Till en förändrad färg
Ett vardagligt uttryckssätt må tillgripas: "Det gör ingenting att lagen har blivit blå." Med "lagen" menar jag, med många av mina kolleger, Norstedts makalöst nyttiga och dess bättre årligen utkommande edition av Sveriges Rikes Lag, förra året som bekant prunkande för första gången i vad kan påminna om den officiella rikssymbolens färger i stället för tidigare års obestämbart ljusbruna kulör. Vilket är att föredraga?
    Spörsmålet kan te sig bagatellartat men har utan tvivel åtminstone någon inverkan på alla juristers arbets- (och rentav de ambitiösares hem-)miljö. Och veterligen har ingen någonsin frågat representativa företrädare för oss jurister— vilka nu det skulle kunna vara? — hur vi vill ha det, utan vi har ställts inför en fait accompli av "kapitalet", representerat av P. A. Norstedt & Söner, jämte förmodligen "etablissemanget" (representerat av justitierådet Torkel Nordström). Kampgladare kollektiv hade antagligen lamenterat högljutt överatt utsättas för sådan framfart, sägande sig ha blivit "överkörda" (en f. ö. ovanligt motbjudande neologism, som jag lovar att aldrig mera nyttja, men den har tillgripits här såsom kvasi-citat). Färgvalet torde näppeligen vara avsett som en politisk markering — av exempelvis föregiven, om från nuvarande statsbärares sida beklagad, global högervridning. Den tankegången skulle ju kasta en helt oförtjänt skugga på den tidigare bruna nyansen, som förvisso inte kan antagas ha varit avsedd som sympatiyttring för "die braunen Bataillonen", inte ens på 30- och 40-talen och med absolut säkerhet inte efter 1945. Nej, världs- eller rikspolitiska överväganden bör kunna avfärdas såsom helt irrelevanta i sammanhanget.
    Återstår då det estetiska, som lämnar fältet fritt för det personliga tyckande, som annars är så otillbörligt i juristens yrkesutövning. Men dessa rader skriver jag givetvis ingalunda i och för utövning av mitt nuvarande yrke men utom tjänsten såsom lagbesittande jurist. Den blåa lagboken är i min smak som ensamstående objekt avgjort prydligare än den bruna och förmäler sig lyckat med standardbanden för SFS efter 1963 och åtskilliga andra, officiösa publikationer ("Auf neuen Tafeln schreibt der neue Stand", Stefan George). Men den gamla bruna gick bättre ihop med de nobla hel- och halvfranska skinnband, som genom arv ingår i mitt privata bibliotek, där den blåa ryggen sticker av uppseendeväckande och tenderar att påminna mig om yrkets plikter, när jag försjunkit i litteraturens världar. Därför: Eftersom lagen är och i vart fall skall vara ett yrkesredskap — vårt främsta! — så bör det nya färgvalet, trots att vi inte varit medbestämmande, hälsas med tillfredsställelse av rikets jurister, inklusive
 

Stig Nystrand