Vittnespsykologiska aspekter på bevisvärderingsmetodik
Några funderingar kring det juridiska arbetssättet.
En för vår rättsuppfattning grundläggande princip är att 'hellre fria än fälla'. Domstol skall för att avkunna fällande dom vara övertygad om den tilltalades skuld 'bortom rimligt tvivel'. Med tanke på detta är det förvånande, att den processrättsliga litteraturen, förarbeten och lagtext ägnar så förhållandevis litet intresse åt metodproblemen vad gäller att rättssäkert avgöra sakfrågan, dvs. ta reda på vad som verkligen hänt i det enskilda fallet. I stället ägnar man stort intresse åt rättstillämpningen, dvs. tolkningsresonemang om vilka rättsregler som är tillämpliga på det enskilda fallet och om hur dessa skall tillämpas. I relationen mellan den allmänna regeln och det unika fallet måste emellertid utredningen av det unika fallet prioriteras och vara styrande för tillämpningen av de allmänna principerna och rättsreglerna. Nödvändig utredning för fastställande av fakta i ett brottmål får inte hindras av en rigid tillämpning av principer, och först när en brottslig handling kunnat tveklöst påvisas och säkert bindas till en viss person eller vissa personer blir det aktuellt att föra resonemang om tillämpning av de allmänna straffrättsliga reglerna.
    Det vore till gagn för rättssäkerheten om lika stort intresse som ägnats åt rättstillämpningsfrågor kom att ägnas åt metodfrågor vad gäller att fastställa sakförhållandena i det enskilda fallet. De senare är inte mindre intellektuellt stimulerande än de förra. Rättssystemets nuvarande ringa intresse för bevisvärderingsfrågor återspeglas i lagstiftningens mer eller mindre explicita intentioner att dessa ej bör bli föremål för granskning i Högsta domstolen. Detta är otillfredsställande med hänsyn till den osäkerhet och brist på systematik, som föreligger vid tolkning och värdering av utsagebevisning — men kanske oviljan att tillåta överprövning just är en följd av denna osäkerhet. Betecknande är att vid en diskussionsafton i Svea hovrätt nyligen, anordnad av Svenska avdelningen av Internationella juristkommissionen under rubriken 'Kan vi lita på våra domstolar' avfärdades bevisvärderingsproblematiken med en enda replik: "Bevisvärderingsfrågor är så besvärliga, så dem ska vi inte ge oss in på här".
    En orsak till svårigheten att finna vägar att metodiskt förbättra bevisvärderingen av utsagor kan tänkas vara, att man i uttolkningen och tillämpningen av de processrättsliga principerna inte vägt in möjligheten och behovet av att utnyttja relevant psykologisk kunskap och utredningsmetodik. De processrättsliga principernas utformning och omfattning invaggar oss lätt i föreställningen, att rättegångsförfarandet är rättssäkert och oklanderligt. Det förefaller emellertid vara så att dessa principer delvis bygger på eller i varje fall tolkas utifrån felaktiga psykologiska antaganden. Med den dokumenterade psykologiska kunskap vi numera besitter om hur människor fungerar och om hur utsagor tillkommer och förändras finns det anledning att kritiskt granskade processrättsliga principernas innebörd och deras betydelse och samspel i rättsförfarandet. Beträffande detta vill jag inom ramen för denna artikel endast ge några kortfattade kommentarer utifrån vittnespsykologisk synvinkel.
    Den övergripande omedelbarhetsprincipen, som föreskriver att domen får grun-

 

680 Astrid Holgersondas enbart på vad som framläggs och förekommer vid huvudförhandlingen, är inte obetingat befrämjande för den enskildes rättssäkerhet. Domstolen gör visserligen en omedelbar (= oförmedlad) upptagning av utsagebevisningen, men omedelbarheten (= spontaniteten) vad gäller utsageuppgifterna om sakförhållandena är sedan länge förverkad, när ett mål kommer till huvudförhandling flera månader eller kanske ett eller ett par år efter det att det ifrågavarande händelseförloppet inträffat. Möjligen kan man tala om omedelbarhet i den framställning som görs i huvudförhandlingen men däremot inte om omedelbarhet vad gäller innehållet i framställningen. Tvärtom kan man räkna med att framställningens innehåll är noggrant begrundat. Detta gynnar den som har förmågan att begrunda och att själv agera övertygande och säkert och/eller har en advokat eller åklagare, som besitter dessa egenskaper och som dessutom har de juridiska kunskaper, som behövs för att på ett optimalt sätt framlägga saken. Vad gäller den muntliga framställningen finns det således på psykologiska grunder skäl att anta att omedelbarhetsprincipen gynnar de mest förfarna aktörerna i rättegången.
    Vid tillämpningen av principen om det bästa bevismaterialet tycks man utgå ifrån som självklart, att den omedelbara upptagningen av muntlig utsagebevisning vid huvudförhandling i sig är tillräckligt för att säkra "bästa bevismaterial". Utan kännedom om de ursprungliga utsagornas innehåll och uppkomstbetingelser kan det emellertid bli omöjligt att med någon säkerhet avgöra exempelvis vilken av två eller flera motstridiga uppgifter som återger det verkliga händelseförloppet. Det bästa bevismaterialet skulle kanske kunna införskaffas genom ett avbrott i huvudförhandlingen för vidare utredning. Inför ett sådant ställningstagande blir det aktuellt att överväga den med omedelbarhetsprincipen nära sammanhängande koncentrationsprincipen, som föreskriver att huvudförhandling skall såvitt möjligt fortgå i ett sammanhang till dess målet är färdigt till avgörande. Ett av antagandena bakom denna princip — att rättens ledamöter lättare skall kunna hålla processmaterialets detaljer i minnet — är diskutabelt. För det första är det inte giltigt, så snart huvudförhandlingen drar ut över flera dagar eller veckor, och för det andra måste det primära vara att de detaljer rättens ledamöter skall komma ihåg och grunda sin bedömning på är så noggrant och tillförlitligt utredda som det är möjligt.
    Omedelbarhetsprincipen i samspel med övriga principer synes sålunda innebära ett dilemma, som försvårar för domstolen att företa en systematisk analys av muntligt utsagematerial, vilket i sin tur ofta har avgörande betydelse för fastställande av fakta. Av ovanstående funderingar framgår, att det finns anledning att närmare studera och analysera betydelsen av de processrättsliga principerna och deras interaktion.

 

Vittnespsykologins bidrag.
En möjlighet, som domstolen kan utnyttja för att skaffa sig säkrare underlag för värderingen av komplicerad och motsägelsefylld utsagebevisning är att föranstalta om vittnespsykologisk sakkunnigutredning. Det är oundvikligen så att psykologiska faktorer och sammanhang av olika slag och på olika nivåer ingår som en viktig del i den rättsliga utredningsprocessen — liksom de också ingår i de händelseförlopp, som givit upphov till den rättsliga processen. Det kan gälla allt från komplicerade psykologiska motiv för handlingar eller tolkningar av handlingar till mera lättåtkomlig psykologisk påverkan i för-

 

Vittnespsykologiska aspekter 681hörssituationer eller nervositet i domstolsförhandlingar. Dessa fenomen måste omsorgsfullt beaktas i varje enskilt fall, där väsentliga delar av informationen (verbal eller icke-verbal) är motsägelsefulla. Den vittnespsykologiska arbetsmetodiken, som utvecklats av Arne Trankell, hade sin upprinnelse i det bekanta Lars-fallet (SvJT 1956, s. 81 —101), där Trankell fann, att utredningens fokus måste flyttas från utsagepersonens kompetens och karaktärsegenskaper till de aktuella utsagornas innehåll och uppkomstbetingelser. Det är ytterst osäkert att söka gradera personers trovärdighet och dessutom felaktigt att därifrån dra slutsatser om deras utsagors tillförlitlighet i det enskilda fallet. Alla omständigheter, som kan ha betydelse för utsagornas tillkomst, måste vägas in i tolkningen. Det arbetssätt Trankell sålunda kom att utveckla bygger på kunskap från psykologins olika områden och innebär en systematisk prövning och analys av utsagor och deras uppkomstbetingelser satt i relation till den totala informationen i fallet (Vittnespsykologins arbetsmetoder, Liber, Stockholm 1963, 1971; SvJT 1959, s. 641672; SvJT 1980, s. 161 — 174). Under senare år har en omfattande experimentell forskning bedrivits i England och USA, som ger entydiga belägg för otillförlitligheten i ögonvittnens berättelser om bevittnade händelseförlopp liksom i utpekandet av personer vid identifieringsförfaranden och i rättssalar. Detta understryker ytterligare behovet av en metodisk granskning av sådant utsagematerial, som har avgörande betydelse för bedömningen av ett rättsfall.
    De ursprungliga utsagorna från förundersökningen är för det vittnespsykologiska utredningsarbetet ytterst betydelsefulla liksom studiet av hur dessa utsagor kommit till (bandning av alla polisförhör borde föreskrivas). Nästan undantagslöst måste vittnespsykologen dessutom komplettera med egen datainsamling, såsom explorativa och hypotesprövande samtal med olika berörda personer. Vittnespsykologens egen materialinsamling är alltid upptagen på band. I den mån detta material åberopas i sakkunnigutlåtandet skall det också återges autentiskt (ordagrant) i en sådan omfattning att läsaren ges möjlighet att kontrollera den sakkunniges ställningstaganden. Utlåtandet skall vara utformat så att domstolen skall kunna förstå tillvägagångssättet vid utredningen och kunna bedöma logiken och rimligheten i den sakkunniges resongemang. Det skall inte innehålla påståenden, som inte finns belagda imaterialet, eller generella påståenden, som inte har relevans för det aktuella fallet.
    Det ökade antalet anmälningar om sexuella övergrepp mot barn har på senare tid medfört, att psykologer med eller mot sin vilja dras in i rättsliga utredningar. Det är här viktigt, att rättsväsendets representanter vet vilka krav de bör ställa på den utredande psykologens objektivitet och kompetens och på skyldigheten att dokumentera sina slutsatser med konkret material ur det utredda fallet. Generella påståenden framförs ofta i utredningar av enskilda fall och varierar beroende på vilken inställning utredaren har ("forskningen har visat att barn ljuger inte om såna saker" — — — "barn är så fantasifulla så dom kan man inte tro på"). Först när vi genom ett systematiskt studium av all information i det enskilda fallet kan visa, att den generella kunskapen är giltig i just det fallet, har vi rätt att åberopa den som stöd för en hypotes om fallet.
    Beträffande psykologens objektivitet är det viktigt att hålla i minnet, att en sakunnig inte får "till saken eller till någondera parten stå i sådant förhållande att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad". De nära bindning-

 

682 Astrid Holgersonar som uppstår i terapiförhållanden kan innebära, att en barnspykolog, som redan har ett terapiförhållande till ett barn, inte är lämplig att utreda om just detta barn exempelvis utsatts för sexuella övergrepp.
    Det är också viktigt att vara medveten om att den kliniska psykologens erfarenhet kommer från arbete med människor (barn eller vuxna), som har någon form av psykiska besvär, där det gäller att finna orsakerna till dessa besvär och en lämplig behandlingsform. För detta behöver det inte vara nödvändigt (eller ens önskvärt) att ta reda på om patientens "utsagor" bygger på verkliga händelseförlopp eller på medvetna eller omedvetna misstolkningar av situationer. Den yrkesskicklige klinikern upplever också ofta inhoppen i brottsutredningar som en svår rollkonflikt.
    För vittnespsykologen är det primära syftet med utredningen att söka rekonstruera den bakomliggande verkligheten, det verkliga händelseförloppet, utifrån ofta motsägelsefull information. För att kunna göra detta är det nödvändigt att utredaren har ett kritiskt granskande förhållningssätt i sitt arbete. Man får inte låta sitt känsloengagemang för eller emot vissa företeelser styra inriktningen och därmed också resultatet av utredningen. Även om man kan tolka vissa utsagor/teckningar/lek såsom "tecken" på att ett visst händelseförlopp eller en viss känsloupplevelse har varit för handen, får man inte påstå att så verkligen varit fallet, med mindre det finns övertygande belägg därför i det övriga utredningsmaterialet i form av otvetydiga utsagor, handlingar, iakttagelser m. m. Vittnespsykologen måste ifrågasätta sina egna tolkningar och seriöst söka efter och pröva sådan information, som talar emot hans hypotes, tills han slutligen kan acceptera en enda rimlig tolkning, som inte lämnar någon väsentlig information i fallet oförklarad. Ett kliniskt utlåtande kan vara en viktig, ibland nödvändig informationsbit i den vittnespsykologiska utredningen. Däremot får man inte utifrån enbart klinisk bedömning av individer dra slutsatser om komplicerade händelseförlopp, som endast till vissa delar belyses av den kliniska bedömningen.
    Ett problem i dag är att det endast finns ett 10-tal psykologer i Sverige, som genom utbildning och handledd praktik har kompetens att arbeta med den vittnespsykologiska utredningsmetodiken. Dessa är knutna till det vittnespsykologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitets pedagogiska institution. Laboratoriet planerar på grund av framförda önskemål från många håll att anordna en utbildning i vittnespsykologi för psykologer.

 

Slutord.
Avsikten med den vittnespsykologiska utredningen är att ge domstolen ökad kunskap om det utsagematerial/bevismaterial, som skall ligga till grund för bedömningen av sakfrågan. En sådan utredning kan inte göras inom ramen för en pågående huvudförhandling. Den måste antingen initieras i ett tidigare skede eller genom beslut om avbrott i en påbörjad huvudförhandling. Dåvarande hovrättsassessorn Ulf Nordenson uttalade i samband med de vittnespsykologiska konferenserna 1963 och 1964: "Det gäller att bestämma vilka utsagor, som inte av vare sig domaren eller psykologen kan bedömas utan en psykologisk utredning av sådan art, att den inte kan utföras av domstolen utan lika väl som en blodprovsundersökning måste anförtros en utomstående fackman." Det är från rättssäkerhetssynpunkt nödvändigt, att man från rättsvetenskapligt håll förutsättningslöst diskuterar bevisvärderingens metodfrågor. Det finns en tendens från rättsväsendets sida att inte lyssna på syn-

 

Vittnespsykologiska aspekter 683punkter som kommer utifrån, från en annan värld än juridikens. Avslutningsvis vill jag därför ansluta mig till ett annat uttalande av Ulf Nordenson från samma tid: "Domaren måste bli medveten om vad han gör och underkasta sig en vetenskapligt hållbar metodik. Och han är enligt min mening skyldig parterna att i mycket större utsträckning än som nu sker redovisa sin metod och hur han tillämpar den." (Trankell: Vittnespsykologin som hjälpmedel i svensk rättegång. Liber, Stockholm, 1965).


Astrid Holgerson