Om överexekutorsinstitutionen och dess försvinnande
I en litteraturanmälan i SvJT 1983 s. 216 ff berörde Arne Wilhelmsson här och var överexekutorsinstitutionen och dess försvinnande. Jag kan dock ej finna att hans uttalanden — eller ibland brist på uttalanden — ger en rättvisande bild åt institutionen. Några påpekanden må göras.
    För länsstyrelserna har det, både sakligt och känslomässigt sett, blivit en oerhörd förlust att berövas sin mer än 300-åriga verksamhet som överordnad exekutiv myndighet.
    Det är uppenbart att en sådan betydelsefull verksamhet som överexekutors göromålen måste handhas med den största energi och få erforderligt internt och administrativt stöd. Men så skedde tyvärr ej under de senaste årtiondena.
    Ända fram till 1940-talet torde på länsstyrelserna överexekutorsärendena i regel ha handlagts av landskansliets skickligaste och mest erfarna jurister, alltså av landssekreteraren själv eller av någon av hans närmaste jurister. Men senare — under trycket av nya och arbetstyngande uppgifter, t. ex. inom

 

socialvården, planväsendet, naturvården och den civila försvarsberedskapen— skedde en förhastad delegering till allt för orutinerad personal.
    Under det mångåriga arbetet med den nya utsökningsbalken bevakade länsstyrelserna ej sina intressen med erforderlig energi; man har alltså i viss mån sig själv att skylla för den hårdhänta behandling som blev det legislativa slutresultatet.
    Trots att under 1960- och 1970-talen, och sedan länsstyrelserna övertagit överexekutorsverksamheten för länet i dess helhet, storstadslänsstyrelsernas exekutiva verksamhet blivit av mycket stor omfattning fick jag, i min egenskap av exekutiv föredragande vid länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län under nämnda tid, det bestämda intrycket att lagberedningen ej brydde sig om saken — om den nu överhuvudtaget vid den tiden var för beredningen bekant.
    Det centrala exekutiva organ som inrättades 1964 kom genom sin verksamhet att indirekt undergräva överexekutorsinstitutionens ställning. Mycket stora satsningar gjordes på exekutionsväsendets organisation; av dessa håvorer höll dock överexekutorsinstitutionen intet eller praktiskt taget intet.
    Överexekutorssystemet hade en rad fördelar. Jag nämner några av dem: 1) Man kunde undvika det principiellt felaktiga i att låta en exekutionstiteltillskapas av den myndighet som skulle handhava själva verkställigheten. 2) Man kunde åt överexekutor uppdraga vissa rent judiciella uppgifter och därigenom undvika en i dessa fall onödig och alltför omständlig behandling hos domstol. 3) Man kunde på de exekutiva besvärsmålens område minska hovrätternas arbetsbörda dels genom att vissa av dessa mål stannade hos överexekutor och dels i varje fall genom den utredning och analys som skett vid överexekutorsprövningen. 4) Genom att länsstyrelserna inom sin organisation har en rad specialenheter och experter kunde i många fall internutredning snabbt införskaffas, t. ex. i fråga om skatte- och uppbördsspörsmål, åtskilliga registreringsfrågor, fastighets- och grannelagsförhållanden vid de ofta förekommande väghandräckningarna.
    Slutligen må erinras om att överexekutorsinstitutionen var föga kostnadskrävande. Dess kostnader skulle säkerligen förblivit tämligen anspråkslösa även om statsmakterna genomfört de absolut nödvändiga personalförstärkningarna samt satsat på den hithörande juristpersonalens kontinuerliga fortbildning m. m. Denna av sina exekutiva arbetsuppgifter mycket intresserade juristpersonal torde mot slutet ha känt sig mycket isolerad. Man kände sig knappast ha stöd ens från det egna verket, än mindre från annat håll. Och att lagberedningen, och senare lagstiftaren, sua sponte i organisatoriskt hänseende skulle ha respekt för den rättshistoriska bakgrunden var ju ej att förvänta.
 

Ebbe R:son Mark