Om civilrättsligt skydd mot miljöskada

 

Av advokaten STAFFAN MICHELSON

 

Bakgrund
Med miljöskyddslagens tillkomst år 1969 började också miljörätten som juridiskt begrepp få sin egen speciella identitet. Det låg nära tillhands, eftersom 1960-talet framför andra var det väckelsens decennium, då miljöfrågor i stor som liten skala kom att tillerkännas allt större politisk, moralisk och vetenskaplig betydelse.
    Med såväl offentligrättsliga och straffrättsliga som privaträttsliga medel syftar det miljörättsliga regelsystemet till att skapa underlag förde mest skiftande intresseavvägningar av ofta synnerligen intrikat slag. Bakom lagen fanns bl. a. önskemål att påverka ekosystem och att kontrollera utvecklingen av människans omgivning (miljökontroll). Lagens styrningsområde sträcker sig därför ända till ekosystemen (jfr Staffan Westerlund "Miljöfarlig verksamhet 1975" sid. 6).
    Fastän frågor rörande den offentliga kontrollen över bl. a. mark, luft och vatten fått stort utrymme i vårt lands miljörättsliga lagstiftning,är det intressant att observera, hur lagstiftaren låtit den statliga kontrollen av miljöfarlig verksamhet knyta an till grundläggande privaträttsliga principer. Immissionssakkunnigas lagförslag, som utgjorde den omedelbara förebilden för miljöskyddslagen, hade i själva verket rent civilrättsliga utgångspunkter. Mitt ibland reglerna om tillstånd och myndighetstillsyn återfinns mot den bakgrunden i 30—36 §§ miljöskyddslagen bestämmelser om ersättning till den som lider olägenhet av miljöfarlig verksamhet, om möjlighet för enskild att väcka talan vid domstol om förbud mot miljöfarlig verksamhet, samt om åläggande för den som utövar eller ämnar utöva sådan verksamhetatt vidtaga försiktighetsmått m. m. Som bas för det miljörättsliga regelsystemet finns de allmänna tillåtlighetsreglerna i 4—8 §§ miljöskyddslagen.
    Lagstiftarens teknik, att inom ett visst rättsområde samtidigt precisera offentligrättsliga och rent privaträttsliga regler, är förstås långt ifrån unik för miljöskyddslagen. Det inbördes samspelet mellan de mycket artskilda typerna av lagbud ter sig emellertid här ovanligt framträdande. Från vissa remissinstanser framfördes kritik mot idén

 

Om civilrättsligt skydd mot miljöskada 101att sammanföra privaträttsregler med regler om offentlig styrning. Sambandet mellan de allmänna och enskilda intressena när det gäller att hindra eller minska skadliga verkningar av miljöfarlig verksamhet ansågs emellertid vid lagens tillkomst så starkt, att en samordnadreglering i gemensam lag befanns särskilt önskvärd (jfr. prop. 1969: 28sid. 191). Konstruktionen innebär att miljöskyddslagen — trots sitt skenbart blygsamma omfång — utövar inflytande på en ovanligt rikmängd rättsförhållanden. Genom att lagen anknyter till hela det civilrättsliga och — märk väl — sålunda också det civilprocessuella regelsystemet, ligger dess materiella regler nära för tillämpning, inte bara i samband med statlig tillståndsgivning och tillsynsverksamhet, utan också vid den omedelbara gränsdragningen mellan exploatörsintressen och den enskilde sakägarens rättssfär. Omvänt är följden härav också, att den av lagstiftaren åstundade styrningen av miljöstörningar sker i samverkan mellan flera olika "budbärare" och — inte minst — med hjälp av helt olika procedurer.
    Förväntningarna på miljöskyddslagen har från början varit stora. Dess karaktär av ramlag med delvis allmänt hållna regler har ibland tagits till intäkt för att måla ut den som en papperstiger. Ändå lär det inte råda någon tvekan om, att lagen fatt helt avgörande betydelse för miljövårdsutvecklingen under de dryga 16 år som nu förflutit sedan lagens ikraftträdande.
    Sitt mest spektakulära eldprov hittills torde miljöskyddslagen ha fått genom alla turerna kring BT-Kemi i Teckomatorp under slutet av 1970-talet. Jag skall här inte gå in på detaljerna i den saken. Det finns dock anledning konstatera, att endast lagreglernas samverkan i de parallellt pågående prövningsprocedurerna vid bl. a. fastighetsdomstolen och koncessionsnämnden kunde skapa de förutsättningar som behövdes för att å ena sidan leda trädgårdsmästare Ahls skadeståndstalan till framgång, och å andra sidan kartlägga hela vidden av verksamhetens mindre angenäma sidor. Själva facit av detta samspel blev, att företaget i offentligrättslig ordning förbjöds fortsätta sin verksamhet sedan bl. a. skadeståndsmålet avslöjat omfattande föroreningsläckage från fabriken. — Å andra sidan var det genom rätten att bevaka Ahls intressen i och hämta upplysningar från tillståndsprövningen och från den offentliga tillsynen över företaget som det blev möjligt att få fram underlag för civilrättegången.
    Det är mot bakgrund av det sagda, för belysning av frågan om den enskildes miljörättsliga ställning under svensk lag, av stort intresse att närmare analysera förutsättningarna för att i praktiken tillämpa miljöskyddslagens allmänna tillåtlighetsregler på enskilda rättsförhållanden. Samtidigt är det, beträffande lagens syfte att utöva en viss

 

102 Staffan Michelsonstyrning av miljöfarlig verksamhet, principiellt intressant att vinna klarhet i frågan om i vad mån de rent privaträttsliga inslagen i lagen är ägnade att effektivt bidra till denna styrning. Frågeställningarna är förstås intimt förknippade med varandra och utgör i själva verket två sidor av samma grundproblem, nämligen den enskildes möjligheteratt förebygga eller undgå miljöskada.

 

Miljöfarlig verksamhet — tillåtlighet och tillstånd
All verksamhet som är miljöfarlig enligt lagens definition — vilken för övrigt är mycket vittomfattande — är också underkastad de allmänna tillåtlighetsreglerna i lagen. Däremot är det så, att tillstånd till miljöfarlig verksamhet väl får sökas av var och en som bedriver sådan verksamhet, men inte måste begäras av alla som hör till denna kategori. Tillståndsplikt föreligger för ett antal i miljöskyddsförordningen särskilt uppräknade slag av inrättningar, ibland preciserade genom uppgifter om storlek och omfattning. Det är emellertid ett för lagstiftaren ofrånkomligt problem, att en sådan förteckning aldrig kan göras fullständig i den bemärkelsen att allt som bör tillståndsprövas verkligen omfattas av den lagreglerade tillståndsplikten. Orsakerna härtill är flera, bl. a. att hänsyn inte kan tas till framtida okända slag avverksamhet. Andra skäl mot en författningsreglerad tillståndsplikt kan vara, att vissa typer av verksamhet bedrivs på så många olika sätt, i så heterogen omfattning och i så artskilda typer av omgivning, att det inte finns någon praktisk möjlighet att göra en generell avgränsning i en sådan tillståndspliktsförteckning som återfinns i miljöskyddsförordningen.
    Ett bra exempel på sistnämnda problem är användningen av kemiska bekämpningsmedel i t. ex. parker, trädgårdar, jordbruk och skogsbruk. En del besprutningar med sådana medel utgör över huvud taget inte miljöfarlig verksamhet i lagens mening, t. ex. i fall då störningar för omgivningen inte alls uppkommer eller är helt tillfälliga. Andra fall av dylik markanvändning kan, på grund av arten av kemikalier eller verksamhetens omfattning, i miljöfarlighet däremot vida överträffa många av de inrättningar som enligt 2 § miljöskyddsförordningen alltid måste förprövas. — Någon möjlighet att göra en avgränsning i lag av tillståndspliktiga och "fria" typer av sådan verksamhet kan knappast komma ifråga om regelsystemet skall behålla någonting av effektivitet och överskådlighet. — Ty hur drar man generella gränser mellan vanlig trädgårdsskötsel med lite bladlusbekämpning, skogsbruk med användning av fenoxisyror mot lövsly och ett stort lantbruk där olika bekämpningsmedel då och då driver inöver angränsande trädgårdar och bostadshus?

 

Om civilrättsligt skydd mot miljöskada 103    Resultatet har blivit att lagstiftaren har måst låta en mängd olika slag av miljöfarlig verksamhet stå utanför systemet med generell tillståndsplikt. Uppenbarligen hänger detta inte samman med att man ansett exempelvis användning av kemiska bekämpningsmedel som något så harmlöst att det inte finns något behov av reglering, mende praktiska svårigheterna att i sådan form precisera gränsen mellan tillåtligt och otillåtligt är onekligen mycket stora om ens möjliga att övervinna.
    Den uppenbara lagtekniska svårigheten att åstadkomma en balanserad intresseavvägning för konflikter av detta slag utgör i grunden ett betydande rättssäkerhetsproblem. För enskilda gäller det frågan om vilket skydd rättsordningen erbjuder för att upprätthålla gränserna mellan rätten att slippa och skyldigheten att tåla skadliga angrepp eller störande intrång.

 

Ett privaträttsligt styrmedel
    Miljöskyddslagen anvisar två speciella möjligheter att få till stånd en laglighetsprövning av viss miljöfarlig verksamhet då en konflikt med tillåtlighetsreglerna uppstått, även om en författningsreglerad tillståndsplikt inte automatiskt föreligger. Den ena möjligheten förutsätter ett initiativ från statens naturvårdsverk enligt 41 § miljöskyddslagen, medan en annan form av tillåtlighetsprövning kan komma tillstånd redan på direkt initiativ från enskild. Sålunda följer av ordalydelsen i 36 § miljöskyddslagen, att lagstiftaren också tänkt sig en"privaträttslig tillåtlighetsprövning" genom talan vid fastighetsdomstol om förbud mot miljöfarlig verksamhet eller om åläggande för den som utövar sådan verksamhet att vidta försiktighetsmått. Enligt 36 § miljöskyddslagen har den som blir föremål för en sådan talan alltid möjlighet att få rättegången vilandeförklarad genom att begära tillstånd till sin verksamhet. I samma ordning som gäller för generellt tillståndspliktiga företag kommer då lagligheten att bli vederbörligen prövad och — om tillstånd beviljas — erforderliga föreskrifter till skydd mot omgivningen att utfärdas. Tillståndsbeslutet har i lagpreciserad rättsverkan och kan bl. a. tjäna till underlag för straffrättsliga sanktioner om tillståndsvillkoren skulle överträdas (45 § miljöskyddslagen). Samtidigt innebär tillståndet, att dess innehavare är skyddad mot bl. a. fortsatt domstolsprövning om verksamhetens laglighet (22 § miljöskyddslagen). I en speciell rättegångskostnadsregel har föreskrivits, att domstolen kan frångå gängse regler om rättegångskostnad (18 kap. 1 § rättegångsbalken) om en väckt förbudstalan leder till ansökan och beslut om tillstånd (37 § andra stycket miljöskyddslagen).

 

104 Staffan Michelson    Om miljörättslig tillåtlighetsprövning ur privaträttslig synvinkel anförde departementschefen i propositionen bl. a. att en talan vid fastighetsdomstol om förbud mot miljöfarlig verksamhet eller krav på långtgående skyddsåtgärder ofta måste för den som utövar verksamheten utgöra ett allvarligt hot. Den möjlighet som lagen erbjuder, att möta en stämningstalan med en tillståndsansökan för att därigenom "få en mer allsidig prövning" antogs därför komma att i allmänhet bli utnyttjad i fall då en dylik talan väcks (prop. 1969: 28 sid. 282).
    Uttalandet är utomordentligt intressant. Det visar nämligen i själva verket att möjligheten till förbudstalan för enskild sakägare var tänkt som ett så effektivt instrument, att det som regel antogs lönande för verksamhetsutövaren att efter stämning underkasta sig ett tillståndsförfarande jämfört med att låta domstol pröva talan.1 Detta innebär också rent teoretiskt, att utövaren av lagstiftaren förutsattes kalkylera med ett fördelaktigare slutresultat — alla aspekter inräknade — efter en tillståndsprövning än efter avslutad rättegång. Dessutom kan man av uttalandet dra den slutsatsen, att lagstiftaren betraktat den enskilda förbudstalan som en av styrningsmekanismerna för att nå lagens grundläggande syften.
    Utan tvekan kan den utveckling på en tillåtlighetstalan vid domstol som lagstiftaren tänkt sig, d. v. s. en tillståndsansökan följd av en vilandeförklaring av rättegången, för båda parter ofta te sig som en tilltalande ordning. — Å ena sidan vet vi, att verksamheten motstående intressen blir hyggligt beaktade vid en regelrätt tillståndsprövning, och att de sanktioner som kan följa av ett åsidosättande av tillståndsvillkoren motverkar risken för nonchalans mot omgivningen. Å andra sidan skapar tillståndsbeslutet skydd för företagaren mot nya tillåtlighetsprocesser.
    Antag emellertid, att verksamhetens utövare efter stämning likväl väljer att avstå från att söka tillstånd och av en eller annan orsak alltså föredrar att låta domstolen pröva målet. Han kanske av ren halsstarrighet eller i spekulation över domstolens förmåga och motpartens uthållighet kommer fram till att det för honom är lönsamt att låta rättegången rulla vidare. Kommer då det "allvarliga hot" som departementschefen talade om att förverkligas? — Vilka förutsättningar gäller i själva verket för sådan tillåtlighetstalan om den skall fullföljas? Problemställningen har nog så stark verklighetsanknytning och kompliceras i praktiken av att domstolarna alltjämt — till skillnad från

 

1 I samma riktning talar ett yttrande från departementschefen på sid. 216 i propositionen: "En företagare som, trots att omständigheterna talar därför, inte utnyttjar möjligheten ... att frivilligt underkasta sig förhandsprövning bör vara medveten om att han löper en avsevärd risk." 

Om civilrättsligt skydd mot miljöskada 105t. ex. koncessionsnämnden för miljöskydd — har synnerligen liten erfarenhet av att genomföra den sorts tillåtlighetsprövning som lagen förutsätter.

 

Domstolens ramar
Jag anser mig kunna utgå från att lagens tillåtlighetsregler (4—8 §§ ML) äger samma tillämplighet oavsett om de åberopas av enskild sakägare i ett tvåpartsförhållande i domstol eller i annan ordning, t. ex. vid en tillståndsprövning. Det finns nämligen ingen som helst antydan i reglerna eller förarbetena om att tillåtlighetsreglerna skulle ha blott offentligrättslig verkan. Något annat stöd för att en motsatt tolkning skulle vara rimligare har heller inte kunnat återfinnas.
    Om utgångspunkten är riktig, har domstolen vid en tvist av detta slag att göra mycket preciserade gränsdragningar mellan motstående intressen. Ar talan så utformad, att domstolen utan att åsidosätta 17 kap. 3 § rättegångsbalken har full valfrihet att förbjuda, begränsa eller villkorsbelägga verksamheten, blir prövningen i rättegången särskilt beroende av svarandens inställning till käromålet. Vid ett totalt bestridande från svarandesidan måste domstolen antingen helt förbjuda verksamheten eller genomföra en exakt gränsdragning mellan å ena sidan kärandens rätt att slippa intrång och å andra sidan svarandens rätt enligt gällande lag att under vissa förutsättningar få nyttja sin egendom även till visst förfång för andra. Om inga försiktighetsmått eller begränsningar alls behövs i verksamheten för att säkra kärandens rätt, skall talan ogillas. — Men hur ställer det sig om — såsom ofta är fallet — frågan närmast gäller hur omfattande försiktighetsmått som behövs och svaranden bestrider talan i dess helhet med hänvisning tillatt hans egen kontroll över verksamheten är tillräcklig för att förebygga olägenhet?
    Det råder knappast någon tvekan om att en dylik problemställning inför en tillståndsgivande myndighet normalt leder till att bestämda villkor för verksamheten blir utformade genom myndighetens försorg. Myndigheten kan sägas bestämma exakt var gränserna enligt gällande lag går för den ifrågavarande verksamheten i förhållande till andra, motstående intressen.
    Lagstiftaren har med andra ord inte lämnat fullmakt för de tillståndsgivande myndigheterna, att instifta "nya" rättigheter eller skyldigheter för tillståndssökande företag. Förfarandet innebär i stället, att vederbörande beslutsfattare efterkommer ett bemyndigande från lagstiftaren att fastställa den enskilda verksamhetens ramar och förutsättningar i förhållande till gällande lag. Med miljöskyddslagens terminologi innebär en sådan prövning, att tillstånd till miljöfarlig verk-

 

106 Staffan Michelsonsamhet förenas med villkor (18 § ML), såvida inte - undantagsvis - ett villkorslöst tillstånd beviljas eller - tvärtom - ansökan lämnas helt utan bifall.
    Skiljer sig då domstolens tillåtlighetsprövning från den som enligt vad nu sagts sker vid en tillståndsprövning?

 

Formens betydelse — diskussion och slutsatser
Det torde strida mot allt sunt förnuft att tänka sig, att tillåtlighetsreglerna skulle ha en annan innebörd om de tillämpas inför domstol än vid en tillståndsprövning. Däremot kan de artskilda prövningsmodellerna — de formbundna tvistemålsreglerna å ena sidan och de mindre utvecklade men påtagligt friare former som gäller för tillståndsprövning å andra sidan — få avsevärd betydelse för utgången i det enskilda fallet. Det torde dock vara svårt att finna stöd för att någon av prövningsformerna som sådan rätteligen bör gynna det ena partsintresset framför det andra.
    Om man utgår från den grundsatsen, att tillåtlighetsreglerna skalltillämpas lika av domstol och av tillståndsmyndighet, inställer sigmed andra ord den frågan om också de formella förutsättningarna för enbestämning av en viss verksamhets gränser bildar underlag för sammaresultat vid ett domstolsförfarande som vid en tillståndsprövning.
    Låt oss som exempel föreställa oss, att en villaägare som närmsta granne får ett företag som förvärvat fastigheten intill i syfte att använda denna till försöksverksamhet för kemiska bekämpningsmedel. Antag, att man här testar allsköns nya preparat, från de mest oförargliga till sådana som är förknippade med omedelbar och allvarlig fara förmänniskor, djur och växter om de hanteras oförsiktigt eller felaktigt. Om nu förutsättningar finns för spridning av dessa medel i luften —t. ex. vid besprutning mot insekter eller ogräs — blir villaägaren höggradigt beroende av att försöksverksamheten sker vid "rätta" väder- och vindförhållanden och att det finns garantier för att högriskpreparaten testas på sådan plats och under sådana former att någon skada inte kan uppstå. Vi kan ytterligare föreställa oss att villaägaren är kraftigt oroad för de risker han funnit vara förknippade med verksamheten.
    Under förutsättning att villaägarens farhågor i exemplet är någorlunda välgrundade, kan knappast ifrågasättas att det föreligger ett synnerligen befogat intresse från hans sida att få verksamheten prövad i detalj i fråga om dess materiella laglighet och om förutsättningarna för den fortsatta hanteringen. Genom den möjlighet som lagen erbjuder kan man mycket väl tänka sig att en talan väcks för att få tillåtligheten preciserad. Helt beroende på svarandens taktik kommer

 

Om civilrättsligt skydd mot miljöskada 107saken sedan att prövas antingen av domstolen eller av koncessionsnämnden för miljöskydd (36 § miljöskyddslagen).
    Däremot föreligger ingen automatisk tillståndsplikt för verksamheten i exemplet, och den störde grannen har alltså främst att lita tillsina egna initiativ för att fa verksamhetens laglighet avgränsad.
    Om talan — genom svarandens beslut att avstå från att söka tillstånd — fullföljes vid domstolen, kommer prövningen att bli helt avhängig av målets dispositiva karaktär. Domstolen är vid sin prövning i princip begränsad till det processmaterial som parterna förebringar. Detta kan också innebära en risk för att bedömningsunderlaget skall halta. Risken är särskilt stor om ena parten befinner sig i underläge i fråga om insyn i motpartens förehavanden eller av andra skäl — t. ex. ekonomiska — har svårigheter att driva sin sak med fullkraft. Domstolsförfarandet kan emellertid å andra sidan ge utrymme för en långt mer detaljerad prövning än som är möjlig inför någon annan myndighet. Detta följer inte minst av de speciella möjligheter som står till buds i fråga om bevisupptagning och genom att parterna är garanterade en ovanligt öppen och välreglerad procedur för prövningen i det muntliga rättegångsförfarandet.
    Svårigheterna med en tillåtlighetsprövning via domstolsförfarande visar sig särskilt om processmaterialet enligt domstolens bedömning är otillräckligt för att bestämma de fasta regler som kan befinnas erforderliga för att en fortsatt drift skall anses stå i överensstämmelse med lagens regler. I praktiken torde sådana svårigheter ofta kunna ligga nära till hands, i synnerhet om parternas vilja eller förmåga att själva föreslå lämpliga villkor och skyddsföreskrifter varit liten.
    Det kan alltså väl hända, att domstolen blivit serverad alla tänkbara fakta för att bedöma om verksamheten i princip är laglig eller olaglig, men saknar beslutsunderlag för att bestämma en god medelväg.
    Till skillnad från domstol kan tillståndsmyndigheten med förhållandevis enkla medel klara sig ifrån den sortens dilemma som här skisserats. Prövningsreglerna är så utformade, att en tillståndsansökan skall avvisas eller avslås, om sökanden tagit risken att tillhandahålla ett otillräckligt beslutsunderlag. Eventuellt kan i stället bristen avhjälpas genom myndighetens försorg på sökandens bekostnad (13 och 14 §§ ML). En vanlig ordning är, att tillstånd beviljas för viss prövotid vilket ger särskilda möjligheter att under kontrollerade former få underlag för den slutliga tillåtlighetsbedömningen.
    Det kan inte uteslutas, att domstolen ex officio har möjlighet att vara något mer aktiv för infordrande av processmaterial i ett mål av denna typ än i ett traditionellt tvistemål, men principiellt har man vid

 

108 Staffan Michelsonprövningen att utgå från grundsatsen, att processmaterialets omfång och innehåll bestäms av parterna. Detta innebär i så fall också, att domstolen normalt förfogar över betydligt trubbigare medel för att göra en korrekt laglighetsprövning än vad tillståndsmyndigheterna gör. Ingenting i lagen eller dess förarbeten tyder emellertid på att denna svårighet för domstolen skall gå ut över den part som initierat tillåtlighetsprövningen. Tvärtom var, som ovan framhållits, en av grundtankarna bakom regelsystemet, att samordna enskilda och allmänna intressen för att nå lagens övergripande mål att begränsa miljöstörningarna. Den utsatte villaägaren i exemplet ovan bör sålunda, med denna utgångspunkt vara berättigad att få sina lagligen grundade intressen tillgodosedda av domstolen, även om det saknas underlag i rättegången för att detaljbestämma en utformning av verksamhetens ramar och villkor.
    Teoretiskt kan man renodla problemställningen och anta, att ingen av parterna har tillhandahållit något material i rättegången som kan ge domstolen ledning för att förklara verksamheten tillåtlig under blott vissa bestämda förutsättningar och villkor. Käranden har kanhända istället yrkat kategoriskt förbud mot fortsatt drift och inriktat sin talan helt på att belysa olägenheterna. Låt oss anta, att han också lyckats övertyga domstolen om att dessa är betydande och av allvarligt slag. Om nu utövaren å sin sida valt att bestrida varje skyldighet att tåla någon begränsning av verksamheten, inställer sig frågan om vilka möjligheter domstolen då har att meddela en dom som står i full överensstämmelse med såväl rättegångsbalkens som miljöskyddslagens regler.
    Om man bortser från rent praktiska knep som någon domare kanske skulle försöka tillämpa för att t. ex. förmå någondera parten att komplettera sin talan med lämpligt utformad andrahandsinställning, torde rätten vid sin prövning vara hänvisad till de två alternativen att antingen förbjuda verksamheten eller ogilla talan. Den sistnämnda lösningen skulle emellertid i så fall innebära, att utövaren med rätt vald taktik skulle ha nått för honom avsevärt gynnsammare resultat än om tillåtligheten i stället blivit prövad genom tillståndsförfarande. Det "allvarliga hot" som man talat om i lagmotiven skulle med en sådan tolkning av lagen i själva verket visa sig sakna verklighetsförankring.
    Å andra sidan, kan det hävdas, skulle en dom i rakt motsatt riktning heller inte stå i överensstämmelse med miljöskyddslagens innehåll och syften. Lagen syftar förvisso inte till att sätta stopp för all verksamhet som kan föranleda olägenheter för omgivningen, blott att åstadkomma en sådan styrning, att olägenheterna begränsas med ledning av vad som är tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt. Om

 

Om civilrättsligt skydd mot miljöskada 109verksamheten i exemplet bedrivs på lämpliga tider, vid tjänliga väderleksförhållanden och med användning blott av ett på visst sätt begränsat urval kemiska produkter kan den kanske vara fullt tolerabel, också från grannelagssynpunkt. Det förhållandet att domstolen saknat de processuella förutsättningarna att meddela en dom av sådan innebörd skulle med detta synsätt inte få innebära, att all fortsatt verksamhet totalförbjuds.
    Invändningar av sistnämnda slag kan verka bestickande. Samtidigt står det emellertid klart, att den enskilde sakägarens lagliga möjlighet att föra en förbudstalan i domstol utgör en viktig länk i regelsystemet för att få till stånd en tillåtlighetsprövning i fall då sådan visar sig behövas. Efter en stämning råder verksamhetsutövaren ensam över frågan om tillåtligheten skall prövas genom tillståndsansökan eller domstolsförfarande. Om domstolsprövningen då för utövaren ter sig som en så gynnsam form, att prognosen ger goda odds för full frihet från försiktighetskrav på den farliga verksamheten har lagstiftaren givetvis kraftigt missat sitt mål. En granskning av lagens syften torde därför ge vid handen, att en domstol vid dispositiv tillåtlighetsprövning har att utgå från att verksamhet som är miljöfarlig enligt 1 § miljöskyddslagen är lagstridig såvida inte dess utövare antingen söker tillstånd till verksamheten eller av domstolen kan åläggas sådana försiktighetsmått som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet.
    Frågeställningen hänger intimt samman med miljöskyddslagens speciella bevisbördeproblematik. Är det käranden eller svaranden, sökanden eller sakägaren, som har bevisbördan för sina påståenden om att verksamheten är farlig eller ofarlig, lämpligt eller olämpligt lokaliserad eller om den drivs under former som ger tillfredsställande skydd för omgivningen eller ej? Vid tillståndsprövning anses sällan råda någon större tvekan om den principiella utgångspunkten härvidlag — sökanden har att visa att verksamheten är laglig. Är förutsättningarna annorlunda vid tillåtlighetsprövning i domstol? I ett av de få fall av tillåtlighetsprövning inför domstol som förekommit sedan miljöskyddslagens tillkomst (det s. k. Ljusterömålet, Svea Hovrätts dom 1984-10-11, DT 19) har frågan berörts. Talan grundades på 4 § miljöskyddslagen och kärandena gjorde gällande, att för verksamheten inte hade valts sådan plats att ändamålet kunde vinnas med minsta intrång och olägenhet, utan oskälig kostnad. Hovrättens majoritet uttalade i anledning av sina domskäl, att det "i första handan kommer på S. och medparter såsom kärande att visa, eller att åtminstone med betydande grad av sannolikhet göra antagligt", att verksamhetens förläggning strider mot lokaliseringskravet i 4 § mil-

 

110 Staffan Michelsonjöskyddslagen. Visserligen torde knappast kunna hävdas, att sökandens bevisbörda vid tillståndsprövning normalt är särskilt tung när det gäller lokaliseringskravet enligt 4 § miljöskyddslagen, men det är ställt utom tvivel att den principiella utgångspunkten för tillståndsfallen är att det är sökanden som har att presentera nöjaktig utredning. I Ljusterömålet har hovrätten med tillämpning av den gamla processuella tumregeln om kärandens bevisbörda rent teoretiskt givit verksamhetens utövare lindrigare ställning i bevishänseende än vad han skulle ha haft vid motsvarande tillståndsprövning. Det är tveksamt om den principen skulle ha vunnit tillämpning också i högsta domstolen. Målet kom emellertid aldrig under HD:s prövning och de svåra frågorna om parternas bevisbörda och åberopsbörda vid miljörättslig tillåtlighetsprövning i domstol lär långtifrån vara slutgiltigt besvarade.