Företagsetik i förmögenhetsrätten
1. Inledning
Enligt 36 § avtalslagen far ett avtalsvillkor "jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt". Stadgandet är giltigt för hela förmögenhetsrättens område och det ersatte vid sin tillkomst 1976 flera generalklausuler i skuldebrevslagen och andra lagar. Regeln är ett uttryck för tanken, att undantag från den grundläggande principen om avtals bindande verkan måste medges, när ett upprätthållande av principen skulle främja syften som inte bör vinna rättsordningens stöd.1
Syftet med föreliggande framställning är att granska i vilken utsträckningföretagsetiska normer kan tjäna som vägledning vid tillämpning av den förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 § avtalslagen. Med företagsetikavses här i första hand god affärssed och innehållet i internationella överenskommelser av affärsmoralisk natur.
2. Affärssed
När det gäller affärssed anger motiven att tillämpningen av generalklausulen inte skall bindas av vad som inom branschen anses vara god sed. Det måste bli fråga om en "mycket friare prövningsrätt".2 Som en vägledning för denna prövning anger motiven att en för kunden förmånlig praxis måste tillämpas konsekvent av en näringsidkare. Någon diskriminering av vissa kunder får inte förekomma. En eventuell ändring av praxis bör meddelas generellt, helst genom uppgifter i dagspress, facktidskrifter eller dylikt.3
Utöver det nu nämnda påpekandet om konsekvent praxis innehåller motiven föga om betydelsen av god affärssed vid tillämpning av generalklausulen. I detta sammanhang kan det kanske vara motiverat att åberopa följande uttalande av Oskar Sillén: "God köpmannased är givetvis ej alltid lika med sedvänjan hos goda köpmän, ty sådana kunna understundom använda tillvägagångssätt, som äro olämpliga, eller som möjligen kunna betecknas såsom godtagbara utan att därför förtjäna omdömet 'goda'. Det som ur företagsekonomisk synpunkt kan anses vara sunt, riktigt och förståndigt är god köpmannased, även om icke något större antal affärsmän tillämpar det."4
3. Rättspolitiska värderingar
Motiven rekommenderar att vägledning för generalklausulens tillämpning hämtas ur rättspolitiska värderingar, som kommit till uttryck i tvingande och dispositiva lagregler.5 Det torde ligga nära till hands att på liknande sätt
använda de rättspolitiska värderingar som kommit till uttryck i Sveriges åtaganden genom anslutning till internationella överenskommelser.
I detta sammanhang kan nämnas att departementschefen i propositionen uttalat att "det givetvis i vissa fall (kan) inträffa att särskilda bedömningsgrunder bör tillämpas när ett avtal har internationell anknytning. Det gäller i första hand när ett avtal rör ett område där det finns internationella konventioner. Självfallet får generalklausulen inte användas så att tillämpningenkommer i strid med tvingande regler i konventioner som har tillträtts av Sverige."6
Mot bakgrund av ovanstående finns anledning att beakta innehållet i Sveriges internationella åtaganden på det företagsetiska området. Ett dylikt åtagande föreligger främst genom en deklaration av OECD:s ministerråd i juni 1976 angående internationella investeringar och multinationella företag. Denna deklaration innehåller i en bilaga Riktlinjer för multinationella företag.7 Riktlinjerna är inte rättsligt bindande för företagen enligt deklarationen, men företagen uppmanas att följa riktlinjerna.
Europarådets rådgivande församling uppmanar i resolutionen 639 (1976) de multinationella företagen att strikt iaktta OECD:s riktlinjer. I resolutionen uppmanas vidare medlemmarna att tillse att riktlinjerna "ges full tyngd genom officiellt stöd, innefattande i förekommande fall nationell lagstiftning".8
I Sverige har tillkomsten av OECD:s riktlinjer tillkännagivits i Svensk författningssamling.9
För svenskt vidkommande har alltså en rättspolitisk värdering kommit till uttryck i enlighet med OECD:s riktlinjer. Dessa torde därför kunna tjäna som vägledning vid generalklausulens tillämpning.
4. OECD:s riktlinjer
En redogörelse för riktlinjernas innehåll har redan givits i denna tidskrift.10 Därför skall här endast ges en kortfattad översikt.
Enligt riktlinjernas ingress (punkt 9) gäller följande: "Riktlinjerna syftar ej till att införa skillnader i behandling mellan multinationella och inhemska företag; i förekommande fall återger de god praxis för alla. I enlighet därmed är multinationella och inhemska företag, då riktlinjerna är tillämpliga på båda, föremål för samma förväntningar beträffande sitt uppträdande."11 Riktlinjerna utgör alltså en företagsetisk regelsamling med generell tillämpning inom OECD-området.
Efter ingressen följer riktlinjernas sju olika avsnitt, vilka har följande rubriker: allmänna principer, information, konkurrens, finansiering, beskattning, sysselsättning och arbetsmarknadsfrågor samt vetenskap och teknologi.
Användningen av riktlinjerna försvåras av att dessa delvis innehåller tämligen oklara formuleringar. Emellertid har OECD utgivit auktoritativa kommentarer, vilka kan användas vid tillämpningen.12
5. Avslutning
Den främsta slutsatsen av ovanstående framställning är, att OECD:s företagsetiska riktlinjer torde kunna tjäna som vägledning vid tillämpning av 36 § avtalslagen, i synnerhet när ett avtal har internationell anknytning.
Claes Hägg