ARBITRATION IN SWEDEN, 2. omarb. uppl., Stockholms Handelskammare och White & Case Advokataktiebolag, Stockholm 1984, 276 s.

 

Stockholms Handelskammare utgav år 1977 "Arbitration in Sweden", en huvudsakligen för utländsk publik avsedd översiktlig framställning av den svenska skiljemannarätten. Boken var på handelskammarens uppdrag utarbetad av Wetter & Wetter Advokatbyrå och författad av jur dr Ulf Holmbäck i konsulterande samverkan med hovauditören jur dr J. Gillis Wetter.1
    Boken blev en stor framgång. Den blev inte bara en oumbärlig kunskapskälla för de utländska jurister som för forskningsändamål eller i sin praktiska yrkesutövning har anledning att sätta sig in i den svenska skiljemannarätten. I modern svensk juridisk litteratur har detta rättsområde hittills behandlats styvmoderligt, och boken har därför blivit något av ett standardverk också för svenska jurister. I undervisnings- och kursverksamhet liksom i det praktiska rättslivet har boken kommit till flitig användning. Den som i egenskap av skiljeman eller partsombud i ett skiljeförfarande i Sverige ställs inför ett skiljemannarättsligt problem söker ofta i första hand svaret i "Arbitration in Sweden".
    Skiljemannarätten har under de år som gått sedan första upplagan av boken publicerades efter hand tilldragit sig ett allt större intresse i vårt land. Flera omständigheter har medverkat härtill. Skiljeförfarande används i ökad utsträckning för lösning av kommersiella tvister; det gäller både "inhemska" tvister och sådana med internationell anknytning. Sveriges ses på många håll utomlands som ett lämpligt locale för internationella skiljeförfaranden, och svenska jurister anlitas ofta som skiljemän i sådana förfaranden.
    Denna utveckling har ställt allt större krav på inträngande kunskap på rättsområdet. Mot den bakgrunden har man anledning att varmt välkomnade initiativ som nyligen lett till att vid Stockholms Universitet har under Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstituts medverkan och med ekonomiskt bistånd från handelskammaren inrättats ett vetenskapligt institut för skiljemannarätt under ledning av professorn i processrätt vid universitetet, Lars Heuman. Ett annat lika välkommet initiativ av handelskammarensskiljedomsinstitut är utgivningen sedan år 1981 av årsskriften "Svensk och Internationell Skiljedom"; åren 1982—1984 utgiven i engelsk språkdräkt under titeln "Swedish and International Arbitration".
    I sin oavlåtliga strävan att stimulera intresset för skiljemannarätten och skapa ökade möjligheter till fördjupad kunskap i ämnet — i och utom Sverige— publicerade Stockholms Handelskammare för snart två år sedan en andra, omarbetad upplaga av "Arbitration in Sweden".
    Den nya upplagan har på handelskammarens uppdrag utarbetats av White & Case Advokataktiebolag i Stockholm. Huvudansvaret för redigeringsarbetet har anförtrotts hovauditören Wetter och numera advokaten Kaj Hobér. Mr. Richard B. van Duyne vid advokatfirman White & Case i New York har utfört en redaktionell granskning av manuskriptet, som också genomgåtts av

 

1 Anmäld i SvJt 1977 s. 714 f.

 

Ulf K. Nordenson 207Ulf Holmbäck. Det slutliga ansvaret för texten har åvilat en redaktionskommitté bestående av hovrättspresidenten Birgitta Blom som ordförande, och som ledamöter — förutom Wetter och Hobér — chefen för handelskammarens skiljedomsinstitut direktören Ulf Franke. Det manuskript som redaktionskommittéen efter sin granskning lagt fram har slutligt genomgåtts och godkänts av institutets ordförande riksmarskalken Herr Rudholm.
    I allt väsentligt följer den nya upplagan samma systematik som den första upplagan. På några punkter har sakliga ståndpunkter i omtvistade frågor reviderats. I vissa avsnitt har framställningen avsevärt breddats eller fördjupats. Det gäller framför allt de avsnitt som behandlar frågan vilken lag som är tillämplig på skiljeavtalet, de grundläggande principerna för den svenska rättegångsordningen, den s. k. separabilitetsdoktrinen, statlig immunitet, editionsplikt, möjligheterna till säkerhetsåtgärder samt de svenska internationellt-privaträttsliga reglerna. Också i åtskilliga andra avseenden har framställningen gjorts mer detaljerad. Svenska rättsfall på skiljemannarättens område som publicerats under åren efter utgivningen år 1977 av den första upplagan av boken har beaktats. Talrika hänvisningar har också gjorts till under motsvarande tid utkommen litteratur eller publicerade artiklar på detta eller näraliggande rättsområden.
    Av särskilt stort värde är det rikhaltiga källmaterial som återfinns i den nya upplagans bilagedel. Förutom de engelska versionerna av 1929 års svenska skiljemannalag och lag om utländska skiljeavtal och skiljedomar samt Stockholms Handelskammares Skiljedomstinstituts regler — återgivna också i den första upplagan — återfinns nu i särskilda bilagor texten till 1958 års New York-konvention om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar, de engelska och franska lydelserna av det formulär till skiljeklausul som har utarbetats av Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut för skiljeförfarande under institutets egid, den engelska texten till den amerikansk-sovjetiska överenskommelsen av år 1977 om en s. k. Optional Clause, de regler om skiljeförfarande som brukar benämnas UNCITRAL-reglerna, Internationella Handelskammarens skiljedomsregler (ICC-reglerna), en såvitt kan bedömas fullständig bibliografi över svensk litteratur på engelska, franska, tyska resp. svenska språken rörande svensk skiljemannarätt, en motsvarande bibliografi över litteratur angående sådana delar av svensk (materiell) rätt som kan bli av betydelse i internationella skiljeförfaranden med en inledande förteckning över "Swedish Legal Materials" (SFS, lagboken, NJA, SOU, SvJT, RH samt Regners bibliografier) och slutligen en bibliografi över översättningar till engelska, franska eller tyska av svenska lagar av betydelse i internationella skiljeförfaranden. Det finns slutligen anledning att med särskild tillfredsställelse hälsa tillkomsten av ett utförligt sakregister.
    Den utbyggnad av framställningen som har skett och de fördjupade analyserna av centrala och praktiskt viktiga problem har avsevärt ökat bokens värde som rättskälla. Lagstiftning och motiv — tillkomna i en tid då skiljeförfarandet spelade en betydligt mer underordnad roll i rättslivet än idag — ärknapphändiga och lämnar åtskilliga praktiskt betydelsefulla problem utan entydiga svar. Många av dessa problem tas i boken upp till diskussion och blir i allmänhet allsidigt belysta. På ett berömvärt sätt har författarna lyckats förena ambitionen att grundligt penetrera dessa problem med sin strävan att bevara bokens karaktär av en översiktlig framställning. "Arbitration in Sweden" framstår i sin nya skepnad alltjämt som en behändig och lättillgänglig

 

208 Ulf K. Nordensonhandbok - ett mindre typsnitt har inte påverkat läsbarheten men har gjort det möjligt att begränsa sidantalet till 170, vartill kommer en bilagedel omfattande 100 sidor.
    Det finns åtskilliga av lagstiftningen icke reglerade skiljemannarättsliga frågor där meningarna om hur de skall besvaras kan vara och delvis också är delade. Slutliga lösningar kan uppnås endast genom lagstiftning eller prejudikatbildning i högsta domstolen. Det är emellertid inte troligt att ny lagstiftning på området kommer till stånd under överskådlig tid, och det kan befaras att "prejudikattorkan" kommer att bestå ännu under lång tid. En bred debatt kan i det läget vara en väg att trots allt föra rättsutvecklingen framåt och bidra till större enhetlighet i rättstillämpningen.
    På flera punkter bildar analyserna i "Arbitration in Sweden" (AiS) goda utgångspunkter för en sådan debatt. De kritiska synpunkter som anförs i det följande skall i första hand ses som utslag av anmälarens önskan att främja den skiljemannarättsliga debatten.
    För enkelhetens skull tar jag upp de frågor som har fångat mitt intresse i den ordning de behandlas i boken.
    Som Holmbäck på ett övertygande sätt har påvisat (SvJt 1978 s. 375 f.) är det en förhärskande uppfattning i flertalet länder, att en skiljeman inte kan ådömas skadeståndsansvar med anledning av att han felaktigt bedömt och avgjort själva tvisten, såvida han inte har förfarit brottsligt. Den ståndpunkten intar författarna till AiS också för svensk rätts del (s. 79). I min anmälan av första upplagan av boken ifrågasatte jag, om inte skadeståndsansvar skulle kunna drabba en skiljeman som av vårdslöshet felbedömt en sak- eller rättsfråga; skiljemannen skulle vara att anse som uppdragstagare i förhållande till parterna och hans vårdslösa beteende innefatta ett åsidosättande av hans förpliktelser enligt uppdragsavtalet (SvJt 1977 s. 716 f.).
    Samtidigt som det nog får medges att dessa uttalanden såtillvida var alltför långtgående att det knappast kan ifrågakomma att göra en skiljeman ansvarig för varje försummelse vid bedömningen av tvisten, oberoende av felets art, synes det å andra sidan inte heller vara en godtagbar ordning att ett skadeståndsansvar med anledning av sådant handlande kategoriskt avvisas för alla de fall då fråga inte är om brottsligt förfarande. Godtar man författarnas tes att en skiljeman, som har culpöst åsidosatt de regler beträffande själva förfarandet som han har haft att iaktta, kan ådra sig skyldighet gentemot part att ersätta skada som genom försummelsen tillskyndas parten, måste man enligt min mening också godta att motsvarande skadeståndsansvar kan drabba en skiljeman som på culpöst sätt har åsidosatt materiella rättsregler eller har gjorts en felaktig bedömning av sakfrågorna i målet, även om förfarandet inte är brottsligt. Från skadeståndsrättsliga synpunkter ter det sig konstlat att göra en skarp distinktion mellan å ena sidan ett culpöst åsidosättande av förfarandereglerna och å andra sidan en vårdslöst felaktig bedömning av sakläget eller av rättsfrågorna i målet och för skadeståndsansvar uppställa krav på straffbart handlande endast i fall tillhörande den senare kategorin. Inte heller ter sig en sådan åtskillnad sakligt motiverad från rättspolitiska synpunkter. I själva verket skulle detta vara liktydigt med att skiljemannen med avseende på sitt dömande i saken åtnjöt en fullständig immunitet,eftersom det är svårt att föreställa sig att en icke uppsåtlig felbedömning av sak- eller rättsfrågorna överhuvudtaget kan vara brottslig. Tekniskt sett erbjuder det dessutom stora svårigheter att upprätthålla denna distinktion

 

Anm. av: Arbitration in Sweden 209mellan fel som är hänförliga till förfarandereglerna och fel som avser sakfrågorna eller den materiella rätten (jfr NJA 1973 s. 740). En culpöst felaktig tillämpning av förfarandereglerna, som har lett till skada för part, kan framstå som ett förhållandevis oskyldigt misstag, under det att en felaktig rättstilllämpning kan vara nog så flagrant och te sig som ett ytterst upprörande åsidosättande av skiljemannens skyldigheter enligt det uppdrag han har åtagit sig.
    Klart är emellertid att lika väl som när det gäller en domare i offentlig tjänst en skiljemans felaktiga rättstillämpning eller felaktiga bedömning av processmaterialet kan stämplas som culpöst endast i helt uppenbara, grava fall. Culpabedömningen måste med hänsyn till uppdragets speciella karaktär ske enligt mycket generösa normer. Det ligger nära till hands att ställa kravet att vårdslösheten skall vara grov, för att skadeståndsansvar skall inträda.2
    Har man denna utgångspunkt finns det å andra sidan inte något skäl att göra skillnad allteftersom felet hänför sig till förfarandereglerna eller rörbedömningen av själva tvisten.
    Det nu behandlade problemet förblir emellertid förhoppningsvis av en närmast akademisk karaktär — det har hittills inte visat sig ha någon praktisk betydelse och det kommer förhoppningsvis inte heller i framtiden att ställas på sin spets.
    Det är långt ifrån ovanligt att den part mot vilken ett skiljeförfarande påkallats underlåter att utse skiljeman. Skälet är ofta att parten inte anser något giltigt skiljeavtal föreligga eller anser att det åberopade avtalet inte är tillämpligt på tvisten. Den påkallande parten kan då göra ansökan hos tingsrätten om att rätten utser skiljeman (8 § skiljemannalagen, SkmL). I boken uttalas (s. 73) att om den påkallande parten vill utverka bindande dom avseende skiljeavtalets tillämplighet han måste utöver rättens beslut om utseende av skiljeman begära en fastställelsedom. Som ett alternativ härtill anvisas den utvägen att den påkallande parten stämmer motparten med yrkande att den parten skall åläggas att utse skiljeman — i vart fall sägs den möjligheten stå till buds när motparten har bestritt att skiljeavtalet är tillämpligt (eller giltigt?).
    Det måste dock ifrågasättas om någon av dessa utvägar verkligen står öppen. Behörig domstol för prövning av ansökan enligt 8 § är tingsrätten på den ort där någon av parterna har hemvist eller, om ingen av dem har hemvist i Sverige, Stockholms tingsrätt. I boken hävdas visserligen (s. 89), att forumreglerna i 26 § SkmL bör analogiskt tillämpas beträffande bl. a. en talan om skiljeavtalets giltighet. Det är dock i hög grad ovisst huruvida forumregler av denna speciella karaktär kan tillämpas analogiskt på en talan av helt annan karaktär än den som avses med reglerna. Men även om man bortser från behörighetsfrågan kvarstår att en kumulation av ansökningsärendet (angående utseende av skiljeman) och målet rörande skiljeavtalets tillämplighet eller giltighet mot stadgandet i 14 kap. 7 § RB knappast är möjlig; det förstnämnda ärendet skall handläggas enligt lagen om domstolsärenden, under det att det andra målet skall handläggas som tvistemål.

 

2 Jfr R. David, l'Arbitrage dans le Commerce International, Paris 1982, s. 381 f. För att en skiljeman skall kunna göras ansvarig (för en saklig eller rättslig felbedömning av saken) bör enligt David ställas kravet att "il ait commis une faute lourde professionnelle (gross negligence), qu'on puisse lui reprocher un véritable déni de justice". Något krav på att vårdslösheten skall vara straffbar uppställer däremot inte David. 

210 Ulf K. Nordenson    Den särskilda reglering av möjligheten att genom ansökan utverka tingsrätts utseende av skiljeman som har skett genom 8 § SkmL torde vara exklusiv och utesluta att sakligt sett samma fråga blir föremål för prövning iett stämningsmål, vare sig ensam eller i förening med en talan rörande giltigheten eller tillämpligheten av ett skiljeavtal. Inte heller den andra av de utvägar som anvisas i boken synes därför stå öppen.
    För den påkallande parten torde därför i den angivna situationen endast återstå att dels göra en ansökan om utseende av skiljeman hos den tingsrätt som är behörig att pröva sådan ansökan, dels föra en särskild talan rörande skiljeavtalets giltighet eller tillämplighet vid den domstol som enligt de allmänna forumreglerna i 10 kap. RB kan vara behörig att pröva en sådan talan. Ansökningen om utseende av skiljeman bör då lämpligen förklaras vilande i avbidan på att tvistemålet om skiljeavtalets giltighet eller tillämplighet slutligt avgörs.
    Vid sin behandling av frågor rörande ersättning till skiljemännen presenterade författarna till första upplagan av "Arbitration in Sweden" ett exempel där en skiljeman fastställt honom tillkommande ersättning till 10 000 kronor samt domstol på talan av endast den ena parten, A, nedsatt ersättningen till 6 000 kronor "såvitt angår A". Resultatet angavs bli, att A slutligen skulle ha att svara för 3 000 kronor under det att motparten, B, skulle slutligen stå för 5 000 kronor av en sammanlagd ersättning om 8 000 kronor. I min anmälan av boken hävdade jag, att här sannolikt förelupit ett räknefel och att B skulles vara för 7 000 kronor av en total ersättning om 10 000 kronor.
    Det visade sig dock snart att det ingalunda var fråga om något räknefel. Ulf Holmbäck försvarade den i boken intagna ståndpunkten i sin artikel i SvJT (1978 s. 373 f) och redovisade en utförlig argumentering för den anvisade lösningen. Exemplet återfinns nu oförändrat i andra upplagan av boken (s.81), och den lösning som anvisas är densamma.
    För egen del har anmälaren inte övertygats av argumenteringen. Som Holmbäck har angett aktualiserades frågan om effekterna av den nya regeln i 25 § SkmL om parternas solidariska ansvar för ersättningarna till skiljemännen under lagstiftningens förarbeten (NJA II 1929 s. 57 f). Det framgår klart av lagrådets yttrande i ärendet, att den föreslagna regleringen, om annat inte särskilt föreskrevs, enligt lagrådets mening skulle i det i boken angivna exemplet leda till det i min anmälan angivna resultatet. Lagrådet fann ett sådant resultat vara stötande och rekommenderade därför ett tilläggsstadgande av innebörd, att anställd talan skulle gälla även för part som inte deltagit i densamma. Som Holmbäck har anfört anslöt sig departementschefen i princip till lagrådets uppfattning. Han förordade emellertid ett mera begränsat stadgande av innebörd att den part som ej fört talan mot beslutet inte skulle få sättas i en ogynnsammare ställning än om någon talan i ersättningsfrågan inte hade förts. Riksdagen ansåg emellertid att eftersom detta spörsmål — dvs. frågan om ansvarighetens omfattning och fördelning i förhållandet mellan flera solidariskt ansvariga inbördes — inte blivit i sitt allmänna sammanhang reglerat, det inte borde bli föremål för en fristående reglering i en speciallag.
    Såväl lagrådet som departementschefen utgick uppenbarligen från att enligt då rådande rättsläge en föreskrift om solidariskt ansvar skulle leda till att endast den part som fört talan mot ersättningsbeslutet och lyckats utverka dom på nedsättning av ersättningen kunde dra fördel därav och att följaktli-

 

Anm. av: Arbitration in Sweden 211gen omfattningen av ansvarigheten för den part som inte hade fört någon klandertalan lämnades opåverkad av domstolens avgörande. Uppenbarligen kunde detta leda till att den sistnämnda parten hamnade i en ogynnsammare ställning än om talan i saken inte hade förts. Det var tydligtvis både lagrådets och departementschefens uppfattning att en annan ordning var önskvärd, men både lagrådet och departementschefen förutsatte otvivelaktigt att detta endast kunde åstadkommas genom en uttrycklig lagreglering.
    Det finns ingenting som tyder på att riksdagen hade en avvikande uppfattning beträffande det rådande rättsläget. Att det av departementschefen föreslagna tilläggsstadgandet avvisades motiverades uteslutande med det rättstekniska argumentet att frågan inte borde särregleras på ett avgränsat specialområde.
    Holmbäcks slutsats, att riksdagens ställningstagande inte innebar ett avvisande av departementschefens inställning, framstår mot denna bakgrund knappast som hållbar. Väl kan det antagas att riksdagen delade departementschefens uppfattning att det resultat lagstiftningen skulle leda till, om den särskilda tilläggsbestämmelsen inte infördes, i vissa fall skulle bli otillfredsställande. Men riksdagen fann uppenbarligen de rättstekniska skälen väga tyngre, och dess ställningstagande kan inte ges annan innebörd än att man med öppna ögon godtog sådana konsekvenser av den nya lagstiftningen som lagrådet funnit "stötande". Såtillvida innebar riksdagens ställningstagande ett klart avvisande, inte av departementschefens "inställning", men väl av den lösning av problemet han föreslagit. Och detta är helt avgörande när det gäller att fastslå vilket rättsläge lagstiftningen gav upphov till. Vilken saklig tyngd som kan tillmätas lagrådets och departementschefens argumentering till förmån för en annan lösning än den riksdagen slutligen valde är givetvis utan betydelse i det sammanhanget.
    Till stöd för åsikten att rättsläget likväl är det som återspeglas i det sätt på vilket det anförda exemplet behandlas i boken har Holmbäck åberopat rättsfallet NJA 1956 s. 78. Vid bedömningen av det rättsfallets betydelse måste dock observeras att det där gällde en nedsättning ("jämkning") av ersättningarna till två skiljemän vilka den ena parten utverkat genom frivilliga överenskommelser med skiljemännen. Det gällde alltså att tolka innebörden av privaträttsliga viljeförklaringar, inte att tillämpa gällande rättsregler. Redan av det skälet torde rättsfallet inte medge några slutsatser av betydelse för den nu aktuella frågan.
    I själva verket innefattar HDs i ett obiter dictum gjorda uttalande, att en talan varigenom endast den ena parten utverkat en dom på nedsättning av ersättningen inte utan vidare gäller för den passiva parten, närmast en bekräftelse på att rättsläget enligt HDs uppfattning är det av mig antagna. Reservationen "icke - - - utan vidare" lämnar förvisso möjligheten öppen för en avvikande tillämpning under särskilda omständigheter, men kvar står att uttalandet ger otvetydigt uttryck för att som huvudregel gäller, att en talan om klander av ersättningsbeslut gäller bara till förmån för den part som fört sådan talan.
    Som Holmbäck påpekat har Hassler (Skiljeförfarande, Stockholm 1966, s. 132) intagit den ståndpunkt som författarna till AiS har anslutit sig till. Under hänvisning till 1956 års rättsfall uttalar Hassler till en början, att man inte torde kunna antaga att anställd talan gäller för part, som inte deltagit i densamma. (I en not anmärker Hassler att HD med orden "utan vidare" i det

 

212 Ulf K. Nordensonnyss återgivna obiter dictum torde ha velat antyda att undantag från regeln kan tänkas).
    Härefter förklarar emellertid Hassler, att part ej bör komma i sämre ställning på grund av att annan part utverkat nedsättning av sin betalningsskyldighet. Detta uttalande är inte väl förenligt med vad som förevar underlagstiftningens förarbeten; det var ju just en regel av den innebörden som departementschefen hade föreslagit men som riksdagen av rättstekniska skäl avvisade. Vidare anför Hassler (i not 7) ett exempel på en situation där principen om "icke ogynnsammare ställning" enligt Hassler skulle leda till att, när endast ena parten har utverkat en dom på nedsättning av ersättningen till en skiljeman och den andra parten har betalt hela det ursprungliga ersättningsbeloppet, den sistnämnda parten — om ersättningen skall bäras av parterna med hälften vardera — har rätt att av skiljemannen utfå hälften av det belopp varmed ersättningen nedsatts och av den andra parten hälften av det belopp vartill ersättningen på dennes talan har fastställts.
    Förutom att denna ståndpunkt som nämnts svårligen låter sig förena med lagstiftningen och dess förarbeten bygger den på antaganden rörande innebörden av begreppet "ogynnsammare ställning" som inte överensstämmer med vad HD har uttalat i 1956 års rättsfall. Där var situationen den att ersättningen till skiljemännen i skiljedomen bestämts till 20 300 kronor och att ena parten (L) skulle slutligt svara för 1/3 härav eller 6 766 kronor - vilket belopp han också erlade — och den andra parten (F) för 2/3. F utverkade genom överenskommelse med två av skiljemännen nedsättning av deras arvoden med 1 767 resp. 3 000 kronor; det totala ersättningsbeloppet uppgick således härefter till 15 533 kronor. L begärde i målet att av F erhålla skillnaden mellan å ena sidan vad han betalt till skiljemännen och å andra sidan 1/3 av 15 533 kronor. Här förelåg med andra ord i princip samma situation som den Hassler beskrivit i sitt exempel. Med Hasslers ståndpunkt borde sålunda parten L anses ha kommit i en ogynnsammare ställning än tidigare genom den jämkning av ersättningen som F utverkat. HD intog emellertid motsatt ståndpunkt. I sina domskäl förklarade domstolen uttryckligen, att de jämkningar i ersättningarna som F utverkat inte föranlett att L kommit i ogynnsammare ställning. HD har med andra ord uppfattat begreppet "ogynnsammare ställning" på annat sätt än Hassler. Redan med hänsyn härtill — och således bortsett från huruvida frågan om "ogynnsammare ställning" enligt gällande rätt över huvud taget skall tillmätas betydelse — har man anledninghysa tvekan om i vad mån Hasslers framställning kan ses som en auktoritativ uttolkning av gällande rätt.
    Holmbäcks med anknytning till Rodhes framställning (Obligationsrätt, Stockholm 1956, § 55 vid not 36—42) redovisade rättsteoretiska överväganden är ytterst intresseväckande och ger sakligt sett knappast anledning till invändningar. Men överväganden av detta slag tror jag tills vidare måste ses som resonemang de lege ferenda. Själv har jag sympatier för den lösning som författarna till AiS förespråkar, men i motsats till författarna tror jag att detta resultat kan åstadkommas endast genom lagstiftning eller genom att HD träffar ett eller flera prejudicerande avgöranden i denna riktning.

 

En omdebatterad fråga är, huruvida en skiljenämnd, som avskriver tvisten utan prövning av själva saken — t. ex. efter återkallelse eller på grund av att skiljenämnden funnit sig sakna behörighet att pröva tvisten (ogiltigt eller inte

 

Anm. av: Arbitration in Sweden 213tillämpligt skiljeavtal t. ex.) kan i samband med avskrivningen meddela beslut om ersättning till skiljemännen och om parternas ansvarighet för dessa ersättningar och för partskostnaderna med anledning av förfarandet. I boken besvaras frågan jakande (s. 82). Denna uppfattning synes välgrundad, men den har också rönt opposition.3 Nämnas må, att en skiljenämnd nyligen — under dissens — har träffat ett sedermera publicerat avgörande i överensstämmelse med den åsikt som framförs i AiS (se Advokaten 1985: 1 s. 48 f).
    I den i övrigt utförliga och klarläggande beskrivningen i boken av förfarandet inför skiljenämnden och därvid särskilt av parternas yrkanden och invändningar (s 115 f) saknar man ett omnämnande av den praktiskt inte oviktiga regeln i 11 § SkmL, enligt vilken skiljenämnden får ta upp fråga som parterna inför nämnden har enats om att hänskjuta till nämnden. Enligt paragrafen kan som bekant sådana överenskommelser ingås formlöst, t. ex. muntligen vid sammanträde inför skiljenämnden. De är alltså inte underkastade de formkrav paragrafen i övrigt ställer upp för påkallande av skiljeförfarande. Lagen erbjuder här ett hanterligt och smidigt instrument att anpassa förfarandets omfattning till parternas önskemål. Men det bör betonas att möjligheten att använda detta instrument är fakultativ. Skiljemännen har inte någon skyldighet att påtaga sig andra uppgifter än dem som omfattas av det uppdrag de ursprungligen fått.
    Vid sin behandling av skiljedomen uttalar författarna, bl. a., att en skiljedom inte är att anse som meddelad förrän den gjorts tillgänglig ("is made available") för parterna (s. 131). Uttalandet rimmar inte helt med lagtextens ordalydelse. I 17 § andra stycket föreskrivs, att skiljemännen bör så snart ske kan och senast omedelbart efter skiljedomens meddelande underrätta parterna när och var skiljedomen hålls tillhanda. Lagen utgår således från att en skiljedom först "meddelas" och därefter tillhandahålls parterna. Hänvisningen i boken (a. st.) till sistnämnda stadgande är svår att förena med det nyss återgivna uttalandet.
    Saken är inte utan praktisk betydelse. Om det gäller en bestämd tidsfrist inom vilken skiljedomen skall meddelas, synes föreskriften härom vara iakttagen, om skiljedomen dagtecknas och undertecknas på fristens sista dag, även om parterna först dagen därefter nås av domen eller av en underrättelse om var den finns tillgänglig för dem. Sextiodagarsfristen för anförande av klander löper däremot för vardera parten från den dag då han fick del av skiljedomen, inte från den dag domen i nu angiven mening "meddelades".
    Till ett uttalande i boken av innebörd, att en skiljedom, som meddelats efter det att en om samma sak pågående rättegång har avslutats, inte är ogiltig men möjligen kan klandras på grund av fel i förfarandet, skall endast anmärkas, att enbart den omständigheten att skiljenämnden upptagit en fråga varom rättegång pågår inte torde kunna leda till ett hävande av domen. Ett begånget fel i förfarandet medför hävande endast om felet med sannolikhet inverkat på utgången, något som knappast kan vara fallet när det gäller ett åsidosättande av litis-pendens-regeln i 1 § andra stycket SkmL.
    Den som i någon egenskap kommer i kontakt med skiljeförfarande skall snabbt upptäcka att skiljemannarätten erbjuder ett stort antal rättsliga pro-

 

3 Se särskilt Hjerner, On Partial Awards, Orders and other Decisions in Arbitral Proceedings, in particular with respect to Arbitration in Sweden, Swedish and International Arbitration 1984, Stockholms Handelskammares skiljedomsinstitut, s. 42 f. 

214 Anm. av: Arbitration in Swedenblem av praktisk betydelse vilka ännu inte fått någon slutgiltig lösning. Ofta kan flera skilda lösningar övervägas och diskuteras. Intill senare tid har den som brottats med dessa problem ofta känt sig stå utan handfast vägledning. Arbitration in Sweden har här för både svenska och utländska jurister kommit att väl fylla ett länge känt behov. Att ett eller annat av författarnas ståndpunkt staganden kan ge anledning till diskussion eller kritiska synpunkter vittnar främst om deras stora förtrogenhet med rättsområdet och deras vilja att öppet redovisa och penetrera även svårlösta och kontroversiella frågor. Detta inger respekt. Arbitration in Sweden fyller högt ställda krav på en monografi över den svenska skiljemannarätten och kommer som sådan att ha ett under lång tid bestående värde.
 

Ulf K Nordenson