Svensk rättspraxis

 

Familjerätt 1976-1982

 

Av justitierådet OLLE HÖGLUND

 

Innehåll:

 

A. Giftermålsbalken 515
1. Äktenskapets rättsverkningar 515
a) Makars rättsställning i allmänhet 515
b) Egendomsfördelningenmellan makarna 515
c) Giftorättsgods ochannan egendom 519
d) Giftorättens verkan iallmänhet 520
e) Makes samtycke tillförfoganden över giftorättsgods 520

 

2. Äktenskapsförord ochandra rättshandlingarmellan makar 521
a) Avtal i allmänhet 521
b) Specialreglernas verkan 522
c) Äktenskapsforord 523
d) Boskillnad 523

 

3. Äktenskaps upplösning 524
a) Angående själva skillnadsfrågan 524
b) Rättegångskostnader 525

 

4. Underhållsskyldighet pågrund av äktenskap 527
a) Underhåll efter skilsmässa 527
b) Jämkning av underhåll 532
c) Rättegångskostnader 533

 

5. Bodelning 533

 

6. Ogifta samboende 538

 

B. Föräldrabalken 540
1. Bördsprocess 540

 

2. Fastställande av faderskap 543

 

3. Adoption 549

 

4. Vårdnad 550
a) Vårdnadshavare 550
b) Umgängesrätt 553

 

5. Underhållsskyldighet mot barn 555
a) Underhållsskyldighetens bestämmande 555
b) Jämkning av underhållsbidrag 558
c) Rättegångskostnader 561

 

6. Omyndighet 562

 

7. Förmynderskap 565

 

8. Godmanskap 567

 

9. Barnets namn 568

 

33-43-168 Svensk Juristtidning

 

514 Olle HöglundC. Ärvdabalken 571
1. Arv 571
a) Makes arvsrätt 571
b) Allmänna arvsfondens arvsrätt 573
c) Arvsförskott 573
d) Laglott 574
e) Arvsavtal 575

 

2. Testamente 575
a) Testamentes begrepp 575
b) Formkravet 577
c) Testamentes tolkning 578
d) Testamentstagares rätt i vissa fall 581
e) Bevakning, delgivning, klander m m 582

 

3. Boutredning 583
a) Dödsbo juridisk person 583
b) Dödsbodelägares rätt att föra talan 584
c) Boutredningsman 586
d) Bouppteckning 586
e) Den dödes skulder 589
f) Verkställighet av legat 590
g) Arvskifte 590
h) Dödförklaring 591

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 515A Giftermålsbalken
1. Äktenskapets rättsverkningar

 

a) Makars rättsställning i allmänhet
I den senast införda rättsfallsöversikten (SvJT 1978 s. 12) redogjordes för skillnaden mellan egendomsordningen i äldre äktenskap (ingångna före år 1921) och egendomsordningen enligt nu gällande GB. Det framhölls hurusom giftorättsgemenskapen enligt gällande GB inte är någon egendomsgemenskap. Detta avspeglas exempelvis i en rad rättsfall rörande gåvor från makar till barn. Var båda makarna ägare till den bortgivna egendomen föreligger två gåvor, men om egendomen tillhört bara den ena maken föreligger endast en gåva, även om båda makarna anges som givare. Detta bekräftas på nytt av NJA 1979 s. 239. Makar gav i det fallet sitt barn en revers på 75 000 kronor. Som emellertid endast mannen ansågs ha ekonomisk möjlighet att infria gåvan, ansågs endast en gåva föreligga. Men i fallen NJA 1979 C 195—197 ansågs två gåvor föreligga, då modern liksom fadern vid gåvotillfället hade tillgångar som väl översteg vad hon bortgivit.
    Enligt GB svarar i regel vardera maken med sin egendom för sin gäld. För s. k. hushållsgäld som avses i GB 5:12 svarar dock makarna solidariskt enligt GB 7:2. I hovrättsfallet RH 1980:22 var tvist mellan makarna om betalningsskyldigheten för hushållsgäld. Den ena maken krävde den andra på hans andel. Den make mot vilken kravet riktades ansågs ha bevisbördan för att han betalt sin andel, när kvitto eller annan anteckning om betalning saknades.

 

b) Egendomsfördelningen mellan makarna
Nya GB löser i stort sett icke den praktiska frågan, vilkendera maken viss egendom skall anses tillhöra. I GB 6: 9 tillerkännes dock en av makarna upprättad förteckning över varderas eller enderas egendom under vissa förutsättningar vitsord. Frågan, vilken av makarna viss egendom tillhör, uppkommer ofta vid utmätning. Den har för sådant fall fått sin reglering i den år 1981 antagna utsökningsbalken, som trädde i kraft den 1 januari 1982. Enligt 4 kap. 19 § gäller för sammanboende makar i fråga om lös egendom, som de har i sin gemensamma besittning, att gäldenären anses som ägare till egendomen, om det ej görs sannolikt att de är samägare till egendomen enligt lagen om samäganderätt och det ej heller framgår att egendomen tillhör den andre eller någon annan. Denna regel utformades av lagutskottet med viss avvikelse från propositionens förslag, se utskottets betänkande LU 1980/81:23 s. 25. I fråga om fast egendom gäller ingen särskild regel för makar. Enligt 4 kap. 24 § får utmätning ske, om gäldenären

 

516 Olle Höglundhar lagfart på egendomen och det ej framgår att egendomen tillhör annan. För både lös och fast egendom gäller i första hand huvudregeln, att utmätning får ske om det framgår att egendomen tillhör gäldenären. Angående det närmare innehållet av reglerna kan hänvisas till Walin m. fl. Utsökningsbalken, 1982, s. 137.
    I fråga om fast egendom tillerkänns sålunda lagfarten viss betydelse. Rättspraxis uppvisar emellertid även exempel på att fastighet, som förvärvats för att tjäna som makarnas bostad, betraktats som makarnas gemensamma egendom, fastän endast den ena maken erhållit lagfart. Liknande tillämpning har förekommit i fråga om andra bostadsformer. I föregående rättsfallsöversikt nämndes ett par uppmärksammade fall från hovrätten över Skåne och Blekinge, i vilka ena makens, hustruns, verksamhet i hemmet tillmätts betydelse när det gäller frågan, om hon förvärvat andelsrätt i egendomen. I det ena fallet, SvJT 1974 rf. s. 71, ansågs samäganderätt föreligga i fråga om en förvärvad bostadsrätt, för vilken mannen i utfärdat bostadsrättsbevis stod antecknad som innehavare. Det andra fallet, SvJT 1977 rf. s. 2, gällde en tomträtt med därtill hörande villabyggnad. Denna hade uppförts av mannen, till största delen ensam, och finansierats med försäljningssummorna för en bostadsrätt, som tidigare förvärvats i mannens namn, och en sommarstuga, som mannen egenhändigt uppfört på en i hans namn arrenderad tomt, samt två lån å tillhopa 74 000 kronor. För dessa senare hade mannen svarat huvudsakligen. Hovrätten fann samäganderätt föreligga med lika stora andelar för makarna. I hovrättsfallet RH 1981:198 besvarades däremot frågan om samäganderätt mellan makarna, utan giftorättsgemenskap till följd av äktenskapsförord, nekande. Frågan gällde en av hustrun förvärvad och för henne lagfaren bostadsfastighet. Avgörande för utgången var att kontantinsatsen vid köpet i huvudsak möjliggjorts genom försäljning av en av henne innehavd bostadsrätt och belåning av en annan hennes bostadsrätt.
    På senaste tid har även HD haft frågan till bedömning i ett par fall. Det ena, NJA 1980 s. 705, gällde sammanboende man och kvinna utan äktenskap. Föremål för tvisten var en fastighet, som mannen förvärvat i sitt namn och som han fått lagfart på och som han huvudsakligen själv bebyggt. Köpeskillingen, 13 500 kr., hade betalts kontant medelst ett lån på 7 000 kr., som kvinnans bror lämnat båda parterna, ett banklån på 3 000 kr. med kvinnans arbetsgivare som borgensman, ett belopp om omkring 1 500 kr. från en parternas dotter tillhörig bankbok samt återstoden genom kontanta tillskott av parterna, mannens något överstigande kvinnans. Mannen synes ha svarat för amorteringav lånen, bland dem även ett byggnadslån på 49 500 kr. Enligt hovrät-

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 517ten måste antas att fastigheten förvärvats för parternas gemensamma räkning och att "den numera ägs av parterna samfällt". HD anslöt sig till hovrättens domskäl med den modifikationen att den fann, att "parterna gemensamt förvärvat" fastigheten och att någon förändring därefter inte skett i den samäganderätt som därigenom uppkommit. — I det andra fallet, NJA 1981 s. 693, var fråga om makar utan giftorättsgemenskap, av vilka mannen i sitt namn förvärvat en tomt på vilken därefter uppförts ett bostadshus för familjen. Tomten förvärvades från hustruns fader för en köpeskilling, omkring 1 000 kr., som låg långt under det verkliga värdet, mellan 15 000 och 20 000 kr. Mannen svarade därefter för amorteringar och räntor på upptagna lån för byggnadens finansiering, 96 000 kr. HD fann i sina domskäl bl. a., att vid fastighetsförvärvet fadern avsåg att makarna skulle få lika rätt till tomten, hustrun tog för givet att hon blev delägare och mannen måste antas ha utgått från att det var fråga om ett för makarna gemensamt förvärv. Att ett sådant förvärv kommit till stånd vann också, enligt vad HD tillfogade, stöd av vad som kommit fram om bidrag från hustruns sida för att tillskapa det gemensamma hemmet och om hennes vilja och förmåga att genom arbete i och utom hemmet bidra till familjens ekonomi.
    HD synes sålunda, i överensstämmelse med principen enligt GB, ha fäst avseende vid vad som förekommit vid förvärvet. Ena makens verksamhet i hemmet har emellertid uppfattats som stöd för att gemensamt förvärv förekommit. Alldeles klar är väl inte innebörden därav, men en klar skillnad synes likväl föreligga i förhållande till de tidigare nämnda hovrättsavgörandena åren 1974 och 1977, i vilka sådan verksamhet mera fått framträda som grund för samäganderätten. I hovrättsfallet RH 1982: 2 beaktade också hovrätten denna skillnad och tog avstånd från tingsrättens ståndpunkt, enligt vilken kvinnan i det föreliggande samboendeförhållandet ansågs ha förvärvat samäganderätt väsentligen på den grund att hon genom verksamhet i hemmet bidragit till den gemensamma hushållningen och därigenom möjliggjort att boendekostnaden kunnat betalas. Den villafastighet målet gällde hade förvärvats av mannen genom lån från hans moder till kontantinsatsen 23 000 kr., ytterligare lån och tillskott från hennesamt banklån. Amorteringar och räntor hade i huvudsak betalats av hans lön. Hovrätten inriktade sig på frågan, om det verkligen från början skett ett gemensamt förvärv. Så fann hovrätten vara fallet. Men även i hovrättens domskäl ingick att kvinnan genom sitt arbete ioch — i viss mån — utom hemmet gjort fastighetsköpet möjligt.
    Angående räckvidden av de anmärkta rättsfallen kan hysas någon tvekan. Alla har gällt inbördes tvister makarna eller parterna emellan

 

518 Olle Höglundi fall då giftorätt saknats. Det är väl inte säkert att vare sig parter eller domstolar är lika benägna att hävda samäganderätt när tvist uppkommer med tredje man, t. ex. i ett utmätningsärende. I sammanhanget måste bl. a. också uppmärksammas frågan, i vad mån ett tillerkännande av andelsrätt åt ena maken kan innefatta förmögenhetsöverföring från ena maken till den andra vid sidan av de former GB tillåter (äktenskapsförord, boskillnad, besparingsöverföring). Jfr i detta hänseende fallet NJA 1946 s. 321.
    Tankegångar av detta slag har sedermera fått sin illustration i ett år 1982 av HD avgjort mål, NJA 1982 s. 589. I detta mål var fråga om en fastighet som under äktenskap mellan makar med egendomsseparation förvärvats i hustruns namn med åtföljande lagfart för hustrun. I ett senare utmätningsförfarande mot mannen förklarade denne också under utmätningsed, att han inte ägde andra tillgångar än en bil. Men i samband med sedermera inträffad äktenskapsskillnad gjorde han gällande äganderätt till hälften i fastigheten och åberopade att denna förvärvats för medel som han tillskjutit. Tingsrätten biföll mannens talan. Av hustrun framställt påstående att hon tillhandahållit köpeskillingen vann ej tilltro framför mannens om tillskott från mannens sida. Hovrätten ogillade mannens talan under anförande bl. a., att med hänsyn till utmätningseden stora krav måste ställas på styrkan av bevisning för mannens påstående. HD biföll dock med knapp majoritet mannens talan. Motiveringen var att fastighetsförvärvet skett för att bereda makarna och familjen gemensam bostad, att köpet finansierats åtminstone till betydande del med insatser av mannen samt att makarna fick anses ha förutsatt att fastigheten skulle vara deras gemensamma. Målet visar det otillfredsställande förhållandet, att en part i äktenskap eller samboende kan med framgång hävda en rättsställning utåt — i förhållande till sina borgenärer — och en annan inåt— i förhållande till maken eller den andra parten i samboendeförhållandet. Detta belyses närmare i minoritetens votum liksom i särskilda yttranden i anslutning till avgörandet. För övrigt kan fastslås att fallet bekräftar synsättet, att avgörande betydelse skall fästas vid förhållandena vid förvärvet.
    Ett liknande exempel på samäganderätt visar RH 1982: 68 i fråga om en personbil. Bilen hade förvärvats i hustruns namn och registrerats på hustrun men med tillskott från mannen. Betalning hade erlagts genom en hustruns inbytesbil och kontanttillskott av mannen till betydligt högre belopp än värdet på inbytesbilen. Denna hade tidigare tillskiftats hustrun efter boskillnad som sökts med anledning av att mannen var part i process om faderskap till ett barn. Nu när utmätning skedde för hustruns skulder gjorde mannen gällande äganderätt

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 519till bilen i första hand och samäganderätt i andra hand. Yrkandet om samäganderätt bifölls.
    Avtal om bodelning inför förestående hemskillnad, varigenom ena makens fastighet tillskiftades den andre, har ej ansetts utgöra hinder mot utmätning av fastigheten för den förres gäld efter det hemskillnad vunnits. Det framgår av det i tidigare översikt anmärkta fallet NJA 1974 s. 684. Utgången blev densamma i RH 1982:145 vid avtal om bodelning inför boskillnad.

 

c) Giftorättsgods och annan egendom
Enligt GB 6:8 p. 3 blir surrogat för enskild egendom också enskild egendom. I det i tidigare översikt anmärkta fallet SvJT 1972 rf. s. 51 ansågs fastighet som köpts för bl. a. den kontantersättning som erhållits vid försäljning av annan fastighet utgöra makes enskilda egendom liksom den tidigare fastigheten, oavsett att dess värde var större än den förra fastigheten och förvärvet delvis finansierats med lån. Denna bedömning bekräftas av NJA 1978 s. 526. I detta fall köpte ena maken en tomträtt för 139 500 kr. Köpeskillingen erlades med 20 000 kr. kontant, som härrörde från försäljning av maken enskilt tillhöriga aktier, och medel som upplånats mot panträtt i tomträtten. Tomträtten ansågs som makens enskilda egendom.
    En särställning inom giftorättssystemet intar rättigheter som inte kan överlåtas eller som eljest är av personlig art. På sådan rättighet äger enligt GB 6:1 andra stycket bestämmelserna om giftorätt tillämpning allenast såvitt de ej strider mot vad som särskilt gäller med avseende på rättigheten. I hovrättsfallet RH 1981:160 ansågs makes andel i tomträtt (hälften), som blivit föremål för betalningssäkringenligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter och följaktligen var underkastad överlåtelseförbudet i 13 § samma lag, kunna ingå i bodelning och tillskiftas andra maken. Hovrätten anförde att överlåtelseförbudet gällde överlåtelse och annat förfogande, som medförde skada för det allmänna, men att förvärv genom bodelning inte var att hänföra till överlåtelse utan till annat förfogande, som dock inte medförde skada för det allmänna, eftersom betalningssäkringen i princip gällde mot ny förvärvare. Överlåtelseförbudet har i samband med antagandet av utsökningsbalken fött ny lydelse från och med den 1 januari 1982 och innebär, nu enligt 11 § i lagen, förbud mot överlåtelse samt mot förfogande på annat sätt till skada för borgenären utan att kronofogden medger det av särskilda skäl (prop 1980/81:84 s. 254).

 

520 Olle Höglundd) Giftorättens verkan i allmänhet
För vissa rättshandlingar rörande makes giftorättsgods krävs samtycke av andra maken enligt GB 6:4-6. Make äger dock inte alls pågrund av giftorätten förfoga över andra makens egendom. I ett gåvoskatteärende, RH 1980:62, har Svea hovrätt ansett ena maken kunna efter boskillnad förfoga över honom tillkommande egendom ur andra makens giftorättsgods, fastän bodelning ännu inte skett. Även om egendomen sedermera tilldelades maken vid bodelning innebär ståndpunkten en avvikelse från principen att vardera maken äger förfoga över sitt giftorättsgods till dess bodelning sker (GB 9:5, 11:8 och 12:4).

 

e) Makes samtycke till förfoganden över giftorättsgods
För inteckning i fast egendom, som utgör makes giftorättsgods, krävs andra makens samtycke enligt GB 6:4. När bägge makarna sökt inteckning i en av dem gemensamt ägd fastighet, har bevittnat samtycke ansetts ej vara erforderligt, SvJT 1979 rf. s. 33.
    Att kravet på samtycke består efter äktenskapsskillnad till dess bodelning skett belyses av RH 1980:38, se även NJA 1968 s. 169.
    Medbestämmanderätten enligt GB 6: 4 och 5 är rent personlig och övergår inte på makes dödsbo. Denna medbestämmanderättens personliga natur återspeglas i själva lagbestämmelsen i GB 6: 5, som innebär att maken själv skall ge sitt samtycke även om han är omyndig, bara han inte är sinnessjuk eller sinnesslö. Är han sinnessjuk eller sinnesslö behövs inte hans samtycke enligt denna paragraf. I fråga om fast egendom gäller däremot enligt GB 6: 4 att, om maken är omyndig eller bortovarande, samtycke skall lämnas av förmyndare eller godman. Denna bestämmelse lämnades oförändrad i samband med 1974 års ändringar i förmynderskapslagstiftningen, vilka trädde i kraft den 1 januari 1976. Genom dessa ändringar inskränktes området för omyndighetsförklaring och vidgades i stället möjligheterna att förordna god man enligt FB 18:3. Denna nya ordning, som innebar införande av en ny typ av god man, har skapat problem i rättstillämpningen. Det gäller också GB 6:4. Med hänsyn till den personliga karaktären hos makes medbestämmanderätt enligt GB 6:4 borde följden av den nya lagstiftningen vara att området för samtycke från maken själv vidgats. För det fall att maken är sinnessjuk — utan att vara omyndigförklarad — kan emellertid samtycke från maken själv svårligen anses godtagbart. I ett hovrättsfall, RH 1980: 41, har därförhovrätten för att undgå omgången med omyndighetsförklaring, i strid med lagtexten i GB 6:4, godtagit att samtycke till gåva av fast egendom lämnats av en för maken förordnad god man enligt den nya

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 521FB 18: 3, när maken enligt läkarintyg var med hänsyn till sitt kroppsliga och själsliga tillstånd oförmögen att underteckna ett gåvobrev.

 

2. Äktenskapsförord och andra rättshandlingar mellan makar
a) Avtal i allmänhet
Till skillnad från äldre rätt medger GB makar frihet att ingå avtal med varandra. I vissa fall krävs viss form, äktenskapsförord. En vanlig typ av avtal är avtal om bodelning eller vad som har samband därmed. Sådant avtal kan enligt GB 11: 16 jämkas av rätten om det är uppenbart obilligt för ena parten. Att avtalet träffats under betänketid utgör ej hinder mot jämkning (NJA II 1973 s. 161). Frågan om giltigheten av ett preliminärt bodelningsavtal, träffat under betänketid, fick en ingående belysning i NJA 1982 s. 230. Ena parten yrkade ogiltigförklaring av avtalet, som var skriftligt och bevittnat, under åberopande av en rad ogiltighetsgrunder. Bl. a. åberopades att avtalet träffats före vunnen äktenskapsskillnad utan att bekräftas därefter. Denna invändning ogillades. Som skäl anfördes (i TR:ns dom, vars motivering godtogs i överinstanserna) den allmänna principen attavtal mellan makar om blivande bodelning (föravtal) är bindande förmakarna. Domsmotiveringarna i fallet visar vidare bl. a., att både oriktiga förutsättningar och ogiltighetsgrunderna i 31 och 33 §§ avtalslagen kan åberopas mot avtal av det slag som här är i fråga. Frågan om tillämpning av den ettåriga preskriptionsfristen för talan aktualiserades också i målet. I TR:n gick yrkandet uteslutande ut på ogiltigförklaring, ej yrkande om jämkning enligt GB 11: 16 eller på annan grund. I hovrätten däremot yrkades även jämkning, enligt GB 11:16 eller 36 § avtalslagen. På denna punkt anförde HD, att de faktiska omständigheter som parten gjort gällande blivit åberopade redan i stämningsansökningen och att denna ingavs mindre än ett år efter det att TR:n dömde till äktenskapsskillnad. Att parten åberopat GB 11:16 först i HovR:n och mer än ett år efter skillnadsdomen kunde därför enligt HD inte anses utesluta jämkning av avtalet enligt GB 11: 16, om avtalet befanns uppenbart obilligt för maken. HD:s domskäl innehåller slutligen en ingående jämförelse mellan tillämpning på familjerättens område av 36 § avtalslagen och jämkningsregeln i GB 11:16. Till en början fastslås skillnaden i tillämpningsområden. Jämkningsregeln i GB är avsedd för sådana fall då avtalet redan från början är uppenbart obilligt för ena maken. Bedömningen skall sålunda hänföra sig till omständigheterna vid avtalets tillkomst. Den ettåriga preskriptionsregeln skall ses mot denna bakgrund. Enligt HD "finns knappast anledning" att tillämpa grunderna för avtalslagens jämkningsregel i 36 § i dessa fall. Enligt HD föreföll det väl motiverat att

 

522 Olle Höglundden som ville göra gällande sådan ursprunglig obillighet hos avtalet var av hänsyn till motparten underkastad en kort preskriptionstid. HD slog fast att bestämmelsen i GB 11: 16 med dess preskriptionsregel borde vara avgörande. Grunderna för 36 § avtalslagen är däremot att tillämpa när avtalet framstår som oskäligt på grund av nya oförutsedda omständigheter. I dessa fall finns - framhöll HD - ej anledning att tillämpa någon särskild preskriptionsregel. HD fastslog därefter att för fall då båda lagrummen var tillämpliga det knappast skulle kunna bli "några mer påtagliga olikheter" i tillämpningen därför att jämkningsskälet i det ena fallet var "uppenbart obilligt" och i det andra "oskäligt". Här hämtades bl. a. stöd i förarbetena till 36 § avtalslagen för ståndpunkten, att jämknings- och ogiltighetsregeln i 36 § avtalslagen skall tillämpas med en viss restriktivitet beträffande andra avtal än sådana i konsument- och liknande förhållanden, såsom beträffande avtal mellan privatpersoner. Inte heller förelåg enligt HD någon skillnad i fråga om rättsföljden, vilket kunde tänkas vara fallet med hänsyn till att GB 11: 16 talar endast om jämkning av avtalet, medan det i 36 § avtalslagen sägs att avtalsvillkor kan jämkas eller lämnas utan avseende. Slutsatsen av HD:s jämförelse blev att det endast är i fall då preskriptionsbestämmelsen aktualiseras som det blir av praktisk betydelse att skilja mellan sådana situationer där GB 11: 16 är tillämplig och sådana där grunderna för 36 § avtalslagen får tillämpas. I det förevarande fallet fann HD att förutsättningarna för jämkning av avtalet enligt GB 11: 16 förelåg och att bristerna var sådana att avtalet inte borde till någon del upprätthållas.
    Talan om jämkning av avtal enligt GB 11:16 skall väckas inom ett år från det äktenskapsskillnaden meddelades. Denna preskriptionstid ansågs i SvJT 1978 rf. s. 55 skola räknas från det domen vann laga kraft.

 

b) Specialreglernas verkan
Då ena maken biträder den andra i hans förvärvsverksamhet, är han enligt GB 8: 6 berättigad till skälig ersättning, även om överenskommelse om gottgörelse ej träffats. Det bekräftas av NJA 1976 s. 541. I det fallet gällde tvisten, om gåvor till sammanlagt stort värde (hästar på ett stuteri) från mannen till hustrun genom presentkort kunde anses falla inom ramen för skälig ersättning för att hustrun biträtt mannen i hans förvärvsverksamhet, som avsåg stuteriet. Så ansågs vara fallet till den alldeles överväganden delen av gåvornas värde. Till återstående del fick de anses som sedvanliga skänker enligt GB 8: 2.

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 523c) Äktenskapsförord
I NJA 1937 s. 226 förelåg det alltjämt aktuella spörsmålet, huruvida den i ÄB 10: 1 för testamente lagfästa principen, att handlingen skall undertecknas eller underskriften vidkännas i vittnenas samtidiga närvaro, även gäller äktenskapsförord. Så ansågs icke vara förhållandet, utan ett äktenskapsförord ansågs upprättat i laga form, när makarna omedelbart efter det de undertecknat handlingen skickat den med bud till en på förhand vidtalad granne, som jämte en för makarna okänd person bevittnade handlingen. Detsamma ansågs i NJA 1979 s. 172. HD anförde i domskälen att även om det tillgått så som mannen hävdade, d. v. s. att ett vittne var närvarande vid underskrivandet och tog med sig handlingen för ytterligare en vittnespåteckning, mannen måste antagas ha velat få till stånd ett formellt riktigt äktenskapsförord.
    Äktenskapsförord beträffande gåva skall enligt GB 8: 11 andra st. kungöras. Sådant äktenskapsförord ansågs i NJA 1981 s. 528 bli gällande mot tredje man från den tidpunkt då det ingavs till rätten, oavsett om kungörelse skett eller ej.
    Efter ena makens död är det för sent att inge ett äktenskapsförord för registrering. I RH 1982:117 ansågs dock ett äktenskapsförord, som upprättats före vigseln och av ena maken ingivits till rätten inom en månad från vigseln, kunna registreras, trots att andra maken avlidit före ansökningen om registrering.
    Vikten av att upprättade handlingar görs tydliga illustreras av RH1982: 78. Där var en såsom äktenskapsförord betecknad handling om överlåtelse av fastighet "för ett belopp av 20000 kr." så otydlig till innehållet att gåva ej ansågs föreligga med påföljd att stämpelskatt uttogs.

 

d) Boskillnad
I boskillnadsmål eller därefter skall enligt GB 9: 9 uppteckning ske av vardera makens tillgångar och skulder, sådana de var när ansökningen om boskillnad gjordes. Rätten skall tillse att bouppteckning förrättas. Denna tillsyn ingår ej i handläggningen av själva boskillnadsmålet. När därför biträde enligt rättshjälpslagen begärde ersättning förarbete med bouppteckning först efter det att tingsrätten meddelat dom i boskillnadsmålet, kunde ersättningsyrkandet inte vinna beaktande, NJA 1980 s. 475. Sådan ersättning torde i stället få prövas av rättshjälpsnämnd.

 

524 Olle Höglund3. Äktenskaps upplösning
a) Angående själva skillnadsfrågan
Enligt äldre rättsfall kan makes samtycke till (hemskillnad eller) äktenskapsskillnad återkallas när som helst under målet om hem- eller äktenskapsskillnad, NJA 1931 s. 181 och 1945 s. 267. Från senare tid visar notisfallet NJA 1981 C 46 exempel på fall då makar efter dom på äktenskapsskillnad ändrat sig i högre rätt. Efter fullföljd till HD anmälde de, att de önskade att äktenskapet skulle bestå, och hemställde om undanröjande av skillnadsdomen. HD uppfattade parternas hemställan sålunda, att den make på vilkens talan tingsrätten dömt till äktenskapsskillnad återkallade sin talan i målet med den andra makens samtycke. HD undanröjde därför tingsrättens och hovrättens domar.
    Äktenskapsskillnadsmål är indispositivt mål. Kallelse till inställelse kan förenas med vitesföreläggande. Utevaro från förberedelsesammanträde får dock t. ex. ej föranleda vites utdömande, om utevaron ej föranleder uppskov med förberedelsen, NJA 1979 C 363.
    När make har vårdnaden om barn under 16 år eller när makarna är oense om skillnad, skall äktenskapsskillnaden föregås av betänketid om minst sex månader. Har yrkande om äktenskapsskillnad inte framställts inom ett år från betänketidens början, är frågan om äktenskapsskillnad förfallen (GB 11:3). För sådant yrkande kan part ej erhålla återställande av försutten tid, NJA 1977 s. 253. I hovrättsfallet RH 1981:20 ansågs makar ha fullfölljt ansökan om äktenskapsskillnad i rätt tid trots att skillnadsyrkandet framställdes efter betänketidens utgång, när yrkandet försenats till följd av felsortering på posten i ankomstorten.
    Återkallar make talan om äktenskapsskillnad sedan betänketid börjat löpa skall målet likväl prövas om andra maken yrkar det (GB 15: 7 andra st.). I fallet SvJT 1978 rf. s. 22 ansågs dock hustrun sakna sådan rätt att påkalla målets prövning till följd av att betänketid ansågs aldrig ha börjat löpa. Talan hade väckts av mannen och medgivits av hustrun. Eftersom de var ense om skillnaden och ej hade barn under 16 år ägde de få äktenskapsskillnad utan betänketid. — I NJA 1977 s. 580 godtogs makes återtagande av återkallelse av särskilt yrkande om äktenskapsskillnad före betänketidens slut (jfr brottmålet NJA 1974 s. 386, där återtagande av återkallelse av vadetalan godtogs). — I fallet RH 1980:56 yrkade hustrun bl. a. underhållsbidrag för egen del "under betänketiden". Detta gav upphov till frågan, hur länge betänketiden löpte: till dess särskilt yrkande om äktenskapsskillnad enligt GB 11:3 framställdes eller till dess dom på äktenskapsskillnad meddelades. Frågan diskuterades i tingsrättens dom men kom ej under

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 525närmare prövning av hovrätten. Det kan ligga nära till hands att med tingsrätten anse betänketiden löpa till dess dom på äktenskapsskillnad meddelas. Det kan emellertid ifrågasättas om inte betänketiden som tidsbestämning för underhållsbidrag bör anses löpa ända till dess skillnadsdomen vinner laga kraft, d. v. s. i överensstämmelse med vad som för motsvarande fråga tidigare ansågs gälla om hemskillnadstid. Först då är äktenskapet upplöst genom dom eller m. a. o. har skillnad vunnits.
    Regeln att rätten när det döms till äktenskapsskillnad skall förordna angående vårdnaden om barnen fanns kvar till 1983 års ändring av vårdnadskapitlet, FB 6: 7 andra st. I RH 1981:86 yrkade makar efter betänketid kort och gott, att dom skulle meddelas på deras ansökan om äktenskapsskillnad. Tingsrätten meddelade dom och förordnade i bl. a. vårdnads- och underhållsfrågor i överensstämmelse med makarnas första ansökan. Hovrätten, dit mannen fullföljde talan i underhållsdelen, återförvisade målet i denna del till tingsrätten för att parterna skulle få tillfälle att framställa sina yrkanden på nytt.
    Rätt enligt GB 15: 11 att sitta kvar i hemmet och att nyttja andra maken tillhöriga lösören som ingår i bohaget föreligger även om giftorätt saknas, jfr SOU 1964: 35 s. 335. Sådant förordnande har i fall av egendomsskillnad mellan makarna ansetts ej kunna avse längre tid än fram till dess domen på äktenskapsskillnad vinner laga kraft, RH 1980: 95 i överensstämmelse med SvJT 1965 rf. s. 1.
    I RH 1981:100 tillerkändes mannen rätt att sitta kvar i hemmet fastän hustrun fått vårdnaden om en 11-årig son. Mannen var handikappad och rullstolsbunden. Hans möjligheter att finna ny och lämplig bostad ansågs mindre än hustruns.
    Enligt GB 11: 12 kan make föreläggas vid vite att vid bouppteckning, som förrättas i anledning av väckt talan om äktenskapsskillnad, uppge sina tillgångar och skulder. Sådant vitesföreläggande har i RH1982:108 ansetts kunna påkallas av den av rätten förordnade bouppteckningsförrättaren. Jfr utlåtande i målet av Gunvor Wallin.

 

b) Rättegångskostnader
De fall som förekommit rörande rättegångskostnader har till övervägande del gällt frågor om rättshjälp och ersättningsskyldighet motstatsverket för motparts rättshjälpskostnader. Vid förlikning skall, oavsett överenskommelse om kvittning av rättegångskostnaderna, frågan om ersättningsskyldighet mot statsverket prövas, när ena parten haft fri rättegång eller rättshjälp. Part som återkallat sin talan har sålunda i NJA 1967 s 24 fått ersätta statsverket dess kostnad för andra partens fria rättegång. Men i SvJT 1973 rf. s. 75 ang. underhåll till barn

 

526 Olle Höglund    i äktenskap och i det av HD avgjorda målet NJA 1976 s. 259 ang. återbetalningsskyldighet mot statsverket har förlikning godtagits även såvitt den avsett att vardera parten skulle bära sin kostnad, oaktat ena parten åtnjutit rättshjälp (31 § första st. rättshjälpslagen, jfrt med RB 18:5 tredje st.). I GB 15:12 infördes vid 1973 års reform den särskilda regeln att, om frågan om äktenskapsskillnad förföll enligt 11:3, målet skulle avskrivas och vardera parten bära sin rättegångskostnad (NJA II 1973 s. 177). I NJA 1978 s. 722 anförde HD att anledning i regel saknades att i rättegångskostnadshänseende annorlunda behandla det fallet då äktenskapsskillnadsmål avskrivs emedan talan återkallats. När därför talan i målet återkallats efter överenskommelse mellan parterna kvittades kostnaderna.
    Vid skilsmässa efter gemensam ansökan kan enligt 31 § andra st. rättshjälpslagen (1972:429), liksom förut enligt 8 § tredje st. lagen om fri rättegång, make förpliktas ersätta statsverket hälften av kostnaderna för andra makens rättshjälp (jfr emellertid SvJT 1968 rf. s. 5).hemskillnadsmålet SvJT 1974 rf. s. 38 slapp emellertid make ersättningsskyldighet mot statsverket med anledning av den andra makens rättshjälp, emedan det med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden måste anses obilligt att ålägga honom sådan skyldighet. Möjlighet till sådan befrielse på grund av obillighet har efter mönster av den tidigare lagen om fri rättegång funnits redan från lagens införande. Lagrummets ordalydelse tydde närmast på att fråga kunde bli endast om full befrielse. I NJA 1978 s. 297 uttalade dock HD, att avfattningen inte kunde anses utgöra hinder mot att bestämma ersättningsskyldigheten mot statsverket till ett jämkat belopp, understigande halva rättshjälpskostnaden. HD fann en naturlig måttstock vara det kostnadsbidrag som skulle ha fastställts för parten, om rättshjälp beviljats honom, och jämkade till detta belopp. I anslutning till detta rättsfall infördes genom lagändring år 1979 en ny jämkningsregel av innehåll, att ersättningsskyldigheten skall begränsas till vad som motsvarar maximibeloppet för den ersättningsskyldiges rättshjälpsavgift, om detta belopp skulle ha varit lägre än hälften av rättshjälpskostnaderna, och att ersättningsskyldighet ej skall åläggas, om särskilda skäl att nedsätta maximibeloppet skulle föreligga eller om det med hänsyn till omständigheterna annars är obilligt. Part, som haft egna kostnader för ombud eller biträde i målet, har i praxis brukat befrias från ersättningsskyldighet. Sådan befrielse medgavs dock inte i NJA 1979 s.101, när egna ombudskostnader uppgått endast till avgiften för rådgivning enligt rättshjälpslagen. I NJA 1979 C 73 ansågs det ej vara skäl till jämkning av parts ersättningsskyldighet mot statsverket att andra partens kostnadsbidrag i anledning av beviljad rättshjälp skulle utgå

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 527ur egendom som skulle ingå i bodelning och därmed kom att minska den förres giftorättsandel i boet. Av de båda fallen NJA 1982 s. 568 I och II framgår att part, som vill vinna befrielse från ersättningsskyldighetför andra partens rättshjälpskostnader därför att han själv haft kostnader för ombud eller biträde i målet, har att själv uppge sina egna kostnader. Det ankommer alltså inte på domstolen att självmant undersöka saken. — I NJA 1980 s. 571, där makar i stämningsmål vann äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan, förpliktades ena maken ersätta statsverket hälften av kostnaderna för den andra makens rättshjälp, trots att talan hade väckts genom stämningsansökan. —När make i mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan förpliktats ersätta statsverket hälften av andra makens rättshjälpskostnader i tingsrätten, ansågs den förre ej äga föra talan mot tingsrättens beslut om ersättning till andra makens rättshjälpsbiträde, SvJT 1980 rf. s. 30. Meningarna var emellertid delade i hovrätten. Frågan har också senare bedömts annorlunda av HD. I NJA 1981 s. 499 ansågs sålunda part, som förpliktats återgälda statsverket motparts rättshjälpskostnad, äga föra talan om nedsättning av den ersättning som enligt rättshjälpslagen tillerkänts motpartens rättegångsbiträde. — I äktenskapsskillnadsmålet NJA 1980 s. 346 fick biträde enligt rättshjälpslagen ersättning även för utomlands vidtagna åtgärder för en där anhängiggjord rättegång i samma sak, i den mån åtgärderna haft betydelse för frågorna i den svenska rättegången. — Allmän rättshjälp åt part i äktenskapsskillnadsmål gäller enligt NJA 1979 s. 99 inte besvär över domvilla i målet. Samma ståndpunkt i fråga om resning, se NJA 1976 s. 538, men motsatt utgång beträffande återställande av försutten tid, se NJA 1974 s. 506.

 

4. Underhållsskyldighet på grund av äktenskap
a) Underhåll efter skilsmässa
I 5 kap. GB meddelas bestämmelser om makes underhållsskyldighet mot andra maken under bestående äktenskap. De gäller dels för det vanliga fallet att makarna lever samman (2—5 §§), dels för fall avsärlevnad (6 §). I 11 kap. finns bestämmelserna om underhållsskyldighet efter äktenskapets upplösning (14 och 14a §§). Under den period förevarande översikt omfattar har förekommit enbart avgöranden som rör underhåll efter skilsmässa. Till en början anmärks fall som gäller vissa speciella frågor.
    Ändring av talan medges i viss utsträckning i underhållsmål. I NJA 1977 s. 600 medgav mannen i underrätten att utge underhållsbidrag med visst belopp för tiden närmast efter skilsmässan och med ett lägre belopp för tid därefter. Underrätten dömde ut högre underhållsbidrag

 

528 Olle Höglundän mannen medgivit för den senare perioden. Han frånföll då i hovrätten sitt medgivande för den förra perioden. Det tilläts han göra, eftersom beloppen ansågs inte kunna bestämmas utan hänsyn tillvarandra.
    I SvJT 1979 rf s. 8 framhöll hovrätten betydelsen av att dom på underhållsbidrag är tydligt utformad. Av allmänna processrättsliga grundsatser fick det enligt hovrätten anses framgå, att dom i underhållsmål inte får ges sådant innehåll att avgörandet, huruvida ändrade förhållanden som enligt GB 11:15 kan föranleda ändring i en dom beträffande underhållsbidrag, överlämnas åt de exekutiva myndigheterna eller hänskjutes till förnyad domstolsprövning rörande den tidigare domens tillämplighet. Uttalandet föranleddes av otydlighet beträffande varaktigheten av underhållsskyldigheten.
    Vid prövning av makes rätt till underhåll efter skilsmässa tages i praxis hänsyn till maken tillkommande sociala förmåner. Sålunda föreskrevs i NJA 1965 A 39, att underhållsbidrag skulle upphöra då den berättigade fått full ålderspension. På liknande sätt begränsades iNJA 1976 A 16 underhållsskyldigheten till tiden med hänsyn till attden underhållsberättigade hustrun kunde förväntas få sin försörjning tryggad genom förtidspension inom en inte alltför lång tid.
    De år 1978 införda reglerna om underhållsskyldighet utgår från att underhållsbidrag mellan makar inte skall komma i fråga efter äktenskapsskillnad. Det har dock förutsetts att make kan vara i behov av underhåll under en omställningsperiod, ibland längre. Även tidigare praxis innebar olika tillämpning för hemskillnadstid och för tid efter äktenskapsskillnad. Efter långvarigt äktenskap under vilket hustrun ägnat all tid åt hemmet har bidrag i regel dömts ut. HD har på senare tid bekräftat denna praxis och i sin tillämpning tagit hänsyn till äktenskapets längd och hustruns ålder, i förekommande fall ävenhennes hälsa. Detsamma gäller hovrättspraxis, såsom SvJT 1976 rf s. 49 (20-årigt äktenskap, hustrun 49 år), RH 1980:102 (34-årigt äktenskap, hustrun 56 år) och RH 1981:33 (23-årigt äktenskap, hustrun 54 år). I fallet RH 1980:102 tillerkändes hustrun underhållsbidrag trots att hon var i stånd att försörja sig själv. Som skäl anfördes att hon under lång tid varit frånvarande från den allmänna arbetsmarknaden varigenom både förvärvsmöjligheter och intjänade pensionsförmåner blivit mera begränsade än de annars skulle ha varit. Stor spännvidd hade också uppkommit mellan parternas inkomster. — I NJA 1976 A 19 tillerkändes hustru underhåll fastän hon var utbildad sjuksköterska. Hon kunde emellertid inte få anställning i hemorten och det ansågs tydligen inte kunna krävas att hon sökte arbete på annan ort. Hon bedömdes vidare inte kunna efter frånvaron på arbetsmarknaden

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 529få tillräcklig pension till sitt tillbörliga underhåll. - Exempel på kortvarigt äktenskap och ej bifall till underhållsyrkande utgör RH 1981:50, i vilket de nya, från och med den 1 juli 1979 gällande reglerna tillämpades. Hustru vägrades där underhållsbidrag efter tre års äktenskap, fastän hon var en ej svensktalande, 22 årig turkisk medborgare utan förvärvsarbete (delade meningar i hovrätten). Men i RH1982:118 tillerkändes hustrun underhåll så länge hon levde ogift (23 årigt äktenskap, hustrun 48 år, ohälsa).
    Enligt GB 15:11 kan rätten i underhållsfrågor meddela interimistiskt beslut för tiden tills lagakraftägande dom föreligger; sådant beslut går i verkställighet lika med lagakraftägande dom. Det kan dock när som helst återkallas av rätten. I SvJT 1979 rf s. 35 ansågs dom på underhållsbidrag till make och barn böra innehålla reglering av underhållsfrågan för hela den tid ett tidigare interimistiskt beslut om underhåll omfattade. — Fallet NJA 1976 s. 395 gällde verkställighet av dom i underhållsfrågan när interimistiskt beslut också förelåg. Underhållsbidraget skulle utgå från hemskillnadstidens utgång. Hovrätten höjde det av tingsrätten bestämda bidragsbeloppet men ändrade inte ett av tingsrätten meddelat interimistiskt förordnande. Verkställighet på grund av hovrättens dom kunde ske så snart hovrättens dom vunnit laga kraft för uttagande av det högre bidraget räknat från dendag då lagakraftägande dom i skillnadsfrågan förelåg och alltså ejendast från den dag då lagakraftägande dom i underhållsfrågan förelåg. — Mot hovrätts beslut under rättegången, varigenom ett i hovrätten framställt yrkande om interimistiskt beslut beträffande underhållsbidrag till frånskild make ogillats, har enligt GB 15:32 talan ej fått föras, NJA 1977 s. 112. Inte heller får talan föras mot hovrättsbeslut i dit fullföljd fråga om interimistiskt underhåll m. m., NJA 1981C 107 och 1982 C 29.
    Lagen (1966:680) om ändring av vissa underhållsbidrag, den s. k.indexlagen, gäller lagstadgad underhållsskyldighet enligt svensk lag. Den har tex ansetts inte vara tillämplig på bidrag som enligt utfästelse skulle utgå efter den underhållsskyldiges död. Inte heller har den ansetts tillämplig när underhållsskyldigheten bedömts enligt främmande lag. I NJA 1976 s. 471 ansågs lagen inte heller vara tillämplig p åunderhållsbidrag som bestämts genom interimistiskt beslut.
    Indexlagen har givit upphov till ett flertal processuella problem under årens lopp. Nya sådana problem har föranletts av 1978 års ändringar i lagen. Den följande redogörelsen för rättspraxis kräver en rekapitulation av lagens innehåll under olika tider. Lagen innebärsom bekant att vissa tidigare bestämda underhållsbidrag, nämligen sådana som bestämts före utgången av år 1965, till en början uppräknas med vissa i lagen angivna procenttal, högre ju äldre bidragen är.

 

34-43-168 Svensk Juristtidning

 

530 Olle HöglundVidare innebär lagen, att samtliga dessa äldre bidrag liksom sådana bidrag som bestämts efter utgången av år 1965 ändras kontinuerligt i anslutning till basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Enligt den ursprungliga lydelsen sker ändring första gången den 1 april det år basbeloppet för april månad med minst fem procent över- eller underskrider basbeloppet för april 1966 och därefter den 1 april varje år basbeloppet för mars månad med minst fem procent över- eller underskrider det basbelopp som låg till grund för senaste ändring. Varje ändring sker med det procenttal med vilket basbeloppet ändrats. Efter lagändring år 1978 gäller dock i fråga om underhållsbidrag till barn att bidragsbeloppet from den 1 april 1979 ändras endast med ett procenttal som utgör sju tiondelar av det nämnda procenttalet. Vidare gäller enligt samma lagändring att bidragsbelopp som under år 1979 eller senare år bestämmes under tiden jan —mars ändras tidigast den 1 april året därpå (NJA II 1978 s 460). Procenttalet fastställes av statistiska centralbyrån och ändringar har med få undantag skett den 1 april vart och ett av åren 1967—1981. Är 1982 skedde dock höjningen den 1 mars och inte den 1 april. Det sammanhänger med en ny lagändring, som gjordes år 1981 i sambandmed ändrade bestämmelser om basbeloppet. Enligt dessa senare bestämmelser, som gäller från och med den 1 januari 1982, fastställs basbeloppet endast en gång om året med giltighet från och med den 1 januari varje år. Detta har medfört den ändringen i 1966 års lag att omräkning av underhållsbidrag skall ske den 1 februari i stället för den 1 april. Övergångsvis har dock bestämts att omräkningen år 1982 skall ske den 1 mars. I enlighet med den ordning som infördes enligt 1978 års ändringar sker ej omräkning av bidrag som bestämts under de tre månaderna närmast före omräkningen, d.v.s. i fortsättningenunder nov., dec. och jan. närmast före omräkningen.
    När bidrag bestämts genom dom är tidpunkten för domens meddelande avgörande för frågan om ändring av bidragets belopp. Om överrätt prövar storleken av underhållsbidrag, blir bidraget bestämt genom överrättens dom även i fall då överrätten genom att fastställa underrättens domslut stannar för samma belopp som underrätten.Om i sådant fall höjning av bidragsbelopp enligt 1966 års lag inträffat under tiden mellan underrättens och överrättens domar, medför överrättens dom på fastställelse i själva verket en sänkning av bidraget, eftersom höjningen inte träffar det av överrätten bestämda beloppet. I sådana fall har förekommit att hovrätten för att möta denna konsekvens förordnat, att underhållsbidragen skall vid tillämpningen av 1966 års lag anses bestämda genom tingsrättens dom. Högsta domstolen har emellertid i ett par fall, NJA 1974 s. 496 och 657, ansett det

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 531lämpligare att överrätt städse direkt anger det belopp — eller de olika belopp för skilda tidsperioder — som skall utgå. Detta till undvikande av missförstånd i olika hänseenden rörande frågan, vid vilken tidpunkt bidraget skall anses bestämt. Principen har bekräftats i fallet NJA 1977 A 43. Nya processuella svårigheter har emellertid följt på 1978 års ändringar i 1966 års lag. Då infördes som nämnts principen, att omräkning inte skall göras av underhållsbidrag som bestämts under de tre månaderna närmast före omräkningstidpunkten. Det ledde i fallet NJA 1981 s. 634 till att HD nödgades överge nyssnämnda praxis. I fallet kom nämligen hovrätten att meddela sin dom på fastställelse av underrättens dom just under den nämnda tremånadersperioden (febr 1979). Detta medförde en förskjutning av omräkningen av bidraget ett år. HD, som inte heller ville ändra på den av tingsrätten bestämda underhållsskyldigheten, fann den bästa utvägen vara att förordna, att bidraget skulle anses bestämt genom den lägrerättens dom. HD fastställde i enlighet härmed tingsrättens dom och förordnade, att underhållsbidraget skulle vid tillämpning av 1966 års lag anses bestämt genom tingsrättens dom. Detta tillvägagångssätt är inte alltid nödvändigt, men det vill förefalla praktiskt att tillämpa samma princip genomgående (se HD:s domskäl). Principen har också sedermera tillämpats i NJA 1982 A 2.
    I det tidigare nämnda fallet NJA 1974 s. 657 fullföljdes talan av den underhållsskyldige. Detta gav med hänsyn till verkan av 1966 års lag upphov även till frågan om betydelsen av förbudet mot reformatio inpejus. HD slog fast, att den allmänna processuella grundsatsen omförbud att ändra en överklagad dom till nackdel för part som ensam fört talan mot domen ej utgjorde hinder mot att överrätten meddelade förordnande om sådan höjning av bidragsbeloppet som följde av 1966 års lag. Överensstämmande tillämpning i SvJT 1975 rf. s. 65. Däremot ansågs det i det nyssnämnda fallet NJA 1982 A 2 stå i strid med förbudet mot reformatio in pejus att när den underhållsberättigade fullföljt talan fastställa underrättens dom utan att se till att de höjningar enligt 1966 års lag som skulle ha inträtt, om tingsrättens dom vunnit laga kraft, kom den underhållsberättigade till godo. I ett hovrättsfall, SvJT 1974 rf s. 48, har dock otillåten taleändring ansetts föreligga, när part i hovrätten yrkat underhållsbidrag till barn med förhöjning enligt 1966 års lag, som inträtt under fullföljdstiden. I NJA 1977 s. 515 har emellertid slagits fast, att 1966 års lag är tillämplig på avtal om underhållsskyldighet sålunda att när höjning enligt lagen inträffar under det målet är föremål för rättens prövning (vid tiden för rättsfallet den 1 april) sådan höjning skall träffa även det avtalade underhållsbidraget. Frågan blev aktuell genom att makar i gemensam ansökan om äktenskapsskillnad yrkade bla fastställelse av träffad

 

532 Olle Höglundöverenskommelse om underhållsbidrag till barn. Eftersom betänketid skulle löpa, kunde dom meddelas först sex månader senare. Under tiden inföll den 1 april 1976 och inträdde generell höjning av underhållsbidrag enligt 1966 års lag. Denna ansågs tillämplig även på det i målet avtalade underhållsbidraget. Ytterligare höjning enligt sammalag skedde i HD, eftersom under den tid målet var föremål för HD:s prövning ännu ett år gått och ny höjning den 1 april 1977 ägt rum. — I NJA 1976 s. 409 uppkom fråga, vilken inverkan på rättegångskostnadernas fördelning en höjning enligt 1966 års lag under pågående process kunde ha. Sedan tingsrätten i fallet fastställt underhållsbidrag till barn, klagade den underhållsskyldige med yrkande om nedsättning av underhållsbeloppen. Under tiden målet var föremål för hovrättens prövning inföll den 1 april 1975 och inträdde generell höjning av underhållsbidrag enligt 1966 års lag. Hovrätten fastställde därefter tingsrättens domslut. Eftersom de i målet utdömda bidragen sålunda blivit slutligen bestämda genom hovrättens dom, kom de ej att träffas av höjningen den 1 april 1975. Den underhållsskyldige ansågs därmed ha vunnit visst bifall till sin talan om sänkning av bidragsbeloppen och blev befriad från skyldighet att ersätta motpartens rättegångskostnader i hovrätten. Kostnaderna kvittades.

 

b) Jämkning av underhåll
Jämkningsbestämmelserna ändrades också år 1978. Äldre rättsfall har därför i stor utsträckning förlorat sin betydelse. De fall som förekommit under den period denna översikt omfattar tas dock upp här.
    I ett äldre fall, NJA 1936 s. 4, hade årligt underhållsbidrag till hustru först bestämts genom rättens beslut i skilsmässomål och därefter nedsatts genom avtal, varefter mannen stämde på ytterligare nedsättning. Denna talan ogillades, enär väsentligen ändrade förhållanden icke påkallade större nedsättning i det ursprungligen bestämda bidraget än som redan avtalsvis skett. Jämförelsen med mannens nuvarande ekonomiska förhållanden ansågs alltså böra avse ställningen vid tiden för beslutet i skillnadsmålet, icke ställningen vid tiden för det senare ingångna avtalet. På motsvarande sätt ansågs i hovrättsfallet RH 1981:106 vid jämkning av underhållsbidrag till hustru efter äktenskapsskillnad i fall, då jämkning skett en gång tidigare, jämförelsen böra ske med förhållandena vid tiden för skillnadsdomen.
    En viktig principiell skillnad mellan den äldre och den nya lagstiftningen enligt 1978 års ändringar är, att vid bedömande av den underhållsskyldiges förmåga att utge underhåll de nya reglerna utgår frånde faktiska ekonomiska förhållandena, medan de äldre tog hänsyn till den verkliga förvärvsförmågan. Den tidigare ordningen medförde att i

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 533NJA 1976 s. 609 jämkning av bidrag till frånskild hustru inte skedde, när den bidragsskyldige mannen frivilligt slutat en lönande anställning och flyttat till annan ort, där han inte kunnat få arbete. Däremot skedde i NJA 1976 s. 660 jämkning till den underhållsberättigade hustruns förmån med hänsyn bla till hustruns ålder (61 år) och äktenskapets längd (30 år), när hustrun fått sluta anställning som honvid tiden för bidragets bestämmande beräknats få behålla och nu bedömdes ha små möjligheter till försörjning genom eget arbete.

 

c) Rättegångskostnader
    I mål om underhåll gäller allmänna regler om rättegångskostnader. I mål om underhållsbidrag till frånskild make kvittades rättegångskostnaderna i hovrätten, då parterna ansågs ha ömsom vunnit och tappat i sådan mån att ingendera parten borde vara skyldig att svara för motpartens kostnader i hovrätten, NJA 1977 C 13. Motsvarande kvittning gjordes i NJA 1979 s. 567. I detta senare fall bestred mannen underhållsskyldighet både i tingsrätten och i hovrätten. Tingsrätten biföll hustruns underhållsyrkande till viss del. Båda parter fullföljde. Hovrätten höjde bidraget men biföll inte helt hustruns ändringsyrkande. Frågan, om bidrag över huvud skulle utgå, ansågs inte ha dragit särskild kostnad. Kvittning skedde därför enbart efter en bedömning av hur mycket vardera parten vunnit och tappat beloppsmässigt. En annan bedömning alltså än i NJA 1956 s. 495, där den tillviss del vinnande parten fick full ersättning för rättegångskostnaderna i både tingsrätt och hovrätt.

 

5. Bodelning

I samband med äktenskapsskillnad är vanligt att makar före äktenskapsskillnaden träffar avtal om blivande bodelning. Sådant avtal är att skilja från bodelning genom avtal, d.v.s. själva bodelningen. Om det förra avtalet innefattar en fullständig uppgörelse mellan makarna, kan det i princip ändå inte gälla som bodelning utan att det bekräftas av parterna efter det att äktenskapsskillnad erhållits. I SvJT 1978 rf s.21 godtogs dock som slutlig bodelning med verkan från det äktenskapsskillnadsdomen vann laga kraft en skriftlig bodelningshandling, som makarna upprättat med vittnen inför den förestående skillnaden, utan att bekräftelse skett av parterna efter vunnen äktenskapsskillnad.
    En omdiskuterad fråga är vilken verkan som skall tillerkännas ett mellan makar träffat avtal om blivande bodelning. Å ena sidan kräver ju själva bodelningen viss form, å den andra förutsätter GB att makar kan, utan iakttagande av viss form, träffa avtal om blivande bodelning, se GB 11:16. Frågan besvarades i NJA 1978 s. 497. Ett mellan

 

534 Olle Höglundmakar efter vunnen hemskillnad muntligen träffat avtal inför bodelning ansågs med tre röster mot två bindande såsom sk föravtal, oansett formen för avtalet. Detta gick ut på att viss egendom (fastighet) skulle tillskiftas den ena maken till visst värde. Rättsfallsreferatet innehåller förutom skilda motiveringar inom domstolarna intressanta yttranden av advokatsamfundets styrelse, inom vilken meningarna också var delade. Att s. k. föravtal är bindande mellan makarna bekräftas också av NJA 1982 s. 230, som gällde giltigheten av ett skriftligt och bevittnat - preliminärt bodelningsavtal och som behandlats närmare i det föregående under 2 a.
    Skiftesmannens ställning och bodelningens natur har närmare behandlats av Walin i Ärvdabalken II s 238 ff i nära anslutning till vad familjerättskommittén, under ordförandeskap av Walin, anförde i dessa delar (SOU 1964:35 s. 429 ff). Det synsätt som här kommit tilluttryck har fatt sin bekräftelse i rättsfallet NJA 1978 s. 132. Där var frågan, huruvida den omständigheten att klanderfristen försuttits utgjorde sådant rättegångshinder som rätten enligt 34 kap. 1 § RB hade att självmant beakta. Frågan besvarades jakande. I motiveringen anförde HD bl. a. att bodelning genom skiftesman hade karaktär av judiciell förrättning, som mynnar i beslut som blir bindande förparterna. Jfr äv SvJT 1978 s. 354. Samma synsätt ligger till grund förde senare avgörandena i NJA 1980 s. 320 och 1982 s. 124, anmärkta i det följande.
    De i GB givna bestämmelserna om bodelning hindrar ej att talan instämmes direkt till domstol. I NJA 1969 s. 132 upptogs sålunda till prövning talan om fastställelse av att viss lös egendom ingick i makes giftorättsgods. På motsvarande sätt tilläts i NJA 1976 s. 656 fastställelsetalan av make, som ville få fastställt att han vid kommande (kompletterande) bodelning skulle äga tillgodoräkna sig ett belopp motsvarande hälften av värdet av en av andra maken ägd fastighet. (Jfr SOU 1964:35 s. 435.)
    När under pågående bodelning skiftesmannen hänvisat parterna atti särskild rättegång få prövat, huruvida viss egendom var ena makens enskilda egendom eller hans giftorättsgods, ansågs i NJA 1978 s. 720 målet ej utgöra mål rörande bodelning enligt GB 15:29. Nämnd skulle därför inte deltaga i tingsrättens prövning. Då emellertid så varit fallet undanröjdes tingsrättens dom och återförvisades målet till tingsrätten.
    Av skiftesman förrättad bodelning kan klandras av make genom talan vid rätten. Sådan klandertalan skall väckas inom tre månader efter delgivning av bodelningshandlingen. I plenimålet NJA 1980 s. 320 ansågs återställande av försutten tid möjligt när fristen för klander av

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 535bodelning försuttits. Av skiftesman förrättad bodelning har, enligt samma synsätt på bodelningens natur, i NJA 1982 s. 124 ansetts kunna bli föremål för resning. Se härom vidare ÄB II s 243 ff. Jfr även NJA 1978 s. 132, där avgörandet grundades bl. a. på bodelningens natur avjudiciell förrättning, anmärkt i det föregående.
    Enligt GB 13:2 skall make tilläggas egendom till täckning av gäld för vilken han häftar. I NJA 1977 s. 369 uppkom vid bodelning efter hemskillnad fråga, om make skulle erhålla täckning för gäld, när gälden hunnit bli preskriberad under tiden mellan giftorättsgemenskapens upplösning och bodelningen. Skiftesman, tingsrätt och hovrätt ansåg att maken skulle få täckning för all den gäld som förelåg vid tidpunkten för giftorättsgemenskapens upplösning, oavsett hur det gått med gälden därefter. HD kom till samma slut men med något skilda motiveringar inom domstolen. Majoriteten (tre ledamöter) menade att, om preskription inträtt och borgenärerna kunde anses ha uppgivit fordringsanspråken mot maken, detta innebar att maken genom preskriptionen erhållit en förmögenhetsökning motsvarande beloppet av skulderna. Men eftersom denna förmögenhetsökning tillfallit maken efter hemskillnaden, skulle den behandlas som hans enskilda egendom. Maken var därför enligt grunderna för GB 13:8 berättigad att vid bodelningen njuta tilldelning av sitt giftorättsgods för den förkovran detta vunnit genom preskriptionen. Skiftesmannen hade således förfarit riktigt, oavsett om preskription inträtt eller inte. Minoriteten (två ledamöter) fann det inte klarlagt att gälden preskriberats och menade därför att skiftesmannen förfarit riktigt genom att tillägga maken egendom till täckning av gälden.
    Make är vid bodelning berättigad till vederlag i vissa fall. Enligt GB 13:6 äger han erhålla vederlag av makarnas giftorättsgods, om andra maken genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter, genom missbruk av rätten att råda över sitt giftorättsgods eller genom annat otillbörligt förfarande vållat att detta minskats väsentligen. I NJA 1980 s. 214 ansågs vid bodelning med anledning av makes död arvinges anspråk på vederlag enligt GB 13: 6 äga företräde framför efterlevande makens rätt till boet enligt basbeloppsregeln i GB 13: 12 andra st.
    Betydelsen av att bodelning sker så att det klart framgår vilken egendom som tillskiftats den ena och den andra maken belyses av NJA 1976 s. 72. Där sökte efter verkställd bodelning ena maken handräckning enligt 191 § utsökningslagen för att från andra maken få ut viss egendom, som tillskiftats honom vid bodelningen eller som han ägt undanta från bodelningen. Varken upprättad bouppteckning eller bodelningshandlingen innehöll emellertid någon förteckning över makarnas lösöre. Av dessa handlingar framgick därför inte vilket lösöre

 

536 Olle Höglundsom utgjorde makarnas giftorättsgods och sålunda omfattades av bodelningen. Inte heller gav de tillräckligt besked i övrigt för att den väckta talan skulle kunna bifallas handräckningsvis. Ansökningen ogillades därför.
    Huvudregeln är att makarnas behållna giftorättsgods skall delas lika mellan makarna (GB 13: 3). Genom 1973 års lagstiftning infördes en ny s. k. skevdelningsregel, i GB 13: 12 a, innebärande att delning skall ske efter "annan grund som finnes skälig", om delning enligt övriga regler skulle framstå som uppenbart obillig med hänsyn till makarnas ekonomiska förhållanden och den tid äktenskapet varat. Make kan dock på grund av denna regel inte erhålla mera än vad somsvarar mot hans giftorättsgods, d.v.s. överensstämmande med vad som tidigare gällde vid s. k. återgångsdelning. Denna nya regel tillämpades i SvJT 1979 rf s. 14 i äktenskap som varat två och ett halvt år och vari förmögenhetsfördelningen mellan makarna var ojämn. Likaså vann regeln tillämpning i NJA 1980 s. 583 på makar som först sammanbott omkring ett och ett halvt år och därefter varit gifta i 2 år 9 mån. Mannens tillgångar, huvudsakligen en fastighet, uppgick till värde av 247 000 kronor, medan hustrun saknade tillgångar. Delningen genomfördes så att två tredjedelar tillades mannen och en tredjedel hustrun.
    När vid bodelning i anledning av makes död efterlevande maken fick egendom utöver giftorättsandelen och lämnade vederlag i form aven revers utan ränta och med förfallotid först efter efterlevande makens död, ansågs bodelningen innefatta eftergift, utgörande skattepliktig gåva, NJA 1981 s. 1132.
    I rättspraxis finns en rad avgöranden i arvsskattemål angåendeberäkning av efterlevande makes giftorättsandel i fall då livförsäkringar med förmånstagarförordnanden till förmån för maken eller annan föreligger. Dessa avgöranden tillhör närmast arvsskatterätten men nämns här i korthet. I NJA 1976 s. 629 ansågs skattskyldighet enligt 12 § lagen om arvsskatt och gåvoskatt inte föreligga för försäkringsbelopp, som tillföll efterlevande make på grund av förmånstagarförordnande, när maken blivit insatt som förmånstagare genom oåterkalleligt förmånstagarförordnande i samband med bodelning för att hans giftorätt skulle tillgodoses. Förmånstagarförvärvet ansågs därmed inte vara av benefik natur. — Ett svårt problem har det tydligen blivit att beräkna efterlevande makes skattefria giftorättsandel, när förmånstagarförvärv föreligger, antingen maken själv eller annan är insatt som förmånstagare. Tillämpningen gäller här 12 § första st. nämnda lag. Det grundläggande fallet är NJA 1939 s. 532, som visar att, när flera förmånstagarförordnanden föreligger, samtliga förvärv skall tas i betraktande vid beräkningen av efterlevande makens skattefria gifto-

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 537rättsandel, oavsett om maken själv eller annan är förmånstagare. Detta bekräftas t. ex. av NJA 1952 s. 72. Principen är densamma för beräkningen, när endast en försäkring föreligger men flera förmånstagare är insatta. Exempel härpå utgör NJA 1977 s. 462. Detta fall visar också, att hänsyn vid arvsbeskattningen inte tas till föreskrift i förmånstagarförordnande om annan beräkning av efterlevande makes giftorättsandel än som följer av lag. Däremot iakttas 104 § andra st. FAL. Enligt detta lagrum skall försäkringsbelopp, som utfaller på grund av återkalleligt förmånstagarförordnande, vid beräkning avgiftorätt, laglott m. m. behandlas som om det tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente. Undantag från denna regel gäller dock enligt tredje st. för tjänstegrupplivförsäkring såtillvida att andra stycket ej tillämpas på belopp som på grund av sådan försäkring tillfaller make, med make likställd eller bröstarvinge. Vid arvsbeskattning har dock utan hänsyn härtill tjänstegrupplivförsäkring medräknats vid bestämmande av efterlevande makes skattefria giftorättsandel, som beräknades till hälften av behållning och utfallande försäkringsbelopp, NJA 1979 s. 430 (jfr härom minoritetens votum i rättsfallet NJA 1980 s. 687 på s. 695. Samma fråga i hovrättsfallet RH 1981:104. Fallet NJA 1980 s. 34 visar beräkningen av efterlevande makens skattefria giftorättsandel, när maken vid bodelningen var berättigad till hela bobehållningen på grund av giftorätt enligt basbeloppsregeln i GB 13: 12 andra st. och flera försäkringar med förmånstagarförordnanden förelåg. — När äktenskapsförord förelåg av innehåll att all makes egendom skulle vara hans enskilda beräknades ej giftorättsandel för efterlevande maken i utfallande försäkringsbelopp, NJA 1980 s. 490. Detta fall innehöll också den processuella frågan, huruvida högre rätt kunde ingå i prövning av arvsbeskattning av annan arvinge än den som varit föremål för talan i den lägre rätten. Så ansågs liksom i tidigare fall ej kunna ske (se NJA 1980 s. 40 med hänvisningar; däremot har ändring till annan skattskyldigs förmån skett, se NJA 1976 s. 530, anm. i det följande under C 3 a). I NJA 1980s. 687  prövades frågan, om vid beräkning av efterlevande makens skattefria giftorättsandel enligt 12 § första st. AGL skulle medräknas andra försäkringar än sådana som skulle tas till beskattning i anledning av dödsfallet. Frågan besvarades jakande i HD med tre röster mot två. Skilda uppfattningar redovisas i fallet rörande innebörden av tidigare rättspraxis.
    I detta sammanhang kan också nämnas arvsskattemålet NJA 1980 s.524, där i fall, då bägge makar avlidit vid flygolycka, giftorätt beräknats för efterlevande make, ehuru man inte visste om någondera av makarna överlevt den andra.
    Såvitt gäller rättegångskostnader kan nämnas hovrättsfallet RH

 

538 Olle Höglund1980:44, där allmän rättshjälp i angelägenhet rörande bodelning ansågs omfatta även rättegång med anledning av klander av bodelningen.

 

6. Ogifta samboende
    Inom familjerättslagstiftningen infördes genom 1973 års reform vissa regler av betydelse för ogifta samboende. De gällde bostaden och vårdnaden om barn. Av betydelse blev också 1976 års ändringar i vårdnadsreglerna. Med utsökningsbalken, som trädde i kraft den 1 januari 1982, erhölls också regler av särskild betydelse för ogifta samboende. I utsökningsbalken har sålunda särskilt uppmärksammats frågan om de samboendes egendomsförhållanden utåt, alltså mot borgenärer.
    Vissa presumtionsregler för äganderätt till lös egendom har införts i 4 kap. 18 och 19 §§ UB. Det förhållandet att gäldenären "varaktigt sammanbor med annan under äktenskapsliknande förhållanden" har i UB 4: 19 jämställts med det fallet att makar varaktigt sammanbor med varandra. Där föreskrivs i fråga om lös egendom som makarna eller de samboende har i sin gemensamma besittning, att gäldenären anses som ägare till egendomen, om det ej görs sannolikt att de är samägare till egendomen enligt samäganderättslagen och det ej heller framgår att egendomen tillhör den andre eller någon annan. Vid tvist om egendomen kan liksom förut hänvisning ges om väckande av talan (UB 4:20). Redan i fallen NJA 1979 s. 302 I och II ansågs 69 § utsökningslagen analogiskt tillämplig på ogifta samboende.
    När det gäller förhållandet inåt, eller alltså de samboende emellan får här hänvisas till de här förut under A 1 b anmärkta fallen NJA 1980 s. 705 och RH 1982: 2 liksom där anmärkta fall gällande makar utan giftorättsgemenskap.
    Familjelagssakkunniga har i sitt betänkande (SOU 1981:85) "Äktenskapsbalk" tagit upp vissa regler för ogifta samboende i en särskild avdelning av förslaget till äktenskapsbalk (19 kap.). Reglerna är avsedda för dem ": om, utan att vara makar, har gemensamt hem och hushåll och samlever under äktenskapsliknande förhållanden". De går ut på att skydda den svagare parten vid upplösningen av ett samboende. Bostad och bohag som förvärvats för gemensamt begagnande skall anses tillhöra dem tillsammans till lika andelar. Möjlighet ges också bl. a. till uppgörelse i form av bodelning beträffande sådan bostad och sådant bohag.
    Även vissa andra frågor än de nu berörda har uppkommit i förhållandet mellan ogifta samboende och prövats av domstolarna. Utan att slutligen åberopa lagen om ogifta samboendes gemensamma bostad gjorde i NJA 1978 s. 524 den ena parten (kvinnan) anspråk på hyreslä-

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 539genhet efter förhållandets upplösning på den grund att hon förhyrde lägenheten i andra hand av den andra (mannen), vilken var den som förhyrt lägenheten men flyttat därifrån. Omständigheterna var sådana att kvinnan inte ansågs ha gjort sannolikt, att ett hyresförhållande uppkommit mellan parterna. Begäran om handräckning för att få kvinnan avhyst vann därför bifall.
    Vid beräkning av ersättning enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs ansågs i RH 1982: 4 undantaget i 1 § andrastycket 2 lagen (1974: 12) om anställningsskydd tillämpligt på kvinna, som var anställd i företaget och som var samboende med direktör i företaget. Hon fick därför ej tillgodoräkna sig uppsägningstid enligt sistnämnda lag.
    I ett fall av samboende uppkom efter mannens död tvist mellan kvinnan såsom universell testamentstagare och ett mannens trolovningsbarn såsom arvinge om rätt till försäkringsbelopp. Förmånstagarförordnande förelåg till förmån för "arvingar". Detta förordnande tolkades efter ordalydelsen till barnets förmån, NJA 1976 s. 24. — Vid arvsbeskattning gäller enligt 28 § tredje st. AGL, att med make jämställs den som vid tiden för dödsfallet sammanlevde med den avlidne, om de sammanlevande tidigare varit gifta med varandra eller gemensamt har eller har haft barn. Detta lagrum tillämpades i RH 1980:55 på en kvinna, som sammanbott med den avlidne i nära femtio år och hade ett barn som alltifrån 3 års ålder vistats i det gemensamma hemmet och där erhållit vård och fostran som de sammanboendes eget barn. — Enligt samma lagrum räknas styvbarns- och fosterbarnsförhållande lika med skyldskap. Med fosterbarn avses barn, som före fyllda 16 år stadigvarande vistats i den avlidnes hem och därvid erhållit vård och fostran som eget barn. Dessa bestämmelser tillämpades i SvJT 1978 rf. s. 36. En man hade där efter hustruns död anställten kvinna som hembiträde. Mannen hade en dotter i äktenskapet vilken då var i 10-årsåldern. Mannen och hembiträdet började snart sammanleva under äktenskapsliknande förhållanden och betraktadesig som trolovade. Kvinnan kom därmed att ta del i dotterns uppfostran tills dottern vid 18 års ålder påbörjade sin utbildning. Dottern betraktade kvinnan som sin fostermor. När kvinnan dog, erhöll dottern och hennes man kvarlåtenskapen på grund av testamente. Arvsbeskattning skedde enligt klass I. Jfr SvJT 1980 rf. s. 5 ang. finska krigsbarn i svensk familj.
    I flera hovrättsfall har den som sammanbott med tilltalad i brottmål hörts som vittne i målet utan ed (RB 36: 13 andra st., jfrt med 36: 3), SvJT 1973 rf. s. 19, 1975 rf. s. 14 och 1975 rf. s. 67. Kvinna som tidigare varit förlovad med och samboende med tilltalad har ansetts ej

 

540 Olle Höglundkunna enligt RB 36:3 undandra sig att vittna i brottmål mot den tilltalade, RH 1981:200.

 

B Föräldrabalken
1. Bördsprocess
Gällande bestämmelser, som svarar mot de tidigare bördsprocessreglerna, återfinns nu i FB 3 kap., där de bildar en första avdelning under den gåtfulla rubriken "Mål om förklaring att viss man ej är fader". Talan om sådan förklaring kan väckas av mannen eller barnet. De tidsfrister som tidigare gällde för mannens talan slopades genom 1976 års lagstiftning. För det fall att mannen är död kan talan väckas av var och en av hans arvingar. På motsvarande sätt skall talan av barnet väckas mot mannens arvingar när mannen är död. När mannen dött under pågående mål om barns äktenskapliga börd, vari talan väckts av barnet, har mannens arvingar ansetts inträda som part i målet i och med mannens död, NJA 1978 s. 676.
    Har mannen förlorat sin talan på grund av tidigare gällande preklusionsbestämmelse, kan inte heller fullföljd ske från mannens sida i bördsmål vari talan väckts av barnet, NJA 1980 s. 241. Detsamma gäller i fråga om extraordinära rättsmedel. Har talan ej blivit väckt inom (tidigare) föreskriven tid, har mannen och hans arvingar därefter ingen möjlighet att genom anlitande av extraordinära rättsmedel få barnets börd prövad ens om nya bevis yppats som klart ådagalägger att barnet ej har äktenskaplig börd. Om åter talan blivit instämd i rätt tid men ogillad, kan resning beviljas även efter preklusionstidensutgång (Cars, Om resning i rättegångsmål s. 163—165).
    Resning kan beviljas mannen i tidigare avgjort bördsmål, om han kan visa blodprov på att han icke är barnets fader. Så skedde i NJA 1979 s. 442. Detta fall har sitt särskilda intresse även därigenom att det gällde tvillingar, i fråga om vilka blodundersökning gav upphov till skilda utlåtanden. Beträffande det ena barnet innehöll utlåtandet, avgivet den 31 augusti 1977, att resultatet av blodundersökningen gjorde möjligheten av mannens faderskap till barnet i så hög grad osannolik, att det på vetenskapens dåvarande ståndpunkt torde få anses uppenbart att mannen inte var barnets fader. I fråga om det andra barnet uttalades att resultatet av blodundersökningen gjorde det osannolikt att mannen skulle kunna vara barnets fader. För uteslutning av mannens faderskap krävs enligt FB 1: 2 första st. 2, att det på grund av barnets arvsanlag eller annan särskild omständighet kan hållas för visst att mannen ej är barnets fader. Detta krav var enligt utlåtandet klart uppfyllt i fråga om det förstnämnda barnet men inte

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 541beträffande det sistnämnda. I utlåtandet hade sålunda använts det starkaste av rättskemiska laboratoriets standardutlåtanden i uteslutningsfall, när det gällde det förstnämnda barnet, men det svagare av laboratoriets standardutlåtanden för uteslutningar beträffande det sistnämnda barnet. I ärendet avgav emellertid även socialstyrelsen yttrande, som inkom till HD den 21 februari 1979. Däri uttalades att möjligheten av mannens faderskap till det sistnämnda barnet var i så hög grad osannolik, att det på vetenskapens dåvarande ståndpunkt torde få anses uppenbart, att mannen inte var fader till barnet. Yttrandet grundades bl. a. på det förhållandet att det var mycket sällsynt att tvillingar har olika fäder. HD fann, med hänsyn till innehållet i utlåtandet och yttrandet, att det kunde hållas för visst att mannen ej var fader till någotdera av barnen, och beviljade resning. I fallet NJA 1979 C 26 beviljades resning i ett mål, där barn förklarats sakna äktenskaplig börd. I resningsärendet företeddes yttrande av socialstyrelsen av innebörd, att ett i det tidgare avgjorda målet åberopat utlåtande av rättsantropologen med. dr T Romanus över företagen rättsantropologisk undersökning inte var hållbart i den meningen att det "fick anses vara uppenbart" att mannen i äktenskapet inte var barnets fader. Faderskapet fick ändock enligt styrelsen anses osannolikt. HD förordnade att målet skulle tas upp på nytt av tingsrätten. —I detta sammanhang kan också nämnas NJA 1976 C 466, där mannen i ett tidigare upplöst äktenskap sökte resning i skillnadsmålet under åberopande av utlåtande över rättsserologisk undersökning, enligt vilket det fick anses uppenbart att mannen inte var fader till ett barn i äktenskapet. Den sålunda åberopade omständigheten, att mannen inte var fader till barnet, kunde emellertid enligt HD:s beslut inte, innan dom i bördsfrågan på särskild talan därom erhållits, utgöra skäl till resning i skillnadsmålet.
    Tidigare fanns ej möjlighet att mot andra partens bestridande framtvinga tagande av blodprov i ett resningsärende eller för att möjliggöra resning. Ändring har skett däri.
    När ett barn förklarats sakna äktenskaplig börd, har den presumerade fadern genom resning befriats från honom ålagd underhållsskyldighet i förhållande till barnet (NJA 1940 s. 223, 1956 C 345, 1973 C 28 samt NJA 1978 C 62 och 63). I denna rättstillämpning har ändring skett genom NJA 1981 s 496. I detta fall förde mannen talan — ej ansökan om resning — om befrielse från underhållsskyldighet mot barn i äktenskap, sedan det fastställts att han inte var fader till barnet. Hovrätten ansåg, att frågan om mannens underhållsskyldighet inte kunde på den av mannen angivna grunden ånyo komma under prövning i ordinär ordning, och avvisade hans talan. HD kom till samma

 

542 Olle Höglundslut men med en annan motivering. HD anförde att det bör anses som allmän regel att en lagakraftvunnen dom, som fastställer att mannen i äktenskapet inte är far till barnet, utan vidare medför att den tidigare underhållsdomen blir utan verkan — och detta även såvitt avser skyldighet att utge underhållsbidrag för förfluten tid. Då i enlighet härmed den tidigare underhållsdomen blivit utan verkan saknades enligt HD anledning att pröva mannens talan. Denna ståndpunkt synes innebära att inte heller resning skall beviljas i underhållsmål för att mannen skall erhålla befrielse från underhållsskyldighet efter dom på att han ej är barnets fader. Utan att instämma bördstalan kan däremot den presumerade fadern icke undgå underhållsskyldighet (NJA 1978 C 153). Han kan sålunda inte vinna befrielse genom bevisning i underhållsmålet om att han ej är barnets fader. Den verklige fadern kan, sedan barnet förklarats sakna äktenskaplig börd, åläggas utge underhållsbidrag jämväl för tiden dessförinnan.
    I NJA 1968 s. 183 berättigades den äkta mannen, sedan barn genom dom förklarats sakna äktenskaplig börd och annan person förklarats vara fader till barnet, att av denne (retroaktivt utan begränsning) utfå ersättning för kostnader som han haft under tiden före domen för barnets försörjning. På motsvarande sätt fick i NJA 1975 s.330, sedan barn i äktenskap förklarats sakna äktenskaplig börd, äkta mannen (med visst något reducerat belopp) ersättning av fadern till barnet för underhåll som han utgivit efter äktenskapsskillnad. Denna rätt till ersättning inskränktes genom 1976 års lagstiftning. Den föreligger nu enligt FB 7: 18 endast om det finns särskilda skäl (NJA II 1976 s. 471). I gengäld har genom ändring år 1979 i lagen (1969:620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag införts rätt för den äkta mannen att få ersättning av allmänna medel för underhållsbidrag som han utgivit enligt FB 7:2, d.v.s. under tid då han ej varaktigt bott tillsammans med barnet (NJA II 1979 s 517 ff). I NJA 1978 s. 144 fick frånskild man efter dom på att barn i äktenskapet saknade äktenskaplig börd och annan man förklarats vara barnets fader regressrätt mot den senare mannen enligt äldre regler, gällande före den 1 januari 1977. Regressanspråket gällde bidrag för tiden 17 januari 1968 — 30 maj 1969. HD uttalade att regressanspråk av detta slag skall bedömas enligt de rättsregler som gällde vid tiden för anspråkets uppkomst. Med sådan tid avses enligt NJA 1981 A 10 den tid då bidrag eller andra kostnader erlades.
    Allmän rättshjälp som beviljats part i mål om äktenskaplig börd har ej ansetts omfatta även ansökan om resning i målet, NJA 1976 s.538.

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 5432. Fastställande av faderskap
I fråga om barn som ej är att anse som barn i äktenskap fastställs faderskapet genom erkännande eller genom dom (FB 1:3).
    Har erkännande lämnats och det senare visas att den som har lämnat erkännandet ej är fader till barnet skall rätten förklara att erkännandet saknar verkan mot honom (FB 1:4 tredje st.).
    Att beviskravet vid tillämpning av FB 1:4 tredje st. är strängt bekräftas av NJA 1977 s. 545. I målet åberopades dels utlåtande den 29 januari 1976 av statens rättskemiska laboratorium över rättsserologisk undersökning, enligt vilken resultatet av undersökningen gjorde det osannolikt att mannen skulle kunna vara barnets fader, dels utlåtande den 24 juni 1976 av socialstyrelsen av innehåll att mannen med stor sannolikhet kunde uteslutas som far till barnet. HD fann utredningen ge vid handen, att det förelåg en viss, ehuru mycket begränsad möjlighet att mannen kunde vara barnets fader, och menade att sannolikheten härför inte kunde anses så ringa att den — mot bakgrund av de stränga bevisningskrav som uppställts i lagstiftningens förarbeten (se särskilt NJA II 1950 s. 55) — kunde lämnas obeaktad. Mannens talan ogillades. I NJA 1979 s. 408 ansågs däremot beviskravet uppfyllt, trots att företagen rättsserologisk undersökning inte givit anledning till den starkare av de uteslutningsformuleringar som brukar användas avstatens rättskemiska laboratorium (jfr det föregående vid B 1). I utlåtande den 7 juli 1976 förklarades att resultatet av företagen blodundersökning gjorde det "osannolikt" att mannen skulle kunna vara barnets fader. Efter förordnande av hovrätten företogs förnyad rättsgenetisk undersökning. I utlåtande den 23 januari 1978 över den förnyade undersökningen angavs, efter redogörelse för gjorda fynd, avslutningsvis att möjligheten av mannens faderskap var "höggradigt osannolik". Sedan HD förordnat att socialstyrelsen skulle avge yttrande i målet, inkom styrelsen med ett av laboratorn vid statens rättskemiska laboratorium Jack Valentin den 4 december 1978 avgivet yttrande, vari närmare förklarades innebörden av de båda vanligen använda uteslutningsformuleringarna och berördes närmare fynden i målet. Den sammanfattande bedömningen var enligt yttrandet, att den föreliggande uteslutningen borde kunna betraktas som fullgod. HD fann med hänsyn till den framlagda utredningen avvikelsen från den starkare uteslutningsformuleringen när det gällde bedömning och uttryckssätt inte kunna tillmätas avgörande betydelse. Mannens talan bifölls alltså.
    Av NJA 1978 s. 473 framgår, att mål enligt FB 1: 4 tredje st. om ogiltigförklaring av faderskapserkännande ej är att hänföra till mål som avses i 3 kap. FB (förut 1969 års lag). Den särskilda regeln om

 

544 Olle Höglundrättegångskostnader i FB 3:11 är därför inte tillämplig, utan de vanliga kostnadsreglerna i RB 18 kap. gäller. Mål av detta slag var ej heller vid denna tid sådant att förordnande om blodundersökning enligt den särskilda lagen därom (1958:642) kunde meddelas i målet, NJA 1977 s. 545, 1979 C 166 och. 1980 C 16. Ny lagstiftning föreligger nu i denna senare del.
    Sedan jugoslavisk medborgare här i landet avgivit faderskapserkännande beträffande ett här fött barn av jugoslavisk moder, uppkom fråga om ogiltigförklaring av erkännandet. Denna fråga ansågs i hovrättsfallet SvJT 1977 rf. s. 8 skola bedömas enligt svensk rätt, då erkännandet gjorts enligt svensk rätt.
    I NJA 1978 s. 461 var fråga om underhållsskyldighet till barn när först en man erkänt sig vara fader till barnet men erkännandet sedermera förklarats vara utan verkan och därefter annan man förklarats vara fader till barnet. Talan mot den senare om underhållsskyldighet för tiden från barnets födelse oĝillades såvitt angick tiden från barnets födelse till och med den dag då den förres faderskapserkännande förklarades sakna verkan. Skälet härtill var att bidragsförskott utgått till barnet och att den senare mannen ej skulle ha förpliktats utge underhållsbidrag med högre belopp än bidragsförskottet. I domskälen anförde HD vidare bl. a., att den förre mannen enligt lagen (1969: 620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag haft rätt till ersättning av allmänna medel i den mån han utgivit underhållsbidrag, utan att statsverket haft regressrätt mot den senare mannen. I sistnämnda hänseende har år 1979 införts en ändring i nyssnämnda lag. Numera gäller sedan den 1 juli 1979 enligt 4 § andra st. att staten far kräva tillbaka utgiven ersättning, om det finns särskilda skäl (NJA II 1979 s. 517 ff).
    När det gäller faderskapsprocessen har barnets moder i faderskapsmål behandlats som part när det gällt ersättning för inställelse till blodundersökning, jfr 3 § lagen om blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap, NJA 1979 s. 258.
    I fallet SvJT 1979 rf. s. 49 uppkom fråga om den uppgivne fadern, som av modern angavs till namnet och sades vistas å okänd utrikesort, existerade. God man förordnades för honom men kunde inte identifiera honom. På gode mannens yrkande avvisade tingsrätten käromålet. Hovrätten fann däremot att det förhållandet, att gode mannen hade svårigheter att få kontakt med sin huvudman, inte varatt behandla som en fråga om rättegångshinder utan fick beaktas vid bedömande av frågan huruvida faderskapstalan skulle bifallas eller ej. Hovrätten återförvisade därför målet till tingsrätten.
    I NJA 1982 s. 650 var förhållandet det att modern gjort gällande att

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 545barnet avlats under en sällskapsresa till London och att fadern var en av deltagarna i resan. För att kunna identifiera mannen sökte barnet editionsföreläggande enligt RB 41: 1 för researrangören med begäran att denne skulle tillhandahålla förteckning över resenärerna. Avsikten med framställningen var sålunda att få fram part i mål om faderskap. Varken tingsrätt eller hovrätt ansåg det åberopade lagrummet tilllämpligt på situationen. HD ansåg däremot de i RB 41: 1 angivna förutsättningarna föreligga och biföll framställningen. Av researrangören gjord invändning med hänsyn till resenärernas integritet ansågs inte innefatta förhållande som enligt RB 38: 2 kunde medföra undantag från skyldigheten att förete skriftlig handling som bevis.
    Faderskapsregeln är numera intagen i FB 1:5. Dess principiella innebörd och tillämpning i praxis har utförligt behandlats i Svensk Familjerättspraxis, där jag sökt ge en systematisk framställning av rättspraxis under olika skeden. Den innehåller som bekant två led, i det att det gäller att först utreda, huruvida den utpekade mannen haft samlag med modern å tid då barnet kan vara avlat, och därefter fastställa, om det är sannolikt att barnet avlats av mannen. I praxis har tillämpningen av det senare ledet tilldragit sig största uppmärksamheten. Det viktigaste bevismedlet är blodundersökningen. Men även andra faktorer spelar här in. Efter tillkomsten av FB har dockt. ex. "en manifesterad nedsättning av mannens fruktsamhet" ej i och för sig ansetts göra mannens faderskap osannolikt. I resningsärendet NJA 1979 C 255 ansågs läkarintyg om allvarligt nedsatt befruktningsförmåga inte ha sådant bevisvärde att det sannolikt skulle ha lett till annan utgång i faderskapsmålet, i följd varav resningsansökningen lämnades utan bifall.
    När det gäller blodundersökning är att märka att blodgruppstillhörigheten i vissa fall inte kan med säkerhet fastställas på grundval av enstaka prov. Detta gäller t. ex. inom viss tid efter blodöverföring (blodtransfusion). I NJA 1976 C 321 beviljades sålunda resning i ettmål om positiv bördstalan, förd av barnet efter upplysning om att den påstådde fadern, som var avliden, kort före sin död tillförts avsevärda mängder blod genom transfusion.
    Blodgruppsstatistisk beräkning används av statens rättskemiska laboratorium systematiskt sedan den 1 jan. 1970, då den nya faderskapslagen trädde i kraft. Därvid följer laboratoriet nordisk vägledning fördet rättsliga bedömandet av serologiska undersökningar i faderskapsärenden. Enligt denna talar ett blodgruppsstatistiskt faderskapsindex större än 19 (19:1) för faderskap, medan ett blodgruppsstatistiskt faderskapsindex mindre än 0,053 (1: 19) talar mot faderskap. Ett blodgruppsstatistiskt faderskapsindex mellan 19 och 0,053 kan däremot

 

35—43-168 Svensk Juristtidning

 

546 Olle Höglundknappast i och för sig tillmätas betydelse. I faderskapsärenden, i vilka två undersökta faderskapsmöjligheter föreligger, kan på samma sätt ett inbördes förhållande mellan de två männens blodgruppsstatistiska faderskapsindices, som överskrider storleken 19 till 1 (95 % till 5 %) anses tala för den ena mannens faderskap framför den andres. Ett inbördes förhållande mellan två mäns blodgruppsstatistiska faderskapsindices, som ej överskrider denna storlek, torde i och för sig icke kunna tillmätas betydelse. Laboratoriet meddelar i sina utlåtanden numera faderskapsindex vanligen endast i fall då detta är lika med eller underskrider 0,053 (5 %) eller är lika med eller överskrider 19 (95 %).
    I NJA 1976 s. 371 bifölls faderskapstalan, trots att faderskapsindex för den utpekade mannen var så lågt som 2,587 och modern haft samlag även med en annan, oidentifierad man under konceptionstiden. Detta samlag låg emellertid så tidigt i tiden att sannolikheten föratt barnet avlats redan då var med hänsyn till barnets vikt och längd vid födelsen så låg som 0,2 %. HD fann omständigheterna — till dem hörde också att modern under konceptionstiden upprätthållit stadig förbindelse med den utpekade mannen och haft samlag med honom vid många tillfällen — göra det sannolikt att barnet avlats av den utpekade mannen.
    Enligt de nya reglerna får talan föras mot två eller flera mänsamtidigt. I FB 3: 6 andra st. stadgas t. o. m. att socialnämnden skall föra talan mot den man eller de män som skäligen kan komma i frågasom fader till barnet. I NJA 1978 s. 601 fördes faderskapstalan mot flera män, fyra stycken. En föll bort genom blodundersökning. För de återstående tre, här benämnda A, B och C, angavs faderskapsindex till 71,327 för A, 0,813 för B och 0,432 för C. På grundval därav beräknades sannolikheten för deras faderskap, under förutsättning att endast dessa tre kunde komma i fråga till faderskapet, till 98,3 % förA, 1,1 % för B och 0,6 % för C. Beträffande C blev dock ej visat, att han haft samlag med modern under tid då barnet kunde vara avlat. I fråga om A och B var styrkt samlag under konceptionstiden. I målet fanns vidare fog för antagande att modern under konceptionstiden haft samlag med ytterligare män. Socialstyrelsen avgav yttrande i målet den 28 april 1978, vari styrelsen anslöt sig till en av professor Birger Broman verkställd utredning i ärendet. I denna lämnades intressanta principiella synpunkter på blodgruppsgenetisk bedömning i faderskapsärende med identifierade och blodgruppsserologiskt undersökta män samt samtidigt förekommande en eller flera oidentifierade män. Bl. a. anfördes att vid ett högt faderskapsindex (såsom 70 eller mera) i vissa fall, när endast en oidentifierad man fanns och i

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 547övrigt säkra uppgifter om samlagstidpunkten m. m. förelåg, en bedömning kunde göras innefattande ett positivt faderskapsindicium för mannen med högt index. Annars kunde ett index av nämnd storleksordning inte ge vägledning, speciellt inte när mer än en oidentifierad man kunde antas förekomma. I undantagsfall, när faderskapsindex uppgick till ett mycket stort tal (såsom 1 000 eller mera), torde enligt utredningen även vid förekomst av en eller flera oidentifierade män ett sådant högt index kunna bedömas utgöra ett klart positivt indicium för mannens faderskap. HD fann att A:s index visserligen i jämförelse med motsvarande värde för B innebar en alldeles klar sannolikhetsövervikt för A:s del. Det fanns emellertid anledning räkna med att modern under konceptionstiden också haft samlag med åtminstone två män, som inte kunde identifieras i målet och beträffande vilka uppgifter saknades om tidpunkt för samlag och andra förhållanden. HD slöt, att när som här mer än en oidentifierad man var möjlig som fader och viktiga omständigheter även i övrigt var oklara det inte kunde, trots ett så högt faderskapsindex som A:s, anses föreligga sådan grad av sannolikhet för faderskap som var förutsättning för bifall till faderskapstalan.
    Ett fall med mycket högt faderskapsindex och en eller flera oidentifierade män utom den utpekade fadern kom upp i NJA 1981 s. 594.målet hade företagits både rättsserologisk undersökning och utvidgad rättsgenetisk undersökning. Ett sammanvägt faderskapsindex avseende både den rättsserologiska och den utvidgade undersökningen kunde enligt statens rättskemiska laboratorium beräknas till storleksordningen 850—1800. Protokollet över den utvidgade undersökningen (febr. 1978) utmynnade i utlåtandet att resultatet av undersökningen inte uteslöt möjligheten att den utpekade mannen skulle kunna vara barnets fader och att med hänsyn till faderskapsindex' storlek denna möjlighet framstod som sannolik. Socialstyrelsen anslöt sig i yttrande den 2 juli 1980 till ett av docenten Jack Valentin avgivet yttrande efter utredning i ärendet särskilt med avseende på frågan, vilken betydelse den utpekade mannens faderskapsindex borde tillmätas om det skulle anses utrett att modern haft samlag även med andra män under konceptionstiden. Efter en ingående utredning (se rättsfallsreferatet s. 598 ff) anförde Valentin sammanfattningsvis: Vid prövning med olika antaganden om antalet "ytterligare" män som kunde förefalla rimliga erhölls en faderskapssannolikhet över 95 % för den utpekade mannen, om det antogs att antalet okända män i ärendet var lägre än 40—50 eller, i visst fall, åtminstone lägre än 10—15. Biostatistiskt sett var därmed bevisningen för att mannen var fadern övertygande, om antalet okända män var lägre än 10—15 (ev. 40—50). HD fann den

 

548 Olle Höglundutvidgade rättsgenetiska undersökningen ha givit ett så högt faderskapsindex att biostatistiskt sett mycket starka skäl förelåg för att den utpekade mannen var fader till barnet. Anledning förelåg inte att anta att modern under konceptionstiden haft samlag med så många oidentifierade män att bevisvärdet av den rättsgenetiska undersökningen på ett avgörande sätt rubbades. Det måste därför enligt HD anses sannolikt att barnet avlats av mannen i fråga. Faderskapstalan bifölls alltså.
    Med 1969 års särskilda faderskapslag infördes också nya regler om rättegångskostnader i faderskapsmål (nu FB 3: 11 och 12). När reglerna år 1976 överfördes till FB 3: 11 och 12 begränsades tillämpningsområdet till fall då barnavårdsnämnd, numera socialnämnd, för barnets talan i målet. När barnet uppnått myndig ålder under processens gång, har de särskilda kostnadsreglerna i FB 3:11 och 12 ansetts analogiskt tillämpliga i överrätt, trots att barnavårdsnämnden där inte längre biträdde barnet, NJA 1977 s. 531.
    I faderskapsmål beviljad rättshjälp åt den utpekade fadern har ansetts omfatta även dennes talan i särskilt mål om utdömande av vite, som förelagts honom i samband med förordnande om blodundersökning, NJA 1980 s. 667.
    Barnets moder har i faderskapsmål behandlats som part när det gällt ersättning för inställelse till blodundersökning, NJA 1979 s. 258.
    Förordnande om blodundersökning kan enligt den särskilda lagen därom (1958:642) förenas med vitesföreläggande (2 §). I NJA 1981 s.872 ansågs den omständigheten, att tingsrätten till följd av mannens vägran att underkasta sig blodundersökning hävt sitt förordnande om vitesföreläggande under det frågan om vitets utdömande var föremål för prövning i högre rätt, ej utgöra skäl mot att vitet dömdes ut. I hovrättsfallet RH 1981:127 dömdes däremot vitet ej ut, trots att förelagd tid ej iakttagits. Underlåtenheten ansågs ej ha berott på tredska och inte ha föranlett nämnvärd olägenhet i målet.
    Det är ett allmänt intresse att faderskapet blir rätt fastställt. Resning kan därför beviljas i faderskapsmål. Så har skett t. ex. när en man genom dom förklarats vara fader men det sedermera genom blodprov eller annat bevis blivit styrkt att hans faderskap är uteslutet. Från senare tid kan som exempel nämnas NJA 1979 C 360 samt 1980 C 179, 247, 410, 452 och 460. Även när modern beträtts med osann partsutsaga, t. ex. om samlag med andra män, har resning beviljats, ex. NJA 1977 C 112. I NJA 1978 C 169 beviljades resning på mannens begäran men vägrades mannen, som hade rättshjälp, ersättning av allmänna medel för kostnad för blodundersökning. Undersökningen hade utförts efter det att rättshjälp beviljats men innan resningsansökningen gjordes. HD — som sade sig ej ha att pröva huruvida utgiften kunde

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 549betraktas som en kostnad för utomprocessuell utredning enligt 25 § rättshjälpslagen — fann kostnaden inte vara ersättningsgill som kostnad för bevisning vid domstol. När av ett i det tidigare målet taget blodprov nu kunde dragas andra slutsatser än då beviljades resning i NJA 1978 C 417.

 

3. Adoption
Ett ej ovanligt fall av adoption är att en make adopterar andra makens barn. Barnet skall då enligt FB 4: 8 anses som makarnas gemensamma och får sålunda en fast rättslig anknytning till båda makarna. I NJA 1976 s. 702 var syftet tydligen detsamma men på grund av förhållandena kunde det ej nås. En man sökte tillstånd till adoption av en kvinnas dotter, till vilken han själv var den biologiske fadern. Rättsligt var dottern barn i kvinnans äktenskap med en annan man, som hade avlidit. Syftet med adoptionen var tydligen att åstadkomma en rättslig anknytning mellan sökanden och dottern som svarade mot den faktiska samhörighet som rådde mellan dem. En adoption skulle emellertid ha medfört, att det rättsliga bandet mellan dottern och hennes mor skurits av, något som inte tycktes ha varit önskat men som skulle ha blivit följden därför att sökanden och modern inte var gifta med varandra. Den naturliga vägen i fallet hade därför varit att först väcka negativ bördstalan för barnet och därefter få till stånd faderskapserkännande av mannen. Adoptionsansökningen lämnades utan bifall.
    På senare tid har problem uppkommit i samband med hit inflyttade utlänningars ansökningar om adoption av — ofta äldre — barn från det egna landet åt vilka de velat bereda en bättre framtid här än som kunde erhållas i det egna landet. Sådana ansökningar har egentligen legat vid sidan om syftet med adoptionsinstitutet men givit upphov till svåra bedömningsfrågor. Flera ansökningar torde ha bifallits och har då naturligen inte kommit under högre rätts prövning. I två refererade hovrättsfall har emellertid ansökningarna lämnats utan bifall. Det ena, RH 1980:4, gällde två jugoslaviska makars ansökan att få adoptera den enas 20-åriga broder i Jugoslavien och det andra, RH 1981:199, gällde ansökan av turkiska makar att få adoptera den enas 17-åriga brorson i Turkiet. Problemet uppmärksammades av lagstiftningsmyndigheterna och genom lagändring år 1981 förtydligades FB 4:6, så att det skulle framgå att det måste föreligga en särskild anledning till adoptionen med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och barnet (NJA II 1981 s. 148 och 152).
    Efter adoption har de naturliga föräldrarna ingen laglig rätt till umgänge med barnet. Om en moder som vid äktenskapsskillnad fått vårdnaden om ett barn gifter om sig och mannen i det nya äktenska-

 

550 Olle Höglundpet far tillstånd att adoptera barnet, bortfaller alltså den frånskilde mannens umgängesrätt (jfr NJA 1978 C 480, anmärkt i det följande vid umgängesrätt). Tillstånd till adoption har i flera sådana fall vägrats med hänsyn särskilt till att barnets fader icke borde betagas sin rätt till umgänge med barnet. Ehuru fadern icke har någon av domstol fastställd umgängesrätt, kan adoptionsansökan böra avslås med hänsyn till den rätt till umgänge som framdeles kan bli tillerkänd honom. Undantagsvis har emellertid adoption medgivits i dylika fall, NJA 1963 C 295, NJA 1965 s. 256 och 1977 s. 206. I det sistnämnda fallet åberopades i HD:s motivering bl. a. att barnet, då 17 år, under de senaste åren motsatt sig att vara tillsammans med sin biologiske fader. I RH 1982:59 ansågs adoptionen i sådan grad vara till fördel för barnet att ansökningen borde bifallas mot den biologiske faderns bestridande.
    I NJA 1977 s. 358 refereras ett fall, där ett utländskt barn kom till Sverige för att adopteras av makar men där den tilltänkta adoptionen ej kom till stånd därför att makarna skildes. Hustrun tog sig an barnet och fick sedermera tillstånd att adoptera det. Mannen ansågs ej pliktig att utge underhåll till barnet på vare sig familjerättslig eller avtalsrättslig grund.
    De genomgripande förändringar av adoptionsinstitutet som skedde år 1958 fick sin främsta betydelse i fråga om arvsrätten. Adoptivbarnet och dess avkomlingar skall ta arv och ärvas som om adoptivbarnet var adoptantens eget barn. I NJA 1978 s. 664 blev dock fråga om arvsrätt för adoptivbarnet enligt äldre bestämmelser. Arvlåtare var en syster till adoptanten och hade avlidit år 1934 med adoptanten som sekundosuccessor efter arvlåtarens make. Därefter avled adoptanten år 1966 och arvlåtarens make år 1973. Fråga blev då om adoptivbarnet hade arvsrätt efter arvlåtaren och på den grund var delägare i dödsboet efter arvlåtarens make. Adoptivbarn hade vid tiden för arvlåtarens död arvsrätt efter adoptanten men inte efter dennes släktingar. Genom ÄB, som trädde i kraft den 1 juli 1959, fick adoptivbarn visserligen arvsrätt även efter adoptantens släktingar, men enligt övergångsbestämmelser skall, när arvlåtaren avlidit innan balken trätt i kraft, äldre lag äga tillämpning. Adoptivbarnet frånkändes därför ställning som delägare i dödsboet.

 

4. Vårdnad
a) Vårdnadshavare
    Vårdnadsreglerna medger numera gemensam vårdnad både efter äktenskapsskillnad och när föräldrarna är ogifta.
    Sedan tingsrätt bifallit ansökan av ogifta föräldrar om gemensam

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 551vårdnad, klagade den ena och förklarade sig ha frånfallit sin ståndpunkt i vårdnadsfrågan. Ansökningen lämnades utan bifall, NJA 1981s. 1263. — I NJA 1976 C 473 prövades fråga, huruvida grovt rättegångsfel förelupit i hovrätten genom att hovrätten avvisat av parterna åberopad bevisning i vårdnadsmål. — Mål om överflyttning av vårdnaden om barn ansågs i RH 1981: 185 kunna företas till avgörande vid huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelse, d.v.s. av ensamdomare (jfr FB 20: 1 och GB 15: 29).
    Initiativrätt i vårdnadsfrågor har tillerkänts barnavårdsnämnden, numera socialnämnden. Denna kan t. ex. ingripa med talan eller anmälan enligt FB 6:9, 6: 10 eller 6: 10 a, enligt 1983 års lydelse 6: 7—10, bl. a. då vårdnaden bör fråntas den ena av föräldrarna på grund av försummelse m. m., då ensam vårdnadshavare dör eller då vårdnaden bör överföras från särskilt förordnad förmyndare till endera av eller till båda föräldrarna. Fråga om socialnämnds fullföljdsrätt uppkom i NJA 1981 s. 533. På anmälan av socialnämnden enligt FB 6: 10 a, att vårdnadshavaren för ett barn utom äktenskap avlidit, förordnade tingsrätten att vårdnaden skulle anförtros åt särskilt förordnad förmyndare. På klagan av barnets fader ändrade hovrätten tingsrättens beslut och förordnade denne i stället till vårdnadshavare. Socialnämnden anförde besvär till HD, men besvären avvisades av HD under anförande att socialnämnden ej kunde anses äga föra talan som part. HD:s beslut är överraskande och tydligen grundat på förledande lagrådsuttalanden. Först må anmärkas att frågan, om socialnämnden äger föra talan som part, är en annan än den, om socialnämnden är förhindrad att fullfölja talan till HD till följd av FB 20: 9, jämförd med 20 § lagen om införande av nya rättegångsbalken. Den initiativrätt och ställning av part som tillkommer socialnämnden i vårdnadsfrågor är av gammalt datum. Motsvarande rätt fanns sålunda för barnavårdsnämnden redan enligt 1920 års lag om barn i äktenskap. Annan inskränkning i rätten att föra talan har ej funnits än att talan till HD skulle fullföljas enligt reglerna i 20 § lagen om införande av nya rättegångsbalken (se t. ex. NJA II 1947 s. 347, 348 och 351). I 1978 års lagstiftningsärende gjordes emellertid uttalanden av lagrådet som förefaller missledande. Lagrådet tycks nämligen ha uppfattat de föreslagna bestämmelserna sålunda, att barnavårdsnämnden fick ställning av part i frågor enligt FB 6: 9 och 10 a men inte enligt 6: 10 (NJA II 1978 s. 380, jfr s. 425). Frågan torde emellertid ha gällt barnavårdsnämndens ställning som part i tvistemål resp. part i ärende, ej part överhuvud.
    När föräldrarna inte är ense skall rätten vid skilsmässa förordna angående vårdnaden efter vad som är bäst för barnet. I ett fall år

 

552 Olle Höglund1951, NJA 1951 s. 612, blev vårdnaden om späd dotter tillerkänd fader med hänsyn till att modern var ansluten till sekten Jehovas vittnen med starkt betonad nitälskan för dess religionsutövning. I NJA 1968 C 861 tillerkändes vårdnaden om 7-årig dotter modern trots dennas tillhörighet till Jehovas vittnen. Hon var emellertid där inte lika fast bunden till sekten. Likaså anförtroddes modern efter äktenskapsskillnad vårdnaden om tre barn i SvJT 1978 rf. s. 31 trots sympatier med Jehovas vittnen. Hon var inte lika fast knuten till sekten som parten i NJA 1951 s. 612 och tog inte lika aktiv del i sektens verksamhet.
    I NJA 1980 s. 709 anförtroddes vårdnaden om en nära 7-årig pojke efter äktenskapsskillnad åt fadern som den lämpligaste vårdnadshavaren, trots att pojken under tre år vårdats av modern. — När modern enligt tingsrättens dom fått vårdnaden om två barn, 11 och 9 år gamla, men ansågs ha påverkat barnen att ej vilja träffa sin fader och därmed ha undandragit sig att medverka till umgängesrätt, ändrade hovrätten vårdnadsavgörandet sålunda att vårdnaden om det ena barnet tillerkändes fadern, RH 1981:180.
    Mot hovrätts beslut i fråga om interimistisk vårdnad får enligt FB 20: 12 talan inte föras, NJA 1980 C 305.
    Oriktig sammansättning av rätten i vårdnadsmål utgör domvilla, NJA 1978 s. 720 och 1979 s. 18 (äldre rätt).
    Genom 1976 års ändringar i FB har införts nya bestämmelser med huvudregel om kvittning av kostnaderna i vårdnadsmål eller -ärenden. Dessa bestämmelser har inte ansetts tillämpliga i mål där avgörandet i själva vårdnadsfrågan vunnit laga kraft före de nya bestämmelsernas ikraftträdande den 1 januari 1977 men talan i kostnadsfrågan fullföljts och slutligen prövats efter nämnda dag, NJA 1977 s. 219.Däremot har de tillämpats av högre rätt, även i fråga om kostnaderna i lägre rätt, när vårdnadsfrågan avgjorts av den lägre rätten före bestämmelsernas ikraftträdande men efter fullföljd slutligen prövats i högre rätt först efter ikraftträdandet, NJA 1978 C 13 och C 390. I NJA 1979 C 418 beviljades resning i rättegångskostnadsfrågan för tillämpning närmast av äldre kostnadsbestämmelser (jfr HD:s motivering med nyssnämnda 1977 års fall). — Eftersom rättegångskostnadsreglerna är desamma för mål om umgängesrätt som för mål om själva vårdnaden må i detta sammanhang nämnas även NJA 1980 s. 461, som gällde ändrad umgängesrätt. Anledning att frångå huvudregeln om kvittning av kostnaderna ansågs inte ligga däri, att käranden (modern) återkallat sin talan för att i stället väcka talan om vårdnadens överflyttande; hon ansågs ej ha saknat fog för sin talan i målet. — Biträde enligt rättshjälpslagen åt part i mål om vårdnad eller umgän-

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 553gesrätt har ansetts berättigat till ersättning av allmänna medel för inställelse inför social centralnämnd, NJA 1976 C 254, eller för förhandlingar med försäkringsbolag om partens rättsskyddsförsäkring, NJA 1979 s. 103.
    Enligt FB 6: 2 och 11 har vårdnadshavaren rätt och plikt att uppfostra barnet och besluta i dess personliga angelägenheter. Han kan anförtro den faktiska vården åt andra men äger återtaga den när han finner lämpligt. Skiljer någon obehörigen barn under 15 år från den som har vårdnaden, kan han dömas enligt BrB 7: 4 för egenmäktighet med barn till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller om fader eller moder utan beaktansvärt skäl egenmäktigt bortför barn under 15 år, som står under båda föräldrarnas vårdnad, eller om den som skall ha vårdnaden obehörigen bemäktigar sig barnet och därigenom själv tar sig rätt. I 89 § barnavårdslagen (1960:97) stadgades straff bl. a. för den som medverkat till avbrott i vård i hem eller anstalt av den som överlämnats dit. Denna paragraf tillämpades i NJA 1981 s. 435 på fader, som från barnhem fört bort barn, omhändertaget där för samhällsvård, och återlämnat barnet efter fem dagar, oavsett att förfarandet inte vållat särskilt men för barnavårdsarbetet.Jfr numera 28 och 75 §§ socialtjänstlagen (1980: 620).
b) Umgängesrätt
    Make, som yrkat att få vårdnaden om barnet, kan i högre rätt alternativt begära umgängesrätt (NJA 1933 s. 381). Sistnämnda prejudikat behöver icke i och för sig innebära ett generellt medgivande att framställa umgängesyrkande i högre rätt. Till stöd för att det skulle vara medgivet kan dock åberopas dels att målet är underkastat officialprövning, dels att umgängesyrkande kan framställas när som helst (flera gånger) men ej i särskild rättegång så länge vårdnadsmål pågår. I NJA 1976 C 127 vägrade emellertid HD, dock ej enhälligt, att upptaga ett av part först i HD framställt yrkande om umgängesrätt under hänvisning till att parten i HD återkallat sitt yrkande om själva vårdnaden. I NJA 1978 C 413 har HD återgått till den tidigare ståndpunkten och tillåtit part att i äktenskapsmål, som också gällde vårdnaden om barn, först i hovrätten framställa yrkande om umgängesrätt.
    I fråga om barn, vars moder gift sig och som adopterats av mannen i äktenskapet, har av den biologiske fadern förd talan om umgängesrätt lämnats utan bifall i NJA 1978 C 480. HD åberopade att adoptivbarn skulle enligt FB 4: 8 anses som adoptantens barn och icke som barn till sina biologiska föräldrar. Nämnda stadgande uteslöt den biologiska fadern från umgängesrätt (jfr det föregående under B 3).

 

554 Olle HöglundEndast i sällsynta undantagsfall bör fader eller moder helt avskäras från umgänge med barnet.
    När den av föräldrarna som velat få rätt till umgänge med barnet vistats utomlands har ibland föreskrivits att umgängesrätten skulle utövas i Sverige, t. ex. NJA 1969 s. 455. I NJA 1981 s. 916 ansågs däremot tillräckliga skäl ej föreligga för att som villkor för jugoslavisk faders umgängesrätt (beträffande 8-årig dotter) föreskriva att umgänget skulle utövas endast i Sverige. Enligt HD talade flera skäl för att man i allmänhet borde undvika att förena umgängesrätt med särskilda inskränkande villkor som rör annat än tiden för umgänget. I det förevarande fallet borde man, menade HD "inte utan tungt vägande skäl" förvägra den umgängesberättigade att utöva umgängesrätten i sitt hemland.
    Domstolarna har fasthållit, att det som regel är till barnets bästa att barnet får umgås med båda sina föräldrar. Detta synsätt har kommit till tydligare uttryck i lagstiftningen genom 1983 års ändringar i vårdnadskapitlet. Numera heter det i FB 6: 16 att barnets vårdnadshavare har ansvar för att barnets behov av umgänge med förälder som inte är vårdnadshavare eller med annan som står barnet särskilt nära så långt möjligt tillgodoses. Kan umgängesrätt vara skadlig för barnets psykiska hälsa bör den dock inte komma i fråga. Så kan vara fallet när barnet bestämt motsätter sig umgänget. Frågan har prövats i några fall från senare tid. I NJA 1979 C 13 begränsades faderns rätt till umgänge med två barn, 14 och 10 år gamla, med hänsyn till att kontakt mellan fadern och barnen tidigare knappast förekommit. Begränsad umgängesrätt (ett veckoslut i månaden) tillerkändes fadern för att skapa förutsättningar för en mera varaktig kontakt senare. Likaså gick domstolen försiktigt fram i SvJT 1980 rf. s. 34, där faderns rätt till umgänge med en knappt 5-årig dotter begränsades till en dag i månaden i stället för helt veckoslut. I NJA 1978 s. 181 vägrades dock fadern umgängesrätt, då kontakt mellan honom och barnet (en flicka på 12 år) saknades sedan barnet var 8 mån gammalt och risk ansågs föreligga för att samvaro med fadern kunde bli en störande och oroande upplevelse. Vissa risker befarades därmed föreligga för barnets psykiska hälsa. Umgänget borde uppskjutas några år tills barnet kunde ta självständig ställning. Sådana risker ansågs däremot inte föreligga i NJA 1981 s. 753, där fadern tillerkändes rätt till umgänge med 12-årig dotter, fastän hon motsatt sig det. I NJA 1981 s. 1225 uppkom frågan i förhållandet mellan moder och 10-årig son. Omfattande utredning förebragtes i målet rörande de sociala och psykologiska förutsättningarna för vårdnad och umgängesrätt. Vårdnaden anförtroddes åt fadern. I frågan om umgängesrätt för modern fann

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 555HD uppenbart att sonen hade en helt avvisande inställning till sin moder och att något umgänge med henne inte kunde komma till stånd utan tvång. HD fann det vidare av utredningen framgå klart att ett umgänge med modern skulle kunna allvarligt skada sonens psykiska hälsa. Hennes yrkande om umgängesrätt lämnades därför utan bifall.
    Enligt FB 20: 12 får talan ej föras mot hovrätts interimistiska beslut i vårdnads- eller umgängesfrågor, NJA 1981 C 107 och 1982 C 29.

 

5. Underhållsskyldighet mot barn
a) Underhållsskyldighetens bestämmande
År 1978 skedde en genomgripande reform av den familjerättsliga underhållsskyldigheten. Ett huvudsyfte med reformen angavs vara att mildra underhållsbördan för underhållsskyldiga som har svag ekonomi. En principiell skillnad mellan de äldre och de nya reglerna är att underhållsskyldigheten enligt de senare gjorts beroende av den underhållsskyldiges faktiska ekonomiska förhållanden inte hans verkliga förvärvsförmåga. Nya preskriptionsregler infördes. Även en ny regel om jämkning av avtal om underhåll infördes efter mönster av 36 § avtalslagen. Detta några exempel på ändringar.
    Enligt punkt 6 i övergångsbestämmelserna till 1978 års lagändring skall bidragsskyldighet som bestämts enligt äldre bestämmelser fullgöras enligt de nya bestämmelserna. Härmed avses enligt motiven bl. a. att de nya reglerna i 7:9 om treårig preskription skall bli tilllämpliga (NJA II 1978 s. 429). I fråga om skyldighet att utge underhållsbidrag som belöper på tid före ikraftträdandet har HD emellertid i NJA 1982 s. 585 förklarat att äldre rätt är tillämplig.
    Underhållsskyldigheten har sin grund i blodsbandet mellan föräldrar och barn. När genom lagakraftvunnen dom blivit fastställt att mannen i äktenskapet inte är fader till barn i äktenskapet, har domen ansetts utan vidare medföra att tidigare underhållsdom blir utan verkan, även för förfluten tid, NJA 1981 s. 496. Av HD:s domskäl att döma innebär detta att resning inte skall sökas för att få tidigare underhållsdom upphävd. Fallet innebär en ändring i förhållande till tidigare rätt, enligt vilken resning beviljats i det mål vari underhållsskyldighet bestämts och den underhållsskyldige befriats från underhållsplikten, NJA 1940 s. 223 samt NJA 1973 C 28 och 1978 C 63. I HD:s omfattande domskäl diskuteras notisfallet NJA 1973 C 28 men inte referatfallet NJA 1940 s. 223, som tydligen legat till grund för utgången i de båda nämnda notisfallen.
    Vid särlevnad mellan föräldrarna skall den av dem som inte varaktigt bor tillsammans med barnet fullgöra sin underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till barnet, om han inte har vård-

 

556 Olle Höglundnaden om barnet eller om han har vårdnaden tillsammans med den andre (FB 7: 2). Vid gemensam vårdnad föreligger sålunda skyldighet att utge underhållsbidrag endast för den av föräldrarna som inte varaktigt bor tillsammans med barnet. Talan om bidragsskyldighet för den hos vilken barnet bodde ansågs därför i RH 1982:84 inte kunna prövas i den ordning som stadgas i FB 7: 12.
    I senare rättsfall har i viss mån vid bestämmande av underhållsbidrag hänsyn tagits till utgående bidragsförskott, se NJA 1977 s. 748 samt NJA 1978 s. 392 och s. 668. Under förarbetena till 1978 års lagstiftning anfördes dock att rätten till bidragsförskott inte i princip inverkade på den underhållsskyldiges förpliktelser. Men eftersom föräldrarnas samlade ekonomiska förmåga i förening med barnets behov bestämde underhållsskyldighetens omfattning fick bidragsförskottet,om detta var större än det bidrag en av föräldrarna kunde betala, viss betydelse för hur stort underhåll barnet hade rätt till av den andra av föräldrarna (NJA II 1978 s. 382).
    Med förmåga förstods enligt de tidigare gällande reglerna verklig förvärvsförmåga, varför självförvållad minskning av inkomsten ej påverkade underhållsskyldigheten (jfr NJA 1960 s. 648). I NJA 1969 s. 1 ansågs i överensstämmelse härmed faders förmåga att bidra till barns underhåll icke vara nedsatt därför att fadern — utan att detta varpåkallat av medicinska skäl — för omskolning avbrutit arbetsanställning. I senare rättsfall har emellertid en mot den underhållsskyldige mera välvillig inställning kommit till uttryck. Kravet på medicinska skäl för övergång till annat arbete, som givit mindre inkomster och därmed minskad underhållsförmåga, har sålunda uppgivits. Det gäller NJA 1978 s. 392 och 1979 s. 615. I det förra fallet fick en polisman jämkning i sin underhållsskyldighet mot barn sedan han avbrutit sitt arbete för vidareutbildning, utan att detta varit påkallat av medicinska eller andra tvingande skäl. I HD:s motivering anfördes bl. a., att utbildningsväsendet numera i allt större utsträckning byggde på att den som yrkesarbetade skulle kunna avbryta sitt arbete för att vidareutbilda sig samt att det vid bestämmande av underhållsplikt mot barn inte kunde bortses från vidareutbildning när den framstod som välmotiverad och fullföljdes i normal takt. I det senare fallet upphörde en underhållspliktig fader med sin rörelse i byggnadsbranschen och genomgick efter anlagstest och beslut av arbetsvårdande myndighet arbetsmarknadsutbildning för annat yrke. Övergången var inte påkallad av medicinska skäl. Enligt HD:s motivering fick emellertid åtgärden godtas, då man fick utgå från att den varit påkallad av arbetsmarknadsmässiga skäl. Jämkning medgavs. — Enligt NJA 1981 s. 1215har den underhållsskyldiges föräldraledighet med hänsyn till annat

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 557barn också ansetts kunna motivera jämkning, ehuru jämkning ej medgavs i det föreliggande fallet. - Bevisbördan för att betalningsförmåga föreligger på den underhållsskyldiges sida åvilar i princip den underhållsberättigade. Lindring i denna bevisbörda medgavs i SvJT1980 rf. s. 12, då den underhållsskyldige bodde utomlands.
    Enligt bestämmelser om studiesocialt stöd kan studerande erhålla studielån (vid högre undervisning studiemedel med återbetalningsskyldighet) till högre belopp än eljest, om han är underhållsskyldig mot barn under 16 år. I det nyssnämnda NJA 1978 s. 392 bestämdes underhållsskyldigheten med hänsyn till de barntillägg den underhållsskyldige ägde uppbära enligt studiestödslagen (1973: 349), vilka i och för sig utgjorde återbetalningspliktiga studiemedel. Så även i RH 1981:69. Hovrättsfallet SvJT 1977 rf. s. 41 kan sägas i viss mån föregripa 1978 års reform, i det att den underhållsskyldige ansågs vid underhållsbidragets bestämmande böra förbehållas ett visst belopp som minimilevnadsstandard.
    Skyldighet att betala underhållsbidrag åligger enligt FB 7: 2 i dess nya lydelse fader eller moder, som inte har vårdnaden om barnet och inte heller varaktigt bor tillsammans med barnet, eller om han eller hon har vårdnaden om barnet gemensamt med den andra men barnet varaktigt bor tillsammans med endast den andra. För tid, varunder föräldrarna sammanbor och gemensamt vårdar barnet, utdömes ej underhållsbidrag. I RH 1981:57 underkändes yrkande av vårdnadshavaren om underhåll till barn för förfluten tid på den grund att vårdnaden inte kunde tillerkännas honom för sådan tid men hovrätten fann skäligt tillerkänna honom ett engångsbelopp som bidrag till kostnaderna för barnen.
    I skilsmässomål, väckt av ena maken, har yrkanden av andra maken om underhållsbidrag både för egen del och till barn prövats utan stämning (NJA 1970 s. 504). Enligt en vid 1978 års reform införd bestämmelse i FB 6: 12 tredje st. kan likaså i vårdnadsmål underhållsbidrag för barnet yrkas utan stämning. För fullföljd av talan gäller dock vanliga processuella regler. När sålunda en part i ett vårdnadsmål med yrkanden i underrätten om både vårdnad och underhållsbidrag fullföljde talan enbart i vårdnadsfrågan och först vid huvudförhandlingen i hovrätten framställde ändringsyrkanden beträffande underhållsbidrag, blev dessa senare yrkanden avvisade enligt RB 50: 25 andra st., NJA 1982 s. 124. Anslutningsvad har däremot tillåtits i fråga om underhållsbidrag till barn, när huvudvadet avsett underhållsskyldighet mot hustrun eller rättegångskostnader (SvJT 1971 rf. s. 56 och 1974 rf. s. 13; se Welamson, Rättegång VI, andra uppl 1978 s. 78). Närefter vunnen äktenskapsskillnad den ena parten yrkade överflyttande

 

558 Olle Höglundav vårdnaden och underhållsbidrag beträffande ett av två barn ansågs i SvJT 1973 rf. s. 30 den andra parten ej kunna i svaromål yrka underhållsbidrag till det andra barnet, utan stämning borde ske. Frågan om partsställningen prövades i NJA 1982 s. 376. I äktenskapsmål fullföljdes talan till hovrätten av den part, modern, som fått vårdnaden om makarnas barn enbart i frågan om underhåll till barnet. Modern, som hade allmän rättshjälp och blev av hovrätten ålagd att betala rättshjälpsavgift, gjorde efter fullföljd till HD gällande att hon inte varit part i hovrätten utan att barnet varit part. HD förklarade emellertid att modern fört talan som part (jfr NJA 1979 s. 99).
    I hovrättspraxis finns exempel på fall där underrättens dom på underhållsskyldighet ansetts för otydlig för att kunna verkställas och därför undanröjts av hovrätten, RH 1981:150 och 1982:13. I det förra fallet hade bidrag dömts ut från det barnet fyllde 18 år till dess det fyllde 21 år "under förutsättning att barnet under denna tid genomgår grundutbildning som avses i 7 kap 1 § FB". I det senare fallet hade bidrag bestämts att utgå "till dess barnet fyllt 18 år eller under den längre tid varom stadgas i 7 kap 1 § andra st FB". Se även det föregående under A 4 a.
    Det förekommer att part under processens gång ändrar ståndpunkt i underhållsfråga. Beträffande möjlighet att återkalla ett i rättegång lämnat medgivande har HD i NJA 1980 s. 56 uttalat, att ett sådant medgivande, om ej särskilda omständigheter föranleder till annat bedömande, är att uppfatta endast som en processhandling och bör kunna fritt återkallas i den instans där det gjorts. I fråga om återtagande i högre rätt av ett i lägre rätt gjort medgivande gäller däremot enligt NJA 1981 s. 780, att återtagandet kan beaktas endast om det föranletts av "alldeles speciella omständigheter", i likhet med vad som i NJA 1978 s. 55 antagits beträffande parts återtagande av en återkallelse av vadetalan. Ett fall rörande underhållsbidrag, där sådana omständigheter ansågs föreligga att ett medgivande fick återtas i högre rätt, förelåg i NJA 1977 s. 600, behandlat i det föregående under A 4 a. Ang. nu berörda processuella frågor se även Welamson i SvJT 1982 s. 99.
b) Jämkning av underhållsbidrag
Vid jämkning av underhållsbidrag har hänsyn tagits till den automatiska höjning av bidraget som föranletts av 1966 års lag i ämnet, den sk indexlagen. I SvJT 1977 rf s. 25 skedde sålunda jämkning med hänsyn bl. a. till att höjning av underhållsbidragen med 22 % inträtt under tiden mellan tingsrättens och hovrättens domar, medan den underhållsskyldiges bidragsförmåga ej ökat.
    I NJA 1976 A 23 ansågs väsentligt ändrade förhållanden föreligga på

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 559den underhållsskyldiges sida, när månadsinkomsten minskat från 3 750 till 3 380 kronor, penningvärdet sjunkit med omkring 28 % och ytterligare ett barn tillkommit medförande underhållsskyldighet. —Tillkomsten av två nya barn ledde i NJA 1979 A 17 till befrielse förbidragsskyldig moder från bidragsplikt mot fyra barn i tidigare äktenskap. Likaså befriades bidragspliktig moder i RH 1981: 75 från skyldigheten, när hela hennes "överskott" gick åt till ett hos henne hemmavarande barns behov. Faders underhållsskyldighet mot barn jämkades i RH 1981: 80 med hänsyn till att fadern ingått nytt äktenskap med utländsk hustru, som ej var svensktalande och hade små förvärvsmöjligheter, och fått underhållsskyldighet mot nytt barn. De båda sistnämnda fallen utgör exempel på tillämpning av 1978 årslagstiftning.
    I de båda tidigare nämnda fallen NJA 1977 s. 748 och 1978 s. 668 skedde jämkning sålunda att den underhållsskyldige — i det ena fallet moder till barn u. ä. och i det andra fader till barn i. ä. — befriades från underhållsskyldighet, då han ansågs sakna förmåga att utge bidrag. Hänsyn togs i båda fallen till barnens rätt till bidragsförskott, något som medförde att barnen inte ställdes utan bidrag till sitt underhåll. Jfr. även det i det föregående under A 4 a behandlade fallet NJA 1978 s. 392. — Skillnaden mellan de äldre och de nya bestämmelserna om underhållsskyldigheten kan sägas få sin belysning av de båda jämkningsfallen NJA 1977 s. 582 och 1982 s. 133. I det förra fallet fick en bidragspliktig moder ej jämkning, när hon slutat avlönat förvärvsarbete och flyttat ihop med en jordbrukare, som hon biträdde i jordbruket utan kontant lön. Men i det senare fallet befriades den bidragspliktiga modern från bidragsskyldighet när hon slutat en halvtidsanställning som sjukvårdsbiträde för att ta vård om två barn i nytt äktenskap, där mannen hade goda inkomster som läkare. På liknande sätt har de nya reglerna kommit till uttryck i hovrättsfallen RH 1982:36 och 51. I det förra uttalade hovrätten att den omständigheten att en man var underhållsskyldig mot två barn inte i och för sig betog honom rätten att välja försörjningsmöjligheter och få sin underhållsskyldighet bestämd därefter.
    Av betydelse i underhållssammanhang är bidragsförskotten, som utgår av allmänna medel enligt lagen (1964: 143) om bidragsförskott. Bidragsförskott utgår efter ansökan hos vårdnadshavarens allmänna försäkringskassa till barn under samma förutsättningar som underhållsbidrag kan åläggas den ena av barnets föräldrar (1 § i lagen jfrd med FB 7: 2). Bidragsförskottet utgör för år räknat normalt 41 procent av basbeloppet. I den mån bidragsförskott svarar mot fastställt underhållsbidrag inträder den underhållsskyldiges försäkringskassa intill

 

560 Olle Höglundbelopp som har lämnats i bidragsförskott i barnets rätt till underhållsbidrag. Så länge bidragsförskott utgår skall den underhållsskyldige till sin försäkringskassa erlägga fastställt underhållsbidrag som belöper på förskottet. Försäkringskassan far besluta att återkrav mot den underhållsskyldige skall efterges helt eller delvis. Familjelagssakkunniga föreslog nya regler för försäkringskassornas återkravsrätt, innebärande att försäkringskassan skulle alltid självständigt pröva den bidragsskyldiges betalningsförmåga och avgöra vad han skulle betala tillbaka till det allmänna. Härigenom kunde bl. a. vinnas att jämkningsprocesser på grund av ändrade förhållanden blev överflödiga i den mån underhållsbidraget inte var större än bidragsförskottet. Vid genomförandet av 1978 års ändringar angående den familjerättsliga underhållsskyldigheten ansågs dock tiden inte mogen att införa förslaget (prop. 1978/79: 12 s. 76 ff).
    Frågan om jämkning medför vissa problem när det gäller underhållsbidrag som täcks av bidragsförskott. Partsställningen blir konstlad, eftersom det underhållsberättigade barnet inte har något egentligt intresse i frågan. För dess del gäller det endast att se till att bidraget inte blir för lågt bestämt, så att bidragsförskott av den anledningen inte lämnas fullt ut (4 § fjärde st. bidragsförskottslagen). I 1978 års lagstiftningsärende väcktes förslag om att försäkringskassa skulle få rätt att uppträda som part mot den underhållsskyldige vid avtal och rättegång om underhållsbidrag upp till bidragsförskottsnivån. Även detta förslag borde enligt föredragande statsrådet prövas senare, i samband med översyn av bidragsförskottslagen (prop. 1978/79: 12 s. 120). I praxis har uppstått vissa problem när det gäller jämkning av underhållsbidrag för förfluten tid, under vilken bidragsförskott utgått som täckt det bestämda underhållsbidraget. Skilda lösningar har kommit till uttryck. I ett fall, RH 1981:101, avvisades den underhållsskyldiges yrkande om jämkning. Hovrätten över Skåne och Blekinge menade att, när bidragsförskott utgått och försäkringskassan därmed inträtt i den underhållsberättigades rätt mot den underhållsskyldige, 18 § bidragsförskottslagen hänvisade den underhållsskyldige att i administrativ ordning söka eftergift i återkravet från det allmänna. I RH 1981:113 uttalade emellertid Göta hovrätt, att det förhållandet att försäkringskassan intill belopp som utgivits som bidragsförskott inträder i barnets rätt gentemot den underhållsskyldige inte medförde hinder att pröva begäran om jämkning av underhållsbidraget även för tiden före talans väckande. Jämkning skedde sålunda att obetalda bidrag borttogs. I ett tredje fall, RH 1982:11, intog hovrätten för Västra Sverige samma ståndpunkt som hovrätten i det förstnämnda fallet. Här yrkade den underhållsskyldige jämkning för

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 561förfluten tid sålunda att han befriades från tidigare förfallna obetalda bidrag dels till barnen, dels till försäkringskassan. Hovrätten anförde,att försäkringskassan inte varit instämd och inte heller fört talan i målet samt att yrkandet såvitt avsåg befrielse från skyldighet att ersätta försäkringskassan för utgivna bidragsförskott därför inte kunde upptas till prövning i målet. Tingsrättens dom i denna del undanröjdes och yrkandet avvisades i samma del.
    När underhållsskyldig i mål om jämkning av underhållsbidrag yrkat inhibition av verkställigheten av den dom varigenom han ålagts bidragsskyldighet har yrkandet i RH 1981:31 uppfattats som yrkande om säkerhetsåtgärd enligt RB 15: 3. Hovrätten fann ej tillräckliga skäl föreligga till bifall.

 

c) Rättegångskostnader
    Frågan om rättegångskostnaderna i underhållsmål prövades i plenimålet NJA 1973 s. 623, behandlat i föregående rättsfallsöversikt, SvJT 1978 s. 35. Målet gällde i hovrätten enbart storleken av underhållsbidrag och hovrätten träffade sitt avgörande mitt emellan vad parterna yrkat. Kostnaderna i hovrätten kvittades. I överensstämmelse med detta plenimål har rättegångskostnaderna kvittats i NJA 1979 C 410 samt RH 1981:3 och 1981: 80. Kvittning skedde också i NJA 1976 s. 409, där fråga uppkom om betydelsen av att höjning enligt 1966 års indexlag inträtt under tiden för målets prövning i hovrätten, se det föregående under A 4 a. I RH 1981:27 slapp den underhållsskyldige ersätta statsverket kostnaderna för motpartens rättshjälp trots bifall till talan om underhållsbidrag. Talan i målet överensstämde nämligen med redan träffat avtal om underhåll och intet tydde på att svaranden, som medgav talan, ej fullgjort vad han åtagit sig enligt avtalet. Vinnande part ansågs ha inlett rättegång utan att motparten givit anledning därtill. Det motsatta förhållandet ansågs föreligga i NJA 1977 s. 704. Där hade tingsrätten fastställt av makar träffad överenskommelse om bl. a. underhållsskyldighet för mannen mot barn. Mannen ändrade sig emellertid och yrkade efter fullföljd i hovrätten sänkning av bidraget. Hustrun medgav ändringsyrkandet och hovrätten biföll det. Hustrun befriades dock från ersättningsskyldighet motstatsverket för mannens rättshjälpskostnader, då han ansågs ha onödigt föranlett rättegången i hovrätten. — Fråga, om förlikning träffats och kvittning av kostnaderna därför skulle ske, uppkom i NJA 1980 s.68. Bidragspliktig fader yrkade nedsättning av bidraget från 499 till 250 kronor i månaden. Från barnets sida medgavs yrkandet efter det att parterna i en paus under förberedelsen i tingsrätten fört förlikningsförhandlingar. Barnets medgivande kunde enligt hovrättens av

 

36—43-168 Svensk Juristtidning

 

562 Olle HöglundHD fastställda dom med hänsyn till vad handlingarna i målet utvisade ej anses innebära att parterna förlikts. Barnet förpliktades därför enligt huvudregeln i RB 18:1 att ersätta statsverket kostnaden för faderns rättshjälp i tingsrätten.
    I SvJT 1979 rf. s. 39 förpliktades i mål om jämkning av underhållsbidrag barnen att ersätta statsverket kostnaderna för den bidragspliktige faderns rättshjälp i tingsrätten på den grund att fadern ansågs ha vunnit bifall till sin talan om jämkning. Hans yrkande om jämkning från 390 till 250 kr. eller till skäligt belopp hade bestritts men bifallits såtillvida att bidragen nedsatts till 325 kr.

 

6. Omyndighet
Den civilrättsliga myndighetsåldern är numera 18 år. I fråga om skadeståndsskyldighet gällde tidigare den straffrättsliga, 15 år. Nu gäller enligt skadeståndslagen (1972: 207) 18-årsgränsen även för full skadeståndsskyldighet i utomobligatoriska förhållanden. Underårig som vållar person- eller sakskada skall sålunda enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter. Liknande skälighetsbedömning gäller enligt 2 kap.3 § samma lag för den som vållar person- eller sakskada under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet eller under inflytande av annan rubbning av själsverksamheten och denna rubbning icke är självförvållad och tillfällig. Dessa båda paragrafer ersätter den tidigare gällande 6 kap. 6 § SL (NJA II 1972 s. 585). Inom skadeståndsrätten finns även andra jämkningsregler. En särskilt betydelsefull sådan är den år 1975 införda allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen, vilken avsetts få ett vidsträckt tillämpningsområde, även vid skadeståndsansvar på grund av speciallagstiftning (NJA II 1975 s. 567). Begränsning av skadeståndsansvar enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen ansågs i NJA 1978 s. 14 inte skola ske, när underårighade redaransvar enligt sjölagen för vållad skada genom sammanstötning år 1973 mellan två småbåtar. — I NJA 1976 s. 121 tillämpades 2 kap. 2 § skadeståndslagen i fråga om skadeståndsskyldighet för 15 årig yngling som misshandlat 16-årig flicka. Full skadeståndsskyldighet ålades ynglingen. Redan den skadeståndsgrundande handlingen, misshandel, ansågs tala mot jämkning. Vidare framhölls i HD:s domskäl, att möjligheten till jämkning skulle enligt förarbetena (NJA II 1972 s. 591 och 596) användas jämförelsevis restriktivt och komma i fråga huvudsakligen i fall då full ersättning skulle innebära en oskäligt betungande börda för den skadeståndsansvarige. — I NJA

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 5631976 s. 458 uppkom fråga om skadeståndsskyldighet för en 9-årig pojke med anledning av en olycka som inträffade med en pojken tillhörig cykelpump, ändrad så att den fungerade som en korkbössa. En mindre pojke träffades i ögat av en utskjuten kork. Skadeståndsansvar ansågs inte föreligga. — Ett barn i åldern 3 år 2 mån., som kastade ett metallstycke mot en två år äldre kamrat och träffade denne i ögat med allvarlig skada som följd, ansågs i NJA 1977 s. 186 ej ha nått den mognad och förvärvat det omdöme och de insikter som måste förutsättas för vållande enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen.
    Omyndiga kan själva mottaga gåvor, om de uppnått tillräcklig förståndsutveckling och mognad för att fatta rättshandlingens innebörd. Kraven på förståndsutveckling far ställas väsentligt olika alltefter det föremål (tex en leksak eller en fastighet) som gåvan avser. — I RH 1981:60 ansågs gåva till underårig av fast egendom med gäldsåtagande av gåvotagaren kräva medverkan av god man. Lagfart vägrades. — I gåvoskattemål har gåvan ansetts fullbordad redan vid mottagandet, i ett fall oaktat god man, som försett gåvobrevet med påteckning om gåvans mottagande, blivit förordnad av rätten först senare och i ett annat fall oaktat även godkännandet skett i efterhand. I NJA 1978 s. 622 överlämnades gåva av fast egendom i december 1975 och försågs gåvobrevet i samband därmed med påteckning av god man. Denne förordnades emellertid av rätten först i februari 1976 till god man. Gåvan ansågs mottagen under år 1975, i följd varav 1974 års taxeringsvärde skulle tillämpas vid gåvoskattens bestämmande. Detta också oavsett att erforderligt tillstånd enligt 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. lämnades först under år 1976. I två senare fall, NJA 1980 s. 326 I och II, tecknade bank i samband med överlämnandet i december 1975 av gåvobrev å fast egendom till två omyndiga barn förklaring om gåvornas mottagande för gåvotagarnas räkning. I fråga om den ena gåvotagaren, ännu omyndig, avgav en person i en år 1980 till HD ingiven handlingförklaring, som var att uppfatta som ett godkännande av gåvoavtalet med banken. Personen förordnades i april 1980 till god man för den omyndige mottagaren. Gåvoavtalet ansågs därmed giltigt och fick anses uppfylla villkoren för giltigt gåvoavtal enligt JB (4 kap. 1 och 29 §§). Då avtalet innefattade gäldsåtagande, krävdes även överförmyndarens samtycke enligt FB 15: 14. Sådant samtycke lämnades i mars 1976. HD uttalade att den omständigheten att överförmyndaren och god man i efterhand godkänt avtalet inte föranledde till annat än att gåvan vid gåvoskattens bestämmande skulle anses fullbordad redan vid mottagandet i december 1975. Taxeringsvärdet för år 1974 skulle alltså gälla vid värderingen (I). Den andra gåvotagaren un-

 

564 Olle Höglundderskrev i maj 1976, sedan hon blivit myndig, ett tillägg till gåvobrevet som fick anses innefatta godkännande av det av banken på hennes vägnar träffade gåvoavtalet. Därmed ansågs gåvoavtalet, även med hänsyn till JB 4:1 och 29, gällande mellan givare och gåvotagare. Den omständigheten att gåvotagaren sålunda i efterhand godkänt gåvoavtalet föranledde enligt HD inte till annat än att gåvan vid gåvoskattens bestämmande skulle anses fullbordad redan vid mottagandet i december 1975. Överförmyndarens godkännande behövdes inte längre (II).
    Ett sätt för förmyndare att verkställa gåvor till omyndig anvisas i 4 § lagen angående utfästelser om gåva, nämligen insättning i bank. När moder till omyndiga barn satt in barnbidrag på barnens bankbok men förbehållit sig dispositionsrätt, har dock fullbordad gåva ej ansetts föreligga utan förbehållet betraktats som förbehåll enligt 4 § gåvoutfästelselagen, NJA 1981 s. 464.
    Huvudregeln är att omyndig inte äger själv råda över sin egendom eller åtaga sig förbindelser (FB 9:1 och 10:3). När underårig elev erhållit studiehjälp enligt studiehjälpsreglementet (1964:402) och avbrutit sina studier i förtid, har återbetalningsskyldighet enligt 29 § andra st. reglementet, numera 6 kap. 2 § andra st. studiestödslagen (1973:349), för uppburen studiehjälp efter avbrottet ansetts åvila eleven och inte dennes förmyndare, vilken ombesörjt ansökningen om studiehjälp, NJA 1978 s. 278 och 1978 A 10.
    Genom 1974 års lagstiftning begränsades området för omyndighetsförklaring betydligt. Enligt den nya lagstiftningen, som trädde i kraft den 1 januari 1976, kan behovet för t. ex. gamla att få bistånd i sin egendomsförvaltning tillgodoses genom anordning av förmynderskap endast när vederbörande på grund av psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet av annat slag är ur stånd att vårda sig eller sin egendom och det ej är tillräckligt att god man förordnas för honom eller att han på annat mindre ingripande sätt får bistånd i vården av sina angelägenheter (FB 10: 1). I stället erbjuder den nya lagstiftningen en anordning med förordnande av god man enligt 18 kap. 3 § FB. Enligt detta lagrum skall därså erfordras god man förordnas för den som på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver bistånd med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. Anordningen med god man skiljer sig från omyndighetsförklaringen främst däri, att den för vilken god man förordnas behåller sin rättsliga handlingsförmåga. Han äger alltså med bindande verkan ingå alla slag av rättshandlingar. Risk föreligger därmed för att han själv ingår rättshandlingar i strid med de

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 565åtgärder som vidtas av gode mannen. Denna risk för kolliderande rättshandlingar ansågs vid lagstiftningens tillkomst ej böra inverka på de nya bestämmelsernas innehåll. God man borde emellertid enligt huvudregeln förordnas endast med den enskildes samtycke. Utan samtycke kan dock god man förordnas om särskilda skäl föreligger, likaså om hans tillstånd medför hinder mot att samtycke inhämtas (FB 18:3). Den nya lagstiftningen har givit upphov till vissa problem i praxis, vilket belyses av t. ex. NJA 1977 s. 201, anmärkt i det följande under B 7, och RH 1980:141, behandlat i det föregående under A I e.
    I NJA 1978 s. 350 prövades de nya reglerna. Överförmyndaren ansökte om omyndighetsförklaring av en vid tiden för HD:s dom 74 årig kvinna, som på grund av senil demens var helt desorienterad i tid och rum och saknade all insikt om sin situation. Hennes tillgångar var av ganska blygsamt slag. För hennes person var varaktigt sörjt genom intagning på sjukhus för vård. Hon tycktes över huvud sakna förmåga att av egen drift företa någon rättshandling. Påtaglig risk för kolliderande rättshandlingar förelåg därför inte. HD fann, att det för hennes behov av bistånd i vården av hennes egendom var tillräckligt att god man förordnades, och lämnade ansökningen om omyndighetsförklaring utan bifall.
    Med tillämpning av den nya lagstiftningen hävdes i NJA 1981 s. 291 en år 1962 meddelad omyndighetsförklaring av en nu 39-årig man, trots att det var klarlagt att han på grund av hämmad förståndsutveckling och psykisk abnormitet av annat slag var ur stånd att vårda sig och sin egendom. Det ansågs tillräckligt med god man (2 dissidenter).

 

7. Förmynderskap
Exempel på tillämpning av regeln i FB 13: 2, att förmyndaren ej äger företräda myndlingen vid rättshandling med förmyndaren själv, utgör RH 1982:115.
    När moder till omyndiga barn satt in barnbidrag på barnens bankbok men förbehållit sig dispositionsrätt, har fullbordad gåva ej ansetts föreligga utan förbehållet betraktats som förbehåll enligt 4 § gåvoutfästelselagen (1936:83), NJA 1981 s. 464.
    Förmyndaren förvaltar myndlingens egendom men måste till vissa åtgärder inhämta tillstånd av överförmyndaren (FB 15:8—15). Vill förmyndaren göra den omyndiges penningmedel räntebärande på annat sätt än genom förvärv av obligationer, insättning i bank m. m. enligt FB 15:4, krävs överförmyndarens samtycke. Detsamma gäller om han vill använda dem till inköp av aktier eller därmed jämförliga värdepapper eller eljest göra dem fruktbärande, FB 15: 5. Förvärv för

 

566 Olle Höglundomyndigs räkning av andelar i kommanditbolag ansågs i RH 1981: 67 innebära drivande av näring och tillstånd till förvärvet gavs av hovrätten under villkor att förmyndaren skulle driva näringen å den omyndiges vägnar, jfr FB 15: 13.
    Enligt FB 15: 14 äger förmyndaren ej utan överförmyndarens samtycke å den omyndiges vägnar upptaga lån. Tillstånd vägrades i RH1981: 167 till lån å 216000 kr. för ett vart av fyra omyndiga barn förinköp av aktier mycket fördelaktigt. Behov av lånet ansågs ej föreligga. I gåvoskattemål har vid gåvoskattens bestämmande gåvan ansetts fullbordad redan vid gåvans mottagande, oavsett att överförmyndaren först senare lämnat erforderligt samtycke med anledning av att gåvan var förenad med gäldsåtagande, NJA 1980 s. 326 och C 133.
    Förmyndaren äger enligt FB 15:19 i 1974 års lydelse årligen uppbära skäligt arvode för förvaltningen av den omyndiges egendom och arbetet med den personliga omvårdnaden om myndlingen. Arvodet bestämmes av överförmyndaren med ledning av grunder som fastställs för varje överförmyndardistrikt av vederbörande kommun. Förmyndaren har också rätt till ersättning för de utgifter som varitskäligen påkallade för uppdragets behöriga fullgörande. Arvode och ersättning utgår efter överförmyndarens bestämmande till viss del av den omyndiges medel och utges i övrigt av kommunen. Den omyndiges medel kan tas i anspråk, om årsinkomsten överstigit två basbelopp för året eller den omyndige har tillgångar till värde överstigande tre basbelopp. Vid tillämpning av den år 1974 införda regeln om jämförelse med basbeloppet för bestämmande, huruvida arvode och ersättning skulle utgå av den omyndiges medel, togs i RH 1980: 70 hänsyn till den omyndiges arbetsinkomst.
    Enligt FB 16: 5 skall förmyndaren före den 15 februari varje år avge årsräkning till överförmyndaren. Försummar han detta kan rätten enligt FB 16: 10 efter anmälan av överförmyndaren vid vite tillhålla förmyndaren att fullgöra sitt åliggande. Sådant vite för makar i egenskap av förmyndare för ett barn dömdes i RH 1980: 72 ej ut, då tredska eller likgiltighet ej föranlett dröjsmålet och ej heller intresset av att redovisningen inkom inom förelagd tid kunde anses väsentligt.
    Enligt FB 19:9 kan överförmyndare eller ledamot i överförmyndarnämnd när som helst av rätten entledigas, om han finnes icke vara lämplig. Fråga om överförmyndares entledigande kan väckas av enskild person genom ansökan hos rätten. Vinner ansökningen bifall, får den entledigade föra talan mot beslutet (jfr NJA II 1924 s. 282). Men om ansökningen lämnas utan bifall, är fullföljdsfrågan mera tveksam. I fallet SvJT 1962 rf s. 8 fann sig hovrätten med två röster mot två oförhindrad att uppta besvär av enskild person till prövning. Men i

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 567RH 1981:133 och 1982:29 avvisades sådan av enskild förd besvärstalan. Bestämmelse om fullföljd saknas. Rätten har att självmant uppta fråga om entledigande av överförmyndare så snart anledning därtill uppkommer, och frågan kan tas upp till prövning ånyo utan hinder av tidigare beslut, varigenom talan om entledigande ogillats.
    Enligt NJA 1962 s. 157 och 1977 C 66 är överförmyndare eller överförmyndarnämnd icke behörig att till HD fullfölja talan i mål angående omyndighetsförklaring. Han äger inte heller söka resning i ärende rörande inskrivning av förmynderskap, NJA 1975 s. 525. Av FB 20:9, Rp 20 och RB 7:4 följer, att talan i HD skall föras av riksåklagaren.
    Vid prövning av fråga om överflyttning av tillsynen över förmynderskap beaktades i RH 1982:45 bl. a., att myndlingens hemkommun borde före förmyndarens hemkommun bära eventuella kostnader för förmynderskapet. Detta synsätt hänger samman med de år 1974 införda nya reglerna om ersättning till förmyndare (se här förut under B 7), vilka torde medföra att kostnaderna i de flesta fall läggs på kommunerna.

 

8. Godmanskap
Genom 1974 års lagstiftning skedde en viktig ändring av FB 18: 3. Då vidgades väsentligt möjligheterna att förordna god man för den som på grund av sjukdom är ur stånd att bevaka sin rätt eller förvalta sin egendom. Det tidigare kravet på att sjukdomen skulle vara övergående slopades och paragrafen fick som förut nämnts sådan lydelse att en anordning med godmanskap skulle i stor utsträckning kunna ersätta omyndighetsförklaring. Enligt den nya lydelsen skall, där så erfordras, rätten förordna god man när någon på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver bistånd med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. Förordnande får inte ges utan samtycke från den för vilken god man skall utses, med mindre hans tillstånd medför hinder mot inhämtande av samtycke eller eljest särskilda skäl föreligger (NJA 1982 C 43). Till skillnad mot vad som gäller vid omyndighetsförklaring behåller den som behöver biträde i sina angelägenheter sin rättsliga handlingsförmåga i fall då god man förordnas. Det är då angeläget att så långt möjligt undvika att en godman och hans huvudman företar kolliderande rättshandlingar. Därför har i lagmotiven framhållits att huvudprincipen bör vara att god man får förordnas endast med den enskildes samtycke (NJA II 1974 s 410 f).
    Frågan om särskilda skäl förelåg att förordna god man enligt FB

 

568 Olle Höglund18:3 för en äldre förmögen kvinna utan hennes samtycke prövades i NJA 1977 s. 201. I fallet, som ger en ingående belysning av den nya lagstiftningen och dess problem, ansågs sådana särskilda skäl föreligga. Även i RH 1980:20 förordnades god man utan samtycke. Enligt hovrätten var anordningen med god man av den naturen att det torde ge sig självt om den kunde fungera utan motsättningar och om förordnandet i framtiden kunde och borde bibehållas. I RH 1982:5 ansågs däremot god man inte böra förordnas utan den enskildes samtycke; den för vilken god man söktes motsatte sig ett förordnande.
    Till god man skall enligt FB 18:5 utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna. I NJA 1980 s. 171 ansågs, vid oenighet mellan släktingar, till god man för en 88-årig kvinna inte böra förordnas en broder till henne. Förordnande gavs i RH 1981: 41 inte till advokat, vilken tidigare tagit befattning med ärendet som biträde åt en närstående.
    I tvistigt ärende om förordnande av god man enligt FB skall nämnd deltaga i tingsrätt (6 § tredje st. lagen om handläggning av domstolsärenden), SvJT 1972 rf. s. 45. I NJA 1981 s. 1079 ansågs ärende om god man enligt FB 18:3 tvistigt och behov föreligga av medverkan av nämnd, när en dotter motsatt sig bifall till ansökningen. — Av FB 18:14, jämförd med 11:17, framgår vem som äger göra ansökan rörande god man. I NJA 1976 s. 419 ansågs kammarkollegiet ej äga föra talan mot tingsrätts beslut, varigenom tingsrätten vägrat att på anmälan av kollegiet förordna god man i visst fall.

 

9. Barnets namn
Vår lagstiftning innehåller regler om familjerättsliga och administrativa förvärv av släktnamn. De familjerättsliga förvärven reglerades tidigare i de familjerättslagar som tillkom omkring år 1920. I fråga om barns namn togs reglerna upp i FB. Sedermera sammanfördes alla regler om namnförvärv i den år 1963 antagna namnlagen. Denna har från och med den 1 januari 1983 ersatts med en ny namnlag (1982:670, omtryckt 1982: 1134). Enligt 1963 års namnlag krävdes förvissa namnförvärv prövning av rätten. Det gällde främst när underårigt barn i äktenskap (eller adoptivbarn) som hade faderns (adoptivfaderns) släktnamn, ville i stället anta moderns släktnamn som ogift (1 § tredje st. och, beträffande adoptivbarn, 3 § andra st.) och när underårigt barn, som hade moderns eller faderns släktnamn och varsmoder ingått äktenskap med annan än fadern, ville i stället anta styvfaderns släktnamn (4 §). Likaså skulle rättens prövning ske i detmera sällan förekommande fallet att fosterbarn ville anta forsterfaders eller fostermoders namn (5 §). I alla dessa fall skulle rätten pröva, om

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 569namnbytet var förenligt med barnets bästa. En rad rättsfall angående prövningen av sådana namnbyten enligt 1 § tredje st. och 4 § har förekommit under den tid 1963 års namnlag varit i kraft. Dessa avgöranden torde fortfarande ha betydelse efter den nya namnlagens ikraftträdande. I den nya namnlagen har nämligen kravet på rättens prövning behållits för vissa namnförvärv. Det står sålunda kvar som förut i fråga om fosterbarns förvärv av fosterfaders eller fostermoders efternamn (8 § nya lagen). Dessutom gäller enligt 6 § nya lagen för underårigt barn (även adoptivbarn) som står under vårdnad av enbart den ena av föräldrarna (adoptivföräldrarna) men bär den andres efternamn, att det får byta namnet under förutsättning att den senare har samtyckt till namnbytet eller att domstol har funnit att namnbytet är förenligt med barnets bästa. Motsvarande gäller i fall då barnet inte står under vårdnad av någondera av föräldrarna men bär någonderas efternamn och vill byta det. I motiven har uttalats att nuvarande rättspraxis i motsvarande fall torde kunna ge viss ledning i fråga om vad som är förenligt med barnets bästa (prop. 1981/82: 156 s. 54). Den nya regeln gäller tydligen både då byte sker till faders eller moders namn som ogift och då byte sker till styvfaders eller styvmoders namn, fastän motiven nämner enbart det senare bytet (prop.1981/82: 156 s. 29 f, jfr s. 54). Föranleder frågan om namnbyte ärende hos domstolen, d.v.s. då den vars namn barnet bär inte lämnat samtycke till bytet, skall domstolen i ärendet, om det kan ske, höra denne. Domstolen skall även inhämta yttrande från socialnämnden (45 §).
    Med hänsyn till att den nya namnlagen sålunda i stora stycken överensstämmer med tidigare lag behandlas i det följande avgöranden i namnfrågor enligt 1963 års namnlag.
    Barn i äktenskap som ej fyllt 18 år ägde enligt 1 § tredje stycket i 1963 års namnlag genom anmälan hos pastor antaga det släktnamn modern hade som ogift, om rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa. Barn under 18 år, vars moder var gift med annan än barnets fader, kunde enligt 4 § namnlagen likaledes genom anmälan hos pastor antaga styvfaderns släktnamn, om denne samtyckte därtill och rätten funnit namnbytet förenligt med barnets bästa. I ärenden om namnbyte enligt något av dessa alternativ skulle rätten bl. a. enligt 38 § namnlagen höra den vars släktnamn barnet hade, d.v.s. i regel fadern, där det kunde ske (jfr 45 § i nya lagen). Om däremot barnet inte bär sin faders namn, behöver fadern inte höras i målet. I ett sådant fall har fadern inte heller ansetts äga föra talan mot tingsrättens beslut, varigenom namnbyte förklarats vara förenligt med barnets bästa, RH 1981:155. I detta fall var fråga om byte från moderns släktnamn som ogift till styvfaders namn.

 

570 Olle Höglund    När det gäller tillämpningen av de båda nämnda lagrummen i 1963 års namnlag (1 § tredje st. och 4 §) om namnbyte har HD intagit en restriktiv hållning. Naturligen är tillämpningen strängare i fråga om byte till styvfaders namn än när det gäller byte till moderns namn som ogift. Från senaste tid kan också nämnas ett par hovrättsfall, RH1980: 96 och 98, jfr RH 1981:116. Det vill emellertid synas som om en för barnet mera välvillig inställning till barns namnbyte börjat bryta fram på senare tid, se t. ex. skiljaktigheter inom HD i NJA 1972 C 60, 1975 s. 169 och 1976 s. 198 II, alla ang. byte till styvfaders namn, samt NJA 1976 s. 77 II ang. byte till moderns namn som ogift. I NJA 1976 s.77 I vann ansökan om byte till moderns namn som ogift enhälligt bifall. Likaså bifall i NJA 1976 s. 198 I. Exempel på en mera välvillig tillämpning erbjuder också NJA 1976 s. 594, där HD tillät namnbyte till styvfaders släktnamn för det yngre av två syskon (17 och 11 år gamla). Detta syskon fick därmed namngemenskap med moderns familj i övrigt, det äldre var redan ute i förvärvslivet och hade till slut ändrat sig till att vilja behålla faderns namn. I NJA 1980 s. 697 II medgavs namnbyte för 5-årig pojke till moderns namn som ogift under hänvisning bl. a. till bristande kontakt med fadern.
    Ändrad intällning hos fadern föranledde bifall även i NJA 1976 C 520, 1977 C 67 och 1977 C 209. Medgivande från fadern även i RH 1980:97.
    Enligt 1963 års namnlag skulle rätten i ärenden om namnbyten höra barnet om det fyllt 12 år och det fanns lämpligt (38 §). Yttrande skulle även inhämtas från socialnämnden, om skäl därtill förelåg. Vanligen har barnets uppfattning kommit till uttryck under utredning som företagits i ärendet av barnavårdsnämnden eller annan myndighet. Barnets egen uppfattning har tillmätts betydelse i fall då barnet nått viss mognad. Så skedde i NJA 1978 s. 428 och 1980 s. 697 I, i vilka namnbyte till moderns namn som ogift tillstyrktes av HD. I det förra fallet gällde namnbytet två flickor i åldern 12 och 5 år, av vilka den äldsta bestämt ville byta namn, och i det senare gällde saken två flickor 15 och 12 år, som båda önskade bytet. I detta senare fall uttalade HD bl. a., att flickorna nått sådan ålder och mognad att stor vikt måste tillmätas deras egna önskemål. På motsvarande sätt tillstyrkte HD i enlighet med barnens önskemål namnbyte till styvfaderns namn i NJA 1978 s. 1 för två barn i åldrarna 15 och 12 år och i NJA 1980 s. 228 för en 13-årig pojke.
    Den utveckling mot en mindre sträng inställning till namnbyten som får anses ha skett genom åren synes också ha vunnit gillande under förarbetena till 1982 års namnlag. Föredragande statsrådet uttalade bl. a. att domstolen i takt med barnets stigande ålder och

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 571utveckling borde ta allt större hänsyn till barnets egna synpunkter och önskemål att byta namn (prop. 1981/82: 156 s. 54). Härtill kan anmärkas att namnbytet enligt den nya lagen inte får komma till stånd, om barnet fyllt 12 år och motsätter sig det (48 §).
    Enligt 12 § i 1963 års namnlag kunde ansökan hos namnmyndighet (patent- och registreringsverket) bifallas trots hinder enligt 8—10 §§, om synnerliga skäl förelåg. Avsåg ansökningen barn, som ej fyllt 18 år, kunde namnmyndigheten uppställa som villkor för bifall, att rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa. Sådan fråga upptogs i NJA 1979 s. 249 till prövning av rätten utan hinder av att ansökan ännu ej gjorts hos namnmyndigheten. I fallet liksom i NJA 1980 s. 232 prövades namnfrågan av rätten enbart från familjerättsligsynpunkt, ej namnrättslig (det sökta namnet var i båda fallen ett dubbelnamn). Den senare prövningen ankom på namnmyndigheten. En regel motsvarande den nu nämnda finns i 11 § i 1982 års namnlag.
    Den svenska namnlagen har ansetts tillämplig även på frågor om namnbyte enligt 1 § tredje stycket och 4 § första sycket för utländska (finländskt resp. jugoslaviskt) barn, NJA 1975 s. 686 I och II. Likaså vid prövning enligt 12 § i 1963 års namnlag, se det nyss anmärkta NJA 1980 s. 232.
    I ärende om namnbyte enligt 4 § i 1963 års namnlag har i fråga om rättegångskostnaderna i hovrätten tillämpats kvittningsregeln i RB 18:2 under hänvisning till den från och med den 1 januari 1977 införda nya kostnadsregeln för vårdnadstvister, NJA 1977 s. 495.

 

C. Ärvdabalken
1. Arv
Den som vill föra talan om rätt till arv skall väcka sin talan mot den avlidnes arvingar, ej mot dödsboet, eftersom tvisten anses gälla rättsförhållandet mellan arvspretendenten och arvingarna, NJA 1979 C 56 och 1982 s. 10.

 

a) Makes arvsrätt
När efterlevande make efter att ha tagit arv från den först avlidne gjort testamente och detta godkänts av arvinge till den först avlidna maken, ansågs i NJA 1980 s. 589 godkännandet ej betaga arvingen hans rätt efter den först avlidne.
    Arvsskattemålet NJA 1980 s. 121 visar fördelningen av kvarlåtenskapen efter efterlevande makes död när makarna gjort inbördes testamente med full äganderätt samt förbehåll för bröstarvinges laglott och sekundosuccessionsförordnande till bröstarvingen. Efterlevande ma-

 

572 Olle Höglundken ansågs vid den först avlidna makens död ha erhållit hälften av boet på grund av giftorätt och en fjärdedel med en rätt som var att likställa med fri förfoganderätt. Vid den efterlevandes död ansågs en tredjedel av kvarlåtenskapen ha varit omfattad med sådan begränsad rätt. Denna del av boet ansågs bröstarvingen få i arv efter den först avlidna maken och återstoden i arv efter den sist avlidne.
    I ÄB 3:4 ges särskilda regler för det fall att boets värde vid den efterlevande makens död överstiger dess värde vid den först avlidnesf rånfälle. Sådan förkovran skall tilläggas den efterlevandes arvingar, såvitt visas att egendom till motsvarande värde tillfallit den efterlevande i arv, gåva eller testamente eller det får antas att boets förkovran härrör från förvärvsarbete som efter den först avlidna makens döddrivits av den efterlevande. Ökning som härrört från den efterlevandes tjänstepension ansågs i NJA 1978 s. 712 ej utgöra sådan förkovran som avses i ÄB 3:4. Visserligen utgör tjänstepension ersättningför förvärvsarbete, men fråga var inte om förvärvsarbete som tillnågon del drivits efter den först avlidna makens död.
    Om efterlevande make jämlikt GB 13:12 (basbeloppsregeln) ägt erhålla hela kvarlåtenskapen efter den först avlidne, är dennes släkt enligt ÄB 3: 7 utesluten från rätt till sekundosuccession. Enligt motiven åligger det, om delning påkallas vid efterlevande makens död, dennes rättsägare att visa, att omständigheterna vid den först avlidnesfrånfälle var sådana, att kvarlåtenskapen efter denne skolat, om bodelning skett, i dess helhet tillfalla efterlevande maken; i berörda hänseende kom i första hand bouppteckningen efter den först avlidne att tjäna till upplysning (NJA II 1928 s. 340). Hur stort bevisvärde som bör tillmätas bouppteckningen är vanskligt att säga. Särskilt märkes, att bodelningsvärden ofta sätts högre än bouppteckningsvärden. HD har i rättsfall uttalat, att till underlag för bedömningen skall ligga de värden som kunde antagas ha vunnit tillämpning vid en verklig bodelning (NJA 1965 s. 300 och 1973 s. 557).
    I arvsskattemålet NJA 1980 s. 40 ansågs efterlevande maken inte ha erhållit hela boet på grund av giftorätt, när vid den efterlevandes död den efterlevandes arvingar ej ens gjort gällande att så var fallet. —Frågan, om efterlevande maken tagit arv eller erhållit hela boet på grund av giftorätt enligt basbeloppsregeln, har vid arvsbeskattning tillmätts betydelse även vid tolkningen av förvärv på grund av testamente efter båda makarna. När sålunda makar gjort inbördes testamente med full äganderätt till den efterlevande och sekundosuccessionsförordnande till förmån för hustruns barn i ett tidigare äktenskap, ansågs barnen ha fått hela arvet enbart efter den sist avlidna maken därför att denne vid den först avlidnes död skulle ha fått hela

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 573kvarlåtenskapen på grund av giftorätt, om bodelning skett då, NJA 1976 s. 323. Samma bedömning i RH 1982:12.
    En omdiskuterad fråga i samband med efterlevande makes arvsrätt är, om efterlevande maken äger i sin livstid genomföra bodelning med då levande sekundosuccessorer till den först avlidne. Önskan därom kan efterlevande maken ha exempelvis vid omgifte. Sådan delning är dock inte förutsedd i lagen och berörs inte heller särskilt i motiven till arvslagen. Dock förutsattes vid lagens tillkomst (NJA II 1928 s. 294 och 339) att efterlevande maken vid den först avlidnes död kunde avstå från sin arvsrätt och genomföra bodelning med den först avlidnes släktingar. I praktiken torde det dock förekomma att delning sker under efterlevande makens livstid. Frågan kan bli aktuell både när make ärver enligt ÄB 3 kap. och när han erhåller egendom med fri förfoganderätt på grund av testamente. Ett sådant testamentsfall blev föremål för prövning i arvsskattemålet NJA 1977 s. 375. Som sekundosuccessor var där insatt en särskilt för visst ändamål bildad stiftelse. I målet förelåg en utförlig promemoria i ämnet av Walin, vilken ger frågan en rik belysning. I rättsfallet blev bodelningen godtagen och tillerkänd verkan i arvsskattehänseende. Två ledamöter i HD var dock av skiljaktig mening, eftersom skälet till bodelningen uppenbarligen var att minska arvsskatten.

 

b) Allmänna arvsfondens arvsrätt
    Genom ändring år 1969 i förordningen — numera lagen — om arvsskatt och gåvoskatt infördes i 1 § andra stycket regeln, att för egendom, som förvärvas genom att arv avstås enligt 5 § lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden, arvsskatt utgår till staten som om förvärvet skett genom testamente efter den avlidne. Enligt NJA 1978 s. 203 beräknas arvsskatten vid arvsavstående från allmänna arvsfonden enligt reglerna vid arvlåtarens död. Men preskriptionstiden för skatteanspråket ansågs börja löpa först från avstående beslutets dag.

 

c) Arvsförskott
    Reglerna om avräkning av gåva såsom förskott på arv (ÄB 6 kap.) är olika för bröstarvingar och andra arvingar. I fråga om bröstarvingar räknas gåvor in dubio som förskott på arv. Avräkning skall dock ej ske om annat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antas ha varit avsett. I RH 1982: 23 ansågs avräkning böra ske för gåva till bröstarvinge enligt huvudregeln, trots att omständigheter talade för att avräkning ej skulle ske.

 

574 Olle Höglundd) Laglott
I arvsskattemålet NJA 1979 s. 649 var fråga hur laglotten skulle beräknas när återkalleliga förmånstagareförordnanden till livförsäkringar fanns jämte bobehållningen. Frågan föranleddes av att makar upprättat inbördes testamente med förbehåll för bröstarvinges laglott. HD ansåg det överensstämma med vedertaget juridiskt språkbruk att ge uttrycket bröstarvinges laglott den innebörden att laglotten skulle bestämmas med hänsyn till förekomsten av återkalleliga förmånstagarförordnanden och alltså inte bara på grundval av bobehållningen. I målet beaktades dock inte vid arvsbeskattningen den rätt till laglottsökning som förelåg enligt 104 § andra st. FAL, eftersom yrkande om sådan jämkning inte framställts från bröstarvinges sida. — När laglottsberättigad arvinge erhåller del i försäkringsbelopp enligt 104 § andra st. FAL är sådant förvärv fritt från arvsskatt i lika mån som direkt förvärv på grund av förmånstagarförordnande enligt 12 § fjärde st. AGL beträffande pension eller livränta, NJA 1978 s. 581. I NJA 1979 C 398 beviljades dock inte resning i ett tidigare år 1978 av HD avgjort mål (NJA 1978 s. 329) med annan rättstillämpning, då denna ansågs ej uppenbart stridande mot lag.
    För att kunna beaktas vid arvsbeskattning skall jämkning av testamente för utfående av laglott vara påkallad före inregistreringen av bouppteckningen (NJA 1945 s. 134). Så också i RH 1982:87. I SvJT 1977 rf. s. 19 godtogs yrkande om jämkning trots att det ej förelåg i klar form vid inregistreringen utan först i hovrätten, när det där var utrett att med påskriften på testamentet avsågs förbehåll för laglott. Återkalleligt förmånstagarförordnande är enligt 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen att likställa med testamente. I enlighet härmed ansågs i NJA 1976 s. 90 preskriptionsregeln i ÄB 7: 4 för laglottsanspråk mot gåva ej tillämplig på laglottsanspråk mot återkalleligt förmånstagarförordnande. Laglottsskyddet mot sådant förordnande ansågs uttömmande reglerat i 104 § andra st. FAL och krav enligt detta lagrum är ej underkastat annan presription än den tioåriga.
    Vill bröstarvinge göra gällande sin laglottsrätt mot gåvotagare enligt ÄB 7: 4 skall han väcka talan inom ett år från det bouppteckning efter arvlåtaren avslutades. Försittes denna tid, är rätt till talan förlorad (ÄB 7: 4 andra st.). Frågan om utgångspunkten för beräkning av denna frist, när först bouppteckning och därefter tilläggsbouppteckning upprättats, uppkom i NJA 1980 s. 305. HD:s majoritet ansåg sådana omständigheter föreligga att fristen i detta fall skulle räknas från den dag då tilläggsbouppteckning skedde. Bröstarvingen hade nämligen inte kallats till bouppteckningsförrättningen och hade inte heller tagits upp som dödsbodelägare i bouppteckningen. Han kunde

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 575därför inte i samband med huvudbouppteckningen skaffa sig kännedom om den gåva som var i fråga.

 

e) Arvsavtal
I 17 kap. ÄB ges regler om arvsavtal. Enligt ÄB 17: 2 kan en arvinge, genom godkännande av testamente eller eljest, skriftligen hos arvlåtaren avsäga sig sin rätt till arv, dock att bröstarvinge icke kan avsäga sig laglott annat än mot skäligt vederlag. Vanligt är, att arvinge efter arvlåtarens död avsäger sig sin rätt till arv till förmån för egna arvingar. Arvsskatteskäl spelar här ofta in. För att sådant avstående skall beaktas vid arvsbeskattningen har i regel krävts, att upplysning om arvsavståendet förelegat vid bouppteckningens registrering, NJA 1974 s. 492 I och II. Olika former av avståenden har refererats i NJA 1966 s. 424 (fyra särskilda fall), där särskilt frågan, om avstående kunde anses ha skett utan förbehåll om arvslottens fördelning, prövades. Av rättsfallen framgår, att arvsavstående kan göras partiellt på olika sätt. Däremot kan avståendet ej avse viss egendom i dödsboet. I arvsskattemålet NJA 1977 s. 230 lämnades arvsavståenden utan beaktande. De innebar visserligen att två delägare i ett dödsbo helt avstod från sin lott i boet, men delägarna hade dessförinnan gjort avståenden som tagit sikte på viss egendom i boet och därmed inneburit förfogande över arv. Arvsskattemålet NJA 1981 s. 1197 visar också betydelsen av att arvsavståendet görs villkorslöst för att kunna beaktas. Förbehåll kan godtas endast om det inte innebär annan fördelning av kvarlåtenskapen än som skulle bli följden av ett avstående utan förbehåll. I fallet kunde inte antas att ett förbehållslöst avstående från rätt enligt testamente skulle ha lett till den fördelning av kvarlåtenskapen som de avstående testamentstagarna åsyftat. Avståendena fick därför anses innebära att de disponerat över delar av sina testamentslotter på sätt som förutsatte tillträde till lotterna. — I SvJT 1976 rf. s. 57 lämnades bröstarvinges godkännande av testamente obeaktat vid arvsbeskattningen, då det ansågs ej ha skett villkorslöst (i fallet var även fråga om rätten att lämna godkännande).

 

2. Testamente
a) Testamentes begrepp
Det ligger icke i testamentets begrepp, att testamentet skall vara upprättat i laga form, vid sunt och fullt förstånd och av fri vilja. Har ett testamente ej upprättats i laga form eller föreligger eljest någon i ÄB 13 kap. angiven ogiltighetsgrund, kan testamentet likväl bli gällande genom att det godkännes eller att klander underlåtes. I NJA 1978 s. 30 ansågs sålunda en ej underskriven testamentshandling,

 

576 Olle Höglundutskriven på maskin, vara att i arvsskattehänseende jämställa med testamente, när den godkänts av arvingarna som testamente. Omständigheterna var sådana att handlingen kunde uppfattas som ett förordnande om kvarlåtenskap — uttryck för den yttersta viljan.
    I fråga om rätten att taga testamente innehåller ÄB 9: 2 vissa regler av tvingande natur. Huvudregeln är att förordnande till annan än den, som är född vid testators död eller då är avlad och sedermera födes med liv, är utan verkan. Enligt undantagsbestämmelse i andra stycket gäller emellertid ett förordnande, enligt vilket blivande arvsberättigade avkomlingar till någon som enligt första stycket äger taga testamente skall erhålla egendom till full ägo sist vid dennes död eller då annan, vilken skall åtnjuta rätt till egendomen, avlider eller hans rätt eljest upphör. Undantagsbestämmelsen åsyftar främst att möjliggöra en sekundosuccession där förste mottagarens rätt inträder i och med testators död, men stadgandet innebär icke något hinder mot att testator, utan att insätta någon förste mottagare, förbehåller avkastningen åt blivande mottagare av egendomen och i enlighet härmed föreskriver sådan förvaltning av densamma att i avbidan på den uppskjutna successionen avkastningen läggs till kapitalet. Det är icke nödvändigt att successorerna i testamentet anges såsom viss persons avkomlingar. Testamentet kan t. ex. föreskriva, att kvarlåtenskapen vid någon tidpunkt efter testators död skall tillfalla dem som då är närmast till arv efter testator, men i så fall måste de antingen insättas såsom sekundosuccessorer när en föregående testamentstagares rätt upphör eller ock erhålla kvarlåtenskapen med full äganderätt när någon annan vid testators död levande avlider. Vid testamente till förmån för ofödda förutsätts alltså en mellanman (ej nödvändigt en testamentstagare), som lever vid testators död.
    I arvsskattemålet NJA 1979 s. 205 ansågs bestämmelsen i ÄB 9: 2 andra st. medge testamentariskt förordnande om att vid testators död ofödda personer skulle ha rätt till avkomst av egendom (ett kapitalbelopp) innan de erhöll egendomen till full ägo, vilket skulle ske efter deras faders död i den mån de fyllde resp. 25 år — då de skulle få hälften — och 30 år — då de skulle få återstoden av sin andel i kapitalet. Testamentet, som enligt sin ordalydelse överskred den i lagrummet angivna ramen för rätten att testamentera till förmån för ofödda, gavs i skatteärendet en tolkning som var förenlig med lagrummet och som innebar att principen om likställighet mellan ofödda syskon upprätthölls. (Fallet innehöll också en processuell fråga om rätt till talan för dödsboet. Med hänsyn till att dödsboet enligt testamentet skulle svara för betalning av arvsskatten, ansågs boet ha sådant intresse i saken att det var berättigat att föra talan i målet.)

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 577Likaså godtogs i RH 1981:171 gåva till "min dotters ... nuvarande och blivande barn" sålunda att lagfart ansågs kunna beviljas för gåvotagarna, företrädda av banks notariatavdelning i egenskap av utsedd förvaltare av den bortgivna egendomen.

 

b) Formkravet
Testamente är en formfordrande rättshandling. Medan formkraven vid andra rättshandlingar urholkats i praxis, har formkravet för testamente upprätthållits. Det som huvudregel gällande kravet på skriftlig form innebär, att förordnandet skall innefattas i en handling, som underskrivs av testator. Normalt innebär kravet på skriftlig form att en originalhandling skall föreligga. I ett fall, NJA 1977 s. 168, har dock med hänsyn till omständigheterna gjorts avsteg från regeln och godtagits fotokopia, när testamentet inte kunnat återfinnas i huvudskrift. Fotokopian fanns i ett av testator och hans hustru disponerat bankfack. — I arvsskattemålet NJA 1978 s. 30, anmärkt i det föregående under C 2a, godtogs en ej underskriven testamentshandling utskriven på maskin och godkänd av arvingarna som testamente.
    Jämte skriftlig form fordras vid ordinärt testamente två vittnen (ÄB 10: 1), vilka är solennitetsvittnen.
    Vittneskravet upprätthölls i NJA 1979 s. 268 i fråga om ett testamentstillägg. Tillägget, som innebar att testamenterad egendom skulle vara mottagarens enskilda, godtogs inte eftersom tillägget inte var bevittnat enligt ÄB 10: 1.
    Enligt ÄB 10:1 gäller, att testator skall underskriva testamentshandlingen eller vidkännas sin underskrift därå i vittnenas samtidiga närvaro. Detta krav på unitas actus upprätthölls i NJA 1978 s. 189. Därför klarades ett testamente ogiltigt, då vittnena ej varit samtidigt närvarande utan undertecknat handlingen var och en i sitt tjänsterum på deras gemensamma arbetsplats; vittnena visste att de skulle anlitas som testamentsvittnen på sätt som skett.
    För vissa fall görs undantag från formkravet (ÄB 10: 3). Det gäller när någon på grund av sjukdom eller annat nödfall är förhindrad att upprätta skriftligt testamente med två vittnen. Han får då förordna om sin kvarlåtenskap muntligen inför två vittnen eller också, utan vittnen, genom egenhändigt skriven och undertecknad handling (s. k. holografiskt testamente). I NJA 1977 s. 549 godtogs, med knapp majoritet inom HD, ett odaterat holografiskt testamente, i fråga om vilket tvist rådde rörande tidpunkten för dess tillkomst. Testamentstagaren påstod att handlingen tillkommit under natten eller morgonen innan testator avled av blodpropp i hjärtat; testator hade under natten känt smärtor i hjärttrakten. En arvsberättigad släkting gjorde emellertid

 

37—43-168 Svensk Juristtidning

 

578 Olle Höglundgällande att handlingen tillkommit vid något tidigare tillfälle. I den bevisfråga som sålunda uppkom uttalade majoriteten inom HD, tre ledamöter, bl. a. att det inte var "väl förenligt med de billighetsskäl, som motiverat att holografiska testamenten godtas som giltiga nödtestamenten, att låta bevissvårigheter av det berörda slaget utan vidaregå ut över den som åberopar handlingen. I detta läge synes därför ett lindrigt beviskrav böra uppställas". Det var utrett att testator befunnit sig i nödläge. De tre ledamöterna fann möjligheten att testamentshandlingen tillkommit under detta nödläge vara så mycket mera sannolik än andra tänkbara möjligheter att handlingen borde godtas som testamente. Två ledamöter ansåg däremot detta förra alternativ ej så mycket sannolikare än att handlingen tillkommit vid annat tillfälle att handlingen kunde godtas.
    Återkallelse av testamente kan ske formlöst (ÄB 10:5). Därav följer bl. a. att ett testamente, som är ogiltigt på grund av formfel, kan bli giltigt såsom återkallelse av ett äldre testamente. Ändring av testamente måste dock ske med iakttagande av formföreskrifterna. Detta medför att det måste anses högst tvivelaktigt om en återkallelse kan återkallas utan iakttagande av formföreskrifterna för testamente. Lagberedningen ansåg det möjligt (NJA II 1930 s. 210). Beckman har dock menat att det kan ifrågasättas, huruvida en återkallelse ens i något fall kan återkallas. Lagberedningen åberopar till stöd för sinmening lagens ordalag, men de ger enligt Beckman intet stöd för att det någonsin skulle vara möjligt att formlöst återupprätta ett upphävt testamente. Beckmans mening motsäges i allt fall inte av rättsfallet NJA 1977 s. 479, som gällde återkallelse av återkallelse. Testator hade i det fallet återkallat testamentet genom sex djupa klippskåror i handlingen, vilka löpte in mot handlingens mitt, och en underskriven påskrift på baksidan, innefattande bl. a. att "detta lilla testamenteanses obefogat". Påskriften var överkorsad och omedelbart ovanför densamma var tillskrivet ordet "Makuleras". Det gjordes gällande att återkallelsen återkallats genom överkorsningen av påskriften och tillskriften av ordet "Makuleras". Testamentet ansågs ogiltigt.

 

c) Testamentes tolkning
    Huvudregeln är att testamente skall tolkas efter testators vilja. I arvsskattemålet NJA 1976 s. 552 var fråga om flera legat. Behållningen räckte inte till alla legaten. Förordnandet till en av legatarierna ansågs skola gå före övriga, enär testator ansågs ha velat gynna den legatarien.
    I NJA 1978 s. 509 hade "andel" i en bostadsförening tillagts en brorsdotter. Testatrix innehade en lägenhet men förvärvade ett par

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 579dagar före dödsfallet ytterligare en lägenhet. Frågan, om förordnandet kunde anses omfatta båda lägenheterna, besvarades jakande. — Uttrycket "Alla mina kontanta medel" i testamente av 50-årig man till förmån för fästmö och sambo tolkades i RH 1981:103 så, att det ansågs omfatta enbart kontanterna i boet (1 600 kronor) men ej, som testamentstagaren hävdade, banktillgodohavanden (drygt 19000 kronor).
    Testamentstolkning har vid flera tillfällen förekommit i arvsskattemål. Nu för tiden är arvsskattesynpunkter av stor betydelse för ett testamentes verkan. Den som donerar till välgörande ändamål vill väl gärna att donationen skall vara fri från arvsskatt, men testamentet avfattas icke alltid därefter. Befriade från arvsskatt är bl. a. stiftelser, som har till huvudsakligt ändamål att främja vård av behövande ålderstigna. Arvsskattebefrielse medgavs ej i SvJT 1978 rf. s. 2 för testamentslott till stiftelse ("Lewi Pethrus stifelse för filantropisk verksamhet") när stadgarna ej till fullo uppfyllde kraven i 3 § AGL; ändring av stadgarna i efterhand godtogs ej. — Inte heller i NJA 1977 s. 392 erhölls skattebefrielse, eftersom det inte stod klart att testamentslott till församling var reserverad för "behövande" gamla (och unga). — I NJA 1980 s. 165 ansåg emellertid en majoritet inom HD skattebefrielse böra åtnjutas för testamentsförordnanden till resp. "Evangeliska Fosterlandsstiftelsens mission" och "Evangeliska Fosterlandsstiftelsens mission i allmänhet".
    En diskuterad fråga är vilken verkan ett testamente kan ha på förmånstagarförordnande vid livförsäkring. Sålunda har t. ex. ifrågasatts, att förmånstagarförordnande skulle kunna återkallas genom testamente (Almgren, Om förfoganden över livförsäkring, 1956 s. 25; häremot Hellner i Nordisk försäkringstidskrift 1957 s. 57 och Försäkringsrätt, andra uppl. 1965 s. 553 not 70). I ett tidigare arvsskattemål (NJA 1966 s. 355) anförde HD att föreliggande testamente till vissa universella testamentstagare inte kunde tilläggas verkan såsom återkallelse av förmånstagarförordnande samt att ej heller särskilda omständigheter förelåg på grund varav testamentet skulle få inverka på bedömandet av förmånstagarförordnandets innehåll. I samma riktning gick NJA 1976 s. 24, där tvisten stod mellan ett trolovningsbarn såsom arvinge och en universell testamentstagare om rätt till försäkringsbelopp på grund av grupplivförsäkring. Även här tolkades förmånstagarförordnande till "arvingar" efter ordalydelsen, i följd varav försäkringsbeloppet skulle tillfalla trolovningsbarnet framför testamentstagaren (som för övrigt var ogift sammanboende med testator) och det trots att i testamentet angivits att även försäkringsbelopp skulle tillfalla testamentstagaren.
    I NJA 1980 s. 70 var fråga om arvsbeskattning av förvärv på grund

 

580 Olle Höglundav testamente efter permutation. En testamentstagare, som tillerkänts avkomsträtt till visst kapital, fick genom permutation rätt att ta i anspråk en del av kapitalet. Testamentstagaren ansågs av HD:s majoritet ha bekommit kapitalbeloppen på grund av testamentet och att beloppen skulle tas till beskattning som testamentsförvärv. Två ledamöter ansåg sådant förvärv efter permutation ej omfattat av skattskyldighet.
    Vill testator ge egendom till en icke förut existerande juridisk person, grunda en stiftelse, måste av testamentet framgå till vilket ändamål egendomen skall användas men däremot icke hur den skall förvaltas (NJA 1940 s. 351). I arvsskattemålet NJA 1976 s. 530 I råddetvekan bl. a. rörande ett förordnande i testamente om en fastighet. Den skulle "höra sterbhuset till" och fick ej säljas, styckas eller bebyggas. Bildandet av en stiftelse ifrågasattes. HD fann emellertid förordnandet innebära förordnande om sammanlevnad i oskiftat bo och äganderätt för dödsbodelägarna. Även intressant processuell fråga: rättelse ansågs kunna ske till förmån även för dödsbodelägare som ej fört talan i målet.
    I fråga om testamentsfång görs skillnad mellan legat och universell testamentslott (ÄB 11:10). Legatariens och den universelle testamentstagarens ställning skiljer sig från varandra i vissa hänseenden, såsom i fråga om jus accrescendi och rätt att få ut egendomen från dödsboet utan att behöva avvakta arvskifte, se Svensk familjerättspraxis C IV k 1. Frågan om testamentsförvärv är att betrakta som legat eller universalfång kan ha betydelse även i arvsskattehänseende. Sålunda kan enligt 11 § 2 mom. AGL särskild skattelott utläggas endast för legat men ej när mottagaren är universell testamentstagare. Denna fråga fick sin belysning i NJA 1979 s. 677. Där föreliggande testamente innefattade en rad legat, bland dem stora kapitalbelopp till vissa anhöriga (syskon, svågrar och syskonbarn). "All övrig kvarlåtenskap" skulle tillfalla Svenska Lutherhjälpen och om lotten till denna inte uppgick till värde av minst 100000 kronor skulle penninglegaten nedsättas. Sådan jämkning måste också ske. Kammarkollegiet gjorde gällande att Lutherhjälpen intog ställning som legatarie och mottagarna av kapitalbeloppen som universella testamentstagare. Utgången i domstolarna blev den motsatta, d.v.s. att Lutherhjälpen skulle anses som universell testamentstagare och alla övriga som legatarier. HD anförde, i likhet med hovrätten, att avgörande för frågan måste vara vad testator kan antas ha avsett med sitt förordnande.

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 581d) Testamentstagares rätt i vissa fall
Åtskilliga rättsfall har förekommit under årens lopp i frågan, om testamentstagare fått egendomen med full äganderätt eller med fri förfoganderätt. I fall då fri förfoganderätt föreligger men sekundosuccessor avlider före testator anses den förste testamentstagarens rätt utvidga sig till full äganderätt. Men undantag finns. I arvsskattemålet NJA 1980 s 451 ansågs efter en "schematisk bedömning" inbördes testamente med full äganderätt för efterlevande make men också sekundosuccessionsförordnande ha innefattat endast fri förfoganderätt även när sekundosuccessorn avlidit före bägge makarna.
    I NJA 1980 s. 25 ifrågasattes om "fri nyttjanderätt" för efterlevande make enligt inbördes testamente kunde betraktas som annan rätt än nyttjanderätt. Domstolarna besvarade frågan nekande.
    I vissa fall kan det vara svårt att avgöra vilken rätt som tillerkänts en testamentstagare. För att han skall anses ha avkomsträtt måste av testamentet framgå dels att äganderätten, vid testators död eller senare, skall tillfalla en annan, dels ock att testator anförtrott förvaltningen åt annan än testamentstagaren. Ett speciellt fall av avkomsträtt förelåg i NJA 1976 s. 632. Där erhöll ett vart av flera syskonbarn till testator ett belopp om 26 000 kronor i form av reverser löpande med ränta, utfärdade av en testators syster — också testamentstagare — och ställda att förfalla till betalning vid systerns frånfälle. Där skulle alltså kapitalbeloppet vid senare tidpunkt tillfalla avkomsttagarna själva. —Ett annat fall som torde få ses som exempel på avkomsträtt förelåg i arvsskattemålet NJA 1977 s. 267. Där hade den avlidna i testamente förordnat att, sedan hälften av kvarlåtenskapen tillagts en adoptivdotter som laglott och vissa legat utgått, av den återstående kvarlåtenskapen skulle inköpas en livränteförsäkring med garanterad utbetalningstid av 20 år samt med adoptivdottern som försäkringstagare och vissa andra personer som förmånstagare. Vid arvsskatteberäkningen togshänsyn till denna föreskrift i testamentet så, att till adoptivdotterns laglott lades värdet av hennes rätt till utfallande livräntebelopp pågrund av livränteförsäkringen under hennes återstående livstid. Med beskattningen av livräntebelopp som kunde komma att tillfalla förmånstagarna skulle anstå till senare tidpunkt. Har testamentstagaren genom testamentet fått rätt att förfoga över egendomen genom testamente, föreligger icke avkomsträtt utan en begränsad äganderätt.
    Har inbördes testamente mellan makar utan förordnande om sekundosuccession icke bevakats vid den först avlidnes död, måste efterlevande make anses ha tillträtt kvarlåtenskapen enligt lag och icke på grund av testamente. Vid efterlevande makens död är det försent att bevaka testamentet. Hälftendelning enligt lag skall alltså ske

 

38-43-168 Svensk Juristtidning

 

582 Olle Höglundmellan makarnas släktingar å ömse sidor. I överensstämmelse härmed skedde hälftendelning i NJA 1.977 s. 211. Likaså ansågs i RH 1981:161 vid efterlevande makes död hälften av bobehållningen utgöra den efterlevandes kvarlåtenskap (i det fallet fanns bröstarvinge). Läget blir detsamma, om testamentet visserligen innehåller förordnande om sekundosuccession till förmån för viss person men sekundosuccessor dött före efterlevande maken; denne får icke genom den i testamentet utsedde sekundosuccessorns död någon befogenhet att genom testamente förfoga över kvarlåtenskapen efter den först avlidna maken, när enligt lag sekundosuccessionsberättigade släktingar på dennes sida finns.
    Om testator såsom testamentstagare insatt först A och sedan B men B avlider före A eller sekundosuccession för B eljest blir utesluten, kan man, därest testator icke förordnat om någon subsidiär sekundosuccession, tänka sig tre möjligheter. I den avlidna sekundosuccessorn B:s ställe träder antingen hans eller testators arvingar eller också utvidgar sig förste testamentstagaren A:s rätt till full äganderätt. Frågan uppkommer även vid inbördes testamenten mellan makar. I arvsskattemålet NJA 1980 s 451 var fråga om ett av makar år 1947 upprättat inbördes testamente. Enligt detta skulle efterlevande maken erhålla den avlidnes egendom med "hel och full äganderätt" och skulle efter bägges död all kvarvarande egendom tillfalla mannens dotter i ett tidigare äktenskap. Dottern avled emellertid före makarna. Efter den sist avlidna makens död uppkom fråga om den först avlidna makens arvingar ägde rätt till andel i kvarlåtenskapen. I brist på utredning rörande omständigheter som kunde vara av betydelse för testamentets tolkning gjorde HD en "schematisk bedömning" och fann den först avlidna makens arvingar skola vid arvsskattens fastställande anses berättigade till andel i den efterlevandes bo.

 

e) Bevakning, delgivning, klander m. m.
För att testamente skall bli gällande krävs i regel bevakning. Sådan behövs dock ej när arvingarna godkänt testamentet. Ibland kan tvekan uppstå om godkännandets innebörd. Så blev fallet i det tidigare under C 2 d anmärkta fallet NJA 1977 s. 211.
    Sedan testamente bevakats, skall det delgivas varje arvinge som icke godkänt det. I NJA 1980 s. 630 ansågs delgivning ej kunna ske genom överlämnande av obestyrkt fotokopia av testamentet, däremot av styrkt kopia.
    Vill arvinge göra gällande att testamente är ogillt enligt ÄB 13 kap, skall han väcka klandertalan inom viss tid. Klandertid ansågs i RH 1982:159 iakttagen trots att stämningsansökningen inte upptog någon

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 583svarande men testamentstagarna framgick av bifogad kopia av testamentet.
    Återställande av försutten tid kan ej ske för klandertalan, NJA 1977 C 203.
    I mål om klander av testamente har editionsföreläggande rörande sjukjournaler och läkarutlåtanden om testator ansetts ej kunna ges, då testator (såsom avliden) ej kunnat lämna samtycke enligt 36 kap. 5 § andra st. RB, RH 1981:109.

 

3. Boutredning
a) Dödsbo juridisk person
Överlåtelse av andel i dödsbo liksom exekutiv försäljning av arvinges andel i dödsbo har ansetts följa reglerna för överlåtelse och försäljning av rättighet, d. v. s. lös egendom. I fall då den enda tillgången i dödsboet varit en jordbruksfastighet har dock överlåtelse av arvslott i dödsboet med efterföljande arvskifte, varigenom förvärvaren tillskiftats tillgången mot vederlag, ansetts innebära kringgående av jordförvärvslagen och underkänts, se NJA 1966 s 66. I hovrättsfallet RH 1982:135 uppkom samma fråga. Den skillnaden förelåg att här fanns även andra tillgångar i boet. Omständigheterna ansågs inte vara sådana att tillståndspliktigt fång förelåg.
    Skyldighet att erlägga arvsskatt åvilar varje arv- och testamentstagare för sig (2 § AGL). Men skatten skall enligt 54 § AGL förskjutas av dödsboet och detta äger också enligt 60 § samma lag fullfölja talan mot beslut om fastställande av skatt. Arvinge, som inte påförts arvsskatt genom tingsrätts beslut, har ansetts ej äga föra talan mot skattebeslutet, NJA 1979 s. 706. Hans talan uppfattades som en talan mot skälen för rättens beslut och en sådan talan ansågs inte kunna komma under prövning. Av de båda fallen NJA 1976 s. 530 I och II framgår att högre rätt, när den på talan av skattskyldig funnit arvsskatten böra bestämmas till lägre belopp än den underrätten kommit till, äger ändra arvsskatten även till förmån för dödsbodelägare som ej klagat. Denna ståndpunkt kan sägas ligga i linje med avgörandet i NJA 1974 s.610, där beslut om arvsskatt ändrades i högre rätt till den skattskyldiges förmån utan hinder av att talan var fullföljd endast av kammarkollegiet med yrkande om höjning av skattebeloppet.
    Även frågor om ändring av talan i arvs- eller gåvoskattemål har prövats i rättspraxis. I NJA 1975 s 33 gällde saken, huruvida överlåtelse av kapitalförsäkring viss tid före försäkringsfallet delvis hade karaktär av gåva och därför föranledde sammanläggning med arvslott. En av kammarkollegiet först i HD åberopad omständighet angående vederlagets storlek ansågs inte kunna komma under bedöman-

 

584 Olle Höglundde. I gåvoskattemålet NJA 1977 s. 694 tilläts däremot kammarkollegiet åberopa ny utredning (balansräkning) i HD angående värdet av icke börsnoterade aktier. Det nya i HD hade här tydligen närmast karaktär av bevis, medan den i NJA 1975 s. 33 åberopade omständighetenkan sägas närmast hänföra sig till grunden för kammarkollegiets talan. En dissens i 1977 års mål tyder på en sådan åtskillnad. Till belysning av frågan kan hänvisas till hyresmålet NJA 1975 s. 575, där HD förklarade att bestämmelsen i RB 50:25 tredje st. angående hinder mot åberopande i hovrätt av ny omständighet gällde civila vademål och att grunderna för denna bestämmelse inte borde åberopas för att avvisa ny invändning i besvärsmål (se äv. SvJT 1978 s. 50 f samt Welamson i SvJT 1982 s. 167 med där anförda rättsfall).
    Dödsboet upphör visserligen i regel faktiskt i och med arvskiftet, men i den mån så erfordras (t. ex. därför att ny tillgång eller skuldyppats) kan det även senare uppträda som juridisk person. I enlighet härmed ansågs i SvJT 1973 rf. s. 85 talan om återgång av fastighetsköp och om skadestånd kunna väckas mot dödsbo även sedan arvskifte skett. Samma ståndpunkt i NJA 1980 C 340.

 

b) Dödsbodelägares rätt att fora talan
Frågan om förhållandet mellan dödsbos talerätt och enskild delägares har föranlett tvekan i praxis. Den har numera till väsentlig del fått sin lösning genom ny lagstiftning år 1981, vilken trädde i kraft den 1 juli samma år. Utgångspunkten för frågans reglering är stadgandet i ÄB 18:1, att dödsbodelägarna har att för boets utredning gemensamt förvalta den dödes egendom och att de därvid företräder dödsboet mot tredje man samt äger tala och svara i mål som rör boet. När det gäller förhållandet till tredje man har någon tvekan egentligen inte uppkommit i praxis. Endast med undantag för ett par fall av särskild beskaffenhet har rätten att föra talan för boet ansetts tillkomma enbart dödsbodelägarna gemensamt. När det gällt förhållandet mellan dödsbodelägarna inbördes har däremot praxis vacklat något. Det är också med avseende på sådana inbördes tvister som den nya lagstiftningen tillkommit. Även det fall att särskild dödsboförvaltning är anordnad har uppmärksammats. Gällande regel i sådant fall är att boutredningsmannen företräder dödsboet mot tredje man samt äger tala och svara i mål som rör boet (ÄB 19: 12). Även testamentsexekutor anses kunna ha sådan rätt att företräda boet, se ÄB II s. 105. Oavsett om särskild dödsboförvaltning är anordnad eller inte ger den nya lagstiftningen enskild delägare möjlighet att föra talan för boets räkning.
    De nya reglerna har kommit till uttryck i tre nya paragrafer, nämligen 18 kap. 1 a § samt 19 kap. 12 a och 20 a §§ ÄB. Förstnämnda

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 585paragraf avser det fallet att särskild dödsboförvaltning inte har anordnats enligt 19 kap. ÄB, medan de båda övriga paragraferna avser fall då dödsboet förvaltas av boutredningsman eller av testamentsexekutor med behörighet att företräda boet i rättegång. I samtliga fall får nu var och en av delägarna i mål som rör boet väcka och föra talan som part i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är motparter i målet (första st. i var och en av de tre nya paragraferna). I de båda senare fallen krävs dessutom att boutredningsmannen eller testamentsexekutorn avstår från att föra boets talan. Innebörden av de nya reglerna är sålunda att talerätt medges endast under förutsättning att samtliga delägare är parter i målet, på den ena eller andra sidan. Enligt motiven innebär de nya reglerna ett lagfästande av den praxis som utvecklat sig.
    Praxis var tidigare sträng i fråga om att tillerkänna enbart dödsboet men ej enskild delägare talerätt, se föregående översikt i SvJT 1978 s.44 ff. En viss uppmjukning kunde spåras under senare tid, se t. ex. NJA 1974 s. 623. Denna tendens bröts i fallet NJA 1976 s. 615. I det fallet väckte en av fyra dödsbodelägare talan mot var och en av de övriga delägarna med skilda yrkanden sålunda att han mot en yrkade bättre rätt för dödsboet till en fastighetsandel jämte fastställelse av fordran för dödsboet på delägaren samt mot var och en av de båda övriga fastställelse av att dödsboet ägde viss fordran hos delägaren. Den omständigheten att boet var avträtt till förvaltning av boutredningsman ansågs inte utgöra hinder mot talan, eftersom boutredningsmannen förklarat sig avstå från att föra talan åtminstone underförutsättning att delägarens talan upptogs till prövning (jfr det förutnämnda fallet NJA 1974 s. 623). De väckta käromålen avvisades av HD:s majoritet; en ledamot ansåg delägarens talan böra tillåtas. I ett tillägg av två ledamöter inom majoriteten antyddes, att frågan kunde tänkas ha fått en annan prövning, om delägaren väckt alla sina yrkanden mot samtliga övriga delägare. En sådan uppfattning har kommit till uttryck i ett senare HD-avgörande, NJA 1979 s. 169. Där förde en delägare talan mot annan delägare om bättre rätt för dödsboet till vissa fastigheter, vilka sistnämnde delägare tidigare förvärvat från den avlidna. Den delägare som väckte talan sade sig visserligen föra talan i målet för egen del, men HD tog fasta på att hennes talan gick ut på att dödsboet skulle tillföras ytterligare egendom. Som det emellertid fanns flera delägare i boet än parterna i målet och de övriga inte biträtt käromålet och inte heller eljest var parter i målet, ansågs den väckta talan inte böra upptas till prövning. Liknande utgång i hovrättsfallet RH 1982:16.
    Frågan om rätt för dödsbodelägare att söka resning i tidigare avdömt

 

586 Olle Höglundmål har bedömts på samma sätt som frågan om rätt att föra talan, när det gällt mål mot utomstående. Sålunda avvisades i NJA 1976 s. 560 nr 115 och 1976 C 468 ansökan om resning då ansökningen inte biträtts av samtliga delägare. — I NJA 1974 s. 562 ansågs emellertid enskild delägare i dödsbo, som var försatt i konkurs, behörig att ansöka om resning i mål angående tvistiga fordringar i konkursen. I NJA 1976 C 177 och 178 ansågs dödsbodelägare ej behöriga att söka resning, när boutredningsman var förordnad.

 

c) Boutredningsman
Enligt ÄB 19:3 skall valet av boutredningsman träffas så att uppdraget kan väntas bli utfört med den insikt som boets beskaffenhet kräver. Även en juridisk person, tex en bank, kan vara boutredningsman, RH 1981:24.
    Enligt NJA 1977 s. 363 äger dödsbodelägare själv göra ansökan om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman även när han är försatt i konkurs. Beslut enligt 19:6 om upphörande av boutredningsmannaförvaltningen har i sådant fall ansetts inte kunna meddelas utan att enighet om åtgärden förelegat mellan delägaren och konkursförvaltaren.
    Enligt ÄB 19:4 kan flera boutredningsmän förordnas och kan rätten bestämma om delningen av förvaltningen. Det gäller därvid att ha klart för sig vars och ens behörighet; jfr NJA 1982 C 94, där en av två boutredningsmän ej var behörig att återkalla av dödsboet förd talan.

 

d) Bouppteckning
Bouppteckning skall förrättas av två kunniga och trovärdiga gode män. När banks notariatavdelning utsetts till boutredningsman i dödsbo, ansågs i RH 1981:24 firmatecknare i banken utesluten från att som god man förrätta bouppteckningen.
    Vid beräkningen av behållningen i dödsboet kan ibland uppkomma tvekan om en skuld föreligger som får avdragas från tillgångarna. Ett särskilt skuldförhållande förelåg i NJA 1976 s. 364. Makar med bröstarvingar hade upprättat inbördes testamente med full äganderätt för den efterlevande, dock med förbehåll för barns laglotter. Barnen avstod emellertid från arv vid den först avlidna makens död och fick istället reverser som förföll till betalning vid den efterlevande makens död. Dessa reverser fick avräknas från behållningen efter den sist avlidna maken.
    Vid förmånstagarförordnande ingår ej utfallande försäkringsbelopp i kvarlåtenskapen. Är försäkringen utmätningsfri går också beloppet fritt för den avlidnes borgenärer. Detsamma gäller belopp som till-

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 587faller laglottsberättigad arvinge enligt jämkningsregeln i 104 § andra st. FAL. Beloppet blir dock föremål för arvsbeskattning hos denne enligt 12 § AGL. Så är fallet utan hänsyn till brist i boet. Denna får alltså ej avräknas från det arvingen tillfallna beloppet, NJA 1978 s. 329.
    När det gäller värdering av fast egendom vid bodelning har fråga uppkommit, om latent skatteskuld till följd av realisationsvinstbeskattningen kunnat beaktas (NJA 1973 s. 23 och 1975 s. 288). Sådan ännu ej aktualiserad skatteskuld lärer icke få tas i beräkning vid värdering av fastighet i bouppteckning, där ju näst föregående års taxeringsvärde är avgörande (jfr NJA 1960 s. 152 och 1970 s. 529 II). Fråga kan uppkomma även när försäljning av fastigheten ägt rum. Så var fallet i RH 1982:123. Där hade en jordbruksfastighet sålts av ägaren ett par år innan han dog och medfört en skattepliktig realisationsvinst på nära 200000 kronor. Ägaren hade dock sedermera skaffat ersättningsfastighet och fick uppskov med beskattningen av realisationsvinsten enligt lagen (1978:970) om uppskov med beskattningav realisationsvinst. Dödsboet yrkade avdrag för den latenta skatteskuld som följde av uppskovsbeslutet; den beräknades i bouppteckningen till hälften av realisationsvinsten. Hovrätten fann emellertid att hänsyn inte skulle tas till den inkomstbeskattning som kunde komma att äga rum vid framtida försäljning av ersättningsfastigheten.
    I RH 1981:63 gav de särskilda värderingsreglerna i 23 § F tredje st. AGL angående inkomstslaget jordbruksfastighet anledning till frågan om gränsdragningen mellan förmögenhet hänförlig till inkomstslaget jordbruksfastighet och annan förmögenhet. Kapitalvärdet av förmån som utgår under viss tid eller någons livstid beräknas i regel efter en räntefot av 5 % enligt de vid arvsskattelagen fogade tabellerna (frånsenare tid SvJT 1976 rf. s. 52 och 1978 rf. s. 20). Premieobligationer har värderats enligt kursvärden på Stockholms fondbörs, RH 1980:58. Icke börsnoterade aktier (tex i sk familjebolag) upptages till vad de kan antas ha inbringat vid en försäljning under normala förhållanden vid tiden för dödsfallet eller enligt substansvärdemetoden (SvJT 1976 rf. s.52). Andel i partrederi var föremål för värdering i SvJT 1979 rf s. 20.
    Upphovsrätt till litterära verk har ansetts skola medräknas bara tillden del den blivit föremål för överlåtelse och kontrakt om utnyttjande förelåg, NJA 1980 s. 541. Så även i SvJT 1965 rf. s. 59 ang upphovsrätt till musikaliska verk.
    Fast egendom i utlandet har ansetts böra värderas enligt den allmänna grundsatsen i 23 § F första st. AGL, d.v.s. till vad den kan antas ha betingat vid en med tillbörlig omsorg skedd försäljning, som föranletts av boets avveckling. Med hänsyn till utredningssvårigheter bör emellertid det värde som egendomen åsatts vid arvsbeskattningen

 

588 Olle Höglundeller liknande i den främmande staten kunna godtas, om inte särskilda skäl talar däremot, NJA 1981 s. 730 och 1982 C 25. Samma princip gäller i fråga om byggnad på annans grund, NJA 1981 C 62.
    Den i ÄB 20:6 stadgade skyldigheten att gå bouppteckningsed är inte underkastad tioårspreskription från dödsfallet. Det bekräftas av NJA 1976 s. 556 och 1977 s. 80. I sistnämnda fall klargjorde HD, att edgången kunde avse endast bouppteckningens riktighet och att skyldighet att under eden lämna redovisning för tillgång i bouppteckningen alltså ej förelåg.
    Beträffande rättegångskostnad i mål om skyldighet att avlägga bouppteckningsed enligt ÄB 20:6 uttalade HD i nyssnämnda NJA1976 s. 556, att målet är sådant som avses i RB 18:2 och som alltså angår rättsförhållande som enligt lag ej må bestämmas annorledes än genom dom, i följd varav det kunde förordnas att vardera parten skulle bära sin rättegångskostnad. HD fann emellertid omständigheterna i målet inte föranleda till annat än att den som ålagts att fullgöra edgången borde som tappande part ersätta motpartens rättegångskostnader.
    Bouppteckning skall enligt ÄB 20:8 inges till rätten. Försummas det, kan rätten enligt 9 § ge bouppteckningsföreläggande vid vite. I NJA 1977 C 359 beviljades resning och befriades delägare från utdömt vite när det visade sig att dödsboet avträtts till förvaltning av boutredningsman redan innan föreläggandet utfärdats. — Bouppteckning som uppfyller föreskrifterna i 20 kap. skall registreras av rätten. Sådan registrering ansågs i NJA 1978 s. 495 inte kunna vägras på den grund att bouppteckning efter tidigare avliden make varit bristfällig. I NJA 1978 s. 136 ansågs kammarkollegiet behörigt att föra talan mot tingsrätts beslut att registrera bouppteckning. Däremot fick kollegiet inte först i HD väcka fråga om sådan brist i bouppteckningen att registrering bort vägras, NJA 1980 s. 25. — Vid inregistrering av bouppteckning skall också arvsskatt fastställas (51 § AGL). Underrätts beslut i skatteärendet skall tas upp i bouppteckningsprotokollet och innehålla vissa uppgifter, se 62 § AGL. Sådant ärende kan vara av svår beskaffenhet och föranleda handläggning av domare med särskild erfarenhet, ibland t om i den kvalificerade sammansättning som anges i 6 § tredje st. ärendelagen, d.v.s. tre eller högst fyra lagfarna domare. Denna fråga behandlades av hovrätten för Övre Norrland i RH 1981:145, vilket mål gällde bl a tillämpningen av värderingsbestämmelserna i 23 § F tredje st AGL.
    Vid inregistreringen av bouppteckning skall i regel arvsskatten betalas. I ett fall, där äganderättsförvärv lämnats obeskattat därför att egendomen var belastad med nyttjanderätt, fullföljde kammarkolle-

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 589giet talan till hovrätten och därefter till HD. I HD upplystes att nyttjanderättshavaren avlidit och att äganderättsförvärvet beskattats på grund av deklaration. HD avvisade kammarkollegiets besvärstalan och undanröjde tingsrättens och hovrättens beslut, NJA 1981 s. 975.
    När ny tillgång eller gäld eller annan felaktighet i bouppteckning yppas efter det att bouppteckningen förrättats, skall s.k. tilläggsbouppteckning uppgöras (ÄB 20:10). För tilläggsbouppteckning krävs dock att fel av någon betydelse yppats. Rättspraxis uppvisar exempel både på fall då tilläggsbouppteckning ansetts erforderlig och på fall då sådan handling ansetts ej böra upprättas. Sådant fel som bort föranleda tilläggsbouppteckning har ansetts inte föreligga när såsom tvistiga antecknade skuldbelopp sedermera blivit ostridiga, NJA 1976 s. 696, eller när lösöre upptagits till ett mycket för lågt belopp, NJA 1981 s.300, eller när fordran mot skuldebrev med inteckningsmedgivande upptagits till sitt nominella belopp fastän, såsom det sedermera visade sig, gäldenären saknade lagfart, NJA 1981 s. 701. Tilläggsbouppteckning har inte heller ansetts skola göras därför att legataries släktskap med testator inte blivit antecknad och arvsskatt därför uttagits medför högt belopp (SvJT 1961 rf s. 49) eller enbart därför att universell testamentstagare blivit upptagen som dödsbodelägare, fastän rätten på grund av testamentet gått förlorad till följd av underlåten bevakning, NJA 1976 s. 327. Men när anteckning i bouppteckning om arvsavståenden blivit felformulerad, så att de berättigade kommit att framstå som dödsbodelägare i stället för legatarier har tilläggsbouppteckning ansetts böra göras, NJA 1982 s. 125.

 

e) Den dödes skulder
Bestämmelserna i 21 kap ÄB om ansvar för den dödes skulder undergick en genomgripande ändring genom lagstiftning år 1981, som trädde i kraft den 1 juli samma år (NJA II 1981 s. 168). I de nya bestämmelserna har principen om delägares personliga betalningsansvar utmönstrats. I stället gäller enbart bestämmelsen om återgång avbodelning eller arvskifte som har skett innan den dödes skulder betalts. I fall då den döde avlidit före den nya regleringens ikraftträdande tillämpas de äldre bestämmelserna.
    I NJA 1977 s. 154 var fråga om tillämpning av numera upphävda ÄB 21:16, enligt vilken gäldsansvar ej åvilade omyndig delägare. Bestämmelsen ansågs innebära att omyndig inte skulle direkt mot borgenär svara för gälden med någon del av sin egendom, vare sig han erhållit den genom arv efter den döde eller ej. Utmätning för skatt som påförts dödsboet kunde därför inte ske hos omyndig delägare.

 

590 Olle Höglundf) Verkställighet av legat
Legat skall antingen utgå ur det oskiftade boet eller fullgöras av viss arvinge eller testamentstagare. Bestämmelser härom ges i 22 kap ÄB. Enligt 1 § skall legat av oskifto utges så snart det kan ske och utan avvaktande av arvskifte. Enligt 5 § äger testamentstagaren tillgodonjuta ränta på legat, som avser visst penningbelopp, sedan fyra månader förflutit från testators död. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:635) för tiden fram till dess legatet enligt ÄB 22:1 skall utges och enligt 6§ räntelagen för tiden därefter. Denna räntebestämmelse har ansetts inte vara analogiskt tillämplig till förmån för den som fått egendom på grund av avstående av arv, NJA 1977 s. 12.

 

g) Arvskifte
Arvskifte sker antingen genom överenskommelse mellan arvingar och universella testamentstagare eller genom beslut av skiftesman. Arvskifte som förrättas av delägarna själva skall ske skriftligen med vittnen (ÄB 23:4). I NJA 1977 s. 459 upprätthölls formkravet sålunda att arvskifte ansågs ännu inte ha blivit gällande när en av delägarna inte underskrivit arvskifteshandlingen med vittnen och inte heller delgivning som anges i 23:8 andra st. skett med honom.
    Den judiciella naturen hos arvskifte, förrättat av skiftesman, fick sin belysning i NJA 1978 s 132. Fallet gällde egentligen bodelning, men eftersom bodelning såsom förrättning betraktad har samma natur som arvskifte är fallet av intresse här. Det avsåg närmast frågan, huruvida den omständigheten att den i ÄB 23:8 stadgade klanderfristen försuttits utgjorde sådant rättegångshinder som rätten enligt RB 34:1 har att självmant beakta. Frågan besvarades jakande. HD anförde bl a att bedömandet av den rättsliga innebörden av klanderfristen vid bodelning och arvskifte syntes böra göras utifrån vad som gällde rörande skiftesmannens ställning och befogenheter samt skiftesförfarandets funktion i rättslivet. Efter erinran om vad som gällde om skiftesman kom HD till den slutsatsen att bodelning eller arvskifte genom skiftesman har karaktär av judiciell förrättning som mynnar i beslut som blir bindande för parterna. Det ansågs vidare bl a att det låg i den allmänna omsättningens intresse att skiftet blev att betrakta som definitivt, om förrättningen inte klandrades inom stadgad tid. Synsättet ansluter sig nära till den behandling frågan om arvskiftesförrättningens och bodelningens natur fått av Walin i Ärvdabalken del II, 1976, s.238 ff, där framställningen överensstämmer med vad familjerättskommittén, under ordförandeskap av Walin, anförde i dessa delar (SOU 1964:35 s. 429 ff).
    Ett exempel på hur delägare ansetts kunna överenskomma om

 

Svensk rättspraxis: familjerätt 591skifte i strid med testamente angående egendomens fördelning utgör NJA 1981 A 5.
    Vill delägare klandra av skiftesman verkställt skifte, måste han enligt ÄB 23:8 inom tre månader efter delgivning väcka talan. I det nyss behandlade rättsfallet NJA 1978 s. 132 var också fråga, om delgivning skett i överensstämmelse med föreskrifterna i ÄB 23:8. Så ansågs vara fallet när ombud för bodelningspart bevisligen mottagit bodelningshandling sedan vid sammanträde inför skiftesmannen i partens närvaro överenskommits att delgivning skulle ske genom att exemplar av bodelningshandlingen tillställdes ombudet. - Klandertalan skall väckas mot samtliga övriga delägare (NJA 1957 s. 745).NJA 1979 s. 448 ansågs dock omständigheterna vara sådana att det kunde godtas att två delägare av fem var för sig väckte talan mot de tre övriga men alltså inte mot varandra. Fallet var tydligen ett säreget undantagsfall. En tillämpning som innebar krav på att de båda skulle ha instämt varandra ansågs inte kunna fylla någon praktisk funktion utan förmenades framstå som utslag av en opåkallad formalism, ägnad att leda till stötande resultat. Jfr den förut behandlade nya lagstiftningen om rätt för enskild dödsbodelägare att föra talan för boet. — När klandertalan riktats mot dödsboet men inte mot övriga delägare har den avvisats, NJA 1981 s. 548.
    Klandertiden har tidigare ansetts ej kunna förlängas genom återställande av försutten tid (NJA 1965 C 614). Genom det tidigare under A 5 anmärkta plenimålet NJA 1980 s. 320 har emellertid numera blivit fastslaget att klanderfrist kan bli föremål för återställande av försutten tid. Av skiftesman förrättad bodelning har enligt samma synsätt på förrättningens natur ansetts kunna bli föremål för resning, NJA 1982 s. 124. Detsamma får anses gälla av skiftesman förrättat arvskifte.
    Arvskifteshandling har ansetts ej utgöra sådant skriftligt fordringsbevis som avses i 1 § lagsökningslagen (1946:808), RH 1981:34.

 

h) Dödförklaring
Huvudregeln i ÄB 25:1 är att om någon är borta och det sedan han veterligen senast var vid liv förflutit tio år eller, om han skulle vara över 75 år gammal, fem år, ansökan får göras om hans dödförklaring. Var den försvunne i livsfara vid försvinnandet, får ansökan göras efter kortare tid. Denna kortare tid var före 1981 års lagändring tre år. Den som försvunnit efter att ha uttalat avsikt att beröva sig livet ansågs i SvJT 1963 rf. s. 34 ha befunnit sig i livsfara. I rättspraxis har annars ganska stränga krav ställts på bevisningen om att livsfara förelåg, se NJA 1977 s. 118 och 1980 s. 44. I båda dessa fall var fråga om en person som begivit sig ut i en mindre båt som senare påträffats drivande på

 

592 Olle Höglundvattnet utan någon människa ombord. I ingetdera fallet ansågs utrett att den försvunne befunnit sig i livsfara vid försvinnandet. Enbart anträffandet av båten har inte ansetts utgöra tillräckligt bevis med hänsyn till möjligheten att ett försvinnande kan vara arrangerat. Meningarna var dock delade i båda fallen.
    Genom 1981 års lagstiftning har skett en uppmjukning av bestämmelsen för det fall att livsfara förelåg (NJA II 1981 s. 179). Treårstiden har förkortats till ett år, när det är utrett att den försvunne befann sig i livsfara när han veterligen senast var i livet. Är det inte utrett men kan det antas att han befann sig i livsfara, får ansökan göras eftertre år. Som exempel på fall av det senare slaget nämns i motiven de båda nyssnämnda rättsfallen från åren 1977 och 1980 (NJA II 1981 s.181).