Juridik och ekologisk balans — djurplågeri i svensk rättshistoria
1.
Denna översikt över djurplågeri som straffrättsligt institut må inledas med ett par speglingar av det allmänna rättsmedvetandet. Den ena är hämtad från Verner von Heidenstams berömda debutsamling Vallfart och vandringsår (1888). Man möter däri bl. a. följande centrallyriska strofer:
"Och hade jag en vän, en enda vän,
och denna enda slog ett värnlöst djur
och gav sin hand, som nyss med värmen ur
min själ jag tryckt och velat trycka än,
jag toge aldrig denna hand igen.
Och låg han sjuk, den vän, som nänts att slå
ett värnlöst djur, och låg han törstig då,
när vid hans säng jag satt den sista natten,
jag skulle råga glaset fullt med vatten
och dricka det i botten själv och gå."
En annan, mer prosaisk illustration kan tagas ur Gustaf Anderssons i Rasjön Minnen. Året är 1940. Finska vinterkriget pågår. Rasjön, då kommunikationsminister i samlingsregeringen, åker tåg någonstans i övre Norrland med sin kollega Per-Edvin Sköld. Vi låter Rasjön berätta:
"Vid en station — det kan ha varit Jörn — kom ett bud in i vagnen med ett telegram till försvarsministern. Vi hajade till, ty det kunde ju vara vilket obehagligt budskap som helst. Men snart drog ett leende över Skölds mun. Telegrammet var från en värnpliktig i en transport uppefter linjen och lydde: 'Se till att hästarna får varmt vatten vid stationerna' ... Genom underskriften framgick att mannen ifråga tillhörde en kontingent från Dalregementet och nu log även jag ett igenkännande leende. Jag visste fuller väl, att i vissa delar av min hembygd var omtanken om hästarna lika stor som omsorgen om människorna."
De båda citerade beläggen ur de vittra skrifterna exemplifierar de primära drivkrafterna till att lagstiftningen efterhand har kommit att innefatta ett straffrättsligt skydd också för andra levande organismer än homo sapiens. Heidenstams poem vibrerar onekligen av en moralisk förtrytelse, vars gottgörande inte kunde stanna vid uppfostran och förkunnelse utan fordrade lagparagrafer. Dalasoldatens telegrafiska vädjan till försvarsministern om varmt vatten åt hästarna reflekterar en mer jordnära uppskattning av husdjuren som värdefulla bundsförvanter i kampen för tillvaron, värderade också i den meningen att de utgjorde ett värdefullt realkapital.
2.
Under sekler hade emellertid sådana motiv förblivit obeaktade. De svenska landskapslagarnas högmedeltida samhälle återspeglade en brist på ekologisk balans, där byalagets gemenskap levde under ett konstant hot från det vildas rike, inte sällan betecknande nog kallat "övermakt".
Redan i Äldre Västgötalagens fornämesbalk (VI) möter sålunda satsen: "För övermakt skall man icke svara. Dessa äro övermakt: åska, eld, rån,