AXBERGER, HANS-GUNNAR. Tryckfrihetens gränser. Akademisk avhandling. Stockholm 1984. Liber Förlag.
I december 1984 disputerade Hans-Gunnar Axberger för juris doktorsexamen på en avhandling om tryckfrihetens gränser. I egenskap av fakultetsopponent sammanfattar jag här mina intryck av avhandlingen.
Förf. har valt ett angeläget och komplicerat ämne för sin avhandling. Uppgiften att närmare analysera tryckfrihetens gränser är krävande, eftersom den förutsätter att förf. behärskar såväl tryckfrihetsstraffrätten som den allmänna straffrätten för att kunna göra en jämförelse och visa på vad sättt ryckfrihetsstraffrätten avviker från gängse straffrätt. Om nämligen inskränkningarna i tryckfriheten endast bestämdes av allmänna straffbestämmelser i brottsbalken, fanns knappast någon anledning att särskilt undersöka tryckfrihetens gränser, dvs. vad man får trycka och ge ut utan risk för straff. Det skulle vara lika obefogat som att undersöka vad man muntligen får säga utan risk för straff. Eftersom det således är tryckfrihetsstraffrättens avvikelse från gängse straffrätt som motiverar undersökningen, borde intresset fokuseras kring den tryckta skriftens särbehandling i straffrättsligt avseende. I vilken utsträckning innebär tryckfriheten att man undgår en bestraffning som annars skulle ha ägt rum, om "brottet" inte hade begåtts med hjälp av tryckt skrift?
Avhandlingen är emellertid upplagd mer som en direkt redogörelse för tryckfrihetsstraffrättens innehåll (lagbestämmelser, motivuttalanden och doktrin) än som en analys av det tryckta ordets särbehandling. Arbetet disponeras efter olika regelkomplex i TF — kapitel I behandlar TF:s tillämpningsområde, kapitel II TF:s ansvarssystem, kapitel III tryckfrihetsbrotten samt kapitel IV ansvaret för meddelare. Eftersom TF även omfattar sådant som ej angår tryckfrihetens gränser, medför uppläggningen att framställningen sväller utanför ämnets ram. Möjligt är att en skarpare avgränsning skulle ha åstadkommits, om arbetet i stället hade disponerats efter brotten, dvs. efter de brott som kan begås med hjälp av tryckt skrift. En sådan uppläggning hade inneburit den fördelen att ansvaret för alla inblandade personer, t. ex. utgivare och meddelare, hade samordnats. Exklusivitetsgrundsatsens (se härom nedan) betydelse skulle ha bedömts för varje särskilt brott.
Avhandlingen bygger endast på svenskt material. Från vetenskaplig synpunkt kan förf. inte kritiseras för att ha uteslutit allt utländskt material som rör tryckfrihetens gränser, om man godtar att ämnet avgränsats till att omfatta den svenska tryckfrihetslagstiftningen. Däremot kan han naturligtvis kritiseras för att ha bestämt ämnet på detta sätt. En undersökning som även omfattat en komparativ studie av olika tryckfrihetsrättsliga system i andra länder hade vidgat perspektivet. Man hade t. ex. kunnat utreda om tryckfrihetens gränser är snävare eller vidare i andra västeuropeiska länder. Man kanske också hade kunnat belysa frågan hur vårt särskilda ansvarssystem, som saknas i andra länder, påverkar tryckfriheten.
Det första kapitlet behandlar TF:s tillämpningsområde. Först redogörs för TF:s formella tillämplighet, dvs. frågan vilka skrifter som åtnjuter tryckfrihetsrättsligt skydd. Därefter behandlas den materiella tillämpligheten, dvs. frågan vilken del av de tryckta skrifternas innehåll som skyddas av TF, samt exklusivitetsgrundsatsen.
Tryckfriheten är grundlagsskyddad. Det betyder bl. a. att ingen får åtalas eller dömas till straff i andra fall än TF bestämmer. Denna princip om TF:s exklusiva tillämplighet innebär att tryckfrihetsmissbruk som inte innefattar något tryckfrihetsbrott enligt TF:s straffbud inte kan beivras, även om framställningen innefattar brott enligt brottsbalken eller specialstraffrättslig lagstiftning. Om principen inte gavs en restriktiv tolkning, skulle yttranden i tryckt skrift åtnjuta ett omfattande straffrättsligt skydd i jämförelse med muntliga yttranden, eftersom tryckfrihetsbrotten endast omfattar ett begränsat antal brott, varav de flesta avser relativt speciella förhållanden (förräderibrott etc.). Ett stort antal yttranden som i muntlig form bestraffas enligt allmän lag skulle således i tryckt form skyddas mot straffrättsligt ingripande. TF reglerar emellertid endast ingripanden mot "missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri" (TF 1: 3). Detta har tolkats så att TF är exklusiv strafflag endast om det genom tryckt skrift begångna brottet innefattar missbruk av tryckfriheten som en art av yttrandefrihet. Om en tryckt skrift är brottslig på annat sätt än såsom ett missbruk av tryckfriheten, så hindrar TF således inte att bestraffning sker enligt allmän lag. Fråga är emellertid vad som kännetecknar ett yttrandefrihetsbrott. Oklart är t. ex. om förfalskning eller osant intygande i tryckt skrift innebär något överskridande av yttrandefrihetens gränser. Än mer osäker blir bedömningen, när någon genom det tryckta ordet gjort sig skyldig till sådana brott som olaga hot, utpressning, trolöshet mot huvudman, förargelseväckande beteende, myndighetsmissbruk etc. Är t. ex. ett hotfullt yttrande i tryckt skrift brottsligt i annat avseende än såsom ett överskridande av yttrandefrihetens gränser? Frågan är högst väsentlig för bestämmandet av tryckfrihetens gränser, eftersom gärningen inte bestraffas om svaret på frågan är nekande och brottet således innebär missbruk av tryckfriheten, medan bestraffning äger rum om svaret är jakande och gärningen faller utanför TF:s exklusiva tillämplighet.
Det är en given uppgift för den som skriver en straffrättslig avhandling om tryckfrihetens gränser att närmare analysera exklusivitetsproblematiken. Uppgiften är så mycket angelägnare som denna tidigare inte varit föremål för en mera ingående straffrättslig analys. Dessa gränsdragningsfrågor borde t. o. m. utgöra avhandlingens tyngdpunkt. Ett relativt stort antal brott som ej inrymmes under tryckfrihetsbrotten kan begås med hjälp av tryckt skrift utan att man direkt kan utgå från att gärningarna är brottsliga i andra avseenden än såsom överskridande av yttrandefrihetens gränser.1 Man kan med andra ord inte presumera att dessa gärningar kan bestraffas enligt allmän lag, även om en eller annan person i doktrinen gör gällande att så är fallet.
Förf. ägnar emellertid spörsmålet förhållandevis litet intresse. Framställningen, som totalt omfattar 40 sidor, utgör en överblick över uttalanden som
gjorts i förarbeten och doktrin. Andra brott än de som redan finns upptagna i detta material (lotteriförseelse, förfalskningsbrott, bedrägeri etc.) behandlas inte. Förf:s grepp om ämnet kunde med andra ord ha varit självständigare. De specifikt straffrättsliga övervägandena, vilka förf. i inledningen till avhandlingen (s. 15) efterlyser, förblir i viss utsträckning obeaktade.
Låt mig ta ett exempel. På s. 52—53 förklaras att bedrägeri med hjälp av tryckt skrift enligt motiven till TF kan bestraffas enligt allmän lag, under förutsättning att gärningsmannen haft ett ekonomiskt syfte, varmed förf. menar direkt uppsåt att åstadkomma ekonomisk vinning och skada. Härav kan man dra slutsatsen att ett bedrägeribrott som begåtts utan syfte att nå ekonomisk vinning och skada, med indirekt eller eventuellt uppsåt, inte kan beivras. Å andra sidan förklaras på ett flertal ställen i motiven (SOU 1947: 60 s. 85, 120 och 250) och i avhandlingen (s. 39, 48, 52—53 och 68) att bedrägeribrott (villkorslöst) bestraffas enligt allmän lag, eftersom den som genom vilseledande skaffat sig ekonomisk vinning på andras bekostnad inte kan anses ha gjort bruk av den yttrandefrihet tryckfriheten avser att skydda. Av dessa uttalanden kan man dra slutsatsen att även bedrägeribrott som begåtts med indirekt eller eventuellt uppsåt bestraffas enligt allmän lag. De båda slutsatserna är emellertid oförenliga. Antingen får man välja den något uppseendeväckande ståndpunkten att förmögenhetsbrott som begås med hjälp av tryckt skrift inte bestraffas, så länge gärningsmannen inte kan överbevisas om ett syfte att åstadkomma skada och vinning (respektive skada). Eller tvingas man söka en bättre förklaring varför tryckfrihetens syfte att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning lämnar yttranden som innefattar förmögenhetsbrott utanför TF.
Man kan ifrågasätta i vilken utsträckning det begränsade antalet tryckfrihetsbrott motiverats av viljan att skydda det tryckta ordet eller av hänsyn till det särskilda ansvarssystemet, vilket inte fungerar tillfredsställande beträffande alla brott och därför kräver att bestraffning i stället sker enligt allmän lag. I stället för att formulera särskilda straffbud för tryckfrihetsbrott kunde lagstiftaren möjligen ha valt det i vissa länder förekommande systemet att direkt hänvisa till samtliga straffstadganden i allmän lag. Härigenom hade man undgått gränsdragningsproblematiken. Å andra sidan skulle ansvarighetsreglerna ha blivit tillämpliga även beträffande sådan brottslighet som knappast kan bedömas endast med ledning av skriftens innehåll. Utgivaren skulle göras ansvarig för brott som han inte kunnat kontrollera. Vidare skulle, naturligtvis, tryckfriheten mista det grundlagsskydd som innebär att ansvaret inte kan utvidgas utan en grundlagsändring. En undersökning av olika utländska modeller av ansvarssystem och tryckfrihetsbrott skulle ha kunnat bidra till att besvara frågan i vad mån t. ex. förmögenhetsbrotten uteslutits bland tryckfrihetsbrotten för att åstadkomma ett skydd mot straffrättsligt ingripande eller endast av hänsyn till det särskilda ansvarssystemet. Förf. har emellertid uteslutit allt utländskt material och ger sig därför inte in på frågeställningen.
I det andra kapitlet behandlas väsentliga delar av TF:s ansvarssystem: det subjektiva rekvisitet vid tryckfrihetsbrott, subjekten för tryckfrihetsrättsligt ansvar samt frågan vem som drabbas av ansvaret när subjektet är en juridisk person.
Allvarlig kritik måste riktas mot avsnittet som behandlar det subjektiva rekvisitet vid tryckfrihetsbrott. Framställningen inrymmer många oklara påståenden, vilket gör innehållet svårbegripligt för läsaren. Förf. kan visserligen
åberopa att motiven till lagstiftningen på området (TF 8: 12) är gåtfulla, men han borde dock rimligtvis ha undersökt i vad mån de i motiven förordade tolkningarna verkligen hämtar stöd av TF:s ordalydelse. Häri ligger forskningsuppgiften. Om med andra ord förf. hade beaktat rättskällornas hierarki och inte givit motivuttalanden och lagtext samma status, skulle kanske ett klarare subjektivt rekvisit ha kunnat utkristalliseras. I vissa fall beror oklarheterna på en något vårdslös hantering med källmaterialet.
Om utgivaransvaret beträffande periodiska skrifter förutsatte att det kunde styrkas att utgivaren handlat med uppsåt, dvs. att han haft sådan kännedom om skriftens innehåll att hans insikt täckt de objektiva rekvisiten för brottet ifråga, skulle ansvar för tryckfrihetsbrott sällan kunna utkrävas. Därför stadgas i TF 8: 12 att det skall så anses som om vad skriften innehåller införts däri med den ansvariges, dvs. beträffande periodiska skrifter i regel utgivarens, vetskap och vilja. Man skall således presumera att utgivaren samtyckt till skriftens publicering och att han känt till dess innehåll. I de flesta mindre komplicerade fall, t. ex. vanliga förtalsmål, löses uppsåtsfrågan genom denna presumtion. Fråga är emellertid hur man skall gå till väga, när det subjektiva rekvisitet förutsätter insikt om en omständighet och denna insikt inte direkt kan utläsas ur skriftens innehåll. Antag att en skrift innehåller förtalande uppgifter om en icke namngiven person och att det är tvivelaktigt om dennes identitet kan avslöjas. Kan vederbörande identifieras, är de objektiva förtalsrekvisiten uppfyllda. Av skriftens innehåll kan man dock inte dra slutsatsen att utgivaren skulle ha insett identifikationsmöjligheten. Betyder TF 8: 12 att utgivaren skall frikännas från ansvar i ett sådant fall? På motsvarande sätt uppstår problem, när brottet, t. ex. spioneri, kräver ett särskilt direkt uppsåt och man inte kan utläsa något sådant uppsåt ur textens innehåll.
Enligt förf. är det möjligt att i vissa fall ta hänsyn till upphovsmannens, dvs. i regel författarens, uppsåt, om detta kan utläsas ur skriften respektive de yttre omständigheter under vilka skriften tillkommit. Det framgår endast att denna omständighet kan läggas till grund för bedömningen. Förf. omtalar inte hur bedömningen skall göras. Om emellertid utgivarens uppsåt kan utläsas direkt ur skriftens innehåll, torde något behov av att tillmäta andra omständigheter relevans inte föreligga. Alltså får man anta att upphovsmannens presumerade uppsåt på sin höjd kan tillmätas betydelse i andra hand, när det visat sig att utgivarens uppsåt inte kan utläsas ur skriftens innehåll. Förf. uppger emellertid (s. 97) att man i motiven synes ha menat att denna omständighet skall beaktas i första hand. Påståendet förvånar, eftersom man i motiven (SOU 1947: 60 s. 156) inte säger mer än att det inte torde vara helt uteslutet att sådan omständighet beaktas, sedan man slagit fast att det inte existerar någon allmän regel enligt vilken ansvaret grundas på viljeriktningen hos skriftens upphovsman. Även ur saklig synvinkel förefaller påståendet märkligt, eftersom det rimligen måste innebära ett åsidosättande av regeln i TF 8: 12.
Vidare uppger förf. (s. 100) att man i andra hand bedömer de omständigheter under vilka skriften publicerats, däribland de subjektiva faktorer som kan ha förelegat hos olika personer som ägt inflytande över publiceringen. Något som helst stöd för detta anmärkningsvärda påstående uppges inte. Möjligt är att han tänkt på motivuttalandet (SOU 1947: 60 s. 156) att grundvalen för bedömningen bl. a. utgöres av de yttre omständigheter under vilka skriften tillkommit. Han säger nämligen att man i andra hand bedömer "de omständigheter under vilka skriften publicerats", bl. a. de subjektiva faktorer som kan ha
förelegat hos olika agerande. Subjektiva faktorer som förelegat hos olika personer inom t. ex. en redaktionsledning kan dock knappast inrymmas under begreppet yttre omständigheter. Det nyss nämnda motivuttalandet kan därför inte åberopas som stöd för påståendet. Av framställningen framgår ej heller om ifrågavarande omständigheter endast skall betraktas som ett underlag ur vilket utgivarens uppsåt eventuellt kan utläsas eller om man låter utgivaren svara för nämnda personers gärningar.
Möjligen menar förf. att det under rubriken "Extrema förhållanden" (s. 104) upptagna (ej refererade) hovrättsfallet från 1980 bekräftar hans tes. Vad gäller uppsåtskravet sägs detta rättsfall nämligen "ansluta till vad som ovan anförts". I tidningen Jugoslavenski List hade införts en artikel som innefattade grovt förtal. Innan artikeln trycktes, uppmärksammades några av redaktörerna på att artikeln var lagstridig. Strykningar gjordes därför, varefter manuskriptet lämnades till tryckeriet. Redaktionssekreteraren lät emellertid återinföra de flesta överstrykningarna, innan artikeln trycktes. Därefter fick chefredaktören tidningen i korrektur, men han lät inte hindra publiceringen. Ansvarige utgivaren, som uppgivit att artikeln införts i tidningen utan hans vetskap och vilja, dömdes av TR:n för otillåtet yttrande i tryckt skrift innefattande grovt förtal. Vad utgivaren anfört angående omständighetena vid artikelns publicering ansågs dock vara förmildrande. Även HovR:n dömde utgivaren, men eftersom chefredaktören erhållit tidningen i korrektur och således haft möjlighet att hindra publiceringen, ansågs omständigheterna vid publiceringen vid en samlad bedömning inte såsom mildrande. Straffet sattes därför högre än det TR:n bestämt.
Förf. tolkar HovR:ns uppsåtsbedömning så, att utgivaren inte kunde försvara sig med att han själv varit ovetande om den lagstridiga artikelns införande, eftersom det funnits personer med inflytande över publiceringen som haft vetskap härom. Rättsfallet skulle därför bekräfta "vad som ovan anförts", dvs. vad förf. anfört om subjektiva faktorer som förelegat hos olika personer med inflytande över publiceringen. Denna slutsats är emellertid ohållbar av det enkla skälet att HovR:n inte med ett enda ord uttalat sig i uppsåtsfrågan. Chefredaktörens möjlighet att hindra publiceringen har av HovR:n endast åberopats som ett skäl för höjning av straffet, sedan det slagits fast att utgivaren varit förfallen till ansvar för brottet. HovR:n berör överhuvudtaget inte frågan om förhållandena varit så extrema att utgivaren möjligen bort gå fri från ansvar, oberoende av regeln i TF 8: 12. Förf:s påstående att HovR:n i detta fall prövat frågan om sådana extrema förhållanden förelegat saknar således stöd, och den tillämpade tolkningsmetoden är mer än extensiv. Man får snarare förmoda att det subjektiva rekvisitet ansetts uppfyllt genomen direkt tillämpning av TF 8: 12, dvs. genom presumtionen att utgivaren samtyckt till artikelns publicering och känt till dess innehåll.
Nästa avsnitt i det andra kapitlet behandlar ansvarssubjekten och ansvarsordningen enligt TF. Förf. redogör för de bestämmelser som behandlar de olika subjekten för periodiska skrifter — utgivare, ägare, tryckare och utspridare — samt motsvarande subjekt för icke periodiska skrifter — författare, förläggare, tryckare och utspridare. Vidare behandlas förutsättningarna för ansvarsövergång. Framställningen är lätt att följa.
Härefter behandlas den komplicerade frågan vem som skall drabbas av ansvaret, när subjektet är en juridisk person. Utgivaren respektive författaren är alltid en fysisk person. Däremot kan ansvarssubjektet ägare, förläggare,
tryckare respektive utspridare vara en juridisk person. Förf. redogör först för de allmänna principerna på området, varefter dessa överförs till tryckfrihetsrätten och tillämpas på nyss nämnda ansvarssubjekt. Avslutningsvis behandlas ansvaret för upphovsrättsbrott. Av TF 1: 8 följer att upphovsrättskränkningar som sker i tryckt skrift är undantagna från TF:s tillämpningsområde. Förf. tar upp och behandlar frågan vem som bär ansvaret, om anonymitetsskyddet enligt TF och det därav följande efterforskningsförbudet även skulle vara tillämpligt vid upphovsrättsbrott. Detta avsnitt hänger litet i luften. Det kan inte placeras in under de allmänna principerna om straffansvar för juridiska personer, eftersom problematiken är högst speciell. Det kan ej heller inordnas under juridiska personers ansvar för tryckfrihetsbrott, eftersom upphovsrättsbrotten inte utgör några tryckfrihetsbrott. Fråga är om inte avsnittet ligger utanför avhandlingens ram.
Det tredje kapitlet ägnas tryckfrihetsbrotten. Eftersom TF endast anger ramarna för bestraffningen och i övrigt hänvisar till allmän lag, utgöres det straffbara området av minsta gemensamma nämnare för TF 7: 4—5 och ifrågavarande straffstadganden i BrB. Förf. lämnar därför först en redogörelse för brottsrekvisiten enligt det aktuella straffstadgandet. Därefter kommenteras tillämpningen i tryckfrihetsrättsliga sammanhang. Sammanlagt kommenteras 15 brottsbalksbrott, nämligen högförräderi, krigsanstiftan, uppror, landsförräderi, landsskadlig vårdslöshet, ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, uppvigling, hets mot folkgrupp, förtal, förtal av avliden, förolämpning, barnpornografibrott, spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift samt vårdslöshet med hemlig uppgift. Förf. uppger att hans avsikt varit att lämna en redogörelse för rättskällematerialet på området samt att något fylla ut detta i de hänseenden som kunnat vara av tryckfrihetsrättsligt intresse. Det innebär emellertid att framställningen inte tränger djupare än de allmänna brottskommentarerna på området. Fråga är därför om inte förf. borde ha lyft fram det i tryckfrihetsmål så vanligt förekommande förtalsbrottet och fördjupat analysen av detta brott. Det skulle t. ex. vara intressant att få reda på om tolkningen av förtalsrekvisiten är densamma i tryckfrihetssammanhang som i andra sammanhang. Ställer man samma krav på det tryckta som på det muntliga ordet? Mindre utrymme hade kunnat ägnas åt de straffstadganden som är avsedda för mycket speciella situationer, t. ex. högförräderi och krigsanstiftan, och därför sällan eller aldrig tillämpas. Fråga är om inte förf. kunde ha nöjt sig med att hänvisa till de allmänna brottskommentarerna på området.
Förf. behandlar det s. k. Hammarskjöldmålet (NJA 1966 s. 565), i vilket HD dömde ansvarige utgivaren vid Sydsvenska Dagbladet Snällposten för förtal av avliden i tryckt skrift. Tidningen hade innehållit en artikel med rubriken "Hammarskjöld tog sitt liv enligt intervju i Spiegel". I artikeln hade återgetts intervjuuttalanden ur den tyska tidskriften Der Spiegel, vari uttalats misstanken att Dag Hammarskjöld själv skulle ha åstadkommit den flygolycka som orsakat hans död. Häri låg en antydan att han skulle ha orsakat sina medresenärers död, dvs. utfört en brottslig gärning. Påståendet att Der Spiegel innehållit en intervju enligt vilken Hammarskjöld tagit sitt liv genom att själv åstadkomma flygolyckan var sant. Uppgifterna i själva intervjun var däremot osanna. HD fäste endast avseende vid den senare omständigheten. Eftersom uppgifterna i intervjun var osanna eller i vart fall ogrundade, fälldes utgivaren till ansvar och det blev aldrig aktuellt att ifrågasätta om det enligt 5
kap. 1 § 2 st. BrB varit försvarligt att återge dem. Innan förf. slår fast vad som kännetecknar rättsläget på området, borde han måhända ha ifrågasatt om domen är förenlig med artikel 10 av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Enligt denna artikel må yttrandefriheten endast underkastas sådana inskränkningar som är nödvändiga med hänsyn till vissa intressen,bl. a. skyddet av annans goda namn och rykte.
I ett särskilt avsnitt kommenterar förf. ett antal underrättsdomar angående förtal. Rättsfallen behandlas emellertid så summariskt att det är svårt för läsaren att utvinna någon egentlig substans av framställningen. Bl. a. förutsättes att läsaren har tillgång till Cars & Danowskys rättsfallssamling, eftersom grundläggande fakta i målet inte alltid presenteras. Beträffande vissa fall får läsaren inte ens reda på om domen avkunnats av TR:n eller HovR:n. Förf. har nöjt sig med den "handfull hovrättsfall' som refereras i Cars & Danowskys rättsfallssamling. Ytterligare ett fyrtiotal hovrättsfall angående förtal i tryckt skrift hade kunnat analyseras, om förf. hade undersökt notiserna i NJA.
Mest givande är det fjärde kapitlet som handlar om ansvar för meddelare och andra som medverkar till framställning i tryckt skrift. Förf. berör frågan om det successiva ensamansvarets grund, dvs. frågan om detta ansvar tillkommit för att underlätta beivrandet av tryckfrihetsbrott eller tvärtom skall uppfattas som ett skydd mot inblandning i pressens inre angelägenhet, vilket skydd utgör en förutsättning för rätten till anonymitet. Härefter utreds meddelarskyddet, dvs. rätten att under skydd av anonymitet meddela sig för publicering i tryckt skrift, och meddelarfriheten, dvs. rätten att utan straffansvar lämna meddelande för sådan publicering, samt undantagen från meddelarfriheten och principen om ensamansvar i TF 7: 3. Vidare behandlas exklusivitetsgrundsatsen och meddelarfriheten. Förf. avvisar tanken att meddelarfriheten genom en teleologisk tolkning skulle begränsas till att endast omfatta sådana meddelanden som berör yttrandefriheten. För denna ståndpunkt åberopas bl. a. argumentet att det "helt saknas stöd i lagförarbeten och övriga rättskällor för en dylik begränsning i direkt strid mot lagtexten" (s. 316). Argumenteringen är inte helt klar. Skulle frågan ha besvarats annorlunda, om man i motiven förordat en begränsning? Kan inte TF 1: 3 åberopas som lagtext i sammanhanget? På s. 352 uppges att "den teleologiska metoden kan således inte tillämpas här". Menar förf. att den teleologiska tolkningsmetoden inte är generellt tillämplig eller menas att en teleologisk tolkningsoperation inte skulle ha inneburit någon begränsning av meddelarfriheten?
Mer ingående behandlas det intressanta spörsmålet i vad mån tystnadsplikter i avtalsförhållanden bryter meddelarfriheten. Möter det något hinder enligt TF att en domstol utdömer ett skadestånd, då en anställd, som förbundit sig att inte röja några uppgifter om företagets inre angelägenheter, i en tidningsartikel avslöjat sådana konfidentiella uppgifter? Förf. tolkar förbudet iTF 1: 3 att ådöma någon ersättningsskyldighet för missbruk av tryckfriheteneller medverkan däri i annat fall än TF bestämmer och kommer fram till att skadeståndet inte kan utdömas. Däremot utgör TF 1: 3 inte något hinder för hävning av avtalet. Frågan om den anställde kan avskedas får således bedömas på vanligt sätt enligt arbetsrättsliga regler.
Den kritik som framförts mot Axbergers avhandling i denna anmälan utesluter givetvis inte att boken har många förtjänster. Axberger har skrivit en
omfångsrik avhandling och sammanställt ett vidlyftigt material på ett sätt som säkerligen kommer att uppskattas i det praktiska rättslivet.
Suzanne Wennberg