BERTIL BENGTSSON. Om jämkning av skadestånd. Institutet för rättsvetenskaplig forskning CXII. Stockholm 1982. Norstedts. 337 s.

 

Bertil Bengtssons bok "Om jämkning av skadestånd" präglas av ett praktiskt syfte och en praktisk avgränsning. Det praktiska syftet är det för juridisk litteratur vanliga, att ge ledning för rättstillämpningen vid domstolarna. Den praktiska avgränsningen finner man däri, att det sammanhållande bandet förde ämnen som behandlas är en särskild typ av rättsföljd, nämligen jämkning av skadestånd på ett mer eller mindre skönsmässigt sätt. En sådan rättsföljd utmärker särskilt två bestämmelser i skadeståndslagen (SkL), nämligen 6kap. 1 §, som handlar om jämkning av skadestånd på grund av den skadelidandes medverkan, och 6 kap. 2 §, som är en allmän regel om jämkning när skadeståndsskyldigheten skulle bli oskäligt betungande för den skadeståndsskyldige med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden. Boken består av två delar, med dessa två bestämmelser i centrum. Avsnittet om den skadelidandes medverkan innehåller också kapitel om inverkan av den skadelidandes handlingar enligt andra regler än den om medverkan, nämligen reglerna om adekvansbedömning (14 kap.), om vållandebedömning (15 kap.) och om samtycke, accept av risken m. m. (16 kap.). Även 3 kap. 4—6 §§ SkL— vilka stadganden också kan sägas röra jämkning på grund av den skadelidandes handlande — far ett kapitel (17 kap.). De medverkansregler som förekommer i annan lagstiftning, t. ex. trafikskadelagen, sjölagen och atomansvarighetslagen, behandlas däremot inte särskilt utan endast mer i förbigående vid diskussionen av reglerna i SkL. På liknande sätt är behandlingen av jämkning på grund av att skadeståndsskyldigheten skulle bli betungande koncentrerad till den regel som finns i SkL. Även brottsskadelagen samt barns och psykiskt abnorma personers skadeståndsansvar behandlas i särskilda kapitel (20 resp. 26 kap.).
    Bengtssons bok har många förtjänster, i fråga om både analys och uttalade meningar. Men "ein Professor ist ein Herr anderer Meinung", och i det följande skall jag nästan uteslutande ta upp frågor där jag har annan mening än Bengtsson.
    Reglerna om skadelidandes medverkan ändrades starkt 1975. Ändringarna skedde i två etapper, den första i samband med reformen av reglerna om beräkning av skadestånd för personskada, den andra vid införandet av trafikskadelagen. Den mest betydande ändringen var att det infördes en klar skillnad mellan personskada på ena sidan, sakskada och ren förmögenhetsskada på andra sidan. Skadestånd för personskada jämkas numera på grund av den skadelidandes medvållande endast vid uppsåt och grov vårdslöshet samt vid bilförares trafikonykterhet i förening med vårdslöshet. Skadestånd för sakskada och ren förmögenhetsskada jämkas fortfarande i princip vid allt medvållande på den skadelidandes sida. Medverkansreglerna i trafikskadelagen ansluter sig till dem i SkL men har ett principiellt intresse framförallt genom att de särskilt tar sikte på medverkan vid rent strikt (rent objektivt) ansvar.
    En fråga som man har anledning att ställa rörande skadelidandes medver-

 

Jan Hellner 149kan är, vilken aktualitet äldre rättspraxis och äldre diskussion behåller efter reformerna. Bengtsson framhåller att rättsläget har förändrats väsentligen (ses. 25 ff). Samtidigt fäster han stort avseende vid det äldre materialet, även den del som till synes endast har intresse för personskada (se 3—7 kap.). Man kan fråga sig om det lönar sig att analysera inställningen i äldre rättspraxis till medverkan till personskada vid "lek och liknande gemensamma sysselsättningar" (4.4), olycksfall i arbete (4.5) och "besöksskador" (4.6). Bengtsson kramar citronen till sista droppen också när det gäller att bestämma hur jämkningen skall ske vid grov oaktsamhet (se särskilt framställningen s. 117 ff med slutsucken s. 126: "Några andra faktorer som kan nämnvärt påverka jämkningen vid personskada synes svårt att hitta"). I och för sig är de synpunkter som Bengtsson anför rimliga och väl avvägda; det blir dock sällande får aktualitet.
    De principiellt viktigaste frågorna om medverkan som kvarstår efter reformerna är enligt min mening de som rör inverkan av strikt ansvar (härmed avser jag då ansvar som i något avseende är skärpt i förhållande till SkL, särskilt rent strikt ansvar inklusive trafikskadelagens ansvar, principalansvar enligt andra regler än SkL:s samt, vid beaktande av äldre rätt, presumtionsansvaret enligt bilansvarighetslagen). Eftersom medverkan till personskada har så ringa praktisk betydelse är det vid sakskada (och ren förmögenhetsskada) som saken kan bli aktuell. Bengtsson ägnar dessa frågor ganska litet utrymme i jämförelse med det som kommer medvållande till personskada till del, och hans principiella uppfattning framgår ofta mer indirekt.
    De frågor som nu avses kan förekomma i många varianter. Skadevållaren kan vara enbart strikt ansvarig men han kan också, samtidigt som han bär sådant ansvar, vara vållande. På motsvarande sätt kan den skadelidande bära strikt ansvar utan att vara medvållande, eller han kan både ha strikt ansvar och vara medvållande.
    Vid reformerna 1975 förekom en del uttalanden i förarbetena om medverkansbedömningen vid strikt ansvar (se särskilt prop. 1975: 12 s. 174, prop. 1975/76: 15 s. 84, 118, 125 f), vilka går ut på att man bör ta betydande hänsyn till det strikta ansvaret. Detta sägs överensstämma med dittills tillämpad praxis. Riktigheten härav har betvivlats (se Hellner, Skadeståndsrätt, 1976, s.177 f, 181, jfr s. 197 f; Dufwa, SvJT 1979 s. 445 f). Jag har inte fatt riktigt klart för mig vilken Bengtssons uppfattning är; närmast får man intrycket att han anser motivuttalandena vara vägledande, oavsett om de skulle vara baserade på en riktig uppfattning om tidigare praxis eller ej (se särskilt s. 109, 110 ff). För egen del kan jag inte ansluta mig till en sådan mening. Under alla omständigheter hade det varit av värde med en systematisk genomgång av äldre rättspraxis. En sådan saknas emellertid hos Bengtsson; bl. a. har han inte berört den omfattande och belysande praxis som finns rörande kollision mellan järnväg och andra trafikanter (rättspraxis t. o. m. 1975 finns refererad hos C. Oldertz, Svensk rättspraxis i försäkrings- och skadeståndsmål, 1979, s.328-340).
    Hithörande frågor fick aktualitet i TingsR:ns och HovR:ns domar i "Tsesis"-målet, NJA 1983 s. 1 (HD kom däremot inte in på dessa frågor). Dessa domar visar att här framträder en skadeståndsrättslig principfråga. Skall strikt ansvar, särskilt rent strikt ansvar, betraktas som en ansvarstyp vilken uppbärs av andra rättspolitiska skäl än culpaansvaret, eller skall man se de olika ansvarsformerna som byggande på samma rättspolitiska skäl men skil-

 

150 Jan Hellnerjande sig genom att det strikta ansvaret täcker fler skador än culpaansvaret? De som hyser den förra åsikten anser vanligen att det strikta ansvaret har till uppgift att fördela ansvaret för skador på ett ekonomiskt riktigt sätt (el. dyl.) så att den som driver "farlig verksamhet" skall bära de skador som denna orsakar som en kostnad i verksamheten, medan culpaansvaret betraktas som en sanktion mot "rättsstridigt" handlande. De som har den senare uppfattningen hänvisar ofta till att allt skadeståndsansvar har samma prevenerande, ersättande och kostnadsplacerande funktioner. Meningsskiljaktigheten är av gammalt datum. Första gången den på allvar framträder i nordisk diskussion var väl när Henry Ussing framlade sin avhandling om "Skyld og Skade" (1914), där han drev den förra linjen, medan Fr. Vinding Kruse i sin recension av Ussings bok i TfR 1915 hävdade den senare. En huvudlinje i Vilhelm Lundstedts skadeståndsrättsliga författarskap — numera beklagligtvis nästan glömt; Bengtsson nämner honom inte i sin bok — var att betona enhetligheten mellan culpaansvar och strikt ansvar. För egen del har jag alltsedan Försäkringsgivarens regressrätt (1953, särskilt s. 216 ff, 234 ff) anslutit mig till denlinje som hävdar enhetligheten i funktionerna och de rättspolitiska skälen. De tidigare nämnda uttalandena i förarbetena vid reformerna 1975 kan däremot knappast förklaras på annan grund än att man ansett det strikta ansvaret ha en särställning. I TingsR:ns och HovR:ns nyssnämnda domar finns tämligen klara uttryck för samma uppfattning, troligen under intryck av motivuttalandena.
    Bengtsson nämner inte principfrågan, men han kan inte undgå att komma i beröring med den när han tar upp olika praktiska spörsmål. I 8 kap. (jfr även beträffande personskada 9.5) behandlar han medvållande när den skadeståndsskyldige har strikt ansvar. Premissen är tydligen att den skadelidande är styrkt medvållande, utan att bära strikt ansvar. Bengtsson behandlar först situationen då den skadeståndsskyldige inte i det särskilda fallet är vållande, och därefter behandlar han det fall att det föreligger "överskjutande vållande" på den skadeståndsskyldiges sida. Vad beträffar det första fallet kommer Bengtsson, om jag har förstått honom rätt, till slutsatsen att man i princip skall jämställa strikt ansvar med "normalt vållande" på ansvarssidan (se s.115). Detta är diskutabelt; man kan inte, enligt min mening, jämställa strikt ansvar med "normalt vållande", vad nu detta må vara, och man måste rimligen se den skadelidandes handlande i relation till skadevållarens (jfr Grönfors, SvJT 1954 s. 673 ff). Men åsikten kan, såvitt jag förstår, väl förenas med båda de angivna ståndpunkterna i principfrågan, och såtillvida har jag ingen principiell invändning. När Bengtsson beträffande "överskjutande vållande" hävdar att man skall "kumulera" de båda skälen (dvs. vållande och strikt ansvar) för att låta ansvarssidan bära skadan, så att om båda sidor är lika vållande den ansvariga sidan skall bära två tredjedelar (se s. 115), kan jag däremot inte vara med. Detta strider mot min uppfattning i den nämnda principfrågan. Accepterar man Bengtssons mening här måste konsekvensen bli att man även i andra sammanhang kan "kumulera" strikt ansvar och vållande. Bortsett från de principiella invändningarna måste de praktiska resultaten i många fall bli egendomliga. Antag att skada har uppstått genom oaktsamhet vid utförande av en sprängning och att medvållande ligger den skadelidande till last. Enligt Bengtssons princip skulle, om sprängningen varav den typ att strikt ansvar åvilar den sprängande, jämkningen bli en annan än om sprängningen var sådan att endast culpaansvar kunde förekomma.

 

Anm. av Bertil Bengtsson: Om jämkning av skadestånd 151Vilka rationella skäl kan finnas för en sådan skillnad? Bengtsson framhåller i annat sammanhang, att om man beaktar både vållande och orsaksförhållandedet lätt leder till att skuldgraden eller farligheten beaktas två gånger (se s. 96). Resultatet blir detsamma om man "kumulerar" strikt ansvar och vållande.
    De rättsfall som Bengtsson anför är bara två (NJA 1967 s. 517 och 1973 s.118), och Bengtsson medger själv att det saknas något klart stöd för en mera schematisk bedömning (se s. 115 f). Dessa rättsfall har tidigare (s. 48) nämntsav Bengtsson som exempel på en tendens hos domstolarna att bedöma medvållande till personskada milt, innan den särskilda regeln infördes 1975. Dekan då inte gärna också visa att kumulation av vållande och strikt ansvarmedför en skärpning, och motiveringen till domarna ger intet stöd för slutsatsen. Den milda bedömningen av medverkan till personskada finns f. ö. även irättsfall där det inte förelåg styrkt vållande hos den ansvarige (se NJA 1974 s.562 II och 1975 s. 502).
    Om fördelningen av ansvaret enligt rättspraxis vid styrkt vållande hos den som bär strikt ansvar kan man knappast uttala sig utan en ingående analys. Det normala är säkerligen att om det föreligger vållande på båda sidor, ansvaret fördelas efter en jämförelse av vållandet på dessa sidor, eventuellt med beaktande av kausalitet, men utan hänsyn till vad som skulle gälla om vållande saknas. Härför ger den tidigare nämnda rättspraxis om kollision mellan järnväg och andra trafikanter talrika belägg. Undantag utgör den tidigare nämnda bedömningen av medvållande till personskada, där biltrafikens särskilda farlighet, dock inte ansvarstypen, har åberopats.
    En motsvarande fråga är om man skall ta hänsyn till att den skadelidande, samtidigt som han är medvållande till sin skada, bär strikt ansvar. Såvitt jag har kunnat finna behandlar Bengtsson inte denna fråga. Tänkbart vore dock, om man accepterar Bengtssons uppfattning, att man tog hänsyn även till den form av ansvar som den skadelidande bär, förutsatt att situationen är sådan att man överhuvud skall ta hänsyn till detta ansvar (se härom nedan). Så blir fallet framför all vid kollisionsskador. Men även här synes rättspraxis tämligen entydigt utvisa, att man fördelar ansvaret efter vållandet på ömse sidor. Ett rättsfall som man kan lägga märke till är NJA 1977 s. 214 (omnämnt av Bengtsson s. 45, 93). En moped hade kolliderat med en bil och båda fordonen skadades. HD lade två tredjedelar av ansvaret på mopeden och en tredjedel på bilen, med hänsyn till vållandet på ömse sidor. HD förklarade att eftersom båda sidorna var underkastade bestämmelserna i 1916 års bilansvarighetslag jämkning ej, såsom hade skett i rättstillämpningen när ena sidan hade varit cyklist eller gående, borde ske med hänsyn även till att att den ena trafikantgruppen skulle anses farligare än den andra och skaderisken därmed vara större för den senare. Detta är otvivelaktigt ett exempel på att ansvarstypen har tillmätts betydelse vid tillämpningen av medverkansreglerna, dock endast på så sätt att "farligheten" inte har fått inverka utan endast vållandet. Fallet kan därför inte utgöra något belägg för att man bör "kumulera" strikt ansvar med vållande.
    Principfrågan aktualiseras också när spörsmålet är om jämkning skall kunna ske när den skadelidande bär strikt ansvar men inte är styrkt medvållande. Det står utom diskussion att i vissa sådana fall jämkning kan komma i fråga, men problemet är att bestämma vilka dessa fall är. Bengtsson behandlar detta frågekomplex i 13 kap. Han nämner därvid att i propositionen om trafikskadelag (prop. 1975/76: 15) s. 84 sägs, att det torde vara en allmän princip att

 

152 Jan Hellnerden som utövar en riskfylld verksamhet och som av denna anledning bär ett objektivt ersättningsansvar gentemot utomstående redan på denna grund får finna sig i jämkning av egna skadeståndskrav mot utomstående. Detta är ett av de uttalanden som här nyss nämndes såsom troligen byggande på uppfattningen att det skulle vara en principiell skillnad mellan culpaansvar och strikt ansvar och även såsom diskutabelt beträffande överensstämmelsen med äldre rätt. Grönfors har i sin bok "Skadelidandes medverkan" (1954) lanserat principen, att hänsyn till den skadelidandes strikta ansvar skall tas när hanoch skadevållaren inte "står på samma linje" i skadeståndshänseende, såsom när bil blir skadad vid kollision med en cyklist (se 9 kap. särskilt s. 156 ff). Jag har följt honom däri (se Skadeståndsrätt, 1976, s. 177, 181).
    Bengtsson utgår vid sin behandling av ämnet likaledes från att det nämnda motivuttalandets räckvidd måste begränsas. Men han tar därvid inte upptanken att det avgörande skulle vara om skadelidande och skadevållare "står på samma linje" utan han diskuterar andra avgränsningsmöjligheter. Om jag har förstått Bengtsson rätt avvisar han tanken, att jämkning på grund av att den skadelidande bär strikt ansvar skall tillämpas "endast när den ansvarige vid samma händelseförlopp (kurs. av Bengtsson) skulle ha kunnat själv träffas av skada, för vilken den skadelidande ansvarat strikt". Exempel på sådana situationer är att en bil tvingas av vägen genom en fotgängares vårdslösa gående, att en cyklist kör på en hund och att "ett flygplan vid landning skadats genom att det måste väja för ett vårdslöst placerat motorredskap" (ses. 164). Bengtsson synes förorda en annan princip, enligt vilken jämkning skall kunna ske, även utan medvållande av den skadelidande, i fall där den speciella risk som motiverar den skärpta ansvarsregeln skulle ha aktualiserats vid skadefallet, om också bara som risk för egen sak (se s. 165). Det förefaller som om enligt Bengtssons mening denna senare princip skulle täcka samtliga fall som faller under den avvisade.
    Jag är ense med Bengtsson om att någon begränsning av nämnda slag är nödvändig. Såsom Bengtsson anför kan det inte gärna komma i fråga, att om en miljöfarlig industri i sin tur utsätts för luftföroreningar som skadar byggnader och produkter, skadeståndet till industrin nedsätts på grund av dess strikta ansvar enligt 30 § miljöskyddslagen (se s. 164). Det kriterium som Bengtsson uppställer synes mig dock väl vagt; vilken är exempelvis den risk som motiverar det strikta ansvaret enligt miljöskyddslagen? Och finns det verkligen något skäl för att anta att om en bil i trafik skadas av sprängsten under sådana förhållanden att sprängaren svarar strikt, jämkning bör ske utan hänsyn till medvållande, därför att just den omständigheten att bilen var i trafik skulle ha ökat risken för skada (se s. 165 med not 21)? Detta förefaller vara en ren fiktion. Bengtssons princip för avgränsningen synes väsentligen betingad av att han inte vill ta avstånd från några, enligt min mening dubiösa, uttalanden om tolkningen av 18 § 2 st. trafikskadelagen. För min del skulle jag tro att en ståndpunkt som både motsvarar rättspraxis och är sakligt rimlig är att medverkan utan vållande beaktas om ömsesidig skadegörelse är möjlig eller om gemensamt solidariskt ansvar i förhållande till tredje man är möjligt (se NJA 1953 s. 144).
    Men därutöver bör enligt min mening fordras att skadevållare och skadelidande inte "står på samma linje" i ansvarshänseende. Så är fallet om den ene bär culpaansvar och den andre strikt ansvar, såsom om den ene är cyklist och den andre bilist. Så är också fallet om den ene är bilist och den andre

 

Anm. av Bertil Bengtsson: Om jämkning av skadestånd 153järnväg. Om en bil och ett järnvägståg kolliderar och järnvägen men inte bilisten varit vållande, får järnvägen trafikskadeersättning enligt 11 § 1 st.trafikskadelagen. Denna ersättning jämkas på grund av järnvägens vållande. Skadeståndet till bilisten bör nedsättas i samma proportion. Denna redan förut gällande princip får nu anses lagfäst genom 18 § 2 st. trafikskadelagen.
    Däremot bör enligt min mening nedsättning inte ske utan medvållande när båda parter "står på samma linje". Sådana fall är sällsynta, bl. a. därför att de viktigaste situationerna är föremål för särskilda lagregler, vilka innebär attman inte tar hänsyn till det strikta ansvar som i allmänhet åvilar verksamheten. Detta gäller kollisioner mellan bilar, där den sida som icke är vållande får full ersättning från den vållande sidan (12 § 2 st. trafikskadelagen), kollision mellan luftfartyg (jfr 2 § 2 st. luftfartsansvarighetslagen) samt ömsesidig skadegörelse mellan elektriska anläggningar (6 § el-anläggningslagen). Men det återstår sådana fall som att en hund blir överkörd av en bil, eller att en hund orsakar att en bil kör av vägen och skadas eller att ett flygplan kolliderar med en bil vid infarten från en landning och flygplanet skadas. Om ingen culpa ligger den skadelidande till last bör enligt min mening fullt skadestånd utgå, vare sig den ansvarige varit vållande eller ej. Ägaren till en överkörd hund bör få fullt skadestånd på samma sätt som ägaren till en överkörd katt om han inte varit vållande. Och om hunden, med eller utan vållande från ägarens sida, orsakat att bilen kör av vägen och skadas, bör bilens ägare få fullt skadestånd. Man kunde mot detta vilja invända, att vid ömsesidig skadegörelse det sammanlagda ansvaret för de båda sidorna därigenom kan bli större än om vållande ligger båda sidorna till last, eftersom i sådant fall jämkning sker på båda sidor. Enligt den här företrädda meningen skall fullt skadestånd utgå till båda sidor om ingendera sidan har varit vållande. Denna konsekvens av att det strikta ansvaret gäller i denna situation får man godta; fall utan vållande på någondera sidan torde f. ö. inte vara vanliga. Vilken regel man än väljer, kan ojämnheter av detta slag uppstå.
    Särskilt svårt har jag att acceptera, att om inte vållande ligger den skadelidande till last, jämkning likväl skall ske ända till hälften av skadeståndet (detta föreslås av Bengtsson s. 166 f som normalregel). Antag att en bil och ett flygplan kolliderar och att flygplanet skadas samt ingen culpa ligger flygplanet till last. Om i sådant fall flygplanets ägare endast skulle få hälften av sin skada ersatt skulle han få mindre ersättning än om flygplanet varit vållande till en tredjedel och bilen till två tredjedelar.
    Huruvida det finns någon nyare rättspraxis från HD som belyser dessa frågor känner jag inte till. Bengtsson nämner inga fall, och de välkända fallen, där den strikt ansvarige har fått vidkännas jämkning trots att han inte har varit medvållande, har alla varit sådana att parterna inte har stått på samma linje. Det bör emellertid understrykas att hela frågekomplexet är invecklat, och det finns utrymme för fortsatt analys.
    Bengtssons framställning, i andra delen av boken, av jämkningsregeln i 6 kap. 2 § SkL ger mindre anledning till diskussion av principfrågor. Förutsättningarna för tillämpning av regeln är enligt vedertagen uppfattning så snäva att den får ganska ringa betydelse i jämförelse med andra faktorer. Till dessa hör inte bara beneficium vid utmätning utan även de allmänna svårigheterna att driva in pengar från personer som vill undandra sig att betala sina skulder. Personer med förmögenhet, vilken är åtkomlig för exekution, har ingen glädje av regeln; enligt motiven (återgivna av Bengtsson s. 256) skall som regel inte

 

154 Anm. av Bertil Bengtsson: Om jämkning av skadeståndjämkning ske om den ansvarige har förmögenhet som förslår till att betala skadeståndet. Bengtsson instämmer häri (s. 261). Det kan visserligen enligt motiven anses oskäligt att tvinga den ansvarige att sälja ett ordinärt eget hem eller en gård som han sedan länge har bebott och brukar men däremot får han avstå från ett fritidshus.
    En synpunkt som kan förtjäna att nämnas är att 6 kap. 2 § SkL kan få särskild betydelse i situationer i vilka andra, mer långtgående skyddsregler inte är tillämpliga av något rättstekniskt skäl. Som exempel kan nämnas att barn och ungdomar blir skadeståndsskyldiga enligt regler om strikt ansvar (i vilket fall 2 kap. 2 § SkL inte är tillämplig; jfr NJA 1978 s. 14), att arbetstagare blir skadeståndsskyldiga enligt regler om strikt ansvar (t. ex. för skada orsakad av hund), att styrelseledamöter eller revisorer i en juridisk person, som inte är föremål för speciallagstiftning vilken innehåller särskilda jämkningsregler (jfr 15 kap. 4 § aktiebolagslagen), blir skadeståndsskyldiga. Om man skulle kunna ta hänsyn till analogin till dessa regler borde jämkning kunna ske på åtskilligt liberalare villkor än som i övrigt gäller. I så fall skulle också 6 kap. 2 § kunna få större praktisk betydelse. Bengtsson synes emellertid inte ha nämnvärt gehör för en sådan synpunkt; han framhåller bl. a. att jämkning vid strikt ansvar kan komma i strid med de skäl som ligger bakom införande av det strikta ansvaret, utom i sådana undantagsfall som ansvar för hund (se s. 283 ff).
    Jag slutar med att erinra om vad jag tidigare sagt: avsikten med denna recension har varit att ta upp till diskussion några frågor om vilka jag har annan mening än Bengtsson. Avsikten har inte varit att förringa förtjänsterna.
 

Jan Hellner