Nordisk rättsgemenskap1
Förhandlingarna vid det 30. Nordiska juristmötet har kretsat kring problem i det högt utvecklade välfärdssamhället, problem som t. o. m. juristerna har svårt att överblicka och lösa. I den aldrig sinande strömmen av nya rättsliga föreskrifter på olika nivåer tänker vi kanske med avund på den tid då gällande lag rymdes mellan två pärmar. Som exempel ställer jag fram 1734 års lag,vars minne Sveriges och Finlands jurister firar detta år. Den verklighet som möter oss där, med föreskrifter om "hur svin må ge i ollonskog släppas" eller om straff för svordom eller andra livsnära frågor, är en annan än den som trätt fram i våra debattämnen om elektronisk databehandling, insemination eller samhällsfarliga arbetskonflikter. I ett historiskt perspektiv där vi skymtar en annan värld, ett i vårt tycke primitivare samhälle, kan vi ställa frågan: har lag, lagtillämpning och rätten över huvud andra funktioner än under svunna tiders samhällsförhållanden? Är nordisk rätt och rättsuppfattning något annat i dag än tidigare? Svaren på de frågorna rör den grund på vilken vi står.
Man kan kanske ge ett tudelat svar.
För det första har rättens funktioner avsevärt vidgats och komplicerats med stark förnyelse som resultat. Rättslig reglering har utsträckts till nya områden av mänsklig aktivitet, betingad av utvecklingen inom ekonomi, kultur, teknik, social välfärd — nationellt lika väl som internationellt. När man suckar över lagstiftningens produktivitet glömmer man likväl alltför lätt att alternativet till rättslig reglering är obunden maktutövning med alla de faromoment som den rymmer i en värld där våld och människoförakt griper omkring sig. Även om regleringsivern ibland är överdriven har vi anledning vara till freds medden lagens prioritet som våra, generellt sett, högtstående lagstiftande organ och rättsvårdande myndigheter har att tillgodose och som utgör det nordiska rättssamhällets särmärke.
Den andra delen av svaret på frågor om rättsordningens funktioner pekar på kontinuiteten i rättsutvecklingen, på ett mera statiskt element. I vårt rättssystem finns grundlinjer som dragits genom århundraden och som inte får strykas ur nordiska juristers tanke- och föreställningsvärld. Det är angeläget att framhäva detta därför att risken att förlora sinnet för rättsordningens grund och yttersta mening blir större ju mera vi — av mångfaldens nödtvång— blir specialister inom snäva verksamhetssektorer.
Vad jag framför allt menar är detta: rätten i dess olika yttringsformer finns till för enskilda människor, inte människorna för att samhällsregleringen skall fungera. Rätten bör inte främst ses som ett redskap för makten utan som ett värn för individen. Århundraden tillbaka uttrycktes detta med domarreglernas monumentala ord "den menige mans bästa är den yppersta lagen".
Vad är då — med sikte på nuet och framtiden — det centrala i "den menige mans bästa"? Där finns många element. Två — kanske de mest centrala — vill jag be er stanna inför.
Det ena är individens frihet. Vi uppfattar det som självklart att vi skall åtnjuta de mänskliga fri- och rättigheter som man så mycket talar om i vår tid men som på ett skrämmande sätt kränks i många länder. Att vi i Norden i många avseenden varit föregångare i fråga om individens frihet betyder inte att vi kunde slå oss för bröstet och säga: allt är gott och väl. I varje rättslig reglering inneligger en latent risk för frihetsbegränsningar utöver det som äro frånkomligt för att upprätthålla ordning och säkerhet eller att möta ondauppsåt. Människors pockande krav på ökad materiell standard och ständigt växande förmåner frambringar regleringar där människor dirigeras och styrs, där individens valmöjligheter och självbestämmande råkar i kläm. Jag ser det som en uppgift, speciellt för juristerna, att så långt som möjligt hävda den personliga friheten inom lagens rålinjer.
Vid sidan om friheten framträder med allt större styrka människors behov av trygghet. Vi nordbor lever i relativt trygga förhållanden: materiell nöd existerar inte längre, den sociala tryggheten är utvecklad, terrorismen har inte— åtminstone tillsvidare — fått fotfäste i våra länder. Men ändå: vi lever inför ständiga hot i form av miljöförstöring, ökande våldsmentalitet, accelererande internationella konflikter och ytterst faran för kärnvapenurladdning. Härtill kommer den enskildes känsla av maktlöshet och osäkerhet i det tekniskt och ekonomiskt avancerade samhällets av fackmän behärskade regleringsmekanismer.
Varken lagar eller juristers bemödanden kan råda bot på allt detta. Men utan en fast rättsordning som erkänner den enskildes värde som människa och som fungerar i överensstämmelse härmed kan personlig trygghet inte skapas eller upprätthållas. Trygghetskravet får aldrig strykas ur de nordiska folkensrättsmedvetande.
Frihet och trygghet — för oss nordbor omistliga värden — betecknar både ett ideellt inslag och ett reellt moment i nordiskt rättstänkande. Denna enhetlighet med rot i vår livssyn utgör både en nödvändig förutsättning och en tillräcklig grund för en rättsgemenskap som innesluter Nordens fem länder.
Nordisk rättsgemenskap innefattar mycket annat.
Där finns praktiska målsättningar: att tillsammans arbeta fram lösningar som främjar och berikar samverkan inom ekonomi, kultur och socialt framåtskridande. Det avkall på nationella ambitioner som kan bli nödvändigt för att i lagstiftningsfrågor finna samförståndslösningar uppvägs oftast av den styrka som rättsenheten ger. Detta borde vara utgångspunkten för nordiskt lagsamarbete.
Till sist vill jag blott nämna våra länders uppgifter i mellanfolkliga uppbyggande strävanden. De nordiska ländernas samverkan och gemensamma ställningstaganden är nödvändiga om vi på vidare fält vill utöva inflytande och nå lösningar som kan förenas med nordisk rättsuppfattning. Ju mera vi följer samma väg ut i världen, desto större är vår slagkraft.
Att värna människovärdet — den menige mans bästa — att tillsammans genom lagstiftning och rättstillämpning lösa praktiska samlevnadsproblem, att på mellanfolkligt plan hävda väsentligheter i nordisk rättsuppfattning — i detta finns uppgifter mer än nog för oss jurister i Norden. De tankar jag mot den bakgrunden försökt ge uttryckt åt är mina personliga reflektioner. Men de vill också vara en uppfordran — framför allt till de yngre juristgenerationer som framdeles skall bära det nordiska samarbetets börda och ansvar men också — såsom jag hoppas — skall erfara den glädje och styrka som rättsgemenskapen ger.
Ett nordiskt juristmöte är ett forum för seriösa debatter. Men det har också en annan sida: den där mänsklig gemenskap och vänskap gror och växer. Allvar och glädje finns sida vid sida i nordiska juristers och deras ledsagares livsmönster. Jag tror att glädjen är starkast när vi i bakgrunden ser våra uppgifter och vårt ansvar och är beredda att fylla dem. I det tecknet må vi låta livsglädjen välla fram.
Lars Erik Taxell