Brotten och brottsutvecklingen i Finland och Sverige under femtio år
Av professor ALVAR NELSON
1. Brottsutvecklingen och samhällsutvecklingen
Den kriminologiska forskningen har gjort sannolikt, att det i våra länder dagligen förövas hundratusentals lagöverträdelser, av vilka endast en bråkdel kommer till myndigheternas kännedom. Av den sålunda registrerade brottsligheten1 föranleder i sin tur blott en ringa del deras ingripande mot den skyldige med straff eller annan brottspåföljd. Om man mäter brottsligheten efter det antal brott, som har kommit till polisens kännedom, finner man för 1983 i Finland omkring 600 000 och för Sverige ungefär 900 000 registrerade lagöverträdelser. Sett över ett halvt sekel innebär detta, att den registrerade brottsligheten har blivit tre gånger större. Detta har givit många anledning att fråga efter orsakerna till denna utveckling och andra att oroas och söka botemedel. I Västeuropa, där ökningen av brottsligheten är långt större än i de socialistiska länderna, har man rent av frågat sig, hur länge det moderna samhället kan uthärda de påfrestningar, som brottsligheten anses utgöra. Andra skönjer redan nu antydningar till minskning av den totala brottsligheten, och någon vill kanske blåsa faran över.
Ser man till samhällsutvecklingen i våra länder, märker man många likheter och påfallande stora skillnader. Båda länderna har uppnått en hög levnadsstandard för befolkningen, men under olika betingelser. Medan Finland har varit indraget i krig och belastats av folkomflyttningar och krigsskadestånd, har Sverige bevarat sin neutralitet med små uppoffringar. Befolkningstillväxten har varit betydande, i Sverige till stor del beroende på invandring efter det andra världskriget. Sysselsättningen har ökat inom industrin och den offentliga sektorn men minskat inom jordbruket. Inflyttningen till städer
och tätorter har i båda länderna varit stor och har förändrat samhällsstrukturen. Efter de första årens återverkningar från världsdepressionen och senare under krigsåren har välståndet ökat och skyddet för den enskilde mot fattigdom och sjukdom byggts ut. Samtidigt har skolundervisning, yrkesutbildning och vidareutbildning fått kraftigt stöd från det allmänna. Välfärdssamhället blev det starka samhället, där enskildas liv och verksamhet alltmera styres av myndigheterna. Samhällsinformation, nyhetsförmedling och underhållning har i ständigt ökande omfattning övertagits av radion och televisionen, båda under samhällets kontroll.
När man söker förklaringar till brottslighetens utveckling över tid begagnar några sig av en hänvisning till ökningen av välståndet. De mäter välståndet i antal motorfordon, radio-, TV- och videoapparater, fritidssysselsättningar och utlandsresor. Andra pekar på arbetslösheten, särskilt bland de unga, på svårigheter att finna tillfredsställelse på arbetsplatserna och på ökningen av missbruk av alkohol och narkotika. Åter andra finner förklaringar i känslan av främlingskap mellan människorna, klyftorna mellan generationerna, upplösningen av familjegemenskapen och framväxten av ungdomskulturen. Kriminalitetens utbredning är för många det pris som betalas för samlevnaden i ett fritt välfärdssamhälle. Andra känner brottsutvecklingen som ett hot, som måste avvärjas med en aktiv kriminalpolitik. Medan några kräver ökad och skärpt straffrättslig reglering, förordar andra färre påbud och förbud och andra former för ingripanden än straff.
2. Några drag i den moderna kriminalpolitiken
I allt högre grad betraktas kriminalpolitiken som en — mer eller mindre viktig — del av den allmänna samhällspolitiken.2 Dess särskiljande drag är att den anses vara en statlig angelägenhet med en verksamhet, där statliga organ företager ingripanden mot enskilda personer och låter dem vedergälla vissa gärningar, förövade med uppsåt eller av vållande, med att tillfoga dem lidande genom straff eller, i stället för straff, andra brottspåföljder. Det är genom straffhotet som vissa gärningar kan särskiljas som brott. Man måste därför fråga sig, å ena sidan vilka gärningar som förtjänar straff och å andra sidan vilka straff som bör komma i fråga för sådana gärningar. Sedan man bestämt sig för vilka gärningstyper som bör motverkas genom hot om straff, måste man ställa sig frågan, i vilken utsträckning straffhotet måste förverkligas för att kriminalpolitiken skall kunna upplevas vara trovärdig. Just därför, att brottspåföljderna och formerna för ingri-
panden mot brott faller utanför denna framställning, är det viktigt att hålla dessa frågeställningar i minnet.
Det har länge stått klart, att många gärningstyper, som uppfattas innebära hot mot samhällets och enskildas intressen, kan motverkas med andra medel än straff, och att straff i det enskilda fallet av en straffbar gärning uppfattas vara meningslöst grymt och föga ägnat att lösa den konflikt som uppkommit genom brottet. Man har därför anledning att söka finna andra former för samhällsingripande än genom straffhot och att noga pröva, huruvida ett samhällsingripande verkligen är påkallat i det föreliggande fallet. Några framhåller, att de situationer, som betecknas som brott, i många fall icke uppleves så i samhället eller av de närmast berörda parterna. När en hänvändelse i sådant fall sker till en myndighet, är det icke i främsta rummet för att få den skyldige straffad utan för att få ersättning för liden skada eller medlidande för förlusten. Andra framhåller gentemot detta, att sådana situationer även i bästa fall endast kan gälla konflikter mellan enskilda, och att det stora flertalet brottssituationer gäller angrepp på allmänna intressen samt att allmänna intressen även drabbas av konflikter mellan enskilda.
Strömningarna inom kriminalpolitiken påverkas å ena sidan av erfarenheter från andra länder och å andra sidan av politiskt tryck inom det egna landet. Särskilt tydligt märkes dessa förhållanden inom straffsystemet såväl i fråga om de brottspåföljder, som får komma till användning, som i fråga om intensiteten vid bestämmande av påföljden i det föreliggande fallet. Mindre framträdande är olika tendenser, när det gäller, vilka gärningar som skall hotas av straff och hur kraftigt hotet skall vara. Straffhotets intensitet synes dock öka, när samhället känner sig hotat till sin egen säkerhet eller till medborgarnas liv och hälsa. Trots ivriga bemödanden har man endast sällan avskaffat straffhotet eller ens gjort det mindre kännbart. Såväl i Finland som i Sverige synes politikerna söka enighet om reformer, trots partiprogram med olika inriktning. Möjligen kan man just på senaste tid iakttaga en ökad spänning mellan de politiska partierna i fråga om behovet av och formerna för ingripanden mot organiserad och ekonomisk brottslighet.
Ser man från sådana allmänna iakttagelser på den inrikespolitiska situationen i våra länder under det senaste halvseklet, finner manstora skillnader. Sverige har undgått de förödande slitningar mellanolika politiska block, som i Finland började med den nyvunna självständigheten och ännu kan spåras. Hungerkravallerna i svenska Ådalen kan icke jämföras med den högerextremistiska Lappo-rörelsens påtryckningar på den finska statsledningen. Statsöverhuvudets ställ-
ning är olika i länderna och likaså den politiska splittringen. I sistnämnda hänseende skall här bara nämnas, att Finland under denna period har haft 45 regeringar med 36 olika justitieministrar (av vilka dock den nuvarande har hunnit uppleva fem svenska justitieministrar), medan Sverige har haft 13 regeringar med 10 olika justitieministrar. Förutsättningarna för en konsekvent kriminalpolitik har sålunda icke varit desamma. I motsats till förhållandena i Sverige har den finska statsledningen åtminstone under en del av 1930-talet känt sig hotad av den inrikespolitiska situationen och värjt sig med strängare lagstiftning, som i tillämpningen följdes av domstolarna.
Det var vid samma tid som Karl Schlyter (1879—1959) som justitieminister i den svenska socialdemokratiska regeringen framlade två program (1932 och 1934, det senare efter gemensam beredning med socialminister Gustav Möller) för successivt genomförande av en fullständig reform av strafflagstiftningen3 som politiskt inflytelserika, borgerliga krafter i Finland 1934 anordnade en uppmärksammad medborgarekonferens för brottslighetens bekämpande.4 Några månadersenare publicerades i tidningarna ett upprop av framstående finska politiker och medborgare om bildande av en finsk kriminalistförening. Nu har vi som medlemmar i den svenska kriminalistföreningen, bildad 1911, kunnat fira 50-årsdagen av den finska föreningen bara några dagar före högtidlighållandet av 250-årsminnet av tillkomsten av vår gemensamma lagstiftning i missgärnings- och straffbalkarna av 1734 års lag. Av denna lagstiftning finnes idag föga bevarat.
Samarbetet mellan Finland och Sverige på kriminalpolitikens område har emellertid just under det senaste halvseklet varit omfattandeoch betydelsefullt. Det är här anledning att erinra om de nordiska kriminalistmötena, varav det första i Stockholm 1937 och det senaste i Helsingfors 1984, om den Nordiska straffrättskommittén (sedan 1960) och Nordisk samarbejdsråd for kriminologi (sedan 1962) samt om Nordisk tidsskrift for kriminalvidenskab (NTfK, 71 årg. 1984) och Scandinavian Studies in Criminology (sedan 1965). På det politiska området bör särskilt nämnas arbetet i Nordiska rådet och samarbetet mellan ministerierna.5 För Uppsala är det lyckligt att kunna erinra om det åsiktsutbyte som alltsedan 1976 har förekommit mellan fakulteten där och fakulteterna i Åbo och Helsingfors med deltagande även av domare och ämbetsmän från båda länderna.
3. Tillkomsten av den gällande strafflagstiftningen
Utvecklingen i Europa från senare delen av 1700-talet på strafflagstiftningens område lämnade icke våra länder oberörda. Trots Gustav III:s stora planer på humanisering av straffrätten och det slutligaresultatet i 1779 års förordning6, kunde inga genomgripande ändringar företagas, innan riket delades, storfurstendömet Finland uppstod och statsvälvningen genomfördes i Sverige. Redan vid den s. k. revolutionsriksdagen i Stockholm 1809—10 väcktes emellertid tankar på enny strafflagstiftning, och arbetet anförtroddes därefter åt en lagkommitté (1810), som 1832 avgav förslag till allmän kriminallag. Förslaget överarbetades av lagberedningen (1844—45), vars förslag till straffbalk (1845) ledde fram till 1864 års strafflag. Även om utvecklingen i Sverige och utlandet i övrigt var väl känd i Finland, kunde lagstiftningsarbetet där icke komma i gång förrän ett halvsekel senare. Samarbete mellan de båda länderna blev nu åter aktuellt, och de finska strafflagsförslagen (1875 och 1884) granskades omsorgsfullt av professorn i Uppsala Johan Hagströmer (1845—1910).7 Därefter antogs i Finland 1889 års strafflag, som stadfästes av kejsaren och storfursten Alexander III att träda i kraft 1894.8 Därmed var sambandet med 1734 års lag brutet i båda länderna, även om man i den svenska lagboken låtit strafflagstiftningen behålla den plats, som förut intagits av missgärnings- och straffbalkarna.
Likheterna mellan 1864 års svenska och 1889 års finska strafflagar var till ideologi och teknisk utformning så stora, att de vid samma tid upplevdes vara föråldrade, även om partiella reformer hade genomförts. Det var framför allt inom påföljdssystemet, som behovet av en nyorientering efter europeiska förebilder ansågs vara oundviklig. Medan den politiska situationen i Finland då utgjorde hinder för alla reformplaner, krävdes en ny strafflagstiftning i Sverige. Uppdraget gick till professorn i Lund Johan Thyrén (1861 — 1933), som ensam förberedde den stora reformen. Medan principerna för en strafflagsreform presenterades redan tidigt (1910—1914) och en stor mängd utkast publicerades under årens lopp, blev arbetet aldrig fullbordat. I Finland kom professorn i Helsingfors Allan Serlachius (1870—1935) att
på uppdrag av justitieministeriet förbereda och slutföra ett förslag till ny strafflag för Finland (1920—21).9 Ehuru ingendera fick se sitt förslag till fullo genomfört i lag, blev deras insatser av bestående betydelse för de kommande strafflagsreformerna.
I Sverige kunde planerna på en total strafflagsreform föras vidare på grundvalen av Schlyters reformprogram, framför allt genom insatser av straffrättskommittén (1937—1953) och strafflagberedningen(1938—1956), vilkas förslag successivt lades till grund för partiella reformer inom ramen för 1864 års strafflag, i vilken man 1948 även införlivade vad som skulle gälla krigsmakten i krig och fred. Sedan stora delar av förslagen sålunda genomförts, kunde återstoden efter bearbetning sammansmältas med det som tidigare hade genomförts och framläggas som ett enhetligt förslag. I trötthetens och likgiltighetens tecken antogs förslaget av riksdagen och 1962 års brottsbalk (1962: 700)10 utfärdades att gälla från och med 1965. Man trodde då, att den nya lagstiftningen skulle förbliva oförändrad under lång tid, men så blev icke fallet.
Medan man i Sverige planlade och utarbetade förslag till ny strafflagstiftning, hade statsmakterna i Finland andra mera påträngande uppgifter att lösa. Det skulle dröja mer än två årtionden, innan 1954 års strafflagskommitté tillsattes. Ehuru dess förslag till ny lagstiftningom förmögenhetsbrotten senare kom att leda till stora ändringar i SL (1972/498), upplöstes kommittén på grund av personliga motsättningar inom denna redan 1963. Därefter tillsattes 1972 års straffrättskommitté med uppdrag att förbereda en total reform av 1889 års strafflag. Kommittén redovisade 1976 sina överväganden i ett principbetänkande med bilagor11 och hade därmed slutfört sitt uppdrag. Kommittén, som hade en klart samhällsvetenskaplig förankring och kännetecknades av ideologiska motsättningar, hade övervägt det straffrättsliga systemets samhälleliga uppgifter, analyserat förhållandet mellan den centrala lagen och särlagstiftningen och övervägt införande av straffansvar för kollektiva enheter. Något förslag till
lagtext förelåg icke men väl en stomplan för den kommande lagstiftningen. Därefter tillsatte justitieministeriet 1980 en projektorganisation med uppgift att på grundval av kommitténs betänkande och remissyttranden över det uppgöra förslag till stadganden för genomförande av en total reform av strafflagen. Arbetet skulle genomföras i tre etapper och avslutas med ett enhetligt förslag till proposition. Sedan projektorganisationen 1983 hade överlämnat rapport rörande sitt arbete, beslöt ministeriet att precisera uppdraget. Reformen skulle nu genomföras stegvis i form av förslag till separata propositioner, och man hade funnit det vara mest brådskande att se över stadgandena om centrala brott mot den offentliga hushållningen och den ekonomiska lagstiftningen samt förmögenhetsbrotten i övrigt. Uppdraget omfattar sålunda — utöver de traditionella förmögenhetsbrotten — bl. a. skattebrott, förfalskning, subventionsbrott och industrispionage.
Ser vi till dagens situation, finner vi att strafflagstiftningen i de båda länderna befinner sig i olika läge men ändå i fråga om planlagda reformer har nått ungefär lika långt. Den finska SL har alltsedan självständigheten och framför allt under de senaste årtiondena grundligt föryngrats, och den svenska BrB har redan undergått betydande förändringar. I denna framställning ägnas dessa genomförda reformer i fråga om brotten särskild uppmärksamhet. I Sverige föreligger i fråga om förmögenhetsbrotten dels ett betänkande (SOU 1983: 50) av förmögenhetsbrottsutredningen och en särskild promemoria rörande gäldenärsbrotten (Ds Ju 1983:17) dels ett slutbetänkande (SOU1984: 15) av kommissionen mot ekonomisk brottslighet, som tidigare i delbetänkanden har framlagt olika förslag. Samtidigt står i Finlandprojektorganisationen i begrepp att avlämna sitt betänkande rörande samma brottsområden. De svenska förslagen har i remissutlåtandena avseende förmögenhetsbrotten rönt kritik när det gäller behovet av genomgripande förändringar och i den allmänna debatten i fråga om straffansvar för ekonomisk brottslighet redan beträffande rättssäkerhetsgrundsatserna.12 Vilken framtid som skall möta det finska betänkandet (dagtecknat 84-05-31, avgivet 84-06-28), är okänt.
4. Några principfrågor inom strafflagstiftningen
Varje gång uppgiften är att framlägga förslag till en total reform av strafflagstiftningen, kommer frågan upp, vad som skall ingå i den centrala lagen och vad som skall hänföras till särlagstiftningen. I det hänseendet var författarna till 1864 års svenska och 1889 års finska strafflagar överens, även om man i Finland i SL medtog ganska
många föreskrifter av typen förseelser. Till själva strafflagen skulle man föra omedelbara kränkningar av statens funktioner och enskildas rätt, medan medelbara rättskränkningar skulle regleras i administrativ ordning vare sig det skedde i lag eller annan författning. I stort har dessa riktlinjer varit vägledande ännu vid tillkomsten av BrB och även därefter, medan man i Finland gång efter annan har infogat nya brottstyper i SL. Den finska straffrättskommittén har förordat, att brott av sådan svårhetsgrad, att fängelse får ådömas, skall införas i en ny SL.
Så länge den ursprungliga principen icke tillsidosättes, uppkommeren ansvällning av straffbestämmelser i särlagstiftningen, något som man i Sverige i viss mån lyckats motverka genom särskilda strafflagar: trafikbrottslagen (1951:649), varusmugglingslagen (1960:418) och skattebrottslagen (1971:69). Även i Finland förekommer sådan särskild strafflagstiftning; se lagen (1958/305) om bestraffning av brott mot vissa fullmaktslagar. I Finland har lurendrejeri och tullförsnillning plats i SL 38 kap. (samt alkohollag 1968/459 och narkotikalag 1972/41) och trafikfylleri har infogats i SL 23 kap. (1976/690). Å andra sidan har man i Sverige anbragt de centrala miljöbrotten i BrB 13 kap. (1981: 469), medan de i Finland är spridda över författningar rörande bl. a. avfallshantering (1978/673), bulleravvärjning (1966/393), luftvård (1982/67), naturskydd (1923 enligt 1983/401) och vattenskydd (1979/298).
I Finland har man i SL 13 kap. samlat brott mot humaniteten (1974/987), där man förutom krigsförbrytelse och kränkning av mänskliga rättigheter infogat folkmord (jfr den svenska lagen/1964: 169/ om straff för folkmord) och olika former av diskriminering (jfr BrB 16:8 och 9). Det kan också nämnas, att SL 33 kap. innehåller stadganden, som i Sverige numera upptages i fiskelagen (1950:596) och jaktlagen (1938: 274). Medan de svenska trafikföreskrifterna återfinnes framför allt i vägtrafikkungörelsen (1972:603), har de i Finland samlats i en vägtrafiklag (1981/267).
Den alltifrån 1960-talet ökande narkotikabrottsligheten har lett till den finska narkotikalagen (1972/41) och den svenska narkotikastrafflagen (1968:64, ändrad senast 1983: 363); jfr 1 och 4 §§ varusmugglingslagen (ändrad senast 1983:364).
Man har anledning ställa sig frågan, om ett brottsstadgandes infogande i den centrala strafflagstiftningen eller i annan föreskrift spelar någon annan roll än den, som kan finnas i överskådligheten. Om man tillmäter den centrala lagen pedagogisk betydelse i den meningen, att där upptagna brott anses vara särskilt straffvärda, blir svaret nog jakande. Överträdelser av förbud eller tillstånd i andra föreskrifter uppfattas lätt som endast formfel och icke som verkliga brott.
Om man uppfattar straffskalorna för de särskilda brotten som uttryck för brottstypens straffvärde, uppkommer vid påföljdsbestämningen för det föreliggande brottet i varje särskilt fall frågan, vad dess förövare skall anses ha förtjänat för påföljd. Medan BrB härvidlag icke ger andra hänvisningar än dem, som gäller förutsättningarna förbruk av viss påföljd, innehåller SL numera i 6 kap. (1976/465) allmänna regler om straffmätning. Av direktiven till den svenska fängelsestraffkommittén framgår, att kommittén bör överväga behovet av allmänna riktlinjer för påföljdsval och straffmätning. Förmögenhetsbrottskommittén har redan (SOU 1983: 50) anpassat sina straffskalor till en planerad sänkning av den allmänna straffnivån men avstått från att ge andra anvisningar för påföljdsbestämningen än dem, som gäller de olika brottstypernas inbördes straffvärde. Frågan, vad gärningsmannen i det enskilda fallet har förtjänat har emellertid tilldragit sig uppmärksamhet13 och föranlett studier av modeller från utlandet.14
Frågor rörande flerfaldig brottslighet har behandlats såväl i lagstiftningen som i rättspraxis och i litteraturen. I Sverige finnes allmänna regler i BrB 1 och 34 kap. (jfr även 26: 3) och i Finland i SL 7 kap.(ändrat bl. a. 1974/613). Många i lagen olösta frågor har behandlats i litteraturen15 och för svensk rätts del senast i förmögenhetsbrottsutredningens förenämnda betänkande, dock utan att kommittén beretts tillfälle att fullfölja sin analys till förslag till lagtext.
Frågor om åtalspreskription och påföljdspreskription behandlas i BrB 35 kap. och SL 8 kap. (1973/138) samt med avvikande regler i särlagstiftningen. Det är uppbenbart, att en sänkning av den allmänna straffnivån skulle påverka tillämpningen av preskriptionsreglerna. Måhända skulle en sådan förändring påkalla en genomgripande förändring av dessa regler. Därtill kommer, att förutsättningarna för tillämpning av reglerna om straffprocessuella tvångsmedel skulle påverkas av en sänkning av straffnivån för vissa eller alla brottstyper.
För att ett brott skall kunna tillräknas förövaren kräves i båda länderna, att denne har förövat gärningen med sådant uppsåt eller vållande, som förutsättes i brottsbeskrivningen. Varken SL eller BrB
innehåller någon bestämning av dessa grundläggande begrepp avseende straffrättslig skuld. Detta har överlämnats till doktrinen16 och rättstillämpningen, som rör sig långsamt i olika riktningar. I synnerhet gäller detta den omstridda konstruktionen eventuellt uppsåt, som pietetsfullt har bevarats endast i våra två länder. Medan man i Sverige har tillämpat sådant uppsåt med stor försiktighet (se t. ex. NJA 1980 s. 514), synes man i Finland hysa mindre betänklighet mot att begagna den vid fällande till ansvar för uppsåtligt dödande. I Sverige har domstolarna vid olika tillfällen visat motvilja mot konstruktionen, senast i målet om Växjö-oljan (NJA 1983 s. 445) och valt en annan lösning. Frågor rörande straffrättslig skuld har ingående dryftats vid de ovannämnda överläggningarna mellan de juridiska fakulteterna i Helsingfors, Uppsala och Åbo.17
I Finland har man bevarat den traditionella tillräknelighetsläran18, medan man i Sverige åtminstone delvis övergav den med BrB. Den nuvarande regleringen finnes i SL 3 kap. (ändrat senast 1974/613) och i BrB 33:1 och 2 (jfr dock 31:3 och 33:4). Den svårlösta frågan om straffansvar vid rus har fått olika lösning i de båda länderna. I Finland skall enligt SL 3: 4, 2 st. rus eller annan dylik sinnesförvirring icke allena gälla såsom skäl för strafflindring, medan svensk rätt försöker bibehålla konstruktionen om straffrättslig skuld i BrB 1:2 andra st.19, en lösning som i praxis (se NJA 1973 s. 590) visar behovet av en ny rättslig reglering.
Brottsbeskrivningarna i SL och BrB avser fullbordade brott, men särskilda regler behandlar förstadier till brott. Såväl SL 4 kap. som BrB 23 kap. bygger på principen, att straffansvar för försök eller förberedelse endast skall inträda, när särskilt stadgande har givits därom, och medger bortfall av ansvar vid frivilligt tillbakaträdande. Endast svensk rätt ger en legal definition av försök och förberedelse och löser delvis frågan om straffansvar för otjänligt försök genom en undantagsregel i BrB 23: 1. I Finland leder enligt SL 4: 1 försök till lindrigare straff än fullbordat brott, medan BrB 23: 1 andra st. endast föreskriver, att straffet högst skall vara det, som gäller för fullbordat brott och vid grova brott ej under fängelse.
I fråga om medverkan till brott, upprätthåller man i Finland fortfarande den klassiska delaktighetsläran, medan denna i Sverige uppgavs 1948 (1948:448) och ersattes av principen, att envar medverkande ådrager sig självständigt ansvar.20 Med den svenska lösningen begränsas behovet av konstruktionen medelbart gärningsmannaskap (se NJA 1964 s. 255). De allmänna stadgandena om delaktighet finnes i SL 5 kap. och om medverkan i BrB 23: 4 och 5. Trots att den svenska medverkandekonstruktionen medger nedsättning av straffet och i ringa fall ansvarsfrihet, råder det icke tvivel om, att medverkanansvaret är alltför vidsträckt och att det heller icke aktualiseras i alla tänkbara fall.
Inom det nu aktuella området för förmögenhetsbrott och annan ekonomisk brottslighet har man i båda länderna haft svårigheter att förena den civil- och konkursrättsliga konstruktionen med vad som från andra synpunkter kan anses straffvärt även om gärningen icke leder till avtalsogiltighet eller återvinning i konkurs. Sådana svårigheter har bl. a. föranlett förmögenhetsbrotts utredningen (SOU 1983: 50) att till grund för stöldbrottet icke lägga besittningsrubbningen utan tillägnelsen. Utredningen har också försökt att sammansmälta sina förslag med övervägandena om godtrosförvärv av stöldgods (SOU 1984: 16).
5. Översikt över reformer avseende brotten i SL och BrB
Den svenska strafflagsreform, som ledde fram till BrB, kan indelas i tre avsnitt: det första avseende förmögenhetsbrotten (1942:378), det andra brotten mot allmänheten och staten (1948:448) och det tredje brotten mot person (1962: 700). Både före och efter envar av delreformerna hade mindre ändringar blivit vidtagna under den tid, som denna framställning avser. Motsvarande klara indelning kan icke iakttagas i fråga om den finska strafflagsreformen21 under samma tid. Indelningen i dessa tre avsnitt kan emellertid vid den jämförande översikten begagnas för att uppnå avgränsade ämnesområden.
6. Förmögenhetsbrotten
Före BrB fanns förmögenhetsbrotten samlade inom 20—24 kap. av 1864 års stafflag. Delreformen 1942 avsåg just dessa. I den finska SL var förmögenhetsbrotten vid denna tid fördelade mellan 28—33, 35, 36, 38 och 39 kap. Efter allmänna reformer rörande återfall i brott (1939/402) och straffsatserna (1945/456) genomfördes en genomgri-
pande modernisering av förmögenhetsbrotten (1972/498), och därefter har små förändringar vidtagits. Genomgripande reformer kommer inom kort tid att genomföras såväl i Finland som i Sverige. Med hänsyn härtill kan framställningen begränsas till att omfatta några få, principiellt intressanta rättsfrågor.
Frågan, huruvida stöld genom inbrott i princip borde leda till en bedömning av tillgreppet som grov stöld enligt SL 28: 2 och BrB 8: 4, vållade i Sverige tvekan. Detta ledde till en sådan ändring i BrB 8: 4, att hänvisningen till inbrott uteslöts (1975: 1395), vilket har lett tillförnyad tvekan (NJA 1976 s. 414) icke minst med beaktande av den låga straffsatsen för hemfridsbrott i BrB 4:6. En annan samtidigt genomförd lagändring gällde rån enligt BrB 8: 5 (1975: 1395) i fall, där hotet icke innebar men väl för den hotade framstod som innebärande trängande fara.
I byggningabalken av 1734 års lag fanns straffstadganden om åverkan genom tillgrepp av naturprodukter, som ej beretts för bruk, och om olovligt fiske, medan olovlig jakt reglerades i särskilda författningar. Förslag att jämställa dessa brottstyper med stöld har alltsedan dess avvisats med argumentet, att stöld är ett nesligt brott, Ännu idag är dessa brottstyper intagna i SL 33:1, 12 och 13 och, i fråga om åverkan, i BrB 12:2. Förmögenhetsbrottsutredningen (SOU 1983:50) har emellertid föreslagit, att sådan tillägnelse av naturprodukter, som icke omfattas av allemansrätten, skall bedömas som stöld eller skadegörelse.
Frågan, i vilken mån utnyttjandet av system för elektronisk databehandling (EDB) skapar behov av nya brottstyper, har under de senaste åren uppmärksammats även i våra länder.22 Den svenska förmögenhetsbrottsutredningen har därvid funnit att krav på straffrättsligt skydd mot bedrägliga förfaranden med begagnande av EDB påkallar införandet av en ny brottstyp, förslagsvis kallad databedrägeri, men att i övrigt straffvärda förfaranden med sådana system för närvarande täckes av gällande brottstyper. Anledningen till förslaget är, att ekonomiska transaktioner med hjälp av EDB kan genomföras till skada för annan, utan att resultatet uppnås genom vilseledande av någon mänsklig varelse; jfr BrB 9: 1 och SL 36: 1.
Vad som idag brukar benämnas sakhäleri finnes i Finland alltsedan SL:s tillkomst i 32 kap. om döljande av tjuvgods, så ock om annan befattning med gods, som åtkommits genom brott. Före 1942 fanns i Sverige i kapitlet om delaktighet i brott bestämmelser om straff för den som efter det brott timat går den brottslige till handa vare sig han
har haft vetskap om förbrottet eller blott haft anledning till misstanke därom. Sådan efterföljande delaktighet avsåg såväl personlig som reell faution, men begränsades till fall, där gärningsmannen gått den brottslige till handa. Sedan delaktighetsläran hade övergivits i Sverige, behövdes en ny reglering av sakhäleriet, och stadganden härom infördes i vad som nu är BrB 9: 6 och 7, som även kom att omfatta vinningshäleri. Sedan man avvisat analog tillämpning av stadgandet om häleri vid oaktsam medverkan till förbrottet (NJA 1957 s. 44), tillfogades i BrB 9: 7 ett andra stycke, enligt vilket den medverkande i sådant fall skall dömas för häleriförseelse, om han icke insåg men hade skälig anledning antaga att brott förövats. Däremot ansåg man sig kunna godtaga analog tillämpning av stadgandet i 2 § skattebrottslagen i ett fall, där avsiktlig underlåtenhet att ingiva deklaration föranlett, att skatt ej påförts (NJA 1978 s. 452).
Brister i bokföringsmaterialet leder ofta till svårigheter vid utredning, huruvida skattebrott föreligger. I den svenska bokföringslagen (1976: 125) infördes därför en föreskrift, att materialet skall bevaras på betryggande sätt (1982: 151). Eftersätter den bokföringsskyldige detta, uppsåtligen eller av oaktsamhet, gör han sig skyldig till bokföringsbrott enligt BrB 11:5 (1982: 150) och skall i så fall, även om det skett uppsåtligen, icke ställas till ansvar för undertryckande av urkund enligt BrB 14:4 (1982: 150) och i princip ej heller för överträdelse av 10 § skattebrottslagen (1982: 152). Det här nämnda utgör ett exempel på svårighet att utan uttryckliga undantag lösa konkurrens mellan olika brottstyper.
7. Brotten mot allmänheten och staten
De allmänfarliga brotten upptages i huvudsak i SL 34 kap. och BrB 13 kap. I fråga om luftfarten ledde tillträdet till Haagkonventionen (1970) och Montrealkonventionen (1971) till nya bestämmelser om kapning av luftfartyg i SL 34: 14 a (1971/783) och BrB 13:5a (1971: 188) och luftfartssabotage i SL 34: 14b (1973/523) och tillägg till BrB 13:5a (1973: 343). I Finland följdes frågan om kapning av civilt luftfartyg av en lag (1975/336) och ett avtal med Sovjetunionen (1975/728).23 De i Finland i SL 14 kap. sedan storfurstendömets tid intagna bestämmelserna om brott mot vänskapligt sinnad stat saknar i stor utsträckning motsvarighet i svensk rätt. Här skall bara uppmärksammas bestämmelserna i SL 14:4a och 5 (enligt lydelse 1948/363), som befaras kunna leda till hinder för vissa nordiska satellitsändningar.
I Sverige finnes stadgandena om förfalskningsbrott upptagna i BrB 14 kap., medan de i Finland ingår tillsammans med bedrägeri i SL 36 kap.24 och i fråga om penningförfalskning i 37 kap. om myntbrott. Stadganden om mened, falskt åtal och osann utsaga har i Sverige samlats i 15 kap. BrB och i Finland i SL 17 kap. om osann utsaga (1948/577 med senare ändringar) och SL 26 kap. om falsk och ostyrkt angivelse. De svenska stadgandena i 14 och 15 kap. BrB är oklara och otidsenliga.
Medan man i Finland har samlat åtskilliga brott mot de grundläggande mänskliga rättigheterna i SL 13 kap. om brott mot humaniteten (1974/987), är de i svensk lag spridda över flera lagrum; t. ex. motsvaras SL 13:4 av den svenska lagen (1964: 169) om straff för folkmord. Stadgandena om diskriminering i SL 13: 5 och 6 svarar mot BrB 16:8 och 9 (senast 1982:271 samt 1970:224 och 225); i båda länderna har stadgandena tillkommit i enlighet med Förenta nationernas konvention (1965) om avskaffande av alla former av rasdiskriminering och sträcker sig längre än konventionen kräver.
Bland de stadganden i Missgärningsbalken av 1734 års lag, som länge bevarades i strafflagstiftningen, märkes förbudet mot visst arbete och viss handel under sabbatstid och straffskärpningen vid brott, förövat å sabbatstid. Den förra bestämmelsen, som fanns i 7: 3 av 1864 års svenska strafflag blev tidigt upphävd (1919:271); den bevarades länge i finska SL 41:6 och 7 men är numera upphävd (1970:827). Samtidigt upphävdes i Finland den i SL 41:8 förekommande regeln om brott å sabbatstid, vars motsvarighet i 3:4 av 1864 års svenska strafflag hade upphävts tidigare (1948:448). I Finland finnes fortfarande i SL 41:8 en bestämmelse om straffansvar för den som mot vedergällning befattar sig med spådom, signeri eller dylik vidskepelse; jfr 2: 2 i Missgärningsbalken av 1734 års lag.
Medan man i Sverige avskaffade religionsbrotten 1948, bibehölls de i Finland i SL 10 kap., tills de ändrades till att avse brott mot trosfrid (1970/827). Just vid den tiden hade författaren Hannu Salama och hans förläggare åtalats och dömts till ansvar för hädelse, en brottstyp som ännu är bibehållen med lägre straff (SL 10: 1). Brott mot griftefrid i BrB 16: 10 motsvaras av SL 24:4; jfr därtill även SL 35:2 och 4. Medan pornografi som sådan icke längre är straffbar i Sverige med undantag för barnpornografibrott i BrB 16: 10a (1979:375), gäller i Finland lagen (1927/23) ang. undertryckande av osedliga publikationers spridning; jfr dock stadgandena i Sverige om otillåtet förfarande med pornografisk bild i BrB 16: 11 (1970: 225) och om förledande av ungdom
i BrB 16: 12 (1962). Det svenska stadgandet om djurplågeri i BrB 16: 13 har nu sin motsvarighet i den finska djurskyddslagen (1971/91).Den i SL 43: 4 intagna bestämmelsen om hasardspel förefaller mild vid en jämförelse med motsvarande svenska stadganden om dobbleri i BrB 16: 14 och 14a.
Som brott mot allmän ordning har man i övrigt i BrB 16 kap. upptagit många sins emellan mycket olika brottstyper. Stadgandena om upplopp och ohörsamhet mot ordningsmakten i BrB 16: 1 — 3 motsvaras av SL 16:3 —6 (1967/621) och stadgandet om uppvigling i BrB 16:5 av SL 16:8 (1974/987). Sistnämnda bestämmelse återspeglar reaktionen på de stränga domar, som följde efter det att juris studeranden Erik Schyller i offentligt anförande uppmanat till värnpliktsvägran, en uppmaning till vilken över tusen personer anslöt sig i ett upprop. Självdömdes han till böter, men många andra åtalades och fyra av dem ådömdes långvariga frihetsstraff.
Förr fanns i båda länderna straffstadganden om fylleri på allmän plats; i Finland i SL 43:6 (upphävd 1968/491) och i Sverige i BrB 16: 15 (upphävd 1976:510). Polisiärt ingripande sker numera i Finland med stöd av lagen (1973/461) om behandling av berusade och i Sverige enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m. (enligt 1984:391). Huruvida de ingripanden som numera sker är ägnade att ge försvarlig behandling och kontakt med sociala myndigheter, är tvivelaktigt. Säkert är emellertid att bötfällandet av fylleristerna icke fyllde någon kriminalpolitisk funktion.
Förargelseväckande beteende finnes i Sverige som brottstyp i BrB 16: 16 och i mer generell utformning med högre straff i SL 42: 7 i Finland. Att sådant ordningsstörande beteende i vissa fall även kan föranleda polisiärt ingripande framgår av 19 § finska polislagen (1966/84) och 13 § svenska polislagen (1984: 387). Det nyssnämnda stadgandet i SL 42: 7 omfattar även vissa situationer av falskt larm och missbruk av larmanordning som i mera modern utformning har straffbelagts i BrB 16: 15 (1980: 1133). Ehuru mängden av felaktigt utlösta larm onekligen vållar myndigheterna olägenhet, har man i Sverige med hänsyn till risken för oönskade resultat avvisat tanken på annan sanktion ifall, där straffansvar icke inträder (se Ds I 1981: 22).
Både i Finland och i Sverige finnes straffstadganden avseende bestickning och tagande av muta; se SL 16: 13 och 40: 1 (båda 1984/505) och BrB 17:7 och 20:225. De finska gäller i relation till tjänstemän och arbetstagare hos offentliga samfund, medan de svenska bestämmelser
na numera — dock utan större praktisk betydelse — har utsträckts (1977: 103) att gälla även anställda i privat tjänst; jfr dock 10 § i den finska lagen (1978/1061) om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet.
Vad nu sagts leder över till den mera allmänna frågan om gränserna för anställdas straffansvar för sådana felaktiga gärningar inom anställningsförhållandet, som eljest icke är straffbara. I Finland har man behållit det särskilda ansvaret för tjänstefel i SL 40:21, medan man i Sverige, i strävandena att göra den offentliga och den privata arbetsmarknadens sanktionssystem mera likartade, har upphävt (1975:667) motsvarande stadgande i dåvarande BrB 20:4 men samtidigt öppnat möjlighet för åläggande av disciplinansvar med stöd avlagen (1976:600) om offentlig anställning för de fall, som icke omfattas av nuvarande BrB 20:1 (1975:667) om uppsåtligt myndighetsmissbruk och vårdslös myndighetsutövning. Den svenska tjänsteansvarskommittén har i sitt slutbetänkande (Ds Ju 1983:7) sökt skapa klarhet om gränserna för det straffbara området genom omformulering av BrB 20: 1 och berört justitiekanslerns och riksdagens ombudsmäns tillsyn.
8. Brotten mot person
I fråga om brotten mot liv och hälsa gäller, att lagstiftningen helt harförnyats, i Sverige med BrB 3 kap. (1962) och i Finland genomomarbetning av SL 21 kap. (1969/491)26. De äldre finska reglerna om förhöjt straff vid misshandel med dödlig eller eljest svårare utgång än som ingick i gärningsmannens uppsåt har numera avskaffats, men man har i SL 21: 8 bibehållit något av de tidigare mycket komplicerade bestämmelserna om orsakande av död i samband med bl. a. slagsmål med flera inblandade personer. Enligt svensk rätt skall alltid dömas för uppsåtlig misshandel och vållande till död eller svårkroppsskada i konkurrens, medan död eller skada som eljest tillkommit icke föranleder ansvar. Bestämmelserna om mord och dråp uppvisar stora olikheter, bl. a. såtillvida, som det finska stadgandet om mord i SL 21:2 som en försvårande omständighet särskilt nämner dödande av tjänsteman, medan denne på tjänstens vägnar upprätthåller ordning eller säkerhet, eller för tjänsteåtgärds skull. Särskilda straffbestämmelser finnes i den svenska lagen (1982: 316) med förbud mot omskärelse av kvinnor.
Av stadganden i finska SL 22 kap. om fosterfördrivning återstår efter tillkomsten av lagen (1950/82) om avbrytande av havandeskap (nu
mera lag 1970/239) och reformen av SL 21 kap. endast stadganden om illegal abort i SL 22:5 och 6 (1950/85), som medger fakultativ straffrihet för den gravida kvinnan27. I Sverige har stadgandet om fosterfördrivning i BrB 3:4 upphävts (1974:596) i samband med den nya abortlagen (1974:595), och kvinnan går därmed alltid fri från ansvar.
Numera finnes såväl i svenska BrB 3:9 som finska SL 21:12 en allmän regel om ansvar för framkallande av fara för annan. I anslutning härtill finnes det anledning att nämna de särskilda föreskrifter till förekommande av våldsbrott som finnes i den svenska förordningen (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m. och den finska lagen (1977/108) om eggvapen med förbud att bära sådana vapen på allmän plats. Medan Finland av ålder har haft en allmän bestämmelse numera i SL 21:13 om straffansvar för den som underlåter att bispringa den som är i livsfara, saknar svensk rätt fortfarandeen sådan regel.
Brotten mot frihet och frid i svenska BrB 4 kap. motsvaras i huvudsak av finska SL 25 kap. om brott mot annans frihet (enligt lydelse 1969/491 med senare ändringar) och SL 24 kap. om fridsbrott. Stadgandet i BrB 4: 6 om hemfridsbrott och olaga intrång är mera modernt utformat ändess finska motsvarighet i SL 24: 1, som förblivit oförändrat sedan lagens tillkomst. Straffhotet är strängare i Finland än i Sverige, där en justering erfordras efter den ovannämnda lagändringen (1975: 1395) avseende inbrottsstöld. Telefonterror omfattas i Finland av SL 24:3 a (1938/338) och i Sverige av det mera allmänt utformade stadgandet om ofredande i BrB 4: 7.
I fråga om skyddet för integriteten har av ålder bestämmelser funnits med förbud att bryta post- eller telehemlighet, vare sig det skett under befordran eller eljest; jfr nu finska SL 38:8 (1955/153) och svenska BrB 4:8 och 9. Sistnämnda stadgande om intrång i förvar avser ävenfall, då någon olovligen bereder sig tillgång till sådant som förvaras förseglat eller under lås eller eljest tillslutet, t. ex. i en låst lokal. Moderna avlyssningsmetoder har emellertid givit anledning till ökatskydd mot integritetskränkningar genom olovlig avlyssning i SL 24: 3 b (1972/543) och BrB 4:9a (1975:239). Det finska stadgandet gäller endast hemvist och lokal för tjänsteförrättning, medan det svenska blott gäller hemlig avlyssning men avser tal i enrum, samtal mellan andra eller förhandlingar vid sammanträde eller annan samman-
komst, vartill allmänheten icke äger tillträde28. Den finska bestämmelsen i SL 24: 3 b, som även gäller olovlig observation, varvid man med teknisk apparat iakttager eller avbildar annan i hans hemvist eller i tjänstelokal, saknar motsvarighet i Sverige. Den svenska lagen (1977:20) om TV-övervakning gäller endast användningen av övervakningskamera för observation på plats som är upplåten för eller eljest nyttjas av allmänheten.
De finska och svenska stadgandena om ärekränkning i SL 27 kap. och BrB 5 kap. är ålderdomliga och likartade till sin uppbyggnad. Medan man i Finland från början beredde skydd för död persons minne, tillkom den svenska bestämmelsen i 5:4 först med BrB (1962). Förtal mot kollektiv enhet torde i princip icke vara straffbart i Sverige, medan man i Finland synes vara beredd att i någon utsträckning ge skydd däremot. Tanken på skydd mot s. k. ekonomiskt förtal har upprepade gånger framförts i Sverige men avvisats (SOU 1975: 49), medan läget är mera oklart i Finland. I båda länderna bereder marknadsföringslagstiftningen visst skydd. Skyddet för beljugande av myndighet i BrB 16:6, 17:6 och 19:8 har numera upphävts (1976:709), medan man i Finland visserligen undanröjt myndighet som målsägande vid ärekränkning i SL 27:8 (1974/908) men har bibehållit ett stadgande om spridande av grundlösa uppgifter, ägnade att väcka missaktning för myndighets åtgärd i SL 16:24 (1930/273). Skyddet för vänskapligt sinnad främmande makt mot äreröriga uttalanden är i finska SL 14 kap. mera vittgående än i Sverige, som endast gäller en åtalsregel avseende dess statsöverhuvud under vistelse i riket eller dess representant i riket; se BrB 5: 5 (1982: 271).
Utan motsvarighet i svensk rätt är stadgandet i finska SL 27:3 a (1974/908). Den skall enligt bestämmelsen dömas för kränkning av privatliv, som utan laga rätt med användande av massmedium eller på annat liknande sätt om annans privatliv offentligen sprider uppgift, antydan eller bild, som är ägnad att orsaka denne skada eller lidande. Skyddet mot sådan kränkning omfattar dock icke offentliggörande, som gäller dennes förfarande i offentlig tjänst eller offentligt värv, i näringslivet eller i politisk verksamhet eller i annan med dessa jämförbar verksamhet, såvida offentliggörandet är av nöden för behandlingen av någon samhälleligt betydelsefull sak. De svenska reglerna till begränsning av yttrandefriheten i massmedia och deras praktiska tillämpning ger icke motsvarande integritetsskydd.
De kanske mest ingripande förändringarna har gällt sexualbrotten, vilka i finsk rätt grundligt reviderades i SL 20 kap. om sedlighetsbrott
(1971/16) och i svensk rätt först med BrB (1962) och därefter ånyo i BrB 6 kap. om sexualbrott (1984: 399). Såväl i Sverige som i Finland betraktades fysiska övergrepp såsom våldtäkt vara misshandelsbrott och övergrepp med psykiska medel som otukt. Nu har de båda brottskategorierna sammanförts såsom sexualbrott, men man har i Finland behållit termen otukt, vilken har övergivits i Sverige. Vad som då kallades otukt mot naturen (tidelag och homosexuellt umgänge) var länge straffbart, men straffansvaret upphävdes först i Sverige (1944: 167) och senare i Finland (1971/16). De en gång omfattande förbuden mot sexuella förbindelser mellan närstående (incest) har krympts och omfattar numera i Sverige sexuellt umgänge med avkomling eller helsyskon enligt BrB 6:5 (1978:103) och i Finland dessutom även halvsyskon enligt SL 20: 7 (1971: 16). Förslag att upphäva incestbestämmelserna har avvisats med hänvisning till samhällets behov av att uttrycka sitt ogillande av beteendet, även när det sker helt frivilligt mellan vuxna rättskapabla personer.
Brottstypen våldtäkt var förr karakteriserad av en mans övergrepp mot en kvinna, och så är ännu förhållandet i Finland, se SL 20: 1,medan man i Sverige nu har genomfört något slags jämställdhet mellan könen, se BrB 6: 1. Nu kan enligt BrB 6: 1 även homosexuella övergrepp rubriceras som våldtäkt, medan de fortfarande i SL 20: 2 leder till ansvar för frihetskränkande otukt. Med anledning av den i Sverige framförda synpunkten, att vad som föregått gärningen skall sakna betydelse för bedömningen av dess straffvärde, är det anledninger inra mot de däremot försiktigt framförda argument, som anfördes av riksdagens justitieutskott vid lagstiftningsärendets behandling (JuU 1983/84:25 s. 17-18).
I båda länderna kännetecknas sexualbrottens konstruktion av tanken, att ett psykiskt övergrepp skall ha ägt rum gentemot ett yngre eller svagare offer, även om förförelse eller påtryckningar faktiskt icke lett till den straffbara gärningen, utan denna kommit till stånd med ömsesidigt godkännande eller kanske rent av på initiativ av den skyddade parten. När det gäller barn och ungdom har lagstiftaren uppställt särskilda åldersgränser; sålunda är den absoluta gränsen för sexuellt umgänge med barn 14 år i SL 20:4 och 15 år i BrB 6:6, och den övre åldersgränsen i båda länderna 18 år (myndighetsåldern). I Finland finnes till skydd mot homosexuella förbindelser dock en särskild åldersgräns på 21 år i SL 20: 5, och det är även enligt SL 20:9 straffbart att offentligen uppmana till otukt mellan personer av samma kön. För otuktig beröring av barn är åldersgränsen 15 år enligt BrB 6: 7 men 16 år enligt SL 20:6. Det svenska stadgandet i BrB 6: 10 med förbud mot att söka skaffa sig sexuellt umgänge med den som är
under 18 år genom att utlova eller ge ersättning saknar motsvarighet i finsk rätt och torde i Sverige sakna praktisk betydelse utom såsom underlag för polisiär undersökning till förekommande av ungdomsprostitution.
I fråga om koppleri enligt SL 20: 8 och BrB 6: 8 och 9 skall här endast anmärkas att det särskilda svenska stadgandet om främjande av sådan verksamhet genom upplåtelse av lägenhet, jfr även jordabalken 12:42 (1984:401), saknar motsvarighet i Finland, jfr dock SL 20:6 andra st. Prostitutionen som sådan är icke straffbelagd i någotdera landet, och förslag att införa straffansvar för kunden har avvisats (set. ex. SOU 1981:71 s. 144-146 och ovannämnda JuU 1983/84 s. 2425 och 32-33).
Sexualbrotten förutsätter i båda länderna uppsåt. Motviljan mot att lösa fall av invändning, att gärningsmannen icke kände till offrets ålder, med begagnande av dolus eventualis, har emellertid i Sverige lett till att kravet å subjektiv täckning i fråga om åldersfaktorn har uppgivits och ersatts med en regel i BrB 6:9 (1962), enligt vilken ansvar skall ådömas även den som icke insåg men hade anledning antaga, att den unge icke uppnått åldersgränsen.
Till sist skall något nämnas om brotten mot familj. Medan bestämmelser med förbud mot samlag mellan ogifta (lönskaläge) sedan längevarit upphävda både i Sverige (definitivt 1918:460) och i Finland (1926:24), bevarades länge straffbestämmelser avseende äktenskapsbrott (enkelt och dubbelt hor). I Sverige upphävdes dessa bestämmelser redan 1937 (1937:242), medan de upphävdes senare i Finland (1948/683). Bestämmelser om tvegifte finnes bevarade både i BrB 7: 1 och mera utförligt i SL 19: 4 och 5. I Finland är det ännu straffbart för den, som är gift, att överenskomma med annan om äktenskap, se SL 19:6. Stadgandet i BrB 7:2 om olaga giftermål har upphävts (1973:648) i samband med avskaffandet av institutet återgång av äktenskap men finnes liksom institutet bevarat i finska SL 18: 1, där också bedrägeri till äktenskap är en straffbar gärning. I båda länderna finnes stadgande om straff för vissa fall av förvanskande av familjeställning, se SL 18: 2 och 3 och BrB 7: 3. Brottstypen egenmäktighet med barn i BrB 7: 4, som stundom aktualiseras i samband med upplösning av samboende eller äktenskap, saknar direkt motsvarighet i finsk rätt, jfr dock SL 25: 2. Det svenska stadgandet avser även fall, där barn, som har omhändertagits oberoende av samtycke, skiljes från hem, där det vårdas (1983:48 och 486), jfr 44 § finska lagen (1936/52) om barnskydd.
9. Utländsk rätt och inhemsk lagstiftning
I brottmål tillämpar vartdera landets domstolar inhemsk rätt inom ramen för sin behörighet enligt SL 1 kap. (1963/320) om tillämpningsområdet för finsk straffrätt29 och BrB 2 kap. (1962) om tillämpligheten av svensk lag30, i båda fallen med betydelsefulla senare ändringar. Internationella åtaganden att belägga viss gärningstyp med straff kräver, för att kunna fullföljas, att brottstypen finnes i lag eller annan författning. Det faller utom ramen att närmare belysa ämnet, jfr dock ovan om folkmord.
I fråga om utlämning for brott till främmande stat gäller de nordiska länderna emellan lagar, i Sverige (1959:254) och i Finland (1960/270), och i förhållande till andra länder med vilka överenskommelse har uppnåtts, i Sverige (1957:668) och i Finland (1970/476).
Den europeiska konventionen om straff för vägtrafikbrott (1964) har i Sverige lett till lagen (1971:965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands. Mera generellt syfte har den europeiska lagföringskonventionen (1972), som i Sverige har givit anledning till lagen (1976: 19) om internationellt samarbete rörande lagföring.
10. Utvecklingstendenser inom strafflagstiftningen
Det har under det senaste kvartsseklet funnits många företrädare för åsikten, att samhället i alltför stor omfattning har sökt styra sina medborgares liv genom påbud och förbud, understödda av straffhot, och som därför förespråkat avkriminalisering.31 De har kunnat påvisa, att man utan fara för samhällets bestånd har kunnat utvidga yttrandefriheten, tillåta utomäktenskapliga förbindelser och underlåta att bestraffa homosexuella gärningar. Å andra sidan har de icke kunnat förhindra, att allt flera gärningstyper blivit belagda med straffhot, t. ex. inom trafiklagstiftningen, skatte- och avgiftslagstiftningen, den alkoholpolitiska lagstiftningen, lagstiftningen om arbetsmiljö och fritidsmiljö och den samhälleliga regleringen av näringslivet. De har haft framgång i kampen mot orealistiska straffskalor, åtminstone på områden, där domstolarna har visat återhållsamhet, men icke kunnat förhindra straffskärpningar på andra områden, t. ex. i fråga om narkotikabrotten och de grova skatte- och avgiftsbrotten.
Stundom har man nöjt sig med att låta straffhotet träda tillbaka till förmån för andra former av samhällsingripande. Så har fallet varit vid avkriminaliseringen av fylleri på allmän plats, där samma poliscell som tidigare begagnades för att hysa en lagöverträdare nu far komma till heders som ett behandlingsrum för den som är i behov av sjukvårdeller socialvård. Störandet av allmän ordning leder numera sällan till bötesstraff för förargelseväckande beteende, men ofta till polisiärt ingripande med kortvarigt frihetsberövande med stöd av polislagstiftningen. Därigenom underlättas också polisiära aktioner mot grupper av personer, som låter sitt oliktänkande komma till uttryck i handling.
Det är ofta förbisett, att samhällets beslut att hota människorna med straff innefattar befogenhet för polis, tull och några andra myndigheter att — med iakttagande av avvägningen mellan lagöverträdelsens grovhet och det obehag eller lidande som ingripandet kan medföra — vidtaga undersökningar och utredningar samt efter bemyndigande tillgripa tvångsmedel före rättegång. Det är just denna samhällets tvångsmakt som kommer till uttryck i strafflagstiftningen, vare sig den utnyttjas eller icke, vare sig den slutligen leder till bestraffning avden skyldige eller ej.
I själva verket är det så, att den allmänna laglydnaden synes kunna upprätthållas, trots att de allra flesta lagöverträdelserna aldrig upptäckes, att endast en ringa del av de upptäckta lagöverträdarna drabbas av annat än böter och trots att mindre än hälften av återstående brottslingar avtjänar frihetsstraff.32 Vad nu har anförts visar, att tilltron till straffsystemet har kunnat bevaras utan att man behövt tillmötesgå de rättsvårdande myndigheternas ständiga önskemål om resursförstärkningar till bekämpande och beivrande av brott och tillverkställighet av ådömda påföljder. Det kan kanske visa sig, att tilltron till straffsystemet kan bevaras med ännu mindre insatser, och att tillgängliga resurser i personal, lokaler och utrustning kan tagas i anspråk för nya samhällsuppgifter, förhoppningsvis av mindre repressiv och mera konstruktiv art.
En metod att uppnå avkriminalisering är att söka finna andra typer av sanktioner gentemot dem, som gör sig skyldiga till gärningar, som samhället ogillar. I denna framställning har redan disciplinpåföljd inom anställningsförhållande blivit nämnt. Här skall också nämnas de typer av skadestånd, som utöver en reparativ funktion till förmån för den skadelidande även tillgodoser preventiva och straffande anspråk, t. ex. inom arbetsrätten.33 Båda dessa former av ingripande med stöd
av rättsregler eller avtal har det kännetecknet, att straffbar gärning icke är en förutsättning för utlösning av sanktionen. I andra fall utgör förekomsten av ett brott en förutsättning för utlösningen av rättsverkningar eller åtminstone ett alternativ för sådan effekt. En ganska ingående redovisning av skäl för och emot en sådan ordning har nyligen framlagts av den svenska näringsförbudskommittén (SOU1984: 59).
En annan metod att uppnå avkriminalisering är att ersätta eller komplettera brottspåföljder med sanktionsavgifter. Flera omständigheter har gjort, att denna metod har fatt snabb framgång, framför allt i Sverige34 men även i mindre mån i Finland. Sådana avgifter far enligt lagstiftning på olika områden åläggas av administrativa myndigheter,vilket innebär en avlastning av myndigheterna inom straffsystemet. Dessutom anses dessa administrativa myndigheter vara mera sakkunniga på de samhällsområden, som beröres av sanktionssystemet. Om man gör undantag för framför allt sanktionsavgifter inom skatte- och avgiftslagstiftningen, är lagstiftningen inriktad på vissa målgrupper, särskilt inom näringsverksamheter. För att kunna fylla preventiva funktioner förutsättes sanktionsavgiften kunna bliva ekonomiskt betungande för den drabbade.
I synnerhet när avgiften skall åläggas av administrativ myndighet har det ansetts vara orimligt att låta myndigheten pröva frågor omskuld i straffrättslig mening (uppsåt eller oaktsamhet), och avgift får därför uttagas för överträdelser av föreskrifter utan att skuld föreligger. Till gengäld har man medgivit myndigheten rätt till jämkning av avgiftsbeloppet, om den drabbade kan anföra omständigheter, som av myndigheten kan godtagas som skäl för nedsättning eller rent av bortfall av sanktionsavgiften. Detta leder till två — möjligen åsyftade— resultat. Man undviker att underkasta systemet den inom straffprocessen gällande principen, att bevisningen även av uppsåt eller oaktsamhet åvilar åklagarmyndigheten. Bevisbördan blir inom systemet med sanktionsavgifter omkastad. Å andra sidan söker man såvitt möjligt undvika att uttaga sanktionsavgifter, som av myndigheten anses drabba vederbörande oskäligt hårt.35 På så sätt nalkas man en
sådan bedömning av gärningen, som liknar bedömningen av det enskilda brottets straffvärde i brottmålsprocessen.
I förhållande till gällande straffrättsliga principer om personligt ansvar för brottet, innebär systemet med sanktionsavgifter den nyheten, att avgift även får åläggas en verksamhet som sådan. Det är just uppgivandet av kravet på uppsåt eller oaktsamhet hos en för verksamheten ansvarig, som gör detta möjligt. Till viss del kan denna utveckling förklaras med motståndet mot att införa straffansvar för kollektiva enheter, som i båda länderna har kommit till starkt uttryck.36 Samtidigt som de av finska straffrättskommittén (1976) framförda argumenten till stöd för införandet av straffansvar för vissa kollektiva enheter synes ha möjlighet att där uppnå politiskt stöd, har man i Sverige valt att föreslå (Ds Ju 1984:5) införande av företagsbot som en särskild rättsverkan, som får ådömas näringsidkare (även juridisk person) för brott, som har begåtts inom verksamheten. Här kompletteras enligt förslaget de gällande stadganden om förverkande av otillbörlig vinning eller besparing, som infördes i BrB 36:3 a och 4 (1982:335). Dessa bestämmelser, som sällan har tillämpats, har ansetts vara otillräckliga då företaget därigenom endast genom brottet riskerar gå miste om dessa ekonomiska fördelar. Företagsbot skall kunna drabba näringsidkare, även när sådan fördel icke kan påvisas, men påtaglig utsikt till vinst har funnits eller brottet innefattar ett grovt åsidosättande av skyldigheter, som är förenade med den bedrivna verksamheten.
Mot den utveckling mot ekonomiska sanktioner utan straffrättslig skuld, som här översiktligt har redovisats, kan man från traditionell straffrättsdogmatisk synpunkt rikta principiella invändningar. Samtidigt har utvecklingen i ett demokratiskt välfärdssamhälle med blandekonomi visat, att de traditionella metoderna för bekämpande av angrepp på den ekonomiska fördelningspolitiken varit otillräckligaoch har ansetts ägnade att öka klyftorna mellan samhällsklasserna, även om samhällets samlade inkomster drabbas av förhållandevis liten minskning. Ser vi till en annan del av det ekonomiska sanktionssystemet, nämligen böter och förverkande, finner vi, att samhällets inkomster knappast motsvarar utgifterna trots att indrivningen numera är företagsekonomiskt effektiv. På andra områden, där sanktionsavgifter får uttagas, finner vi, att lagstiftningen tillämpas i liten omfattning och sannolikt oregelbundet och därmed kanske orättvist. Det är all anledning för dem, som är ansvariga för lagstiftningen och tillämp-
ningen av denna, att från olika utgångspunkter utvärdera resultatet av den förda politiken. Det är först då vi får veta, vilken inverkan den har haft på samhället och de enskilda människorna.
Inledningsvis anfördes det, att brottsutvecklingen i våra båda länder har visat en stark ökning under det senaste halvseklet. Samtidigt finner vi emellertid, att samhället, trots de farhågor, som 1934 ledde till stiftandet av den finska kriminalistföreningen, icke har gått under. Även om ökningen i antal framför allt gäller bagatell brotten,har även den grövre brottsligheten tilltagit. Trots detta består våra länder och hotet framstår icke som överhängande. Vi behöver knappast göra våra ingripanden mot brott mera omfattande eller intensiva, för att tilltron till rättssystemet skall bestå.
Frågan är idag, om förskjutningen i riktning mot ett sanktionssystem utan begränsning i fråga om straffrättslig skuld skall påverka människornas inställning till rättvisan. Skulle den förändras, om dessa ingripanden skedde slumpvis och sanktionen blev en nitlott i ett lotteri med goda vinstchanser? Den frågan kan icke besvaras på ett så allmänt plan. När det gäller den grövre brottsligheten söker man förde tyngre brottspåföljderna ett moraliskt försvar för straffanspråket och dess förverkligande i det enskilda fallet i den skuld, som förövaren har ådragit sig. Även om förebråelsen sålunda riktas mot förövaren för denna gärning, innebär detta icke självklart någon rätt för samhället att gripa till straff och åsamka lidande. Så länge förebråelsen grundas på förövarens skuld, kan straffet likväl lättare godtagas i samhället, än om så icke är fallet. Då blir det tillfogade lidandet blott utlöst av en blind, orättvis makt.