LOTTA WESTERHÄLL-GISSELSSON. Sjukdom och arbetsoförmåga. Om rätten till sjukpenning. Diss. Lund 1983. Norstedts. 415 s.

 

För att vara berättigad till sjukpenning måste en försäkrad uppfylla en rad villkor, som stipuleras i lagen (1962: 381) om allmän försäkring (AFL). Vissa villkor är endast av formell art, såsom att den försäkrade skall vara inskriven hos en försäkringskassa (FK) och att den sjukpenninggrundande inkomsten skall uppgå till minst 6000 kr (AFL 3: 1). Den viktigaste gruppen villkor är dock den som innehåller de materiella förutsättningarna. Dessa förutsättningar kan sägas närmare beskriva, hur ett sjukdomsfall skall vara beskaffat för att rätt till sjukpenning skall uppkomma. Den huvudregel, som preciserar de materiella förutsättningarna, lyder: "Sjukpenning utgår vid sjukdom, som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften" (AFL 3: 7).
    I sin doktorsavhandling "Sjukdom och arbetsoförmåga" har Lotta Westerhäll-Gisselsson tagit upp regeln i AFL 3: 7 till närmare behandling. Förf. har gjort ett bra ämnesval. Förutom att förutsättningarna i 3: 7 kan betraktas som fristående till lagens andra förutsättningar är de viktiga i den faktiska rättstilllämpningen och av stort rättspolitiskt intresse.
    Förf. använder sig av ett rikt ordflöde för att ange sitt syfte med avhandlingen (tredje och fjärde styckena på s. 15), men man kan där ur knappast utläsa mer än att avsikten varit att beskriva det faktiska resultatet av rättsreglernas tillämpning. Ett outtalat syfte tycks också vara att rikta en häftig kritik mot de rättstillämpande myndigheterna, något som förf. i rikt mått hänger sig åt i fortsättningen. Boken innehåller dock inte någon generell utvärdering av myndigheternas verksamhet och inte heller några förslag till reformer. Kritiken hänför sig nästan uteslutande till utgången i konkreta rättsfall.
    Förutom en inledning och en avslutning består avhandlingen av 6 kapitel. Av dessa är kap. 2 avsett att teckna en allmän bakgrund. Kap. 3 och 4 behandlar frågor, som kan sägas främst röra administrationen och förfarandet, åtminstone om man ser innehållet ur förvaltningsrättslig synvinkel. Förf. själv uppfattar, antagligen till många läsares överraskning, samtliga de regler, som behandlas i kap. 4, som sanktionsregler — en uppfattning som nedan kommer att kritiseras ingående. Kap. 3 och 4 upptar ett stort utrymme i boken. Sålunda blir det först fr. o. m. s. 164 som framställningen enbart kommer att gälla de problem rörande tillämpningen av regeln i AFL 3: 7, som förf. har utfäst sig att i första hand utreda. Kap. 5 bär samma rubrik som bokens titel "sjukdom och arbetsoförmåga" och har kommit att innehålla främst en ingående penetrering av sjukdomsbegreppet men berör också några valda problem rörande arbetsoförmågebegreppet. Det sistnämnda begreppet behandlas här och var i avhandlingen — t. o. m. vissa avsnitt i kap. 4 får, om man analyserar frågeställningarna närmare, anses gälla rekvisitet "nedsättning av arbetsförmågan". Även kap. 6 och 7 tar upp frågor om innehållet i

 

Rune Lavin 973arbetsoförmågebegreppet, kap. 6 med avseende på det fall, att sjukdomen är långvarig, och kap. 7 på det fall, att den försäkrade undergår rehabilitering.
    Avhandlingens disposition lider uppenbarligen brist på stringens och logisk skärpa. Den är dessutom onödigt komplicerad för en läsare, och den möjliggör inte att alla de problem, som tillämpningen av regeln i 3: 7 kan ge upphov till, blir behandlade. Förf. borde, enligt anmälarens mening, ha följt huvudregelns uppbyggnad. I kap. 5 skulle då enbart rekvisitet "sjukdom" ha behandlats. Naturligt vore sedan att ägna kap. 6 åt rekvisitet "nedsättning av arbetsförmågan". Detta rekvisit skulle då uttömmande behandlas i detta kapitel, och frågeställningarna skulle inte såsom förf. valt att göra spridas ut i olika kapitel i avhandlingen. Slutligen borde kap. 7 behandla lagens krav på orsakssamband mellan den försäkrades sjukdom och dennes arbetsoförmåga (märkordet "förorsaka" i lagtexten). Anmärkningsvärt är, att förf. överhuvudtaget inte berör detta problem, vilket i praktiken har visat sig vara relativt svårbemästrat.1 I de fall som här avses är det klarlagt, att den försäkrade lider av en sjukdom, men det är osäkert om denna är själva orsaken till att den försäkrade avhåller sig från att arbeta. Annan orsak än sjukdom kan exempelvis vara osämja eller otrivsel på arbetsplatsen, önskan att utöva tillsyn över ett sjukt barn eller behovet att sköta ekonomiska angelägenheter av stor vikt.
    Avhandlingen saknar både en fyllig historik och en översikt över utländsk rätt. I stället har förf. valt ett lite speciellt grepp i fråga om bakgrundsteckningen. Förf. beskriver försäkringsadministrationen (kap. 3), alltså främst organisationen (av riksförsäkringsverket, försäkringskassorna, försäkringsrätterna och försäkringsöverdomstolen) men med vissa inströdda upplysningar om förfarandet. Innehållet är ganska elementärt och hade bättre hört hemma i en handbok eller en lärobok. Man måste ju betrakta detta kapitel mot bakgrund av vad huvudundersökningen innehåller. Den avser att utreda två förutsättningar i en speciell regel i AFL. Den som gör sig besväret att taga del av en sådan undersökning är inte någon nybörjare på området utan har ofta redan ingående kunskaper om den allmänna försäkringen. Förf. påstår på några ställen, att rättsområdet skiljer sig från civil- och straffrätten, men detta gör faktiskt nästan alla förvaltningsrättsliga områden. Däremot är skillnaden kanske inte så stor mellan socialförsäkringsadministrationen och administrationen inom andra förvaltningsgrenar. Om någon organisatorisk specialitet på sjukpenningområdet särskilt påverkar tillämpningen av en materiell regel, skulle den kunna ha behandlats i samband med analysen av själva regeln. Förf:s tillvägagångssätt bör inte vinna efterföljd i framtida avhandlingar. Den som skriver om ett brott i brottsbalken bör avstå från att inledningsvis beskriva hur en åklagarmyndighet, en tingsrätt, en hovrätt och högsta domstolen är organiserade, och likaså bör inte den som skriver om en viss regel i kommunalskattelagen redogöra för både taxeringsorganisationen och de allmänna förvaltningsdomstolarnas organisation. Under alla omständigheter kan det bli en ganska enformig läsning, om avhandlingar försedda med "administrationskapitel" skulle bli flera på ett rättsområde.
    Många läsare av avhandlingen blir nog en aning överraskade och kanske också förbryllade efter att ha tagit del av några sidor av fjärde kapitlet. Inom socialförsäkringsrätten är man främst beredd på att läsa om vilka ekonomiska förmåner som under givna förutsättningar utgår. I detta fjärde kapitel fram-

 

1 Problemet har uppmärksammats hos Lavin, Rätten till sjukpenning, Lund 1983, s. 18f, 47 f. 

974 Rune Lavinföres budskapet att inom sjukpenningförsäkringen finns en rad sanktionsregler. Med en sanktion torde förf. mena en påföljd för ett icke rättsenligt handlande. Sanktionen skulle bestå i att sjukpenning inte utgår eller upphör att utgå. Det är att märka, att det inte är fråga om någon enstaka regel utan om inte mindre än fem olika regler, som enligt förf. har sanktionsverkan. Man kan rentav få den uppfattningen, att förf. huvudsakligen vill uppfatta lagen om allmän försäkring, åtminstone vad gäller sjukpenningreglerna, som en strafflag och mindre som en lag om sociala förmåner. Det finns dock inte någon anledning att här gå närmare in på vilka konsekvenser ett sådant synsätt kan få för lagtolkning och rättstillämpning på området. I stället avser den följande framställningen att klargöra de olika reglernas verkliga syfte och natur.
    Förf. börjar med att klassificera regeln, att en försäkrad måste anmäla sjukdomsfallet till FK, som en sanktionsregel (avsnitt 4.1). Det ligger dock knappast något anmärkningsvärt i att den sjuke måste göra anmälan till FK:n. På nästan alla förvaltningsrättsliga områden måste en enskild göra en anmälan eller en ansökan, om han vill komma i fråga för att åtnjuta en förmån. Hur skall en myndighet annars veta, att han gör anspråk på att erhålla ett tillstånd, en ersättning eller en annan förmån? Det är svårt att inse, att man skulle kunna avvara anmälningsplikten inom sjukpenningförsäkringen, om man alltjämt vill låta det reella beslutsfattandet ligga hos kassorna. Dessutom är det en mycket lindrig anmälningsskyldighet inom sjukpenningförsäkringen. Man kan fullgöra den muntligt per telefon när som helst på dygnet. Inom andra områden kan man vara tvungen att göra särskild skriftlig ansökan eller inställa sig personligen hos myndigheten under viss mottagningstid. Anmälningsregeln i AFL 3 kap. är helt enkelt en ordinär processuell regel, som har sin motsvarighet på många andra rättsområden. Genom dess tillämpning anhängiggöres ett sjukpenningärende hos FK:n. Förf. anlägger isjälva verket ett mycket konstlat betraktelsesätt, när hon anser, att en FK mäter ut ett straff i det fall, att kassan inte tillerkänner en försäkrad sjukpenning, därför att denne inte fullgjort föreskriven sjukanmälan.
    Vidare är det inte anmälningsskyldigheten som sådan, som vållar de största bekymren i praktiken. De flesta tillämpningsproblem är i stället knutna till frågan, om ersättning kan utgå för tid innan anmälan har gjorts. Här har en FK vissa möjligheter att utge sjukpenning för förfluten tid. Förf. tycks kritisera FK:ornas rättstillämpning i detta avseende, men inte ens resultatet av en dylik, restriktiv rättsanvändning kan med ett nyktert betraktelsesätt karakteriseras som en straffutmätning.
    Den andra s. k. sanktionsregel, som förf. behandlar, är regeln om den försäkrades förpliktelse att förete läkarintyg (avsnitt 4.2). Denna regel bör ses mot bakgrund av att utredningsansvaret åvilar FK:orna. En kassa skall införskaffa den utredning, som i varje särskilt fall kan anses erforderlig förbedömning av rätten till sjukpenning genom att 1. infordra försäkran försjukpenning, 2. infordra intyg av behandlande läkare, 3. göra förfrågan hos den försäkrade, hans arbetsgivare, läkare eller annan samt 4. besöka den försäkrade (riksförsäkringsverkets kungörelse 1979:16 1 §). Vad gäller just infordrandet av läkarintyg måste en FK rent faktiskt ha hjälp av den försäkrade; eljest skulle det i de flesta fall ställa sig helt omöjligt att få fram ett intyg. Man påkallar dessutom denna hjälp med utredningen först efter en veckas sjukdom. Vad som sker är, att den försäkrade efter en viss tid pålägges en viss

 

Anm. av Lotta Westerhäll-Gisselsson: Sjukdom 975bevisskyldighet. Det är ju inget uppseendeväckande alls inom processrätten, att bevisbördan är fördelad på ett visst sätt. Den regel, varom här är fråga, är i själva verket en ordinär processrättslig bevisbörderegel och inte alls något slags straffrättslig regel.
    Nu är det dock inte ett ovillkorligt krav, att den försäkrade skall förete läkarintyg efter en veckas sjukdom. Den försäkrade kan också få sjukpenning, om vissa andra förutsättningar är uppfyllda. Enligt riksförsäkringsverketskungörelse 1979: 16 3 § erfordras, att den försäkrade gör sannolikt, att han lidit av sjukdom som avses i AFL 3: 7 och att han gjort vad som skäligen kan begäras för att erhålla intyg. Förf. behandlar även dessa förutsättningar, vilket sker i belysning av en rad rättsfall. Värdet av framställningen förtages dock av att förf. blandar ihop två olika slags fall, nämligen fall rörande tillämpningen av nyssnämnda förutsättningar och fall avseende s. k. retroaktiv sjukskrivning. Ett läkarbesök, som kommer till stånd efter den intygspliktiga dagen, kan ge upphov till intyg av olika omfattning; intyget kan komma att styrka arbetsoförmågan antingen fr. o. m. dagen för läkarbesöket eller från en tidigare tidpunkt och då kanske redan fr. o. m. den intygspliktiga dagen. Den förstnämnda intygstypen utsäger inget om tiden mellan den intygspliktiga dagen och dagen för läkarbesöket. I detta fall kommer tillämpningen av förutsättningarna i kungörelsens 3 § att bestämma, om den försäkrade kan få sjukpenning för de mellanliggande dagarna. Den andra typen av intyg har däremot givits retroaktiv verkan, och den försäkrade kommer här egentligen att kunna presentera ett intyg, som uppfyller FK:ns krav på intyg från den angivna dagen. Om den försäkrade i detta fall skall få sjukpenning fortlöpande, beror i första hand på vilket bevisvärde myndigheterna vill tillmäta ett läkarintyg med retroaktivt innehåll. Men denna sistnämnda fråga har inte med tillämpningen av förutsättningarna i kungörelsens 3 § att göra. Om förf. hade följt sin egen uppgjorda disposition, skulle frågan ha behandlats i kap. 5, där bevisvärdet hos andra typer av läkarintyg diskuteras. Förf:s oförmåga att skilja mellan de båda rättsfrågorna rubbar självfallet tilliten till de utvunna resultaten.
    Den tredje sanktionsregeln behandlas under rubriken "den försäkrades förpliktelse att ansöka om tillstånd att uppbära sjukpenning under utlandsresa" (avsnitt 4.3). Förf. åsyftar en regel i AFL 3: 17, 1 st., b) med följande lydelse: "Sjukpenning må indragas eller skäligen nedsättas, om försäkrad under sjukdom . .. avreser till utlandet, där ej kassan medgivit att sjukpenning må utgå under vistelse därstädes."Just den citerade regeln kan faktiskt karakteriseras som en sanktionsregel. Anledningen härtill är, att den försäkrade otvivelaktigt uppfyller alla de krav, som berättigar honom till sjukpenning— alltså även FK:n anser, att den försäkrade lider av en sjukdom, som förorsakar arbetsoförmåga. Däremot har han brutit mot en ordningsföreskrift och därigenom kommer han att mista sin ordinarie ersättning. Anmärkningsvärt är, att förf. tycks ha missuppfattat innehållet av regeln i 3: 17 och således menar, att det straffsanktionerade beteendet skulle bestå i underlåtenhet att ansöka om tillstånd. Det orättfärdiga beteendet är i stället, att den försäkrade reser utrikes utan FK:s tillstånd. Det visar sig därigenom, att om den försäkrade underlåter att söka tillstånd eller icke får tillstånd, han kan undvika påföljden genom att stanna hemma.
    Förf. intresserar sig mycket för den s. k. tillståndsprövningen (se s. 103 ff i avhandlingen). Enligt förf. består denna av två moment: en prövning jämlikt

 

976 Rune LavinAFL 3: 7 (om lydelsen av denna regel, se ovan) och en jämlikt AFL 3: 17, 1 st.,b). Det första momentet har emellertid ingenting att göra med själva tillståndsprövningen. En FK har, som tidigare nämnts, utredningsansvaret och skall fortlöpande handlägga sjukpenningfrågor. Till grund härför lägger FK:n det material, som kommer in till kassan, t. ex. läkarintyg och sjukkontrollantens rapporter. I detta fall är det ett mycket viktigt material, som kommer FK:n till del, eftersom det härrör från den försäkrade själv; denne uttalar sig här om hur han själv ser på sin sjukdom och aktivitetsgrad. Med ledning härav kan FK:n ibland komma att besluta, att den försäkrade inte längre är berättigad att uppbära sjukpenning, eftersom han återfått sin arbetsförmåga. Frågan om medgivande till att resa utrikes regleras däremot uteslutande av 3: 17, 1 st., b). Förf:s sammanblandning av de båda reglerna kan göra vissa uttalanden i avhandlingen helt obegripliga. På s. 109 finns exempelvis en mening, som lyder: "Om tillståndsprövning företagits och lett till att tillstånd ej lämnats eller inte skulle ha lämnats, utgår ej sjukpenning." Skulle rättsföljden av ett beslut om vägrat tillstånd bli, att sjukpenning ej utgår? Måste den försäkrade inte också resa utrikes, om "sanktionen" skall kunna inträda?
    Det är ur flera synpunkter viktigt att hålla isär de olika typerna av prövning; bl. a. får uppdelningen vissa processrättsliga konsekvenser. Antag, att den försäkrade, som redan uppbär sjukpenning, informerar FK:n om att han tänker göra en utlandsresa och vill ha FK:ns medgivande härtill. FK:n finner på grundval av denna information, att den försäkrade återfått sin arbetsförmåga och beslutar, att rätt till sjukpenning inte längre föreligger enligt AFL 3:7. Den försäkade överklagar. Försäkringsrätten (FR) finner då, å sin sida, att den försäkrade fortfarande är arbetsoförmögen och berättigad till sjukpenning enligt AFL 3: 7. Med denna utgång av målet blir det aktuellt att uppmärksamma frågan, om medgivande till resan enligt 3: 17, 1 st., b) skall ges. Men eftersom FK:n aldrig har prövat denna fråga, bör målet i denna del återförvisas till FK:n. Enligt Westerhäll-Gisselsson gäller målet i sin helhet en tillståndsprövning och bör antagligen då kunna prövas i alla delar direkt av FR.
    Som sanktionsregler betecknar förf. de regler om indragning eller nedsättning av ersättning i AFL 20:3, som medför skyldighet för den försäkrade att underkasta sig undersökningar och rehabiliterande åtgärder (avsnitt 4.4). Beträffande dessa regler har förf. förmodligen rätt i sin karakteristik. Tillämpningen av reglerna förutsätter, att den försäkrade befinner sig i ett sjukpenningberättigande tillstånd enligt AFL 3: 7. Han har emellertid icke efterkommit myndighets ordningsföreskrifter och skall därför drabbas av en påföljd i form av indragning eller nedsättning av sjukpenningen.
    Däremot gör sig förf. skyldig till ett grovt fel, när hon ur den egenhändigt formulerade principen om "den försäkrades förpliktelse att avhålla sig frånarbete och andra aktiviteter under pågående sjukfall" utläser ett slags sanktionsverkan (avsnitt 4.5). Anledningen till att en FK intresserar sig för den sjukskrivnes aktivitetsgrad är, att huvudregeln om rätt till sjukpenning föreskriver, att den försäkrades sjukdom skall förorsaka nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften (AFL 3: 7). Självfallet har en FK som uppgift — och är dessutom skyldig — att noggrant pröva, om arbetsoförmågerekvisitet i varje särskilt fall är uppfyllt. Som underlag för sin prövning kan FK:n ha läkarutsagor men också annat material, såsom information om vad den försäkrade visat sig rent faktiskt kunna prestera under sin sjukdom. Genom att den försäkrade här beter sig på ett visst sätt kommer han själv att vara

 

Anm. av Lotta Westerhäll-Gisselsson: Sjukdom 977orsak till att bevisvärdet hos läkarintyg förringas eller helt går förlorat. Om den försäkrade mister sin rätt till ersättning, sker detta som en följd av att han inte längre uppfyller lagens krav för erhållande av sjukpenning. Enligt förf:s, med förlov sagt, egendomliga synsätt skulle en myndighet, som vägrar en person en ersättning därför att denne inte uppfyller lagens förutsättningar,därigenom mäta ut ett straff för personen. Om man slog in på denna väg med ett så omfattande sanktionsbegrepp, skulle nästan hela socialrätten och vissa andra delar av förvaltningsrätten få hänföras till straffrätten. Avsnittet 4.5 behandlar i själva verket frågor, som gäller arbetsoförmågebegreppet, varför avsnittet bättre hade hört hemma i kap. 5, där enligt avhandlingens disposition detta begrepp skall analyseras.
    Kap. 5 bär rubriken "sjukdom och arbetsoförmåga". Förf:s analys och inträngande behandling av sjukdomsbegreppet i detta kap. är det bästa avsnittet i avhandlingen. Förf. demonstrerar här en god sakkunskap och visar också ett personligt engagemang. Arbetsoförmågebegreppet får däremot endast en partiell behandling. I kap. 4, 6 och 7 finns, vilket förf. själv inte alltid tycks inse (eller vilja medge), ytterligare utredningar om begreppets innebörd.
    I kap. 6 behandlar förf. den mycket viktiga frågan, hur FK:orna och domstolarna bedömer sådana fall, där sjukdomen kan beräknas bli långvarig eller redan kan anses ha varat länge (d. v. s. "de långa sjukfallen" enligt förf:s språkbruk). Jämlikt AFL 3:8, 1 st., skall så länge sjukdomen kan antagas vara kortvarig frågan om arbetsförmågans nedsättning bedömas med avseende på den försäkrades möjligheter att utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete. Denna regel tolkas e contrario så, att om sjukdomen är långvarig, jämförelsen inte bara skall ske med den försäkrades vanliga arbete utan överhuvudtaget med ett lämpligt arbete. Den allra viktigaste frågan i sammanhanget är vad man egentligen anser sig kunna läsa ut ur uttrycket "lämpligt arbete", varom mera nedan.
    Det är alltså rekvisitet "arbetsförmågans nedsättning", som enligt lagenskonstruktion kan ha en speciell innebörd vid fall av långvarig sjukdom. Förf. överraskar läsaren med att påstå, att också innehållet i sjukdomsbegreppet kan påverkas av sjukdomstidens längd (se särskilt sammanfattningen på s. 261 f). Sjukdomsbegreppet skulle m.a.o. ges en viss inskränkt innebörd, om ett såsom sjukdom uppgivet tillstånd skulle visa sig bli långvarigt. Förf. har inget stöd i själva lagen för sitt påstående. I lagen finns ett sjukdomsbegrepp —det som avses i AFL 3: 7. Om förf. skulle kunna påvisa något stöd för sin tes om dubbla sjukdomsbegrepp, borde detta finnas i rättspraxis. Förf. skulle i detta avseende behöva anföra mål, där försäkringsöverdomstolen (FÖD) ianledning av den långa tid sjukdomen dittills varat har förklarat den försäkrade inte längre vara sjuk, fastän hans tillstånd inte förändrats. De mål, som förf. anmärker, är emellertid inte av detta slag (s. 255 ff). Tvärtom har FÖD inästan alla de anmärkta målen ansett den försäkrade alltjämt vara sjuk. Med denna utgång kan målen naturligtvis inte visa, att FÖD skulle använda ett inskränkt sjukdomsbegrepp. I stället styrker de i avhandlingen anförda rättsfallen den rakt motsatta uppfattningen, att sjukdomsbegreppet är detsamma, oavsett om sjukdomen är kort- eller långvarig.2

 

2 En annan sak är, att myndigheterna, när sjukdomen varat länge, oftast har ett större och bättre material för att bedöma förekomsten av sjukdom och arbetsoförmåga. På grundval av ett sådant material kan en FK vägra fortsatt utgivande av sjukpenning. Men detta innebär naturligtvis inte, att FK:n tillämpar ett annat sjukdomsbegrepp än tidigare. 

978 Rune Lavin    Arbetsoförmågevillkoret vid fall av långvarig sjukdom behandlas i avhandlingen på s. 262 ff. Anmärkningsvärt är, att förf. inte närmare utreder de två viktigaste frågorna i sammanhanget, nämligen dels frågan om var rättspraxis drar gränsen mellan ett kortvarigt och ett långvarigt sjukdomsfall, dels frågan om vad som kan innefattas i uttrycket "lämpligt arbete".3 Just begreppet "lämpligt arbete" skulle förtjäna en närmare kartläggning. Antagligen kan man lägga många aspekter på detta begrepp. En aspekt är, att den försäkrade måste ha vissa personliga förutsättningar att klara av det slags jobb, som uppfattas som ett lämpligt arbete. En byggnadsarbetare kan naturligtvis inte hänvisas att söka en anställning, vars upprätthållande förutsätter akademisk utbildning. En annan aspekt är, att det lämpliga arbetet inom vissa gränser också rent faktiskt bör kunna erbjudas den långvarigt sjuke. Det får alltså inte vara endast ett tänkt arbete, som överhuvudtaget inte existerar. Det lämpliga arbetet måste åtminstone finnas inom regionen, om det skall kunna användas som jämförelsegrund vid fall av långvarig sjukdom. Mot denna uppfattning står åsikten, att bristen på arbetstillfällen är ett arbetsmarknadspolitiskt problem, som inte bör inverka på tillämpningen av sjukpenningreglerna. Således skulle arbetet inte behöva kunna konkret erbjudas den försäkrade.
    I nyare rättspraxis har man kunnat förmärka en viss tendens hos FÖD att uppställa vissa — hittills dock ganska begränsade — krav på att det aktuella arbetet också skall vara faktiskt tillgängligt.4 Nu skulle man kunna tänka sig, att förf. till det yttersta försökte utnyttja de fall från FÖD, ur vilka man kan utläsa denna tendens. Förf. gör emellertid inte något sådant försök. I stället nöjer sig förf. med att konstatera, att FK:or överlag använder s. k. tänkta arbeten som jämförelsegrund (se t. ex. överst på s. 244). Det är beklagligt, att förf. inte bättre försöker sprida kännedom om den från FÖD emanerande rättspraxis, vars innebörd delvis strider mot många FK:ors åsikter.
    Kap. 7 innehåller en deskriptiv framställning om "sjukpenning i samband med rehabilitering". Förf. utvinner knappast något nytt ur sitt omständligt presenterade material men undviker också att begå några direkta fel.
    Avhandlingens sista kapitel (8) består av en mycket kort avslutning (5 sidor). Förf. lägger här fram endast några allmänna synpunkter på de båda begreppen "sjukdom" och "arbetsoförmåga". Många läsare efterlyser nog en uttömmande redovisning av undersökningens resultat. Det är inte lätt för en utomstående att mot bakgrund av bokens många och långa rättsfallsredogörelser ensam skaffa sig ett fast grepp om ämnet.
    Westerhäll-Gisselssons doktorsavhandling är den första i vårt land i ämnet socialförsäkringsrätt. Genom hennes undersökning fästes uppmärksamheten på en rad teoretiskt intressanta och praktiskt viktiga frågeställningar på sjukpenningområdet. Stor betydelse för rättstillämpningen har dokumentationen av det stora rättsfallsmaterial, som förf. sorgfälligt har samlat in. Materialet omfattade från början över 4 300 domar, av vilka ungefär 1 250 domar redovisas i avhandlingen. Westerhäll-Gisselsson har med imponerande kraft och uthållighet samt med en förvånansvärd snabbhet (tre år) genomfört sitt forskningsarbete. Man kan hoppas, att hennes arbete kommer att stimulera till fortsatta diskussioner om sjukpenningreglernas tillämpning.
 

Rune Lavin

 

3 Om de båda frågorna, se Lavin, Rätten till sjukpenning, s. 19 f, 48 f.

4 Om t. ex. målet FÖD 544/81:8, se Lavin, Rätten till sjukpenning, s. 49.