MICHAEL BOGDAN. Internationell konkurs- och ackordsrätt. Institutet för rättsvetenskaplig forskning. Lund 1984. Norstedts. 434 s.

 

De internationellträttsliga problemen inom insolvensrätten har sannolikt hos oss tidigare inte varit så vanligt förekommande i praktiken. Endast ett fåtal rättsfall finns på området. Med den ökade internationalisering som på senare tid ägt rum på flertalet områden och inte minst inom näringslivet har saken säkerligen kommit i ett helt annat läge. Av betydelse är också att antalet konkurser i vart fall i Sverige ökat kraftigt. Det är nämligen vid konkurs (och ackord) som problemen främst gör sig gällande. De internationellträttsligafrågorna vid specialexekution, närmast utmätning, är i princip av annat slag.
    Problemen vid konkurs, som i ett land uppkommer såväl vid konkurs som beslutats i samma land som vid konkurs som beslutats i annat land, rör frågor som brukar sammanfattas i termerna universalitet resp. territorialitet. Dessa termer ger uttryck åt de båda motstående principer som gör sig gällande, d.v. s. att en konkurs skall omfatta all gäldenärens egendom var den än befinner sig resp. att en konkurs endast skall omfatta de tillgångar som finns i det land där konkursförfarandet äger rum. Mera konkret rör frågorna bl. a. huruvida konkursgäldenären förlorar rådigheten över egendom som befinner sig i annat land än det där konkursförfarandet äger rum, huruvida konkursförvaltningen skall ges rätt att förfoga över sådan egendom, huruvida konkursen hindrar specialexekution eller konkurrerande konkurs i tillgångslandet och huruvida återvinningstalan kan med framgång föras utanför konkurslandet. Redan de nu antydda problemen torde visa att man rör sig på ett särskilt besvärligt område av den internationella rätten.
    Mellan de nordiska länderna slöts år 1933 en konvention på området, vilken bygger på universalitetsprincipen dessa länder emellan. Från denna princip gäller dock en del undantag. Konventionen föranledde lagstiftning i ämnet år 1934. Efter vissa mindre ändringar i konventionen antogs år 1981 nya lagar, den ena avseende här i riket beslutad konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land och den andra avseende verkan här i riket av konkurs som inträffat i annat nordiskt land. (De nya lagarna har hitintills trätt i kraft endast i förhållande till Danmark och Finland.) I övrigt saknas hos oss lagstiftning i ämnet. Det förtjänar nämnas att arbete på en konkurskonvention f. n. pågår inom ramen för Europarådet.
    Ämnet har inte väckt så stort intresse i vår juridiska litteratur. Av framställningar som berört frågorna kan främst nämnas ett mindre avsnitt i Nials arbete Internationell förmögenhetsrätt (2 uppl. 1953 s. 97 fl). Professorn Michael Bogdan har emellertid under de senaste åren behandlat frågor på området i olika uppsatser. Här kan särskilt nämnas Svensk internationell konkursrätt i SvJT 1980 s. 321 ff och Obeståndsbegreppet och gäldenärenstillgångar i utlandet i SvJT 1981 s. 500 ff. Bogdan har nu i arbetet Internationell konkurs- och ackordsrätt presenterat en samlad och utförlig framställning i ämnet. Arbetets huvudsyfte anges vara att, med hjälp av erfarenheter och exempel från olika rättsordningar, komma fram till realistiska och praktiska slutsatser och förslag hur hithörande problem skall kunna lösas på bästa sätt, i första hand i svensk internationell insolvensrätt.

 

    Bokens inledande avdelning innehåller, förutom en precisering av ämnet, en principiell diskussion av universalitets- och territorialitetsprinciperna. Bogdan vill, av naturliga skäl, se frågan om konflikten mellan dessa principer utifrån konkursens syfte att alla borgenärer skall behandlas lika (inom ramen för förmånsrättsordningen). Härav kan synas följa att universalitetsprincipen över lag borde tillämpas. Bogdan pekar emellertid på de problem som skulle uppkomma vid en konsekvent tillämpning av denna princip. Bl. a. nämns de svårigheter som föranleds av att skatter och andra offentligrättsliga fordringar i princip inte godtas för indrivning i utlandet. Bogdans resonemang leder fram till att en konsekvent tillämpning av universalitetsprincipen inte är realistisk utan att det gäller att finna kompromisslösningar, som tar till vara fördelarna av de båda principerna samtidigt som nackdelarna av dem blir så små som möjligt.
    De följande båda avdelningarna, vilka utgör bokens huvuddel, behandlar de konkreta frågor som uppkommer vid inhemskt resp. utländskt konkursförfarande. Framställningen belyser inte endast gällande svensk internationell rätt på området utan även rätten i ett antal andra länder, förutom övriga nordiska länder England, USA, Frankrike, Västtyskland och Schweiz. I anslutning härtill redovisas, i enlighet med arbetets uppgivna syfte, rättspolitiska överväganden med förslag till en i olika hänseenden mera önskvärd ordning än den nuvarande. Redogörelserna för innehållet i andra länders internationella rätt beläggs med talrika hänvisningar till litteratur och rättsfall. Redogörelserna gör ett mycket ambitiöst och vederhäftigt intryck. De rättspolitiska övervägandena innehåller många intressanta och tankeväckande synpunkter.
    Särskilt intresse tilldrar sig dock givetvis redovisningen av gällande svensk rätt. Av vad som sagts i det föregående framgår att säkra hållpunkter för att dra bestämda slutsatser i stor utsträckning saknas på området. Det är alltså ofta vanskligt att göra mera kategoriska uttalanden i olika detaljfrågor. Bogdans ståndpunktstaganden är emellertid, såvitt jag kan bedöma, i allmänhet väl underbyggda. I några fall synes dock ståndpunkterna vara ganska långtgående och vid läsningen föranleda viss tvekan. Bogdan anser t. ex. beträffande prövningen i en svensk konkurs av godtagandet av utländska borgenärers fordringar att svensk domstol även utan uttryckligt stöd i lagtext bör kunna ta hänsyn till huruvida faktisk reciprocitet råder i aktuellt land (s. 102). Och om en gäldenär som försatts i konkurs i Sverige har tillgångar i annat land och detta är berett att under vissa förutsättningar överlämna tillgångarna till konkursboet, bör enligt Bogdan (s. 110) den svenska konkursförvaltningen kunna godta vissa sådana villkor, t. ex. att tillgångslandets skatteanspråk skall få göras gällande i konkursen. Sistnämnda ordning synes onekligen framstå som praktisk, men är det troligt att svenska domstolar skulle gå på den linjen? Ett ytterligare exempel avser hur en svensk konkursförvaltning skall ställa sig till det förhållandet att en borgenär trots konkursen skaffat sig betalning genom specialexekution i gäldenärens tillgångar i utlandet, vilka inte överlämnats till konkursboet. Bogdan anser (s. 160) att svensk domstol bör kunna ge konkursförvaltningen rätt att från borgenären återta sådana värden, och detta t. o. m. om borgenären avstått från att deltaga i det svenska konkursförfarandet. Det är dock möjligt att åtminstone sist nämnda slutsats mera utgör resultatet av rättspolitiska överväganden än avses ge uttryck åt gällande rätts ståndpunkt. Bakom bl. a. nu nämnda uttalanden torde ligga en

 

i och för sig välmotiverad uppfattning att domstolarna i internationellträttsliga frågor bör på oreglerade områden ha stor frihet att handla efter lämplighet.
    Här skall i övrigt närmare beröras endast ett par detaljfrågor.
    Såsom Bogdan framhåller torde frågan huruvida konkursjurisdiktion finns i Sverige böra bedömas med analogisk tillämpning av de inhemska reglerna om lokalt behörig konkursdomstol. Enligt 6 § KL skall konkursansökan göras hos konkursdomaren vid den tingsrätt där gäldenären bör svara i tvistemål "som angå gäld i allmänhet". Enligt 1975 års förarbeten till den nuvarande lydelsen återfinns de bestämmelser som skall tillämpas i 10 kap. 1, 3 och 4 §§ RB. Medan de båda förstnämnda paragraferna avser hemvistforum resp. forum där svaranden tillhörig egendom finns, föreskrivs i 4 § att om den som inte äger känt hemvist inom riket här har ingått förbindelse eller eljest ådragit sig gäld, han får i tvist därom sökas där förbindelsen ingicks eller gälden uppkom. I enlighet med nämnda motivuttalande har i NJA 1980 s. 340 konkursansökan (avseende skatteskuld) beträffande person som avflyttat från Sverige och tagit hemvist på känd ort utom riket ansetts kunna prövas av konkursdomstolen där skulden uppkommit. Avgörandet kritiseras av Bogdan (s. 75 ff, se även Bogdan, Katja of Sweden-målet och svensk internationell konkursrätt i SvJT 1980 s. 710 ff) dels därför att 10 kap. 4 § RB inte kan anses avse "gäld i allmänhet" dels därför att tillämpning därav leder till olämpligt resultat. I förstnämnda hänseende kan framhållas att bestämmelsen visserligen inte kan åberopas av annan borgenär än den som avses med det uppkomna gäldsförhållandet men att å andra sidan gälden kan i princip vara av vad slag som helst. Sistnämnda förhållande får väl anses tillräckligt för att uppfylla kravet på "gäld i allmänhet". Det kan förmodas att saken uppfattats så av de svenska delegerade vid tillkomsten av 1933 års nordiska konkurskonvention (se NJA II 1935 s. 8). Se även Lawskis kommentar till KL (13 uppl.) s. 33 f och Welamson, Konkursrätt s. 85. Lämpligheten av nämnda grund för svensk konkursjurisdiktion synes mig däremot kunna ifrågasättas.
    När det gäller frågan om egendoms lokalisering i internationellrättsligt hänseende uttalar Bogdan (s. 130), efter att ha påpekat att svenskregistrerade skepp och luftfartyg till följd av 4 kap. 7 § 2 st. UB får utmätas i Sverige även om de finns i utlandet, att man tack vare registreringen i regel kan utgå från att exekutiv försäljning av sådant skepp eller luftfartyg kommer att erkännas även i utlandet. Härtill kan anmärkas att bestämmelserna om exekutiv försäljning av registrerade skepp och luftfartyg anses förutsätta att egendomen är tillgänglig för kronofogdemyndigheten, d. v. s. att den förts till Sverige (set. ex. prop. 1973: 167 s. 48 och 102). Art. 11 i 1967 års sjöpanträttskonvention uppställer som en förutsättning för att panträtt och annan rättighet skall upphöra att besvära ett fartyg i följd av exekutiv försäljning att fartyget vid försäljningstillfället befann sig inom försäljningslandets jurisdiktionsområde. Kronofogdemyndigheten får också anses ha skyldighet att ställa såld egendom till köparens förfogande (jfr 8 kap. 18 § UB). UB:s regler om försäljning av utmätt egendom gäller i tillämpliga delar även när egendom skall säljas exekutivt under konkurs (8 kap. 1 § 3 st.).
    Även tvångsackord behandlas i arbetet. Huvudfrågan är här i vad mån tvångsackord är bindande även beträffande fordringar som har sin främsta anknytning till annat land än ackordslandet.
    Boken avslutas med en redogörelse för den nordiska konkurskonventionen

 

och vissa konventionsförslag på området. Konventionen och konventionsförslagen är också bilagda.
    Bogdans bok utgör ett intressant och värdefullt arbete på ett hos oss ganska försummat område av den internationella rätten. Boken torde vara till stor hjälp för konkursförvaltare, domstolar och andra som ställs inför praktiska problem i ämnet. Men med sina intresseväckande synpunkter och utblickar bör den även kunna vara till nytta vid en eventuell mera vittsyftande lagstiftning i ämnet än den vi har f. n.

Torkel Gregow