BrB 23:2 första stycket — ett genmäle
Olle Hoflund har med buller och bång kritiserat min, Stockholms tingsrätts och Svea hovrätts uppfattning i det s. k. terroristmålet (Operation Leo) såvitt gäller innebörden av uttrycket "annat sådant hjälpmedel" i 23 kap. 2 § brottsbalken som handlar om förberedelse till brott.¹ Kanske bör också de tre justitieråd, som beslöt att inte bevilja prövningstillstånd i målet, känna sig pikade?
    Hoflunds 44 sidor långa uppsats inleds och avslutas med allvarliga varningar för mina och nämnda domstolars uppfattning i frågan och de förfärliga konsekvenser av icke angiven art som den skulle kunna leda till.
    Även om jag känner mig smickrad av den stora uppmärksamhet Hoflund visat mig — kritiken riktar sig mer mot mig personligen än mot domstolarnas avgöranden — har han inte lyckats övertyga mig. Hoflunds kritik utgår från konstaterandet att jag anser att "ett enstaka föremål, som inte har något speciellt brottsligt användningsområde, är att anse som brottsverktyg enligt 23: 2". Det är en total och svårförklarlig missuppfattning såsom framgår för var och en som själv tar del av min framställning i SvJT 1983 s. 441 ff. Där framhåller jag vid upprepade tillfällen att det måste vara fråga om en samling av föremål vilken som sådan är särskilt lämplig att begagna vid en viss typ av brottslighet. Bl. a. anförs (s. 450 och 455):

 

Ju enklare ett brott är att utföra desto mindre förberedelser krävs. Redan anskaffandet av sprängämne eller dyrk i syfte att begå inbrottsstöld innebär normalt tillräckligt stor fara för brottets fullbordan för att ansvar skall inträda. Omvänt förhåller det sig så att ett komplicerat brott fordrar långvariga och omfattande förberedelser. Det av Kröcher planerade människorovet utgör närmast ett ytterlighetsexempel på sistnämnda förhållande. Först sedan en betydande del av planläggnings- och undersökningsarbetet fullbordats och den mest väsentliga utrustningen anskaffats kan faran för ett sådant brotts fullbordan anses ha nått den punkt där den inte längre är ringa. När väl ett långvarigt, omfattande och kostsamt förberedelsearbete nedlagts måste å andra sidan faran för brottets fullbordan bedömas som betydande inte minst med hänsyn till den styrka i det brottsliga uppsåtet som gärningsmannen därmed visat.
--
    Den egendom som beslagtagits i målet utgör en tämligen heterogen samling av föremål som kan tänkas vara mer eller mindre lämpliga att använda för brottsligt ändamål. Eftersom varje föremål inte kan vara att anse som hjälpmedel enligt 23 kap. 2 § brottsbalken endast därför att det ingår i denna samling synes det vara lämpligt att i skilda underavdelningar granska olika grupper av föremål allt efter den brottstyp vid vilken föremålen enligt åklagarens påstående var avsedda att användas. Härvid är att märka att vissa föremål, sedda var för sig, kan tänkas vara lämpliga att använda vid mer än en brottstyp. Så är även fallet med de i lagtexten uppräknade brottsverktygen. Vapen kan sålunda komma till användning inte bara vid våldsbrott såsom mord och misshandel utan även vid tillgreppsbrott såsom rån och frihetsbrott såsom människorov. Likaså kan sprängämne utnyttjas för att begå såväl grov stöld som skadegörelse och allmänfarlig ödeläggelse.

 

Vad frågan gäller är om en samling av föremål — för att kunna betraktas som brottsverktyg enligt 23: 2 — måste ha en sådan "rumslig gemenskap" att alla föremål är samlade på samma ställe, vilket Hoflund synes mena.² Frågan besvarades nekande av domstolarna i terroristmålet. Däremot framhölls att den som tagit befattning enbart med visst eller vissa föremål i en sådan samling för att kunna straffas för förberedelse till brott vid befattningen måste

 

¹ SvJT 1985 s. 1 ff.

² A. tidskr. 1985 s. 45.

17-53-163 Svensk Jurisuidning

 

ha känt till hela eller en väsentlig del av samlingen och även haft kännedom om den brottsliga användning som var avsedd. Domstolarnas uppfattning avfärdas av Hoflund med två meningar: "Tekniken är alltså mycket användbar. Frågan är om den motsvarar rättssäkerhetens krav."
    Hoflund motiverar inte sin uppfattning att en samling av föremål för att kunna betraktas som brottsverktyg enligt 23: 2 måste ha en "rumslig gemenskap". Om man accepterar hans uppfattning synes man emellertid ha begränsat tillämpningen av den aktuella konstruktionen huvudsakligen till okomplicerade brott sådana som förberedelse till grov stöld där den presumtive gärningsmannen bär med sig hela sin verktygsarsenal. Om en person som har för avsikt att begå människorov samlar ihop ett antal föremål vilka tillsammans är särskilt ägnade för utförandet av detta brott, synes det svårt att förstå varför han skall dömas för förberedelse till människorov bara om hela samlingen finns på en och samma plats men inte om den fördelats t. ex. så att vapen och annan utrustning, som skall användas vid bemäktigandet av offret, förvaras i gärningsmannens bostad medan resterande del av samlingen lagras i den lokal där offret skall hållas inspärrat.
    Vid mer komplicerade brott finns det i regel flera medverkande. Om samlingen av föremål i det senast anförda exemplet sålunda plockats ihop av flera sammansvurna, som alla känner till brottsplanen och vilken utrustning som behövs för att genomföra den, hur skall man då bedöma det straffrättsliga ansvaret enligt Hoflund? Skall alla frikännas därför att ingen av dem tagit befattning med samtliga föremål?
    Hoflund menar att med den teknik som domstolarna använt i terroristmålet "kan alltså befattning med vilket oskyldigt föremål som helst föranleda ansvar".³ Som exempel anförs Lennart som "ansågs vara förfallen till ansvar för förberedelse sedan han köpt två presenningar" och ett annat fall där ansvar ådömdes en tilltalad som "hämtat och förvarat sminkutrustning". Läsaren bibringas intrycket att detta var allt som lades de tilltalade till last och att de i övrigt inte var inblandade i Kröchers planer.
    I själva verket förhöll det sig på det sättet att dessa två personer tillhördekärnan kring huvudmannen Kröcher. Lennart befanns sålunda av domstolarna vara den som under hela planläggningen stått Kröcher närmast och haft den mest ingående inblicken i dennes planer. Lennart dömdes för sin befattning inte bara med presenningar utan också med pistoler, sprängämnen m. m. liksom han i målet övertygades om en rad andra brott såsom försök till allmänfarlig ödeläggelse (sprängning av en bilbomb i centrala Stockholm). Den andra personen dömdes för befattning med polisradiomottagare m. m. (men friades av hovrätten från ansvar för sin befattning med maskeringsutrustningen därför att hovrätten inte funnit visat att denna ingick i Kröchers planläggning beträffande människorov) liksom för en rad andra brott såsom försök till allmänfarlig ödeläggelse.

Thorsten Cars

 

³ A. tidskr. s. 45.