Åtalsunderlåtelse och psykisk störning
Bakgrund
Svensk rätt bygger på principen om absolut åtalsplikt. Detta innebär att en åklagare är pliktig att åtala så snart han finner tillräckliga bevis för att någon gjort sig skyldig till brott. Bestämmelsen om absolut åtalsplikt gäller ej i alla länder. Exempelvis kan i USA åklagaren pröva huruvida åtal är ändamålsenligt från allmänhetens synpunkt och åtala först om så är fallet. Detta kallas för relativ åtalsplikt. Även i Sverige finns regler om undantag från det absoluta kravet på åtal. Enligt rättegångsbalkens 7 kap. 4 § kan åtal underlåtas om brottet uppenbarligen företagits under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken och åtal ej är påkallat av särskilda skäl. Sådan åtalsunderlåtelse förutsätter vanligtvis att sluten psykiatrisk vård eller vård i vårdhem eller i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda kommer till stånd utan att lagföring sker men kan även tillämpas om den psykiskt störde vårdas under frivilliga former. I de fall gärningsmannen gjort sig skyldig till våldsbrott kan s.k. 0-fallsrubricering bli aktuell. Detta innebär att endast utskrivningsnämnd (inte överläkaren) har rätt att besluta om permission och (försöks-)utskrivning.

 

Förekomst av åtalsunderlåtelse
Det har hävdats att en sådan åtalsunderlåtelse är vanlig även vid svåra brott. Denna uppfattning synes bygga på en stencilerad rapport utförd vid Kriminalvetenskapliga Institutet i Stockholm av Roes och Nordenström (1967). Dessa författare anför att 12 procent av samtliga som år 1965 anmäldes för mord, dråp, dråpförsök, misshandel med dödlig utgång och förberedelse till mord blev omhändertagna för vård utan att åtal väcktes. Siffran var något högre för år 1957 eller 14 procent. Roes' och Nordenströms stencil har återgivits okommenterad i det förslag till rättspsykiatrisk regionvård som socialstyrelsen utarbetade år 1981 (ASV-rapporten), och som ligger till grund för dess rättspsykiatriska planering. Systematisk redovisning av förekomsten av åtalsunderlåtelse vid psykisk störning saknas. För att få en mera säker uppfattning om hur åtalsunderlåtelse används vid grova brott då psykisk störning är för handen har vi valt att granska rikspolisstyrelsens belastningsregister. Vi har därvid utgått från grova brott som i sin straffskala har ett minimistraff uppgående till fängelse minst fyra år.
    Åren 1971—76 varierade totala antalet åtalsunderlåtelser på grund av psykisk störning mellan 712 och 910 årligen.
    Utvecklingen från år 1974 framgår av Tabell 1. Som jämförelse redovisas i tabellen även antalet personer som genom dom överlämnats till sluten psykiatrisk vård eller till vård i specialsjukhus enligt omsorgslagen. Antalet patienter som överlämnas till vård såväl genom domstolens dom som efter åtalsunderlåtelse har sjunkit kraftigt det senaste decenniet. Nedgången är störst ifråga om antalet åtalsunderlåtelser.
    Vid mycket grova brott är åtalsunderlåtelse ovanligt. Åren 1966 — 81 lagfördes 1 864 personer för mord, dråp, grovt rån, människorov, grov allmänfarlig ödeläggelse eller försök till dessa brott. Endast 4,5 procent av dem erhöll åtalsunderlåtelse. Skillnaden gentemot Roes och Nordenström torde bero på en allmän nedgång för andelen åtalsunderlåtelser sedan deras undersökning gjordes (jfr Tabell 1). Sammanlagt 30 personer erhöll åtalsunderlåtelse för mord eller dråp eller försök därtill. När det gäller fullbordade mord eller dråp

 

är åtalsunderlåtelse mycket ovanligt. Endast 4 personer erhöll åtalsunderlåtelse under hela 16-årsperioden. I samtliga fall rörde det sig om mord eller dråp av eget barn. Två kvinnor dränkte sina döttrar, ett respektive fyra år gamla. Den ena av dem företog omedelbart efter brottet ett allvarligt självmordsförsök. Båda blev rättspsykiatriskt undersökta men omhändertagna för vård enligt lagen om sluten psykiatrisk vård (LSPV) utan domstolsprocess. Den ena kvinnan bedömdes psykiatriskt som en lågt begåvad person som periodvis haft lynnesväxlingar av manisk natur. Man kunde vid undersökningen inte få någon förklaring till hennes handlande, hon tedde sig "något uppvarvad med lätt psykomotorisk oro" men i övrigt företedde hon inga symtom på sinnessjukdom. Man fann ej heller någon ånger eller oro över vad som inträffat. Kvinnan hade vid ett par tillfällen under början av 1970-talet vårdats på psykiatriskt sjukhus för perioder med agitation under vilka hon vid något tillfälle även hade hallucinerat. Den andra kvinnan hade under ett års tid haft tankar på att dränka sin dotter (som led svårt av eksem). Hon hade tidigare vårdats på psykiatriskt sjukhus för depressiva besvär.  Även den döda flickans mormor hade flera gånger varit intagen på mentalsjukhus för depressiva besvär. Bedömningen i den rättspsykiatriska undersökningen blev sinnessjukdom (reaktivt depressionstillstånd) hos psykoastenisk, psykoinfantil, något debil person. I undersökningen anfördes att hon av "psykologiska skäl" borde befrias från personlig inställelse inför rätta.

 

Tabell 1 Antal psykiskt störda lagöverträdare som genom dom överlämnats till sluten psykiatrisk vård eller till vård i specialsjukhus enligt omsorgslagen samt antal åtalsunderlåtelser (1974-1982)

	1974	1975	1976	1977	1978	1979	1980	1981	1982
Sluten psykiatrisk vård	437	404	371	376	349	344	348	303	351
Vård i specialsjukhus enligt omsorgslagen*	14	7	8	6	4	5	12	7	6
åtalsunderlåtelse enligt RB 20:7 p 4**	712	886	800	619	515	514	479	478	474

^* På grundval av internstatistik i socialstyrelsen

^** Rättsstatistisk Årsbok

 

    Rättspsykiatrisk undersökning utfördes inte beträffande övriga två för barnamord registrerade. En man erhöll åtalsunderlåtelse efter att med 30 knivhugg ha dödat sin son samt tillfogat hustrun livshotande skador. Han hade före brottet vårdats på psykiatriskt sjukhus för reaktiv psykos och depression (två självmordsförsök).
    Åklagaren synes ha tvekat inför beslutet om åtalsunderlåtelse. Han grundade detta bl. a. på att läkarutlåtandet utvisade att varken mannen själv eller hans svårt knivskadade hustru bedömdes kunna medverka vid en rättegång. Då så var fallet skulle domstolen ändå vid sitt domslut helt få lita till det skriftliga material som förelåg redan vid åtalsprövningen. Åklagaren anförde dessutom att frågan om utskrivning från sjukhus ändå kom att stå under utskrivningsnämndens prövning, eftersom mannen vårdades enligt LSPV såsom s. k. 0-fall. Som ytterligare skäl för beslut om åtalsunderlåtelse anförde åklagaren att det rörde sig "om brott inom familj på enskilt område".

 

    Det fjärde fallet var en kvinna som flera gånger vårdats för reaktiv depression. Två månader efter det att hon gjort ett allvarligt självmordsförsök med tabletter och gas dödade hon sin fyraåriga dotter genom strypning. Hon försökte därefter begå självmord genom att ta en stor dos tabletter och lägga sig i badkaret. Hon lade fram försäkringshandlingar, testamente och andra handlingar som hon bedömde att man behövde ha tillgång till vid hennes död. Hon fördes medvetslös till sjukhus. Gärningen bedömdes som ett s.k. utvidgat självmord och ansvarig vårdläkare bedömde risken för nya självmordsförsök i framtiden vara stor, om hon skulle behöva genomgå omfattande rättslig utredning och rättegång. Patienten vårdades därefter under nära tre år påsjukhus för depressiva besvär.

 

Sammanfattning och slutsats
Denna utredning ger vid handen att åtalsunderlåtelse ytterst sällan sker då det är fråga om grova och fullbordade brott. Även vid försök till grova brott är åtalsunderlåtelse ganska ovanlig. Uppfattningen att åtalsunderlåtelse skulle vara vanlig vid grova brott är felaktig. I de fall då åtalsunderlåtelse har tillämpats för fullbordade dråp eller mord har det rört sig om svårt sjuka personer, vilka tagits om hand för brott enligt LSPV, och för brott (barnamord) där lagstiftningen ända sedan 1700-talet intagit en alltmera förståelsefull och förlåtande attityd.
    Den restriktiva praxis som tillämpas i Sverige i fråga om åtalsunderlåtelse för grova brott bör inte ändras. Beträffande dem som genom åtalsunderlåtelse överlämnats till sjukhusvård har i några fall betydande vårdtekniska problem uppstått. Dessa synes sammanhänga med att brottet aldrig blivit föremål för prövning i domstol. Den strikta praxis som är rådande i Sverige i fråga om åtalsunderlåtelse är bara av godo.

Lars Lidberg Nils Wiklund

 

Referenser
ASV-rapporten. Förslag till rättspsykiatrisk regionvård, planeringsunderlag utarbetat av en särskild arbetsgrupp inom socialstyrelsen, 1981
Roes, I. & Nordenström, B., Mord och dråp i Sverige 1957 och 1965. Stencil utgiven av Kriminalvetenskapliga institutet vid Stockholms universitet, 1967
Strahl, I. och medarbetare, Om påföljder för brott. Kriminologisk handbok utgiven av Karl Schlyter. Wahlström & Widstrand, Stockholm 1948