Dödsstraffet i Förenta Staterna
År 1972 fastställde Förenta Staternas högsta domstol i ett epokgörande mål, Furman v. Georgia, 408 U. S. 238 (1972) att dödsstraffet såsom det då tillämpades i delstaten Georgia var oförenligt med den amerikanska författningen. I dess åttonde tillägg stadgas förbud mot "grym och ovanlig bestraffning". Domstolen fann att dödsstraffet utdömdes på ett godtyckligt sätt och med en frekvens som varierade betydligt från jurisdiktion till jurisdiktion. Med hänsyn härtill ansåg man dödsstraffet utgöra "grym och ovanlig bestraffning" i författningens mening. Utslaget ifråga gällde i och för sig endas tdelstaten Georgias strafflagstiftning, men man kunde tolkningsvis sluta sig till att strafflagstiftningen i samtliga delstater i vilka dödsstraff förekom var behäftad med samma brister. När domen i Furman-målet meddelades, hade inga avrättningar ägt rum i Förenta Staterna på fem år. Det skulle dröja ytterligare nästan fem år innan avrättningar ånyo började förekomma. Under denna tid föreföll det som om motståndarna till dödsstraffet så gott som förvissat sig om att avrättningar i Förenta Staterna tillhörde det förgångna. Även högsta domstolens ordförande Warren Burger uttalade samma förmodan i ett privat samtal.
    Emellertid hade 38 delstater efter utslaget i Furman-målet omformat sin strafflagstiftning så att de lagrum som behandlade dödsstraffets tillämpning överensstämde med de av högsta domstolen angivna riktlinjerna. Sålunda stadgades i flertalet delstatliga strafflagar att dödsstraff endast kunde utdömas för brott som mord, rån eller våldtäkt, där brottet begåtts under försvårande (aggravating) omständigheter. Ett antal mål, i vilka bestämmelserna om dödsstraff i delstaterna Florida, Georgia, Louisiana, North Carolina och Texas var föremål för prövning, fullföljdes till högsta domstolen under 1976. I tre av målen, Gregg v. Georgia, 428 U. S. 153, Proffitt v. Florida, 428 U. S. 242, och Jurek v. Texas, 428 U. S. 262, fann domstolen att dessa delstaters regler för hur dödsstraffet skulle utmätas, ehuru sinsemellan olikformade, innefattade garantier för att straffet inte skulle utdömas på ett godtyckligt sätt. Bestämmelserna ansågs således inte strida mot författningen. I de två övriga målen, Roberts v. Louisiana, 428 U. S. 325, och Woodson v. North Carolina, 428 U. S. 280, fann domstolen emellertid att lagstiftning som fastställde dödsstraff som enda möjliga påföljd för ett visst brott inte var förenlig med författningen.

 

170 Johan Enegren    Högsta domstolens utslag i målen Gregg, Proffitt och Jurek har medfört att domstolarna blivit mera benägna att utmäta dödsstraff. Vid slutet av 1978 fanns 445 dödsdömda i amerikanska fängelser. Motsvarande siffra var för 1979 576, för 1980 714 och för 1981 856. Vid utgången av 1982 hade denna siffra ökat till hela 1 050 dödsdömda.
    Sedan januari 1977, då Gary Gilmore arkebuserades i delstaten Utah, har avrättningar ånyo börjat förekomma. År 1978 avrättades ingen, 1979 två personer, 1980 ingen, 1981 en person, 1982 två personer, 1983 fem personer, och under halva 1984 (t. o. m. den 16 juli) 11 personer. Såsom tidigare nämnts avrättades ingen under perioden 1968—1976. Under den föregående tioårsperioden 1958—1967 ägde i genomsnitt 29 avrättningar rum per år.
    Vid utgången av 1983 förekom dödsstraff i 38 delstater. I 16 av dessa föreskrevs elektriska stolen som avrättningsmetod, i nio gaskammaren, i sju injicering med dödligt gift och i två hängning. I staterna Idaho, Massachusetts, Montana och Utah föreskrevs injicering som alternativ till resp. arkebusering, elektriska stolen, hängning och arkebusering. Avrättningsmetoden injicering har vunnit kraftigt insteg under senare år. Läkare medverkar inte vid denna form av avrättning enär det amerikanska läkarsällskapet uttalat att sådan medverkan inte är förenlig med läkaretiken. Vid ovan angivna tidpunkt förekom inte dödsstraff i tolv delstater, nämligen Alaska, Hawaii, Iowa, Kansas, Maine, Michigan, Minnesota, North Dakota, Oregon, Rhode Island, West Virginia och Wisconsin, och ej heller i District of Columbia.
    Rent politiskt finns stöd för en ökad tillämpning av dödsstraffet med hänsyn till Reagan-administrationens betoning av "lag och ordning" samt dess i sociala frågor allmänt konservativa orientering. En annan bidragande orsak till dödsstraffets renässans är högsta domstolens ändrade sammansättning. I och med att domaren Potter Stewart år 1981 ersattes av Sandra Day O'Connor, f. ö. domstolens första kvinnliga ledamot, har domstolen idag en klar majoritet av ledamöter som inte av vare sig ideologiska eller pragmatiska skäl är motståndare till dödsstraffet. Till följd av president Reagans valseger i höstas, kan denna majoritet komma att förstärkas ytterligare. Om däremot en demokrat valts till president skulle denne troligen ha fyllt lediga platser med liberala domare, vanligen motståndare till dödsstraffet. Hursomhelst torde vakanser komma att uppstå i en inte alltför avlägsen framtid. Fem av domstolens ledamöter är över 75 år gamla. I denna kategori ingår de två liberala domarna William Brennan och Thurgood Marshall, domstolens enda klart ideologiska motståndare till dödsstraffet.
    I ett avgörande den 23 januari 1984 i målet Pulley v. Harris, 82- 1095, tog domstolen ställning till frågan huruvida i mål där dödsstraff utmätts en s.k. comparative proportionality review behöver företas av domstolarna för att tillgodose författningens krav. Termen innebär att när en dödsdom underställts en appellationsdomstol, såsom är föreskrivet i flertalet delstatliga lagstiftningar, denna skall jämföra straffet i det aktuella målet med straff som utmätts i liknande mål rörande brott för vilka dödsstraff ingår i straffskalan och därvid avgöra om straffen är likvärdiga. Omständigheterna i det aktuella målet var följande. Harris dömdes av en domstol i California för mord, människorov och rån till döden. Han överklagade och hävdade att delstatens regler om dödsstraff stred mot författningen, enär de inte ålade delstatens högsta domstol att jämföra Harris' straff med straff som utdömts i liknande mål. Högsta domstolen i California fastställde dödsstraffet och Förenta Sta-

 

Dödsstraffet i Förenta Staterna 171ternas högsta domstol gav inte prövningstillstånd. Harris ansökte därefter om ett beslut om habeas corpus1 vid delstatlig domstol, ånyo åberopande att han nekats s.k. comparative proportionality review. Domstolen avslog hans begäran, varefter han använde samma rättsmedel vid federal domstol, vilken likaledes avslog Harris' ansökan. Överdomstolen, Court of Appeals, ansåg däremot att den av Harris yrkade straffjämförelsen måste göras innan en dödsdom fastställs. Delstaten California överklagade detta avgörande till Förenta Staternas högsta domstol, som denna gång gav prövningstillstånd.
    Domstolen noterade i förbigående att en federal domstol inte kan utfärda ett beslut om habeas corpus enbart på grund av ett förmodat fel i den delstatliga lagstiftningen. Domstolen övergick därefter till att pröva frågan huruvida i författningen bör intolkas ett krav på straffjämförelse. Man redogjorde inledningsvis för domarna i målen Gregg, Proffitt och Jurek samt konstaterade att i dessa avgöranden straffjämförelse ingalunda fastställts som krav enligt författningen. Domstolen uttalade vidare att den skulle frångå den tolkning av författningen som gjordes i fallet Jurek och till stor del avvika från tolkningen av densamma i målen Gregg och Proffitt, därest den skulle finna att en appellationsdomstol, på yrkande av en tilltalad, skulle åläggas att företa en sådan straffjämförelse. Domstolen redogjorde sedan för den i California rådande processuella ordningen för prövning av dödsdomar. Enligt den kaliforniska strafflagen döms den som gjort sig skyldig till mord till livstidsfängelse. Om mordet förövats under försvårande omständigheter, t. ex. mord på polisman eller mord i samband med rån, människorov, inbrott eller våldtäkt, dömes endera till döden eller till livstids fängelse utan möjlighet tillfrigivning. Om en jury dömer en tilltalad till döden, presumeras denne överklaga juryns utslag i påföljdsdelen. Rätten skall då göra en egen bedömning av bevisningen och avgöra om denna utgör tillräcklig grund för juryns utslag. Rättens avgörande skall vara motiverat. Om rätten fastställer juryns utslag, har den tilltalade utan vidare rätt att överklaga påföljden till överdomstol. Den kaliforniska lagstiftningen anger inte innebörden av denna fullföljd på annat sätt än att straffet skall prövas. I lagtexten anges inte att straffjämförelse skall göras. Högsta domstolen konstaterade att kravet, att en jury skall finna åtminstone en försvårande omständighet föreligga, medför att dödsstraffet tillämpas i blott ett fåtal fall.
    Domstolen fastslog avslutningsvis att den vid nuvarande förhållande inte kunde uttala att den ordning för prövning av dödsstraff som tillämpas i California erbjöd Harris otillräcklig skydd mot de missförhållanden i fråga om utmätning av dödsstraff som domstolen utpekade i Furman-målet.
    Målet avgjordes med sju röster mot två. Domaren Brennan utvecklade sin avvikande mening i ett särskilt votum i vilket domaren Marshall instämde. Brennan anförde bl. a. att domstolen lurade sig själv och den amerikanska allmänheten när den hävdade att de tilltalade som avrättats eller som väntade på avrättning utvalts på grundval av en ordning som är varken godtycklig eller nyckfull.
    Brennans tes vinner stöd i en artikel i tidskriften The New Republic den 12 december 1983 skriven av advokaten David Bruck. I artikeln redogör Bruck bl. a. för en statistisk undersökning utförd vid University of Iowa under

 

1 Ett förfarande varigenom en domstol avgör huruvida en anhållen eller häktad person berövats friheten på rättsliga grunder. Domstolen företar härigenom ingen sakprövning av brottmålet. 

172 Dödsstraffet i Förenta Staternaledning av professorn David Baldus. Med ledning av i huvudsak uppgifter från delstaten Georgias myndigheter sammanställdes ett stort antal faktiska omständigheter förknippade med vart och ett av över 1 000 mord och dråp, inklusive 253 fall där dödsstraff utmätts. Baldus presenterade resultaten av undersökningen inför en federal domstol i Atlanta sommaren 1983. De utvisade att bland tilltalade, som åtalats för mord på vita, sannolikheten är betydligt större att en svart döms till döden än en vit. Ehuru ungefär 60 procent av de i Georgia mördade och dräpta är svarta, fann Baldus att sannolikheten för att bli dömd till döden är tio gånger större om offret är vitt än om det är svart. Baldus kontrollerade alla de i undersökningen ingående variablerna för att försöka finna en förklaring till denna iögonenfallande brist på jämlikhet vid utmätandet av dödsstraff i Georgia. Han kunde dock inte finna någon annan förklaring än att skillnaderna betingats av förövarens och offrets rastillhörighet.
    Bruck konstaterar att ett beslut huruvida en viss tilltalad skall dömas till döden inte kan fattas på rationell väg. Det faktum att en jury som förutsättning för att kunna utdöma dödsstraff skall fastställa att ett mord är "upprörande eller hänsynslöst avskyvärt, hemskt eller inhumant" ("outrageously or wantonly vile, horrible or inhuman"), såsom lagstiftningen i Georgia påbjuder, utgör ingen garanti för att dödsstraffet tillämpas på ett rättvist och följdriktigt sätt. Tvärtom avslöjar Baldus' undersökning, enligt Bruck, att en jury i Georgia är mera benägen att finna ett mord behäftat med de nämnda egenskaperna när offret är en vit människa, och än mera benägna därtill när mördaren är svart. Bruck drar slutsatsen att Baldus' rön knappast är förenliga med högsta domstolens uttalande i Gregg-målet av innebörd att riktlinjer till en jury, vari anges hur ett mord skall vara beskaffat för att rendera förövaren dödsstraff, är ägnade att utesluta diskriminering på grund av ras vid utdömande av detta straff.
    Sedan domstolen i Harris-målet sålunda fastslagit att appellationsdomstolar författningsenligt inte kan åläggas att göra en straffjämförelse innan de fastställer en dödsdom, torde antalet avrättningar komma att öka markant, eftersom en av de mest anlitade invändningarna mot dödsstraffets förenlighet med författningen nu bortfallit. Statistiken över antalet avrättade under fjolårets tre första månader talar härvidlag sitt tydliga språk.
    Såsom ytterligare ett exempel på dödsstraffets nymornade popularitet kan avslutningsvis nämnas att senatens republikanska majoritet, med instämmande från en del demokratiska senatorer, för första gången på mycket länge röstat fram ett lagförslag som skulle göra dödsstraffet tillämpligt på vissa federala brott, såsom högförräderi, spioneri, attentat mot presidenten och mord begånget i fängelse av livstidsdömd. Enligt förslaget skulle en person som dömts till döden enligt denna lagstiftning avrättas med den metod som tillämpas i den delstat där han eller hon dömts. Om ifrågavarande delstat inte tillämpar dödsstraff, skall domstolen fastställa i vilken delstat domen skall exekveras. Förslaget har nu överlämnats till representanthuset. Denna kammares demokratiska majoritet torde komma att tillse att senatens förslag inte upphöjs till lag. Enligt en del kommentatorer skall lagförslaget ses som ett mer eller mindre cyniskt försök från en del senatorers sida att profilera sig som ordningens väktare under ett valår. Man menar således att brottsligheten i Förenta Staterna inte kommer att påverkas alls av att dödsstraff införs för vissa grova federala brott.


Johan Enegren