Borggårdsregeringens jurister

 

Av f. d. landshövdingen MARTIN WAHLBÄCK

 

En sidoeffekt av det demokratiska genombrottet i vårt land var att inslaget av juridiskt skolade personer i regeringarna väsentligt minskade. Detta var ju en naturlig följd av att meriteringen för inträdet i en regering med parlamentarismen som ledstjärna för sin sammansättning blev en helt annan än den varit i regeringar som saknat eller bara haft lös partipolitisk förankring. Även om denna förändring inte kan tidsbestämmas lika strikt som det demokratiska genombrottet, framstår dock året 1917 som en vattendelare. Med sitt ganska långa regeringsinnehav blir då borggårdsregeringen den sista betydande exponenten för ett system under avveckling.
    Debattinläggen har varit många om åren 1914—1917 i svensk politik och särskilt naturligtvis om regeringens hållning. Ett nytt underlag för diskussionen utgör de 1983 genom professor Wilhelm Carlgren utgivna politiska anteckningarna av K. G. Westman från tiden juni 1914—mars 1917 (Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia).
    Det var sex jurister som ingick i den elva man starka borggårdsregeringen, nämligen statsministern Hjalmar Hammarskjöld, justitieministern Berndt Hasselrot, konsultativa statsråden Sigfrid Linnér och Steno Stenberg, civilministern Oscar von Sydow och ecklesiastikministern K. G. Westman. Så lång tid har förflutit från deras regeringstid, att de insatser som flertalet av dem gjort i samhället torde vara tämligen okända för den nu aktiva generationen jurister. En presentation av dem kan därför vara på sin plats. Men de här raderna har tillkommit av annan anledning. Westmans anteckningar är — om än stundom lapidariska och med luckor för vissa perioder — både utförliga och oförblommerade. De ger en levande inblick i det inre skeendet inom ministären, varvid man ibland får följa hur en fråga diskuteras fram och tillbaka så länge, att våra dagars långbänk kommer i tankarna. Någon allmän konformism kännetecknade ingalunda regeringen. Debattlusten och det personliga intresset tycks ha varit mera bestämmande för vilka som deltog i diskussionerna även i stora frågor än den befattning vederbörande beklädde. Någon statistroll synes juristerna minst av allt ha spelat. Det kan motivera att i denna tidskrift redovisa de intryck som Westmans anteckningar ger av deras personligheter och av deras insatser i ministären.

 

Borggårdsregeringens jurister 221    Till de numera mer eller mindre bortglömda hör givetvis inte regeringschefen. Hjalmar Hammarskjölds namn är inskrivet i vår politiska historia. När efter den Staaffska regeringens avgång alternativen med en liberal men mer försvarsvänlig ministär eller en högerregering hade uttömts till förmån för en mer opolitisk regering, torde såväl politiska som sakliga skäl ha sammanfallit till att rikta ansträngningarna att finna en regeringsbildare mot den då 52-årige Hjalmar Hammarskjöld. Här skall endast dennes meritlista som rättslärd och ämbetsman i korthet skisseras.
    Hammarskjölds akademiska karriär avslutades med innehavet av en e. o. professur i speciell privaträtt; han stod under denna tid (1886—91) som författare till avhandlingar inom frakt-, bolags- och gruvrätten. Därefter följde några år som lagberedningsledamot och lagbyråchef. Redan 1900 kom den första statsrådsutnämningen, till en början som konsultativt statsråd och därefter som justitieminister i von Otters regering 1900—02. I Lundebergs ministär 1905 var han ecklesiastikminister. Han hade då redan i tre år varit president i Göta hovrätt, en befattning som han efter den korta tiden i Lundebergs ministär bytte ut mot posten som svensk minister i Köpenhamn. Inte heller där blev han långvarig, i det han 1907 tillträdde tjänsten som landshövding i Uppsala län. De här nämnda karriärdata räcker på långt när inte att ge en bild av Hammarskjölds insatser. Till de mest betydande får räknas vad han uträttade på den internationella rättens område som folkrättsexpert och som ledamot av en rad internationella förlikningskommissioner. I övrigt skall här endast nämnas att tillkomsten 1909 av regeringsrätten grundade sig på ett av Hammarskjöld avgivet betänkande.
    Skildringarna av regeringspolitiken 1914—17 innehåller ofta — även bortsett från de beskrivningar som kan vara färgade av politisk antagonism — kritiska personomdömen om Hammarskjöld. Hans kunskapsrikedom, receptivitet och arbetsförmåga, som ägnades även små ting, sätts inte i fråga. Men vissa karaktärsdrag framhålls i besläktade ordalag. Med den starka självkänsla som var det centrala draget i hans personlighet tilldelade han säkerligen sig själv den ärofulla rollen som folkrättens räddare (Torsten Gihl). Hög, på en gång avundsjuk om sin makt och angelägen att låta andra känna den (Ivar Afzelius). Det Hammarskjöldska skrivsättet har gjort oss mer ont i detta krig än någonting annat (envoyén i London Herman Wrangel). Han hade i parlamentariska miljöer inte en ledares förmåga att forma samlande paroller och att övertyga, och det låg inte för honom att kompromissa (Nils Herlitz).
    I vad mån Westmans dagbok för oss närmare sanningen om Ham-

 

222 Martin Wahlbäckmarskjölds person kan diskuteras. Den gör å ena sidan inte anspråk på att innehålla annat än subjektiva intryck. Men å andra sidan är den skriven av en "insider", som, om än för det mesta meningsfrände till Hammarskjöld, dock, för att citera Carlgren, inte var någon reservationslös beundrare av honom.
    Som ett karekteristiskt drag i en statsministers sätt att utöva sitt ämbete framhålls ofta antingen att han lämnar sina kolleger mycket lösa tyglar eller att han i en så vid utsträckning som möjligt vill deltaga i beslutsfattandet i förekommande ärenden. Att Hammarskjöld i varje fall hade ambitionen att höra till den senare kategorien framgår bl. a. av en dagboksanteckning av Westman från november 1915. I en nykterhetsfråga förfäktade stats- och finansministrarna olika meningar, varvid den förre, som befarade att kungen skulle följa departementschefens mening, beklagade sig över att det väl aldrig hänt, att en statsminister fått så många beslut fattade mot sin reservation till protokollet som han. Han exemplifierade med en fråga som tycks särskilt ha gått honom till sinnes genom att tillägga, att ingen utomstående väl kunde tänka att ärkebiskopen utnämnts mot statsministerns vilja. Justitieministern replikerade att det väl aldrig hänt, att en statsminister lagt sig så i alla möjliga ärenden som den nuvarande, och att en statsminister väl ej borde göra det utan lämna sådant med förtroende åt departementscheferna. Hammarskjöld genmälde att han tvärtom hade att förebrå sig för att han alldeles för litet hade följt med departementsberedningarna, men han hade omöjligen kunnat göra detta på grund av kriget.
    Man skulle kunna tro att Hammarskjölds lust att lägga sig i detaljer betydde att han snabbt och beslutsamt fattade sina ståndpunkter. Westmans anteckningar bekräftar inte ett sådant antagande. Där talas på flera ställen om Hammarskjölds obeslutsamhet, som fyller kollegerna med oro; beslutsvåndan bidrar inte sällan till den senfärdighet i frågornas avgörande som förut antytts. Till någon del kan vad nu sagts sammanhänga med att Hammarskjöld, åtminstone under den här aktuella perioden, inte tycks ha varit någon fysiskt stark person. Att en regeringschef stundom känner sig sliten och trött är alls inte förvånansvärt, men uttalanden i denna riktning jämte uppgifter om sjukdomsfrånvaro är ofta återkommande i Westmans anteckningar. Talet om obeslutsamhet behöver ingalunda vara oförenligt med det förut återgivna omdömet om kompromisslöshet, nämligen när Hammarskjöld till sist kommit till en klar ståndpunkt.
    Westman har i sin dagbok inte undertryckt de episoder eller egna reflexioner som bekräftar uppgifterna om Hammarskjölds högmod och bristande samarbetsförmåga. Ett exempel på hur han kunde

 

Borggårdsregeringens jurister 223uppträda må återges. Ett förslag om införande av maximipris på råg, havre och korn, som Hammarskjöld tydligen ogillade, föredrogs av jordbruksministern dels före konseljen för Hammarskjöld ensam, dels vid konseljen; inte vid någotdera tillfället sade Hammarskjöld ett ord, men under föredragningen i konselj satt han halvt bortvänd från bordet och stirrade i demonstrativt dåligt lynne ut genom fönstret. Westman tillägger för egen del, att det är ytterst tråkigt att Hammarskjölds dåliga manér och brist på takt skall komma till uttryck på detta sätt. På ett annat ställe i dagboken omnämns att kungen i ett samtal med en UD-tjänsteman sagt, att Hammarskjölds sätt mot kollegerna vore mycket beklagligt och att kungen undrade över att de hade tålamod med honom; de hade dock varit överens om hans oumbärlighet (oktober 1916). Vad angår den bristande samarbetsförmågan var den utåt kanske mest skönjbara konsekvensen därav den förmodligen även på politiska och principiella grunder baserade avogheten mot någorlunda förtroendefulla relationer med riksdagens hemliga utskott.
    Makthavare brukar gärna vilja hänga sig kvar vid makten. Gäller detta också Hammarskjöld? Av Westmans dagbok att döma bör nog svaret bli nej. Hammarskjölds uttalade önskemål att avgå — första gången dokumenterade på dagboksanteckningarnas första dag den 24 juli 1914 — är otaliga. Allvaret i önskemålen, som hade skiftande motiveringar alltefter det förhandenvarande läget och som ibland framfördes inför statsrådskretsen, ibland till kungen, bör väl inte betvivlas, även om tanken på oumbärlighet kan ha funnits med. Den som åtminstone vid ett tillfälle (september 1914) inte tog hotet om avgång på allvar var utrikesministern, K. A. Wallenberg, som yttrade: "Äsch, varför skall han hålla på att kokettera på det där viset." — I förbigående må nämnas, att det var en nästan smittsam osed inom ministären att hota med avgång vid minsta motgång. Finansministern förklarade sig exempelvis skola avgå, om inte regeringen beslöt fordra skriftlig rekvisition vid inköp av brännvin. Regeringen förblev dock oförändrad hela tiden, bortsett från att Hammarskjöld i augusti 1914 lämnade posten som lantförsvarsminister, som han dittills beklätt jämte statsministerämbetet.
    Ett par av Hammarskjölds motiveringar till sina önskemål att avgå är intressanta. I september 1914 undrade han, om han inte kunde göra mest nytta genom att avgå med bibehållet anseende och sedan sitta i Uppsala som ett hot, avskräckande partiledarna från att gå förlångt. I maj 1915 sade han sig rätt länge ha haft den meningen, att han kunde göra Sverige den största tjänsten genom att avgå som statsminister och resa utrikes för att utnyttja sina internationella förbindelser.

 

224 Martin Wahlbäck    Ett undantag från Hammarskjölds uttalade längtan bort från makten inträffade märkligt nog så sent som tre-fyra dagar före regeringens formella avgång. Hammarskjöld förklarade sig då anse avgång nästan som desertering och gjorde, som Westman uttrycker det, kungen ett bud av innebörd att hela regeringen med undantag av utrikes- och jordbruksministrarna skulle stanna kvar. Men kungen accepterade inte budet.
    De många turerna kring de engelska handelsförhandlingarna upptar nästan halva utrymmet i dagboken; det rörde sig ju också om den mest brännbara inrikespolitiska frågan. Motpolerna var de båda excellenserna — folkrättsförkämpen, som samtidigt ängslades för möjliga tyska reaktioner, samt den med anglosachsiskt näringsliv förtrogne affärsmannen. Bland de övriga statsråden kan en klar uppdelning iakttas mellan dem som lutade mot en stram eller mjuk linje när olika delfrågor kom upp till diskussion. Någon analys av den motivkrets som kan ha varit ledande för Hammarskjöld kan inte göras här. Men vill man något lite psykologisera, kan man fästa sig vid upplysningen att den internationellt så orienterade statsministern aldrig varit i England. Hans försök att skyla över denna brist lydde: "Jag känner dock en del engelsmän och har någon kännedom om folket och jag har intrycket, att man måste uppträda med fasthet, om man skall tillvinna sig dess aktning". — Motsättningarna inom ministären förstärktes av att Wallenberg i flera viktiga mellanhavanden med engelsmännen handlade egenmäktigt och sedan hade svårt att inför sina kolleger nöjaktigt förklara och försvara åtgärder för vilka täckning saknades. Dagboken innehåller ett stort antal smädliga uttryck om Wallenbergs sätt att hantera sin uppgift. De emanerar såväl från Westman själv som från andra statsråd och berör också det moraliska planet.
    Justitieministern Berndt Hasselrot hade vid sitt inträde i regeringen nyss utnämnts till president i Skånska hovrätten. Han torde ha varit välkänd inom ämbetsmannavärlden tack vare de år (1906—13) då han var justitieombudsman. Under hans tid skedde inom JO-ämbetet en enastående stegring av aktiviteten. Bland hans talrika framställningar till Kungl. Maj:t bör främst nämnas om humanitet vittnande förslag om lindringar i olika avseenden i strafflagstiftningen. I JO:s ämbetsberättelser, som under hans tid svällde till förut osett omfång, framlade han utredningar om lagskipningens tillstånd och gjorde uttalanden som syftade till en förbättring av olika lagar. Fastän Hasselrot hade sitt politiska hemvist bland de konservativa, var det bland företrädare för vänstern som han fick starkast stöd för sina insatser i ärenden av ömtålig natur.

 

Borggårdsregeringens jurister 225    Hasselrot hade också före statsrådstiden juridiskt författarskap på sin meritlista. Det rörde sig om en kommentar i elva delar till handelsbalken jämte dithörande författningar. Arbetet har av en så sakkunnig bedömare som justitierådet Albert Kôersner betecknats som skarpsinnigt och grundligt.
    C. G. Björling har om Hasselrots person yttrat, att han hade ett impulsivt begär att verka för det rätta och att hans personlighet var vinnande och hans hjärta varmt.
    Den initiativkraft som Hasselrot lade i dagen då han var JO avspeglade sig också i de många propositioner av central betydelse som kom till under hans tid som justitieminister. Följande uppräkning belyser det sagda: inrättandet av ämbetet som militieombudsman, strafflag för krigsmakten och lag om krigsdomstolar, lagarna om avtal, äktenskaps ingående och upplösning, barn utom äktenskap, adoption, expropriation och fastighetsbildning i stad. Men om de diskussioner som kan ha förekommit inom regeringen vid framläggandet av dessa lagförslag innehåller den Westmanska dagboken ingenting. Dess enda notis med juridisk anknytning gäller en principfråga vid en hovrättsråds utnämning, nämligen om befordringssystemet skulle vara slutet inom varje hovrätt för sig eller om sökande från en hovrätt skulle kunna befordras till en annan. Hasselrot förespråkade den senare linjen, men meningarna inom regeringen var delade. Kungen avgjorde saken till Hasselrots fördel. (Hasselrot hade själv som assessor förflyttats från Göta till Svea hovrätt.)
    Någon inre cirkel inom regeringen tycks Hasselrot inte ha tillhört (december 1914: "Sedan jag kom in i ministären har jag aldrig vetat ett dugg"). Det bästa beskedet om Hasselrots inställning får man i de utrikespolitiska frågorna, som Westmans dagbok f. ö. genomgående ägnar sitt huvudintresse åt. Klart är att Hasselrot i mycket hög grad var Tysklands-vän, dock utan att gå så långt som till att plädera för "modig uppslutning" på Tysklands sida. Det är tillräckligt med ett par citat för att beskriva hans uppfattning. "Vi borde driva en sådan politik, att vi för framtiden kunde påräkna Tysklands tacksamhet och därför även dess hjälp" (januari 1915; Wallenberg skrattade åt yttrandet). "Vill ej krig, men en neutralitet så välvillig mot Tyskland, som kan åstadkommas utan direkta folkrättsbrott" (juli 1915).
    Ehuru den presentation som dagboken indirekt ger av Hasselrots person är alltför knapphändig för att tillåta bestämda slutsatser, framträder dock som ett drag i Hasselrots handlande en emotionellt baserad oberäknelighet. När regeringens ledamöter efter avgången samlats för sista gången, tog Wallenberg farväl av Hasselrot med orden: "Förbliv alltid samma stora goda barn som du hittills varit."

16 — 53-163 Svensk Juristtidning

 

226 Martin WahlbäckAvskedshälsningen säger en del om dem båda.
    Konsultativa statsrådet Sigfrid Linnér var en hovrättsjurist som slussades över i administrationen, där han från 1911 tills han blev statsråd innehade den dåförtiden krävande och centrala posten som expeditionschef i civildepartementet. Efter statsrådstiden blev han regeringsråd, landshövding först i Jämtlands och sedan i Uppsala län, ordförande i ett stort antal utredningar och riksdagsman för högerpartiet. Han uppfattade emellertid inte sig själv som partiman och politiker.
    Linnér synes ha varit mer delaktig i regeringspolitiken och mer inflytelserik än som brukat vara fallet med juristkonsulterna. Att det i Westmans dagboksanteckningar mest framträder ifråga om utrikespolitiken beror nog på att dessa som redan nämnts har en stark slagisda åt det hållet. Vill man — med tanke främst på förhandlingarna med England — dela upp regeringen med de förenklade termerna motståndsmän och eftergiftsmän, tillhörde Linnér klart den förra kategorien. På det hela taget stödde han Hammarskjölds politik, även om det är troligt att han inte i lika hög grad ställde folkrättsliga argument i förgrunden. Vid en häftig diskussion inom regeringen i september 1916, då skiljelinjerna betecknades med motstånd mot eller kapitulation för England och där av företrädare för den förra linjen talades om val mellan politiska system, var det realpolitiken som av Linnér sattes i centrum, varom följande utdrag ur dagboken vittnar: "Linnér fortsatte och sade, att det i varje fall vore den övervägande meningen och hans egen åsikt, att vi icke böra göra motstånd, om vi inte äro säkra om att kunna föra den politiken till ett lyckligt slut. Och det kunna vi inte vara. Därför böra vi inte inlåta oss på någon motståndspolitik." De s. k. motståndsmännen kunde alltså inte räkna med Linnérs stöd i alla lägen.
    Till sist en ögonblicksbild från en konselj. Linnér var tydligen känd för att vara sträng i sina bedömningar, något som kungen gärna skämtade med honom om. Vid en konselj föreslog finansministern ett ganska strängt villkor för ett exporttillstånd. Linnér föreslog lindring, vartill finansministern anmärkte, att det var Linnér som vid beredningen föreslagit det strängare, medan finansministern varit böjd för ett mildare. Linnér förklarade, att han tänkt närmare på saken. Härefter hemställde finansminstern, att ärendet skulle utgå. Kungen invände: "Är det inte bäst du passar på att få det avgjort nu idag, medan han är mjuk?"
    Konsultativa statsrådet Steno Stenberg hade inemot fem år varit expeditionschef i justitiedepartementet när han inträdde i borggårdsregeringen.
    Till skillnad från Linnér synes Stenberg ha intagit den rådgivande

 

Borggårdsregeringens jurister 227och mer tillbakadragna hållning som mestadels förbundits med en juristkonsult. I den rollen har han uppenbarligen varit högt uppskattad av sina kolleger. Hammarskjöld har till och med uttalat, att han värderade Stenberg som ämbetsman, jurist och människa så högt, att han ansåg Stenbergs medverkan utgöra en väsentlig förutsättning för lösande av den uppgift som anförtrotts honom. Starka lovord ägnar Nils Alexanderson, som var liberal politiker under Stenbergs statsrådstid och senare hans justitierådskollega, Stenberg både som fackman och som person; i senare hänseendet framhålles bl. a. hans förmåga att skapa kring sig en atmosfär av trygghet, saktmod och arbetstrevnad.
    Det är med hänsyn till det sagda inte överraskande, att Stenberg intar en mycket undanskymd plats i den Westmanska dagboken. Där förekommer då och då en anteckning om att Stenberg instämt med någon kollega men utan att det framgår huruvida han argumenterat till stöd för sin ståndpunkt. Ett expressivt uttalande återfinns emellertid. Det speglar sannolikt en allmän misstro inom ministären mot Wallenberg och lyder: "Såvitt jag kan erinra mig, har jag aldrig av Wallenberg fått en uppgift, som visat sig vara riktig vid undersökning" (november 1915).
    Stenberg övertalades att inträda som justitieminister i den efterföljande ministären Swartz. Vid dennas avgång blev han justitieråd, en post på vilken han kvarstod i 22 år.
    Civilminister Oscar von Sydow var ursprungligen hovrättsjurist, kom över till administrationen, där han var Linnérs företrädare på befattningen som expeditionschef i civildepartementet, och utnämndes 1911 till landshövding i Norrbottens län. Det var den posten han innehade då Hammarskjöld förvärvade honom till sin ministär.
    Westmans dagbok ger intryck att von Sydow var en moderationens förespråkare, i utrikespolitiken med position någonstans mellan Hammarskjöld och Wallenberg. Då kungen i juni 1915 initierade en diskussion med statsråden om möjligheterna att fullfölja neutralitetspolitiken, gjorde Westman i dagboken följande anteckning om von Sydows yttrande: "Han betonade mycket starkt sin vilja att upprätthålla en neutralitetspolitik, så länge detta kunde ske utan att Sveriges värdighet och intressen blevo lidande. Om ett val skulle ske, kunde det endast utfalla så, som kungen angivit, nämligen mot Ryssland. Han slutade med att uttala sig mot alla åtgärder, som kunde föranleda en brytning med England, antydande att man för att undgå en sådan brytning borde visa undfallenhet."
    Följande år antecknar Westman att han hört, att von Sydow var benägen "att visa stor mildhet mot den fosterlandsförrädiska kongress

 

228 Martin Wahlbäcksom Z. Höglund skulle hålla. Den borde ej betraktas som menighet och polisen borde därför ej tilltvinga sig tillträde!" För Westmans ofta dokumenterade kritiklusta går inte heller von Sydow fri. När von Sydow t. ex. ansett att en protestnote som lämnats till England borde tagas tillbaka för att inte göra engelsmännen misslynta, skriver Westman: "von Sydow är verkligen en tyvärr inte sällsynt karaktär: beslutsam intill envishet i småsaker, men svag och eftergiven i stora."
    von Sydow kvarstod som civilminister i ministären Swartz; villkoret var från hans sida att han fick med sig Stenberg som justitieminister. Tiden i den regeringen blev dock kort i det han redan efter några månader utnämndes till landshövding i Göteborgs och Bohus län. Med avbrott för tiden februari—oktober 1921, då han var statsminister, var han kvar som landshövding till dess han 1934 utnämndes till riksmarskalk.
    Nekrologerna vid hans bortgång 1936 är samstämmiga i en utomordentligt hög uppskattning av hans kapacitet. Otto Järte i Svenska Dagbladet betonar exempelvis att han som civilminister ägnade all den arbetskraft han var mäktig på en post som under krigsåren ställde större krav än någonsin på sin innehavare. Järte anser också att han röjde ett habilt handlag gentemot den förbittrade vänsteroppositionen.
    Ecklesiastikministern och dagboksförfattaren K. G. Westman var Uppsalahistoriker — "en av de främsta inom den krets som vid 1890-talets slut fylkades kring Harald Hjärne" (Sture Bolin). Flera av hans tryckta arbeten hade anknytning till rättshistorien. Det renderade honom 1910 professuren i rättshistoria inom juridiska fakulteten i Uppsala, vilket Nils Ahnlund betecknat som en verklig förlust för svensk historisk forskning. En kollega till Westman inom den juridiska fakulteten — Thore Engströmer — har beskrivit honom som för mycket skeptiker för att vara en verklig handlingsmänniska.
    Det går igen i omdömena om Westman att han hade fallenhet för fyndiga sarkasmer. I tryck bevarad är hans kommentar till de politiska studentorganisationernas värvningssträvanden att man var angelägen att "etiketten så tidigt som möjligt klistras på det späda skinnet". (Den som skriver dessa rader minns från höstterminen 1920 spetsigheten i tentatorn Westmans inpass om det missmod som skulle drabba herrar regeringsråd, ifall de visste att min medtentand var okunnig om regeringsrättens existens.)
    Under Uppsala-åren tillhörde Westman det nationellt konservativa lägret. Hans engagemang och förbindelser var mångsidiga. Det torde väl ha varit hans anseende som en högt begåvad företrädare för dessa kretsar som fäst Hammarskjölds uppmärksamhet på honom.

 

Borggårdsregeringens jurister 229    Man kunde frestas tro att dagboksanteckningar om debattrundor inom en regeringskrets i snart sjuttio år gamla frågor skulle ha intresse bara för forskare. Då så inte alls är fallet, får det främst tillskrivas den fräschhet och oförbehållsamma ton, varmed stora som små händelser skildras och författarens egna oförgripliga meningar slås fast.
    Westmans sympatier låg i hög grad på Tysklands sida. Men något fronderi mot den av regeringen proklamerade neutralitetspolitiken synes han inte ha gjort sig skyldig till. Dagboken redovisar flera samtal som han hade med personer som ville att Sverige skulle träda in som Tysklands allierade. Man kan nog säga att också dessa aktivister hade Westmans sympati; till en av dem sade han att han var övertygad om att denne skulle erhålla framtidens erkännande (november 1915). När han inte kunde dela dennes uppfattning, motiverade han det med att han var rädd för en sak, nämligen att Sverige skulle kastas i krig på ett sådant sätt, att folket vore söndrat och ej kände att det måste slåss för en livssak. Ordalagen växlar vid skilda tillfällen, men tankegången är entydig och bestämt uttalad.
    I de engelska förhandlingsfrågorna hade Hammarskjöld i Westman sitt bästa stöd. Westman ansåg erfarenheten visa, att avtal med engelsmännen endast ledde till krav på nya eftergifter. Det svenska folkhushållet borde i stället organiseras för motstånd under en svälttid. Även om man inte kunde vara säker på att kunna hålla ut till slutet, var det angeläget att i det längsta undvika den försämring av förhållandet till Tyskland som eftergifter för England skulle medföra. — Till denna tankegång skulle väl kunna sägas, att om Tyskland verkligen vunnit kriget eller fått till stånd en kompromissfred, så hade säkerligen eftervärlden givit ett bättre vitsord åt den realpolitiska bedömningsförmågan hos den Hammarskjöldska ministären. Det kan vara värt att notera, att dagboken inte innehåller några direkta förutsägelser från någon inom regeringskretsen om vilken av de krigförande parterna som skulle gå slutligt segrande ur kriget.
    När Westman efter regeringens avgång återgick till sin professur, hade han fortfarande en mångårig politisk bana framför sig. Han blev 1919 invald i riksdagen som representant för jordbrukarnas riksförbund, sedermera bondeförbundet efter sammanslagningen av de båda partierna. I Pehrsson-Bramstorps s. k. semesterregering ingick han som utrikesminister. Sedan följde nära sju år som justitieminister, först i koalitionsregeringen socialdemokrater— bondeförbundare och därefter i samlingsregeringen; denna senare måste han emellertid, tillsammans med riksdagsmannaskapet, lämna 1943 på grund av sjukdom. Westman kom sålunda att vara den ende svenske politiker — och en av de få i Europa över huvud — som satt i regeringsställning under båda världskrigen.