Reformförslagen rörande psykiskt abnorma lagöverträdare efter brottsbalkens tillkomst — en kritisk granskning

 

Inledning
De senaste årens förslag till ändrad lagstiftning beträffande behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare visar en kraftig förskjutning av de tidigare grundprinciperna vilka varit rådande inom svensk lagstiftning sedan sekelskiftet. Fler lagöverträdare skall nu hänföras till kriminalvård, på bekostnad av sjukhusvård, och detta skall utgöra ett "obehag" för dessa.
    De aktuella förslagen utgör ett nytt sätt att närma sig problemet med "abnormbrottsligheten" — nu diskuteras i första hand praktiska gränsdragningsproblem, på bekostnad av de teoretiska grundfrågorna som tidigare så fullständigt dominerat denna debatt.
    Förslagen grundar sig till stora deler på en misstro mot psykiatrin, både beträffande diagnosticering och behandling. De senaste årens forskning på området vederlägger emellertid detta. Det är således med stor förvåning man nu kan konstatera, att dessa forskningsresultat har nonchalerats i de senaste årens utredningsförslag.

 

Principhistorisk bakgrund
Den strafflag som tillkom 1864 präglades, liksom 1800-talets europeiska straffrätt, i stort sett av den straffrättsliga åskådning som brukar benämnas "den klassiska". Man skiljde mellan tillräkneliga och otillräkneliga lagöverträdare. De förra, men inte senare, ansågs vara ansvariga för sina handlingar. De skulle straffas för sina gärningar, och straffet skulle stå i rättvis proportion till brottet. De otillräkneliga ansågs inte ansvariga och skulle gå fria från straff,

 

eftersom det inte ansågs rättvist att straffa dem. Det skall dock noteras att lagkommittén med skärpa hävdade att straffet skulle ha ett praktiskt ändamål, att förebygga brott. Man hävdade att brottspreventionen var straffrättens främsta uppgift, och att detta kan ske genom både individual- och allmänprevention (se Förslag till allmän criminallag, s. 8, 1832). Denna preventionstanke, som lagkommittén förde fram, skulle snart visa sig vara en kraft som sprängde sönder strafflagens system, och därmed den gamla klassiska skolans principer om strafflidandet som den enda saliggörande brottspreventionen. Införandet av den villkorliga domen (1906) i syfte att skona tillfällighetsbrottslingar från frihetsstraff är ett exempel på detta.
    Tanken på "rättvisa straff' sköts med nödvändighet undan i takt med att man föresatte sig att ge den brottslige en behandling i syfte att förebygga att han återföll i brott. Individualpreventionstänkandet började kräva påföljder av annan typ än de traditionella straffen, och man började att föras bort ifrån den gamla tanken att påföljden skall ha sin grund i att den brottslige är ansvarig för sin gärning. (För en mer utförlig diskussion kring detta, se Strahl, 1949.)
    I debatten under början av 1900-talet skymtade alltmer uppfattningen om att straffrättsligt ansvar helt enkelt är den omständigheten att ett brott får en påföljd. Den främsta företrädaren för detta synsätt torde ha varit Olof Kinberg, som framför allt i sin skrift "Om den s. k. tillräkneligheten" (1917), förde fram dessa idéer. Kinbergs idéer var närmast i överensstämmelse med den s. k. positiva kriminologiska skolan, vilken hävdade satsen om den "sociala ansvarigheten" såsom generell och omfattande alla människor, oavsett gärningsmannens beskaffenhet. Denna senare skulle utöva inflytande endast ifråga om det sätt varpå ansvaret utkrävdes.
    En centralfigur under denna tid var också Johan C. W. Thyrén. Denne var starkt kritisk till den klassiska vedergällningsteorin, och menade att det krävdes andra ingripanden framför allt beträffande "abnormbrottslingarna", s. k. skyddsåtgärder. Dessa synpunkter förs fram framför allt i skrifterna "Straffrättens allmänna grunder" (1907) och "Principerna för en strafflagsreform" (1910). Thyrén sågs dock mera som den lugne akademikern, medan Kinberg var den stridsglade agitatorn. Kinberg sågs, av både jurister och läkare, som den store banérföraren för de nya kriminalpolitiska strävandena. Karl Schlyter (Strafflagberedningens ordförande) menade i en artikel i SvJT (1943) att Kinberg var den nordiska kriminologins obestridde mästare.
    Kinberg deltog flitigt i det straffrättsliga reformarbetet under 1930-talet. Han medverkade bl. a. i den sakkunnigberedning som utarbetade ett preliminärt utkast till nya tillräknelighetsbestämmelser (Första lagutskottets utlåtande nr. 46, 1938), en fråga som sedan upptogs av strafflagberedningen. Kinberg deltog märkligt nog inte i strafflagberedningens reformarbete beträffande abnormklientelet, annat än vad som nämnts ovan, utan spelade i stället rollen som den ensamme kritikern. Detta inte utan framgång, vilket jag återkommer till.
    Värt att uppmärksamma är att Kinberg redan 1916 i ett föredrag vid Svenska Kriminalistföreningens årsmöte föreslog att SL 5: 5 skulle tillämpas bl. a. vid "sinnestillstånd som är uttryck för sinnessjukdom eller ifråga om sitt inflytande på handlandet därmed likvärdiga" (nämnt i Schlyter, 1943). Detta gjordes alltså innan en liknande formulering inflöt i den danska strafflagens § 16 (1917), vilken senare kom att spela en stor roll vid det svenska jämställdhetsbegreppets tillkomst i lagstiftningen 1945.

 

1945 års strafflagsreform
Mot bakgrund av att utvecklingen således mer och mer underminerat själva grundvalarna för den åskådning vilken behärskade straffrätten på 1800-talet, tillsattes år 1938 strafflagberedningen med uppgift att se över det straffrättsliga reaktionssystemet i dess helhet. Dess slutbetänkande (SOU 1956: 55) kom till stora delar att ligga till grund för den nuvarande brottsbalken. 1942 avgav beredningen ett betänkande angående strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, m. m. (SOU 1942: 59). Däri hade man följdriktigt borttagit tillräknelighetsbegreppet ur lagtexten.
    I 1864 års strafflag skulle gärning som begicks av den som var "avvita eller berövad förståndets bruk genom sjukdom eller ålderdomssvaghet", vara strafflös (SL 5: 5). Vid s.k. förminskad tillräknelighet — d.v.s. då "lagöverträdaren saknade förståndets fulla bruk, ehuru han ej kunde anses strafflös" — kunde straffminskning inträda (SL 5: 6). Strafflagberedningen föreslog nu framför allt följande förändringar vad gäller abnormklientelet:
(a) Kriterierna på s. k. otillräknelighet togs bort ur lagtexten;
(b) Straffriheten föreslogs begränsad till sinnessjukdom och sinnesslöhet, samtidigt som strafflindringsparagrafen (5: 6) togs bort.
    (a) Detta var en naturlig följd av den kriminalpolitiska svängning som skett i Sverige sedan 1864 års strafflag och som berörts ovan. Den s. k. tillräkneligheten sågs nu allt mer såsom i första hand filosofisk-metafysisk spekulation.
    (b) Detta var ett mer uppseendeväckande förslag. I överensstämmelse med individualpreventionstänkandet som så starkt påverkade straffrätten på den tiden, samt de framsteg som psykiatrin ansågs ha gjort, hade praxis blivit att åtskilligt flera lagöverträdare än vad som ursprungligen tänkts hade hänförts till 5: 5. Den väntade förändringen hade således varit ett förslag att snarast utvidga den grupp vilken skulle hänföras till denna paragraf. Detta hade gjorts i Danmark, där man i strafflagen hade infört begreppet "ligestillet med sindessygdom".
    Strafflagberedningen motiverade sitt förslag med att man ville motverka "varierande och subjektiva tolkningar" (s. 72), och att till sinnessjukvård borde hänföras endast dem som i "dagligt tal" kallas sinnessjuka och sinnesslöa. Beredningen markerade således klart att man ville utesluta "de psykopater och lindrigt intellektuellt undermåliga, vilka under de senaste åren i stor utsträckning blivit straffriförklarade", eftersom "icke minst ur allmänpreventiv synpunkt, anses mindre lämpligt, att personer, vilka eljest i samhällslivet intaga i huvudsak samma ställning som vanliga medborgare, tillerkänns en undantagsställning i straffrättsligt hänseende, ehuru deras konstitutionella abnormitet eljest icke anses motivera vårdåtgärder eller annat ingripande från samhällets sida" (s. 73).
    Olof Kinberg gick i ett yttrande över strafflagberedningens betänkande (Läkartidningen, s. 1629—1649, 1943), till häftig kritik mot detta förslag. Han menade att förslaget var uppenbart reaktionärt och stridande mot de tendenser som dittills på ett mycket markerat sätt gjort sig gällande, och att det inte kunde ses som uttryck för vetenskapens gällande åskådningar, och således helt måste omarbetas.
    Kinbergs kritik gick ut på följande:
— Den begreppsbestämning av sinnessjukdom som strafflagberedningen gjort, i syfte att motverka "varierande och subjektiva tolkningar", var så

 

diffus att det var tveksamt om den ens kunde benämnas begreppsbestämning. Man motverkade med andra ord sitt eget syfte.
— Beredningens förslag om att icke tillerkänna psykopaterna staffsrättslig undantagsställning vilade på felaktiga föreställningar om både etiologi och behandling. Beredningen hade menat att någon radikal behandling av psykopati inte fanns till förfogande, vilket Kinberg starkt tillbakavisade. Själva tanken, menade Kinberg, att ett i eminent grad medicinskt-socialt problem skulle kunna lösas av andra än tränade fackmän, var absurd. Detta utgör ett återfall i riktning mot de mera barbariska metoder att behandla brottslingar som varit förhärskande i gångna tider, fortsatte han.
    Kinberg menade dessutom att då han själv deltagit som expert i beredningen några år tidigare, så hade en majoritet av beredningen önskat att 5: 5 skulle formuleras så att straffrihet skulle inträda inte bara vid sinnessjukdom och sinnesslöhet, utan även beträffande sådana tillstånd vilka vore att jämställa med sinnessjukdom.
    Olof Kinbergs yttrande åberopades av Sveriges Läkarförbund vid remissbehandlingen, och kom helt klart att få stor betydelse vid den slutliga utformningen av 5: 5 och 5: 6.
    Vid riksdagsbehandlingen av ärendet togs hänsyn till den massiva kritik som riktats mot förslaget, "framför allt från den medicinska sakkunskapens sida" (Justitiedep. 1946: 1). Första lagutskottet, som behandlade propositionen, föreslog i ett avgivet utlåtande (nr 36), vissa ändringar i propositionen. Bl. a. föreslog man att "de psykiska abnormtillstånd vilka vid sidan av sinnessjukdom och sinnesslöhet skola kunna medföra straffriande verkan i lagtexten betecknas såsom: annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste jämställas med sinnessjukdom". Under debatten i första kammaren belyste utskottets ordförande innebörden av stadgandet genom att återge Helwegs kommentar till motsvarande bestämmelse i § 16 av den danska strafflagen: "Det kan inte bestridas, att det finns tillstånd, som man är något betänksam mot att direkt beteckna som sinnessjukdom, men som dock forma sig sålunda, att det för varje förnuftigt betraktelsesätt måste medföra samma straffrättsliga undantagsställning som de obestridliga sinnessjukdomarna". Utskottsordföranden förklarade sig efter denna kommentar förmoda och hoppas, att den skulle utöva inflytande på den svenska rättstillämpningen. Justitieministern fastslog också att Helwegs kommentar bör tillmätas den allra största betydelse (Justitiedep. 1946: 1). Helweg har mera utförligt utvecklat dessa synpunkter i skriften "Den retslige psykiatri i kort omrids" (1939).
    Beträffande de nya bestämmelserna, vilka framlades i prop. 1945: 207, framhölls följande beträffande grunderna för straffriheten (Justitiedep. 1946: 1, s. 8—9): "Sedan vedergällningstanken trätt i bakgrunden torde numera behandlingen av psykiskt abnorma lagöverträdare ha sin förankring i humanitära synpunkter. Jämväl måste hänsyn tas till såväl individualpreventiva som allmänpreventiva syften. Från individualpreventiv synpunkt möter inga skäl att straffriförklara brottslingar. Den kritik som framkommit att det från allmänpreventiv synpunkt kunde väcka betänkligheter att straffriförklara psykiskt abnorma lagöverträdare torde i allmänhet icke ha byggt på rationella resonemang ... utan i huvudsak förestavats av vedergällningssynpunkter. Det är istället i huvudsakligen de fall, i vilka lagöverträdaren förklarats strafflös men icke ansetts i behov av vård, som kan inge betänkligheter ur allmänpreventiv synpunkt. Det förhållande att allmänheten — som merendels äger

 

endast bristfällig kännedom om de bakomliggande för frågan om straffriförklaring relevanta omständigheterna — stundom kan ha svårt att förlika sig med de resultat vartill det rättspsykiatriska bedömandet leder, får icke vara avgörande."
    Vidare anfördes att gränsen mellan normalt och abnormt, liksom avgränsningen mellan olika psykiska abnormtillstånd, måste bli mer eller mindre flytande, beroende på de psykiska företeelsernas komplicerade natur.

 

Bexeliuskommittén
Strafflagberedningen lade 1956 fram sitt slutbetänkande, vilket resulterade i vår nuvarande brottsbalk. Beslutet togs i riksdagen 1962, och den trädde ikraft 1965. Brottsbalkens tillkomst kan ses som slutet på ett intensivt reformarbete vilket pågått i stort sett under ett sekel. Otaliga var de debatter som förts, och de artiklar som skrivits. De flesta och de bästa av rikets experter hade knutits till utredningarna, eller engagerats av debatten. Debatten sköt dock fart på nytt, vilket jag återkommer till, och 1971 tillsattes en utredning, den s. k. Bexeliuskommittén, med uppgift att se över lagstiftningen beträffande psykiskt störda lagöverträdare.
    Då Bexeliuskommittén arbetade med i huvudsak samma utgångspunkter som den kommande socialberedningen, och också lade fram liknande förslag, kommer jag att kommentera dessa båda utredningar ihop längre fram i texten. Jag nöjer mig här med att nedan redovisa Bexeliuskommitténs direktiv samt dess slutliga förslag.
    Departementschefens direktiv, vilka skulle ses mot bakgrund av den dåvarande debatten, var i huvudsak följande:
(a) "Bortsett från den oklarhet som ligger i själva uttrycket jämställd med sinnessjukdom är kriterierna för när sådan jämställdhet skall anses föreligga mycket oskarpa. Utrymmet för den undersökande läkarens egen uppfattning blir därigenom stort."
(b) Det är otillfredsställande att "av två personer som begår samma slags brott och företer likartade psykiska egenskaper kan den ene, vars abnormitet bedöms som jämställd med sinnessjukdom, överlämnas till sluten psykiatrisk vård, under det att den andre, vars abnormitet inte anses jämställd med sinnessjukdom, kanske döms till ett långvarigt fängelsestraff eller till internering under lång tid".
(c) "Det har också i debatten hävdats att en person, som har bedömts som jämställdhetsfall och på grund av domstols beslut tas in på sjukhus för sluten psykiatrisk vård, i många fall inte kan fa någon behandling där av meningsfull art."
    De ovan, ur direktiven utdragna texterna, visar en betydande svängning i värderingarna jämfört med 1900-talets kriminalpolitiska debatt i övrigt. Utan att här kommentera detta närmare, (detta görs längre fram i texten), kan jag konstatera att den ovan angivna texten berör:
(a) En misstro mot psykiatrin, främst beträffande diagnosticering.
(b) En föreställning om att vårdtiderna för de abnorma är kortare än de andra frihetsberövande straff som utdöms för samma typer av brott.
(c) En misstro mot psykiatrins möjligheter beträffande rehabilitering.
    Efter sex års arbete lade Bexeliuskommittén fram sitt betänkande, (SOU 1977: 23), där en rad lagändringar föreslogs. De mest genomgripande förslagen var att jämställdhetsbegreppet skulle tas ur bruk och ersättas med ett

 

övergripande begrepp "psykisk störning", samt en ökad flexibilitet mellan kriminalvård och sjukvård. Kommittén drog slutsatsen att "Det synes uppenbart att jämställdhetsregeln fått en vidare tillämpning än som varit avsedd. En revision av gällande bestämmelser rörande den straffrättsliga behandlingen av psykiskt avvikande lagöverträdare har av nu anförda skäl framstått såsom nödvändig" (s. 42).
    De motiveringar man framförde (s. 39—41) visar klart en otillfredsställelse med den oklara gränsdragningen beträffande jämställdhetsbegreppet (vilket som tidigare nämnts ansetts som en självklar följd av de psykiska abnormtillståndens natur), samt en, i likhet med direktiven, misstro mot psykiatrin.

 

Socialberedningen
Bexeliuskommitténs arbete förde inte med sig någon förändrad lagstiftning, utan överlämnades av regeringen till socialberedningen, vilken tillsattes den 19 juni 1980. Socialberedningen lade i augusti 1984 fram betänkandet "Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten " (SOU 1984: 64), vilket innehöll tre konkreta lagförslag inom "tvångsvårdsområdet". Ett av dessa berörde psykiskt störda lagöverträdare. De föreslagna förändringarna var i huvudsak (s. 28):
— Vanliga påföljdsregler skall tillämpas i så stor utsträckning som möjligt även ifråga om psykiskt störda lagöverträdare.
— Påföljderna måste stå i ett rimligt förhållande till brottets svårhetsgrad.
— På ett klarare sätt än f. n. måste man skilja på vård och samhällsskydd. Psykiatrin skall ansvara för vården, medan rättsväsendet ansvarar för samhällsskyddet.
— Inga i tiden helt obestämda påföljder får förekomma. Domstolen skall bestämma en längsta respektive kortaste vårdtid.
— Domstolen skall ha möjlighet att döma både till sluten psykiatrisk vård och till fängelse, d. v. s. en överföring från psykiatrisk vård till fängelse skall vara möjlig.
    Som en självklar följd av ovanstående föreslogs (återigen) att jämställdhetsbegreppet skulle tas ur bruk. Liksom Bexeliuskommittén föreslog man ett övergripande begrepp, denna gången benämnt "allvarlig psykisk störning", som utgångspunkt för särskilda påföljder.

 

Hur grundar utredningarna sina lagändringsförslag teoretiskt-principiellt?
Eftersom både socialberedningen och Bexeliuskommittén ville åstadkomma konkreta lagändringar i brottsbalken, måste förslagen ses utifrån denna och de förarbeten vilka den grundats på. Varken socialberedningen eller Bexeliuskommittén gör emellertid detta. De "konstaterar" i stället att skillnaderna mellan olika straffsystem vad gäller abnormklientelets behandling "bara" ligger på det principiella planet, och att det därför är de praktiska gränsdragningsproblemen som är av central betydelse (soc.beredningen s. 279, Bex.kom. s. 179). Detta sätt att resonera innebär en nyhet i jämförelse med de väl teoretiskt grundade resonemangen som förts i den kriminalpolitiska debatten under 1900-talet, och detta ger all anledning till en kritisk granskning. Just principerna för behandlingen av psykiskt abnorma brottslingar har ju tidigare framstått som ett av straffrättens viktigaste problem (se bl. a. Justitiedep. 1946: 1, s. 4).
    Båda utredningarna anlägger således ett "praktiskt" synsätt på dessa frå-

52—53-170 Svensk Juristtidning

 

gor. Socialberedningen går dock ett steg längre — man vill lösa ett slags "rättviseproblem". Detta krav på "rättvisa" genomsyrar samtliga socialberedningens motiveringar, och man ger explicit uttryck för detta i exempelvis formuleringar som: "Även om det är fråga om vård måste påföljden stå i en något så när rimlig proportion till brottet för att den inte skall uppfattas som orättvis" (s. 29). Beredningens ordförande har också klart uttryckt detta i Läkartidningen 48/84 s. 4471, där han säger att "den som har begått ett svårt brott ... kan komma att släppas fri efter en tid som ter sig orimligt kort i allmänhetens ögon".
    Det synes klart att de principer vilka här starkt betonas bl. a. är allmänprevention och "samhällsskydd" på bekostnad av individualprevention. En orsak till detta är en uppenbar misstro mot psykiatrin vilken gjort sig gällande sedan 1960-talet. En annan orsak är uppenbart ändrade värdepremisser i debatten sedan 1970-talet. En ytterligare komplikation i detta sammanhang är säkerligen det komplicerade förhållandet mellan "dimensionerna" straff och vård.
    Jag skall således koncentrera mig i den följande diskussionen på att diskutera:
— Utredningarnas förslag mot bakgrund av den svenska brottsbalken, samt dess förarbeten.
— Misstron mot psykiatrin.
— Allmänpreventionen.
— "Dimensionerna" straff och vård.

 

De båda utredningarnas förslag i förhållande till brottsbalken
I Skyddsbalksförslaget (SOU 1956: 55) inleddes med en allmän principdeklaration i vilken framgick att straffrättskipningen skulle ha en rent praktisk uppgift — att skydda samhället mot brott. Från denna synpunkt krävdes ett differentierat påföljdssystem så att de åtgärder som samhället satte in kunde anpassas till gärningsmannens situation i det särskilda fallet. En bärande princip i förslaget var att vård och behandling i stor utsträckning skulle ersätta straff, och beredningen föreslog sålunda att beteckningen straff skulle slopas eftersom den rättssystematiska skillnaden mellan straff och skyddsåtgärd ansågs oberättigad. Alla påföljder tjänar ju samma syfte som samhällsskydd mot brottsligheten. De individualpreventiva idéerna fick således stort utrymme i förslaget.
    Under remissbehandlingen blev emellertid skyddslagsförslaget utsatt för kritik. Framför allt ansågs att beredningen inte tagit tillräcklig hänsyn till sanktionssystemets allmänpreventiva uppgifter. Särskilt vände man sig mot den förändrade terminologin som ansågs medföra en olycklig försvagning av sambandet mellan vård och straff och av strafflagens moralbildande funktioner.
    I propositionen (1962: 10) instämde föredragande departementschef i viss utsträckning med kritikerna, och brottsbalken kan sägas ha inneburit en kompromiss mellan de båda riktningarna. Den principiella grunden för påföljdsvalet kom dock att uttryckas (Brb 1: 7): "Vid val av påföljd skall rätten med iakttagande av vad som kräves för att upprätthålla allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället."
    Mot bakgrund av strafflagberedningens tidigare "nederlag" beträffande de

 

psykiskt abnorma lagöverträdarna i 1945 års strafflagreform, är det intressant att notera att Olof Kinberg, vilken så häftigt och med så stor framgång kritiserade det förslaget, nu var beredningens expert på detta område. Hans framgång var inte mindre nu eftersom han helt klart fick sin uppfattning om den sociala ansvarigheten helt accepterad vid lagens utformning (vilket också noteras av bl. a. Sveri, 1983). Kinbergs idéer utkom redan 1917 i skrift (Om den s.k. tillräkneligheten), och vilade, som tidigare nämnts, på den s. k. positiva skolans idéer.
    Brottsbalken medförde den nyheten att överlämnande till särskild vård formades till en självständig brottspåföljd. Det tidigare systemet med straffriförklaringar enligt 5 kap. 5 § strafflagen upphävdes. Domstolen skulle nu, efter inhämtande av rättspsykiatriska utlåtanden, pröva om det fanns behov av psykiatrisk vård. Hur eventuell behandling bedrevs, eller vilka tider som gällde för utskrivning etc., skulle ligga utanför rättsvårdens kompetensområde. Beträffande de "jämställda" så behölls de bestämmelser och de formuleringar vilka antogs 1945.
    I propositionen framhölls att "utvecklingen har varit, att undantag i allt större utsträckning har gjorts från regeln att på brott skall följa straff i vedertagen mening" (s. C 9). Vidare framhölls att det "efter hand framstått allt klarare, att det lämpligaste medlet att skydda samhället mot brottslighet ingalunda är ett ingripande vars art och intensitet bestämmes huvudsakligen efter brottets beskaffenhet. Vid sidan av de ursprungliga straffen har inom kriminalvården tillskapats reaktionsformer, där behandlingen i stället rättar sig efter brottslingens personliga egenskaper och behov". Denna utveckling är, framhölls vidare, helt naturlig eftersom den är ett led i samhällets skydd mot brottsligheten. Att "ge vård åt den vårdbehövande är ej allenast för hans eget bästa utan också för att skydda samhället mot de olägenheter, däribland risken för brott, som skulle följa av att han lämnades utan behandling" (s. C 10).
    Framför allt socialberedningens förslag innebär att ovanstående principiella grunder till stora delar sätts ur spel. De individualpreventiva idéerna skjuts åt sidan. Brottet, inte brottslingen, sätts åter i centrum.
    De båda utredningarna säger sig vilja resonera praktiskt, inte principiellt teoretiskt. Detta är en oerhörd blunder, därför att man på detta sätt helt undgår att uppmärksamma de konsekvenser dessa "praktiska ingrepp" kan få i den väl teoretiskt underbyggda brottsbalken. Att man i brottsbalkens förarbeten klart uttalade att straffrättskipningen skulle ha en rent praktisk uppgift, innebar inte att man förbisåg den teoretiska förankringen, snarare tvärt om. Lägger man fram förslag som otvivelaktigt får den konsekvensen att brottsbalken kan komma att motverka sina egna grundläggande principer, bör man nog ta upp detta till diskussion.

 

Allmänpreventionen
En rimlig tolkning av utredningarnas förslag är att man anser dem vara nödvändiga i allmänpreventivt syfte. När det gäller allmänpreventionens syften, d. v. s. att hindra övriga medborgare att begå brott, skall vi dock ha i minnet att abnormklientelet är en i sammanhanget väldigt liten grupp. Två till tre procent av den totalpopulation på ca 25—30 000 personer som varje årdöms till påföljd svårare än böter, undersöks rättspsykiatriskt. Av dessa hänförs ca 45 procent till kriminalvården (Socialstyrelsen 1980: 3). Det inne-

 

bär att den grupp av lagöverträdare som vi diskuterar utgör mindre än två procent av det totala antalet lagöverträdare (de jämställda utgör således ungefär en dryg procent). Att denna lilla grupp av allmänpreventiva skäl, skall undantagas vård, är svårt att finna belägg för.
    Det är överhuvud taget svårt att finna belägg för allmänpreventionens effekter, d.v. s. vilket inflytande lagstiftningen har på medborgarna. För att utvärdera detta måste vi förklara varför vissa händelser inte ägt rum, vilket inte är helt oproblematiskt. De enda fall där vi vet någonting om lagens brottshämmande funktion, är när den visat sig vara otillräcklig. Odiskutabelt är dock att de som är minst känsliga för lagens brottshämmande funktion är de som är förvirrade, omtöcknade, har vanföreställningar eller hjärnskador, etc. Det kan knappast vara mot denna grupp som allmänpreventionen riktas.
    Det skall också hållas i minnet de rent psykologiska aspekterna vad gäller allmänpreventionen. Det är svårt att utöva ett brottshämmande inflytande på presumtiva brottslingar om de inte i något avseende identifierar sig med de tidigare dömda. Kinberg (1953, s. 463) diskuterar detta utförligt, och ger bl. a. exemplet: Om en mördare blir straffriförklarad p. g. a. sinnessjukdom, så räknar inte en annan person som står i begrepp att mörda med samma behandling, såvida han inte betraktar sig själv som sinnessjuk.
    Utredningarna kan således knappast med fog argumentera för att ändrade åtgärder för denna lilla grupp är nödvändiga i allmänpreventivt syfte.

 

Misstron mot psykiatrin
De förslag till revideringar beträffande den straffrättsliga behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare de senaste åren har, som tidigare nämnts, mycket starkt präglats av en uppenbar misstro mot psykiatrin. Förarbetena till brottsbalken präglas däremot av en mycket stark tilltro till psykiatrin, inte minst beroende på Olof Kinbergs starka personlighet. Uppfattningen var att psykiskt störda människor bäst rehabiliteras av fackmän. Något annat ansågs absurt.
    Samtidigt med brottsbalkens ikraftträdande (1965) hade dock psykiatrin kommit starkt i blickpunkten i debatten. Det uppseendeväckande var att det i många fall var psykiatriker som kritiserade sin egen verksamhet. I USA rönte Thomas Szasz stor uppmärksamhet med sina skrifter, där han drog paralleller mellan psykiatri och barbari, och helt enkelt hävdade att det inte existerar några psykiska sjukdomar, utan bara vad han kallar "livsproblem" (se bl. a. Szasz, 1961). I Storbritannien uppvisade R. D. Laing studier som skulle tyda på att schizofreni orsakats av "sjukliga" relationer i hemmet (se bl. a. Laing, 1964). Den amerikanske sociologen Erving Goffman visade i studier att mentalsjukhusen snarast förvärrade tillstånden hos de intagna (se Goffman, 1961), o. s. v. Över huvud taget började den medicinska professionens ensamrätt på att behandla psykiskt sjuka människor att ifrågasättas.
    Den livliga debatten, som också fördes i Sverige, kom mot slutet av 1960-talet även att beröra behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare. Ett viktigt inlägg i debatten ansågs av Bexeliuskommittén vara skriften "Avskaffa rättspsykiatrin!" (1970) av Svante Nycander. Nycander, uppenbarligen inspirerad av Szasz, förde fram en rak och enkel lösning: Låt domstolen avgöra skuldfrågan och bestämma påföljden, vilken skall vara tidsbestämd. Läkarundersökning skall endast i undantagsfall göras före domen.
    Sådana här "raka och enkla" lösningar av problem framförda av lekmän

 

brukar inte röna någon större uppmärksamhet eftersom de nästan utan undantag är synnerligen bristfälliga både praktiskt och teoretiskt. Men under denna tid var ju hela psykiatrins grunder ifrågasatta, och Nycanders förslag rönte fantastiskt nog så pass stor uppmärksamhet att det till stor del föranledde tillsättandet av Bexeliuskommittén (1971).
    Mer uppseendeväckande, och säkerligen av större betydelse, var dock de deklarationer som Psykiatriska föreningen och Rättspsykiatriska föreningen enade sig om 1972. Där sades bl. a. att: "Jämställdhetskategorin måste inskränkas, eftersom många inom denna kategori inte på ett meningsfullt sätt kan omhändertas inom den psykiatriska vården. Möjlighet bör tillskapas att byta vårdform i båda riktningarna under påföljdens gång."
    Den psykiatriska sakkunskapen hade alltså på bara ett knappt decennium bytt ut sin orubbliga tilltro till sin egen disciplin, mot en klart pessimistisk syn på densamma. Mot bakgrund av detta är det inte svårt att förstå de direktiv som Bexeliuskommittén fick, eller de förslag de lade fram.
    Beträffande socialberedningen är förhållandet något annorlunda. När beredningen tillsattes 1980 hade debatten stabiliserats. Psykiatrin hade stärkt sin ställning, och rättspsykiatrin uppvisade forskningsresultat vilka klart berättigade dess existens. Lidberg har bl. a. i en undersökning (Läkartidningen, 19/76) visat att det är betydande skillnader ifråga om psykiatriska diagnoser mellan dem som döms till påföljd inom kriminalvården och dem som överlämnas till psykiatrisk vård. Att gränsfall förekommer är, menar Lidberg, en självklarhet. Men att bedömningarna skulle utgöra ett "godtyckligt värderingsträsk" håller således inte inför en granskning. Lidberg visar dessutom att dom till sluten vård inte medför i genomsnitt kortare omhändertagande än dom till fängelse. Detta är ju annars ett av socialberedningens huvudargument. Man hävdar att psykiskt störda lagöverträdare kan släppas fria efter en tid som kan "te sig orimligt kort i allmänhetens ögon". Lidbergs studier visaratt det inte förhåller sig så. Förvånande nog har socialberedningen inte tagit fasta på dessa forskningsresultat.

 

"Dimensionerna" straff och vård
Såsom framgått tidigare i texten önskade strafflagberedningen i sitt slutbetänkande (1956: 55) inte göra någon principiell åtskillnad mellan "straff" och "vård". Båda åtgärderna "är till skydd mot brott, från den dömdes och andras sida" (s. 43). Begreppet "straff" föreslogs utgå ur lagtexten, till förmån för det övergripande begreppet "skyddsåtgärd".
    Strafflagberedningen fick visserligen i stort sett alla sina förslag accepterade vid den slutliga utformningen av brottsbalken. Dock inte slopandet av begreppet "straff". Man tycker kanske inte att detta skulle vara av någon större betydelse, eftersom överlämnandet till psykiatrisk vård infogades i påföljdssystemet. Men mot bakgrund av de senaste årens utredningar, finner man snart att det är just detta som blivit angreppspunkten mot brottsbalken i allmänhet och behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare i synnerhet. Förslagen går allt mer ut på att klarare skilja mellan straff och vård, till skillnad från strafflagberedningens ledande ideologer, Schlyter och Kinberg, som ju önskade radera ut denna skillnad. Kritiken som framförts är i huvudsak följande:
(a) Brottsbalken har inte fullt ut dragit de logiska konsekvenserna av sina egna teoretiska utgångspunkter, eftersom det stadgas (BrB 33: 4) att lindri-

 

gare straff må, om särskilda skäl föreligger, bestämmas för brott som någon begått under inflytande av själslig abnormitet. Jareborg (1969, s. 342) som framför denna kritik menar att detta är ett slags "rabatt", och att stadgandet vore oförklarligt om inte det traditionella ansvarsbegreppet låg bakom, eftersom från brottspreventiv synpunkt den själsliga abnormiteten snarast är ett skäl till kraftigare ingripande än som annars skulle behövas (beträffande det sistnämnda hänvisas till Strahl, 1968).
(b) Brottsbalken är en "halvmesyr" i vilken "vård" och "straff" ingått en ohelig allians med varandra, till stor förvirring för de inblandade (Sveri, 1983).
(c) Socialberedningen föreslår att man klarare skall skilja "på vård och samhällsskydd" (s. 28). Psykiatrin skall ansvara för vården, och rättsväsendet för samhällsskyddet. Detta skall åstadkommas genom att rätten alltid skall bestämma en minsta respektive längsta vårdtid.
(d) Den nuvarande gränsdragningen mellan straff och vård gör att påföljdsfrågan får en alltför definitiv karaktär.
    Jag kommenterar punkterna (a) och (b) vilka jag fäst uppmärksamheten på ovan. Beträffande punkterna (c) och (d) (Socialberedningens och Bexeliuskommitténs förslag), avstår jag ifrån att kommentera dessa eftersom de bara är konsekvenser av de brister jag tidigare diskuterat. Som en tragikomisk parentes kan dock nämnas att (c) (Socialberedningens förslag) innebär att läkarna skulle komma att tvingas gå emot Hawaiideklarationen, där det sägs att endast vårdbehovet får avgöra vårdtiderna inom psykiatrin. (Detta har tidigare påpekats av Lidberg och Wiklund (1984), samt i en skrivelse till Läkartidningen (1984) undertecknad av samtliga landets psykiatriprofessorer!)
    (a) Jag kan hålla med Jareborg om att brottsbalken inte fullt ut dragit de logiska konsekvenserna av sina egna teoretiska utgångspunkter. Detta är ju en följd av att Skyddslagsförslaget inte fullt ut antogs, vilket tidigare nämnts. Att bestämmelsen (BrB 33: 4) innebär en slags "rabatt" är också klart. Men att det traditionella ansvarsbegreppet nödvändigtvis skulle ligga bakom, "annars vore det oförklarligt", har jag svårt att förstå. Att hänsyn tas, vid valet av påföljd, till om exempelvis en lagöverträdare vid tidpunkten för brottet varit "tillfälligt sinnesförvirrad", behöver inte vila på det traditionella ansvarsbegreppet. Bestämmelsen kan istället mycket väl ses som en möjlighet att bestämma den i sammanhanget mest adekvata påföljden. "Rabatt" är ju ett naturligt inslag i ett rättssystem som sätter individualpreventionen högt och som ser alla såsom straffrättsligt ansvariga, även om i ett sådant system inte behöver användas termer av typen "rabatt" eftersom detta begrepp är kopplat till ren straffmätning. Åsikten att "ur brottspreventiv synpunkt själslig abnormitet är ett skäl till kraftigare ingripande än som annars skulle behövas" är märklig. Det nämnda specifika stycket behandlar sådana brottslingar som handlat under tillfällig sinnesförvirring, och som inte är i behov av vård nu. Att detta skulle vara ett skäl till kraftigare ingripande får stå för Jareborg. Det Strahl (1968, s. 170) uttrycker, är ju bara en förklaring till varför denna paragraf så sällan används. Ofta, säger Strahl, är den omständigheten att en människa begått brott under inflytande av själslig abnormitet ett skäl till ett kraftigare ingripande. Strahl menar självklart — ett kraftigare ingripande än vad som stadgas i ovan nämnda paragraf. Man bör nog inte tolka Strahl som att han kategoriskt önskar kraftigare ingripanden gentemot "själsligt abnorma"

 

lagöverträdare i "brottspreventivt"syfte. Denna inställning förde han i så fall inte fram under sina år i strafflagberedningen.
    (b) Sveri har framför allt fört fram dessa åsikter i "Nytt straffsystem" (Brå rapport 1977: 7), i och för sig "utan att närmare argumentera kring enskildheter" (s. 367). I rapporten klargörs dock att "straff skall vila på ansvar för den begångna gärningen och utgöra ett obehag som avpassats till brottet. Denna princip innebär att sådana personer som inte fullt ut kan hållas ansvariga för sina handlingar, bör befrias från ansvar eller ges en lägre grad av ansvar" (s. 367). Sveri (och arbetsgruppen i övrigt) för alltså in andra värdepremisser än dem vi känner igen ifrån det reformarbete vilket legat till grund för brottsbalken. Strafflidandet dammas återigen av och brottet, inte brottslingen, sätts i centrum ("ett obehag som avpassats till brottet"). Sveri m. fl. inser emellertid, till skillnad mot de tidigare nämnda utredningarna, att detta nygamla förslag inte är förenligt med brottsbalkens grundteorier eftersom man föreslår en återgång till det gamla ansvarsbegreppet. Syftet med detta står helt klart — rehabilitering är för de obestridligt sjuka (icke "ansvariga"), och strafflidande (obehag) för de "ansvariga".
    Det är intressant att notera att ovan nämnda utredning också tagit fasta på Psykiatriska föreningens uttalande 1972, där man som tidigare nämnts för fram en misstro mot sin egen verksamhet. Således sägs på s. 369: "Det finns idag ett intresse inom psykiatrin att renodla sjukdomsbegreppet och avskiljade s. k. jämställdhetsfallen från sjukvården". Detta är dock idag, som tidigare påpekats, inte fallet.
    Olof Kinberg argumenterar i skriften "Aktuella kriminalitetsproblem i psykologisk belysning" (1930) mot att principiellt skilja s. k. straff från andra rättsreaktioner. Han menar att ett sådant förfarande "saknar grund i människornas och samhällets beskaffenhet och är en följd av att brottslighetsproblemet betraktas ifrån ovidkommande och för rättsproblemets praktiska lösning skadliga synpunkter" (s. 77). Bland de argument som kan anföras mot den principiella likställigheten mellan alla rättsreaktioner kan, menar Kinberg, de förbigås som har till utgångspunkt "viljefrihet", imputabilitet", "moralisk skuld", "rättvis vedergällning" och liknande spekulativa föreställningar. De sakliga argumenten, menar han, kan reduceras till två:
(a) Frånvaro av principiell skillnad mellan straff och andra rättsreaktioner vid brottsligheten skulle inverka försvagande på strafflagens och straffens allmänpreventiva verkan.
(b) Principiell likställdhet mellan straff och andra rättsreaktioner skulle strida mot "rättsåskådningen".
    Just dessa ovanstående argument finner vi som ett genomgående tema i de senaste årens utredningar. Kinberg kommenterar dessa enligt följande:
    Beträffande (a) menar han att "den moraliska allmänverkan som strafflagen avser att utöva åstadkommes icke genom det sätt varpå lagen i de särskilda fallen tillämpas, då detta ju förblir obekant för flertalet människor, utan genom vetskapen hos människorna om att lagen existerar och med mer eller mindre allvarliga åtgärder beivrar brott. Några på erfarenheten vilande skäl utvisande att strafflagens allmänpreventiva verkan skulle lida intrång därigenom att rättsvetenskapen uppgåve fiktionen om en principiell skillnad mellan straff och andra rättsreaktioner mot brott, torde hittills icke ha förebragts" (s. 85).
    Beträffande (b) säger Kinberg att "Folkets rättsåskådning, om man där-

 

med menar den konkreta verkligheten, är ingen enhet utan ett komplex av talrika och växlande rättsåskådningar, ur vilka intet medeltal kan extraheras. Visserligen förnekas icke att vedergällningskänslan med sitt tillbehör av dunkla och oklara föreställningar utgör en psykologisk realitet för de allra flesta människor, men i fråga om folkets vedergällningskänslor är först att märka att man här har att göra med en psykologisk realitet av en långt mindre komplicerad natur än rättsåskådningarna. Av den starkt emotiva och driftartade karaktären hos denna psykologiska realitet följer att den är ytterst fattig på intellektuellt innehåll." Kinberg fortsätter: "Om man nu för att verkställa denna komplicerade tankeprocess (en rättsreaktion mot en levande människa), söker använda vedergällningskänslor, d. v. s. psykologiska realiteter som själva äro nästan fria från tankeelement, så inlåter man sig på ett absurt företag. Det betyder ju detsamma som att kontrollera tänkandet med känslor" (s. 90). Kinbergs argument är lika träffsäkra idag, som de var för femtio år sedan.
    Till sist något om det vedergällningstänkande som otvivelaktigt genomsyrar de senaste årens utredningsförslag. I Brå rapport (1977: 7) och socialberedningens förslag beträffande psykiskt störda lagöverträdare framgår detta med all önskvärd tydlighet. Formuleringar som "att tillfoga lagbrytaren ett obehag vars styrka skall stå i förhållande till det begångna brottet" (Brå s. 204), och att påföljderna skall stå "i ett rimligt förhållande till brottets svårhetsgrad" även beträffande psykiskt störda lagöverträdare (soc.beredn. s. 28), är inget annat än ett rent vedergällningstänkande. Ingemar Hedenius(1982) har kallat denna nya syn "den nya vedergällningsteorin". Det "nya" syftar dock inte på något nytt i själva teorin, utan bara på det faktum att den gamla vedergällningsteorin åter har börjat att komma på modet.
    Jag avser inte att här diskutera vidare i denna fråga, om vedergällning finns redan mycket sagt. Beträffande den "nya" vedergällningen hänvisar jag istället till Geijer (LO-tidningen, 2/78) där han i artikeln "Nytt straffsystem — ett jättekliv tillbaka" argumenterar mot denna, samt till Hedenius' artiklar i Tiden (nr 1 och 8, 1981).
    Det intressanta inom ramen för denna artikel är istället att fråga sig: Hur argumenterar man i dessa förslag emot Olof Kinbergs teser (som utgör de principiella grunderna i dagens lagstiftning)? Svaret är, fantastiskt nog: Kinberg nämns inte över huvud taget. Hedenius skrev (1982, s. 181): "Den som vill krossa behandlingsteorin (till förmån för vedergällningsteorin) bör givetvis först och främst ta itu med honom (Kinberg)". Som svar (av Heckscher, Tiden nr 8/81) citerades uttalanden som Kinberg gjort om något helt annat, nämligen hur brottsligheten skall förebyggas. Detta är ju en helt annan sak än de straffrättsliga grunderna för vårt påföljdssystem. Jag överlåter åt läsaren att avgöra om detta är bluffmakeri, som Hedenius uttryckte det (Tiden, nr 8/81), eller något annat.
    Låt oss till sist hoppas att kommande utredningar inom området dels tar fasta på aktuella forskningsresultat, och dels gör sig besväret att argumentera emot de idag rådande straffrättsliga principerna inom svensk lagstiftning, innan man föreslår nya. Förhoppningsvis kan då vedergällningstänkandet få fortsätta att vila i frid. Strafflagberedningens ordförande Karl Schlyter skrev i Veckojournalen (nr 24, 1947): "Att genom utvecklingen vedergällningssynpunkten i rättstillämpningen helt undanträngts av hänsyn till medborgarnas skyddande är att räkna som ett av de stora kulturframstegen". Slår de senaste

 

årens nygamla förslag igenom bör vi nog akta oss för att förhäva oss över vår egen rättskultur.

 

Referenser
Brå, Nytt straffsystem, idéer och förslag, Rapport 1977: 7.
Förslag till allmän criminallag, 1932.
Första lagutskottets utlåtande nr 46, 1938.
Goffman E., Asylums, New York, 1961.
Grönwall L., Replik till Belfrage H.: Är sinnessjukdom ett brott? Läkartidningen nr 48, s. 4470, 1983.
Heckscher S., Kriminalpolitiken — och Hedenius, I Tiden nr 5, 1981.
Heckscher S., Tvångsbehandling eller rättssäkerhet, I Tiden nr 9, 1981.
Hedenius I., Den nya vedergällningsteorin, I Tiden nr 1, 1981.
Hedenius I., Svar till Sten Heckscher, I Tiden nr 8, 1981.
Hedenius I., Om människovärde, Sthlm, 1982.
Helweg H., Den retslige psykiatri i kort omrids, Köpenhamn, 1939.
Jareborg N., Handling och uppsåt, Sthlm, 1969.
Justitiedepartementet, promemoria nr 1, 1946.
Kinberg O., Om den s. k. tillräkneligheten, Älvsjö, 1917.
Kinberg O., Aktuella kriminalitetsproblem i psykologisk belysning, Sthlm, 1930.
Kinberg O., Yttrande över strafflagberedningens betänkande, Läkartidningen s. 1629—1649, 1943.
Kinberg O., Om den s. k. allmänpreventionen, I SvJT s. 449—469, 1953.
Laing R. D. & Esterson A., Sanity, Madness, and the Family, London, 1964.
Lidberg L., Med sinnessjukdom jämställd psykisk abnormitet II, Läkartidningen nr 19, s. 1833—1837, 1976.
Lidberg L. & Wiklund N., Kritik av förslag om vård och straff för psykiskt sjuka
brottslingar, Svenska Dagbladet, 26 nov., 1984.
Nycander S., Avskaffa rättspsykiatrin!, Sthlm, 1970.
Proposition 1945: 207.
Proposition 1962: 10.
Samtliga landets psykiatriprofessorer, Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten — Nej till socialberedningens förslag!, Läkartidningen nr 50, s. 4719—4721, 1984.
Schlyter K., Olof Kinberg 70 år, I SvJT, 1943.
Schlyter K., Straff — vedergällning? Veckojournalen nr 24, 1947.
Socialstyrelsen, Straff eller vård? Socialstyrelsen redovisar 1980: 3.
SOU 1942: 59, Strafflagberedningens betänkande angående strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, sinnesundersökning, m. m.
SOU 1953: 17, Enhetligt frihetsstraff, m. m. Betänkande av strafflagberedningen.
SOU 1956: 55, Skyddslag, Strafflagberedningens slutbetänkande.
SOU 1977: 23, Psykiskt störda lagöverträdare. Betänkande av Bexeliuskommittén.
SOU 1984: 64, Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten, betänkande av socialberedningen.
Strahl I., Det straffrättsliga ansvaret, I Festskrift tillägnad Karl Schlyter, Stockholm, 1949.
Strahl I., Den svenska kriminalpolitiken, Stockholm, 1968.
Sveri K., Fri från påföljd, I Festskrift till Hans Thornstedt, Stockholm, 1983.
Szasz T., The Myth of Mental Illnes, New York, 1961.
Thyrén J., Straffrättens allmänna grunder, Lund, 1907.
Thyrén J., Principerna för en strafflagsreform, Lund, 1910.

Henrik Belfrage

53—53-170 Svensk Juristtidning