HJALMAR KARLGREN. Obehörig vinst och värdeersättning. Av Fritjof Lejman översedd utgåva. Institutet för rättsvetenskaplig forskning CXI. Sthlm 1982. Norstedts. 114 s. + litteraturförteckning och register.

 

När Hjalmar Karlgren avled den 30 mars 1978 en vanlig arbetsdag, efterlämnade han ett stenografiskt manuskript till ett arbete om obehörig vinst. Det är ovisst hur långt framskridet Karlgren ansåg att arbetet var. Stenogrammet har emellertid översatts till långskrift av sonen Hans Karlgren och, enligt förordet, korrigerats avseende inadvertenser och skrivfel samt utsatts för en försiktig formell putsning av Fritjof Lejman. Lejman har även gjort hänvisningarna fylligare och försett framställningen med register.
    Utan tvivel är det ytterst värdefullt att Hans Karlgren och Fritjof Lejman sett till att denna bok blivit utgiven. Den innehåller i sin första del allmänna synpunkter på ersättning för obehörig vinst och andra närliggande regler, främst värdeersättning, och i sin andra del en mer detaljinriktad genomgång av olika situationer där vinstersättning är föreskriven i lag eller eljest aktuell. Både den som är teoretiskt intresserad av institutet obehörig vinst och den som skall fösa ett praktiskt fall har här åtskilligt att hämta.
    Principen om ersättning för obehörig vinst, vilken i bl. a. tysk rätt fått en generell accept i Burgerliches Gesetzbuch, har i Sverige fått ett mer begränsat erkännande. Vi har endast några spridda lagrum om ersättning för obehörig vinst: 9 kap. 7 § föräldrabalken, 1924 års lag om verkan av avtal som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, 18 kap. 3 § handelsbalken in fine, i växel- och checklagarna och på ytterligare ett par ställen. I rättspraxis torde ersättning för obehörig vinst aldig ha dömts ut utari stöd i lag, frånsett när skogsavverkningsavtal blivit påverkade av ny lagstiftning som hindrar avverkning (NJA 1925 s. 184 m.fl. rättsfall). Senast en allmän vinstgrundsats diskuterades i högsta domstolen kan ha varit i notisfallet NJA 1962 A 55, där talan om ersättning riktades mot kronan för en icke beställd konstruktion aven osänkbar u-båt. HD:s majoritet ansåg inte att kronan haft sådan nytta att kronan därigenom blivit ersättningsskyldig (vilket e contrario synes innebära ett godtagande av en vinstregel), medan ett justitieråd (Conradi) konstaterade att kronan haft en icke oväsentlig nytta av arbetet och därefter uttryckligen grundade sitt bifall på "reglerna om obehörig vinst". Bl.a. det förhållandet att målet placerats i NJA:s notisavdelning manar dock till försiktighet vid bedömingen av prejudikatvärdet; jämför härvidlag Karlgren i SvJT 1967 s. 768.
    Karlgren hyser uppenbarligen en stark sympati för vinstregler. I de inledande avsnitten bemöter han kritik, som framförts, att en obehörig vinstregel skulle vara alltför vag, röra sig i en cirkel och upplösa sig i en mängd specialfall etc. Han framhåller på flera ställen att det finns mycket att hålla sig till (s. 20 ff). Ändå gör Karlgren knappast något försök att generalisera. Efter vissa inledande allmänna synpunkter låter han olika typsituationer passera revy i bokens andra hälft. Härvid rekommenderar han ofta att den behandlade intressekonflikten löses genom en vinstregel. Någonting att sammanfatta tycks dock inte finnas enligt Karlgrens mening. Det är naturligtvis möjligt att ett sådant kapitel skulle ha tillagts, om Karlgren fått fullborda sin studie, men

 

framställningen kan också ses som ett uttryck för den skepsis mot generaliseringar som Karlgren visat i tidigare arbeten, t. ex. boken Passivitet.
    Karlgren delar in de situationer där vinstersättning kan ifrågakomma i tre grupper (s. 14 ff). Den första gruppen omfattar de (utomobligatoriska) fall då någon, A, utan stöd i avtal eller annan rättshandling, tillgodogör sig eller utnyttjar — låt vara i god tro — vad som enligt gällande rättsregler tillhör en annan, B. Den andra gruppen omfattar fall då avtal återgår, på grund av hävning eller ogiltighet, och en part, A, icke kan fullgöra den skyldighet att återbära egendomen in natura som åvilar honom mot B. Den tredje gruppen kännetecknas av att någon, B, utan stöd av avtal eller annan rättshandling förbättrat en annans, A:s, egendom eller eljest gjort en förmögenhetsuppoffring som länder A till nytta.
    Som Karlgren framhåller kan det i de två första grupperna inte råda något tvivel om att ersättning i allmänhet skall erläggas av A. Problemet gäller, om A:s ansvar kan begränsas till att avse ersättning för den vinst A gjort i stället för att avse full ersättning för det värde B gått miste om eller full skadeståndsskyldighet. I dessa fall blir alltså vinstersättning en mildrande sanktion (s. 25 f).
    I den tredje gruppens fall gäller problemet däremot att motivera varför ersättning över huvud taget skall utgå. På grund av motpartens självbestämmanderätt kan ersättning medges endast i undantagsfall. Grunden för undantagen anges sedan ganska tunt (s.28). Det kan här tilläggas att Karlgren haren snäv inställning till krav på ersättning för kostnader nerlagda på annans egendom, när jordabalkens klanderregler inte är tillämpliga. En kontrahent torde enligt Karlgren varken under rättsförhållandets bestånd eller vid dess upphörande allmänt äga utfå gottgörelse för nerlagda om än nödvändiga kostnader. Man kan nämligen inte bortse från vissa låt vara ålderstigna lagbud, såsom 11 kap. 3 § handelsbalken, som kräver att kostnader gjorts "med ägarens vilja" (s. 29 ff med not 18, jfr s. 103). Rätt till ersättning bör förutsätta att misstag förelegat om vem egendomen tillhörde eller om att ägaren varit villig att utge ersättning; möjligen kan också rättsvillfarelse duga.— Jag kan gärna hålla med om att ingen generell rätt till ersättning för nödvändiga kostnader bör föreligga. Detta torde dock knappast följa av handelsbalkens motsägande reglering — jfr 12 kap. 8 § angående deposition— utan av allmänna regler om motpartens självbestämmanderätt. Denne bör normalt ha varit förhindrad att ge besked. De lege ferenda borde ett sådant förhinder krav gälla även i förhållande till ondtroende återgångssvarande vid vindikation (jfr 5 kap. 3 § jordabalken, 25 kap. 7 § ärvdabalken och 39 a § konkurslagen; se vidare min avhandling Tjänster utan uppdrag, 1973, s. 82 ff). Den vanliga uppfattningen torde dock vara att de nyss nämnda lagrummen givit upphov till en generell rättgrundsats, att en besittare alltid har anspråk på ersättning för nerlagda nödiga kostnader (se t. ex. Bengtsson, Särskilda avtalstyper I kap. 9.7).
    I den första halvan, bokens allmänna del (kap. 1—4), tar Karlgren upp flera intressanta problem rörande vinstersättningens omfång och dess förhållande till andra regler. Hit hör t. ex. följande frågor. Måste vinsten finnas i behåll när vinstkravet görs gällande, eller räcker det att vinsten en gång förelegat (s. 36 och 69 ff)? Uppstår ersättningsskyldighet för konsumtion av främmande egendom, även om konsumtionen inte medfört en besparing av den konsumerandes övriga tillgångar, därför att han ej skulle ha anlitat sina egna tillgångar för en förbrukning av motsvarande slag (s.37 ff)? Kan det förhållandet att

 

förmögenhetsökningen är bunden, d.v.s. icke utan svårighet: kan lösgöras från den vinnandes övriga tillgångar, befria honom från ersättningsskyldighet eller t. ex. medföra anstånd (s.40)? Skall ideell förmån ersättas (s 44 f)? Kan ersättningsskyldighet för obehörig vinst åläggas tredje man som indirekt gynnats, t. ex. huvudmannen bakom en bulvan (s.45 f, där Karlgren f. ö. betecknar utgången i kommissionärsbolagsmålet NJA 1975 s. 45 som uppseendeväckande. Jfr även s. 76.)?
    Vad gäller Karlgrens behandling av vinstregeln närliggande rättsregler märks särskilt hans behandling av surrogationsprincipen (s. 48 ff). Infallsvinkeln är att Walin i sitt arbete Separationsrätt har motiverat separationsrätten till vad som trätt i den främmande egendomens ställe med att det härigenom förhindras att någons borgenärer gör en obehörig vinst på bekostnad av den, vars egendom gått förlorad. Karlgren accepterar surrogation när utbyte av egendomen skett i ägarens intresse men tvekar när omvandling skett i obehörigt syfte att göra surrogatet till egen egendom. Han uttalar också sin skepsis mot att det skall räcka att man kan spåra vad som ursprungligen varit annans egendom till surrogatet efter måhända många omvandlingar. I vissa angivna fall synes han direkt ta avstånd ifrån Walins uppfattningar.
    Ibland blir vinstersättning obehövlig, därför att samma resultat kan åstadkommas via kvasikontraktsrättsliga regler. Sedan Karlgren behandlat nyttjande i strid med hyresavtal, tar han upp fallet att B utfört en arbetsprestation åt A med dennes samtycke men utan att vederlag betingats (s. 60 ff). Karlgren rekommenderar att B får ersättning, om A måst inse att B förutsatt att ersättning skall utgå men A ändå inte upplyst B om att denne ej kan få betalt. Därefter nämns Hellners, med en viss reservation försedda, rekommendation i avhandlingen Om obehörig vinst, 1950, s. 322, att ersättning skall tillerkännas B om arbetet utförs under sådana förhållanden att lön normalt skulle utgå, samt rättsfallet NJA 1975 s. 298 varvid HD får en släng för att domstolen fäller obiter dicta (jfr SvJT 1972 s. 116 noten). I sammanhanget kunde även NJA 1969 s. 409 ha uppmärksammats angående ersättning åt en journalist för utförande av en valbroschyr utan att ersättning avtalats. Där tog HD till utgångspunkt vilken av parterna som haft fog för sin uppfattning i ersättningsfrågan och utdömde därefter ersättning åt journalisten, eftersom denne inte haft anledning räkna med att motparten, arbetarekommunen, haft en annan uppfattning. Där blev slutresultatet således nära överensstämmande med Hellners rekommendation.
    Härefter följer vad man kan kalla bokens speciella del. I kapitel 5 behandlar Karlgren i lag föreskriven tillämpning av vinstregeln (s. 63 ff). Utförligt behandlas 9 kap. 7 § föräldrabalken, medan övriga lagrum redovisas tämligen kortfattat.
    I kapitel 6 diskuteras tillämpning av vinst- och värdeersättningsregler i kontraktsrättsliga fall (s. 79 ff). Det råder då inte längre någon begränsning till fall som är klart reglerade i lagen, utan Karlgren presenterar utan avseende härpå olika typsituationer. Genomgående är det fråga om återgång av avtal på grund av hävning eller ogiltighet. Utgångspunkten är i allmänhet att den som påstår hävning eller ogiltighet måste kunna återlämna i väsentligt oförminskat skick vad han mottagit eller utge ersättning för dess värde (se 57 § köplagen), men i vissa fall — t. ex. när köpt gods förstörts innan köparen ännu fått kännedom om hävnings- eller ogiltighetsanledningen — får hävning eller återgång ändå ske (se 58 § köplagen). Utan att det framgår av lagtexten finns

 

här ibland utrymme för en vinstregel, exempelvis om en köpare enligt 58 § köplagen får häva trots att han inte kan återställa godset men han haft viss nytta av det (s. 82 f). Motsvarande torde gälla, om den som påstår att avtal är ogiltigt förfogat över vederlaget innan han fått kännedom om ogiltighetsanledningen (s. 89 f). Enligt Karlgren behöver i vissa fall, när allmänna hänsyn talar för ogiltighet, inte ens förfogande över vederlaget efter det att vetskap om ogiltighetsanledningen vunnits hindra återgång, men skyldighet föreligger då att ersätta obehörig vinst eller egendomens värde (s. 90). Om ogiltighet kan göras gällande mot godtroende återgångssvarande (t. ex. enligt 28 § eller 32 § 2 st. avtalslagen), är, hävdar Karlgren, svarandens ansvar begränsat till obehörig vinst, när han ej kan utge egendomen därför att den förbrukats; varför skulle den godtroende återgångssvarandens ställning vara sämre än återgångskärandens, när denne i god tro förfogat över vederlaget, frågar sig Karlgren (s. 92 f). Detta låter sympatiskt men stämmer inte med 1924 års lag om avtal ingånget under inflytande av rubbad själsverksamhet. Enligt lagtexten är återgångssvarandens skyldighet att utge ersättning för egendomens värde där utan undantag, och det är väl ej alldeles givet att exempelvis en råntvungen skall behöva finna sig i en mindre förmånlig återgångsuppgörelse än vad en sinnesrubbad behöver? När avtal är ogiltigt på grund av felaktiga förutsättningar anser Karlgren, liksom Ussing, att godtroende återgångssvarande bör ansvara endast för obehörig vinst, om han förbrukat mottagen egendom, varigenom han således är befriad från ansvar för casushändelser (s.95); blir en förutsättning undantagsvis relevant emot en godtroende medkontrahent är naturligtvis detta resultat möjligt att uppnå även med stöd av 36 § avtalslagen. I kapitlet finns ett tillägg om rätt till avkastning och dylikt ochrätt till gottgörelse för nerlagda kostnader i återgångsfall (s. 98 f). Här rekommenderas en något snävare behandling av den rättsstridigt handlande än enligt klanderreglerna.
    Det sista kapitlet avser vinstregeln och värdeersättningsregler utanför kontraktsförhållanden (s. 100 ff). Det innehåller en grundlig behandling av reglerna om klander avseende fast egendom och då särskilt av fallet att fastigheten undergått försämring i återgångssvarandens hand (5 kap. 2 § jordabalken). Karlgren kritiserar här den stränga behandlingen av godtroende återgångssvarande och noterar att lösningen står i bjärt kontrast mot den för återgångssvaranden förmånliga regleringen av avkastningsspörsmålet. Karlgren hävdar att obehörig vinst-synpunkter bör kunna tillgodoses inom ramen för undantagsregeln i 5 kap. 2 §, i synnerhet om den godtroende besittaren föryttrat fastigheten till lägre pris än värdet. Härefter avslutas boken med behandling av återgångsuppgörelsen vid klander beträffande lös egendom och vid återvinning i konkurs samt mycket kortfattat läget då någon utan stöd i rättstitel gjort intrång i annans egendom eller obehörigt utnyttjat densamma.
    Det finns säkerligen många i SvJT:s läsekrets vilka — liksom jag — i högsta grad stimulerats under sina juridiska studier av Karlgrens böcker. Särskilt har den temperamentsfulla och borrande analysen och den konkretion framställningen fått genom rättsfallsanalyserna fängslat. Karlgrens sista arbete är väl inte riktigt lika fylligt som hans tidigare skrifter, men det utgör ändå en förnämlig avslutning på en enastående juristbana.
 

Torgny Håstad