Regeringsrätten 75 år
Av f. d. regeringsrådet INGMAR LIDBECK
"Den 26 maj 1909 utfärdades lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Samma dag utnämndes de första regeringsråden och den 27 maj sammanträdde de för överläggning om det kommande arbetet." Så inleder f. d. regeringsrådet Carl W. U. Kuylenstierna sin i denna tidskrift för år 1959 (s. 374 ff) intagna uppsats "Regeringsrätten 50 år". Kuylenstierna redogör ingående för de överväganden som låg till grund för regeringsrättens tillkomst och tecknar huvudlinjerna i domstolens utveckling under de första 50 åren. När regeringsrätten i år högtidlighåller sitt 75-årsjubileum kan det därför vara motiverat att låta en tillbakablick omfatta endast de sist förflutna 25 åren.
Den tidsperiod som här behandlas, dvs. i stort sett åren 1960— 1984, kan delas in i två från varandra klart åtskilda skeden, tiden före och tiden efter 1971 års reform av de allmänna förvaltningsdomstolarna och processen vid dem. De centrala författningarna rörande denna reform är lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar och förvaltningsprocesslagen (1971:291). Båda lagarna trädde i kraft den1 januari 1972 och de gäller i sina huvuddrag fortfarande.
Fram till år 1972 hade regeringsrätten i det stora hela samma uppgifter som den haft från begynnelsen år 1909 och den arbetade under denna tid på ungefär samma sätt. Inom den mångfald av skiftande förvaltningsområden som hörde under dess kompetens fungerade regeringsrätten i allmänhet som både första och sista domstolsinstans. Endast i ett par grupper av mål bland dem skattemålen var en domstol, kammarrätten, inskjuten i instanskedjan under regeringsrätten. Regeringsrättens officiella namn var Konungens regeringsrätt. I regeringsrätten avgjordes de till Kungl. Maj:t fullföljda, i regeringsrättslagen uppräknade målen. Regeringsrätten hade inte något eget kansli utan målen bereddes i det departement till vilket de hörde enligt den av Kungl. Maj:t utfärdade stadgan angående fördelningen av ärenden mellan departementen. Inte heller hade regeringsrättenegna lokaler under de sex första decennierna. Den sammanträdde till en början i Arvfurstens palats, därefter i kanslihuset och från 1963 i ordenssalarna på slottet.
Det fanns vid den tid varom här är fråga, dvs. tiden före år 1972, endast sparsamt med regler om förfarandet vid handläggning av mål i regeringsrätten. Rättegångsbalkens regler tillämpades analogt där de
passade. Vissa grundläggande regler hade emellertid utbildats i regeringsrättens praxis, exempelvis regler om krav på fullständig utredning, kommunikation med motpart, vad som far läggas till grund förmålens avgörande m. m., regler som sedermera kom att lagfästas i förvaltningsprocesslagen. I viss mån var det kanske till fördel för rättskipningen att regeringsrätten inte var bunden av strikta procedurregler. Det gav domstolen möjligheter att värna om en klagandes rätt även om klaganden försummat att iaktta någon formföreskrift.
Under hela efterkrigstiden arbetade regeringsrätten med besvärande målbalanser. Vid tiden för andra världskrigets utbrott bestod regeringsrätten av sju regeringsråd och hade då en balans på ca 1000 mål. År 1946 hade balansen stigit till 3000 mål, vilket medförde en provisorisk ökning av antalet regeringsråd till tio. När balansen likväl inte kunde nedbringas, ökades antalet regeringsråd på nytt provisoriskt först år 1952 till 13 och därefter år 1956 till 16. Domstolen arbetade nu på tre avdelningar. Trots detta steg balansen och nådde ett antal av över 6000 mål. För att bromsa måltillströmningen avlastades regeringsrätten vissa smärre målgrupper. Vidare infördes 1958 regler om begränsning i rätten att fa vissa skattemål sakprövade i regeringsrätten. Effekten på balansen blev emellertid liten. De provisoriska lösningarna med en tillfällig ökning av antalet regeringsråd var ett uttryck för statsmakternas länge vidhållna förhoppning att kunna på denna väg bemästra svårigheterna och återgå till den ursprungliga organisationen. Ända fram till år 1965 bibehölls i regeringsrättslagen bestämmelsen att antalet regeringsråd skulle vara sju. Detta år övergavs emellertid systemet med provisoriska lösningar ochi regeringsrättslagen angavs att antalet regeringsråd skulle vara 17,varav ett eller två skulle tjänstgöra i lagrådet. Redan år 1967 måste dock systemet med provisoriska förstärkningar tillgripas igen och denna gång tillfördes regeringsrätten fyra nya ledamöter. En fjärde avdelning inrättades. Ytterligare en ledamot tillkom år 1968 och antalet regeringsråd uppgick nu till 22. I samband med dessa senare förstärkningar uttalades det från statsmakternas sida att balansen, som fortfarande översteg 6000 mål, inom en fyraårsperiod borde kunna nedbringas till en rimlig nivå. Inte heller denna gång blev förväntningarna infriade.
Den stora arbetsbördan i regeringsrätten med åtföljande dröjsmål i målens avgörande hade lett till allvarliga brister i förvaltningsrättskipningen. I skattemålen dröjde det normalt inemot sju år från taxeringsnämndens beslut till dess regeringsrätten prövat målet. Även i byggnadsmål och hälsovårdsmål förekom det en betydande väntetid. Väntetiderna i kommunalmålen hade föranlett upprepade framställ-
ningar från kommunalt håll om åtgärder för att förbättra läget.
Det framgår klart av förarbetena till 1971 års reform att det var det otillfredsställande arbetsläget i regeringsrätten som utlöste denna reform med dess djupgående verkningar inte endast för regeringsrätten utan kanske i väl så hög grad för instanserna under regeringsrätten. Med följande ord inledde justitieminister Lennart Geijer sitt anförande om reformens uppläggning (prop. 1971:30 s. 74): "Det lär knappastråda delade meningar om att den nuvarande ordningen beträffande rättskipningen på regeringsrättens område inte kan få bestå. Det är också uppenbart att de medel som hittills använts i syfte att komma till rätta med arbetsbalansen i regeringsrätten, nämligen i huvudsak att öka antalet regeringsråd, ej längre kan komma i fråga. Att det behövs en genomgripande reform har också länge stått klart."
Fem år tidigare hade förvaltningsdomstolskommittén, vars ordförande var regeringsrådet Kurt Holmgren, lagt fram förslag till en om organisation av regeringsrätten och kammarrätten. Efter de linjer kommittén föreslagit utformades den nya ordningen. Kärnpunkten i reformen var att de två huvuduppgifterna för förvaltningsrättskipningen —uppgiften att åstadkomma materiellt riktiga avgöranden och uppgiften att svara för prejudikatbildningen — delades upp. Kammarrättens uppgift blev att bära huvudansvaret för att materiell rättvisa skipades i de enskilda fallen, regeringsrättens att ge vägledande avgöranden ioklara eller tveksamma rättsfrågor. Detta förutsatte ett tvåinstanssystem som princip för den domstolsmässiga besvärsprövningen. Systemet krävde en förstärkning och upprustning av i första hand kammarrättsorganisationen men också av länsstyrelserna såsom rättskipande instanser under kammarrätten. I överensstämmelse härmed inrättades en ny kammarrätt, kammarrätten i Göteborg, kort därpå följd av ytterligare två kammarrätter, den ena i Sundsvall — till en början en dit förlagd avdelning av kammarrätten i Stockholm — och den andra i Jönköping. Inom länsstyrelserna organiserades särskilda lokala förvaltningsdomstolar, länsskatterätter för skattemål och länsrätter förbl. a. barnavårdsmål, mål om verkställighet enligt 21 kap. föräldrabalken och körkortsmål. Förebilden för den nya organisationen av förvaltningsrättskipningen var de allmänna domstolarnas organisation med tingsrätter, hovrätter och högsta domstolen.
En omdiskuterad fråga blev på vad sätt i det nya systemet måltillströmningen till regeringsrätten skulle begränsas för att domstolen skulle kunna fullgöra sin uppgift som prejudikatdomstol. Att det skulle krävas prövningstillstånd för att få besvär sakprövade rådde det i det stora hela allmän enighet om liksom att det skulle ankomma på regeringsrätten att ge eller vägra sådant tillstånd; förebilden var
processen i högsta domstolen. Emellertid bröt sig meningarna beträffande frågan på vilka grunder prövningstillstånd skulle få ges. Skulle regeringsrätten bli en ren prejudikatdomstol eller skulle den dessutom ha ett ansvar för att felaktiga avgöranden rättades till? Förvaltningsdomstolskommittén hade föreslagit att det skulle finnas prejudikat och intressedispens och därutöver möjlighet att pröva ett mål om det med hänsyn till målets svårbedömlighet, dess allmänna vikt eller omständigheterna i övrigt förelåg synnerliga skäl för en prövning i regeringsrätten. Denna sistnämnda möjlighet skulle dock inte stå öppen i mål om inkomst- eller förmögenhetstaxering som rörde mindre belopp. Under remissbehandlingen framkom önskemål om såväl snävare som generösare dispensregler än dem kommittén föreslagit. Från många håll hävdades att det borde finnas möjlighet till ändringsdispens liknande den som då enligt rättegångsbalken gällde förprocessen i högsta domstolen, dvs. att det med hänsyn till omständigheterna i målet förelåg skäl för en prövning i högsta instans. Departementschefens ställningstagande grundades på den ovan angivna funktionsfördelning som han eftersträvade mellan regeringsrätten och kammarrätt. I princip borde det, framhöll han, inte förekomma annan dispensgrund än prejudikatdispens. Några få undantag borde dockt illåtas. Till dessa undantag hänfördes fall då det överklagade avgörandet var behäftat med ett så grovt fel att resning borde ges eller dådet eljest blivit oriktigt på grund av grovt förbiseende eller grovt misstag. Även i andra undantagssituationer borde prövningstillstånd kunna medges. Mot bakgrunden av dessa överväganden och med beaktande av en av lagrådet yrkad formell jämkning föreslogs i propositionen den ännu gällande regeln att prövningstillstånd får meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen eller om det föreligger synnerliga skäl såsom att grund för resning föreligger elleratt målets utgång i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. Riksdagen (KU 1971:36 s. 15), där i en motion förordats en uppmjukning av dispensreglerna, biträdde departementschefens förslag med tillägget att de i propositionen föreslagna reglerna gav regeringsrätten möjlighet att bevilja prövningstillstånd, förutom i prejudikatfallen, "i alla sådana undantagssituationer, där det skulle framstå som stötande för den allmänna rättskänslan om överprövning inte kunde ske". Det kan nog påstås att detta tillägg kommit att medföra en något mer liberal tillståndsgivning än vad en strikt tillämpning av lagbestämmelserna bjuder.
De nya fullföljdsreglerna gällde endast mål som passerat kammarrätt. I vissa viktiga och inte minst arbetsmässigt betydelsefulla grupper av mål var kammarrätt inte besvärsinstans och här gällde följakt-
ligen fri fullföljdsrätt. Hit hörde kommunalmål, mål om patent, varumärke och mönster, sekretessmål och mål om förhandsbesked i taxeringsfrågor. Med undantag av kommunalmålen är dessa mål alltjämt undantagna från krav på prövningstillstånd. När år 1980 kammarrätt i stället för som tidigare länsstyrelse blev besvärsinstans i kommunalmål kom dessa mål att omfattas av de allmänna fullföljdsreglerna. I sekretessmålen hade kammarrätt år 1977 inskjutits som besvärsinstans under regeringsrätten och i propositionen med förslag till den nya ordningen förutsattes detta skola medföra krav på prövningstillstånd. Riksdagen beslöt emellertid att bibehålla den fria fullföljdsrätten. Konstitutionsutskottet framhöll regeringsrättens sakkunskap i sekretessfrågor och ansåg det befogat att tillåta fri fullföljd i avvaktan på den väntade nya sekretesslagen. I 1980 års sekretesslag bibehölls denna ordning, nu med motiveringen att det gällde ett rättsområde med "delvis ganska komplicerade problem" där fri fullföljd borde finnas åtminstone i ett inledande skede. Resultatet av de nu nämnda undantagen från de allmänna fullföljdsreglerna är att mål om patent och andra mål inom det industriella rättsskyddets område samt sekretessmål och mål om förhandsbesked kommit att ta i anspråk en jämförelsevis stor del av regeringsrättens arbete.
Förhoppningen var givetvis att de nya fullföljdsreglerna skulle medföra en minskning av antalet regeringsråd och departementschefen var till en början optimistisk på den punkten. I lagrådsremissenföreslogs sålunda att regeringsrätten skulle bestå av högst 12 regeringsråd och vara delad i två avdelningar. Lagrådet ansåg detta förslag vara orealistiskt och förordade 18 regeringsråd och tre avdelningar. Departementschefen anslöt sig härtill och i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar föreskrevs att regeringsrätten skulle bestå av högst 18 regeringsråd och vara delad i två eller flera avdelningar. Under en övergångstid skulle dock antalet regeringsråd få vara större. Genom en lagändring år 1974 tillkom den ännu gällande lydelsen att regeringsrätten består av 18 regeringsråd eller det högre antal som av särskilda skäl finnes erforderligt. I samband därmed uttalade departementschefen att ambitionen borde vara att nedbringa antalet, som år 1974 uppgick till 23, till "det väl avvägda antal" som föreskrevs år 1971. Statsmakterna utgick sålunda från att regeringsrätten, när balansen gått ned, borde klara sina arbetsuppgifter med 18 regeringsråd, varav ett eller två skulle tjänstgöra i lagrådet.
Lagen om allmänna förvaltningsdomstolar innebar i övrigt inga större förändringar för regeringsrättens vidkommande. Reglerna om domförhet i mål som sakprövades blev desamma som tidigare, dvs. att i avgörandet skall delta fem regeringsråd eller fyra om tre är ense om
beslutet. Departementschefen underströk att det mindre antalet borde förekomma undantagsvis under ett skede då arbetsbalansen avarbetades. Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall tre regeringsråd delta. En organisatorisk nyhet var att regeringsrättens ordförande utses av regeringen och att regeringen förordnar även ordförande på avdelning. Ditintills hade "äldste ledamoten", dvs. det i tjänsten äldsta regeringsrådet, varit domstolens ordförande och efter samma princip hade ordförandeskapet på avdelning utövats. Den nya ordningen sammanhängde med att regeringsrätten fick en egen föredragande- och kansliorganisation. Detta ansågs kräva ökade insatser från domstolens sida i fråga om administrativ samordning.
Det nya kansliet förestås av en av regeringen utnämnd kanslichef. Det omfattar ett 100-tal personer, regeringsrättssekreterare och handläggande personal. Regeringsrättssekreterarna, som företrädesvis rekryteras bland kammarrätternas assessorer, förordnas av regeringen. Kansliet är inrymt i gamla riksdagshuset på Riddarholmen.
En för regeringsrättens arbetsförhållanden betydelsefull dag inträffade den 24 april 1972, då Stenbockska palatset i närvaro av Konung Gustaf VI Adolf invigdes som säte för regeringsrätten (se SvJT 1972 s. 495 ff). Tal hölls av justitieministern och av regeringsrättens siste "äldste ledamot" tillika dess förste av Kungl. Maj:t förordnade ordförande, regeringsrådet Nils Lorichs, som framförde regeringsrättens tack till statsmakterna för de nya lokalerna. Palatset hade genomgått en grundlig och dyrbar renovering och stor omsorg hade lagts ner på att återställa palatset i dess ursprungliga skick — så långt detta gick att förena med kraven på en ändamålsenlig arbetsmiljö. Bland dem som verksamt bidrog till detta förtjänar regeringsrådet Hans-Fredrik Ringdén att här ihågkommas. Palatset rymmer sessionssalar, tjänsterum för regeringsråden, bibliotek, arkiv m. m.
Genom en ändring i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar infördes från och med år 1982 möjlighet att med endast tre ledamöter handlägga vissa mål vilkas handläggning tidigare krävt fyra eller fem ledamöter. Med denna enklare sammansättning kan regeringsrätten numera pröva bl. a. ansökningar om resning eller återställande av försutten tid. En förutsättning är dock att prövningen är av enkel beskaffenhet. Även vid beslut om avvisande av för sent inkomna besvär och avskrivning av mål efter återkallelse är en avdelning domför med tre regeringsråd.
Några större sakliga ändringar i fråga om vilka mål som hör till regeringsrättens kompetens vidtogs inte i samband med 1971 års reform. Tekniken blev dock en annan när det gällde att ange kompetensområdet. Ditintills hade i de olika författningarna angivits att
besvär fick anföras hos Kungl. Maj:t. Av en i regeringsrättslagen intagen måluppräkning följde vilka av dessa mål som skulle prövas av regeringsrätten. Den nya tekniken innebar att länsskatterätt, länsrätteller kammarrätt i de skilda författningarna angavs som besvärsinstans och att i förvaltningsprocesslagen intogs för de olika målen gemensamma bestämmelser om fullföljd från lokal domstol till kammarrätt och från kammarrätt till regeringsrätten.
Inte heller medförde förvaltningsprocesslagen några större ändringar i fråga om förfarandet i regeringsrätten. De grundläggande bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen hade, ehuru oskrivna, sedan länge tillämpats av regeringsrätten. En något mera formbunden process än tidigare innebar dock lagen. Som bekant är förvaltningsprocesslagen i jämförelse med rättegångsbalken betydligt mindre utförlig. Samtidigt som lagstiftaren såg en ökad formalisering av förfarandet som ett medel att vidmakthålla och stärka medborgarnas förtroende för förvaltningsdomstolarna framhölls de risker som en långtgående formalisering skulle medföra. Departementschefen erinrade om uttalanden i olika sammanhang från regeringsrättshåll att det tidigare oreglerade förfarandet inte inneburit några allvarliga olägenheter.
I statsrättsligt hänseende innebar 1974 års regeringsform vissa ändringar för regeringsrättens del. Dess ställning som högsta förvaltningsdomstol är fortfarande inskriven i regeringsformen och således grundlagsfäst. Men regeringsrätten är inte längre Konungens regeringsrätt. Den dömer i eget namn och dess domar är försedda med regeringsrättens sigill, inte med Konungens. Regeringsformen innehåller vidare bestämmelser att högsta domstolen prövar åtal för brott i tjänsten som ledamot av regeringsrätten begår liksom fråga om skyldighet i vissa fall för regeringsråd att avgå från tjänsten.
Regeringsrättens befogenhet att bevilja resning i avgjort ärende och att återställa försutten tid är likaledes grundlagsfäst genom föreskrifter i 1974 års regeringsform. I jämförelse med den äldre regeringsformen är dessa befogenheter utökade. Enligt 1809 års regeringsform tillkom det regeringsrätten att bevilja resning och återställa försutten tid "i mål av beskaffenhet att kunna tillhöra dess eller kammarrättens slutliga prövning". I andra mål var det högsta domstolen som handhade dessa extraordinära rättsmedel. Högsta domstolen hade således att pröva ansökningar om resning eller om återställande av försutten tid i bl. a. administrativa ärenden utanför kammarrättens och regeringsrättens kompetensområde. Enligt den nya regeringsformen beviljar regeringsrätten resning och återställer försutten tid i alla ärenden för vilka regeringen, förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet är högsta instans. Även regeringens beslut kan resas av regeringsrät-
ten, något som också förekommit såsom då beslutet varit behäftat med ett mera allvarligt formellt fel. Inom sitt ordinära rättskipningsområde gör regeringsrätten tämligen flitigt bruk av sin resningsbefogenhet för att rätta felaktiga beslut som gått den enskilde emot. Särskilt gäller detta beslut i skattemål.
I den nya regeringsformen har lagrådets uppgifter utvidgats väsentligt och detta har medfört ett ökat ianspråktagande av regeringsrättens ledamöter för tjänstgöring i lagrådet. De närmare bestämmelserna om lagrådets sammansättning och tjänstgöring är intagna i lagen (1979: 368) om lagrådet. Lagrådet får enligt denna lag bestå av högst fyra avdelningar. Inom denna ram bestämmer regeringen om antaletavdelningar. Normalt består en lagrådsavdelning av tre ledamötermot tidigare fyra. I varje avdelning skall ingå såväl justitieråd som regeringsråd. Fler än sammanlagt nio justitieråd och regeringsråd får inte samtidigt tas i anspråk för tjänstgöring i lagrådet. Detta innebär för såväl högsta domstolens som regeringsrättens del att tre till sex ledamöter kan behöva avstås till lagrådet. Under senare år har det flera gånger förekommit att tre och någon gång att fyra regeringsrådsamtidigt suttit i lagrådet. Givetvis har detta inneburit en påfrestning av regeringsrättens för den dömande verksamheten tillgängliga resurser.
När regeringsrätten nu fyller 75 år kan det te sig naturligt att fråga om de förväntningar som ställdes i samband med förvaltningsprocessreformen blivit infriade. De första åren efter reformen gick balansen i regeringsrätten ner successivt och nådde 1976 en nivå på något under 3000 mål. Därefter stabiliserades balanssiffrorna på en något högrenivå fram till år 1981, då balansen åter började stiga för att år 1983 uppgå till ca 4300 mål, vilket ungefär motsvarar det antal mål som kommer in under ett år. Det finns inga säkra uppgifter om vad 1971 års reform betytt i fråga om processtider. Men rimligtvis har processtiderna överlag gått ner. I taxeringsmålen torde det normalt inte förflyta mer än fyra år från taxeringsnämndens beslut till dess det föreligger ett avgörande i regeringsrätten. Ser man till balanssiffror och processtider synes det sålunda som om förväntningarna uppfyllts. I ett annat avseende har utvecklingen inte blivit den väntade. Såsom framgår av det föregående var förhoppningen att efter några år antalet regeringsråd skulle bringas ned till 18 och antalet avdelningar till tre. Under åren 1972—1981 hade domstolen 23 regeringsråd av vilka två eller tre tjänstgjorde i lagrådet. Den 1 januari 1982 övergick regeringsrätten från fyra till tre avdelningar och i samband därmed minskades antalet regeringsråd med ett. I år har antalet höjts till 22, en höjning som motiverats med att fyra regeringsråd sedan början av året tjänst
gör i lagrådet. Reduceringen av antalet avdelningar från fyra till tre äri viss mån skenbar. Från var och en av de tre avdelningarna tas nämligen ett regeringsråd i anspråk för tjänstgöring på en särskild tremannaavdelning vid handläggning av mål om prövningstillståndoch andra mål som kan prövas med denna sammansättning. Denna ordning medför att regeringsrätten är känslig för tillfälliga bortfall på grund av sjukdom och annat. I själva verket är det inte ovanligt att domstolen vid avgörandet av mål på fullsutten avdelning består av endast fyra regeringsråd. Som framgår av det föregående var denna sammansättning avsedd att få förekomma endast undantagsvis så länge regeringsrätten tyngdes av stora balanser.
En förklaring till att ett i stort sett oförändrat antal regeringsråd handlägger ett väsentligt mindre antal mål är att de mål som numera sakprövas genomsnittligt är av en mera krävande beskaffenhet än tidigare. Föredragningen av varje mål tar i allmänhet längre tid. Iprejudikatmål måste också större omsorg läggas ner på utformningen av domen än vad som behöver ske i andra mål. Regeringsrätten har under senare år fått uppgifter inom en rad nya rättsområden där prejudikat behövs. Här kan nämnas mål om arbetsgivareavgift, skattetillägg, socialtjänst och handlingssekretess. I regeringsrättens årsbok refereras avgöranden som regeringsrätten anser ha särskild betydelse till ledning för rättstillämpningen. Det årliga antalet referat har mer än tredubblats jämfört med tiden före 1972 och det synes fortsätta att öka. Kuylenstiernas i inledningen av denna artikel återgivna ord vittnar om den höga arbetstakt i vilken regeringsrätten började sin verksamhet för 75 år sedan. Det arbetstempot hålls fortfarande. Avdelningarna har session varje tisdag, onsdag och torsdag. De då föredragna målen avgörs regelmässigt påföljande måndag. Till den dagen har ledamöterna läst in målen, gått igenom rättskällorna och avfattat förslag till dom eller beslut. En mycket väsentlig del av detta arbete måste följaktligen förläggas till fredag—söndag — ett föga tidsenligt sätt att arbeta men kanske nödvändigt för att motverka dröjsmål och balans. Skall det av statsmakterna uppställda målet med 18 regeringsråd och fem ledamöter på fullsutten avdelning kunna nås, synes det inte kunna ske på annat sätt än att regeringsrätten hårdare sovrar de mål som skall sakprövas. De sista åren har antalet referat uppgått till omkring 170 varje år och 1983 var antalet över 200. Frågan kan ställas om det behövs så många prejudikat.
Regeringsrätten hör inte till de institutioner som står i centrum för den offentliga debatten och väl är det. Stundom förekommer det emellertid kritik mot domstolen och väl är också det. Några reflektioner må tillåtas i anledning av denna kritik. Regeringsrätten liksom
övriga förvaltningsdomstolar har att tillvarata allmänna intressen och samtidigt se till att medborgarna skyddas mot sådana ingrepp från det allmänna som inte har författningsmässigt stöd. I fullgörandet avdessa uppgifter ställs domstolarna ofta inför svåra avvägningar, svårare ju mera författningarna begränsar den enskildes rörelsefrihet, svårare också ur den synpunkten att moderna författningar ofta skrivs som ramlagar med ett betydande utrymme för myndigheterna attgenom föreskrifter och anvisningar fylla ut vad lagstiftaren må ha avsett. För en domstol vars huvuduppgift är att vara en prejudikatdomstol kan det vara särskilt svårt att hos allmänheten vinna förståelse för sitt arbete. I systemet ligger ju att regeringsrätten kan behövavisa från sig möjligheten att rätta till felaktiga avgöranden som drabbat den enskilde. Såsom framhållits i det föregående tillämpar regeringsrätten fullföljdsreglerna och resningsinstitutet liberalt, någon gång kanske utöver lagens bokstav, just för att uppenbara rättsförluster inte skall åsamkas medborgarna. Men det finns självklart gränser för hur långt regeringsrätten här kan gå. Den någon gång i massmedia framförda kritiken att regeringsrätten ensidigt tillgodoser det allmännas intressen är grundlös. Den vittnar närmast om bristande insikt i eller förståelse för den fundamentala principen att regeringsrätten liksom andra domstolar är skyldig att tillämpa i grundlagsenlig ordning tillkomna författningar.
Under regeringsrättens 75-åriga historia har många nya uppgifter lagts på domstolen. Samhällsutvecklingen visar tydliga tendenser att ytterligare utvidga de allmänna förvaltningsdomstolarnas jurisdiktion. Förhållandet må ses som ett riksdagens förtroende för dessa domstolar och inte minst för regeringsrätten såsom främst ansvarig förvidmakthållandet av en hög kvalitet inom förvaltningsrättskipningen.