Några frågor kring lagstiftningen om artificiell insemination
I en intressant och tankeväckande artikel i SvJT 1984 s. 635 har justitierådet Olle Höglund behandlat vissa aspekter på det förslag till lagstiftning om artificiella inseminationer som förelagts riksdagen genom prop. 1984/85:2. Förslaget är när detta skrivs beroende på riksdagens prövning.
    Den aktuella lagstiftningsfrågan har tilldragit sig en delvis ganska livlig allmän uppmärksamhet. Det kan därför kanske vara av intresse att något ytterligare diskutera de frågor som aktualiseras i justitierådet Höglunds artikel, trots att de väsentligen är av lagteknisk natur. Detta gäller särskilt mot bakgrund av det även i artikeln antydda förhållandet att det bakom de lagtekniska spörsmålen till en del döljer sig sakliga frågor.
    Genom propositionen föreslås en särskild lag om insemination som avses reglera bl. a. förutsättningarna för att insemination skall fa utföras på svenskt sjukhus. Dessutom föreslås att 1 kap. föräldrabalken kompletteras med en ny 6 § av det innehållet att om insemination har utförts på modern till ett barn med samtycke av hennes make eller annan man som bodde tillsammans med henne under äktenskapsliknande förhållanden och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet avlats genom inseminationen, den som har lämnat samtycke vid tillämpning av 2 — 5 §§ i kapitlet skall anses som barnets fader.
    Den sålunda föreslagna regeln i föräldrabalken har flera syften. Ett av dessa är att hindra bifall till s. k. negativ bördstalan från mannen i ett äktenskap, om barnet har kommit till genom insemination som utförts på hustrun med hans samtycke. Var barnets mor gift när barnet föddes, anses ju hennes make enligt 1 kap. 1 § som barnets far. Den föreslagna regeln innebär att denne inte har möjlighet att fa denna faderskapspresumtion hävd annat än om samtycke från hans sida inte har förelegat — något som i praktiken torde kunna få aktualitet endast vid s. k. givarinsemination — eller om han kan göra sannolikt att barnet i själva verket inte har avlats genom inseminationen utan vid samlag med någon annan man.
    Har insemination skett med samtycke av en man som modern inte var gift med men bodde tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden, kan denne erkänna faderskapet enligt 1 kap. 4 §. Av den föreslagna paragrafen följer att socialnämnden får godkänna ett sådant erkännande även i inseminationsfallet, något som enligt gällande rätt far anses tveksamt. Den samboende mannen kan i detta fall inte sedermera åberopa 4 § tredje stycket till stöd för att erkännandet skall förklaras sakna verkan mot honom. Skulle han vägra att lämna ett faderskapserkännande, kan domstolen efter faderskapstalan mot honom enligt 5 § förklara för honom som far, vare sig insemination har skett med sperma från honom själv eller någon annan har varit spermagivare. En förutsättning för att den samboende mannen i de nu berörda fallen skall anses som far till barnet är dock att det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har avlats genom inseminationen.
    Det fall som Höglund främst uppehåller sig vid är att barnet har kommit till genom insemination som utförts på en gift kvinna under tid då hon sammanbodde med en annan man än maken och med samtycke från den samboende

 

994 Johan Munckmannen. Det bör redan här påpekas att en sådan situation — till skillnad från vad Höglund synes anta — inte torde kunna komma upp vid tillämpning av den föreslagna lagen om insemination. I denna föreskrivs nämligen (3 §) att en insemination skall föregås av en prövning huruvida det med hänsyn till de samboendes medicinska, psykologiska och sociala förhållanden är lämpligt att inseminationen äger rum, och i den beskrivna situationen måste det anses uteslutet att inseminationen skulle tillåtas. Men inseminationen kan ju i det fall som Höglund skisserar tänkas ha ägt rum utomlands eller illegalt i Sverige.
    Enligt Höglund uppkommer i den berörda situationen en kollision mellan bördsregeln i 1 kap. 1 § föräldrabalken och den föreslagna 6 § i samma kapitel. Jag vet inte om kollision är ett adekvat uttryck — fallet blir ju, som Höglund också anger, analogt med den situation som uppstår, om en gift kvinna på naturlig väg får barn tillsammans med en annan man än sin make. Både i sistnämnda fall och i inseminationsfallet presumeras den äkta mannen vara fader, men situationen kan lösas genom att denne enligt 1 kap. 2 § andra stycket skriftligen godkänner ett erkännande av faderskapet från den andre mannen.
    Nu kan naturligtvis situationen tänkas vara den att den äkta mannen gö ranspråk på faderskapet och vägrar godkänna ett erkännande. I ett sådant fall måste barnets bördsförhållanden klaras ut genom en negativ bördstalan mot mannen i äktenskapet, följd av faderskapserkännande från den andre. Detta gäller vare sig barnet har tillkommit genom insemination eller på naturlig väg. Om jag förstår Höglund rätt, menar han emellertid att förfarandet just för inseminationsfallen blir onödigt komplicerat och att ett mera omedelbart verkande regelsystem skulle ha varit att föredra.
    Den förutsatta situationen är dock rätt speciell. För att det berörda problemet skall uppkomma bör det som framgått vara fråga om en gift kvinna som sammanbor med en annan man än maken och som utomlands (eller illegalt i Sverige) får ett barn genom insemination med samtycke från den samboende och där det dessutom förhåller sig så att maken gör anspråk på faderskapet. Jag undrar om det inte just för dylika situationer rentav skulle vara vanskligt med mer eller mindre automatiskt verkande regler om konsekvenserna av att insemination ägt rum. Och än en gång: det förfarande som de berörda parterna måste underkasta sig i denna situation är detsamma som i fall då en gift kvinna på naturlig väg får barn med en annan man än maken. Det är därför svårt att se att det skulle vara något fel på det föreslagna regelsystemet från dessa synpunkter.
    Höglund tar också upp en annan fråga, nämligen om det är motiverat att den föreslagna nya 6 § i 1 kap. föräldrabalken för sin tillämplighet ställer upp ett krav på att mannen och kvinnan, om de inte är makar, skall ha sammanlevt under äktenskapsliknande förhållanden. Det vill förefalla som om Höglund accepterar det i sak inte okontroversiella förhållandet att motsvarande krav har införts i den föreslagna inseminationslagen: enligt den (2 §) får insemination utföras endast om kvinnan är gift eller bor tillsammans med en man under äktenskapsliknande förhållanden. Men Höglund menar att faderskapsregeln bör gå längre och tillhandahålla lösningar även för fall då insemination har utförts vid sidan av lagen — t. ex. utomlands — och kvinnan varken var gift eller sammanboende. Höglund efterlyser en ordning enligt vilken detgenerellt skulle gälla att en man genom att på förhand ge samtycke till en

 

Artificiell insemination 995insemination tar på sig faderskapet till det blivande barnet.
    Men måste det inte krävas något mera för att föräldrabalkens regler om faderskap ska bli tillämpliga? Det synes knappast rimligt om samtycke från vilken man som helst — oavsett hans förhållande till modern — skulle medföra juridiskt faderskap. I så fall skulle man öppna vägen för allehanda svårlösta och kanske även manipulativa situationer: samtycke kan ha lämnats av flera män, av en för kvinnan obekant person per korrespondens, av kvinnans far eller bror etc. På något sätt måste nog en gräns dras. Annars skulle man som jag ser det avlägsna sig alltför långt både från faderskapsreglernas syfte och från den etiska grundtanke som ligger till grund för de aktuella förslagen, nämligen att insemination har sin legitimitet endast som ett medel att avhjälpa ofrivillig barnlöshet betingad av medicinska skäl.
    Den avgränsning som behöver göras kan utformas på olika sätt. Det synes dock ganska rimligt att i överensstämmelse med förslaget ställa upp ett krav på att det skall vara fråga om parter som sammanlevt under äktenskapsliknande förhållanden. Det rekvisitet är ju ingalunda ovanligt i lagstiftningen.
    Avslutningsvis uttalar Höglund helt allmänt som sin mening att den lagstiftningsteknik som kommit till användning i förslaget är tvivelaktig med hänsyn till att den nya bestämmelsen i 1 kap. föräldrabalken blir komprimerad. Den föreslagna bestämmelsen ger dock svar på de frågor som Höglund ställer. Naturligtvis kan det sägas att regleringen skulle ha blivit mera lättläst, om den hade gjorts mera utförlig. I betänkandet (SOU 1983:42) Barn genom insemination, som Höglund hänvisar till, föreslogs också en reglering av frågan i sex paragrafer (varav tre nya) i 1 kap. föräldrabalken. Regleringen av inseminationsfrågor skulle emellertid i så fall enligt min mening ha kommit att få en oproportionerligt framskjuten plats i kapitlet. Det rör sig ju här trots allt om jämförelsevis få fall.
 

Johan Munck