Kanadensiskt prejudikat klargör ombudsmannens (JOs) kompetens.
Ombudsmannainstitutionen (JO) har sedan slutet av 1960-talet vunnit fotfäste i Kanadas provinser. Endast den minsta provinsen, Prince Edward Island, saknar ännu ombudsman. De provinsiella lagar som reglerar vederbörande ombudsmans uppgifter är alla tydligt inspirerade av lagstiftningen i Nya Zeeland, det första land utanför Skandinavien som införde ombudsman (år 1962). Ombudsmannens tillsynskompetens är bestämd genom regler som rätt mycket skiljer sig från dem i Sverige. Av intresse är särskilt att notera att ombudsmannen endast kan befatta sig med förvaltningsakter. I flera av provinserna, bl. a. British Columbia, används härvid uttrycket "a matter of administration" för att ange vad ombudsmannen kan ingripa mot. I vissa provinser varierar ordalagen, men knappast den sakliga innebörden, något. Endast New Brunswicks och Nova Scotias lagar skiljer sig mera tydligt frånde övriga provinsernas på denna punkt. De anger att ombudsmannens kompetens gäller frågor om "the administration of any law".
    Vad som ryms in under uttrycket "a matter of administration" eller snarlika termer är inte utan vidare klart. Frågan har stötts och blötts länge, inte bara i Kanada utan också i Nya Zeeland och Australien. Flera gånger har frågor rörande ombudsmannens kompetens dragits inför domstol, dock utan att leda fram till något avgörande som fått räckvidd utöver det enskilda fallet. Helt nyligen har emellertid Kanadas högsta domstol (the Supreme Court of Canada) meddelat dom i ett dit fullföljt mål som bl. a. gällde just innebörden av uttrycket "a matter of administration". Målet (British Columbia Development Corporation and The First Capital City Development Company limited./. Karl A. Friedmann, Ombudsman; dom 22 november 1984) har väckt stort intresse och domen, som klargör att ombudsmannens kompetens är mycket vid, kommer säkerligen att studeras och åberopas inte bara i Kanada utan även i Nya Zeeland och Australien jämte andra länder där ombudsmannens kompetens är bestämd på likartat sätt.
    Bakgrunden till målet är i största korthet följande. Ett restaurangföretag drev sedan länge sin rörelse på en arrenderad strandfastighet i en stad i British Columbia. Arrendetiden gick ut den 31 december 1981. År 1978 hade fastigheten förvärvats av ett bolag som ägdes av provinsregeringen och var dess organ för markexploatering. Bolaget lät meddela restaurangföretaget att marken skulle disponeras för annat ändamål när arrendet gick ut varför kontraktet inte kunde förnyas. Företaget ville, helt naturligt, fortsätta med sin verksamhet och upptog förhandlingar med bolaget. Till en början såg det ut som en kompromiss var möjlig. Bolaget avsåg att bygga ett hotell på fastigheten och företaget kunde eventuellt få driva hotellrestaurangen. Småningom stod det dock klart att någon kompromiss inte var möjlig utan att restaurangrörelsen måste upphöra. Restaurangföretaget vände sig då till ombudsmannen för British Columbia och klagade över bolagets omedgörlighet. Ombudsmannen tog upp saken och infordrade handlingar från bolaget.
    Bolaget svarade genom att stämma ombudsmannen inför provinsens Supreme Court med yrkande att denna skulle förklara att ombudsmannen inte var behörig ta upp saken eftersom det här inte förelåg "a matter of administration" utan ett rent affärsmässigt förhållande där provinsregeringen ville

 

driva en viss linje genom bolaget. Domstolen (the Chief Justice som ensamdomare) gav bolaget rätt och beordrade ombudsmannen att lägga ned sin undersökning. Ombudsmannen vädjade till provinsens Court of Appeal vilken, med två röster mot en, undanröjde den lägre instansens dom och förklarade ombudsmannens behörig. Nu vände sig bolaget till Kanadas högsta domstol (the Supreme Court of Canada) med sin talan. The Attorney General för British Columbia intervenerade på bolagets sida. Ombudsmännen i tre av Kanadas provinser (Ontario, Quebec och Saskatchewan) intervenerade i sin tur på sin kollegas från British Columbia sida. De hade allt intresse av att se honom vinna målet eftersom deras kompetens var bestämd på exakt samma sätt. Efter huvudförhandling i januari 1984 kom så domen den 22 november samma år. Domen gav ombudsmannen helt rätt: han var behörig att upptaga klagomålen mot bolaget. Värdet av domen förstärks därav att de fem domarna som deltog i avgörandet var helt eniga.
    Domen spänner över inte mindre än 49 sidor. Referenten, med vilken de övriga ledamöterna instämde, tog punkt för punkt upp frågan om förutsättningarna för ombudsmannens rätt att ingripa var uppfyllda. Även sådana punkter togs upp där ombudsmannens behörighet inte egentligen hade satts ifråga. Sålunda fastslog referenten t. ex. att bolaget var ett provinsregeringens organ vars verksamhet stod under ombudsmannens tillsyn. Vidare uttalades att restaurangföretaget måste anses ha haft rätt att framföra klagomål till ombudsmannen. Störst intresse ur prejudikatsynpunkt tilldrar sig givetvis behandlingen av frågan huruvida den sak som ombudsmannen tagit upp kunde rubriceras som "a matter of administration". Bolaget hade ju gjort gällande att dess mellanhavande med restaurangföretaget var rent affärsmässigt och därför ingen förvaltningsakt. Referenten framhöll att innebörden av orden "administration" och "administrative" ingalunda uteslöt att orden kunde användas som beteckning också på ett regeringsorgans beslut i angelägenhet av affärsmässig art. Tvärtom, ordens betydelse var vid nog för att inbegripa all verksamhet som ett regeringsorgan utövade i enlighet med regeringens policy, ekonomisk eller inte. Referenten hämtade stöd för sin ståndpunkt i uttalanden i engelsk juridisk litteratur och i en dom avkunnad av provinsen Ontarios Court of Appeal. Efter att ha bemött vissa uttalanden som gjorts i första och andra instans vid behandlingen av det nu förevarande målet framhöll referenten som sin mening att frasen "a matter of administration" omfattade allt som regeringsorgan gjorde för genomförande av regeringens policy. De enda undantagen var den lagstiftande församlingens och domstolarnas verksamhet. Där saknade ombudsmannen behörighet att ingripa. I det aktuella fallet stod det klart att bolagets mellanhavande med restaurangföretaget var "a matter of administration" och ombudsmannen var följaktligen behörig att ingripa.
    Domen kommer säkerligen att bli prejudicerande i hela Kanada, möjligen dock med undantag för provinserna New Brunswick och Nova Scotia.

Ulf Lundvik