Svensk rättsimperialism i Finland?
Ett rättshistoriskt forskningsproblem
Av professor HANNU TAPANI KLAMI
I skolböcker står det att Sverige erövrade Finland under en viss period av plundringskrig som eufemistiskt kallas för korståg. Man torde utgåfrån att en dylik annektering även präglas av en viss rättsimperialism. Erövraren förutsättes anordna sin egen förvaltning på det förvärvade området, varvid även erövrarens lagar träder i kraft. Men en sådan uppfattning ger uttryck för en utspridd felsyn: man tillämpar en anakronistisk modell på 1100-talets förhållanden. Den medeltida statsmakten var, allmänt taget, varken stark eller enhetlig: till dess nödvändiga uttrycksformer hörde ingen enhetlig rättsordning. T. ex. i det tysk-romerska kejsarriket hade olika områden — hertigdömen och grevskap o. s. v. — samt större städer egna lagar. Så hade t. ex. de svenska landskapen egna lagar eller åtminstone rättsböcker, tills kung Magnus Erikssons landslag (c:a 1348) och stadslag småningom fick en viss riksgiltighet. Det oaktat kunde de inte helt åsidosätta de gamla landskaps- och stadslagarna och de rättsåskådningar som där hade kommit till uttryck. Inte heller hade kung Kristoffers förnyade version av landslagen denna effekt, ehuru denna nya lagbok utkom hundra år efter den första landslagen, då statsmakten redan hade börjat stabiliseras och centraliseras.
Den rättsordning som gällde i Finland före landslagarnas period var således ingen nödvändig följdföreteelse av det svenska rikets utvidgning mot öster. Strängt taget kan man inte tala om Finland, som kallades för Österlandet: det fanns inga ostridiga gränser i de nordliga och östliga ödemarkerna.
Det är viktigt att konstatera utgångspunkten: inte heller i moderlandet anknöt någon enhetlig rättsordning sig till den svenska statsmakten. Därför kan man fråga: vilken av landskapslagarna kunde ha en sådan ställning, att den för Finlands vidkommande nya svenska centralmakten hade valt just den för att ikraftsättas i det annekterade Österlandet? Denna är frågeställningen, och man måste söka ett svar i källorna.
Källorna och forskningsproblemet
Historikern måste ta de bevarade källorna till sin utgångspunkt. Förfar han inte på detta sätt, kommer han förr eller senare att berätta sagor, historier i stället för historia. Det är betecknande för historieforskningen, att gränsen mellan tro och vetande ofta är som ett streck i vatten: Kleio var en av musorna vid sidan av Euterpe och Thalia, ochi vissa språk betyder samma ord — t. ex. i tyskan "Geschichte" —såväl historia som mer eller mindre fabulerade historier. Själva berättelsen kan vara den samma — men om den skall kallas för historia eller historier, är en källfråga.
I detta fall är grundproblemet det, att det källmaterial som berättar om Finlands rättsliga förhållanden i början av högmedeltiden är i allmänhet knappt och i många viktiga hänseenden ensidigt. Trots detta— eller kanske just därför — har de finländska historikerna alltsedan H. G. Porthan (som kallas för den finländska historieskrivningens fader) skrivit otroligt mycket om detta ämne — och vad de åstadkommit har ofta varit mycket otroligt.
Att man intresserat sig för den fornfinska rättsordningens finska eller svenska natur är i och för sig förståeligt: det gäller en väsentlig del av det tidiga finska samhällets utformning och å andra sidan strävar man till att förstå den svenska ockupationens verkliga natur. Forskarna har fört en livlig polemik om i vilken mån bilden av svenskar såsom korsfarare eller bättre sagt beväpnade korsrövare ären träffande karakteristik av erövringen. Den store nationalromantikern bland finska historieforskare under de senaste decennierna, Jalmari Jaakkola1 har hänvisat till det sekellånga fredliga umgänget mellan Sverige och Finland: han har antagit, att även annekteringen har tillgått fredligt. Korstågssägnerna har kommit till för att insamla salighetspoäng på kyrkliga håll — liknande legender har även annorstädes kunnat falsifieras.
Om ett problem är viktigt nog, kan en diskussion därom te sig såsom förnuftigt, även om det inte skulle vara möjligt att finna något egentligt och slutgiltigt svar därpå. Så ställde även jag i början av 1970-talet frågan om ett ställningstagande till problemet: blev svensk landskapsrätt recipierad i Finland och på vilket sätt kunde detta gå till (och varför)? Jag lät mig inte skrämmas av den omfattande behandlingen av ämnet. Mycket namnkunniga forskare på samhälls- och rättshistoriens område hade tagit itu med saken: H. G. Porthan,2 J. J.
Nordström,3 A. Liljenstrand,4 Y. S. Yrjö-Koskinen,3 V. Voionmaa,6 R. Hausen,7 O. F. Hultman,8 R. Hemmer,9 E. Osmonsalo,10 J. Jaakkola,11 O. Ahlbäck12 o. s.v. De har redan sagt sitt — men det finns även levande och aktiva deltagare i debatten: K. Pirinen,13 G. Kerkkonen,14 S. Suvanto,15 Y. Blomstedt.16 Dessutom hade frågan tangerats i nära nog varje historieverk av kommunal eller provinsiell natur — och inte blott i fall där man var i stånd att följa kolonisationens gång så långt tillbaka i tiden.
När en forskare tar itu med ett problem av detta slag — mycket av sekundärlitteratur, få källor — bör han beakta den första gyllene regeln att inte släppa fantasin i galopp. Det är även ofta av ondo att man har en alltför stor ambition. I allmänhet bör man inte se i källorna saker som ingen annan tidigare "råkat" ta i beaktande. Det är troligtvis då fråga om en felaktig eller åtminstone "krystad" tolkning av källorna. Om en forskare hittar på en alldeles ny teori, är den sannolikt vilseledande men inte desto mindre frestande: om källorna är dåliga men teorin bra, så är det bästa att strunta i källorna ...
Vår uppgift i all historieforskning är att bestämma gränserna för vår kunskap: non plus ultra. När detta är gjort, kan vi försöka gå över denna gräns, varvid vi kan använda analogt material, som kan vara hämtat från olika tider och orter, men som ger upphov till något slags teoribildning. Skapande teoribildning och fantasi står mycket nära varandra. Man bör dock vara mycket försiktig när det gäller historiska "lagar": situationer och förhållanden upprepas aldrig på ett identiskt sätt.
När jag tog itu med problemet om "den urfinska rätten", tog jag en kritisk värdering av olika källtypers relevans såsom min utgångspunkt. En sak för sig var, att det även gällde att analysera den tidigare forskningen om problemet ur en historiografisk synvinkel. Den italienske filosofen Benedetto Croce brukade betona, att man skriver historia för sin tid om en förgången tid: det gäller därför att förstå sina föregångare och inte enbart att kritisera deras uppfattningar på grund av vissa källor.
Jag fick en sådan uppfattning, att hos många av de forskare som tidigare hade behandlat saken tro, misstro och vetande hade blivitsammanknutna till en teoretisk vävnad, som innehöll såväl svaga som starka trådar, nästan hopplöst sammansnärjda. Dessutom fanns det tills vidare ingen studie som hade tagit inventeringen av det befintliga centrala källmaterialet till sin uppgift.
Hur kan en forskare föra den historiska kunskapen vidare? Enligt min uppfattning är positiva och negativa resultat i princip lika värdefulla. Kanske hör denna min inställning ihop med min bakgrund som "Althistoriker": när det gäller antiken, är våra dagars forskningsresultat ofta tröstlösa. Nya källor finns inte mera att hämta fram, och de slutledningar som man har velat dra från de källor som finns är ofta helt fantastiska. Vi kommer således att stanna vid ett ignoramus; men å andra sidan anser man väl att agnosticism är bättre än en falsk tro.
En källkritisk nyvärdering av materialet är en uppgift som borde tillfredsställa en nog så stark forskarambition, men jag måste medge, att jag på något sätt kände det såsom en besvikelse, att jag inte kunde föra detaljkunskapen om innehållet av Finlands rättsordning under högmedeltiden vidare — min insats var på det hela taget negativ. Jag lät mitt material vila i åratal innan jag under år 1981 skrev mitt verk färdigt. Det utkom under namnet "Jus Finnonicum — Om receptionen av svensk landskapsrätt i Finland".17
De befintliga källorna — och de obefintliga
Det finns ingen källa som direkt omtalar den i Finland tillämpade rättens ursprung och grund. Det finns visserligen åtskilliga källor, som säger, att ett visst område, en domare eller ett visst ting underlyder "finsk" eller "svensk" rätt. Tillämpade man således på olika områden och i olika sammanhang turvis den gamla inhemska och den nya svenska rätten? I och för sig är detta nog möjligt, men genast stöter vi på grundproblemet som berör källorna. De är ojämnt bevarade.
Hänvisningarna till en svensk och finsk rätt härstammar huvudsakligen från saksammanhang som berör beskattning. Vi vet, att man tillämpade vissa lokalt olika beskattningsprinciper, som "beskattaren" — till en början kyrkan — verkligen kallade för "svensk" och"finsk" rätt.
Tidigare hade man trott, att den finska (skatte)rätten hade varit en för svedjemarkerna lämplig beskattningsform, medan den svenska rätten hade varit beskattning av stabiliserat jordbruk och boskapsskötsel.18 Kauko Pirinen har dock bevisat, att just motsatsen har varit fallet.19 Man talade om "svensk" (skatte)rätt för att beteckna nybyggarnas, d.v. s. svenskars, rätt, som innehöll vissa eftergifter till deras favör. Såsom förebilder använde man uppenbarligen vissa eftergifter från den kanoniska rättens skattenormer som man hade infört i Sverige i landskapet Helsingland: de ekonomiska förhållandena var liknande i båda fallen, och man hade tillgång till de svenska normerna. När det gäller generaliseringen av vissa rättsliga analogier, är just informationsproblemet av central betydelse. Gentemot marxismen kan man på grund av rättshistoriskt material i allmänhet påstå, att ekonomiska och samhälleliga förhållanden inte eo ipso ger upphov till rättsutvecklingen. Rätten är även ett ideologiskt fenomen som är djupt förankrat i människornas föreställningsvärld. Det finns ett visst tröghetselement; å andra sidan införs nya modeller för konfliktlösning på grund av olika innovationer, receptionen av främmande normer o. s. v.
Den tidigare forskningen råkade i stora svårigheter, när den försökte att tränga den svenska och finska "rättens" utbredning in i en förklaringsmodell som man hade uppbyggt på grund av diverse kulturella fakta. "Rättens" tillämpningsområde har ingen direkt motsvarighet i tidens språkliga förhållanden. Det är även svårt att förklara, hur man hade kommit att hålla den svenska och finska rättens ting på ett sådant sätt att man hade använt olika rättsnormer, medan såväl domaren som nämnden var desamma. Så vet man att det har gått till även så sent som under landslagarnas tid.
Man kan således inte utgå från någon nationell eller språklig förklaringsmodell trots användningen av termerna "svensk" och "finsk" rätt.
Det återstår att utgå från diverse juridiska och andra urkunder samt från uppgifter rörande lagmän, domare och nämnder: deras
namn känner vi på grund av dessa urkunder. Dessa uppgifter är visserligen vid första anblicken endast ett sammelsurium av stereotypiska klausuler, mer eller mindre latiniserade namn o. s. v. Men dessa detaljer bör placeras i sitt sammanhang, som naturligtvis är tidens samhällsliv i den mån det är känt för oss enligt andra källor. Här kommer ett för den rättshistoriska forskningen säreget grunddrag till uttryck. Källfragment far sin relevans endast såsom partiklar som tillhör en holistisk gestaltning av vederbörande tidsperiod. Man kan visserligen inte förklara något fenomen eller en viss händelse genom att hänvisa till "tidens anda", "medeltidens mörka tänkesätt", "renässansmänniskans själ" eller med andra liknande generaliseringarav ideell natur. Men när vi talar om rätten bör vi vara medvetna omdess dualistiska karaktär. Rätten är ett ideellt och moraliskt fenomen; å andra sidan är den en form av maktutövning och som sådan ett uttryck för produktions- och omsättningsförhållanden. Dessa element kan inte helt återföras på varandra. Men på sätt och vis är maktaspekten primär. Det fanns inga stora skillnader mellan det litet mera hedniska finska kulturelementet och immigranternas och erövrarnas svenska kultur. Man bör därför ställa frågan på detta sätt: vilka förutsättningar och vilka intressen hade den svenska centralmakten haft att genom maktspråk i Finland ikraftsätta svenska rättsnormer?
Om man hade ställt frågan på ett sådant sätt, hade man kanske konstaterat, att det konfysa förhållande mellan den svenska och finska rätten, som är bilden vi får på grund av källorna, inte är något egentligt problem, som man kunde och borde lösa. Det är fråga om fakta som man borde vara i stånd att förklara.
De bevarade urkunderna ansluter sig på ett eller annat sätt till den katolska kyrkan. I och för sig är detta inte överraskande, ty skrivkonsten var (åtminstone i Finland) nära nog ett klerikalt privilegium. Men anslutningar till kyrkan finns det också i andra avseenden. Huvudparten av de relevanta urkunderna berör jordegendom, som i något skede hade kommit i kyrkans händer. Kyrkan var den enda instans som någorlunda konsekvent bevarade sådant material i sina arkiv. Det har bevarats i original och i kopior som ingår i Åbo Domkyrkas "register", den s. k. Svartboken. Man torde kunna utgå från att kopiorna är pålitliga: den mellaneuropeiska metoden att göra falska kopior till yttermera visso för kyrkans "rättigheter" torde inte ha fått något fotfäste i det råa men oskuldsfulla Finland!
Urkunderna berättar om de former som man använde när rättshandlingar avslöts. Eftersom de fastighetsrättsliga rättshandlingarna i allmänhet skedde vid ting, får vi även uppgifter om människor som dåvar på platsen, om potentater och andra. Köpslutet bevittnades,
"fästes" av fastar, vars talman, "förskälaman", i allmänhet var lagmannen eller en underdomare. Fastarna bestod av "bättre folk" som var närvarande vid ting — den viktigaste var givetvis prästen. Deras namn återges ofta i urkunden.
Vad förtäljer urkunderna — och vad inte?
Ju färre källor man har, desto mera frestas historieforskaren av tendensen att åsidosätta tvivelsmål angående källans bevisvärde och att bygga teorier direkt på de befintliga källorna. Så har å ena sidan de forskare förfarit, som har velat i källorna se tecken på stabiliseringen av svensk rätt i Finland, men å andra sidan även sådana forskare, som inte har velat tro på ett sådant fenomen före landslagarnas period. Det är således fråga om hur man tolkar förhållandet mellan de källor som finns och de obefintliga källorna.
Såväl "försvenskningsteorier" som "nationella" teorier har auktoritativa anhängare. Enligt de förra tyder källorna på en reception av svensk rätt i Finland. Enligt de senare är tecken på en sådan receptionsvaga: härav drar man en slutsats enligt vilken (1) det har funnits en urgammal finsk sedvanerätt (2) som ännu fortsatte att gälla i landet.
Härvidlag bör påpekas, att när språkstriden bröt ut mot slutet av 1800-talet, återspeglades meningsskiljaktigheterna även i ställningstagandena till vårt forskningsproblem. Finskt sinnade forskare — såsom Yrjö-Koskinen, Voionmaa, Jaakkola — betonade verkliga eller förespeglade inhemska drag hos rättsförhållandena, såsom finska domarnamn o. dyl. Svenskt sinnade -ö i spetsen rättshistorikern Ragnar Hemmer — lade vikt på indicier, som kunde tolkas såsom uttryck aven tidig reception av den svenska rättskulturen i Finland.
Man säger inte förgäves, att varje tidsperiod omskriver det förflutna för sig själv och utgående från sina egna förutsättningar och fördomar: de finskt sinnade för fennomaner, "vikingarna" för svekomaner ...
Det kunde t. o. m. hända att exakt samma källor dugde till grunden för å ena sidan "nationell", å andra sidan "svensk" tolkning. I några handelsurkunder säger man att köpet har avslutits enligt "landets"eller "landskapets" lagar. När en sådan rättshandling har uppkommit t. ex. i Tavastlands ödemarker, är det lätt att påstå: parterna har varit djupt medvetna om en gällande inhemsk rättsordnings, den finskarättens existens.20 Men för en "viking" säger en sådan urkund någonting annat. Han konstaterar, att urkunden är skriven på latin och att den är uppsatt enligt ett svenskt mönster, som hänvisar till svenska
rättsinstitut (förskälaman, fastar o. dyl.). Han säger nu helt enkelt: landets lagar, leges terre, är lika med svensk rätt.
Källorna — köpebrev o. dyl. — är intill 1300-talets mitt företrädevis latinska, men senare allt oftare avfattade på svenska. Det finns inte en enda finsk urkund. Formlerna är svenska, och även de former som man enligt urkunderna har använt är till sin natur klart svenska. När köpevittnen omtalas, heter de för det mesta fastar, fastir, fastones, förskiælaman — på latin proloqutor, d.v. s. ordförande. De befintliga källorna synes tyda på en fullständig reception av svensk rätt.
Man kan nu givetvis invända, att avtal om fastighetsköp endast är en tämligen liten — om ock viktig — juridisk detalj. Å andra sidan säger en anhängare av "försvenskningsteorierna" här, att om man tillämpade svensk rätt på en så liten detalj, så gäller detta även förandra sammanhang. Argumentum a minori ad majus heter detta på latin. Men sådana slutledningar är inte helt ofarliga: man bör inte överdriva källmaterialets bevisvärde visavi det obefintliga. Att man har fått förebilderna för urkundernas formelpraxis från Sverige, torde vara obestridligt. De har uppenbarligen kommit genom de kyrkliga kommunikationerna. Det är dock — eller åtminstone kan vara — en helt annan sak vilken uppfattning som köpets kontrahenter och de som fastar betecknade personerna har haft om situationen, som en klerk har dokumenterat. Såsom sådana berättar handelsurkunderna endast, att urkundsformlerna härstammade från Sverige. De slutsatser som man därav bör dra beror på andra omständigheter.
Av de svenska landskapslagarna är Helsingelagen den som bäst motsvarar de formler som man har använt i Finland. Beroende även på geografiska omständigheter har kommunikationerna mellan Sverige och Finland samt utvandringsvägen haft sin utgångspunkt just i Helsingland.
I denna situation kan man inte anse det faktum, att köpformlerna innehåller försäkringar om att köpet i alla tänkbara hänseenden skett exakt efter landets lagar, vara något klart bevis på ett markant medvetande om lagar. Från "svenskt sinnat" håll har man påpekat, att man inte kände någon inhemsk — d. v. s. finsk — lag- eller rättsbok under medeltiden, medan ordet "lex" eller "lag" hänvisar till kodifierade rättsnormer, åtminstone till rättsböcker, sådana som de svenska landskapslagarna för det mesta var. Men man kan häremot invända, att man inte vet, om någon handskrift av en svensk landskapslag hade kommit till användning i Finland. I de bevarade handskrifterna finns det mig veterligen inga ex libris eller liknande indicier härpå. Än mindre finns det översättningar av svenska landskapslagar till finska språket.
Så måste man konstatera, att hänvisningar till "lagar" bör anses tillhöra medeltidens uttrycksfulla formelspråk, som genom en anhopning av olika s. a. s. terminologiska argument försökte att övertyga alla möjliga läsare av urkunden — omnes praesens scriptum cernentes om den orubbade lagligheten av de dispositioner som man en gång hade företagit. Att allt har skett "rite et legaliter", "secundum leges terre" o. s. v. var inte irrelevant för medeltidens föreställningsvärld, men källvärdet av sådana uttryck är litet.
"Domstolsorganisationen"
Tämligen allmänt har man tänkt, att det av "nödvändighet" bör ha funnits något slags finsk domstolsorganisation med lagar och domare redan före receptionen av det svenska systemet.21 Man har letat efter spår av folklig rättsskipning — men förgäves. Detta är givetvis inget konklusivt bevis på rättegångsväsendets obefintlighet. Man satte inte upp några dokument; men de avgöranden som man gjorde när tvistigheter uppkom föll i glömska när deltagarnas minne slocknades i döden. Vissa forntida gravvårdar betecknas av folksägner såsom tingstenar eller domarringar. Men vi kan inte veta, om de någonsin har utgjort platsen för organiserad rättsskipning av hednisk finsk natur. Jag tvivlar nog på det.
När lokala underdomstolar börjar förekomma i källorna, har man redan kommit till landslagarnas tid. Landslagarna förutsatte en instansordning, där den lägsta instansen utgjordes av en häradsdomare på sockenting, där han dömde tillsammans med en lokal nämnd. Lagmansrätten var domstol i andra instans. Såsom sagt har man inga uppgifter om ett fast underrättssystem i Finland före landslagarnastid. Men man känner sedan början av 1300-talet vissa domare som heter lagmän. Domare som på grund av gällande landskapslagar eller annars betecknade sig som lagmän fanns det på den tiden även i Sverige: i olika landskap varierade deras uppgifter. De kunde vara överdomare eller domare i en enda instans. Från 1320-talet till 1300-talets mitt — vilket är en lång tid i medeltidens kortlivade förhållanden — var i Finland verksam en lagman som hette Björn (i latinskatexter Bero). Men vid sidan av honom skymtar då och då fram andra lagmän, som ibland kallas för underlag män, ibland för lagmän.22
På 1340-talet träder fram en lagman som hette Jakob Andriasson. 23
Han gav sig ut för att vara lagman på de områden av Österlandet som underlyder finsk rätt (legifer parcium orientalium juris Finnonici). Han råkade få en bestående plats i rättshistorien på grund av ett litet skrivarfel. Köpet av en i Östergötland belägen fastighet hade avslutits på Ulfsby ting. Köparen och säljaren var svenska män. Men skrivaren var slarvig: i stället för Jakob Andriasson skrev han Jakob Magnusson, och i stället för en offentlig urkund kom han att utfärda ett hemligt dokument: intyget om köpet sades tillkomma "clam" och inte "palam". Vid sidan av det egentliga latinska köpebrevet hade skrivaren troligtvis även utfärdat på Jakobs vägnar ett "skötebrev" på svenska, en urkund om den egentliga överlåtelsen, skötningen. Också denna urkund tycks ha varit behäftad med sakfel, ty Jakob Andriasson såg sig föranlåten att tre år efter köpet utfärda ett nytt intyg, där han förklarade, att han felaktigt betecknats såsom ett vanligt köpvittne (vidhærvaroman), trots att han i själva verket hade fungerat såsom en riktig förskiælaman, proloqutor. Endast det på latin avfattade köpebrevet är bevarat samt det intyg där han korrigerar felen; själva överlåtelseurkunden har försvunnit.
Hur kan sådana bagateller vara relevanta för forskningen av den svenska "rättsimperialismen"? Jo, det uppkom en tvistighet om olika fastighetsköp mellan parterna av Ulfsby-köpet från år 1344, och konflikten bilades år 1350 vid Klockrike kyrka.24 Vägen till Klockrike var således lång. Resultatet blev att överlåtelsen på Ulfsby ting behandlades såsom laglig. Men för nationalromantikern Jalmari Jaakkola25 var det hela ett bevis på existensen av en nationellt präglad finsk rättsordning. Jus Finnonicum kom att te sig som gammal finsk sedvanerätt för honom — trots fastarna och för skälamän och skötning. Han feltolkade urkunderna på många sätt: så trodde han exempelvis, att tvistigheten som bilades vid Klockrike kyrka hade gällt formkravet vid fastighetsköpet på Ulfsby ting och att internationellt privaträttsliga problem angående de finska formaliteternas tillämpning hade uppkommit. Något sådant som internationell privaträtt var vid den tiden helt obekant, och problemet var helt enkelt det att köpeskillingen inte hade blivit erlagd. Det fattades bara att Jaakola hade identifierat herr Jakob Andriasson med någon Kalevalahjälte, eftersom herr Jakob varså mån om sin ställning som finsk lagman.
Var Finland en enda lagsaga? Var de andra lagmännen än Björn endast underlagmän, vikarier el. dyl.? Enligt min uppfattning representerade lagmännen den svenska centralmaktens insats på rättsskipningens område. Man kan knappast tala om någon domstolsorganisa-
tion: det hela ger — med undantag av herr Björn — ett intryck av en viss tillfällighet. Men centralmaktens intressen blev tillgodosedda därigenom, att herr Björn då och då reste omkring för att hålla något slags räfsteting — och när han åldrades, kallade även vissa andra juridiska handelsresande sig för lagmän — såsom just herr Jakob. Det är nog omöjligt att säga, om dessa var "verkliga" lagmän eller inte. Men de använde sig av lagmanstiteln när de bestred lagmannens syssla — titlarna var viktiga för en persons auktoritet, de var ännu inte allmänt bortlagda såsom nu i Sverige.
Vi har talat om en svensk centralmakt — men även detta begrepp är litet anakronistiskt när det gäller 1300-talets finska förhållanden. Strävandena i denna riktning förblev tämligen svaga. För rättslivets vidkommande behövde man inte mera än sporadiska räfsteting. Om någon var missnöjd med det folkliga sättet att bilägga konflikter —vilket inte nödvändigtvis förutsatte någon fast organisation — kunde han vända sig till en slottshövding, som även representerade statsmakten.
De tidigare lagmännen var av sina namn, sigill och andra omständigheter att döma den svenska stammen tillhörande män. Samma iakttagelse kan man göra i fråga om underdomstolarna, när domarorganisationen efter 1300-talets mitt tämligen långsamt utvecklas. Den är en modifierad version av landslagens rättsväsende och bygger ingalunda på något nationellt finskt rättsskipningssystem. Ett visst köpevittne vid Jockas kapell år 1442, Peder Udraynen, kallas visserligen för domare, men om han var en sådan, så är han ett mer eller mindre lysande undantag från utvecklingens huvudriktning: det finska domstolsväsendet som så småningom kommer till är i självaverket svenskt, och det domineras av svenska män. I sitt storverk om Finlands medeltida frälse har Eric Anthoni inte kunnat finna några finska inslag hos lagmän eller häradshövdingar.26
Hur har Finlands tidigaste lagmän dömt? Därom vet man inte mycket. Men åtminsone sin rätt till sakörespengar synes de ha förstått på ett liknande sätt som sina rikssvenska kolleger. För den händelse att domen bröts uppställde man ett vite på sex mark, d.v.s. densamma summa som var huvudregeln i Sverige, när det gällde en överdomare-lagman.
Om de finlandssvenska eller rikssvenska lagmännen även tillämpade sina egna rättsåskådningar är vid nuvarande källäge helt oklart. Men man bör inte överdriva en domares makt att i medeltida förhållanden genomdriva de normer som han själv ansåg vara riktiga. Ett
för medeltidens rättsskipning betecknande grunddrag är att den var i mycket mindre omfattning förankrad vid på förhand givna regler än våra dagars rättsskipning. Lagarna kunde vara nästan ofattbart grymma —men de bör uppfattas hellre såsom straffhot och moraliska påbud än som absolut bindande normer för dömandet. Rättsskipningen är på sätt och vis diskursiv, ett växelspel mellan olika uppfattningar om det rättas och billigas innehåll i en konkret situation. En viss brist på rättspositivistisk abstraktion är betecknande för medeltida rättsåskådningar i allmänhet. Det är inte något metodiskt fel att tillämpa en sådan generalisering på de finska förhållandena: när man mot slutet av 1400-talet börjar avfatta straffdomar på ett sådant sätt att man kan dra vissa slutsatser på grund av saköreslängder o. dyl., kommer just sådana drag fram. Ett exempel är leuterationen, d. v. s. mildringen av straffen. I stället för de av lagen påbjudna många dödsdomarna använder man i mycket talrika fall höga böter. Det är en annan sak, hur ett sådan fenomen bör förklaras: var det tingsmenigheten som bönföll domaren om nåd för den tilltalade eller var det domaren som lät socialt bättre ställda personer köpa sig fria genom att betala böterna (som även till en viss del kom domaren till godo)? Detta problem har livligt debatterats i Finland — jag hänvisar till namn som Pentti Renvall, Ragnar Hemmer och nyligen Heikki Ylikangas.27 Alla torde ha rätt, även om man kan betona de olika intressena på varierande sätt. Det tillhör nämligen just den diskursiva rättsskipningens natur att man finner sig fram till kompromisser som tillgodoser de olika parternas intressen, och inte minst domarens.
Den kungliga domsmaktens roll var i Finland mycket blygsam. Det är betecknande, att när Allan Ranehök28 utgav sin doktorsavhandling om centralmakt och domsmakt, kunde han inte behandla finska rättsfall — inte ens under sådana rubriker som förutsatte att norska och finska förhållanden skulle komma att behandlas. I verkligheten finns det ett fatal konungsdomar som berör finska förhållanden, men de visar endast att konungen vid biläggandet av dessa tvistigheter följde sina egna rättsåskådningar som grundade sig på olika svenska landskapslagar. Detta är givetvis ingen stor överraskning, och dessa domar har inget större källvärde när det gäller att bedöma motsättningen mellan finska och svenska uppfattningar om rätten. I allmänhet
kan man säga att dessa kungliga domar favoriserade den fasta kolonisationens rättigheter framom vedertagna uppfattningar om rätten till fri jakt och fiske.
"Tillfällig rätt" och "svensk rättsimperialism"
Undersökningen utföll sålunda negativt i två hänseenden:
(a) Det finns inga spår av en koherent finsk sedvanerätt, som hade hävdat sig vid sidan av kodifierade svenska rättsåskådningar. Inte heller vet man någonting om en inhemsk finsk domstolsorganisation. Man kan naturligtvis inte påstå, att det inte hade funnits några finska rättsnormer, men källorna berättigar inte till någon slutsats att det hade funnits en finsk rättsordning. Även om man tar sådana svårdaterbara källor som folkdiktningen och rättsordspråken29 i beaktande, finner man endast vaga uppfattningar om rätt och orätt, men inga egentliga rättsnormer, för att inte tala om någon organiserad form att bilägga tvister.
Den sociala teleologin hade inte ännu stabiliserats på ett sådant sätt att den skulle ha kunnat ge upphov till en rättsordning. Den maktutövning som skedde i Finland före Finlands införlivande med det svenska riket kan man inte beteckna såsom någon form av statsmakt.
(b) Men å andra sidan gav en källkritisk analys av det glesa bevarade materialet vid handen, att man inte kan tala om en medveten svensk rättspolitik i Finland: svenskarna var kanske erövrare, men rättsimperialister var de inte. De har inte satt den svenska rätten i kraft i Finland, även om den svenska rätten smög sig fram i social och rättslig praxis. I källorna finns det inga bevarade maktspråk eller lagböcker. Det är givetvis inte helt uteslutet att något sådant har kunnat ingå i de obefintliga källorna, men sannolikt är detta knappast. Först efter 1300-talets mitt skapade man en svensk domstolsinrättning, men även detta gick mycket långsamt till (inte minst av ekonomiska skäl: det kostade pengar att ha en domare).
En eventuell svensk rättsimperialism saknade en ekonomisk basis. Men den (riks)svenska feodalismens grepp om Finland blev småningom allt starkare. Dess viktigaste representant var den svenske högaristokraten Bo Jonsson Grip, som intresserade sig även för att bygga upp en domstolsorganisation. För feodalherrarna var det av vikt att trygga sin makt även med rättsliga och administrativa medel.
Men är inte den historiska forskningens egentliga syfte att föra vårt vetande fram och inte tillbaka till ett ignoramus? I allmänhet brukar man verkligen uppskatta en djärv ny teori högre än en sund och
nykter källkritisk analys. Men i detta fall är jag böjd att anse att de resultat som jag i den föregående framställningen har skildrat inte är helt negativa. Man kan nämligen inte konstatera någon klar dominans av vare sig svenska eller finska element. Det har redan på 1300-talet funnits en primitiv finsk rättsordning, som man kanske kan beteckna såsom en "tillfällig rätt" — om man håller i minnet, att rätten djupare sett aldrig är något tillfälligt eller godtyckligt, utan ett alltid av maktförhållandena i varuproduktionen och omsättningen betingat fenomen. Det fanns uppenbarligen en växelverkan mellan finska och svenska rättsåskådningar; men man kan inte mera säga, vilken av dem som var förhärskande och i vilka frågor — utom att formkraven vid fastighetsköp tolkades enligt ett svenskt mönster.
Om man betraktar meningsskiljaktigheterna mellan den "nationellt finska" och "svenska" synen på receptionen av svensk rätt i Finland under medeltiden från den synvinkel som jag har valt, kan man nog konstatera, att bådadera har haft rätt — utom i fråga om vissa källtolkningar.
Representanterna för det finska synsättet har uppfattat, att receptionen av svensk rätt stannade på halva vägen tills landet fick en svensk domstolsorganisation.
De som har betonat "försvenskningen" av det finska rättslivet har vetat, vad utgången blev: Finland blev införlivat i den svenska rättskulturen, ett faktum, som än i dag består. De har vetat att gräset växte— och de har även kunnat höra hur det växte.
Jag är böjd att beteckna den i Finland före landslagens tid tillämpade rätten som "tillfällig": när olika rättsuppfattningar, som inte i grund var så olika, stötte mot varandra, var det mer eller mindre tillfälligt, vem som utgick såsom segrare. Därför tycker jag att det är bäst att stanna vid gränsen av vårt vetande; det är naturligtvis fint om en rättshistoriker har visioner och inte endast politikerna, men såsom det heter i en tysk dikt, blir det hela lätt poesi:
"Dort wo der grauen Vorzeit schöne Lüigensich freundlich drängen um die Phantasiedort ist — denn meine Sehnsucht kann nicht trügendort ist das Land der schönen Poesie."
Det är skönt att drömma om en bättre kunskap om det fornfinska rättslivet, men frågan kommer att förbli öppen, tills någon finner nytt och relevant källmaterial — eller åtminstone tror så.