Utgör "angivelse" del av "förundersökningen"?
I ett mål om misstanke för trolöshet mot huvudman, alternativt brott mot lagen om illojal konkurrens, vari undertecknad varit förordnad till offentlig försvarare redan på förundersökningsstadiet, har följande inträffat.
    Omedelbart begärde jag hos förundersökningsledaren att — för att kunna tillvarataga min huvudmans intressen — genast få översänt "angivelsen" eller, som det numera ofta kallas, "anmälan". Då detta förvägrades mig, kontaktade jag ifrågavarande åklagare och framlade mina skäl, varför jag ansåg mig ha rätt att fa taga del av angivelsen. Åklagaren vägrade mig detta under föregivande, att angivelsen utgjorde "en del av förundersökningsmaterialet och följaktligen var underkastad samma regler som detta". Häremot gjorde jag gällande — och gör gällande — att angivelsen på grund av utformningen av rättegångsbalken icke kan påstås utgöra del av förundersökningsmaterialet. Jag påstår, att den misstänkte under alla förhållanden måste få rätt att taga del av angivelsen, varför denna icke på något sätt far underkastas förundersökningsledarens rätt att taga fram sekretesstämpeln. Detta är ett anständighetskrav. Mina skäl är härutöver följande.
    Rättegångsbalkens bestämmelser i 23: 18 lyder: "Då förundersökningen kommit så långt, att någon etc......Den misstänkte och hans försvarare har rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som har förekommit vid undersökningen."
    RB 23 kap. 1 § lyder: "Förundersökning skall inledas, så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl etc." Redan till följd av ordalydelsen gör jag gällande, att — eftersom förundersökning skall inledas, så snart angivelse gjorts — angivelsen såväl tidsmässigt som logiskt ligger före förundersökningens inledande och således icke omfattas av termen "undersökning". Av språkliga skäl, av logiska skäl samt av rättslig anständighet bör och skall, så snart någon angivits eller anmälts såsom misstänkt för brott, denne och hans försvarare icke förvägras taga del av innehållet i angivelsen. Sådan vägran får icke förekomma vare sig under åberopande av RB 23: 18 eller av annat skäl.
    Sålunda: en angivelse utgör en möjlig "anledning till" förundersökning men kan då icke utgöra en del av förundersökningsmaterialet. Eller omvänt: Göres icke hos åklagare eller polisen "angivelse", existerar icke någon sådan, som skulle kunna giva anledning till inledandet av förundersökning.
    Det skulle vara intressant om även eventuella andra meningar i denna tolkningsfråga kunde komma till uttryck i denna tidskrift.
 

Nils-Göran Borna

 

Replik
I en artikel i SvJT 1984 s. 171 påstår advokaten Sixten Lagebrant att jag i mitt lilla inlägg i SvJT 1980 s. 714 "utan vidare försvarar att en trasig fönsterruta får sitta trasig under hela arrendeperioden". Den som läser mitt inlägg mera uppmärksamt torde lätt upptäcka att jag inte har gjort det citerade uttalandet.
 

Rolf Moberg