Om totalitär rättsuppfattning

 

Huxley, Orwell och högskattesamhället

 

Av professor JACOB SUNDBERG

 

1. En totalitär regim?
I sin år 1971 utgivna bok "The New Totalitarians" — i svensk översättning kallad "Det blinda Sverige" — har Roland Huntford myntat uppfattningen om svenskarna som särskilt hängivna ett "totalitärt" samhälle. Han skriver bl. a. följande:

 

"Vad svenskarna lyckats med är ... De har visat att 'revolutionen i mänsklig tanke och mänsklig fysik' i avsevärd grad kan genomföras med hjälp av redan till buds stående metoder. De har exempelvis ådagalagt, att den relativt grova indoktrinering som erbjuds av televisionen och skoluppfostran inrymmer fruktansvärda möjligheter, förutsatt bara att bådadera står under effektiv, centraliserad kontroll. De har visat hur de existerande medlen är mäktiga att skapa kärlek till träldomen. Svenskarna är de första av de nya totalitärerna."1

 

Huntford tillhandahåller en ganska ingående diskussion av vad han menar med ett totalitärt samhälle. Framför allt har han tagit sin inspiration från Aldous Huxleys bok från 1932, "Brave New World" (svenskövers. "Du sköna nya värld"). Resonemanget är följande:

 

"Till att börja med, säger Huxley, beror den 'sköna nya världen' på ekonomisk trygghet. Utan den är kärleken till träldomsoket en omöjlighet. Och därutinnan, i vad gäller själva grundvalen för det nya 'totalitärsystemet' är Sverige långt framskridet. Det har löst den permanenta trygghetens problem och avskaffat enklaverna av nöd inom den kollektiva välfärden. Det har därvidlag haft god hjälp av ett och ett halvt århundrades fred, isolering och neutralitet, då landet är litet och lätt att styra samt befolkat endast i förhållande till sina naturliga resurser.
    Ekonomisk trygghet i sig behöver inte nödvändigtvis betyda kärlek till slavoket. Det krävs också andra betingelser — från de styrandes sida en djupgripande förståelse för växelverkan mellan ekonomi och makt, från de styrdas sida underkastelse under auktoriteterna och vördnad för expertisen. I båda fallen också en viss aversion mot individualismen, en instinkt för kollektivet, misstro gentemot parlamentariska institutioner, dyrkan av statens majestät och förkärlek för en byråkratisk regim gentemot en direkt politisk."

 

Huxley själv utvecklar temat enligt följande i 1946 års företal till en nyutgåva av boken:

 

"Det är troligt, att all världens regeringar kommer att bli mer eller mindre totalt totalitära t.o.m. innan atomenergin bragts under kontroll, att de kommer att bli totalitära under och efter denna period förefaller nästan visst."3

 

1 Roland Huntford, Det blinda Sverige, Tema 1971. övers, av Åke Ohlmarks, s. 8 f. Jag har supplerat Ohlmarks översättning med en mening från det engelska originalet som utelämnats: jfr Huntford. The New Totalitarians, Penguin 1971, s. 11.

2 Huntford, Det blinda Sverige, s. 7.

3Aldous Huxley, Du sköna nya värld (övers, av Greta Tiselius), Wahlström & Widstrand, Sthm 1982, s. 12. 7-43-162 Svensk Juristtidning

 

98 Jacob Sundberg    "Det finns förstås inget skäl till att den nya totalitarismen skulle likna den gamla. Att regera med hjälp av batonger och exekutionsplutoner, genom konstgjord hungersnöd, massfängslanden och massdeportationer är inte bara inhumant (ingen bryr sig nu förtiden så mycket om den saken); det är påfallande ineffektivt - och i den högre teknologins tidsålder är ineffektivitet en synd mot den Heliga Ande. En verkligt effektivt totalitär stat är en, i vilken den allsmäktiga gruppen politiska bossar och deras medhjälpare kontrollerar en grupp slavar, som inte behöver tvingas, därför att de älskar sin träldom. Att få dem att älska den är den uppgift som i dagens totalitära stater är överlämnad åt propagandaministerier, tidningsredaktörer och skollärare."4

 

När Huxley skrev samman "Brave New World" var ordet "totalitär" knappast i bruk. Planinstrumenteringen i Tyskland, Italien, Ryssland och Japan var föremål för intresserad amerikansk uppmärksamhet 1934. Först tio år senare hade man lärt sig att kalla dessa länder för totalitära. Friedrich A. Hayek, som lät utge sin bok "The Road to Serfdom" (svensk övers. "Vägen till träldom") första gången i England 1944, lämnar där följande betraktelse i ämnet:

 

"De olika slagen av kollektivisim - kommunism, fascism etc. - åtskiljas från varandra genom arten av det mål, mot vilket de vill inrikta samhällets krafter. Men allesammans skiljer sig från liberalism och individualism därigenom att de vill organisera samhället i dess helhet och alla dess resurser för detta enhetliga mål, och därigenom att de vägrar erkänna autonoma områden, inom vilka de enskilda individernas egna mål är allena rådande. Kort sagt, de är totalitära i den verkliga betydelsen av detta nya uttryck, som vi antagit för att beskriva de oförutsedda men inte desto mindre oskiljaktiga yttringarna av vad vi teoretiskt benämner kollektivism."15

 

I 1976 års företal till en amerikansk utgåva av boken utvecklar Hayekvidare:

 

"If twelve years ago it seemed to many almost sacrilege to suggest that fascism and communism are merely variants of the same totalitarianism which central control of alleconomic activity tends to produce, this has become almost a common place. It is noweven widely recognized that democratic socialism is a very precarious and unstable affair, ridden with internal contradictions and everywhere producing results most distasteful to many of its advocates. For this sobered mood the lessons of events and more popular discussions of the problem are certainly more responsible than this book."6

 

Hayek tillägger i en fotnot att den verksammaste av dessa diskussioner otvivelaktigt varit George Orwells "1984" samtidigt som han nämner att Orwell anmält Hayeks bok.
    Orwells bok "Animal Farm" utkom i augusti 1945. 1950-talets första år med den i Västerlandet kraftigt stegrade insikten om terrorn

 

4 Huxley, op. cit. s. 13.

5 F. A. Hayek, Vägen till träldom (övers. av M. Loya & C. Sterzel), Norstedts, Sthm 1944, s. 81 f. Jfr idem, The Road to Serfdom, Univ. of Chicago Press 1976, s. vi.

6 Friedrich A. Hayek, The Road to Serfdom. A classic warning against the dangers to freedom inherent in social planning. With a new Preface by the author, 1976, Univ. of Chicago Press 1976, s. vii. 

Om totalitär rättsuppfattning 99och Stalinkulten bakom järnridån gjorde boken till en politisk fullträff. 1978 skall boken ha gått ut i sammanlagt 2 miljoner exemplar; vid 1977 års internationella bokmässa i Moskva beslagtogs den liksom "1984" av de sovjetiska myndigheterna.7 Sistnämnda bok, Orwells nästa fullträff, utkom sommaren 1949, ett halvår före Orwells död. I samband med publiceringen av "1984" förklarade sig Orwell icke tro

 

"att det samhälle som jag skildrar nödvändigtvis kommer att upprättas, men jag tror (samtidigt som boken självfallet är en satir) att någonting som liknar det kunde komma till stånd. Jag tror också att totalitära idéer har slagit rot hos intellektuella överallt och jag har försökt att dra ut dessa idéer till deras logiska konsekvenser."8

 

Orwell ville att hans bok skulle uppfattas som ett varningsrop inför de totalitära idéernas smitta.
    Hannah Arendts bok "The Origins of Totalitarianism", som utkom i New York 1951, är av annat slag. Där har utvecklats vad som kallats det tjugonde seklets mest betydelsefulla distinktion: "the distinction between authoritarian and totalitarian".9 Den förra regimen som på svenska kanske kan kallas autokrati kan vara grym och repressiv och historien erbjuder de hemskaste exempel, men den söker icke mer än fullständig politisk kontroll. Totalitarismen går vidare än så: den söker total kontroll av allt, på områden långt bortom de politiska inklusive tanke och själ hos folket.

 

"It is in the very nature of totalitarian regimes to demand unlimited power ... Whattotalitarian ideologies therefore aim at is ... the transformation of human natureitself."10

 

Sistnämnda aspekt är den som utvecklats mest penetrerande av Karl A. Wittfogel i den stora studien som publicerades av Yale University Press 1957 under titeln "Oriental Despotism. A Comparative Study of Total Power". Wittfogel skriver själv:

 

"Two aspects of this study of Oriental despotism quickly aroused interest: the attempt to establish the peculiarity of a non-Western semi-managerial system of despotic power and the interpretation of Communist totalitarianism as a total managerial, and much more despotic, variant of that system."11

 

7 Brandell, SvD 5.7.78; Bo Kage Carlson, SvD 9.9.77 s. 7.

8 Brandell, SvD 5.7.78; Ulf Nihlén, Hufvudstadsbladet 3.7.78.

9 Novak & Schifter, Human Rights and the United Nations, American Enterprise Institute. Studies in Philosophy, Religion, and Public Policy, 1981, s. 17.

10 Hannah Arendt, The Origins of Totalitarianism, Harcourt, Brace & Co. 1951, s. 427, 432, cf. 245.

11Karl A. Wittfogel, Oriental Despotism. A Comparative Study of Total Power. Vintage Books 1981, s. iii. 

100 Jacob SundbergHan utvecklar temat i boken enligt bl. a. följande:

 

"The power of hydraulic despotism is unchecked ('total'), but it does not operate everywhere. The life of most individuals is far from being completely controlled by the state: and there are many villages and other corporate units that are not totally controlled either. What keeps despotic power from asserting its authority in all spheres of life? Modifying a key formula of classical economics, we may say that the representatives of the hydraulic regime act (or refrain from acting) in response to the law of diminishing administrative returns."12
    "The developed industrial apparatus state of the USSR has crushed all independent nationwide organizations (military, political, proprietary, religious); and its total managerial economy permits the establishment of innumerable bureaucratic bases for controlling all secondary (local) professional groupings and even the thought and behaviour of individuals."13

 

Huntford lyfter fram drag från både Orwell och Huxley såsom relevanta när han bedömer den svenska utvecklingen. Här skall avslutningsvis framhållas följande:

 

"Det värsta brott i 'Du sköna värld' är att avvika från normen. Denna norm har inget att göra med etik och moral, den har utformats uteslutande på användbarhetens basis. Situationen som sådan är redan en doktrin i svensk lag. Idéerna om rätt och orätt eller om en handlings moraliska innebörd är passerade stadier. Förbrytelse definieras numera som social avvikelse. Kriteriet på om en överträdelse är straffbar eller inte ligger uteslutande i om den har obehaglig effekt på kollektivet. ... Liksom Sovjetryssland hör Sverige till den grupp av stater, där ordet 'individualism' har en nedsättande klang."14

 

2. Marxismen
Att naturen har ett ändamål var en sats som vann allmänt gehör genom Charles Darwins undersökningar. Ändamålet fanns och kunde utforskas i all verksamhet — ergo även i utvecklingen av samhällen. Karl Marx menade att också här historiens gång var lagbunden, förutbestämd, utforskningsbar och därför förutsebar. Han nådde fram till den marxistiska samhällsprognosen. Det fanns också plats för den orientaliska despotin i läran; det brukar anses att det var Engels som fick den asiatiska tolkningen av de despotiska samhällena att klarna för Marx.15
    Marx liksom de som följt honom ansåg vidare att rättsförhållandena lika litet som statsformerna kunde skapas av intet. De måste grunda sig på de materiella livsvillkoren. Varje rätt var en produkt av den sociala strukturen. Det fanns ingen gemensam eller allmängiltig rätt, ej heller något bestående rättsmedvetande. Rätten var endast en sanktion av de av den härskande klassen skapade förhållandena, som

 

12 Wittfogel, op. cit. s. 108.

13 Wittfogel, op. cit. s. 111.

14 Huntford, Det blinda Sverige, s. 9 f.

15 Jfr Martin Buber, Pfade in Utopia, Heidelberg 1950, s. 24.

 

Om totalitär rättsuppfattning 101uteslutande var och förblev beroende av samhällets ekonomiska struktur.
    Marxisterna förklarar sålunda öppet lagen vara ett medel för den härskande klassen att skapa och säkerställa samhällsvillkor, som gagnar den själv. Karakteristiskt blir att denna nytta sökes avsiktligt och att upprätthållandet av politisk makt, snarare än något rättviseideal, ställs upp som rättens syfte. Att hindra andra grupper från att få eller återvinna makt blir en huvuduppgift.
    Rättsordning och maktordning blir sålunda samma sak. Allt inordnas i maktsökandet och för maktsökandet finns ingen gräns, ingen inre norm som kan erkännas såsom bindande. Rättsordningen blir uteslutande ett medel att upprätthålla politisk makt. Däri ligger dess ratio. Maktens realiserande är dess enda prövosten. Samma diffusa maktuppfattning speglas i den famösa marxistiska klasskampen. I klasskampen är rätten endast medlet för den härskande klassen att exploatera och förtrycka den icke-härskande klassen. Detta är rättens enda funktion. Den har intet egenvärde. Dess främsta uppgift blir att hindra den detroniserade klassen från att återvinna sin makt.
    P. Stučka, folkkommissarie för rättsväsendet i den nya rådsrepubliken och räknad som en av föregångarna till dagens sovjetiska marxistleninistiska rättsvetenskap, lät i Art. 590 av 1919 års Ledande principer för strafflagstiftningen knäsätta en definition av rätten:

 

"Rätten är den ordning för de sociala förhållandena, som motsvarar den härskande klassens intressen och som skyddas av dess organiserade våld."

 

    Av denna definition kan man icke utläsa mycket om "rätt" i specifikmening. Det finns ingen skillnad mellan exempelvis det militära systemet och rättssystemet. "De är bägge icke urskiljbara element i samma [makt]ordning."16 Systemets praktiska innebörd bestämdes av proletariatets diktatur. Diktaturens redskap var framför allt generalklausulerna som fylldes med marxistiska honnörsord utan specifikt innehåll:"socialistisk medvetenhet" och rättigheters "sociala och ekonomiska ändamål" för att nämna några exempel. Vad som därmed skulle förstås kunde i varje givet ögonblick bestämmas av de högsta partiorganen. Lagbuden måste hindras från att bli makthinder. En motsvarande funktion tillkom vad som kallats den materiella definitionen av brottsbegreppet. Brottsbegreppet gavs "klasskaraktär". Strafflagensspeciella del förvandlades till en lista med exempel på brott. För maktutövningen mot motståndarna fanns ingen gräns: rätten blev totalitär.

 

16 Anders Fogelklou, Den orättfärdiga rätten. En studie över Hegels rättfärdigande och marxismens kritik av den moderna rättsordningen, Norstedts, Sthm 1978, s. 16; dock att Fogelklous uttryck "ordning" här av mig försetts med prefixet "makt-". 

102 Jacob Sundberg    En så organiserad regim kunde ha svårigheter med rättighetsbegreppet. Kunde en medborgare icke ha rätt gentemot staten? I den ryska rådsrepublikens första konstitution av den 10juli 1918 ingick en deklaration om det arbetande folkets rättigheter. Stred icke detta mot föreställningen om den totalitära rätten, svarande mot en maktutövning utan gräns?
    Mänskliga rättigheter utgör enligt den marxistiska åskådningen icke tidlösa rättigheter, som var och en vid alla tidpunkter kommer i åtnjutande av. De baseras i stället på den marxistiska samhällsprognosen, vars innehåll omformas till rättsnormer, ibland organiserade i rättighetsform. Därmed underordnas rättigheterna syftet att utveckla samhället mot kommunismen, världshistoriens slutstation. Frågan om statliga övergrepp kan därför ignoreras. Medborgare kan möjligen ha rättigheter mot andra medborgare men aldrig mot staten själv. Däremot utlovas hjälp för förverkligandet av rättigheter i meningen av reflexer av den lagstiftning som i varje ögonblick promulgerats. Rättigheter kan icke utövas för andra sociala och ekonomiska ändamål änför sådana för vilka de avsetts. Identitet råder mellan medborgare och staten. Det kan icke finnas någon motsättning mellan de två.17

 

3. Folket utan rättigheter
När Sverige gick in i det tjugonde seklet, uppträdde på arenan en ny profet som efter många års mödor äntligen lyckats kasta boströmianismen — den dåvarande universitetsutbildade ämbetsmannagenerationens tankevärld — ur sadeln: Axel Hägerström. Hans lära stannade efter hand i värdenihilismen.
    Moraliska föreställningar är enligt hägerströmianerna värdeomdömen, ergo blott känslouttryck. Det vore meningslöst att tala om moraliska föreställningars sanning eller osanning. Det finns inga objektivaetiska plikter, endast pliktkänslor. Det finns då heller inga rättsliga plikter och inga däremot svarande rättigheter. Rättsmedvetande, rättskänsla, föreställningen om rättvisa eller rättfärdighet är allenast känslor. Hägerströms lärjunge, professor Anders Vilhelm Lundstedt, angrep påståendena att möjligheterna till förändring genom lagstiftning skulle vara begränsade. Eftersom "de s. k. rättigheterna blott äro vissa förmånliga situationer, uppkomna såsom följder, konsekvenser av rättsreglernas uppehållande ... måste man också kunna förstå, att talet om att en ny lag skulle kunna kränka ägenderätten är lika meningslöst som en papegojas pladder."18

 

17 E. Schwelb, Human Rights, in Encyclopaedia Britannica (15th ed. 1943—1973), s.1184. Jfr A. K. R. Kiralfy, The Rule of Law in Communist Europe, International & Comparative Law Quarterly 1959 s. 465 ff(vol. 8).

18 A. V. Lundstedt, Social-Demokraten 10.9.28.

 

Om totalitär rättsuppfattning 103    Äldre svenska jurister vittnar ibland ännu idag om hur häftigt under studietiden de upplevde sådana Lundstedts föreläsningar. Alla föreställningar om rätt och orätt var enbart vidskepelse? All juridisk diskussion av statsmaktens begränsning var bara vidskepelse? Vad som återstod blev en ren maktdyrkan, ty makten var icke vidskepelse.
    Svagheten i hägerströmianismen var tydligen att samma kritik som hägerströmianerna riktade emot rättigheterna kunde riktas mot lagarna. Lagarnas legitimitet blev ett bortglömt problem. Frågan om rättssystemets berättigande saknar förnuftig mening, påstod Alf Ross.19 "Ingen har intresse av att fullfölja sökandet efter giltighetskriterier" på denna nivå, menade Per Olof Ekelöf.20 I stället ärvde man den boströmianska statsförgudningen. Världen blev enkel. Förenade i den svenske ämbetsmannen betydde hägerströmianernas läror att staten var gud och statsmakten rätt. Med rättsvetenskaplig diskussion hade man föga fördrag. Desto mjukare var man i umgänget med den politiska makten.
    1809 års regeringsform krävde av de svenska domarna att de skulle vara en med den lagstiftande makten likvärdig makt. Men hägerströmianismen berövade dem deras självförtroende, de hemföll åt den juridiska sjösjukan. Rättigheterna förlorade fotfästet. All visdom i umgänget mellan stat och individ blev att söka i lagarnas utformning.
    1974 års regeringsform kastade äntligen Montesquieu ur sadeln till förmån för Rousseau. Nu triumferade den naiva läran om folksuveräniteten som så gärna åberopades i socialistlägret. De politiker som med juristernas undanskjutande drev fram den nya regeringsformen kunde inte se något artskilt mellan rättskipning och förvaltning. Domstolarna är samhällsorgan som utövar samhällsservice, var justitieminister Lennart Geijers nyckelfras. Dömandet förlorade varje egenvärde: "en nedvärdering av domstolarna och deras roll i samhället "var ett huvudresultat av författningsreformen.21 Utvecklingen av ramlagsförvaltningen tog dubbel fart. Lagstiftningen övergick allt mer från preciserande förordningar och detaljerade föreskrifter — vilka den på juridisk expertis utarmade riksdagen icke mäktade med — till ramlagar och generalklausuler. Inom dessas ram fick byråkratin planera och dirigera. Ramlagsförvaltningens uppgift var framför allt att skapa nya regler.
    Ramlagsförvaltningen medförde en ny syn på ämbetsmännen. Man menade på sina håll att ämbetsmännen inte längre stod över politiken

 

19 Alf Roos, Dansk statsforfatningsret, Bd I, Kbhn 1959, s. 133.

20 P. O. Ekelöf, Uttrycket "gällande rättsregel". En studie i juridisk terminologi. Nordisk Gjenklang. Festskrift till Carl Jacob Arnholm, Oslo 1969, s. 117.

21 Gustaf Petrén, SvJT 1974 s. 734.

 

104 Jacob Sundbergutan tvärtom måste underordna sig politiken och aktivt verka för politiska målsättningar. "Delaktighet, partiskhet och ett engagemang för politik och politiska program" var vad som eftersträvades.22 Den nya byråkratin som Ingmar Bergman mött inom skatteväsendet kallade han för en galopperande cancer. När den expanderade som värst på 1970-talets början rekryterades den framför allt med ekonomer, icke med jurister, och den stod följaktligen skäligen främmande förrättslig etik. Dess regelproduktion var därefter. Gustaf Petrén har belyst saken:

 

    "Ett avskräckande exempel kan hämtas från de riktlinjer som verket meddelat beträffande tillämpning av regeln om att ett åsatt skattetillägg kan efterges på grund av den skattskyldiges ålder. Under en tid utfärdade riksskatteverket olika riktlinjer varje år. Ett år skulle alla pensionärer befrias, ett annat är kunde bara vissa pensionärer räkna med eftergift."
    "Riksskatteverket kan icke ingripa och generellt förklara att alla hyreskontrakt av visst innehåll skall förvandlas till avtal om särskild löneförmån. Sådana civilrättsliga omtolkningar kan icke göras genom en verkställighetsföreskrift. Skall civilrättsligt oklanderliga avtal göras om i skatterätten, får riksdagen bekväma sig att stifta lag därom."
    "Då det gäller verkets bindande anvisningar bör noga undersökas om det verkligen rör sig om sådana föreskrifter som är att rubricera som verkställighetsföreskrifter. Bland alla anvisningarna kan smyga sig in någon regel som primärt bestämmer om skatt och som blott kan meddelas av riksdagen genom lag."23

 

4. Högskattesamhället
Alla kan enas om att Sverige maximerar högskattesamhället. De våldsamma skattekraven påverkar merparten av även vardagslivets detaljer. Så många skilda åtgärder, envar med speciellt syfte och med ett med nödvändighet begränsat perspektiv, har funnits bakom skattelagarna att det kan hållas för visst att det "system" av juridiska regler som i dag framträder som helhet numera är varken rationellt eller följdriktigt. Det är hög tid att se sig om efter realistiska utgångspunkter för en analys.
    Analysen måste börja med skattetänkandet. Det är grundläggande i högskattesamhället. Det handlar om

 

"regeln, att så snart ekonomiska problem i stort eller smått diskuteras, så dryftas genomgående icke endast vilka verkningar dessa förhållanden få i skattehänseende utan även och framför allt vilka möjligheter som stå till buds för att nedbringa skatterna".24

 

22 Anders Mellbourn, Byråkratins ansikten. Rolluppfattningar hos svenska högre statstjänstemän, Sthm 1979, s. 56.

23 Gustaf Petrén, Sunt Förnuft 1980 nr 2.

24 SOU 1951:51 s. 352.

 

Om totalitär rättsuppfattning 105Professor Mutén tillät sig betänkligheter:

 

"Det är väsentligt, att skattelagstiftningen inte föranleder de skattskyldiga till dispositioner, som före skatt är mindre lönsamma än andra alternativ därför att de efter skatt ter sig fördelaktigare än dessa."25

 

Skattetänkandet stod emellertid icke att hejda. Av ett författarkollektiv av advokater beskrevs situationen i följande ordalag:

 

"Eftersom skattesystemet är så omfattande och skattebelastningen så stor är praktiskt taget ingen transaktion längre skattemässigt neutral. Sålunda kommer nästan alla avtal som sluts att ha avsevärda skatteeffekter för parterna. Det är således fullt naturligt att hänsyn tas till dessa effekter på samma sätt som man tar hänsyn till alla andra omständigheter, som väsentligen påverkar utfallet av en transaktion, när man bestämmer sig för om och hur en transaktion skall genomföras."26

 

Till skattetänkandet sällar sig högskatteimperialismen. Den betecknar det förhållandet att skattereglerna brukas för att åstadkomma effekter av annan art än inkomster åt staten. Skattelagarna betros sålunda med uppgifter som traditionellt fallit på de vanliga lagarna. Inledningsvis, när skattetrycket låg kring 10 procent, fanns det förstås inga förutsättningar för högskatteimperialism. Folk brydde sig icke tillräckligt om skatterna för att det skulle bli resultat. Det hindret undanröjdes emellertid sedan Sverige fått socialistiska regeringar för vilka höga skatter närmast var ett självändamål. Varje enskilt hem drabbades av skattelagarna vid deklarationstiden och däremellan genom källskatten som syntes i lönekuverten. I dag påkallar skattelagarna omfattande hänsynstaganden. Förutsättningarna för högskatteimperialismen är för handen.
    Högskatteimperialismen frodas i hägnet av högskatteabsolutismen, dvs. föreställningen särskilt inom riksdag och ramlagsförvaltning att man kan dekretera vad som helst bara man kallar det för skatt och då oavsett vilka rättsliga garantier som skulle stått i vägen om fråga varit om vanlig lagstiftning.
    Skatterätten är centrerad i skattebyråkralin. Med få undantag består skatterätten av direktiv till administrationen och icke av imperativ till skattebetalarna. Vad som uppfattas som imperativ till skattebetalarna, sålunda kärnan i högskatteimperialismen, visar sig vid närmare betraktande vara s. k. avledda rättsnormer, dvs. slutsatser som medborgarna drar från direktiven till skattebyråkratin.
    Saken kan vara värd en liten demonstration. 1979 Fick RF 2:10 bl. a. följande lydelse:

 

25 Mutén, Skatterättsliga förutsättningar för civilrättsliga avtal, i Rättsvetenskapliga studier ägnade minnet av Phillips Hult, Sthm 1960, s. 389 not 32.

26 Bergmark m. fl., Svensk Skattetidning 1974 s. 80.

 

106 Jacob Sundberg"Skatt eller statlig avgift far ej uttagas i vidare mån än som följer av föreskrift, som gällde när den omständighet inträffade som utlöste skatt- eller avgiftsskyldigheten. Finner riksdagen särskilda skäl påkalla det, får dock lag innebära att skatt eller statlig avgift uttages trots att lagen inte hade trätt i kraft när nyssnämnda omständighet inträffade, om regeringen eller riksdagsutskott då hade lämnat förslag härom till riksdagen. Med förslag jämställes ett meddelande i skrivelse från regeringen till riksdagen om att sådant förslag är att vänta ..."

 

Här införs sålunda ett slags quasikungörande för skattelag, bestående däri att regeringen eller riksdagsutskott lämnar förslag till riksdagen, eventuellt en skrivelse från regeringen till riksdagen att det skall komma ett förslag.
    Antag att skattelagarna riktade sig till medborgarna. Quasikungörandet fungerade då på följande vis. Meddelandet hade i sig ingen informationsfunktion av den typ som tillkommer SFS. Bleve meddelandet informerande för medborgarna, berodde det helt på massmedias vaksamhet (ju mindre vaksamma, dess mera skatt!). Enligt perfektionsläran skulle en lagstiftning av denna art över huvud icke kunnat tillämpas gentemot en medborgare; men ingenting antyder att man velat avskaffa perfektionsläran. I merparten fall stode man införklara former av ursäktlig rättsvillfarelse; om så, kunde regeln heller icke av detta skäl vinna tillämpning.
    Icke desto mindre har 2:10 fått sin utformning. Det blir obegripligt om man ser skattelagen som ett imperativ till skattebetalarna. Det blir lättbegripligt om man ser den som ett direktiv till skattebyråkratin.
    Skattebyråkratin är icke beroende av kungörande funktionen: den litar till intern rapportering. Perfektionsläran är irrelevant såvitt uttag av skatt sker efteråt (möjligen kan man diskutera om quasikungörandet kan ligga till grund för uttag av preliminärskatt). Quasikungörandet legitimerar den senare uppbörden. Ignorantia juris är ett hänsyn som icke aktualiseras för byråkratin (annat än möjligen vid åtal för myndighetsmissbruk).
    Skatterätten lider av megalomani. Vanlig lagstiftning, särskilt inom civilrätten, har en relativt måttfull ambition. Man åsyftar att reglera vissa huvudfall och bekymrar sig mindre om det marginella. Man lämnar avsiktligt luckor, som det uttrycktes när avtalslagen en gång antogs. Det kunde man göra för lagen fick ändock en nyttig och välsignelsebringande funktion. Men skattelagens, särskilt inkomstskattelagens, ambition är att vara heltäckande. Beskattningssystemet skall fullständigt täcka alla det ekonomiska livets variationer och fånga in alla tänkbara situationer. Det får icke förekomma att en inkomst oavsiktligt faller utanför all beskattning. I denna mening är

 

Om totalitär rättsuppfattning 107skatterätten totalitär. "Der er vel neppe noget der har påvirket samfundsudviklingen mere uheldigt end netop indkomstskattesystemet", skrev Mogens Glistrup.27
    Slutsatserna blir sålunda att skatterätten riktar sig till en byråkratimed direktivet att utöva totalitär makt.
    Megalomanin medför att skatterna är allestädes närvarande. Därigenom öppnas också alla dörrar för skattemyndigheterna. Skattebyråkratin har överösts med polisiära och processuella privilegier.
    Al Capone-syndromet blev den första följden. Oredan bland tvångsmedlen vid bevissäkringslagens tillkomst noterades av f. justitiekanslern Lännergren:

 

"En advokat som är förordnad till offentlig försvarare och som i den egenskapen förtrotts en i sak betydelsefull handling, kan sålunda inte avtvingas handlingen, om klienten är misstänkt för grovt bedrägeri medelst förfalskning, men däremot om misstanken gäller ett lindrigt skattebrott."28

 

Åklagarna drog samma slutsats. Varför vid spaning och misstanke om brott snubbla över de petiga rättssäkerhetsgarantierna i rättegångsbalken och annorstädes — rättssamhällets karakteristika — när man kunde få fram allt man ville bara genom att antyda behovet av skattegranskning. Så har vi fått vår lilla svenska motsvarighet till det amerikanska dilemmat: i kampen mot gangstersyndikaten i mellankrigstidens Chicago med de många döda vittnena lyckades den amerikanska rättvisan allenast fälla ledaren, Al Capone, som falsk deklarant.
    Allteftersom högskattesamhället intensifierades och fylldes på med den socialistiska ideologin, började allt mer av medborgarnas aktiviteter att ses som statsfientlig verksamhet. Enpartiväldets stora propagandanummer blev att jämställa stöld och skattedefraudation.29 I den atmosfär som piskades upp blev det snart axiomatiskt att beskattningen var något i sig gott, att allt som förringade beskattningen, t. ex. avdrag, var något i sig ont, och att inga offer var för stora för att säkra skatteläggningens totala genomförande. Professor Gunnar Adler Karlsson, en av enpartiväldets trogna, gav saken ett exalterat uttryck genom en sin "predikotext" som löd:

 

27 Mogens Glistrup, Indkomstskatten fylder 75 år, Fremskridt 1978:8 s. 9. Jfr S. Duarte, The Income Tax is Obsolete, Arlington House publ. New Rochelle, New York 1974.

28 Bengt Lännergren, Sekretesskydd för handlingar hos advokat, TSA 1976 s. 105.

29 Likställandet är förstås fel. Vi kan inte leva av att bestjäla varandra. Men merparten skattebrottslighet gäller den enskildes bruk av egna pengar i verksamheter som alla kan gilla är i gång. 

108 Jacob Sundberg"Du skall älska Dina skatter såsom Din nästa ty det är genom skatten, som Du bevisar Din sanna kärlek till medmänniskorna."30

 

Därmed bröt högskattesamhället alla fördämningar. Varje liten transaktion mellan människor har sin skatterättsliga bedömning och i högskattesamhället gick det då också att göra den till en fråga om skatteflykt eller värre. Hela den straffrättsliga apparat som påstods byggd för att hindra undandragandet av skatt slog därmed plötsligt igenom på förhållandet mellan de enskilda. Den tolerans och det lättsinne varmed man vant sig att sköta sina privata affärer blev plötsligt grova "statsfientliga brott".31
    Den juridiska sjösjukan började nu kräva sina offer. Den nya svenska grundlagen har icke satt någon gräns för skatteuttaget. Samtidigt har hägerströmianismen berövat folket dess rättigheter. I avsaknad av någon äkta äganderättsföreställning smögs över människorna idén att allt som tillkom dem, tillkom dem genom statens nåd. Detta blev den folkhemska varianten av 4 § i 1922 års sovjetiska civillagbok som stadgade:

 

"Till utveckling av landets skapande krafter beviljar Republiken av de förenade sovjetrepublikerna den borgerliga rättskapaciteten."

 

    Det allmänna ägde rätt till en medborgares hela inkomst. Vad sominte togs ut i skatt var något som det allmänna avstod ifrån.32 Med det synsättet blev avdrag liktydigt med statligt understöd. Att affärsmän kunde betala annonser i oppositionstidningar och draga av utgiften från sin taxerade inkomst kunde påstås betyda att "samhället" betalade för samhällsfientlig verksamhet. När medlemmarna i en filadelfiaförsamling lånade pengar i bank för att investera i en ny kyrkobyggnad och kunde dra av räntekostnaderna i sin deklaration, satte tidningsmännen rubriken "pingstkyrkan byggs med hjälp av skattebetalarna".33 Anna Hedborg, LO:s ekonom, gjorde sig berömd genom en intervju, publicerad i Dagens Nyheter den 1 augusti 1982, vari hon betecknade deltidsarbete som skatteflykt:

 

"Om man går ner på deltid undandrar man ju samhället värdet av sitt arbete. Man använder den gemensamma tiden för egna ändamål: bakar bröd, målar fönsterkarmar, kokar lingonsylt eller vad det nu kan vara."

 

30 Gunnar Adler-Karlsson, anförande vid Allmänna kyrkliga mötet i Jönköping 1970, tryckt i Vår Lösen 1970 nr 7.

31 Resonemanget utförs mera extensivt i J. Sundberg, Fr. Eddan t. Ekelöf, Sthm 1978,s. 207 f.

32 Jfr Bertil Östergren, Varför tiger juristerna?, SvD 10.2.83.

33 Aftonbladet 6.12.79 s. 18.

 

Om totalitär rättsuppfattning 109Detta föranledde småningom kommentaren: "Det har gått långt utför med Sverige när man inte inser vilket totalitärt anspråk det här är fråga om."34
    Man kan säga att idéutvecklingen krönes genom den vid årsskiftet 1983 föreslagna skogskontolagen även om förslaget till sist drogs tillbaka. Det tilltänkta systemet erinrar slående om den straffrättsliga särbehandlingen av kulakerna i Sovjetunionen på 1930-talet. Den viktigaste punkten i förslaget var att alla enskilda skogsägare skulle tvingas till avsättning på spärrade konton av betydande belopp varje år. Lagrådet karakteriserade förslaget enligt följande:

 

"Systemet skulle kunna sägas gå ut på att sanktioner för att säkra ett iakttagande av vad man önskar genomdriva — i detta fall en avverkning av viss omfattning - utkrävs i förväg utan att man avvaktar om den enskilde efterkommer den uppställda skyldigheten. Detta sker genom att alla i ett visst kollektiv åläggs att inbetala schablonmässigt bestämda belopp och att återfående av beloppen görs beroende av om inbetalaren visar att han inte åsidosatt sin lagliga förpliktelse. Att märka är dessutom att reglerna omrätten att återfå inbetalda belopp är allmänt hållna och medger myndigheterna stort utrymme för skönsmässiga bedömningar."35

 

Tanken var sålunda att mot "en liten, illa sedd, politiskt betydelselös grupp" för att använda karakteristiken i min inauguralföreläsning 1970,36 sålunda en grupp som ligger utanför den moderna svenska rättviseföreställningens porté, införa systemet att utkräva straff i förskott och därefter återbetala en del beroende på byråkratins bedömning av individernas välförhållande.
    Slutstenen på det totalitära högskattesamhället sätts av offensiven mot den s. k. ekonomiska brottsligheten. Det hela kan sägas taga sin början med det justitieministermöte i Stockholm som statsrådet, jur.dr Lennart Geijer lyckades fa till stånd 1973. Med bruk av nyspråkets möjligheter introducerades termen "ekonomisk brottslighet" och mot denna chimär började föras en allt intensivare kamp. Den samordnades på ett unikt vis i BRÅ — Brottsförebyggande rådet — som sedan 1977 lett arbetet. Det är från de olika arbetsgrupper som tillsatts inom ramen för BRÅ:s arbete med det marxistiska synsättet väl representerat som flertalet av lagstiftningsinitiativen har kommit.
    Med "ekonomisk brottslighet" har avsetts "sådan brottslighet inom ramen för en tillåten näringsverksamhet som bedrivs mera systematiskt och som syftar till ekonomisk vinning. Ibland räknas emellertid all skattebrottslighet, i varje fall om den är av allvarligare slag, till den

 

34 Bertil Östergren, Äger staten oss?, SvD 28.3.83.

35 Lagrådets protokoll den 1 mars 1983, s. 4 i originalutdraget.

36 Jfr J. Sundberg, Teleologisk metod och fair play, i Studiematerial i allmän rättslära, Juristförlaget vid Stockholms universitet, 3 uppl. 1982, s. 165. 

110 Jacob Sundbergekonomiska brottsligheten."37 Eftersom all näringsverksamhet bedrivs systematiskt och syftar till ekonomisk vinning, följer att vad somi verkligheten avses med termen är en verksamhet vars främsta kännetecken varit ett i förhållande till särskilt den fiskala ramlagsförvaltningen indisciplinärt beteende, som antas medföra vinning för den enskilde.
    Det hör till saken att själva begreppet ekonomisk brottslighet torde vara hämtat från 1948 års Wirtschaftsstrafordnung i dåvarande tyska sovjetzonen, numera DDR, en speciallagstiftning avsedd att säkra införandet av den kommunistiska planhushållningen.38 Det var i samma veva som det förklarades att beskattningen av kapitalister och storbönder icke var någon fråga om rättvisa utan en fråga om rationalitet.39
    Genom offensiven mot den ekonomiska brottsligheten, vilken offensiv synes ha vunnit samtliga politiska partiers stöd, har man sålunda lyckats att också befästa genom straffrättsliga medel den totalitärarättsuppfattning som byggts in i högskattesamhället.
    Svenskarna är de första av de nya totalitärerna.

 

37 Definitionen härrör från rättschefen i justitiedepartementet, Bo Broomé, brev 14 maj 1981, dnr 1293/81, förtydligande en föreläsning på Stockholms universitet den 6 maj 1981.

38 Wirtschaftsstrafordnung 23. sept. 1948, ZVOBl. s. 439. Lehrkommentar St GB, vol. 2, Berlin 1970, s. 144, förklarar syftet hava varit "die Einführung und Durchsetzung der Planwirtschaft strafrechtlich zu schützen".

39 Lemmitz, Deutsche Finanzwirtschaft, 1949, s. 59.