Ubåt 137 än en gång
Carl Axel Petri har som ansvarig justitieminister i regeringen Fälldin hösten 1981 i praktiken burit ansvaret för de rent rättsliga bedömningar till vilka Sovjetunionens grundstötta ubåt 137 gav anledning. Han har tydligen känt sig pikerad av den kritik jag framfört (SvJT 1982 s. 647) från folkrättslig synpunkt beträffande handläggningen av ubåtsaffären. Hans inlägg (SvJT1983 s. 132) mynnar ut i ett beklagande av att jag skulle ha ingivit läsarna den uppfattningen att Sverige icke vore berett att hävda sitt oberoende. Självfallet har mina inlägg i ubåtsaffären icke haft några sådana syften. I den mån tankar av denna art kan dyka upp hos utomstående iakttagare är det enbarten konsekvens av regeringens och andra instansers egna bedömningar och åtgärder.
    Faktum är att Sverige efter några tämligen meningslösa förhör med ubåtskaptenen och någon till samt en synnerligen begränsad inspektion av ubåten, som på intet sätt klarlade syftet med dess förehavanden, drog den av grundet, eskorterade den ut till territorialvattengränsen och bjöd den farväl. Petrispåstående att detta förfaringssätt innebar att man med tillgängliga och tilllåtna medel effektivt hävdade Sveriges territorialhöghet och oberoende ärenligt min mening inte folkrättsligt riktigt.
    Min artikel syftade inte till att ingå på de olika politiska bedömningar, som en regering givetvis måste göra i en situation som den ubåt 137:s grundstötning skapade, utan att söka få klarhet om det folkrättsliga underlag på vilket alla politiska bedömningar och åtgärder måste vila. Den rent rättsliga beredskapen var vid tidpunkten för grundstötningen utomordentligt låg. Såvitt jag förstår, hankade man sig den på sitt sätt avgörande första dagen fram genom improvisationer, som band senare handlande.
    Inte tillfredsställande är i mitt tycke att man inte heller sedermera presterat någon klargörande folkrättslig analys av de frågor som reses av den omständigheten att sovjetiska ubåtar regelbundet och systematiskt uppehåller sig i Sveriges yttre och inre territorialvatten. Inte ens ubåtskommissionen som gjorde ett utomordentligt och gediget arbete har utfört något systematiskt arbete på denna punkt. De successivt ändrade direktiven till marinen vad gäller ubåtsbekämpningen måste naturligtvis ha sin grund i överväganden om vad den folkrätt Sverige tillämpar tillåter oss och även ålägger oss. Det anmärkningsvärda är att vi aldrig fått någon riktigt klar redovisning av de folkrättsliga regler som utgör grunden för det svenska handlandet. Petrisinlägg har inte skapat större klarhet därom.

 

Ubåt 137 69    Sett från svensk konstitutionell synpunkt är det två regelsystem som kan sägas delvis kollidera i ubåtsfallet. Å ena sidan står de regler som gäller rörande skyddet av rikets territorium, inom vilket område det är regeringensom är den ansvariga instansen, å andra sidan den lagreglerade straffprocessuella ordningen som föreskriver ingripande mot enskilda personer som är misstänkta för brott. Båda blev omedelbart aktuella i samma ögonblick ubåt 137 anträffades på grundet. Skulle försvarsmakten ingripa för att säkerställa Sveriges integritet? Skulle personal ombord anhållas som misstänkt för brottmot rikets säkerhet? Petri framhåller att regeringen och riksåklagaren fattade ståndpunkt var och en inom sin sektor den ene oberoende av den andre. Någon koordinering i verkligheten torde dock ha förekommit.
    Vad gäller det förra området är frågan om ubåtens immunitet central. Min tes har varit att främmande ubåtar vilka systematiskt och avsiktligt uppehåller sig för tillgodoseende av sitt hemlands intressen på vårt territorialvatten och där opererar hemligt, d.v.s. under vattenytan, i och med detta agerande icke längre åtnjuter någon folkrättslig immunitet. Jag menar därför alltjämt att regeringens utgångspunkt, nämligen att ubåtar i angivna läge som statsfartyg alltjämt åtnjuter immunitet och att det är regeringens sak att avstå därifrån antingen generellt genom anvisningar till marinen om ubåtsbekämpning eller genom direkta regeringsbeslut, är oriktig. Jag vidhåller också att denna princip i långa loppet är förödande för den lilla och svaga staten och att den ger stormakten ett förkrossande övertag. Petris inlägg ger mig uppfattningen att den offentliga ståndpunkten i denna del alltjämt är grumlig.
    Riksåklagarens beslut rörande personalens straffrättsliga immunitet är givetvis också av stort intresse. Jag är givetvis helt medveten om att, då det gäller folkrättslig immunitet åt uniformerad trupp på annan stats territorium, det finns olika folkrättsliga uppfattningar. Med tanke på den talrika personal ombord på sovjetiska ubåtar i svenska vatten, som är berörd av tolkningen av vår statsrätt på denna punkt, är det önskvärt att problemen analyseras närmare för Sveriges del. Min konklusion är att vår rättsliga beredskap alltjämt är otillåtligt låg. Det hade i mitt tycke varit bättre om Petri hade ägnat kraft åt att få fram en heltäckande folkrättslig analys av alla de frågor av rättslig natur som de sovjetiska ubåtarnas permanenta närvaro i Sverige framkallar än att kritisera mig för att inte ha träffat rätt i den folkrättsliga snårskogen.
    Uppenbarligen är mycket allvarliga problem förenade härmed. Den omständigheten att konstitutionsutskottet genomgått ubåtsaffären och ansett att allt är väl beställt är inte tillfyllest. Att sådana juridiska instanser som JK och JO godtagit vissa åtgärder är inte heller nog. De har ju närmast att kontrollera att något åtalbart inte passerat. Alltjämt saknar vi en konsekvent och genomtänkt redovisning och ett folkrättsligt ståndpunktstagande till de frågor som ubåtskränkningarna reser.
    Det finns visserligen anledning anta att juridiken far underordna sig politikens primat. Dock skall, som det heter i l kap. 1 § regeringsformen, all offentlig makt utövas under lagarna. Det är därför ett oavvisligt krav att något görs åt den folkrättsliga beredskapen. Den slapphet som hittills visats i denna del kan visa sig vara till stor skada för vårt land.
 

Gustaf Petrén