta få negativa konsekvenser för bevisvärderingen på olika sätt. En möjlighet är att domstolarna fäster för stort avseende vid förundersökningsutsagorna, utan att i tillräckligt hög grad beakta sådana olika faktorer som är ägnade att förringa bevisvärdet av berättelser avgivna inför polisen, t. ex. betydelsen av att parterna inte kan ställa kompletterande frågor.
    Rätten bör inte avstå från att tillgripa sanktioner mot ett vittne som vägrar yttra sig bara därför att åklagaren förklarar sig vara nöjd med

 

⁵⁵ Ekelöf, Processuella grundbegrepp och allmänna processprinciper, Stockholm 1956, s. 143 f.

⁵⁶ Ekelöf, Rättegång, Första häftet, 5 uppl., Stockholm 1977 s. 32.

⁵⁷ SOU 1938: 44 s. 403.

 

att få åberopa den upptecknade utsagan. Inte ens med försvararens samtycke bör rätten utan vidare avstå från att söka framtvinga ett vittnesmål. RB 35: 6 ger uttryck för principen att rätten bär ett utredningsansvar i brottmål som rätten inte kan överlåta på parterna. Vid vittnesförhör inför domstol kan det framkomma uppgifter som är gynnsamma för den åtalade. Det är ofta inte möjligt att förutse på vad sätt bevisvärderingen kan påverkas av att domen kan grundas på en muntlig berättelse i stället för på en förundersökningsutsaga. Den tilltalades rättssäkerhetsintresse och kraven på effektivitet i rättskipningen talar för att rätten om möjligt skall söka förmå ett vittne att uttala sig.
    I förevarande fall ansåg tingsrätten att det inte var meningsfullt att försöka tvinga vittnena att tala genom att tillgripa häktningssanktion. Även om denna bedömning är riktig kan det ur allmän preventivsynpunkt vara motiverat att tillgripa sanktioner för att inte inge vittnena den föreställningen att de kan undgå sanktioner genom att påstå att de hotats. I förevarande fall kan det å andra sidan te sig meningslöst att låta häkta vittnena när de under alla omständigheter inte skulle kunna undgå frihetsberövande. Vittnena avtjänade nämligen fängelsestraff. Ofta anses häktning som en svårare form av frihetsberövande än fängelse. Det är möjligt att skärpningen av frihetsberövandet inte utgör en tillräckligt effektiv sanktion för att förmå en i fängelse intagen person att avge vittnesmål.
    Om rätten överväger att befria en hotad förhörsperson från vittnesplikten måste rätten ta hänsyn till om vittnet kan drabbas av repressalier under alla förhållanden. Om vittnet uttalat sig under förundersökningen och dessa vittnesutsagor kommer att bidra till att en fällande dom meddelas kanske vittnet kommer att utsättas för hämndaktioner trots att han inte uttalar sig vid huvudförhandlingen. Vittnet kanske misshandlas efter huvudförhandlingen därför att han"tjallat inför polisen". Detta kanske blir känt först sedan de tidigare hemliga förundersökningsutsagorna intas i domen. Strävanden att söka hindra övergrepp mot vittnen får inte leda till att domsskrivningen påverkas på det sättet att vittnesutsagan inte återges i domen, trots att den haft betydelse för domslutets innehåll.
    Om ett vittne vägrat att uttala sig inför polisen kan han räkna med att undgå repressalier om han fortsätter att tiga även inför domstolen. I allvarliga hotsituationer skulle det då föreligga starkare skäl för att befria förhörspersonen från vittnesplikten än om han uttalat sig under förundersökningen. Häremot kan invändas att det i dessa fall är av särskild vikt från allmänpreventiv synpunkt att tillgripa sanktioner mot ett tredskande vittne. Det är viktigt att förundersökningsarbetet

 

inte försvåras i allmänhet. Förhörspersonen skall inte kunna vinna något på att tiga under förundersökningen.
    Då ett vittne vägrar att yttra sig är målet ofta av stor omfattning och åtalet avser vanligen flera åtalspunkter. Om flera tilltalade och deras försvarare inställt sig liksom vittnen söker rätten säkerligen undvika att ställa in huvudförhandlingen enligt RB 46: 2. Dessa processekonomiska hänsyn kan leda till att rätten alltför ofta avstår från att låta häkta ett vittne för att framtvinga en vittnesutsaga vid en senare ny huvudförhandling. Om rätten likväl väljer utvägen att sätta in sanktioner mot det tredskande vittnet för att denne senare skall yttra sig beträffande någon av de åtalade gärningarna, kan rätten genomföra huvudförhandlingen beträffande övriga åtalspunkter och meddela deldom. Förutsättningarna därför är visserligen stränga (synnerliga skäl), men det kan knappast vara helt uteslutet att rätten utnyttjar denna möjlighet då vittnesutsagan har avgörande betydelse för bedömningen av ett allvarligt brott och då stora processekonomiska vinster kan göras om huvudförhandlingen genomförs beträffande övriga åtalade gärningar.⁵⁸

 

 

Behovet av lagstiftning
Sanktionssystemet bör främst vara inriktat på att skapa garantier för att rättskipningen inte saboteras. Allmänpreventionen är av stor vikt. Det är inte lika viktigt att ett tredskande vittne drabbas av en påföljd som svarar mot handlingens förkastlighet. Inte heller är individualpreventionen av helt avgörande betydelse. Vidare måste man beakta bevissvårigheterna. I allmänhet kan man lätt konstatera att vittnet inte uttalar sig. Däremot kan man inte bevisa att skälet därtill är att han mottagit ersättning härför. Man måste därför i första hand rikta en sådan sanktion mot vittnen som gör att deras tystnad inte kan köpas. Om man förlänger den i RB 36: 21 avsedda häktningstiden till ett år kan detta bidra till att det blir mycket svårt för en brottsorganisation att köpa ett vittnes tystnad inför en huvudförhandling. En förutsättning härför är att det blir känt att häktningstiden är lång. Det primära syftet med lagändringen skulle sålunda inte vara att ett tredskande vittne skall falla till föga efter en längre tids häktning. Målet är i stället i första hand att hindra brottsorganisationen från att söka påverka vittnen och i andra hand att få ett vittne att omedelbart falla till föga inför häktningshotet.

 

 

⁵⁸ Ekelöf, Rättegång, Femte häftet, 5 uppl., Stockholm 1979, s. 179 och SOU 1982: 26 s. 401 och 422. 

    Det är svårare att hindra en brottsorganisation från att erbjuda ett vittne en summa pengar mot att han håller sig undan. Bestämmelsen om övergrepp i rättssak bör dock ändras, så att straff kan inträda även i fall då någon lämnat eller erbjudit ett vittne viss förmån för att vittnet skall undandra sig skyldigheten att medverka till utredningen. På grund av bevissvårigheter måste man räkna med att straffbestämmelsen inte får särskilt stor effekt. Om vittnet kan uppspåras och hämtas till en huvudförhandling kan det kanske framkomma uppgifter som visar att brottsorganisationens företrädare begått brott. Från denna synpunkt bör straff inte kunna ådömas vittnet vid denna form av nödvändig medverkan till övergrepp i rättssak. Den föreslagna straffbestämmelsen kan uppfattas så att vittnet skall skyddas för påtryckningar på samma sätt som den som utsätts för ocker. Visserligen kan det hävdas att straffriheten i det senare fallet är betingad av att endast den enskilde skyddas vid detta förmögenhetsbrott. Vid övergrepp i rättssak skyddas däremot rättskipningen. Man skulle därför kunna tycka att vittnet inte borde undgå ansvar för sin medverkan. För att brottet skall kunna uppdagas och man skall kunna straffa anstiftaren föreligger dock skäl att lämna vittnets förfarande straffritt. A andra sidan kan det te sig tveksamt att undanta en straffvärd handling från det kriminaliserade området enbart därför att man skall kunna få fram bevisning om en annan betydligt mera straffvärd handling.
    Om ett vittne undandragit sig skyldighet att avge vittnesmål finns det ofta skäl att anta att anledningen härtill är någon form av påverkan. I två olika avseenden kan det visa sig att strafflagstiftningen är ineffektiv, även om man genomför de ändringar som föreslagits ovan. För det första måste det ofta vara mycket svårt för åklagaren att bevisa att någon hotat vittnet eller lämnat honom en belöning. Möjligheterna att få fram sanningsenliga uppgifter om otillbörlig påverkan förbättras om vittnets handlande lämnas straffritt. Detta är dock inte tillräckligt för att göra vittnet meddelsamt. Olika former av belöningar kan öka vittnets benägenhet att lämna upplysningar till polisen, t. ex. kontant ersättning eller straffnedsättning för brott som begåtts av vittnet. Huruvida sådana belöningsformer kan införas på sätt som föreslagits i SPANARK är högst diskutabelt.
    Strafflagstiftningen kan för det andra vara ineffektiv i vissa hotsituationer. Den som påverkat ett vittne kan dömas för övergrepp i rättssak om hotet uttalats direkt eller i förtäckta ordalag. Företrädare för en brottsorganisation torde kunna påverka ett vittne utan att behöva göra några uttalanden eller anspelningar som rör vittnets medverkan vid polisens utredningsarbete. Vittnet torde i allmänhet veta att han riskerar allvarliga efterräkningar om han lämnar upplysningar under förun-

 

dersökningen. Andra "tjallare" kan ha råkat illa ut tidigare. Denna påverkan kan man inte komma till rätta med även om man skulle utvidga det straffbara området till att avse handlingar som är ägnade att framkalla allvarlig fruktan hos vittnet. För straffbarhet måste i sådant fall krävas att gärningsmannen företagit någon handling som rent objektivt kan leda tanken till hot. Om sålunda några företrädare för en brottsorganisation uppsöker vittnet för att dricka en kopp kaffe med honom kan det aldrig ifrågakomma att straffbelägga sådant handlande. Härvid saknar det betydelse att ett outtalat hot legat i luften. Vill man skydda vittnet måste man nog tillgripa andra lösningar, t. ex. ordna med bevakning eller bekosta vittnets uppehälle på hemlig ort. Sådana åtgärder är nog många gånger inte tillräckligt effektiva för att skydda vittnet.
    En svaghet med nuvarande lagstiftning är att det är svårt att komma till rätta med fall då ett vittne söker hålla sig undan för att hindra rätten från att meddela en fällande dom i brottmål. En möjlighet att effektivisera den processuella lagstiftningen vid allvarlig brottslighet vore att ge rätten befogenhet att låta polisen hämta ett vittne och hålla honom i förvar till dess förhandling kan hållas eller bevisningen kan säkras på annat sätt.⁵⁹ I överensstämmelse med konkurslagens tvångsmedelsbestämmelser skulle man kunna ge rätten denna befogenhet redan då det förelåg fara för att ett vittne skulle komma att hålla sig undan, t. ex. i fall då det fanns skäl att anta att vittnet avsåg att lämna landet. Om tvångsmedel kan tillgripas först då det konstateras att vittnet inte inställt sig till en huvudförhandling är det ofta för sent att förordna om hämtning.⁶⁰
    Om ett vittne anträffas och förhör hålls inför domstol på förundersökningsstadiet kan det vara värdefullt om vittnet kan tvingas att lämna upplysningar om var någonstans den misstänkte och andra vittnen uppehåller sig. Ett vittne torde ofta inte ha någon skyldighet att svara på dylika frågor. Vittnet måste endast uttala sig om sådana förhållanden som rör den brottsliga gärning som är föremål för förundersökning. Det kan därför vara lämpligt att i lag precisera uppgiftsskyldighetens omfattning i likhet med vad som skett i UB.⁶¹

 

⁵⁹ En sådan bestämmelse finns i dansk rätt. Retsplejeloven 177 § 2 st. Jfr SOU 1982: 26 s. 309. Rättegångsutredningens förslag tar inte sikte på dessa särskilt svårbemästrade fall. Omhändertagandetiden för vittnen som hämtas föreslås bli förlängd till högst 18 timmar.

⁶⁰ SOU 1977: 29 s. 199.

⁶¹ Jfr UB 4: 15, prop. 1980/81: 8 s. 412 ff, Heuman, Specialprocess, Utsökning och Konkurs, Lund 1981, s. 120 ff, Ekelöf IV, s. 149 ff, Lagerbielke, Om mened, s. 108 ff samt Ugeskrift for retsvidenskab 1934 s. 619. Om vittnets uppgifter om den misstänktes uppehållsort är av betydelse för frågan om annan persons skuld eller delaktighet bör vittnesplikt föreligga liksom i fall då uppgifterna har betydelse för en trovärdighetsbedömning av vittnet. 

    Slutligen bör framhållas att det finns behov av att införa regler om hur polisen skall bedriva sitt spaningsarbete. I RB regleras förundersökningsförfarandet, dvs. frågor om handläggningen av fall då misstanke uppkommit om att ett konkret brott förövats. Om man bortser från polisinstruktionens knapphändiga reglering saknas det i stort regler om polisens befogenheter att bedriva utredningsarbete, då det inte föreligger misstanke om ett konkret brott men väl skäl att anta att vissa brott kommer att förövas eller att brottslig verksamhet av viss art pågår. Härvid behövs i första hand regler rörande spaning som är inriktad på allvarligare kriminalitet av viss typ, som kan förekomma på vissa orter och med anknytning till vissa personkategorier.
    Det är av stor vikt att frågorna om tvångsmedelsanvändning på spaningsstadiet regleras genom lag liksom skyldigheten att lämna uppgifter till polisen. Bestämmelserna i RB 23 kap. bör inte utan vidare göras tillämpliga, eftersom situationen vid förundersökning skiljer sig från den som föreligger på spaningsstadiet.⁶² Misstankarna avser inte något konkret brott och de är ofta svaga. På spaningsstadiet ärdet inte möjligt att knyta an till dessa förutsättningar på samma sätt som vid förundersökningen. Vidare måste beaktas att de knappa ekonomiska resurserna inte medger att man i någon större utsträckning bedriver spaning beträffande alla sådana brott där påföljden normalt blir relativt lindrig.⁶³ Från såväl resurssynpunkt som rättssäkerhetssynpunkt kan det t. ex. finnas skäl att låta regler om hämtning till förhör gälla endast vid allvarligare brott. Å andra sidan bör man kanske skärpa reglerna om hämtning och kvarhållande i RB 23: 7 och 8, då spaningen avser mycket grov brottslighet. Härvid bör anges om olika långtgående tvångsåtgärder skall kunna tillgripas mot å ena sidan personer som antas vara inblandade i den brottsliga verksamheten⁶⁴ och å andra sidan sådana personer som kan anses som "rena" vittnen. Vidare måste uppgiftsskyldighetens omfattning preciseras, i synnerhet om man vill införa möjligheter att höra vissa personer under straffsanktionerad sanningsplikt. När man skall söka reglera spaningen bör uppmärksamhet ägnas frågan om hur man skall behandla köpta vittnen och personer som söker hålla sig undan.

 

 

 

 

 

 

 

⁶² Jfr Ekelöf, SvJT 1982 s. 658 ff och SOU 1982: 63 s. 125 ff.

⁶³ Jfr prop. 1981/82: 41 s. 20 ff.

⁶⁴ Jfr prop. 1982/83: 153 s. 34 och 37.