BRITT PERSSON m. fl. Att skilja barn från föräldrar. Den sociala, barnpsykiatriska och rättsliga arbetsprocessen vid omhändertaganden. Natur och Kultur. Lund 1984. 207 s.
När barn omhändertas med tvång, sker det under medverkan av samhällsrepresentanter med olika yrkesutbildning. Socialsekreterare utreder barnets hemförhållanden. Ett arbetslag bestående av barnpsykiater, barnpsykolog och kurator observerar barnet och tolkar sina iakttagelser mot bakgrund av socialutredningen. I länsrätt och kammarrätt beslutar yrkesdomare biträdda av nämndemän.
"Att skilja barn från föräldrar" vill belysa dessa ärenden från olika yrkesaspekter. Författarna är socionomen Britt Persson, lagmannen Bertil Wennergren, psykologen Magnus Rindborg, socionomen Elly Engstedt och barnpsykiatern Carl Göran Svedin.
För läsarna av SvJT är rättssäkerhetsfrågor av särskilt intresse. Boken ger ett gott underlag för en diskussion om rättssäkerheten i mål om tvångsomhändertagande av barn. Ämnet har ju särskild aktualitet genom att Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna i maj 1985 har beslutat att i sak granska tre klagomål mot Sverige som gäller just dessa frågor.
I kapitlet "Vad säger lagen?" diskuterar Bertil Wennergren bl. a. syftet med lagen med vissa bestämmelser om vård av unga (LVU) och de rekvisitsom gäller för omhändertagande. Han konstaterar att "fara-illa-indikationen" är mycket vag och formellt tillämplig också vid ringa brister i omsorgen, som medför endast ringa fara för barnets hälsa eller utveckling. Tyngdpunkten måste därför enligt Bertil Wennergren förskjutas till rekvisitet "behov av vård utanför det egna hemmet".
Hur får socialarbetarna kännedom om att ett barn kan misstänkas fara illa? Elly Engstedt upplyser att det kan vara anmälan från daghem eller skola eller från någon myndighet. Ibland är det föräldrarna själva som söker hjälp hos socialbyrån. En intressant information som Elly Engstedt ger är att privatpersoners anmälningar "inte sällan" är anonyma. — Det är alltså tydligt att vilken barnfamilj som helst kan bli föremål för en utredning.
Hur görs då utredningen? Också den frågan blir belyst av Elly Engstedt. Som informationskällor används huvudsakligen personal på daghem eller skola. Släktingar och grannar tillfrågas bara i undantagsfall. — Slutsatsen måste bli att de föräldrar som av någon anledning har kommit på kant med daghem eller skola lätt kommer att framstå som dåliga föräldrar i utredningen. De kan inte räkna med att ha någon glädje av att släktingar och grannar till äventyrs betraktar dem som idealiska föräldrar. Lyckas de inte göra ett gott intryck på den utredande socialsekreteraren, bör de räkna med att socialnämnden på ett eller annat sätt "griper in".
Britt Persson tillhandahåller ett slags checklista eller felsökningsschema för den sociala utredningen. Jag citerar: "För att få en uppfattning om samspelet mellan barnet och föräldrarna och om hur föräldern fungerar i föräldrarollen bör deras förmåga i följande avseenden klargöras.
— Uppfattar de barnets behov på ett realistiskt sätt?
— Kan de se barnet som en individ och låta barnets behov gå före sina egna?
— Kan de ge barnet trygghet, omvårdnad, stimulans och stöd i utvecklingen?
— Hur är deras toleransförmåga och förmåga att klara besvikelser?
— Hur är deras förmåga att hantera konflikter, att sätta gränser för barnet?"
Man kan undra om det överhuvudtaget finns någon far eller mor som skulle kunna klara den checklistan i händerna på en kritiskt inställd socialarbetare. Man kan nog utgå från att frågan om föräldrarna uppfattar barnets behov "på ett realistiskt sätt" är lika med frågan om de har samma uppfattning som socialarbetaren.
Enligt Elly Engstedt utmynnar de flesta utredningar i beslut om hjälpåtgärder. En intressant upplysning är att hjälpåtgärder inte bara har till syfte att hjälpa och stödja familjen utan också har "en kontrollerande funktion". I ett av de fall, som nu granskas i Strasbourg, föregicks omhändertagandet av att familjen fick ett slags hemhjälp placerad i hemmet. Familjens ombud har i inlagor målande beskrivit hur hemhjälpen kom att bli ett slags extra svärmor i huset — en barsk dam som utdelade order till familjemedlemmarna, ville bestämma om allting och gick efter husmodern för att se hur hon uträttade tvätt och andra sysslor i hemmet.
Om således den första utredningen inte visar på några påtagliga brister i hemmet, kan man räkna med att en hos familjen placerad hemhjälp — ävenom hon är en snäll och vänlig person — kommer underfund med och till socialbyrån rapporterar de svagheter som finns och som sedan staplade på varandra kan framställas på ett sätt som åtminstone ställer familjen i en ofördelaktig dager.
Hjälpåtgärder är visserligen formellt frivilliga, d. v. s. de kan inte formellt tvingas på en familj mot dess vilja. Men förvaltningsdomstolarna har i omhändertagande målen ofta med det som domskäl för omhändertagande att föräldrarna inte är samarbetsvilliga. Så frivilligheten är i realiteten rätt illusorisk.
Innan jag läste denna bok har jag ofta undrat över det egendomliga i att "socialas" barnpsykiater inte tycks kunna föreställa sig att ett barn får problem som beror på något annat än föräldrarna, t. ex. missförhållanden på daghem eller i skola. Ett klargörande svar ger Carl Göran Svedin. Förklaringen är vad han kallar "det familjedynamiska synsättet", ett synsätt som på senare år har fått stor genomslagskraft inom svensk barn- och ungdomspsykiatri. Synsättet innebär, får man veta, att störningar hos ett barn alltid är resultatet av destruktiva eller dåligt fungerande samspelsmönster och därvid spelar familjen den utslagsgivande rollen. Med andra ord: är det något fel på barnet, gäller det bara att hitta felet på föräldrarna.
En "störning" kan vara att barnet sackar efter i skolan eller är allmänt ängsligt och oroligt eller har huvudvärk eller ont i magen. Att hitta felet på föräldrarna kan knappast erbjuda något större problem. Det framgår av Svedins redogörelse att felet kan vara t. ex. att föräldrarna överbeskyddar barnet eller tvärtom ger det för mycket ansvar, att de förnekar konflikter eller är hämmade i sina aggressioner eller är inkonsekventa i sin uppfostran eller ger barnet en låt-gå-uppfostran.
Nå, men vi lever ju i ett rättssamhälle, brukar det sägas, och så hänvisar
man till att det är domstol som har att fatta beslutet om tvångsomhändertagande av barn. Men att rättssäkerheten saknas, det förstår man om inte förr så när man läser Bertil Wennergrens redogörelse för lagen och rättegången. Som redan nämnts är Bertil Wennergren själv medveten om att lagen är utomordentligt vag när den anger det som han kallar "fara-illa-indikationen". Men det visar sig att han tror att själva rättegången är en garanti för välmotiverade omhändertagande beslut. Rättssäkerheten garanteras enligt Wennergren för det första av att den svenska domaren är självständig i förhållande till regering, riksdag och politiska partier och genom att domstolen allsidigt och inträngande behandlar de frågor den har att pröva. Vidare tycks domarkåren i förvaltningsdomstolarna kännetecknas av sådana egenskaper som "människokännedom, inte minst då kännedom om barn, uppslagsrikedom och fantasi, förmåga till inlevelse och social orientering".
Men när Bertil Wennergren skall beskriva denna självständiga, allsidiga och inträngande behandling av målen, avslöjar han att hans egen utgångspunkt i sådana mål är att det ligger i barnets intresse att bli omhändertaget. I dessa mål gäller det nämligen enligt Wennergren "att medla mellan två skyddsintressen", å ena sidan barnets intresse av att få skydd av samhället, å andra sidan föräldrarnas intresse av att "samhället (inte) utan bärande skäl ingriper i familjelivet och tar deras barn ifrån dem". Enligt Wennergren är det alltså bara föräldrarna — inte barnet! — som har intresse av att samhället inte utan bärande skäl splittrar familjen. Barnet, däremot, förutsätts alltid ha intresse av att få "skydd från samhället".
Med den utgångspunkten kan domaren omöjligt erbjuda en opartisk rättegång. Man kan inte bli förvånad när Bertil Wennergren beskriver bevisprövningen på följande sätt. "Några bevis i egentlig mening förebringas sällan när det gäller bristande omsorg eller utvecklingsskadliga missförhållanden. Mestadels blir det en fråga om indicier. Indicium fogas till indicium och ger tillsammans en bild av hur relationen mellan föräldrar och barn kan antas vara. Vad som får lov att göras blir därför vanligen vad som brukar kallas en samlad bedömning, som alltså inte uppehåller sig vid olika enskildheter utan innebär att man försöker göra en helhetsbedömning för att utifrån denna sedan ta ställning till om lagens förutsättningar för LVU-vård kan anses föreligga i målet".
Bertil Wennergren ger också förklaringen till att det i dessa mål aldrig tycks ha någon betydelse om personer som verkligen känner familjen bara har gott att säga om förhållandena i hemmet. Enligt Wennergren kan man nämligen förutsätta att anhöriga och vänner till familjen känner sig bundna av lojalitet mot föräldrarna.
Förvaltningsdomstolarnas "samlade bedömning", som "inte upphåller sig vid olika enskildheter", förklarar varför domstolarna sällan tycks uppmärksamma förekommande motsägelser i socialutredningen. De motsägelser man möter i enskilda mål har också sin motsvarighet i boken. Magnus Rindborg utvecklar t. ex. vikten för spädbarnet av den symbiotiska fasen (när mor och barn ömsesidigt är intensivt beroende av varandra), medan Britt Persson kallar bandet mellan mor och barn för "modersmyten". Britt Persson har en hög tanke om socialarbetarens yrkeskunskaper, men enligt Carl Göran Svedin saknar socialarbetare ofta både utbildning och erfarenhet att kunna bedöma barns beteende och utveckling. Bertil Wennergren betonar domarens betydelse, men enligt Britt Persson kan advokater knappast tillföra något i processen
och då kan väl enligt hennes mening inte domaren göra det heller, även om hon av hänsyn till sin medförfattare Wennergren inte vill säga det rent ut.
Brita Sundberg- Weitman