Immunitet och ubåtar än en gång — kort replik
I SvJT 1985 s. 68 ff har docent Ove Bring på några punkter bemött min artikel i SvJT 1984 s. 321 ff "Immunitet för spionerande ubåtar?". Det kan vara skäl att helt kort ta ställning till vad som anförts.
    Det bör först konstateras att Bring refererar både till min artikel och till en artikel av Ingrid Delupis i American Journal of International Law. Det kan för läsaren vara svårt att veta när kommentarerna avser min framställning och när de gäller hennes artikel. Den som är intresserad av frågan behöver jämföra texterna.
    Enligt Bring har Delupis och jag rätt i "att kuststatens väpnade ingripanden för att skydda sitt territorium från intrång inte behöver (eller inte skall) rättfärdigas med hänvisningar till immunitetens erodering eller förverkande". Däremot skulle detta tydligen vara nödvändigt för militära åtgärder som visitation, förhör och utredning. Bring utgår från att immuniteten gäller "alla former av statlig maktutövning, såväl judiciell, administrativ som militär".
    Resonemanget verkar motsägelsefullt. Eftersom det är en väl etablerad folkrättsregel att främmande örlogsfartyg åtnjuter immunitet1 utgår man först från att så är fallet. Väpnade ingripanden kan dock göras för att skydda territoriet från intrång. Mot väpnade ingripanden föreligger således ingen immunitet. Militära och andra åtgärder — som inte innefattar bruk av våld —kan dock behöva vidtagas för att genomföra en sådan utredning som är påkallad i den nationella säkerhetens intresse. "Det är mot denna bakgrund som tesen om 'eroderad' eller 'förverkad' immunitet fyller en funktion," skriver Bring. Man förklarar (1) att immunitet föreligger och (2) att den är "eroderad" eller "förverkad" när en kränkning har skett.
    Det är svårt att acceptera denna konstruktion. Antingen föreligger immunitet — och då gäller den även för rättsstridiga handlingar — eller inte. (För rättsenliga handlingar behövs för övrigt ingen immunitet.) Det enda undantaget är att immuniteten kan hävas, i mindre eller större utsträckning, men detta kan göras endast av krigsfartygets hemstat.
    Jag har hävdat att immuniteten innebär skydd mot judiciella och exekutiva

 

1 "Örlogsfartyg äro däremot (i motsats till handelsfartyg och andra privatfartyg) under uppehåll i en främmande stats territorialvatten på grund av en allmän folkrättslig regel helt undantagna från detta lands jurisdiktion. De åtnjuta immunitet eller, såsom det stundom heter, 'exterritorialitet'. Å örlogsfartyget gäller endast dess hemlands lagstiftning och jurisdiktion. Örlogsfartyget skall visserligen ställa sig till efterrättelse av den främmande staten utfärdade föreskrifter beträffande hälsovård, lotsning, tull, trafik, allmän ordning o. s.v., men det kan icke göras till föremål för visitation, åtal kan icke väckas och inga verkställighetsåtgärder kunna riktas mot detsamma. Sålunda kan t. ex. häktning icke verkställas ombord på ett utländskt örlogsfartyg.", Torsten Gihl, Huvuddragen av den allmänna folkrätten, Stockholm 1956, s. 220. 

334 Immunitet och ubåtaringripanden men inte mot tillgripande av vapenmakt. Vilka åtgärder som vidtas blir naturligtvis beroende av omständigheterna i varje särskilt fall. Det kan som i Hårsfjärden bli fråga om sjunkbomber och minor. Mer våld än nöden kräver kan inte motiveras. Om en ubåt tvingats intaga övervattensläge skall den därefter prejas, identifieras och för vidare åtgärder föras till en ankarplats. Om det är nödvändigt skall vapenmakt utan föregående varning tillgripas. Våld eller hot om våld finns således hela tiden i bakgrunden.
    Enligt min mening bör utredningar av eventuella framtida incidenter kunna komma till stånd efter samma linjer som i U 137-affären. Om ubåtens hemstat vägrar att medverka kan ubåten, sedan den förts till en ankarplats, kvarhållas på obestämd tid. Ett eventuellt flykt- eller fritagningsförsök kan omedelbart mötas med vapenmakt. Man bör kunna räkna med att hemstaten— förr eller senare — går med på att medverka i utredningen.


Rolf H. Lindholm