Analys av NJA 1985 s. 281 — fråga huruvida rättsvillfarelse om tullagstiftningen kan påverka ansvarsbedömningen vid tillämpning av 1 § varusmugglingslagen

 

I tingsrätten yrkade åklagaren ansvar å Ted R. jämlikt 1 § varusmugglingslagen (VSL) för varusmuggling och anförde, att R uppsåtligen utan att ge det tillkänna hos vederbörlig myndighet till riket infört och här brukat en finskregistrerad personbil utan att vara berättigad härtill.
    R. bestred åtalet och anförde, att han varit berättigad att införa bilen utan att förtulla den och även att nyttja den i Sverige. Han gjorde gällande, att om han skulle anses ha förfarit oaktsamt hans oaktsamhet varit ringa.
    R. åberopade följande omständigheter, som inte ifrågasatts av åklagaren: Bilen som är finskregistrerad tillhör hans far, som är bosatt i Finland. Fadern besöker regelbundet familjen i Sverige och har vid sådana tillfällen fört in bilen och nyttjat den här. Efter kontakter med polisen hade fadern fått uppfattningen, att han fritt kunde använda bilen i Sverige om han hade svenskt körkort. R vitsordade att han själv fört in bilen till Sverige vid ett par tillfällen utan att ge det tillkänna för tullmyndigheterna och även använt den här några gånger.
    I sina domskäl framhöll tingsrätten, att R. inte ens påstått att något beslut om temporär tullfrihet meddelats för bilen, inte heller att han eller fadern tagit reda på vilka bestämmelser som gällde i ifrågavarande situation. De av R. uppgivna samtalen med polisen ansåg tingsrätten inte ha varit av beskaffenhet att frita honom från ansvar. tingsrätten fann därför åtalet för varusmuggling styrkt. R. dömdes till tjugofem dagsböter à 10 kr.
    R. fullföljde talan till hovrätten och yrkade att åtalet avseende varusmuggling skulle ogillas. Åklagaren bestred ändring. Hovrätten fastställde tingsrättens dom.
    R. sökte revision och yrkade i HD att åtalet måtte ogillas. Riksåklagaren bestred ändring; i andra hand gjordes gällande att gärningen förövats av grov oaktsamhet och att det inte var fråga om ett ringa fall.
    Vid huvudförhandling i HD gjorde R. några tillägg och förtydliganden. Han uppgav bl. a. att han i samband med införseln uppmärksammat en folder om tulldeklaration, dock utan att ta del av densamma. Han hade inte haft en tanke på, att det kunde föreligga skyldighet att tullanmäla bilen, eftersom den varken skulle säljas eller varaktigt nyttjas i Sverige.
    Liksom underinstanserna ansåg HD, att R. på det sätt som avses i 1 § 1 st.VSL åsidosatt sin skyldighet att ge införseln till känna hos tullmyndigheten. Emellertid föranledde R:s invändning, att han inte känt till tullbestämmelserna, HD att ta ställning till frågan om gärningsmannen under sådana omständigheter bör dömas till ansvar för uppsåtligt smugglingsbrott.
    I sina slutsatser var man inte enig inom HD. Tre justitieråd ansåg, att villfarelsen beträffande tullbestämmelserna saknar relevans för ansvarsbedömningen, medan två justitieråd kom fram till att bristande kännedom om tullagstiftningen utesluter uppsåt.
    HD:s majoritet åberopar som stöd för sitt ställningstagande förarbetena till varusmugglingslagen och anför härom följande.

 

120 Ragna Ferneman-Heurgren    Enligt utredningsbetänkandet torde ett misstag angående existensen eller innebörden av ett import- eller exportförbud bedömas som en s. k. egentlig rättsvillfarelse, som i princip inte utesluter straff för uppsåtligt brott men som kan medföra straffrihet, när misstaget är klart ursäktligt. Om misstag angående tull- eller avgiftsplikt skulle bedömas på samma sätt vore mera tveksamt. Utredningen hänvisade till att en rättsvillfarelse rörande skatteplikt i praxis bedömts som oegentlig rättsvillfarelse, vilken uteslöt ansvar för uppsåtligt brott enligt skattestrafflagen. Det torde därför knappast finnas skäl att behandla en rättsvillfarelse beträffande tull- eller avgiftsplikt annorlunda (SOU 1959:24 s. 173 f).
    I propositionen tog departementschefen avstånd från uttalandet i betänkandet och anförde, att de straffbelagda förfarandena ifråga var så närbesläktade att en enhetlig bedömning var påkallad. Övervägande skäl talade för att tillämpa "de allmänna grundsatser som utbildats inom straffrätten och att straffrihet inträder allenast då misstaget är ursäktligt" (prop. 1960: 115 s. 61).
    Enligt HD:s majoritet innebär detta uttalande, att kännedom om tull- eller avgiftsplikt respektive import- eller exportförbud inte är en förutsättning för att ansvar för uppsåtligt smugglingsbrott ska kunna ådömas. En tillämpning i enlighet med detta anser majoriteten inte medföra några svårigheter när det gäller 1 § 1 st. VSL. Däremot skulle det strida mot legalitetsprincipen om departementschefens uttalande fick vara vägledande vid tillämpningen av 1 § 2 st. VSL. Enligt detta stadgande krävs nämligen att gärningsmannen genom sitt handlande "uppsåtligen föranleder att tull eller annan allmän avgift undandrages statsverket eller att gods införes eller utföres i strid med förbud". Kännedom om bestämmelserna ifråga är således en förutsättning för uppsåtligt brott, menar majoriteten, varför departementschefens anvisning inte kan godtas när det gäller 1 § st. 2.
    För att lösa frågan, om skilda regler om rättsvillfarelse kan tillämpas beroende på om överträdelsen avser första eller andra stycket, diskuterar HD:s majoritet gränsdragningen mellan de båda lagrummen. Man drar slutsatsen, att uttalandena i lagens förarbeten rörande rättsvillfarelse endastkan gälla första stycket. Emellertid torde, anför majoriteten, i de fall då andra stycket blir tillämpligt som regel åtminstone eventuellt uppsåt att undandra sig tull- eller avgiftsplikt eller att kringgå ett import- eller exportförbud föreligga. Nackdelarna med att rättsvillfarelse bedöms olika beroende påvilket stycke som är tillämpligt anser majoriteten därför inte ha avgörande betydelse.
    En tillämpning av första stycket i enlighet med departementschefens uttalande skulle leda till, att villfarelse rörande tull- eller avgiftsplikt behandlas annorlunda än villfarelse rörande skatteplikt. Av förarbetena drar majoriteten emellertid slutsatsen, att denna konsekvens måste ha varit avsiktlig. Även om det inger vissa betänkligheter att döma till ansvar enligt 1 § 1 st. VSL, när gärningsmannen inte känt till bestämmelserna ifråga, anses dessa inte väga så tungt, att en tillämpning i strid med departementschefens uttalande vore motiverad. Majoriteten hänvisar också till att en regel, enligt vilken rättsvillfarelse i princip inte befriar från ansvar, överensstämmer med vad som gäller inom stora delar av specialstraffrätten och är — oaktat möjligheten att beivra vissa förfaranden enligt 5 § VSL — bäst ägnad att upprätthålla lagstiftningens effektivitet.
    Slutligen konstaterar HD:s majoritet att R:s misstag rörande förekomsten

 

Analys av NJA 1985 s. 281 121av tull- och avgiftsplikt inte kan anses ha varit ursäktlig, varför hovrättens domslut fastställes.
    Även de två skiljaktiga justitieråden åberopar i sin motivering varusmugglingslagens förarbeten. Man är i stort ense med HD:s majoritet beträffande tolkningen av departementschefens uttalande liksom däri att detta inte är tillämpbart på stycket 2 i VSL. Därutöver anförs:
    Då den av departementschefen anvisade tillämpningen för fall av rättsvillfarelse inte kan tillämpas fullt ut, står valet mellan att låta den gälla endast första stycket eller att ta fasta på uttalandet, att närbesläktade förfaranden måste bedömas på ett enhetligt sätt. Det senare skulle medföra att rättsvillfarelse skulle befria från ansvar oavsett vilket stycke i 1 § som vore tillämpligt.
    Reservanterna ansluter sig till det senare alternativet och åberopar därvid behovet av konsekvens i rättstillämpningen, och att gränsen mellan de två styckena är svårbestämd. En oenhetlig lösning skulle leda till att gränsdragningsproblemen skulle få ökad betydelse. Låter man däremot rättsvillfarelse utesluta uppsåt med avseende på bägge styckena skulle man uppnå följdriktighet också i förhållande till skattebrottslagstiftningen. Visserligen vore det andra alternativet bättre ägnat att upprätthålla lagstiftningens effektivitet. Men tillämpas vad som gäller om oegentlig rättsvillfarelse återstår möjligheten att döma till straff enligt 5 § VSL, om gärningsmannens okunnighet kan anses vara en följd av grov oaktsamhet.
    Då R misstagit sig beträffande tull- och avgiftsbestämmelserna kan han enligt reservanterna inte fällas till ansvar enligt 1 § VSL. Han okunnighet kan inte heller anses bero på grov oaktsamhet, varför åtalet skall lämnas utan bifall.
    Rättsfallets centrala frågeställning är vilken betydelse rättsvillfarelse ska ha för ansvarsbedömningen. I den utsträckning som behövs för en analys av rättsfallet ska därför i det följande redovisas vad som — i brist på lagstiftning— gäller om rättsvillfarelse enligt doktrin och rättspraxis. Redovisningen bygger i stort på professor Hans Thornstedts undersökning från 1956 "Om rättsvillfarelse".
    Den grundläggande frågan är huruvida man som en förutsättning för straffansvar bör uppställa krav på, att gärningsmannen känt till eller bort känna till att hans gärning inte är tillåten. Olika teorier leder till olika lösningar.
    Enligt den absoluta teorin, som knappast tillämpas alls, skall ingen som helst hänsyn tas till gärningsmannens bristande kännedom om att hans handling är otillåten.
    Ursäktsteorin har som principiell utgångspunkt, att okunnighet om vad som är tillåtet inte befriar från straff. I fall där överträdelsen till följd av gärningsmannens okunnighet i nämnda avseende framstår som ursäktlig eller eljest föga straffvärd, ger den emellertid domstolen rätt att efter ett skönsmässigt bedömande befria från straff eller nedsätta detsamma.
    Enligt uppsåtsteorin skall vetskapen om att en gärning är otillåten omfattas av uppsåtet. Saknas denna vetskap kan uppsåtligt brott inte föreligga. Uppsåtsteorin gör således ingen åtskillnad mellan rättsvillfarelse och villfarelse om något faktiskt förhållande. I fall där okunnigheten inte är ursäktlig kan emellertid ansvar för culpöst brott ådömas.
    Skuldteorin däremot uppställer vid sidan av kraven på dolus eller culpa ett krav på att gärningsmannen bort känna till att handlingen inte var tillåten.

 

122 Ragna Ferneman-HeurgrenDet betyder att rättsvillfarelse, som bedöms som ursäktlig, alltid leder till straffrihet. Här skiljer sig skuldteorin från ursäktsteorin, som överlåter åt domstolen att skönsmässigt avgöra vad ett ursäktligt misstag ska leda till.
    Med undantag av uppsåtsteorin förutsätter de olika lösningarna att man skiljer på faktisk villfarelse och rättsvillfarelse. Faktisk villfarelse innebär ju att det inte finns full subjektiv täckning för de objektiva brottsrekvisiten. Uppsåtet brister i någon del, varför ansvar för uppsåtligt brott inte kan ådömas. Bedömningen av rättsvillfarelse är som framgår av redovisningen ovan inte lika enkel. Som regel skiljer man mellan två olika slag av rättsvillfarelse. Endast s. k. oegentlig rättsvillfarelse jämställs med faktisk villfarelse och betraktas som villfarelse om ett förhållande, vilket skall omfattas av dolus ellerculpa. Det är således beträffande det andra slaget av rättsvillfarelse, s. k. egentlig rättsvillfarelse, som uppfattningarna går isär (Thornstedt s. 8 ff).
    För den fortsatta framställningen är det nödvändigt att närmare klargöra skillnaden mellan faktisk villfarelse och rättsvillfarelse även om en klar distinktion inte är möjlig (jfr Thornstedt s. 30). Enligt Thornstedt är en rättsvillfarelse en villfarelse, som innebär eller beror på en felaktig uppfattning om en rättsregels innehåll eller existens. Faktisk villfarelse är därför okunnighet eller felaktig uppfattning om företeelser av annan art, den kan röra vilken företeelse som helst (Thornstedt s. 31).
    När det gäller avgränsningen mellan egentlig och oegentlig rättsvillfarelse konstaterar Thornstedt, att varje försök att skapa en enhetlig formel, med vars hjälp distinktionen skulle genomföras, har misslyckats. I äldre doktrin förordades en distinktion mellan straffrättslig och icke-straffrättslig rättsvillfarelse. I en teori hävdas, att egentlig rättsvillfarelse är villfarelse rörande den rättsregel, vars överträdelse direkt avses med straffhotet, medan oegentlig rättsvillfarelse rör ett rättsförhållande som är en förutsättning för lagöverträdelsen ifråga. Enligt Thornstedt gäller för samtliga definitionsförsök, att de i tveksamma fall inte ger någon ledning (Thornstedt s. 159 f). I brist på en enhetlig principiell formel föreslår Thornstedt en individualiserande metod, vilken innebär att gränsdragningen bestämmes för varje brott eller brottsgrupp för sig genom analys av de särskilda straffstadgandena och den rättspraxis som utbildats vid tillämpningen av dem (Thornstedt s. 161).
    Beträffande distinktionen mellan egentlig och oegentlig rättsvillfarelse i gällande rätt konstaterar Thornstedt, att man i förarbetena till strafflagstiftningen inte kan hitta några tydliga uttalanden. Av de motivuttalanden somfinns kan endast dras slutsatsen, att lagstiftningen haft för avsikt att skilja mellan egentlig och oegentlig rättsvillfarelse (Thornstedt s. 112).
    Den allmänna uppfattningen, som kommit till uttryck i den juridiska litteraturen, tycks dock vara att egentlig rättsvillfarelse rör själva straffbudet medan oegentlig rättsvillfarelse gäller rättsregler, som kompletterar den i straffbudet givna gärningsbeskrivningen (Thornstedt s. 166).
    Vid en analys av rättspraxis har Thornstedt inte funnit att domstolarna varit kritiska mot nämnda betraktelsesätt. Vissa rättsfall är dock svåra att inordna i den ena eller andra kategorien (Thornstedt s. 166 ff).
    Vad sen gäller bedömningen av egentlig rättsvillfarelse i rättspraxis låtersig denna i stort sett inordnas under ursäktsteorin. Det betyder att domstolarna, i fall då villfarelsen framstår som ursäktlig, befriar från ansvar enligt en skönsmässig bedömning (Thornstedt s. 197). De flesta fall i vilka domstolarna tagit hänsyn till egentlig rättsvillfarelse låter sig inordnas i någon av följande

 

Analys av NJA 1985 s. 281 123tre kategorier: Villfarelsen har orsakats av brister i publiceringsförfarandet varför gärningsmannen inte haft möjlighet att fa del av innehållet i den överträdda bestämmelsen, det överträdda straffbudet är otydligt till sin innebörd eller gärningsmannen har genom offentlig myndighet fatt en felaktig uppfattning om straffbudets innehåll (Thornstedt s. 169).
    Med undantag av fall där rättsvillfarelsen åsamkats av att en ny författning inte publicerats i förutsedd ordning, påminner emellertid domstolarnas behandling av egentlig rättsvillfarelse enligt Thornstedt i alltför hög grad om ett lotteri. "Likheten hänför sig såväl till vinstens slumpbetonade utfall som till dess sällsynthet" (Thornstedt s. 197 f). Som exempel anförs att en restaurantinnehavarinna dömdes för att hon felaktigt antog, att det var tillåtet att underhålla gästerna med radiomusik (NJA 1933 s. 639), medan en cykelhandlare, som trodde sig vara berättigad att sälja begagnade cyklar, frikändes (SvJT 1942 Rf s. 22). (Numera kan slumpmässigheten också illustreras genom en jämförelse mellan tillämpningen av skattebrottslagstiftningen och varusmugglingslagen.) Lika skiftande har hovrätternas bedömning av rättsvillfarelse i samband med 1 § varusmugglingslagen varit. Ömsom har den betraktats som egentlig, ömsom som oegentlig (jfr Thornstedt, Straffrättens allmänna del s. 118). I en uppsats från 1976 modifierar Thornstedt dettauttalande så långt, att i rättspraxis efter 1962 föreligger en tendens till större generositet mot den tilltalade och förutsättningarna för ansvarsfrihet vidrättsvillfarelse har avgränsats tydligare (Svensk rätt i omvandling s. 575). Svårigheten att avgöra om domstolarna ansett att rättsvillfarelsen varit egentlig eller oegentlig kvarstår dock (Svensk rätt i omvandling s. 567).
    Thornstedt kommer själv till den slutsatsen, att skuldteorin är bäst lämpad att lösa frågan om rättsvillfarelsens betydelse för ansvarsfrågan. Hänsyn skall alltså tas till en ursäktlig rättsvillfarelse i form av straffrihet eller straffnedsättning, men frågan ska behandlas för sig skild från kraven på dolus eller culpa. Enligt hans uppfattning bör man i rättspraxis bestämma den grad av aktsamhet som kan krävas av gärningsmannen från fall till fall (Thornstedt s.142). En rad kriterier för den bedömningen anförs:

 

— Hänsyn kan tas till typen av straffstadgande. I samband med centrala brottsarter torde rättsvillfarelse knappast anses ursäktlig, medan den ofta kan framstå som sådan när det gäller specialstraffrättsliga förseelser.
— I den mån gärningsmannen medvetet rört sig på gränsen mellan rätt och orätt, bör en rättsvillfarelse inte anses ursäktlig.
— Inom specialstraffrätten kan det stundom framstå som ursäktligt, att gärningsmannen inte alls känner till att det utfärdats bestämmelser för de slags transaktioner han företagit. Känner han däremot till att sådana bestämmelser finns, måste i regel krävas att han tar del av innehållet i dessa.
— Hänsyn kan tas till om gärningsmannen regelbundet t. ex. i näringsverksamhet sysslar med vissa transaktioner eller om det rör sig om en enstaka åtgärd inom ett för honom främmande verksamhetsområde. I det senare fallet torde en överträdelse avett straffstadgande förr vara ursäktlig, om den är att hänföra till bristande kännedom om för åtgärden relevanta bestämmelser.
— Genom en helhetsbedömning bör undersökas om handlingssättet p. g. a. rättsvillfarelse överhuvudtaget framstår som försvarligt. (Thornstedt s. 143 ff).

 

    Som skäl till att skuldteorin är att föredra framför den i rättspraxis synbarligen tillämpade ursäktsteorin anför Thornstedt, att godtycke i rättsskipningen måste elimineras och att domstolarnas avgöranden i brottmål inom vissa gränser ska vara förutsebara (Thornstedt s. 150). Med hjälp av den förordade

 

124 Ragna Ferneman-Heurgrenmetoden behöver medborgaren inte frukta att bli stämplad som brottsling, när han iakttagit rimlig aktsamhet för att kunna följa lagen (Thornstedt s.151). Metoden har också fördelen att gränsdragningen mellan egentlig och oegentlig rättsvillfarelse inte får så stor praktisk betydelse, eftersom den leder till att egentlig rättsvillfarelse i många fall behandlas lika milt som andra villfarelser (Thornstedt s. 164).
    Med ovanstående som utgångspunkt ska rättsfallet i det följande analyseras och kommenteras.
    HD-majoritetens resonemang om rättsvillfarelse angående tull- eller avgiftsplikt respektive import- eller exportförbud och dess betydelse vid tillämpningen av1 § 1 st. VSL leder till, att en sådan rättsvillfarelse inte ska beaktas vid bedömningen av ansvarsfrågan. Det uppsåt, som krävs för att ådöma ansvar, behöver således inte omfatta kännedom om, att gärningsmannens handling innebär att vissa bestämmelser om godset ifråga överträds. Enligt gängse terminologi skulle rättsvillfarelse i det här avseendet alltså hänföras till gruppen egentlig rättsvillfarelse.
    Majoriteten stöder sitt resonemang på uttalanden i förarbetena, vilket i och för sig inte är anmärkningsvärt. Motivuttalanden kan ju betraktas som formuleringar av gällande rätt — i den mån de är entydiga (Thornstedt s. 256). I det här fallet visar det sig emellertid att varken uttalandena i utredningsbetänkandet eller i propositionen är av det slaget, att de om de tillämpas på bestämmelsen i sin helhet leder till ett tillfredsställande resultat. Vilket alternativ man än väljer uppstår inkonsekvenser både inom bestämmelsen — mellan de olika gärningstyper som omfattas av den — och i förhållande till andra bestämmelser inom skattebrottslagstiftningen. Trots detta håller HD:s majoritet — i den mån det inte anses strida mot legalitetsprincipen — fast vid departementschefens uttalande, som varken kan anses entydigt eller genomtänkt. De skäl som majoriteten åberopar för detta ställningstagande är inte särskilt övertygande.
    Enligt HD:s majoritet ska en rättsvillfarelse som rör första stycket betraktas som en egentlig rättsvillfarelse, som inte påverkar ansvarsbedömningen. Om den hänför sig till andra stycket den ska anses som en oegentlig rättsvillfarelse, som utesluter uppsåt. Som motivering till att detta anses godtagbart anförs enbart, att "nackdelarna med en sådan rättstillämpning synes dock inte vara så stora att de i och för sig måste tillmätas avgörande vikt". Vilka dessa negligerbara nackdelar är omnämns emellertid inte. Bortsett från effektivitetsargumentet (till detta återkommer jag) pekar HD-majoriteten inte heller på några fördelar med det valda alternativet — exempelvis med utgångspunkt från vilket beteende som rimligtvis borde stämplas som brottsligt — vilka eventuellt kunde ha övervägt nackdelarna. Än mindre ger man sig in på en diskussion av för- och nackdelar med det alternativ, som med viss avvikelse från departementschefens uttalande skulle ha lett till en enhetlig bedömning av 1 § VSL.
    Majoritetens dom leder också till att bristande kännedom om tull- eller avgiftsplikt vid tillämpning av 1 § VSL ska hänföras till egentlig rättsvillfarelse med risk för fällande dom som följd, medan okunnighet om skattskyldighet vid tillämpning av 2 § skattebrottslagen ska betraktas som oegentlig rättsvillfarelse, vilken befriar från ansvar för skattebrott. Inte heller på denna punkt ger sig majoriteten in på någon diskussion av vilket alternativ, som vore att föredra med hänsyn till det materiella resultatet. Man nöjer sig med att

 

Analys av NJA 1985 s. 281 125konstatera, att inkonsekvensen i rättstillämpningen kan synas mindre tillfredsställande. Det enda stöd majoriteten har för att inte undanröja denna är, att inkonsekvensen från departementschefens sida måste ha varit avsiktlig.
    I huvudsak motiveras domen med hjälp av två argument av generell karaktär.
    Det ena argumentet går ut på, att den av HD:s majoritet intagna ståndpunkten överensstämmer med vad som gäller inom stora delar av specialstraffrätten. Hur svagt detta argument är illustreras av att motsatt princip — rättsvillfarelse utesluter uppsåt — ska gälla för en så närbesläktad norm som andra stycket i den bestämmelse som är föremål för HD:s tolkning! Samma förhållande kan påvisas med hjälp av den parallell som majoriteten själv drar med skattebrottslagen: hänför sig en rättsvillfarelse till vissa skattebestämmelser befriar den från ansvar, rör den tullbestämmelser skall ansvar kunna ådömas.
    Det andra argumentet som majoriteten åberopar är, att den förordade tolkningen bäst är lämpad att upprätthålla lagstiftningens effektivitet. En sådan omständighet må ha avgörande betydelse i fall där uppsåtsbrottet inte har någon motsvarighet i ett culpöst brott. Så är emellertid inte fallet här. Tillämpar man liksom reservanterna vad som gäller om oegentlig rättsvillfarelse både på första och andra stycket återstår ju möjligheten att ådöma ansvar enligt 5 § VSL, om det kan bedömas som grov oaktsamhet att gärningsmannen inte skaffat sig kännedom om relevanta bestämmelser. Majoritetens tolkning leder emellertid till, att en tilltalad kan dömas för uppsåtligt brott i fall där hans handlingssätt inte ens kan anses vara grovt oaktsamt. Rättsfallet ifråga utgör ett exempel på detta. Med det rigorösa betraktelsesätt som HD-majoriteten företräder, behöver ju orsaken till rättsvillfarelsen och därmed aktsamhetsfrågan knappast bli föremål för bedömning. Att en sådan grad av effektivitet skulle vara åsyftad av lagstiftaren måste starkt ifrågasättas.
    HD-majoriteten gör således ingen ansträngning att motivera sin ståndpunkt med argument i sak utan åberopar enbart grunder av lagteknisk natur. Man ger sig inte heller in på någon diskussion om rättsvillfarelsens karaktär med hänsyn tagen till bestämmelsens uppbyggnad. För att undgå ansvar enligt 1 § VSL räcker det ju inte att ta del av innehållet i denna bestämmelse. Huruvida tull eller annan avgift ska erläggas för visst gods framgår inte av VSL, lika lite som frågan om export- eller importförbud föreligger besvaras där. Innebörden av 1 § VSL kan alltså bestämmas enbart med hjälp av rättsliga regler utanför straffrätten. Enligt gängse uppfattning skulle en villfarelse beträffande regler som på angivet sätt kompletterar rekvisiten i ett straffbud — i motsats till den av HD-majoriteten företrädda uppfattningen — betraktas som oegentlig rättsvillfarelse (jfr Thornstedt s. 166, Löfmarck s. 64). Detta argument borde kunna väga väl så tungt som ett uttalande i förarbetena, vilket är så oklart att det ändå inte kan tillmätas mer än begränsad giltighet.
    HD-majoritetens domskäl utgörs i sin helhet av en principdiskussion. Förhållandena i det fall som är föremål för bedömning ägnas med undantag av en bisats i sista stycket ingen som helst uppmärksamhet. Majoriteten konstaterarbara att då R:s "misstag rörande förekomsten av tull- och avgiftsplikt inte kan anses ha varit ursäktligt ska han fällas till ansvar för varusmuggling". Trots den principiella utgångspunkten, att rättsvillfarelse inte befriar från ansvar,

 

126 Ragna Ferneman-Heurgrenkan majoriteten tydligen tänka sig straffrihet i fall där misstaget framstår som ursäktligt. Detta bekräftar Thornstedts tes, att rättspraxis' behandling av rättsvillfarelse närmast kan inordnas under ursäktsteorin: egentlig rättsvillfarelse är irrelevant för uppsåtsbedömningen men domstolen kan på grundval av en skönsmässig bedömning ändå fria från ansvar. Men även Thornstedts omdöme, att domstolarnas sätt att bedöma rättsvillfarelse närmast kan jämställas med lotteri, är berättigat efter den här domen. Den bäddar ju — med tanke på den splittrade bedömningen av 1 § VSL och de av majoriteten själv konstaterade gränsdragningsproblemen mellan 1:a och 2:a styckena — för ytterligare lotterier.
    Till skillnad från den uppfattning HD:s majoritet företräder kan de skiljaktiga justitierådens ståndpunkt ses som ett försök att åstadkomma mera konsekvens i domstolarnas bedömning av rättsvillfarelse. Reservanterna tar fasta på departementschefens krav på enhetlig bedömning av närbesläktade förfaranden och hänför misstag beträffande tull- eller avgiftsplikt respektive import- eller exportförbud till gruppen oegentlig rättsvillfarelse. Som avgörande skäl anförs behovet av konsekvens i rättstillämpningen. Beträffande effektivitetskravet hänvisas till möjligheten att döma till ansvar för motsvarande culpabrott i 5 §VSL. Reservanterna har alltså mod att sätta sig över departementschefens i övrigt diffusa uttalande. Skälen som reservanterna åberopar borde ha varit anledning nog att föranleda HD:s majoritet att göra detsamma.
    Slutligen ska ett försök göras att visa hur reservanternas ståndpunkt, som för mig framstår som riktig, skulle kunna motiveras ytterligare genom tillämpning av den av Thornstedt föreslagna metoden. Enligt hans uppfattning bör det avgöras från fall till fall, vilken aktsamhet som kan krävas av gärningsmannen, d. v. s. hur mycket han måste ha ansträngt sig för att få kännedomom relevanta bestämmelser. I anslutning till de av Thornstedt föreslagna kriterierna (jfr. ovan s. 8) kan följande anföras till stöd för reservanternas ståndpunkt.
— Straffstadgandet ifråga hör till specialstraffrätten. Att en rättsvillfarelse är ursäktlig är därför i princip inte uteslutet. Innebörden av bestämmelsen framgår inte utan vidare av dess ordalydelse utan stadgandet förutsätterkännedom om en rad andra författningar utanför straffrätten. Detta talar ytterligare för att ett misstag kan synas ursäktligt. Till stöd för en sådan bedömning kan också åberopas att inom ett så närbesläktat område av specialstraffrätten som skattebrottslagstiftningen det bedömts som oegentlig rättsvillfarelse, när en skattskyldig misstagit sig beträffande skattepliktens omfattning och till följd därav lämnat felaktiga uppgifter i sin deklaration. R. hade misstagit sig beträffande tullplikten för en finskregistrerad bil som bara tillfälligt nyttjades i Sverige av svensk medborgare. Det kan knappast framstå som uppenbart att bilen i ett sådant fall skulle förtullas. Så långt bör R:s misstag därför bedömas som ursäktligt.
— Omständigheterna i fallet är inte sådana, att gärningsmannen kan anses medvetet ha rört sig på gränsen mellan rätt och orätt. Enligt vad R. uppgivit hade han ju inte haft en tanke på att bilen måste förtullas. Det finns därför inte skäl att ändra ovan gjorda bedömning.
— Vad R. anfört visar, att han känt till att tullskyldighet föreligger, om man inför en bil i avsikt att sälja eller varaktigt nyttja den i riket, men att han varit helt ovetande om att det finns tullbestämmelser även för den situation som han befann sig i. Att han inte tagit del av dessa bör — med hänsyn

 

Analys av NJA 1985 s. 281 127tagen enbart till nämnda omständigheter — därför inte läggas honom till last.
— R. bedrev inte affärsmässig import av bilar. Det har inte heller framkommit att han eljest regelbundet företog sådana transaktioner. Att han inte kände till tullbestämmelserna framstår därför som ursäktligt. Dessutom hade hans far vid ett flertal tillfällen fört in bilen utan att förtulla den. Det kan därför inte anses oaktsamt, att R. inte tog reda på om andra bestämmelser gällde för det fall att han och inte fadern förde in bilen.
— Vid en helhetsbedömning av föreliggande omständigheter finns det ingenting som tyder på att R. skulle ha handlat på ett sätt som inte var försvarligt. Speciellt med tanke på att — enligt vad som framkommit i målet — R. inte införde bilen i syfte att använda den själv utan huvudsakligen för att underlätta faderns besök i Sverige, bör aktsamhetskravet inte sättas så högt. Likaså måste den omständigheten, att fadern vid flera tillfällen fört in bilen utan att förtulla den, betraktas som en för R. rimlig anledning att inte befatta sig med tullbestämmelserna, innan han åtog sig införseln.
    Mot bakgrund av vad som nu anförts kan R. enligt min uppfattning inte anses ha förfarit oaktsamhet i sådan grad, att hans rättsvillfarelse ej kan bedömas som ursäktlig. Han borde därför inte ha dömts till ansvar.

 

Litteratur:
Madeleine Löfmarck, Straffansvar, Stockholm 1985 Hans Thornstedt, Om rättsvillfarelse, Stockholm 1956
Hans Thornstedt, Rättsvillfarelse i straffrätten i Svensk rätt i omvandling, Stockholm 1976
Prop. 1960: 115 med förslag till lag om straff för varusmuggling m. m.
Ragna Ferneman-Heurgren