Juridik och ekologisk balans — djurplågeri i svensk rättshistoria
1.
Denna översikt över djurplågeri som straffrättsligt institut må inledas med ett par speglingar av det allmänna rättsmedvetandet. Den ena är hämtad från Verner von Heidenstams berömda debutsamling Vallfart och vandringsår (1888). Man möter däri bl. a. följande centrallyriska strofer:

 

"Och hade jag en vän, en enda vän,

och denna enda slog ett värnlöst djur

och gav sin hand, som nyss med värmen ur

min själ jag tryckt och velat trycka än,

jag toge aldrig denna hand igen.

 

Och låg han sjuk, den vän, som nänts att slå

ett värnlöst djur, och låg han törstig då,

när vid hans säng jag satt den sista natten,

jag skulle råga glaset fullt med vatten

och dricka det i botten själv och gå."

 

En annan, mer prosaisk illustration kan tagas ur Gustaf Anderssons i Rasjön Minnen. Året är 1940. Finska vinterkriget pågår. Rasjön, då kommunikationsminister i samlingsregeringen, åker tåg någonstans i övre Norrland med sin kollega Per-Edvin Sköld. Vi låter Rasjön berätta:
    "Vid en station — det kan ha varit Jörn — kom ett bud in i vagnen med ett telegram till försvarsministern. Vi hajade till, ty det kunde ju vara vilket obehagligt budskap som helst. Men snart drog ett leende över Skölds mun. Telegrammet var från en värnpliktig i en transport uppefter linjen och lydde: 'Se till att hästarna får varmt vatten vid stationerna' ... Genom underskriften framgick att mannen ifråga tillhörde en kontingent från Dalregementet och nu log även jag ett igenkännande leende. Jag visste fuller väl, att i vissa delar av min hembygd var omtanken om hästarna lika stor som omsorgen om människorna."
    De båda citerade beläggen ur de vittra skrifterna exemplifierar de primära drivkrafterna till att lagstiftningen efterhand har kommit att innefatta ett straffrättsligt skydd också för andra levande organismer än homo sapiens. Heidenstams poem vibrerar onekligen av en moralisk förtrytelse, vars gottgörande inte kunde stanna vid uppfostran och förkunnelse utan fordrade lagparagrafer. Dalasoldatens telegrafiska vädjan till försvarsministern om varmt vatten åt hästarna reflekterar en mer jordnära uppskattning av husdjuren som värdefulla bundsförvanter i kampen för tillvaron, värderade också i den meningen att de utgjorde ett värdefullt realkapital.

 

2.
Under sekler hade emellertid sådana motiv förblivit obeaktade. De svenska landskapslagarnas högmedeltida samhälle återspeglade en brist på ekologisk balans, där byalagets gemenskap levde under ett konstant hot från det vildas rike, inte sällan betecknande nog kallat "övermakt".
    Redan i Äldre Västgötalagens fornämesbalk (VI) möter sålunda satsen: "För övermakt skall man icke svara. Dessa äro övermakt: åska, eld, rån,

 

Rolf Karlbom 783björn, sting och starve". I Östgötalagens byggningabalk heter det: "Alla skola jaga björn, ty han är övermakt. Alla som äro med i skallet, medan han ännu rör en fot, de äga del i björnen".
    Ännu i 1734 års lag framträder åskådligt, hur byagemenskapen för att freda sig måste föra en skoningslös strid mot den vilda faunan. Byggningabalken 23 kap. 1 § angav, att var man saklöst kunde skjuta eller fånga och behålla björn, varg, lo, räv, mård, järv, utter, säl och andra skadedjur liksom örn, hök, uv, glada och flera rovfåglar. Jägeribetjänte och allmogen tillhölls med goda skottpengar (byggningabalken 23 kap. 6 §) att, å tider då skadedjuren ynglade, fånga och utöda ungarna.
    Försvaret mot vargen upplevdes nu synbarligen som mer vitalt än björnjakten. Formerna för vargskall beskrevs med en närmast militär organisation.
    Vart helt hemman skulle hålla vargnät, fyra famnar långt och fem alnar högt. Vid vargskall skulle alla lyda. Endast präst, klockare och inhyses kvinna vore fria.
    En man från varje matlag och varannan sätesgårdstorpare måste infinna sig vid vargskall, utrustade med vargnät och bössa, jaktspjut eller yxa. Ett system av varggropar, vilka krävde arbetsbeting och vakttjänst, förutsattes över hela landet (byggningabalken 23 kap. 2—5 §§).
    Ambitionen att skydda djur från övervåld av människor visar sig utifrån denna grundsyn av förståeliga skäl mindre långtgående i 1734 års lag. Den som av uppsåt illa medfor en skjutshäst, skulle dock enligt gästgiverireglerna i byggningabalkens 28 kap. utöver skadestånd böta tio riksdaler. Även politirätten, t. ex. Överståthållareämbetets bestämmelser från 1851, innehöll motsvarande påföljd för misshandel av dragarekårens hästar.

 

3.
Det skulle i Sverige dröja ända fram till hösten 1857, förrän en allmän straffsanktion mot djurplågeri kom till stånd. Den placerades ad interim under byggningabalken 22 kap. 2 § och hade följande lydelse: "Visar någon i behandling av egna eller andras kreatur uppenbar grymhet, straffes med böter, lägst fem högst etthundra riksdaler". Vid strafflagens tillkomst 1864 infördes denna nymodighet som ett sedlighetsbrott i dess 18 kap. 16 §.
    Vilka skäl kan de svenska lagstiftarna då ha haft för att just i detta skede tillföra strafflagstiftningen ett djurplågeribrott? Det ligger nära till hands att peka på institutets introduktion i andra länder.
    Det engelska parlamentet hade som pionjär antagit en djurplågerilag redan 1822. Inom Tyska Förbundets stater tillkom sådana lagar från 1838, i de schweiziska kantonerna från 1841. Frankrike erhöll sin djurplågerilag, efter inspiratören vanligen kallad Loi Grammont, år 1850.
    Även i Norden fanns förebilder att tillgå. Den norska strafflagen av 1842 innehöll en straffbestämmelse om "Grusomhed ved Misshandling af Kreaturer". Danmark hade så sent som i januari 1857 infört en djurplågerilag.
    Den svenska lagtexten av år 1857 utgick framför allt från en reservation av Johan Gabriel Richert i lagberedningen 1845. Richert åberopade där, med kapitel- och paragrafnummer, 1842 års norska bestämmelse samt "åtskilliga nya lagar".
    En granskning av hans gärningsbeskrivning visar emellertid, att han inte företrädesvis har lånat sina element från norsk rätt utan fastmer från 1840 års preussiska strafflagsförslag. Det gäller särdeles den bärande formelkonstruk-

 

784 Rolf Karlbomtionen "grymhet vid behandling". Liberalen Richert tycks m.a.o. i sin kommentar ha varit generad över att något gott kunde komma från Preussen.
    Den biologiska romantiken anmäler sig i sin tur osökt som en gemensam idémässig nämnare bakom dessa strävanden i allmäneuropeisk rätt. Rationalismen hade i anslutning till Cartesius uppfattat djuret som en själlös maskin. Denna åskådning började redan vid mitten av 1700-talet, hos Buffon och andra, att övergå i descendensteorier. Människan måste i någon mening söka sin härstamning från de lägre arterna.
    Botanisten, sedermera Karlstadsbiskopen C. A. Agardh — med Kant och Schelling som lärofäder — förefaller i Sverige representativ för dessa fördarwinistiska strömningar. Agardh karakteriserade 1829 människan som "icke ett förnuftigt utan ett till förnuftighet sig närmande djur, sammansatt av tvenne krafter, begär och förnuft".
    Agardhs Lärobok i Botanik (1830) rymmer understundom passager, vilka för tankarna till Origin of Species trettio år senare. Det sägs t. ex.: "I hela den lägre naturen rådde ofta grymhetens och styrkans lag. I skogarna regerade rovdjuren enväldigt och man funne, att nästan den ena naturkroppen vore till endast för att tjäna den andra till rov".
    Den biologiska romantikens företrädare blev därför också vägröjare för lagstiftning mot djurplågeri. På riksmötet 1844—45 lyckades det Agardh och en annan botanist av den biologiska romantikens skola Johan Haquin Wallman att i prästeståndet genomdriva en återremiss till lagutskottet av den första motionen i ämnet, väckt på riddarhuset av en back-bencher, Nicolaus Torsten Roos af Hjelmsäter. Detta initiativ fälldes likväl av de tre andra stånden.
    Redan på det europeiska planet kan man lätt konstatera, att också andra faktorer har verkat pådrivande. De äldsta djurplågerilagarna kom från England (1822 och 1835), ej från den biologiska romantikens hemorter i den tyska världen.
    Det brittiska parlamentets diskussioner belyser, hur omsorgen om boskapsaveln har drivit fram de engelska påföljdsreglerna. Thomas S. Ashton påpekar i sina skrifter, hur Norfolksystemet genom bl. a. odling av rotfrukter som djurföda medgav tillgång på färskt kött året om. Det är ingen tillfällighet, att den skyddsberättigade djurkretsen i de båda äldsta, engelska djurplågerilagarna definierades som "cattle", först 1849 ersatt av "domestic animal".
    I Sverige framträdde enahanda motiv. Det skedde särskilt i de fyra motioner inom bondeståndet, vilka resulterade i 1857 års lag. Straff för uppenbar grymhet mot kreatur vore framför allt ägnat att befordra att jämväl husdjurens tillfälliga innehavare (körsvenner, åkaredrängar, hästhandlare etc.) skulle bättre vårda ägarnas kapital. Ingen skulle längre kunna åberopa en äkta eller falsk äganderätt till kreatur vid misshandel, överlastning, vanvård eller liknande beteende.

 

4.
Man måste emellertid konstatera, att 1857 års djurplågerilag endast representerade en minimistandard i förhållande till de övriga, europeiska djurplågerilagarna. Den skyddsberättigade djurkretsen var begränsad till "egna eller andras kreatur". Det fordrades för straffansvar "uppenbar grymhet", m. a. o. en obetingad otillbörlighet i den begångna gärningen. Därtill saknades möjlighet att döma till frihetsstraff.

 

Juridik och ekologisk balans 785    I främmande rätt hade man vanligen opererat med två straffskalor, en för normalfallet, en annan för svåra gärningar och/eller för iteration. Böteslatituden i 1857 års svenska lag förutsattes fylla båda dessa funktioner. Övre utrymmet skulle brukas vid grovt djurplågeri samt vid iteration.
    Denna konstruktion kunde orsaka missförstånd och komplikationer. Ett rättsfall från 1873 är belysande. En slaktare hade åtalats inför Angelholms Rådhusrätt, eftersom han hade transporterat ett antal svin med sammanbundna fötter. Både Rådhusrätten i Ängelholm och Hovrätten över Skåne och Blekinge utdömde maximal bot, hundra riksdaler.
    Självfallet framstår slaktarens förfarande som mindre välbetänkt. Ett maximistraff i detta mål vore dock ägnat att skapa disproportion till fall med långvarigt, ibland bestialiskt djurplågeri. HD sänkte också påföljden till 20 riksdaler. Två JR ville rentav frikänna, emedan gärningen ej ansåges uppfylla rekvisitet "uppenbar grymhet".
    Detta och andra rättsfall aktualiserade en utsträckning av böteslatituden. Efter motioner i riksdagen och på förslag av Lagberedningen borttogs 1890 den speciella maximigränsen i SL 18 kap. 16 §. I fortsättningen gällde även i djurplågerimål den allmänna straffsatsen (SL 2 kap. 8 §) om högst 500 kronors böter.

 

5.
Från 1870-talet etablerade sig djurskyddsorganisationerna som en energisk påtryckningsgrupp i hithörande ämnen. Deras lobbyverksamhet kunde utövas i skrivelser till Kungl. Maj:t eller genom hänvändelser till riksdagsmän att begagna sin motionsrätt.
    Djurskyddsföreningarnas kontinuerliga aktivitet inriktade sig dessutom på att hos åklagare anmäla ifrågasatta fall av djurplågeri. De utdelade i samma syfte gratifikationer, diplom och medaljer till polisbetjänte, vilka hade ådagalagt särskilt nit vid beivrandet av djurplågeribrott.
    Vad beträffar en utökad lagstiftning, verkade djurskyddsföreningarna under 1890-talet särdeles för att också frihetsstraff skulle ingå i påföljdssystemet. I sin omsorgsfulla bevakning av dylika rättegångar fann föreningarna, att samma personer oupphörligt återkom som svarande i djurplågerimål. Tidningen "Djurskyddet" påstod 1898, att en namngiven åkare i Stockholm hade bötfällts hela 57 gånger för överträdelse av SL 18 kap. 16 §. Även om detta var ett extremt exempel, står det dock klart, att återfallsprocenten var förhållandevis hög vid djurplågeribrott.
    Samtidigt framstod riksdagen i detta skede som non-interventionistiskt präglad. Det gällde inte minst Andra Kammarens stadsliberaler och lantmannapartister. Det behövdes fyra försök av den frisinnade riksdagsmannen Edvard Wavrinsky, innan statsmakterna år 1900 gjorde ett tillägg till djurplågeriparagrafen i SL 18 kap. 16 §. Det löd: "Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas".

 

6.
Lagtextens utformning syntes möjligen ge vid handen, att tillägget av år 1900 skulle tillämpas med stor återhållsamhet. En undersökning av rättspraxis visar likväl, att det snart kom till användning och att hädanefter kontinuerligt ett antal fängelsedomar årligen kom att avkunnas i djurplågerimål.
    Detta medförde en komplikation, såtillvida som de skärpta straffen alltjämt

 

786 Rolf Karlbomblott avsåge "uppenbar grymhet mot egna eller andras kreatur". Det väckte efterhand reaktion både bland allmänheten och i riksdagen, när nidingsdåd, som eljest skulle ha renderat flera månaders fängelse, straffritt kunde utföras mot t. ex. ekorrar, harar eller älgar.
    Utöver denna brist på ekvivalens kom, att begreppet "egna eller andras kreatur" så småningom hade erhållit en utvidgad användning i rättspraxis. Alltifrån 1800-talet hade t. ex. fjäderfä ansetts falla inom denna avgränsning. År 1903 dömdes i Södertälje en menageriägare till ansvar jämlikt SL 18 kap.16 § för uppenbar grymhet mot ormar, vilka lämnats att svälta.
    I Andra Kammaren fanns det redan vid 1902 års riksdag en majoritet för att ersätta lokutionen "egna eller andras kreatur" med "djur". Inom Första Kammaren fruktade man, att en sådan extension skulle kunna leda till trakasserier mot fiskare och jägare liksom även eljest till onödiga åtal. Dessutom uppfattades ibland försöksverksamheten för medicinska ändamål som hotad. Först 1907 kunde denna utvidgning av den skyddsberättigade djurkretsen införas i lagstiftningen.

 

7.
Man får vid ett studium av djurplågeribrottet inte sällan ett intryck av att både lagstiftarnas överväganden och domstolarnas utslag flera decennier inpå 1900-talet kännetecknades av en långtgående osäkerhet. Denna betingades otvivelaktigt i ganska hög grad av djurplågerideliktets ställning som sedlighetsbrott och därmed dess avhängighet av det lokala bruket på orten.
    Åklagare och domstolar hade att från dessa utgångspunkter ingripa mot vad som förefölle obetingat otillbörligt. Mycket smärtsamma slaktmetoder brukades långt fram i tiden flerstädes i landet och kunde inte beivras som djurplågeribrott, trots att de ofta innebure ej blott uppenbar utan även upprörande grymhet.
    Djurplågeribrottets utformning blir därför efter 1907 i viktiga hänseenden beroende av den administrativa djurskyddslagstiftningens utveckling. Dess uppbyggnad ägde till att börja med rum genom partiella reformer på olika fält av den ekonomiska lagstiftningen.
    Inhumana fångstmetoder förbjöds sålunda i jakt- och fiskeristadgorna. Kringförsel av djur i s. k. menagerier omöjliggjordes genom en lag år 1916. Polismyndighet erhöll 1921 rätt att efter samråd med veterinär omhändertaga, i vissa fall avliva, djur, vilka vore utsatta för djurplågeri. Bedövning av slaktdjur före blodavtappning blev huvudregeln i 1937 års slaktlag. Fjäderfä och kaniner finge dock avlivas utan bedövning genom att huvudet hastigt skildes från kroppen.
    I de övriga nordiska länderna tillkom efterhand särskilda djurskyddslagar med generella bestämmelser rörande främst föda, förvaring, sjukvård, förevisning, användning för vetenskapliga syften samt avlivning av djur. Danmark fick redan 1916 en dylik Lov om Værn for Dyr. I Finland och Norge tillkom motsvarande lagverk 1934 resp. 1935. Det väckte därjämte internationell uppmärksamhet, när det nationalsocialistiska Tyskland 1933 införde en Tierschutzgesetz, vars räckvidd kanske var större än någon jämförbar författning i det dåtida Europa.
    Dessa exempel inspirerade motionsvis framförda yrkanden i riksdagen, bl. a. av den i dessa sammanhang outtröttlige borgmästare Carl Lindhagen. Regeringen lät 1937 tillsätta en djurskyddskommitté. Dess betänkande, avgi-

 

Juridik och ekologisk balans 787vet 1938, skulle efterhand bilda grundvalen för 1944 års svenska djurskyddslag. I denna situation befanns det lägligt att också genomföra en väsentlig omarbetning av djurplågeriparagrafen i SL 18 kap. 16 §.
    Föredragande statsrådet, justitieminister Thorwald Bergquist, fann det inte längre behövligt att i rekvisiten för djurplågeri uppta krav på att gärningen skulle vittna om "uppenbar grymhet". Djurskyddslagens uppfattning om människans skyldigheter mot djur medförde, att även en lägre grad av otillbörlig behandling numera syntes böra hänföras under detta brott.
    Bergquist fann ej heller anledning att vid bli kravet på svår beskaffenhet eller eljest synnerligen försvårande omständigheter för att kunna döma till frihetsstraff. En enhetlig gärningsbeskrivning borde i fortsättningen gälla.
    Lagrummet erhöll efter riksdagsbehandlingen följande lydelse från den 1 januari 1945: "Den som genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes utsätter djur för otillbörligt lidande, dömes för djurplågeri till böter eller fängelse". Enär straffmätningen genom denna skrivning anknöt till de generella grundsatserna i SL 2 kap. 6 §, innebar revisionen, att den maximala påföljden för djurplågeribrott samtidigt höjdes från sex månader till två år.

 

8.
Djurplågeriparagrafen intogs vid brottsbalkens ikraftträdande utan ändring i sak som ett brott mot allmän ordning under 16 kap. 13 §. År 1966 upphörde djurplågeri, som ett resultat av 1961 års djurskyddsutredning, att vara ett effektbrott. Formuleringen "utsätter djur för otillbörligt lidande" ersattes av "otillbörligen utsätter djur för lidande".
    Den senaste ändringen i detta lagrum genomfördes 1972. Därvid utvidgades de subjektiva rekvisiten till att innefatta inte bara "uppsåt" utan även "grov oaktsamhet". Även på denna punkt kan en rekapitulation av förhistorien klarlägga lagändringens funktionella innebörd.
    I främmande rätt har motsvarande reform flerstädes ägt rum avsevärt tidigare. Finlands strafflag föreskrev t. ex. redan från 1914 (i 43 kap. 5 §) straffansvar för grymhet emot djur "vare sig att brottet skett uppsåtligen eller av grovt vållande".
    Även i den svenska diskussionen var tanken sedan länge väckt. I remisssvaren till 1937 års djurskyddsutredning hade en instans, landsfogden i Malmöhus län, ifrågasatt, om ej djurplågeri, som skedde av vårdslöshet, också borde vara straffbart. Vid remissbehandlingen av 1961 års djurskyddsutredning påminde Föreningen Sveriges Stadsfiskaler ånyo härom.
    En flerpartimotion vid 1969 års riksdag erinrade om saken. Det framhölls, att åklagarna vid djurplågerimål ofta mötte stora svårigheter att bevisa, att en gärningsman i handlingsögonblicket haft uppsåt att tillfoga djuret lidande.
    Andra aspekter framhävdes samtidigt i förarbetena. Departementschefen, denna gång Lennart Geijer, konstaterade, att avgörande vikt inte borde fästas vid om lidandet drabbat flera eller endast ett djur. Även om en vårdslös behandling inte hade fått så svåra följder, kunde den å andra sidan ha drabbat ett så stort antal djur under en så lång tid att handlingssättet därigenom framstode som grovt oaktsamt.
    Den föreslagna lagändringen borde enligt regeringens uppfattning göra det möjligt att i större utsträckning ingripa mot missförhållanden inom jordbrukets animalieproduktion. Det vore förhållandet inte bara när djur hade utsatts

 

788 Juridik och ekologisk balansför lidande som följd av att utfärdade föreskrifter åsidosatts utan också vid användning av oprövad teknik, som förorsakade lidande.
    Lagändringen förestavades sålunda jämväl av radikalt nya driftformer inom lantbruket. Den förut individuella relationen mellan djurskötare och besättningar hade i stor utsträckning avlösts av industriellt inriktad uppfödning och köttproduktion.

 

9.
Denna exposé har i huvudsak berört några juridisk-tekniska frågeställningar i anslutning till djurplågeribrottet. Den har i sin mån också velat demonstrera sambandet mellan djurskyddslagstiftningens tillkomst och det straffrättsliga institutet djurplågeri.
    Det bör slutligen till fullo betonas, att denna rättsutveckling i sista hand betingas av människans dynamiska förmåga i modern tid att med hjälp av naturvetenskap och teknik behärska den omgivande miljön. Att t. ex. säkra vargstammens fortbestånd med fridlysning och inplantering kan idag te sig lika berättigat som det för hundra år sedan skulle ha utgjort en absurditet. Då som nu förefaller det vara juridikens uppgift att medverka till den ekologiska balans, som naturens ordning uppenbarligen sällan spontant förmår att åstadkomma.


Rolf Karlbom