Frivård - förslag till förändringar
Behandling genom övervakning är sålunda inget instrument som främjar eller påverkar rehabiliteringen utan är snarare ett sätt för samhället att leva tillsammans med sina lagbrytare, ett för övrigt mycket billigare och humanare sätt än fängelse.
Eckart Kühlhorn
1. Inledning
Övervakning som ett kriminalpolitiskt instrument infördes år 1906 i samband med tillkomsten av institutet villkorlig frigivning. Genom lagen om villkorlig dom, som antogs år 1939 och trädde i kraft år 1944, gavs domstol befogenhet att meddela föreskrifter beträffande den dömdes livsföring. Samtidigt skapades skyddskonsulentorganisationen. Skyddstillsynspåföljden samt övervakningsnämnderna - som visserligen förekom tidigare i viss mindre omfattning- och kriminalvårdsnämnden tillkom först i och med brottsbalkens (BrB) ikraftträdande år 1965.
I begynnelsen präglades frivårdsinstitutet av ett resurssvagt samhälles vilja att hjälpa människor som begått brott med förhoppning att därmed förhindra återfall i brottslighet. Institutet speglade också sekelskiftets syn på umgänget mellan myndigheter och medborgare. Samhället och samhällsvärderingarna har förändrats, men frivårdens arbetsmetodik har i stort sett varit oförändrad. Eftersom frivård framstår som - och uppenbarligen är - humanare än fängelse, blir de grundläggande förutsättningarna för institutet, i vad avser vilka lagöverträdare som bör erhålla frivård och på vilka villkor, sällan föremål för debatt. Formerna för frivården diskuteras oftare men inte heller i detta avseende har några genomgripande förändringar skett trots nyligen genomförda lagändringar.1
Frivården framstår idag som profillös.2 Den ger svepande löften om hjälp och stöd, vilka den inte förmår att infria. Samtidigt är den oklar i sina krav på den dömde. Frivården styrs inte heller av några klart uttalade teorier om hur man inom övervakningens ram skall förhindra återfall i brott. Frivårdsarbetet präglas i hög grad av samhällssyn och värderingar hos de personer som skall verkställa frivården. Såväl domstolen som den dömde har därför vid rättegången svårt att förutse hur påföljden kommer att gestalta sig.
2. Några punkter de lege lata
Den som villkorligt friges från fängelsestraff kan ställas under övervakning, om det bedöms som påkallat (26:11 BrB). Vid dom till skyddstillsyn är övervakning obligatorisk (28:5 BrB). I båda fallen upphör övervakningen som huvudregel efter ett år.
Frivårdens huvuduppgift är att genom tillsyn av den dömde och förmedling avhjälp och stöd verka för att han inte återfaller i brott och att hans anpassning i samhället främjas även i övrigt (26:14 och 28:6 BrB).
Vilka lagöverträdare utgör då frivårdens målgrupp?3 Skyddstillsyn får ådömas för ett brott på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden finns anledning anta att påföljden kan bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslighet. Ar mera ingripande påföljd påkallad, får skyddstillsyn dock inte ådömas. Den som är under 18 år får inte dömas till skyddstillsyn, om inte denna påföljd är lämpligare än vård inom socialtjänsten. Är det lindrigaste straff som är stadgat för brottet fängelse i ett år eller mer, får skyddstillsyn ådömas endast om särskilda skäl föreligger (28:1 BrB).
Beträffande den som villkorligt friges ger lagtexten inte annan vägledning än att han kan ställas under övervakning om det bedöms som påkallat (26:11 BrB).
Frivårdsinstitutet ställer krav på den övervakade. Han skall hålla övervakaren underrättad om sin bostad, sin arbetsanställning och andra förhållanden av betydelse för övervakningen, på kallelse inställa sig hos skyddskonsulenten eller övervakaren. Han skall iaktta skötsamhet, efter förmåga försöka försörja sig samt ställa sig till efterrättelse lämnade föreskrifter avseende vistelseort, bostad, arbetsanställning, annan förvärvsverksamhet, utbildning, vård. Den övervakade kan vidare vara skyldig att följa föreskrifter angående betalning av skadestånd samt på vilket sätt och i vilken omfattning han skall hålla kontakt med skyddskonsulenten eller övervakaren och att underrätta dessa om utevaro från arbetsplats, skola eller annan verksamhet eller inrättning (26:13-15 och 28:6 BrB). Om den övervakade inte iakttar vad som åligger honom kan övervakningsnämnden bl. a. meddela varning (26:18 och 28: 7 BrB) eller slutligen, om rättelse inte kan ske på annat sätt, få frivårdspåföljden utbytt mot fängelse (26:19 och 28:8 BrB).4 Bl.a. då fråga uppkommer om att förverka villkorligt medgiven frihet eller att undanröja skyddstillsynen eller om den övervakade undandragit sig övervakningen, kan övervakningsnämnden besluta att han skall tillfälligt omhändertas (26: 22 och28:11 BrB).5
3. Nya vägar m. m.
Huvudsyftet med de nyligen företagna lagändringarna har varit att effektivisera frivårdspåföljderna; i fråga om skyddstillsyn har avsikten varit att ge denna påföljd ett större användningsområde på bekostnad av fängelsestraffet.6 Det kan därför synas djärvt att redan nu - innan effekterna av ändringarna kunnat analyseras - föreslå en annan utformning av frivårdspåföljderna. Det kan dock ifrågasättas om vidtagna ändringar varit tillräckliga för att få önskad effekt med hänsyn till de ringa praktiska förändringar som dessa innebär.
Fortsättningsvis kommer endast frivård i samband med dom till skyddstillsyn att behandlas.7
3.1. Behovsprövning
28:1 BrB ger inte någon vägledning i fråga om vilka lagöverträdare som skall komma i åtnjutande av frivård, vilket bör kunna krävas med hänsyn till att paragrafen utgör ett grundstadgande i aktuellt hänseende. Bortsett från att paragrafen anger vissa fall då skyddstillsyn endast skall ådömas under särskilda omständigheter, ger ordalydelsen möjlighet att tillämpa påföljden i de flesta fall där det normalt döms till villkorlig dom (27 kap. BrB). Endast genom läsning av övriga paragrafer i 28 kap. kan man indirekt få en bild av frivårdens målgrupp. Naturligtvis kan inte allt för stora krav om precisering ställas på en ramparagraf som här efterlyses, men 26:14 andra stycket BrB uppfyller minimikraven och skulle med lätthet kunna formuleras om och föra sin i 28:1 BrB.
Att någon precisering av målgruppen inte skett är särskilt förvånande med tanke på det misstroende lagstiftaren visat i övrigt i fråga om domstolarnas benägenhet att tillämpa påföljden.8
Ett förtydligande i nämnt avseende framstår som än mer behövligt mot bakgrund av att skyddstillsyn ofta ådöms i fall då personen i fråga visserligen befinner sig i en socialt mindre välanpassad situation - normalt vad gäller arbete, bostad och/eller missbruk - men där risken för återfall i brottslighet inte framstår som överhängande (en annan sak är att de som löper risk för återfall vanligtvis befinner sig i denna sociala situation). Domstolarna har då gjort ett val mellan fängelse och skyddstillsyn i stället för - så som bör vara fallet - ett val mellan fängelse och villkorlig dom. Många av de idag tillskyddstillsyn dömda borde således i stället ha dömts till villkorlig dom. Att detta även är lagstiftarens tanke framgår, åtminstone indirekt, av följande uttalande under förarbetena.9 "När det sedan gäller förutsättningarna på det personliga planet står det klart att det alltjämt bör krävas att den tillsyn och den hjälp som frivården kan stå för behövs för att motverka risken att den tilltalade fortsätter brottslig verksamhet. Enbart ett behov av stöd eller hjälp bör däremot inte vara tillräckligt: i sådana fall bör behovet tillgodoses genom andra organ än frivården, främst socialtjänsten."
Genom att i större utsträckning än idag följa denna linje vid fastställande av målgruppen för skyddstillsyn, torde - och utan att det mindre önskvärda fängelsestraffet behöver tillgripas - icke obetydliga resurser inom frivården kunna lösgöras för att i stället användas på mer krävande klienter.
En grundförutsättning för erhållande av frivård är således, att det föreligger ett behov av tillsyn samt hjälp och stöd för att motverka fortsatt brottslig verksamhet. För utredande av de tilltalades behov används redan nu personundersökningsinstitutet. För att nå aktuell personkategori och för att kunna bereda en hjälp som är betydligt mer anpassad till dessas respektive behov, måste höga kvalitetskrav ställas på personundersökningarna.10 Förutom en allmän beskrivning av personens bakgrund och dagssituation bör en ingående analys göras av dennes konkreta brister och därmed behov. 26:15 (jfr med 28:6) BrB - i nedan reviderad utformning - bör naturligtvis utgöra utgångspunkten för de behov som skall eftersökas. Det måste anses verklighetsfräm-
mande att tro att påföljden erbjuder möjligheter att bearbeta andra konkreta preventionsfaktorer.11
3.2. Viljeinriktning
I många fall föreligger ett behov av tillsyn, hjälp och stöd för att motverka fortsatt brottslig verksamhet. Men bör ett konstaterande av sådant behov vara en tillräcklig förutsättning - i vad avser den tilltalades person - för att skyddstillsyn skall kunna komma i fråga?
Visserligen torde det vara sällsynt att skyddstillsyn ådöms tilltalad som bestämt avvisat ett förslag härom, men i övrigt torde personens viljeinriktning vara av underordnad betydelse; finns ett behov föreligger förutsättningarna.
Inte så sällan framför den tilltalade en bestämd vilja att i olika avseenden ordna sin livsföring i överensstämmelse med samhällets värderingar, men ofta är denna vilja skenbar. Inför huvudförhandlingen, i medvetande om att den alternativa påföljden normalt är fängelse, tillskapar de tilltalade många gånger en vilja, som de i detta skede inte så sällan även övertygat sig själva om, men som efter domen till skyddstillsyn av naturliga skäl med hänsyn till påföljdens utformning tämligen snart omvandlas till en mer eller mindre utpräglad ovilja. En ovilja som den erfarne lagöverträdaren vet, och den oerfarne snart upptäcker, sällan leder till annat än hot om sanktioner eller möjligen någon från hans synvinkel acceptabel sanktion, som kan vara värd att utstå.12 Undanröjande av påföljden - utan att nya brott begåtts - är så sällsynt förekommande att han inte ens anser denna åtgärd behöva tas med i riskbedömningen.
Försök att tillgodose uppenbara behov, när personen i fråga inte har en positiv inställning till åtgärderna, leder inte till några resultat. Personens vilja får nämligen anses vara avgörande för att påföljden skall få önskad effekt. I bl. a. personundersökningen bör därför den tilltalades vilja ställas i djupa rerelation till hans behov. Detta far till följd, att påföljden inte kan bli aktuell i de fall behov föreligger men varje form av vilja saknas. Mot bakgrund av att de flesta tilltalade torde ha en vilja att ändra livsföring saknar de förra större praktisk betydelse i sammanhanget. Det kan invändas, att många tilltalade kommer att framföra en skenbar vilja mot bakgrund av kännedomen om att alternativet normalt består i ett fängelsestraff. Häremot kan anföras, att ett delmål ändock är uppnått; fängelsestraffet kan - i detta skede - undvikas. Den dömde fås in på önskad väg, frivård, och om än viljan till en början är minimal, torde det med påföljden förenade hotet om alternativ påföljd i nedan förordad utformning leda till en fortsatt vandring utmed denna väg.
Genom att låta viljeinriktningen, verklig eller skenbar, vara avgörande undviks även den många gånger mycket svåra gränsdragningen mellan skyddstillsyn och överlämnande till vård.13
3.3. Påföljdens reella innehåll
Huvudsyftet med skyddstillsynspåföljden måste vara - för att markera skillnaden mot villkorlig dom - att den skall ges ett inte endast formellt utan även reellt innehåll för att i samspel med andra faktorer motverka fortsatt brottslig verksamhet.
I sin nuvarande grundform innefattar skyddstillsynspåföljden inte annat erbjudande om hjälp - eller, om man så vill, annat obehag - än att den dömde under en del av prövotiden skall stå under övervakning samt att han därvid är skyldig att hålla övervakaren underrättad om sin bostad, sin arbetsanställning och andra förhållanden av betydelse för övervakningen. (En annan sak är att den dömdes obehag kan förstärkas med krav genom särskilda föreskrifter.)
Den som döms till skyddstillsyn skall ställas under övervakning. Övervakningen handhas formellt av skyddskonsulenten (26:12 och 28:6 BrB). Den vardagliga praktiska tillsynen och förmedlingen av hjälp och stöd är dock tänkt att handhas av övervakaren.
Till övervakare förordnas tjänstemän hos skyddskonsulenten samt lekmän. Vid årsskiftet 1982/83 stod cirka 17 000 personer under kriminalvårdens övervakning. Av dessa stod cirka 80 procent under övervakning efter dom tillskyddstillsyn. Ungefär en tredjedel av de övervakade hade handläggare hos skyddskonsulent som övervakare. Antalet lekmannaövervakare uppgick till cirka 9000 med sammanlagt omkring 12 000 klienter.
Om lekmannaövervakare finns det få uppgifter. Undersökningar har dock visat, att socialarbetare, lärare och poliser är överrepresenterade i kåren. Övervakarna utgör således inte något tvärsnitt av svenska folket och har inte den förankring hos allmänheten, som ofta framhålls i officiella sammanhang.
Syftet med övervakning är inte främst att ge professionell behandling, utan att med hjälp av s.k. vanliga människor påverka, hjälpa och stödja de övervakade. En övervakare kan karakteriseras som en samhällets "storebror", som på bl. a. beskrivet sätt skall förhindra att den övervakade återfaller i brott. Den s. k. Sundsvallsutredningen har visat, att kontakten mellan övervakaren och den övervakade var anmärkningsvärt liten. Undersökningen visade, att kontakten i genomsnitt uppgick till 14 timmar per år,14 vilken kontaktfrekvens uppenbarligen är alltför låg för att därigenom kunna åstadkomma någon påverkan.
När övervakningsinstitutet infördes var grundtryggheten inte en självklar rättighet. Erbjudande om hjälp och stöd hade då sannolikt en stor betydelse. Övervakarna kan sagas ha varit den tidens socialarbetare, som arbetade i samma tids filantropiska anda. Samhället har förändrats sedan dess och med det övervakarrollen. I det resurssvaga samhället betydde övervakarnas insatser mycket för klienternas försörjning och rehabilitering. I dagens samhälle är det myndigheterna som har resurserna och det yttersta ansvaret för klienternas omvårdnad. De övervakade får numera - liksom övriga medborgare hjälp genom socialtjänsten och socialförsäkringen. För denna hjälp svarar professionella socialarbetare. Övervakarens roll har i fråga om individens grundtrygghet inskränkts till att förmedla samhällets olika hjälp- och stödåtgärder. En sådan förmedling är dock sällan behövlig. Klienterna är i allmänhet väl etablerade i vårdapparaten och har ofta bättre kunskaper om hjälpmöjligheterna än övervakarna.
Att lekmannaövervakare anses ha en avgörande betydelse inom den nuvarande frivården, framgår bl. a. av följande uttalande under förarbetena:15 "Det kan emellertid inte nog understrykas att lekmannaövervakarna är av
mycket stort värde för frivården. Förutom att de utgör ett väsentligt resurstillskott, har de i vissa fall lättare än tjänstemän att hålla kontakt med de dömda, särskilt i glesbygder och under fritid. Lekmännen har också en viktig uppgift i att föra samman de dömda med personer som är anpassade i samhället. Erfarenheten visar även att lekmännen har betydelse genom att hos allmänheten öka förståelsen för klienternas ömtåliga situation och därmed även underlätta deras rehabilitering."
Övervakarna är otvivelaktigt ett väsentligt resurstillskott, men det kan ifrågasättas om de utnyttjas på bästa sätt. En förtroendefull kontakt med klienterna hindras bl. a. av den dubbla lojaliteten; övervakarna skall vara lojala mot både myndigheter och klienter. I de flesta klienters ögon är övervakaren, om inte en myndighetsperson, så i vart fall en person som går myndigheternas ärenden. Om övervakaren enbart vore klientens förtroendeman skulle tilliten för övervakaren öka. Om övervakaren befriades från de repressiva momenten i övervakningsarbetet, skulle han troligen också ha större möjligheter att påverka klienterna. En sådan förändring av övervakarrollen skulle sannolikt hälsas med tillfredsställelse av de flesta övervakare, som enbart är inställda på att hjälpa sina medmänniskor.
Behovet av stabila och vänskapliga förhållanden är viktigt för alla människor och inte minst i behandlingsarbetet för att nå ett lyckat resultat. Dessvärre har sådana relationer påtagliga svårigheter att blomma upp inom ramen för det nuvarande övervakningsarbetet. Detta avspeglas inte minst i den låga kontaktfrekvensen mellan övervakare och klient. Påverkan från övervakarna är därför ringa i jämförelse med den påverkan, som klienterna utsätts för i det dagliga livet i umgänget med kriminella och andra mindre lämpliga personer. En daglig och intensiv kontakt, t. ex. 7-8 timmar per dygn, vilket många klienter skulle behöva, är praktiskt omöjlig att fa till stånd; bl. a. har få lekmannaövervakare tid för ett sådant engagemang.
Ett från klientens sida på frivillighet baserat samarbete skulle sannolikt ge övervakarna större inblick i klienternas förhållanden och ge övervakarna ökade möjligheter att väcka förståelse hos allmänheten för klienternas ömtåliga situation. En ökad tillit skulle överhuvud ge övervakarna större möjligheter att hjälpa och få andra människor engagerade i att hjälpa klienterna.
Här framförda förslag syftar till att ge skyddstillsynspåföljden struktur och profil, och som ett led häri föreslås, att övervakarna enbart får en stödjande och hjälpande funktion. Den övervakades skyldigheter gentemot övervakaren bör därför avskaffas och i stället endast gälla i förhållande till skyddskonsulenten. Övervakarna får en funktion motsvarande den som förtroendemän i samband med personundersökning har. För att markera denna stödjande och hjälpande roll bör övervakarna benämnas förtroendemän, och bör sådana utsesendast med klientens samtycke.
Förutom vad som ovan betecknats som ett obehag för den dömde innefattar skyddstillsyn i sin grundform även två allmänna synnerligen oprecisa krav på den dömde. Han skall iakttaga skötsamhet samt efter förmåga försöka försörja sig.16 Varken i förarbetena eller på annat håll har kunnat framföras några övertygande skäl för att behålla nämnda krav i lagtexten.17 Att skötsamhet är ett allmänt mål för den dömdes livsföring under verkställigheten av påföljden
ligger i sakens natur och behöver inte särskilt anges i lagtexten. Vad härefter gäller åberopande av misskötsamhet som en rättslig grund för ingripande med sanktioner uppstår uppenbara svårigheter. Vad är skötsamhet i BrB:s mening, och på vilket sätt skiljer sig kraven på övriga medborgare? Trots att kravet funnits angivet i lagtexten så många år, har något svar härpå ännu inte gått att finna. Redan det anförda talar för att dessa allmänna skötsamhetskrav bör utgå ur lagtexten.18
Med avskaffande av övervakaren samt de allmänna skötsamhetskraven återstår intet av skyddstillsynen i sin nuvarande grundform. Vad skall då, förutom det på frivillighet grundade förtroendemannainstitutet, ersätta dessa moment i påföljden? Tanken är att skyddstillsynen alltid bör förenas med föreskrifter anpassade till den dömdes behov (och viljeinriktning). Det är endast genom att göra föreskrifter till ett obligatorium som skyddstillsynen kan ges ett reellt innehåll för att i samspel med andra faktorer motverka fortsatt brottslig verksamhet. Härigenom far påföljden även i praktiken en i förhållande till villkorlig dom klar profil.
Vad gäller utgångspunkterna för de särskilda föreskrifterna, finns ej skäl att behålla möjligheten att meddela föreskrift avseende vistelseort, bostad samttid och sätt för fullgörande av skadeståndsskyldighet (26: 15 och 28:6 BrB). Föreskrifter i dessa avseenden saknar i de flesta fall relevans, en är eventuellt behov härav tillgodoses som en naturlig följd av den dömdes skyldighet att följa annan eller andra föreskrifter, t. ex. boende på ett visst behandlingshem. I andra fall saknas resurser att kontrollera efterföljd, varför en föreskrift i denna situation saknar praktiskt värde och därför icke bör behållas.
Föreskrifter angående fullgörande av skadeståndsskyldighet meddelas förhållandevis sällan, och i förekommande fall saknar de praktisk betydelse med hänsyn till den dömdes ekonomiska situation. Härtill skall läggas, att det är ytterst tveksamt om det skall finnas möjlighet att driva in skadestånd hos frivårdsklienter på annat sätt än hos andra medborgare. I enlighet med fängelsestraffkommitténs förslag härom bör möjligheten att meddela sådan föreskrift avskaffas.19
De föreskrifter som i övrigt kan meddelas enligt gällande ordning, vård- och sysselsättningsföreskrifter, bör behållas, eftersom de kan ges ett konkret kontrollerbart innehåll och kan antas ha brottspreventiva effekter. Det är således fråga om föreskrifter angående arbetsanställning eller annan förvärvsverksamhet, utbildning, läkarvård eller annan vård eller behandling i eller utom sjukhus eller annan dylik inrättning.
Som en följd av att antalet möjliga föreskrifter begränsas, ges frivården även möjligheter att koncentrera sina väsentligaste uppgifter och därmed bygga upp en i förhållande till idag avsevärt mer rationell arbetsmetodik.
I förarbetena har betonats vikten av att övervakningen kommer i gång snabbt med hänsyn till att risken för återfall är särskilt stor i början av påföljdstiden samtidigt som den dömde torde vara särskilt behandlingsmotiverad i omedelbar anslutning till domstolsförhandlingen och påföljdsvalet.20 Detta gäller naturligtvis för påföljden även i nu föreslagen utformning.
Så snart personundersökningen färdigställts, vilket bör ske skyndsamt, bör
det ankomma på skyddskonsulenten att i de fall påföljden är aktuell enligt här föreslagen ordning efter samråd med i förekommande fall arbetsgivare, läkare, representanter för behandlingshem osv. och tillsammans med den tilltalade upprätta en vård- (behandlings-) eller sysselsättningsplan avseende frivårdens genomförande under 6-12 månader. Hjälpen skulle därvid bl. a. bättre kunna integreras med samhällets övriga vårdåtgärder och inte, som ofta idag, bedrivas isolerat eller vid sidan av annat vårdarbete. Domstolarna bör således vid huvudförhandlingen veta vilka åtgärder som är förberedda, och om möjligt redan påbörjade, för vederbörande i händelse av dom till skyddstillsyn. En sådan förberedelse skulle uppenbarligen påverka domstolarnas benägenhet att döma till skyddstillsyn och får enligt tänkt ordning även en avgörande betydelse för domslutets innehåll i övrigt i vad avser påföljden och därmed dess genomförande.
Som huvudregel bör således skyddskonsulenten ha upprättat en vård- eller sysselsättningsplan, och bör domstolen i domen alltid meddela den dömde föreskrift.
Hos de personer som tillhör påföljdens tänkta, till skillnad mot faktiska, målgrupp i nuvarande utformning finns så gott som alltid ett behov av vård eller sysselsättning i enlighet med åtminstone någon av nämnda föreskrifter. I föreslagen ordning utgör behovet härav emellertid på ett markerat sätt såsom ett av fyra grundmoment - en bas för påföljden, eftersom sökandet efter behov av sådan vård eller sysselsättning som kan erbjudas är det första avgörande steget bort från det i bakgrunden lurande fängelsestraffet.
I detta sammanhang finns det skäl att notera att var tredje frivårdsklient beräknas vara s. k. funktionell analfabet, varför bl. a. alfabetiseringsundervisning kan ingå som ett moment i en sysselsättningsplan.
Från huvudregeln om att föreskrift alltid skall meddelas måste dock, men endast i nödfall, ges utrymme för undantag. Tidsaspekten, den tilltalade kanske är häktad, i förening med andra faktorer, t. ex. resurstillgången hos skyddskonsulenten och/eller det aktuella behandlingshemmet, kan leda till att det inte är möjligt att presentera annat än en preliminär vård- eller sysselsättningsplan. I dessa fall bör domstolen meddela en föreskrift om att den dömde är skyldig att följa den plan som övervakningsnämnden, efter skyddskonsulentens senare skyndsamt upprättade förslag, beslutar om. Denna situation torde bli ytterst ovanligt förekommande, eftersom flertalet klienter har missbruksproblem, varför en föreskrift om alkohol-narkotikaavvänjande behandling i någon inledande provisorisk form normalt kan meddelas (t. ex. att den dömde tills vidare varje dag skall besöka viss alkoholpoliklinik). En praktisk, dock mindre tilltalande, utväg i dessa situationer vore att låta den dömde sitta kvar i häkte eller omhändertas i avvaktan på att en vård- eller sysselsättningsplan upprättats.
Tanken är att den dömde, när han får domen, skall veta vilka krav som ställs på honom samt att frivårdspersonalen, till skillnad mot vad som är fallet idag, skall veta vilka krav de har att ställa på klienten.
3.4. Påföljdsförvandling
Erfarenheten visar, att goda resultat ofta uteblir även i de fall där klienten har ett behov, en uttalad vilja och har givits en vård- eller sysselsättningsplan med reellt innehåll. Alltför ofta avbryter klienten påbörjad vård eller sysselsättning. Självfallet kan detta bero på faktorer som frivården har svårt att
påverka. Det torde för övrigt numera råda enighet om att kriminalpolitiska åtgärder i sig har en begränsad betydelse för att förhindra brottslighet.21 Det här framförda förslaget bygger också på föreställningen att samhällets socialpolitik har en bättre brottsförebyggande effekt än straff. Det anförda utgör dock icke skäl att inte pröva nya vägar inom påföljdssystemet för att om möjligt bidra till att förhindra återfall i brott. Särskilt mot bakgrund av att merparten av frivårdsklienterna har en livssituation, som i många avseenden är brottsbefrämjande, synes de individuella hjälpåtgärderna inom frivårdens ram väl försvara sin plats i kriminalpolitiken. Formerna för dagens frivårdsarbete synes dock sådana, att det bör ges en fastare struktur och bättre integreras med annat socialt arbete. Det är också i det ljuset uppstramningen enligt ovan samt kompletteringen nedan skall ses.
Optimisten kanske anför, att redan ovan föreslagna ändringar är tillräckliga för att bidra till en förändring i aktuellt avseende. Realisten känner dock den hos varje individ boende svagheten (styrkan) att undvika eller göra motstånd mot varje hinder mot det av honom vid en viss tidpunkt anammade livsschemat. Härvid kan skiljas mellan ett yttre och ett inre motstånd (motvilja). I vissa fall kan det yttre motståndet elimineras, nämligen om detta är förenat med ett lidande som inte står i en från individens synpunkt acceptabel relation till den personliga nyttan av ett vidmakthållande av motståndet. Visserligen kan det inre motståndet finnas kvar, men för att anknyta till vad som sagts ovan om den skenbara viljan - vilket det ytterst är fråga om ligger vinsten ändock i att man får in personen på önskad väg.
Det anförda leder till ett förslag om att påföljden - till skillnad mot den nuvarande utformningen härav - som ett sista nödvändigt moment bör kombineras med en i det närmaste undantagslös regel om påföljdens undanröjande och fastställande av alternativ påföljd vid vägran eller uppenbar ovilja att följa meddelade föreskrifter.22
Det förtjänar här att påpekas, att hela resonemanget bygger på grundtanken att påföljden, jämte villkorlig dom, i förekommande fall skall vara ett eftersträvansvärt alternativ till fängelse och samtidigt ha ett verklighetsanknutet brottsförebyggande innehåll. Om huvudsaklig vikt läggs vid det första ledet, vilket stundom sker och då ibland på ett sådant sätt att humanitetenstäckmantel inte förmår skyla benknotorna på de ekonomiska skälen, är behovet av ett allvarligt hot mindre betydelsefullt; eller snarare, hotet utgör ett hot, eftersom det kan leda tillbaka till fängelse.
Om förändrade förhållanden inträffar, vilket kan bero på yttre omständigheter varöver klienten ej råder och som medför att det inte går att fullfölja en påbörjad vård- eller sysselsättningsplan, bör övervakningsnämnd ha beslutanderätt i fråga om en ersättningsplan.
Vid vägran eller uppenbar ovilja att följa meddelade föreskrifter bör skyddskonsulenten omgående hänskjuta ärendet till övervakningsnämnden, som har att besluta om framställning till åklagare om att föra talan vid domstol angående påföljdens undanröjande (28:8 BrB). I undantagsfall bör även fortsättningsvis varning kunna meddelas (28:7 BrB), t. ex. vid något enstaka kortvarigt återfall i missbruk och därmed underlåtenhet att följa
meddelade föreskrifter. Varning bör dock normalt endast kunna meddelas en gång.
När fråga om undanröjande uppkommer bör klienten alltid omhändertas (28: 11 BrB); ett frihetsberövande som i aktuella fall normalt bör bestå till dess domstolens beslut vunnit laga kraft. Att handläggningen sker snabbt är naturligtvis viktigt. De i 24:12-13 rättegångsbalken angivna tiderna bör äga motsvarande tillämpning.
Det kan invändas, att hotet inte kommer att ha någon verkan på klienterna, framför allt inte på klienter med missbruksproblem, eftersom missbruket vanligtvis har ett större bestämmande över viljan än andra faktorer. Mot detta kan endast anföras, att om missbruket är av sådan omfattning att personens vilja är helt underställd missbruket, tillhör han inte det enligt ovan beskrivna begränsade skyddstillsynsklientelet. Redan vid behovssökandet som skall ske utifrån 26: 15 BrB - framgår, att den tilltalades behov inte kan tillgodoses inom ramen för skyddstillsynspåföljden utan överlämnande till särskild vård är den adekvata påföljden. Vad gäller den tänkta klientgruppenkan invändningen av förklarliga skäl inte bemötas med annat än en tro på individens förnuft i fråga om valet mellan ett omfattande lidande med endast skadliga följder och ett relativt litet obehag med om ej nödvändigtvis iakttagbara bestående nyttiga effekter så med i vart fall positiva inslag.
3.5. Kombinationsdomar
Enligt 28:2 BrB kan jämte skyddstillsyn dömas till dagsböter, högst 180, om det befinns påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad. Möjligheten att kombinera skyddstillsyn med böter fyller ibland ett behov och bör behållas. Det skulle dock vara av intresse att veta hur stor del av sålunda ådömda böter som blir betalda eller indrivna. Med hänsyn till frivårdsklienternas normalt ytterst svaga ekonomi skulle det förvåna om ens 50 procent av ådömda böter någonsin går att driva in. Böteskombinationen torde därför närmast ha ett symbolvärde, dock icke i den utsträckning att den saknar varje praktisk betydelse som vissa andra stadganden, vilka av detta skäl bör avskaffas.
Den nyligen företagna höjningen av antalet dagsböter som kan ådömas, från 120 till 180, är däremot en formell straffskärpning utan praktisk betydelse, vilket även lagstiftaren är medveten om. Att höjningen ändock genomfördes beror på att denna utgjorde en av flera åtgärder från lagstiftarens sida i syfte att påverka domstolarnas val av påföljd.23 Lagstiftning på sådana grunder, som dessutom kan förutsägas inte leda någonstans, är varken till nytta för skyddstillsynsklienten eller samhället.
Enligt 28:3 BrB kan jämte skyddstillsyn dömas till fängelse i högst tre månader om det av hänsyn till allmän laglydnad prövas oundgängligen erforderligt.24 Denna möjlighet bör avskaffas. Dessa påföljder utgör varandras motpoler och är endast en kompromisslösning, som i rättshistorien förhoppningsvis kommer att betecknas som en "övergångsbestämmelse" på vägen bortfrån fängelsestraffet. Skyddstillsyn i föreslagen ordning är ett fullgott alternativ till fängelse inom ramen för 28: 1-2 BrB, och i denna utformning torde lagstiftaren inte behöva ha några farhågor i fråga om domstolarnas benägen
het att döma till skyddstillsyn. Allmänpreventionisternas krav måste anses tillgodosett redan genom det överhängande hotet om påföljdsförvandling. I vissa situationer kan dessutom 1:6 andra stycket BrB tillämpas.
3.6. Kostnadsaspekten
En icke oväsentlig fråga i samband med lagändringar idag är vilka ekonomiska konsekvenser en ny ordning får.
Inom frivården finns för närvarande 506 handläggartjänster, varav 66 skyddskonsulenter och 440 assistenter och inspektörer. Förutom att svara för övervakningsinstitutet inom kriminalvården skall dessa tjänstemän också svara för det kurativa arbetet på häkten samt för frigivningsförberedelserna för intagna på kriminalvårdsanstalterna. Dessutom har tjänstemännen att verkställa personundersökningar, vilket i praktiken går till så att en för ändamålet utbildad person utför undersökningen under handledning av handläggande tjänsteman hos skyddskonsulenten.
Under förutsättning att frivården inte far ansvaret för nya arbetsuppgifter samt att antalet skyddstillsynsklienter enligt här framfört förslag begränsas till personer som är motiverade att fullföja en i domen fastställd behandlings eller sysselsättningsplan, bör den föreslagna ordningen kunna rymmas inom ramen för nuvarande resurser. Det mer arbete som kommer att krävas föruppläggning av behandlings- och sysselsättningsplaner kommer att kompenseras av att frivården befrias från klienter som ej tillhör påföljdens målgrupp, varav den till antal icke obetydliga gruppen helt omotiverade och klart uttalatsamarbetsovilliga klienter för närvarande tar mycket stor tid i anspråk avfrivårdsarbetet.
Krister Malmsten Lars Sjöstrand