OLA SCHÖNNING. Att söka nåd. En orientering om nåd i brottmål. Publica/Rätt och samhälle. Liber Förlag. Uddevalla 1982. 124 s.

 

Sedan Alvar Nelson år 1953 utgav arbetet Brott och nåd har någon mera utförlig beskrivning av nådeförfarandet i brottmål inte presenterats. Nelsons bok har varit en värdefull kunskapskälla när det gäller såväl nådeinstitutets teori som nådeförfarandets utformning. Den har fortfarande sitt stora värde som en analys av nådeinstitutet i principiella hänseenden. Men åtskilligt har hänt sedan 1953 som gjort den i vissa delar föråldrad. Det är därför tillfredsställande att det nu föreligger ett arbete som tillgodoser behovet av en modern, praktisk vägledning på detta ämnesområde. Ola Schönning har i boken Att söka nåd givit en utförlig orientering om nåd i brottmål. Utgåvan är till nytta för jurister och andra som i olika sammanhang kommer i beröring med nådefrågor eller av annan orsak vill skaffa sig information i ämnet. Som tidigare föredragande i nådeärenden i justitiedepartementet har Schönning kunnat bygga sin redogörelse på ett omfattande erfarenhetsmaterial. Arbetet vittnar om stor omsorg och god förtrogenhet med ett ämnesområde som på grund av sin speciella karaktär är författningsreglerat endast i vissa grundläggande hänseenden.
    Befogenheten för regeringen att bevilja nåd finns inskriven i 11 kap. 13 § regeringsformen. Ärenden om nåd i brottmål bereds inom en enhet i justitiedepartementet, nådeenheten. Högsta domstolens roll i nådeärenden har under senare tider begränsats. År 1965 föreskrevs att HD:s utlåtande inte längre behövde inhämtas om skäl till bifall uppenbarligen saknades. Sedan 1982 gäller att en nådeansökan kan bifallas utan att HD:s yttrande inhämtats. HD skall höras endast om särskild anledning föreligger. År 1982 avgav HD yttrande i drygt ett tjugotal ärenden.
    Schönnings arbete avser inte sådana nådeärenden som ligger utanför brottmålsområdet och som kvantitativt spelat en liten roll. Ärenden om nåd i brottmål är talrika, cirka 2000 varje år. Det stora flertalet nådeansökningar avser befrielse från eller lindring i ådömda fängelsestraff men även andra påföljder och vissa rättsverkningar är föremål för nåd. Andelen ansökningar som bifallits på ett eller annat sätt har de senaste åren legat kring 11 — 12 %.
    Boken har en ändamålsenlig disposition. Efter en inledande redogörelse följer ett avsnitt om nådeansökningen och vad som därvid bör iakttas. Isärskilda avsnitt redogörs för nådeärendets behandling och utredningen i nådeärendet. Därefter behandlas under rubriken Förutsättningar för nåd sådana frågor som nådebeslutets allmänna karaktär, betydelsen av att den nådesökande är dömd mot sitt nekande samt gränsdragningen mellan nåd och resning. Vidare ges en översiktlig redogörelse för ofta förekommande skäl som åberopas till stöd för begäran om nåd, såsom medicinska skäl, sociala skäl, rehabilitering eller resocialisering, s. k. tredjemansskäl, ekonomiska skäl och arbetsskäl, den dömdes ålder samt s. k. teknisk nåd. Sedan behandlas "andragångsansökningar" och frågor om nåd beträffande utländska domar. Därefter följer ett avsnitt om nåd vid olika påföljder m. m. med beskrivning av olika slags nådebeslut samt en särskild redogörelse för uppskov av nåd med

 

verkställigheten av fängelsestraff. Författaren redogör också för frågor om offentlighet och sekretess, etiska regler för press, radio och TV samt den konstitutionella kontrollen.
    I en andra huvuddel av boken redovisas ett antal typfall av nådeärenden i praxis. I slutet av boken finns bl. a. statistiska uppgifter.
    I sin inledande redogörelse kommer författaren in på vissa verkställighetsfrågor. Den aviserade lagändringen (s. 18, 22) har nu genomförts. Det betyderatt en s. k. förstagångsansökan om nåd av den som befinner sig på fri fot har verkställighetshindrande effekt endast om det visas att ansökningen givits intill regeringen sist den dag då den dömde enligt kriminalvårdsstyrelsens föreläggande skulle ha inställt sig vid kriminalvårdsanstalt för att avtjäna straffet. Verkställigheten kan emellertid — när detta är befogat — skjutas upp även när ansökan ges in senare. Föreligger sådana omständigheter åligger det justitiedepartementet att under ärendets handläggning vid behov särskilt underrätta kriminalvårdsstyrelsen om detta (12 § kungörelsen (1974:286) med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av lagen (1974:202) om beräkning av strafftid). Har kriminalvårdsstyrelsen begärt förpassning av den dömde skall styrelsen genast anmäla detta till justitiedepartementet. I sammanhanget bör påpekas att en nådeansökan som endast innehåller ett yrkande om uppskov med verkställigheten inte har verkställighetshindrande effekt (jfr 13 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.). Sådana ärenden handläggs dock alltid med förtur hos nådeenheten.
    Författaren uppger (s. 23) att, även då fråga är om verkställighet av något annat än fängelse, den verkställande myndigheten brukar underrättas om nådeansökningen. Det bör nog understrykas att nådesökanden inte har rätt att förlita sig på att sådan underrättelse sker.
    Upplysningen (s. 17) att handläggningen av nådeärenden följer de principer som finns angivna i förvaltningslagen är i det väsentliga riktig. Utredning som införskaffats i ett nådeärende kommuniceras dock inte regelmässigt med nådesökanden. Detta förhållande får anses betingat av nådens särskilda karaktär. Ett kommunikationsförfarande skulle också kunna ge det missvisande intrycket att nåd utgör ett reguljärt rättsmedel.
    Handläggningstiden för ett nådeärende (s. 19) kan variera mera än vad som framgår av författarens redogörelse. Vissa enkla eller brådskande ärenden avgörs redan inom någon vecka.
    Författarens påstående (s. 20) att om någon nödvändig uppgift utelämnats i en nådeansökan komplettering i allmänhet brukar kunna ske snabbt och enkelt genom departementets försorg borde kanske snarare ha ersatts med ett påpekande av hur viktigt det är att ansökningen innehåller alla de uppgifter i formellt hänseende som behövs för en snabb och ändamålsenlig handläggning av ärendet.
    I ansökningen bör sökanden självfallet ange de skäl som han åberopar till stöd för sin begäran om nåd. Det ligger vidare i nådesökandens eget intresse att själv förebringa utredning. Han kan ingalunda utgå ifrån att departementet svarar för utredning som han själv skulle ha kunnat åstadkomma. Man kan på skilda ställen i boken få uppfattningen att departementet relativt ofta på eget initiativ föranstaltar om kompletterande utredning (s. 25 m.m.). Det bör framhållas att sådan utredning företas bara i en mindre del av ärendena och endast under förutsättning att verkligt vägande skäl för nåd har åberopats. — Uttalandet att departementet praktiskt taget alltid inhämtar yttrande

 

från kriminalvårdsstyrelsen om den som dömts till fängelse har påbörjat verkställigheten av straffet bör förses med reservationer. Sådan remiss brukar numera underlåtas i vissa fall. Det gäller t. ex. om den intagne nyligen fått avslag på tidigare ansökan och i den nya ansökningen inte åberopas några ytterligare omständigheter. Detsamma kan gälla ansökningar från vapenvägrare som enbart åberopar sådana skäl som hänför sig till vapenvägrarproblematiken och inte avser den intagnes aktuella personliga förhållanden. Inte heller sker i regel remiss till kriminalvårdsstyrelsen i fall då verkställigheten påbörjats först efter det att nådeansökningen inlämnats (jfr. s. 65).
    I avsnittet om förutsättningar för nåd berörs (s. 37 f) den situationen att domstolen i sin dom ger besked om eller antyder möjligheten för den dömde att söka nåd från det fängelsestraff som domstolen ådömt. Som författaren riktigt påpekar får den dömde i åtskilliga sådana fall den felaktiga uppfattningen att det endast är en formsak att nådevägen få lindring i straffet. Formuleringar som ger utrymme för sådana antaganden bör undvikas.
    Om HD har meddelat en brottmålsdom som innebär en ändring av praxis i mildrande riktning kan det finnas lagakraftvunna tingsrätts- och hovrättsdomar som har kommit i skarven mellan ny och gammal praxis. Författaren menar att genom beslut om nåd kan den som hamnat i en sådan situationkomma i samma läge som den som dömts senare i enlighet med ny praxis (s. 39). Det finns exempel i nådepraxis på en sådan tillämpning men viss försiktighet torde på goda grunder ändå iakttas. Att genom nåd åstadkomma en fullständig anpassning till ny domstolspraxis skulle nog föra för långt. Endast mera uppenbara fall kan antas komma i fråga för nåd.
    I fråga om medicinska nådeskäl uttalas (s. 44) att nåd regelmässigt brukar beviljas om utredningen visar att det föreligger överhängande risk för självmord eller annan allvarlig destruktiv handling. Sådana fall är svårbedömda. Möjligheten av att den dömde mer eller mindre medvetet aggraverar sina symtom måste prövas noga. Om självmordsrisken kan minskas genom att den dömde under verkställighet överförs till psykiatrisk klinik är detta en omständighet som påverkar nådebedömningen.
    Beträffande rehabiliteringsfallen uttalas (s. 46) att det oftast krävs ytterligare utredning utöver vad ansökningshandlingarna innehåller och att departementet därför så gott som alltid beslutar att inhämta sådan utredning. Dock tillägges att det ankommer på nådesökanden själv att komma med åtminstone sådana uppgifter att med ledning av dessa ytterligare utredning bedöms vara nödvändig för att ärendet skall kunna avgöras på ett så rättvisande underlag som möjligt. Vad som enligt anmälarens mening finns anledning betona i detta sammanhang är att endast verkligt vägande rehabiliteringsskäl ger departementet anledning att föranstalta om kompletterande utredning och att nåd inte beviljas utan att det föreligger en fullständig och objektiv utredning.
    Författaren kommer in på sådana skäl för nåd som hänför sig i första hand till tredjeman, närmast nära anhörig, och endast indirekt till den dömde själv (s. 47). Rörande domstols påföljdsval i motsvarande fall föreligger ett rättsfall i HD, som ej berörts i boken, nämligen NJA 1981 s. 723. HD konstaterar att det ingalunda är ovanligt att de skadliga följderna av ett frihetsstraff i särskild hög grad drabbar andra än den dömde själv men att de principer som enligt 1 kap. 7 § BrB skall vara bestämmande för domstolarnas påföljdsval knappast annat än i rena undantagsfall lämnar utrymme för att tillmäta sådana förhållanden avgörande betydelse. Samtidigt menar HD att om det står klart att ett

 

frihetsberövande skulle medföra synnerligen menliga följder för personer i den dömdes omgivning, detta kan utgöra skäl att genom nåd befria honom från ett ådömt frihetsstraff.
    Frågan om hög ålder som skäl för nåd beträffande fängelsestraff beskrivs på ett utförligt och i stort sett rättvisande sätt. När det sägs (s. 53) att en fullt frisk och vital 70-åring kanske inte får nåd av åldersskäl är detta dock numera snarast ett understatement. Något 70-årsstreck torde man i dagens läge inte ha att räkna med i nådepraxis. I samband med frågan om nådesökandes subjektivt upplevda ålder uttalar författaren att det i praxis har visat sig att det inte räcker att åberopa sin relativt höga ålder om sökanden är i 50 årsåldern. Uttalandet bär självklarhetens prägel.
    Nåd som beviljas av svenska regeringen beträffande straff som överflyttats till Sverige från annat nordiskt land (s. 58 ff) avser enbart verkställigheten här i riket. Det borde kanske ha utsagts att det svenska nådebeslutet formellt sett inte är bindande för domslandet. Beslutet hindrar alltså inte utan vidare verkställighet i domslandet eller annat nordiskt land där den dömde bosätter sig. (Kommentar till BrB III, 2:a uppl., s. 591.)
    Författaren nämner på flera ställen möjligheten att genom nåd "betala sig fri" från ett förvandlingsstraff sedan verkställigheten av detta har påbörjats. I en nyligen framlagd proposition (prop. 1982/83:93) föreslås att kriminalvårdsstyrelsen får rätt att i sådant fall besluta om att förvandlingsstraffet skall bortfalla till den del det inte har verkställts, om hela bötesbeloppet betalas sedan förvandling av böterna beslutats. Förslaget innebär att nådeförfarandet inte längre behöver tillgripas i sådana situationer.
    Beskrivningen av nådeförutsättningarna och de valda exemplen ur nådepraxis bör läsas i medvetandet om att regeringens beslut i nådeärenden inte är försedda med motivering. Författarens överväganden om de omständigheter som legat till grund för besluten får därför i princip uppfattas som resultatet av hans på egen erfarenhet grundade tolkning. Även om hans synpunkter präglas av ett väl avvägt omdöme bör man hålla i minnet att nådeförutsättningarna i många fall inte kan preciseras på ett mera exakt sätt. Den helhetsbedömning som sker i varje nådeärende kan av naturliga skäl vara svårgripbar.
    Som helhet ger Ola Schönnings bok ett avgjort positivt och gediget intryck. Den ger en god inblick i nådeförfarandet i våra dagar.
 

Åke Ihrfelt