OLLE HÖGLUND. Namnlagen. En kommentar. P.A. Norstedt & Söners Förlag. Stockholm 1985. 300 s. (Norstedts Gula Bibliotek)

 

Den nya svenska namnlagen (1982:670) trädde i kraft den 1 januari 1983 och någon mera omfattande rättspraxis rörande dess tillämpning har ännu inte hunnit utvecklas. Lagen reglerar ett rättsområde som berör oss alla och som av många människor upplevs som viktigt. Ett annat utmärkande drag för den svenska namnrätten är att dess tillämpning i första instans till övervägande del har anförtrotts åt icke-jurister, närmare bestämt åt pastorsämbetena.
    Den nya namnlagen är en ganska kontroversiell lagstiftningsprodukt, som i flera principiellt viktiga avseenden skiljer sig icke blott från den tidigare namnlagen av 1963 utan också från det som den breda allmänheten förmodligen alltjämt uppfattar som "normalt" namnskick. Under riksdagsbehandlingen av regeringsförslaget (prop. 1981/82: 156) underkastades den föreslagna lagtexten en betydande omarbetning (se lagutskottets betänkande LU 1981/82:41) och resultatet blev en komplicerad och inte helt konsekvent kompromiss mellan olika rättspolitiska hänsynstaganden. Namnlagens stadganden är dessutom på flera punkter oklara och vissa situationer har lämnats oreglerade.
    I detta läge behöver rättslivet utan tvekan en detaljerad namnlagskommentar. Justitierådet Olle Höglund var utomordentligt lämpad för uppgiften, eftersom han som särskilt tillkallad sakkunnig låg bakom betänkandet "Nya namnregler" (SOU 1979:25), vilket i sin tur låg till grund för regeringens namnlagsproposition.1 Hans kommentar är av hög kvalitet och förtjänar att användas som standardhandbok på området, låt vara att man på några få punkter kan hysa en annan åsikt rörande namnlagens tolkning. En kortfattad recension ger inte utrymme för närmare diskussion2 och jag skall därför begränsa mig till ett par påpekanden.
    Den som enligt namnlagens 9 § förvärvat makes efternamn får inte med hjälp av 5 § byta från detta efternamn till sin förälders efternamn resp. till ett

 

1 En nästan lika omfattande kommentar har tidigare publicerats av utredningenssekreterare, se Brit-Marie Ericsson, Namnlagen. Namnskick och namnrätt med lagkommentar, Liber Förlag, Stockholm 1983.

2 Beträffande vissa kontroversiella problem rörande tillämpningen av den nya namnlagen se Bogdan i Advokaten 1985 s. 262-269. 

Anm. av Olle Höglund: Namnlagen 215efternamn som någon av föräldrarna senast har burit som ogift. Detta är en följd av att 5 § i princip endast avser byte från efternamn som förvärvats vid födelsen. Enligt Höglund (s. 70) kan 5 § av samma skäl inte ens utnyttjas av sådan person som visserligen bär sitt ursprungliga efternamn men som har återgått till detta namn enligt 10 § 2 st. efter att ha burit ett giftasnamn.Denna tolkning överensstämmer med ett uttalande i lagrådsremissen (prop.1981/82: 156 s. 53), men sistnämnda uttalande har medvetet "rättats till" i slutprotokollet (samma prop. s. 95), där det klart uttalas att den som har bytt till en makes efternamn och därefter har bytt tillbaka till sitt ursprungliga efternamn bör "— till skillnad från vad som har sagts i remissen —" därefter kunna utnyttja reglerna om byte till förälders efternamn.
    Det andra påpekandet gäller tolkningen på s. 195—196 och 238 av regeringsrättens avgörande RA 1985 2: 8, avseende ett barn med svensk moder och tunisisk fader. För barnet, som vid födelsen förvärvade både tunisiskt och svenskt medborgarskap, anmäldes ett förnamn stridande mot svenskt namnskick men överensstämmande med tunisisk namntradition. Regeringsrätten godtog förnamnet med hänvisning till bl. a. barnets tunisiska medborgarskap, vilket av Höglund synes tolkas som ett uttryck för principen att en person äger behålla sitt namn förvärvat enligt hemlandets (medborgarskapslandets) regler och att personer med dubbelt medborgarskap äger välja enligt vilket hemlands lag namnfrågan skall prövas. I realiteten har regeringsrätten prövat barnets förnamn uteslutande enligt den svenska namnlagen, men den har vid lämplighetsprövningen enligt namnlagens 34 § beaktat barnets starka anknytning — bl. a. genom medborgarskap — till Tunisien. Någon valfrihet för personer med flera medborgarskap kan enligt min mening inte utläsas ur avgörandet, vilket snarare synes bekräfta den traditionella huvudregeln att svenska domstolar behandlar en person med flera medborgarskap, varav ett är svenskt, som svensk medborgare och att de vid själva lagvalet bortser från hans övriga nationaliteter.3 Regeringsrättens avgörande inleds med följande ord: "Moncef J är tunisisk och Kristina J svensk medborgare. Deras dotter Nadia har därför vid födelsen förvärvat dubbelt medborgarskap. På grund av det svenska medborgarskapet gäller svensk lag vid prövning här av frågan om hennes förvärv av förnamn. Tillämplig lag är namnlagen (1982: 670) ..." Att den svenska namnrätten tillåter att man på vissa punkter tar hänsyn till den aktuella personens anknytning till främmande land är en sak för sig; man kan uttrycka saken så att tunisisk rätt inte tillämpades utan endast beaktades som "faktum" vid tillämpningen av svensk rätt.4
    Att man på några få punkter kan hävda en annan åsikt än kommentatorn förändrar inte helhetsbedömningen av boken som ett mycket värdefullt arbete med stora förtjänster.
 

Michael Bogdan