"Liten sinnesundersökning" av mordbrännare — en analys av tillämpningen av läkarundersökning enligt 7 § lagen om personundersökning i brottmål

 

Före år 1965 var det obligatoriskt att före fällande dom i mordbrandsmål låta den åtalade genomgå rättspsykiatrisk undersökning. Ett undantag gällde personer som anlagt branden i försäkringsbedrägligt syfte. För dessa personer räckte det med att begära rättspsykiatrisk undersökning om så ansågs befogat efter bedömning från fall till fall. Från och med år 1965 är rättspsykiatrisk undersökning däremot inte längre obligatorisk för mordbrännare. Domstolen kan nöja sig med att begära läkarundersökning enligt 7 § lagen om personundersökning i brottmål. Domstolen har också möjlighet att endast begära personundersökning eller att helt avstå från rättspsykiatrisk undersökning, läkarundersökning och personundersökning. Läkarundersökningar enligt 7 § lagen om personundersökning i brottmål är betydligt mindre omfattande än rättspsykiatriska undersökningar. I dessa läkarundersökningar träffar läkaren den åtalade vanligen vid ett eller kanske ett par tillfällen. Den rättspsykiatriska undersökningen däremot tar flera veckor i anspråk och utförs vanligen i samarbete mellan läkare, psykolog, kurator och vårdpersonal. Läkarundersökningarna kan också utföras av "envar läkare" utan specialkompetens för

 

rättspsykiatriska frågor, medan de rättspsykiatriska undersökningarna leds av sådana läkare som särskilt förordnats av socialstyrelsen, i regel rättspsykiatrer.
    Syftet med denna studie är att analysera beslutsfattandet i samband med 7 §-undersökningar. Trots att 7 §-undersökningarna kommit att få en central plats i det svenska rättsväsendet finns endast ett fåtal studier gjorda om hur de har tillämpats. En förklaring till detta kan vara att 7 §-intygen (i motsats till de rättspsykiatriska utredningarna) inte finns centralt samlade i något centralt arkiv (KCA) utan är spridda på enskilda tingsrätter och hovrätter över hela Sverige. Den mest omfattande studien på detta område är Lidbergs (1974) detaljerade analys av 620 7 §-undersökningar. Alla undersökningarna hade utförts av författaren, varför rapporten inte kan besvara vissa frågor t. ex. om skillnader i bedömningen mellan allmänpsykiatrer och rättspsykiatrer. Mindre studier av 7 §-intyg har också gjorts av Jonsson & Lidberg (1968, 1970) samt av Hjort m.fl. (1977). Jonsson & Lidberg (1968, 1970) gick igenom samtliga 7 §-intyg som avgivits från rättspsykiatriska kliniken i Stockholm under åren 1965— 1967. De analyserade i vilken mån domstolarna följde förslagen i 7 §-intygen dels vad gäller att genomföra rättspsykiatrisk undersökning (RPU) och dels med avseende på påföljden. De fann att förslagen om RPU följdes av domstolen i 70 — 78 % av fallen. För dem som genomgick RPU följde domstolen i samtliga fall undersökningsläkarens bedömning av den åtalades sinnesbeskaffenhet, d.v.s. huruvida de bedömdes lida av "sinnessjukdom, sinnesslöhet eller med sinnessjukdom jämställbar psykisk abnormitet". Hjort m. fl. (1977) gjorde en sammanställning av övergripande statistik rörande 7 §-undersökningar åren 1967—1975. Under denna tid utfärdades årligen mellan 1 973 och 2 849 7 §-intyg. Hälften av dessa undersökningar utfördes av allmänpsykiatrer som ej var knutna till det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. De fann att den geografiska fördelningen för 7 § intygen var korrelerad till befolkningstätheten och att behovet av rättspsykiatrisk expertis därför är störst i storstadsområdena.
    Här rapporteras för första gången resultaten av en studie där 7 §-intyg från hela Sverige samlats in för ett visst brott under en viss tidsperiod. Vi har samlat in 7 §-intyg, som utfärdats av såväl allmänpsykiatrer som rättspsykiatrer, åren 1974— 1982 i mål där den åtalade dömts för mordbrand utan att genomgå RPU.
    Våra frågeställningar är:
1. Hur ofta döms mordbrännare efter 7 §-undersökning utan RPU?
2. Hur ofta frångår domstolen undersökningsläkarens förslag om RPU?
3. Följer domstolen läkarens påföljdsförslag i 7 §-intyget?
4. Finns det någon skillnad mellan allmänpsykiatrernas och rättspsykiatrernas 7 §-intyg som påverkar domstolsbedömningen?

 

1. Material
Materialet omfattar 133 7 §-intyg som åren 1974—1982 skrivits för personer som dömts för mordbrand eller grov mordbrand utan att ha genomgått RPU. Materialet är ett totalmaterial för denna grupp med ett bortfall för endast 3 intyg. Intygen har skrivits av 61 olika läkare varav 39 allmänpsykiatrer (eller icke psykiatrer) och 22 psykiatrer knutna till den rättspsykiatriska organisationen (antingen vid de rättspsykiatriska klinikerna och stationerna eller inom kriminalvårdsstyrelsen).

 

2. Resultat
a) När begärs 7 §-undersökning för mordbrandsbrott?
Valet av påföljd har betydelse för om domstolen begär 7 §-undersökning och rättspsykiatrisk undersökning eller inte. Under perioden 1974—1982 gavs 168 åtalsunderlåtelser för mordbrand och 59 personer överlämnades till vård enligt antingen barnavårdslagen (BvL) eller socialtjänstlagen. Dessa domaroch åtalsunderlåtelser föregicks vanligen inte av någon läkarundersökning. Det rörde sig i regel om personer som redan vårdades psykiatriskt eller som var mycket unga. För dem som döms till sluten psykiatrisk vård är RPU obligatorisk. Däremot kan en person dömas till fortsatt sluten vård utan sådan undersökning. För de mordbrännare som dömts till fängelsestraff eller till skyddstillsyn är omfattningen av personutredning betydligt mer varierad, något som framgår av tabell 1. Under rubriken skyddstillsyn har inkluderats 12 personer som dömdes till skyddstillsyn i kombination med anstaltsvård för alkoholism. 4 av dessa 12 hade genomgått RPU medan 8 endast genomgått 7 §-undersökning.

 

Tabell 1. Typ av personutredning för mordbrännare som dömdes till skyddstillsyn, fängelse eller villkorlig dom åren 1974—1982. 

Typ av personutredning skyddstillsyn fängelse villkorlig dom 

N = 128

N = 196

N = 10 

Rättspsykiatrisk undersökning           43%  31% 0%

7 §-undersökning (utan RPU)              35 % 44 % 50 %

Endast personundersökning                13% 16% 30%

Ingen undersökning                                9%  9%   20%

Summa                                                        100% 100% 100%

 

Numera är det vanligt att mordbrännare döms till både skyddstillsyn och fängelse utan att först genomgå RPU. Två tredjedelar av dem som åren 1974— 1982 dömdes till fängelse för mordbrand hade inte genomgått RPU ochen fjärdedel hade inte heller genomgått 7 §-undersökning. Ett liknande förhållande gällde också för dem som dömdes till skyddstillsyn. Mindre än hälften hade genomgått RPU.

 

b) Försäkringsbedragare
Beror den låga andelen RPU för de fängelsedömda mordbrännarna på att dessa haft ett ekonomiskt motiv? Man skulle kunna tänka sig att detta är en anledning, även om ett ekonomiskt motiv inte är något tvingande skäl för att avstå från RPU. Gerle (1943) undersökte alla mordbrännare som genomgick RPU åren 1931 — 1940. Bland dessa var ungefär en tredjedel försäkringsbedragare, men undersökningens resultat visade att även dessa i stor utsträckning led av allvarliga psykiska störningar. Bland de mordbrännare som i våra dagar undersökts rättspsykiatriskt är det ekonomiska motivet sällsynt. Wiklund (1983) fann vid en genomgång av alla rättspsykiatriskt undersökta mordbrännare åren 1977—1981 att endast 5% hade ett ekonomiskt motiv. Hur är det då bland de mordbrännare som genomgår 7 §-undersökning men inte RPU? Bland de fängelsedömda mordbrännarna åren 1974— 1982 hade 86 stycken (44%) genomgått endast 7 §-undersökning. Av 7 §-intyget framgår att det ekonomiska motivet var klarlagt eller misstänkt för endast 8 personer

 

(9%). Det ekonomiska motivet kan därför inte förklara varför man i stor utsträckning avstår från RPU efter 7 §-undersökning. En fjärdedel av de fängelsedömda genomgick inte heller 7 §-undersökning. Frågan om många av dessa hade ett ekonomiskt motiv kan f. n. inte besvaras.

 

c) Förslag om RPU
Bland de 133 personer som efter 7 §-undersökning dömdes till fängelse, skyddstillsyn eller villkorlig dom utan att RPU genomförts hade undersökningsläkaren rekommenderat RPU i endast 3 fall. Domstolen följde alltså läkarens rekommendation i 98 % av fallen, vilket är betydligt mer än i tidigare undersökningar. Lidberg (1974) och Jonsson & Lidberg (1968, 1970) fann att domstolen följde läkarens rekommendation om att företa RPU i mellan 70 och 82% av fallen. Förklaringen kan vara att domstolarna numera i större utsträckning följer läkarens rekommendation att förordna om RPU, men en troligare förklaring är att domstolarna följer denna rekommendation i större utsträckning för allvarliga brott av typ mordbrand. Det faktum att RPU tidigare varit obligatoriskt inför bestämmande av påföljd för mordbrandsbrott kan också påverka domstolarnas benägenhet att följa läkarens förslag. Av de 3 fall där RPU inte genomfördes trots läkarens förslag dömdes en person till skyddstillsyn och en till fängelse i 3 månader (vilket förmodligen innebar kortare tid än RPU skulle ha tagit). Det tredje fallet var mer svårförståeligt. Det var en 31-årig man som sedan barndomen lidit av nervösa problem. Han hade frikallats från militärtjänst på grund av psykiska besvär och senare under flera perioder vårdats på psykiatrisk klinik. Vid brottstillfället var han socialt helt utslagen och gravt alkoholiserad. Undersökningsläkaren ansåg att mannen var svårbedömd och att han borde genomgå RPU. Trots detta dömdes mannen till 26 månaders fängelse utan att genomgå RPU.

 

3. Läkarnas påföljdsrekommendationer

 

a) Fängelse
Om undersökningsläkaren i 7 §-intyget föreslår fängelse för en mordbrännare är sannolikheten mycket stor för att domstolen följer detta förslag. Beträffandede mordbrännare som genomgick 7 §-undersökning (men ej RPU) hade läkaren föreslagit fängelsestraff för 48 stycken. Domstolen följde detta påföljdsförslag i samtliga fall. Att domstolarna följer läkarens förslag om fängelse är naturligt med tanke på att fängelse är den normala påföljden för mordbrand såvida inga särskilda skäl talar däremot. I många fall har läkaren avstått från någon påföljdsrekommendation i 7 §-intyget. Även i dessa fall blir påföljden vanligen fängelse. I de aktuella 7 §-intygen hade läkaren avstått från påföljdsrekommendation för 25 personer. Av dessa dömdes 21 till fängelse och endast 4 till skyddstillsyn.
    Däremot tycks domstolen inte fästa något avseende vid om läkaren föreslår ett "kort" eller "reducerat" fängelsestraff. Ett "kort fängelsestraff' hade föreslagits i 4 fall av allmänpsykiatrer. I alla 4 fallen löd domen på fängelse mellan 2 år och 2 år 6 månader. Detta är den vanligast förekommande tidslängden på fängelsestraff för mordbrand. Enligt 13 kap. 1 § brottsbalken är strafflatituden för mordbrand fängelse lägst 2 år och högst 8 år. I praktiken är det dock ovanligt att fängelsedomen lyder på mer än 2 år 6 månader. Av alla fängelsedömda mordbrännare under åren 1974—1982 fick endast 19 % en dom som var längre än 2 år 6 månader; se tabell 2. Däremot är det inte

 

ovanligt att minimitiden i strafflatituden underskrids. Inte mindre än 28% av de fängelsedömda mordbrännarna fick en dom som var kortare än 2 år.

 

Tabell 2. Fängelsetidens längd enligt domar för mordbrännare åren 1974—1982 (N= 196). 

Fängelsetidenslängd enligt dom 

Kortare än 2 år 28 %

2 år till 2 år 6 mån. 53 %

Längre än 2 år 19%

 

b) Skyddstillsyn
Om läkaren i 7 §-intyget föreslår någon form av icke frihetsberövande påföljd för mordbrännare är domstolen mindre benägen att följa detta förslag än om läkaren föreslår fängelsestraff. I 71 fall hade läkaren föreslagit skyddstillsyn (ev. i kombination med vård för alkoholmissbruk), villkorlig dom eller annan icke frihetsberövande påföljd. Domstolen frångick detta förslag i 29 fall (41 %). När det gäller icke frihetsberövande påföljder förhåller sig domstolen alltså relativt självständig gentemot undersökningsläkarens förslag i 7 § intyget. Det är osannolikt att domstolen dömer till icke frihetsberövande påföljd om läkaren föreslagit en frihetsberövande påföljd. Däremot frångår domstolen ofta läkarens förslag om en icke frihetsberövande påföljd. För att en mordbrännare skall dömas till skyddstillsyn efter endast 7 §-undersökning är läkarens förslag om skyddstillsyn en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning.

 

c) Allmänpsykiatrernas intyg
Det finns vissa skillnader mellan allmänpsykiatrernas och rättspsykiatrernas 7 §-intyg. Av de 133 aktuella 7 §-intygen hade 61 skrivits av allmänpsykiatrer (inklusive icke-psykiatrer) och 72 av rättspsykiatrer (inklusive psykiatrer inom kriminalvårdsverket). En skillnad mellan dessa grupper av läkare var att allmänpsykiatrerna föreföll mindre benägna att föreslå fängelsestraff i 7 § intygen. Endast fyra av allmänpsykiatrernas 7 §-intyg innehöll förslag om fängelsestraff. Därtill kom ytterligare fyra allmänpsykiatriska 7 §-intyg med förslag om "kort fängelsestraff'. Rättspsykiatrerna var mer benägna att föreslå fängelsestraff och hade rekommenderat detta i 24 fall (33%). Däremot hade inte någon rättspsykiater föreslagit "kort fängelsestraff". Denna skillnad mellan rättspsykiatrer och allmänpsykiatrer är svårtolkad men kan bero på att rättspsykiatrerna som grupp är bättre förtrogna med domstolarnas bedömningsgrunder och därför kan lämna mer realistiska påföljdsförslag.
    Det är vanligare att domstolen frångår en allmänpsykiaters påföljdsförslag än att domstolen frångår en rättspsykiaters påföljdsförslag. Beträffande de mordbrännare som dömdes till fängelse efter att ha genomgått 7 §-undersökning av en allmänpsykiater gick domen emot läkarens rekommendation i 54% av fallen. Motsvarande siffra för dem som 7 §-undersökts av rättspsykiatrer var endast 27%. Denna skillnad kan tolkas på två sätt. Den första tolkningen är att domstolarna generellt har lättare att frångå ett påföljdsförslag av en allmänpsykiater än ett förslag av en rättspsykiater. En annan tolkning är att allmänpsykiatrerna är mer benägna att föreslå icke frihetsberövande påföljder och att domstolarna över lag är tveksamma att följa detta förslag oberoende av om 7 §-intyget skrivits av en allmänpsykiater eller rätts-

 

psykiater. Troligen är den senare tolkningen riktig. Domstolarna följer förmodligen inte läkarens förslag om skyddstillsyn med mindre än att starka skäl talar för detta. Eftersom allmänpsykiatrerna ofta föreslår icke frihetsberövande påföljder går domstolen oftare emot påföljdsförslagen från denna grupp av läkare. Dock är domstolarna beredda att gå emot också rättspsykiatrernas förslag om skyddstillsyn. Detta stöds av en granskning av individuella skillnader mellan olika rättspsykiatrer.
    Bland de fem rättspsykiatrer som gjort minst fyra av de aktuella 7 §-intygen fanns tydliga individuella skillnader vad gäller valet av påföljdsförslag. Två av dessa läkare, som gjort sammanlagt 22 av intygen, föreslog ofta frihetsberövande straff, nämligen i 18 av intygen (82%). Två andra rättspsykiatrer däremot, som gjort sammanlagt 15 av de aktuella 7 §-intygen, rekommenderade skyddstillsyn eller andra icke frihetsberövande påföljder för 12 av dessa (80%). När det gäller dessa två läkare gick domstolen emot rekommendationen om skyddstillsyn i 7 av de 12 fallen.
    De skillnader mellan olika undersökningsläkare som framkommer i denna rapport överensstämmer med skillnader som har redovisats i tidigare studier. Lidberg (1975) sammanfattade de undersökningar som gjorts för tiden 1927 —1954, vilka visade att avsevärda skillnader i bedömningen mellan olika rättspsykiatriska kliniker kunnat dokumenteras. En senare studie från 1960-talet visade att markanta skillnader mellan enskilda rättspsykiatrer fortfarande förelåg särskilt vad gäller tillämpningen av begreppet "jämställd med sinnessjukdom" (Socialstyrelsen 1972).
    De skillnader i valet av påföljdsförslag som föreligger mellan allmänpsykiatrer och rättspsykiatrer, liksom de individuella skillnader som finns mellan rättspsykiatrer, är svåra att förklara på ett från rättssäkerhetssynpunkt acceptabelt sätt. Domstolarna gör dock sina bedömningar relativt oberoende av undersökningsläkaren i 7 §-intygen och neutraliserar därmed i någon mån de ovan diskuterade skillnaderna mellan olika läkare.
    Studiet av mordbrännare är ett specialområde inom rättpsykiatrin med lång tradition. Bedömningen av mordbrännaren är ofta svår att göra och förutsätter rättspsykiatrisk erfarenhet av dessa personer. Det är inte uppenbart att allmänpsykiatrerna alltid besitter denna erfarenhet. Under den aktuella 9-årsperioden 1974—1982 gjorde 39 olika allmänpsykiatrer 7 § undersökningar av mordbrännare utan att dessa följdes upp av någon RPU. 35 avdessa 39 läkare, d.v. s. 90%, gjorde dock endast en eller två av dessa 7 § undersökningar under hela 9-årsperioden. Inte bara den rättspsykiatriska undersökningen utan också den efterföljande behandlingen av mordbrännare kräver speciell erfarenhet av denna problematik. Om undersökningarna och vården av dessa personer sprids ut på ett stort antal läkare kommer erfarenheten av mordbrandsproblematiken för var och en av dessa läkare med nödvändighet att bli begränsad.

 

Pyromani
    Den psykiatriska diskussionen om mordbrandsbrottet är ofta högst summarisk i 7 §-intygen. Utifrån dessa intyg är det svårt att se någon uppenbar skillnad mellan de mordbrännare som endast genomgår 7 §-undersökning och dem som genomgår fullständig rättspsykiatrisk undersökning. Det saknas i regel en systematisk diskussion av pyromanidiagnosen utifrån en enhetlig definition av detta begrepp. En användbar definition på pyromanidiagnosen

 

har nyligen föreslagits i en amerikansk handbok för psykiatriska diagnoser: Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, DSM-III (1980). I denna handbok ges en beskrivande definition av begreppet pyromani, och i denna beskrivning framhävs väsentliga kännetecken för många fall av mordbränder. Pyromani kännetecknas enligt denna definition av följande:
1. Upprepade tillfällen av impulsgenombrott med brandanläggelse.
2. Spänningsuppbyggnad före branden, d.v.s. en växande inre känsla av spänning, oro eller ångest.
3. Spänningsreduktion i samband med branden, d.v.s. en upplevelse av tillfredsställelse, avspänning, njutning eller andra liknande känslor.
4. Frånvaro av ett syfte för branden av typ ekonomisk vinning.
    En enhetlig diagnos av detta slag kan medverka till att minska skillnaderna i bedömning mellan olika läkare.

 

4. Slutsatser
    Före år 1965 var det obligatoriskt med rättspsykiatrisk undersökning av mordbrännare som inte haft ett ekonomiskt motiv. Från och med detta år har den rättspsykiatriska undersökningen ofta kommit att ersättas av s. k. 7 § undersökning enligt lagen om personundersökning i brottmål ("liten sinnesundersökning"). Om undersökningsläkaren i 7 §-intyget rekommenderar rättspsykiatrisk undersökning så utförs denna nästan alltid när det gäller mordbrandsmål. Om läkaren i 7 §-intyget rekommenderar fängelse som påföljd, följer domstolen vanligen detta förslag. Om läkaren däremot rekommenderar skyddstillsyn eller annan icke frihetsberövande påföljd är domstolen mindre benägen att följa förslaget. Allmänpsykiatrer tenderar att föreslå skyddstillsyn oftare än rättspsykiatrer i dessa intyg. Stora individuella skillnader mellan olika rättspsykiatrer förekommer också. Såväl rättspsykiatrisk undersökning som vård av mordbrännare kräver lång erfarenhet av denna problematik, varför en koncentration till ett mindre antal undersöknings- och behandlingsenheter vore önskvärd. En enhetlig definition av begreppet pyromanikan också medverka till att minska skillnaden i bedömning mellan olika läkare.
 

Nils Wiklund Lrs Lidberg

 

Referenser
Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders. DSM-III. 3rd cd. by the American Psychiatric Association, Washington, D.C., APA, 1980.
Hjort, E., Lidberg, L. & Thorén, J. (1977): Liten sinnesundersökning (§ 7-intyg) —omfattning, fördelning på läkare och domstolar 1967—1975. Läkartidningen, 74, 1977,2795-2796.
Jonsson, A.-M. & Lidberg, L. (1968): Om läkarintyg jämlikt lagen om personundersökning i brottmål. SvJT 1968, 740-744.
Jonsson, A.-M. & Lidberg, L. (1970): Förhållande mellan läkarens rekommendation i läkarintyg jämlikt lagen om personundersökning i brottmål och ådömd påföjd. SvJT 1970, 236-240.
Lidberg, L. (1974): "Liten sinnesundersökning". En psykiatrisk och kriminologisk analys. Stockholm. Proprius förlag, 1974.
Lidberg, L. (1975): Rättsläkarrådet och rättspsykiatrisk praxis. Läkartidningen, 72, 968—970.
Socialstyrelsen (1972): Rättspsykiatriska undersökningar 1967. Opublicerad statistik.
Wiklund, N. (1983): Motiven för anlagda bränder. Vinningsorienterad och reaktiv brandanläggelse. Stockholm, Svenska Brandförsvarsföreningens rapport 1/83.