Sakskada eller ren förmögenhetsskada?

 

Av f. d. justitierådet ERLAND CONRADI.

 

Efterföljande anteckningar har tillkommit främst med hänsyn till verksamheten i brottsskadenämnden, där jag sedan den 1 oktober 1981 är ordförande. (Detta är skrivet i januari 1986.) För dem som är intresserade av denna verksamhet — och möjligheten att få ersättning med stöd av brottsskadelagen lär få en alltmer ökande betydelse —kan mina synpunkter kanske tjäna till vägledning. Men artikeln torde också kunna ha intresse i ett vidare sammanhang, såsom belysande den allmänna skadeståndsrättens principer. Enligt vad som kommer att framgå i fortsättningen lär begreppsbildningen i förevarande hänseende på brottsskadelagens område inte avvika från vad som gäller i skadeståndsrätten i allmänhet.
    1. Skador som orsakats genom brott kan ersättas av statsmedel enligt brottsskadelagen (1978:413), om den skadelidande inte kan fåersättning på annat sätt. Beslutande organ är brottsskadenämnden.
    Vad gäller sakskador är i princip en förutsättning för ersättning, att skadan vållats av en "rymling", d. v. s. någon som är intagen (inskriven) i en fångvårdsanstalt eller i ett sådant hem som motsvarar vad som förr kallades ungdomsvårdsskola resp alkoholistanstalt (3 § 1 st.). Vid skaderegleringen tillämpas i stort sett allmän skadeståndsrätt.
    Ren förmögenhetsskada ersätts på samma sätt som sakskada, dock med den begränsningen att det skall föreligga särskilda skäl för att ersättning skall utgå (3 § 2 st.). Därigenom får gränsen mellan sakskada och ren förmögenhetsskada i nämndens verksamhet en betydelse som den inte har i den allmänna skadeståndsrätten. Särskilda skälanses föreligga bl. a. när skadan till sin typ ligger nära en sakskada.
    I praktiken är det många gånger inte lätt att dra gränsen mellan de två typerna av skada. Anders Agell har nyligen i en uppsats i festskriften till Hellner, s. 23 ff, Skadeståndsansvaret vid obehöriga förfoganden över annans egendom, belyst vissa hithörande problem. Uttalanden återfinns också i brottsskadeutredningens betänkande Ersättning för brottsskador, SOU 1977:36, och brottsskadepropositionen 1977/78: 126. Då och då förekommer ett ärende i brottsskadenämnden där frågan blir aktuell. Vi har också vid flera tillfällen haft ganska ingående diskussioner i nämnden om hur problemen skall angripas. Detta har varit incitament till mina funderingar kring frågorna.

 

12—36-163 Svensk Juristtidning

 

170 Erland Conradi    2. Först några mera allmänna reflexioner. Agells tes, som jag har uppfattat den, är att man kan lämna därhän, om ett förfogande över annans sak utgör sakskada eller ren förmögenhetsskada. Här föreligger nämligen enligt Agell en rättsfigur sui generis, innebärande att ett otillåtet, vårdslöst (eller uppsåtligt) förfogande över annans egendomsom sådant, oberoende av den vanliga culparegeln, medför ersättningsskyldighet. Meningen är väl, att rätten till ersättning träder istället för — blir ett surrogat för — den vindikationsrätt som inte längre kan göras gällande därför att egendomen gått förlorad, inte kan återställas. Agell argumenterar skickligt och har kommit med många värdefulla och intressanta synpunkter. Brottsskadenämnden kan emellertid inte klara sig undan på det sätt Agell föreslagit. För oss måste skadan vara antingen sakskada eller ren förmögenhetsskada; något tredje gives självfallet icke. (Det må emellertid avslöjas, att nämnden ibland söker smita undan på ett annat sätt. Om det står klart, att skadan i vart fall — även om den inte skulle kunna anses utgöra en sakskada — är ersättningsgill enligt 3 § 2 st. därför att särskilda skäl till ersättning föreligger, händer det att nämnden underlåter att ta ställning till den kontroversiella frågan om rubriceringen och helt frankt förklarar, att skadan kan ersättas enligt 3 §.)
    Begreppet "sakskada" definieras inte i vare sig skadeståndslagen eller brottsskadelagen. Av förarbetena framgår, att begreppet skall ha sitt hävdvunna, i teori och praxis utbildade innehåll. "Ren förmögenhetsskada" definieras negativt såsom skada som inte har samband med (person- eller) sakskada. När i skadeståndslagens och brottsskadelagens förarbeten förekommer vissa exempel på vad som faller under den ena eller den andra kategorien, kan dessa exempel enligt min mening, även om de skulle råka stå i motiveringen, inte anses ha någon konstitutiv (rättsskapande) funktion. Avgörande är fortfarande, enligt själva utgångspunkten i lagstiftningen, den hävdvunna innebörden av begreppet sakskada, så långt denna innebörd med traditionella metoder låter sig fastställa.
    3. Sakskada brukar ofta anges såsom en med fysiska medel orsakad skada på ett fysiskt föremål. Kriteriet "fysiska medel" är emellertid inte oomstritt. Ursprungligen är väl detta begrepp hämtat från danskrätt. Ussing begagnar det, och efter honom har det tagits upp avAnders Vinding Kruse. Men i de exempel som dessa författare anför för att illustrera vad som åsyftas med begränsningen till fysiska medel finns, såvitt jag kunnat finna, inte något som har ens en avlägsen likhet med de företeelser som behandlas i denna artikel: förskingring och olovligt förfogande, bedrägeri o. s.v. De anförda exemplen avser sådant som bojkottåtgärder på arbetsmarknaden, oriktiga kreditupp-

 

Sakskada eller ren förmögenhetsskada? 171lysningar och — såvitt gäller personskada — chockskador. Det är emellertid att märka, att begreppet integritetskränkning, dit ju sakskada hör, har en snävare innebörd i dansk än i svensk rätt. I Danmark hänförs till "tingsskade" i princip bara skada på sakens substans. Skada som uppkommer genom "unddragelse af ting" räknas t ex i Danmark som allmän förmögenhetsskada, Ussing, Estatningsret § 6 II, medan i Sverige t. o. m. en tillfällig förlust av en sak —t. ex. efter egenmäktigt förfarande — anses kunna utgöra sakskada, se skadeståndspropositionen 1972:5 s. 580 överst.
    I motsats till Ussing och A Vinding Kruse definierar Stig Jørgensen tingsskade utan användande av kriteriet "fysiska medel". Han arbetar i stället med konstruktionen "fysisk skada", vilket inte är alldeles detsamma: döden genom chock är t. ex. en fysisk skada utan att ett fysiskt medel kommit till användning. Märk skillnaden i förhållande till svensk rätt, där alltså t. o. m. en tillfällig förlust av en sak ansetts vara en sakskada. I Sverige begagnar varken Karlgren eller Hellnerkriteriet fysiska medel. Däremot används uttrycket i såväl skadeståndspropositionen (1972:5 s. 579) som brottskadepropositionen (1977/78:126 s. 41; där talas om den "gängse definitionen"). Jag återkommer till denna fråga. Här har jag bara velat peka på osäkerheten i fråga om själva den grundläggande definitionen.
    4. Förskingring och olovligt förfogande förutsätter i regel, att gärningsmannen genom ett avtal — depositionsavtal, låneavtal, fraktavtal o. s. v. — fått egendom att vårda. Bryter han mot vårdnadsplikten, har han gjort sig skyldig till ett civilrättsligt kontraktsbrott, helt vid sidan av att han dessutom kan straffas. På motsvarande sätt kan det vid bedrägeri föreligga en parallell mellan civilrättsligt svek och brottet bedrägeri.
    Förhållandet mellan kontraktsrätten och den utomobligatoriska skadeståndsrätten är komplicerat. En utgångspunkt måste emellertid vara, att den skadelidande, i vart fall vid uppsåtlig brottslig handling, om han vill, i stället för kontraktsrättens principer kan åberopa de utomobligatoriska reglerna om skadestånd på grund av brottslighandling (se t. ex. Hellner, Skadeståndsrätt, 3 uppl s. 41, jfr 4 uppl s. 60). Vår verksamhet i brottsskadenämnden måste bygga på en sådan ordning. Det är sålunda självklart att en sökande, som hos brottsskadenämnden begär ersättning för förlusten av en bil genom bedrägeri, åberopar reglerna om skadestånd på grund av brott. Komplikationen ligger i att det a priori inte är uteslutet, att den kontraktsrättsliga situationen (sveket) kommer att inverka på bedömningen av om den uppkomna förmögenhetsförlusten utgör en sakskada eller en ren förmögenhetsskada (Hellner, Skadeståndsrätt, 4 uppl bl. a. s. 60 och 61 ff).

 

172 Erland Conradi    5. Jag övergår nu till de särskilda brotten (handlingstyperna). Början görs med fall av förskingring, olovligt förfogande o dyl.
    Skadeståndspropositionen (prop 1972:5) innehåller ingenting som härvidlag kan tjäna till närmare ledning (bortsett från den förutnämnda allmänna definitionen "genom fysiska medel direkt tillfogad skada på fysiska föremål"; se s. 578 f). Däremot finns det ett uttalande av intresse i förevarande sammanhang i betänkandet Skadestånd II (SOU 1964: 31), som är en av de utredningar som låg till grund för 1972 års stora skadeståndsreform. Skadeståndskommittén skriver där (s. 81):

 

Till sakskada är i första hand att hänföra genom fysiska medel direkt tillfogad skada på fysiska föremål. Härmed avses såväl lösa saker som fast egendom med tillbehör. Till lös sak får i detta sammanhang även hänföras pengar och vanliga löpande fordringsbevis, t. ex. checker eller aktiekuponger. Med skada på fysiskt föremål är i princip att jämställa förlust av föremålet. Så t. ex. föreligger en sakskada, då ett föremål kastas i sjön och går förlorat eller då egendom avhändes någon genom tillgrepp.
    Förskingring av pengar torde falla utanför. — — —

 

Men ingenting sägs om förskingring av sak. Läsaren får onekligen genom slutledning e contrario närmast det intrycket, att förlust av en sak genom förskingring utgör sakskada. Men man kanske försiktigtvis skall utgå från att kommittén inte velat binda sig i fråga om förskingring av sak. Kommittén bestod på den tiden av Gösta Walin, ordförande, Jan Hellner och Per-Axel Weslien. Kanske har det i kommittén förelegat delade meningar om hur man skall se på fallen av förskingring av sak? Jag har inte velat fråga, och jag vill inte driva spekulationerna vidare.
    Däremot finns det mera att ta på i förarbetena till brottsskadelagen. I utredningsbetänkandet (SOU 1977:36 s. 125) sägs bl. a. att typexemplen på brott som medför sakskada (sakskadebrott) är stöld och skadegörelse och att man som exempel på brott som medför endast ren förmögenhetsskada brukar anföra bedrägeri och förskingring. Sedan det härefter konstaterats att gränsen mellan de olika slagen avskador i vissa fall är flytande uttalas följande:

 

Om — för att ta ett exempel — en rånare medelst hot förmår en person att lämna ifrån sig sina tillhörigheter, skulle det enligt den förut angivna definitionen inte vara fråga om sakskada eftersom den brottsliga handlingen består i en psykisk påverkan av offret. En sådan skada kan emellertid till sina verkningar vara fullt jämförlig med t. ex. en stöld av samma egendom. Ett liknande gränsfall kan föreligga om en chaufför genom tillgrepp förskingrarvaror som han har om hand för transport.

 

Sakskada eller ren förmögenhetsskada? 173Enligt brottsskadeutredningens mening bör det därför öppnas en möjlighet att när det föreligger synnerliga skäl (i propositionen ändrades detta till särskilda skäl) ge ersättning också för ren förmögenhetsskada.
    Propositionen (1977/78: 126) uttrycker sig, efter vad jag kan förstå, försiktigare. Där står (s. 42):

 

Med ren förmögenhetsskada avses enligt 1 kap 2 § skadeståndslagen sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person eller sakskada. Begreppet har samma innebörd i brottsskadelagen. Definitionen åsyftar dels skada på en persons ekonomiska ställning eller förvärvsverksamhet i allmänhet, dels skada på andra ekonomiska rättigheter än dem som avser en bestämd sak. Som exempel på brott som medför endast ren förmögenhetsskada kan nämnas bedrägeri och förskingring.

 

Jag fäster uppmärksamheten på orden "andra ekonomiska rättigheter än dem som avser en bestämd sak". Mot bakgrund härav förefaller det möjligt — kanske rentav troligt — att departementschefen, när han talar om bedrägeri och förskingring i den sista meningen, egentligen tänker på bedrägeri och förskingring som avser pengar.
    Jag vill också understryka departementschefens uttalande, att begreppet ren förmögenhetsskada har samma innebörd i brottsskadelagen som i skadeståndslagen, vilket givetvis återspeglar det förhållandet att också begreppet sakskada skall tolkas på samma sätt som i skadeståndslagen. Det är av stor betydelse för styrseln i brottsskadenämndens rättspraxis, att vi arbetar med samma begrepp som skadeståndsrätten i allmänhet och således kan dra nytta av den rättsbildning hos domstolarna och på andra områden som ägt rum och alltfort pågår. Vi inbillar oss också, att vår praxis, så länge vi arbetar med samma regler som används i den allmänna skadeståndsrätten, kan i sin mån bidraga till rättsutvecklingen. — Att det just i fråga om den nu avsedda begreppsapparaten skulle kunna finnas några särskildasyften med brottsskadeersättningen, vilka inte skulle tillgodoses med skadeståndslagens ordning, kan knappast antagas. Därmed må dock vara hur som helst: i den här delen får departementschefens ord ansesvara avgörande.
    6. I övrigt föranleder de här återgivna citaten vissa reflexioner. Det förefaller som om brottsskadeutredningen i den sista meningen av det återgivna stycket utgått från att skadan skulle vara en ren förmögenhetsskada därför att den gärning, varigenom skadan tillfogats, inte är ett rent fysiskt handlande, såsom fallet är vid stöld, utan en rättshandling. Agell har i sin uppsats varit inne på samma tankar, s. 44 första stycket. För min del tror jag, att ett sådant resonemang inte är

 

174 Erland Conradihållbart. Jag stöder mig härvidlag i första hand på rättsfallet NJA 1947 s. 282. Omständigheterna i detta fall var följande. A, som var ägare till några smycken, hade anförtrott dessa i B:s vård med uppdrag att överlämna smyckena till viss person. B fullgjorde emellertid inte uppdraget, utan med hjälp av C pantsatte han smyckena till en godtroende tredje man. B åtalades och dömdes för förskingring. C åtalades också, för medhjälp till förskingring, men frikändes, därför att det inte kunde ledas i bevis, att han känt till B:s bristande dispositionsrätt. Däremot ålades C, utan närmare motivering, att betala skadestånd till A, eftersom C med hänsyn till omständigheterna måste anses ha haft skälig anledning antaga, att B saknade rätt att förfoga över smyckena.
    Den närmast till hands liggande tolkningen av detta rättsfall är, att HD ansett skadan vara en sakskada. Det är i så fall självklart, att C,som vållat skadan, skall betala. Skadan kan inte ha betraktats som en direkt tillfogad allmän förmögenhetsskada (vad som numera kallas ren förmögenhetsskada), ty för detta skulle ha krävts, att C handlat brottsligt, och han blev ju frikänd. Att HD skulle ha utgått från den av Agell redovisade rättsgrundsatsen, att oaktsamt förfogande över annans egendom såsom sådant medför skadeståndsskyldighet, finner jag mot bakgrund av den korta skrivningen inte särskilt troligt. Varför skall man välja en långsökt förklaring, när det finns en nära till handsliggande? — Karlgren betraktar skadan i detta fall som en sakskada (Skadeståndsrätt, 5 uppl s 57). Karlgren var ledamot av HD, när domen fälldes. Jag kan naturligtvis inte påstå, att han konsulterats före avgörandet, men det är med hänsyn till arbetssättet i HD i varje fall inte osannolikt. Se vidare Hessler, Allmän sakrätt s 495 f med hänvisningar.
    Jag har emellertid beträffande detta rättsfall ytterligare gjort den reflexionen, att det väl i och för sig inte är uteslutet, att härvidlag kan finnas kumulativa rättsgrunder. Att det olovliga förfogandet ger upphov till ett vindikationskrav som, om det inte kan tillgodoses, byts utmot ett värdeersättningsanspråk utesluter kanske inte, att skadan från skadeståndsrättslig synpunkt betraktas som en ersättningsgill sakskada. Ar det, när allt kommer omkring, en strid om ord?
    7. Den lärdom man framför allt kan dra av rättsfallet NJA 1947 s. 282 — om Karlgren m. fl. har rätt — är sålunda, att förfogandets karaktär av rättshandling inte hindrar att skadan anses som en sakskada. Om man nu överhuvudtaget skall laborera med kriteriet fysiska medel — vilket Karlgren enligt vad förut sagts inte gör — förefaller det alltså sakna betydelse, om förfogandet sker genom en rättshandling, t. ex. pantsättning, eller på annat sätt. Om förfogandet sker

 

Sakskada eller ren förmögenhetsskada? 175exempelvis genom gärningsmannens konsumtion av saken, vore väl ett "fysiskt medel" tämligen klart för handen. Antag att transporten i brottsskadeutredningens exempel avsåg ölflaskor och att chaufförens förskingring bestod i att han drack upp ölet. Om något är väl detta att begagna "fysiskt medel"? Men det är svårt att se någon relevant skillnad mellan ägarens förlust genom gärningsmannens konsumtion av egendomen och den skada ägaren lider genom att tredje man gör ett godtrosförvärv. — An mera ställs saken på sin spets, om ett olovligt förfogande består i att gärningsmannen förstör egendomen. Antag att ägaren till en värdefull hund ber en granne att under ägarens utlandsresa ta hand om hunden. Grannen gör så, men blir förargad på hunden och slår ihjäl den. Här föreligger alltså konkurrens mellan brotten olovligt förfogande och uppsåtlig skadegörelse. Men enligt den straffrättsliga doktrinen inträder s. k. straffrättslig konsumtion,vilket gör att grannen straffas enbart för skadegörelse (Beckman m. fl., Brottsbalken I, 4 uppl s. 505). Det vore väl otänkbart att i sådant fall betrakta skadan som annat än en sakskada, trots att gärningen innebär ett svikande av ägarens förtroende (jfr vad nedan sägs om Jan Hellners framhållande av detta moment såsom varande av betydelse för gränsdragningen).
    För att undvika missförstånd vill jag tillägga, att jag med det sagda inte har velat påstå, att motsatsparet fysiska contra psykiska medel i alla sammanhang skulle sakna betydelse för gränsen mellan sakskada och ren förmögenhetsskada (se t. ex. prop. 1972:5 s. 308 f). Jag tar överhuvudtaget inte ställning till den frågan utan begränsar mig härtill att göra gällande, att det inte spelar någon roll för den nu aktuella bedömningen, om det olovliga förfogandet sker genom att föremålet konsumeras — eller förstörs — eller går förlorat för ägaren genom en försäljning eller en pantsättning.
    8. Nej, problemet gäller säkerligen inte frågan huruvida förfogandet sker genom rättshandling eller ett faktiskt handlande, utan komplikationerna är att söka i förhållandet mellan ägaren och förfogaren. Det bör observeras, att den problematiken inte fanns i 1947 års rättsfall. Mannen C stod veterligen inte i någon relation till A. C var i själva verket en hälare, och hans beteende skulle enligt gällande rätt falla under 9 kap. 7 § 2 st. brottsbalken (häleriförseelse). Hälerifallen återkommer jag till.
    I Skadeståndsrätt, 4 uppl. s. 69 säger Hellner, att förskingring av pengar inte gärna kan betraktas som sakskada och att det förefaller inkonsekvent att göra skillnad mellan olika slag av förskingring, särskilt som förskingringsbrottet i brottsbalken är enhetligt konstrueratsom ett trolöshetsbrott. Hellner för alltså på detta sätt in ett psykiskt

 

176 Erland Conradimoment ("trolöshet") i bedömningen. Detta utgör, om man så vill, en återklang av talet om motsatsförhållandet mellan fysiska och icke fysiska medel. I denna del kan man emellertid ha olika meningar, och jag delar inte Hellners uppfattning. När det gäller att skilja mellan sakskada och ren förmögenhetsskada framstår det för mig som mera realistiskt att anknyta till objektet än att hänföra sig till gärningstypen. I botten på min bedömning ligger antagligen den gamla tanken,att vad som i första hand skall skyddas genom skadeståndsrätten är —förutom kroppen — tinget, saken (rätten till saken). Man "äger" ensak — ett konkret föremål — men knappast pengarna i en kassa, i varje fall inte på samma sätt. För mig är det större likheter mellan stöld av en sak och förskingring av saken än mellan förskingring av en sak och förskingring av pengar i en kassa.
    För övrigt förhåller det sig så, att t. o. m. förskingring av pengar ibland blir att betrakta som sakskada. Vid stöld likställs ju tillgrepp av kontanter med tillgrepp av saker. Kontanterna (sedlarna och mynten) är i tillgreppsögonblicket individualiserade. Antag nu, att en ungdomsvårdsskoleelev på permission får av sin mor ett igenklistrat kuvert innehållande ett par hundrakronorssedlar att överlämna till rektor för ett visst uppgivet ändamål. Pojken bryter kuvertet och förbrukar pengarna. Brottet är förskingring, men det är väl ganska klart, att moderns förlust skall ersättas av brottsskademedel på samma sätt som om pojken tagit sedlarna ur en ask med hushållspengar som stod framme i köket. (Den som inte vill erkänna att detta är en sakskada kan trösta sig med att ersättning under alla förhållanden kan utgå enligt 3 § 2 st. brottsskadelagen; här föreligger "särskilda skäl".)
    9. Bedrägerifallen torde knappast innebära större bekymmer i förevarande hänseende än fallen av förskingring. Inslagen av "psykiska" moment eller kontraktssynpunkter är väl ungefär lika stora i bägge fallen. Det förtjänar dock nämnas, att enligt den ordning som gällde före brottsskadelagens tillkomst 1978 ersättning av statsmedel inte utgick för skada genom bedrägeri. Medel tillhandahölls då genom dets. k. rymlingsanslaget, som förvaltades av socialstyrelsen, och ersättningsprinciperna fastslogs, förvaltningsrättsligt sett, genom de anslagsvillkor som regeringen uppställde för anslagets begagnande. Enligt praxis som på grundval härav hade utbildats betalades i regel inte ersättning för bedrägeri. Någon direkt motivering till varför så inte skedde har emellertid inte stått att få. Men avgörande har troligen varit, att den bedragne i flertalet fall ansågs genom egen oaktsamhet ha medverkat till skadan i sådan mån att han fick skylla sig själv.
    Enligt den danska motsvarigheten till vår svenska brottsskadelag — lov 1976-05-26 nr 277 — ersätts, på samma sätt som i Sverige, "tings-

 

Sakskada eller ren förmögenhetsskada? 177skade" som orsakats av "rymling", men i motiven undantas uttryckligen fall av bedrägeri från ersättningsrätten. Där står sålunda: "Kun egentlige skader på ting erstattes. Formueskader som følge af bedrageri erstattes ikke. Erstatning for afsavn af beskadigte eller ødelagte tingydes ikke." Följden är, att det i Danmark uppstår en skillnad i brottsskadehänseende mellan fall av stöld av en sak och fall när gärningsmannen åtkommer samma sak genom bedrägeri. Någon närmare förklaring till varför denna skillnad upprätthålls har jag inte lyckats få. En spekulation är, att eftersom dansk rätt inte accepterar godtrosförvärv av lös sak, så gäller ersättningen för stöldskador i praktiken bara fall då egendomen (dess substans) skadats, varmed då rimligen får jämställas fall då egendomen förkommit och inte kan skaffas tillrätta. Det ligger då nära till hands att inte ta med fallen av bedrägeri, som ju så att säga inte berör integriteten i snäv mening, d. v. s. egendomens substans. Jfr vad som sagts ovan under 3.
    10. För att nu återgå till svensk rätt — antag, för att ta ett exempel som illustrerar brottsskadenämndens problematik, att en permissionsavviken anstaltsintern, en "rymling", lyckas få hyra en bil hos ett biluthyrningsföretag på sedvanliga villkor: företeende av körkort ochdeposition av några hundra kronor i förskottshyra. Därefter säljer han bilen. Han har redan från början haft avsikten att sälja bilen; och brottet är därför (fullbordat) bedrägeri. Jag har svårt att föreställa mig, att detta är något annat än en sakskada jämförbar med stöld eller, ännu mera, med förskingring; att åtkomstmedlet är en rättshandling kan, som jag har sökt utveckla ovan vid behandlingen av förskingringsfallen, rimligen inte innebära någon avgörande skillnad. Man kan för övrigt tänka sig, att gärningsmannen inte säljer bilen utan "slaktar" den och använder delarna. Om han hade åtkommit bilen genom stöld, hade tveklöst sakskada ansetts föreligga redan i och med tillgreppet. Denna skada är en s. k. färdig skada (Agell a. a. s.45), och hur det sedan går med bilen efterfrågar man inte vid skadans rubricering. Kan det vara någon skillnad, om brottet är bedrägeri? Givetvis är jag medveten om att situationen, rättsligt sett, i är alldeles densamma som vid förskingring; där sker ju tillägnandet genom konsumtionen ("slaktandet"), medan bedrägeriet som brott betraktat är avslutat genom själva rättshandlingen; men ändå? Man vet ju, att bilen genom gärningsmannens handlande inte längre existerar.
    11. Jag frågar vidare: den som säger, att förlust av en sak genom bedrägeri utgör ren förmögenhetsskada — hur ställer han sig till spörsmålet om färdig skada i detta sammanhang? Ponera att gärningsmannen i det nyss anförda exemplet om biluthyrningen under

 

178 Erland Conradisin färd från bilfirman vårdslöst kör i diket och skadar bilen. Skall man då — förutsatt att ren förmögenhetsskada anses ha uppkommit genom bedrägeriet — utgå från att liksom vid stöld det efterföljande skeendet är principiellt irrelevant; skadan är redan genom bedrägeriet en färdig ren förmögenhetsskada, och det kan rentav vara så, att uthyraren såsom målsägande fått sig tilldömd ersättning för skadan. Men hur går det då, om bilföretaget i en ansökan till brottsskadenämnden såsom motivering till krav på ersättning (för sakskada) åberopar att enligt företagets mening sveket gör uthyrningsavtalet ogiltigt och att alltså gärningsmannen genom brottsligt förfarande — vårdslöshet i trafik — skadat egendom som fortfarande tillhör företaget? Det skulle i så fall — något förenklat uttryckt — vara den skadelidande som bestämmer, om skadan skall betraktas som en sakskada eller som en ren förmögenhetsskada. Han kan t. o. m. från tid till annan växla ståndpunkt. — Den svårigheten slipper man, om bedrägeri avseende en sak, liksom stöld, behandlas som sakskada.
    12. Men man måste vara observant på att alla bedrägerier inte kanskäras över en kam. Läget kan exempelvis vara det, att en person annonserat, att han vill sälja sin bil. Någon som läst annonsen uppsöker bilägaren och anmäler sig som köpare. Affären görs upp, och den godtrogne säljaren får som valuta en check utan täckning. Här hänför sig bedrägeriet inte till objektet bilen — som säljaren i och för sig vill bli av med — utan till valutan. I ett sådant fall kan det ligga nära till hands att utgå från att ren förmögenhetsskada föreligger. Märk dock vad som sagts i nästföregående avsnitt.
    13. Någon kanske tänker, att det väl inte är rimligt att statsmedel (brottsskademedel) används för att ersätta skada som avses i det ovan anförda exemplet om biluthyrningen. Här är ju fråga om en affärsrisk som väl företagaren skulle vara närmast till att själv bära ansvaret för. Antagandet kan synas vara ganska naturligt. I brottsskadelagen finns en bestämmelse (9 § 2 st. andra meningen) som innehåller att vid sakskada och ren förmögenhetsskada ersättningen kan sättas ned eller falla bort, om särskilda fall föreligger med hänsyn till att den skadelidande genom underlåtenhet att vidtaga sedvanliga försiktighetsåtgärder uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken. Av motiven (prop. 1977/78: 126 s. 49) framgår, att ledning för tillämpningen kan hämtas från försäkringsbolagens villkor för meddelande av försäkring. Mot bakgrund härav jämkar brottsskadenämnden regelmässigt ersättning vid inbrott i kiosker o. dyl., om fönster och dörrar inte ärförsedda med ordentliga skyddsanordningar. Detta står i överensstämmelse med försäkringsbolagens praxis.
    Observera emellertid lagtextens ord "sedvanliga försiktighetsåtgär-

 

Sakskada eller ren förmögenhetsskada? 179der". I kioskfallet finns en utarbetad och genomförd praxis om hur skyddsanordningar skall vara beskaffade. I biluthyrningsfallet är det praxis, att uthyraren inte kräver mera än vad förut angivits, nämligen företeende av körkort och deposition av förskottshyra. Ledning från försäkringsvillkoren kan inte fås, eftersom försäkring bara i mycket speciella fall täcker risker av förevarande slag. Mot bakgrund av lagtextens utformning är det ovisst, om brottsskadenämnden kan "censurera" (jfr i rättsfallsreferatet NJA 1967 s. 164 vad jag anfört pås. 174) företagens beteende och uppställa strängare krav än branschen gör. Jämför för övrigt situationen av varuhusstöld. Brottsskadenämnden har i sådana fall ansett sig vara tvungen att betala ersättning för uppkommen förlust trots de risker som den numera vedertagna typen av varuexposition erbjuder, under förutsättning naturligtvis att varuhuset har vidtagit de åtgärder i fråga om kontrollmärkning och bevakning som i allmänhet förekommer i branschen. Någon försäkringsmöjlighet existerar praktiskt sett inte heller på detta område.
    Vi kan alltså i brottsskadenämnden få finna oss i att betala ersättning i de — sällsynta — fall då en "rymling" skulle göra sig skyldig till förskingring av en hyrd bil (eller t. ex. en förhyrd videoutrustning) eller bedrägeri med avseende å sådan egendom. Men detta är, än så länge, en öppen fråga.
    14. Vad härefter angår skada genom häleri (häleriförseelse) och andra olovliga förfoganden av sådan typ kan jag fatta mig ganska kort. Jag anknyter till mina anteckningar ovan i anslutning till rättsfallet NJA 1947 s. 282. Andra rättsfall är NJA 1957 s. 44 och NJA 1973 s. 170. I det sistnämnda rättsfallet var jag själv ordförande på den dömande avdelningen i HD. Här finns inga kontraktsrättsliga komplikationer med i bilden. Att skadan är en sakskada är för mig tämligen klart. — Den skada som orsakats av häleribrottet skall bedömas för sig, oberoende av ett föregående brott, t. ex. stöld. Det är i brottsskadenämnden en inte ovanlig situation, att en stöld utförts aven "icke-rymling" (eller av en okänd gärningsman) men att detta brott följs av ett häleri som begås av en "rymling". En avviken ungdomsvårdsskoleelev kör t. ex. en stulen bil och skadar den eller omöjliggör på annat sätt dess återställande till ägaren. Inte sällan är bevisläget det, att åklagaren misstänker att hälaren också har begått stölden men att han inte kan bindas till för brottet. Åklagaren får nöja sig med att åtala för häleri, och för brottsskadenämnden är det tillräckligt att häleriet är kausalt i förhållande till skadan.
    15. Ovan under 5 har citerats ett uttalande av brottsskadeutredningen. Vad utredningen där sagt om rånhot är ägnat att väcka förvåning. Det skulle alltså enligt utredningens uppfattning låta sig göra att

 

180 Erland Conradikonstruera en skillnad mellan å ena sidan fall då rånaren binder offret och genomsöker byrålådorna och å andra sidan fall då offret med pistolen mot pannan tvingas att själv öppna byrån, ta fram pengarna och lämna dem till rånaren. Att fatta kriteriet "psykiska medel" på detta sätt - om det nu överhuvudtaget skall begagnas - måste anses ganska verklighetsfrämmande. Enligt min mening är det tämligen självklart, att tillgreppet i bägge fallen gett upphov till sakskada. Om en illasinnad person dödar sin grannes hund — som han vet vara hjärtsjuk — genom att skrämma slag på den, har väl ett psykiskt (ickefysiskt) medel, i uttryckets gängse betydelse, använts, men nog är väl detta en sakskada (jfr vad ovan i avsnitt 3 anförts om Stig Jørgensens lära).
    16. Man kan tänka sig fallet, att en depositarie eller någon som eljest har vård om annans sak får för sig att saken är hans egen — att han t. ex. fått den som gåva — och i den tron förfogar över saken. Antagandet saknar grund, det är oaktsamt men inte uppsåtligt och gärningsmannen kan inte straffas, han har inte begått något brott. Man kan också tänka sig, att någon med oriktiga uppgifter tillskansar sig en sak. Han tror själv på sina uppgifter, handlandet är visserligen oaktsamt men det är inte uppsåtligt; och ej heller denne man har begått något brott. Är den skada som tillfogats ägaren i dessa två fallen "sakskada"? Är det överhuvudtaget fråga om utomobligatorisk skada eller skall enbart kontraktsrättsliga principer tillämpas? Egentligen kan jag inte inse att det härvidlag skulle kunna finnas något intresse av att tillämpa det utomobligatoriska regelsystemet, men jag är så osäker att jag helst vill lämna frågan öppen. Jfr vad som ovan anförts i avsnitt 4 in fine. — Självfallet kan vad här sagts inte bli aktuellt i brottsskadenämndens verksamhet; det är ju ej fråga om brott.
    17. Till sist några ord om olovligt brukande. Brottet återfinns i 10 kap. brottsbalken (7§) och är alltså till sin typ ett trolöshetsbrott. Enligt skadeståndslagens motiv (prop. 1972:5 s. 580) skall med sakskada på fysiskt föremål jämställas förlust av föremålet, även när förlusten är bara tillfällig. Detta är förmodligen riktigt. Mot bakgrund av vad jag förut sagt om förskingringsbrottet vill jag påstå, att redan den tillfälliga förlusten av en bil som brukats olovligen utgör en sakskada. Är brukaren en "rymling" skall bilägaren ha stilleståndsersättning av brottsskademedel från den dag då det olovliga brukandet tog sin början. Om brukaren sedan kör bilen i diket och skadar den, uppkommer en ny sakskada.
    Det kan ha sitt intresse att jämföra det olovliga brukandet med egenmäktigt förfarande, där bilen alltså åtkommits genom tillgrepp,

 

Sakskada eller ren förmögenhetsskada? 181besittningskränkning. Att den tillfälliga förlusten där är en sakskada är väl ställt utom allt tvivel — det torde i första hand vara just sådana situationer som departementschefen tänkt på — men jag tror alltså, att det i detta hänseende inte finns någon principiell skillnad mellan brotten egenmäktigt förfarande och olovligt brukande.