40 par spö
Spöstraffet är i vårt land förvisat till historien; det avskaffades genom en kunglig förordning av 1855. Den exakta beskrivningen av spöstraffet såsom rättslig företeelse är därför förbehållen de rättshistoriska specialisterna. Såsom historisk företeelse möter det dock den allmänt historiskt intresserade läsaren i den lättillgängliga 1734 års lag liksom i andra något mera svårtillgängliga källor, såsom kungliga förordningar och domböcker. Det kan därför tänkas vara av intresse för en bredare krets att taga del av en liten tolkningssvårighet i samband med spöstraffet.
Huvudregeln om spöstraff i 1734 års lag återfinns i Straffbalken 5: 2 och lyder: "Med spö straffes man, och qvinna med ris. Ej må man straffas med flera, än fyratijo par spö; och ej qvinna med flera, än tretijo par ris." Samma typ av formulering möter läsaren redan i den föregående balken, Missgärningsbalken, i en lång rad fall, t. ex. MB 7: 4, 9: 2, 11: 3 och 4.
En vanlig tolkning — för de flesta nutida läsare kanske rentav den naturliga — är att spö i uttrycket 40 par spö är liktydigt med spöslag. För den med detta straff helt obekante läsaren skulle innebörden av uttrycket då rimligen bli 40×2 = 80 spöslag. Den något mera insatte läsare som känner till att straffet exekverades med två med varandra sammanbundna spön torde dock uppfatta ordet "par" såsom syftande på de sammanbundna spöna och därmed i stället vilja ge uttrycket innebörden 40 spöslag utdelade med ett spöpar.
Nu finns emellertid en formulering i SB 5: 1 — således den paragraf som omedelbart föregår lagens huvudregel om spöstraff — vilken icke låter sig förena med nyssnämnda tolkning. Stället lyder: "Fälles någor til arbete, eller at mista hud, förthy at han ej orkar böta, och är ej kropsplichten vid brottet i thenna Lag utsatt; tå räknas ... tre daler emot ett par spö, och fyra daler emot ett par ris, try (d. v. s. tre) slag af hvartdera paret."
Liknande formuleringar kan utan svårighet uppletas i lagstiftning både före och efter 1734, t. ex. Krigsartiklarna av den 31 mars 1798 14: 73: "Högsta kroppsplikt är nio gatlopp eller fyrtio par spö eller trettio par ris, tre slag av vartdera paret.", Lagkommitténs förslag till Utsökningsbalk 1714: "Högsta antalet gatlopp motsvaras av 13 par spö, tre slag av vartdera par", liksom i rättspraxis, t. ex. Uppsala rådhusrätts dom den 28 oktober 1816: "Anders Nordberg döms för fickstöld ... till 40 par spö, tre slag av paret". Dessa exempel är blott ett smakprov av ett rikhaltigt och mycket intressant material som välvilligt ställts till mitt och Svenska akademiens ordboks redaktions förfogande av f. d. borgmästaren Frey Björlingson, Uppsala.
Av materialet framgår klart att den inledningsvis nämnda tolkningen spö = spöslag, är helt omöjlig. Den enda möjliga tolkningen är i stället spö = spön. Att märka är nämligen att "spö" i lagens uttryck "fyratijo par spö" måste utgöra exempel på den i äldre svenska från fornspråket ärvda pluralformen utan ändelse hos bl. a. enstaviga neutra slutande på vokal (t. ex. flera bi el. bo el. knä). Den i nutida svenska (utom i götiska och sydsvenska dialekter) allenarådande pluraländelsen -n (i t. ex. bin, knän och bon) torde ha befunnit sig i framväxt under 1700-talet men har uppenbarligen icke vunnit insteg i 1734 års lags språk.
Såvitt jag kan förstå är det väsentligen denna språkliga tillfällighet som bär