Något om åklagares diskretionära makt i det amerikanska rättsväsendet: En modell att komma tillrätta med besvärande målbalanser.

 

Jag har haft förmånen att under två år studera juridik vid amerikanska universitet. Även om dessa studier huvudsakligen ägnats åt internationell rätt, är det närmast naturligt att man ändå fått en viss inblick i delar av det amerikanska rättssystemet. Nästan lika naturligt är, att det därvid varit särskilt intressant att finna områden inom vilka för oss välkända problem funnit helt andra lösningar i det amerikanska systemet än i vårt eget. I denna och en följande artikel skall jag kortfattat redogöra för några inslag i den amerikanska brottmålsprocessen som företer påtagliga skillnader mot vad vi är vana vid. Jag vill framhålla, vilket jag redan antytt, att artiklarna inte utgör resultatet av ingående studier av de företeelser de avser skildra. Artiklarna gör följaktligen inte anspråk på att vara systematiska, fullständiga och vetenskapliga redogörelser för de ifrågavarande områdena av den amerikanska rätten, utan skall snarare ses som ett försök att mer allmänt och utan anspråk på vetenskaplig systematik och exakthet belysa några principiella skillnader iden amerikanska och svenska brottmålsprocessen.
    Många läsare av denna publikation har säkert någon gång i någon roll deltagit i den, som det ibland känns, nästan hopplösa kamp polis-, åklagar och domstolsväsendena dagligen har att föra mot en aldrig sinande ström av nya brottmål. Som ett resultat av strävandena att i möjligaste mån hålla den kampen jämn, lagförs idag en stor andel för brott misstänkta genom förenklade förfaranden, t. ex. strafföreläggande, vilka i stor utsträckning saknar de rättssäkerhetsgarantier som är inbyggda i en egentlig brottmålsrättegång.
    Problemet med betungande brottmålsbalanser är naturligtvis väl känt även i USA. Och liksom hos oss har man sett sig nödsakad att söka lösningar som innebär att en stor andel brottmål avgörs genom förenklade förfaranden snarare än efter fullständiga brottmålsrättegångar. I det avseendet har man till och med gått avsevärt längre än hos oss och också i viktiga avseenden valt att göra det efter principiellt helt andra vägar. Ett av de mest påtagliga inslagen i det avseendet är den stora diskretionära makt som anförtrotts åklagarna, vilket är vad jag ämnar belysa i denna artikel.
    För att förstå åklagarens roll i den amerikanska brottmålsprocessen, är det nödvändigt med en kortfattad beskrivning av några aspekter av processen som sådan. Med 50 delstater och ett federalt system, är det naturligt att stora variationer förekommer mellan de skilda jurisdiktionerna ifråga om procedurreglernas innehåll. Även begränsat till de regler som är av omedelbar betydelse för att belysa åklagarens roll, skulle därför varje försök att korrekt och uttömmande beskriva den amerikanska brottmålsprocessen vara förenat med avsevärda svårigheter. Dess bättre är det för denna artikel tillräckligt att beröra ett fåtal "modellregler" som i en eller annan form förekommer i flertalet av de skilda rättssystemen och ifråga om vilka förekommande skillnader är sådana, att de knappast är ägnade att principiellt påverka åklagarens roll i systemet.
    Liksom hos oss har varje person åtalad för brott i princip rätt att få sin sak prövad i en reguljär och fullständig brottmålsrättegång. Även om påtagliga

 

236 Håkan Berglinskillnader förekommer — jag tänker då bland annat på de i amerikansk rätt ytterst komplicerade bevisreglerna och möjligheten att få ansvarsfrågan prövad av en jury — företer den egentliga brottmålsrättegången åtskilliga likheter med den vi är vana vid, och den kommer därför inte ytterligare att beröras här.
    Innan en egentlig brottmålsrättegång initieras i USA, ställs den åtalade inför domstol (ensamdomare) och erbjuds möjlighet att redovisa sin inställning (to plead guilty or not guilty) till det/de brott för vilket/vilka han är anklagad. Detta sker oftast på ett relativt tidigt stadium av brottmålsutredningen, och underlaget för åklagarens beslut att ställa den misstänkte inför domstol är därför i detta skede vanligen knapphändigt och långt ifrån vad vi skulle uppfatta som en fullständig förundersökning. Det underlag som förekommer är vidare i allmänhet okänt för domstolen.
    Vid denna "förhandling" presenterar åklagaren gärningsbeskrivningen, varefter den tilltalade erbjuds möjlighet att förklara sig skyldig eller oskyldig. Det förekommer i detta skede ingen redovisning av omständigheterna kring brottet och ingen som helst bevisupptagning. Om den tilltalade nu väljer att förklara sig skyldig (att avge en guilty-plea), är i princip därmed hela "processen", åtminstone vad avser ansvarsfrågan, över. Den tilltalades guilty-plea innebär nämligen att han avstår från sin rätt att få sin sak prövad i en reguljär rättegång. Hela proceduren är vanligtvis över på några minuter, och det bör påpekas att det i princip inte är någon skillnad mellan ett fall av snatteri och ett av mord, även om det inom en del jurisdiktioner finns vissa undantag, som t. ex. att en guilty-plea inte tillmäts denna avgörande betydelse när det gäller brott varå kan följa dödsstraff. Vad som därefter återstår är endast att bestämma påföljden för det brott den tilltalade sålunda erkänt. Även om sistnämnda uppgift ankommer på domstolen, fullgörs den, som närmare skall beröras nedan, i stor utsträckning helt enkelt genom att domstolen "stadfäster" åklagarens påföljdsförslag.
    Även om någon officiell och exakt statistik rörande frekvensen av denna typ av "rättegång" inte föreligger, pekar de flesta uppskattningar, inklusive officiella utredningar, på att så mycket som omkring 90 procent, och i vissa områden, som t. ex. New York, närmare 95 procent, av alla brottmål i USA avgörs genom detta summariska förfarande.
    Redan på grundval av denna inledande beskrivning av betydelsen av ett erkännande är det lätt att ana den nyckelroll som åklagaren innehar i den amerikanska brottmålsprocessen. Innan jag övergår till att närmare beskriva några aspekter av denna, och den offentliga kontrollen av hur den utövas, är det på nytt nödvändigt att påminna om att det inte är fråga om ett enhetligt system utan en mångfald mer eller mindre varierande system. Medan en åklagare som utgångspunkt för sitt agerande i vissa avseenden kan ha lagar och förordningar av den typ en svensk åklagare har att tillämpa, kan han i andra avseenden i avsevärd utsträckning vara styrd endast av etiska normer av den typ som i vårt land reglerar advokaters verksamhet. Som en gemensam nämnare gäller dock, att de yttersta gränserna för hans agerande bestäms av domstolarna, och då ytterst naturligtvis U S Supreme Court. När jag nu övergår till att belysa några aspekter av den amerikanske åklagarens roll inom ramen för brottmålsprocessen, har jag därför valt att huvudsakligen göra det genom att med utgångspunkt från några avgöranden av U S Supreme Court antyda de yttersta teoretiska gränserna för hans befogenheter sådana de

 

Något om åklagares diskretionära makt 237markerats genom nämnda avgöranden, och de praktiska möjligheter som erbjuds, och också regelmässigt utnyttjas, inom ramen för dessa gränser.
    Jag skall, ironiskt nog, börja med en begränsning med avseende på åklagarens handlingsfrihet som är en okänd företeelse för hans svenske kollega. I allmänhet gäller, att en misstänkt kan ställas inför rätta för ett allvarligt brott endast efter beslut därom av en "grand jury". En sådan jury, som inte skall förväxlas med den jury som efter en brottmålsrättegång avgör ansvarsfrågan, är vanligtvis sammansatt av minst 12 och högst 23 lekmän, utvalda slumpvis genom ett tämligen komplicerat "lottsystem". Utan att gå in på detaljer kan nämnas, att den misstänkte genom att "diskvalificera" individuella medlemmar av juryn har en viss, om än begränsad, möjlighet att påverka den slutliga sammansättningen av juryn.
    När juryn är sammansatt, presenteras den bevisning som föreligger, vanligtvis av åklagaren, inför juryn. Detta äger oftast rum i ett relativt tidigt skede av brottsutredningen, varför underlaget för presentationen inte på långt när motsvarar vad vi skulle anse som en fullständig förundersökning. Presentationen sker oftast inför lyckta dörrar, och det föreligger ingen skyldighet att höra den misstänkte eller ens tillåta honom att vara närvarande. Juryn överlägger sedan i enrum och har full diskretion beträffande frågan huruvida den misstänkte skall åtalas. För att åtal skall få väckas krävs i regel tolv positiva röster. Juryn är inte ansvarig inför någon, dess beslut kan inte överklagas och dess medlemmar är förhindrade att yppa något rörande skälen för juryns beslut. Även om juryn skulle anse bevisningen tillräcklig för en fällande dom kan den ändå, av skäl som alltså inte får avslöjas, bedöma omständigheterna så, att åtal ändå inte bör väckas och följaktligen meddelaett negativt beslut.
    Om juryn meddelar ett beslut innebärande att åtal inte får väckas har åklagaren, hur övertygande han än må finna bevisningen och hur angeläget han än ur allmän synpunkt må bedöma ett åtal, ingen annan möjlighet att föra fallet vidare än att påkalla ny jury-prövning, vilket vanligtvis kan beviljas endast om ny bevisning påträffats. Följande fall kan belysa en åklagares prekära situation i händelse av ett negativt åtalsbelut av juryn. I fråga om faktauppgifterna i detta fall vill jag göra den reservationen, att händelsen inträffat så nyligen att officiella handlingar ännu när jag skrev detta inte fanns tillgängliga. Eftersom emellertid korrektheten ifråga om detaljerna saknar betydelse när det gäller att belysa juryns avgörande betydelse för åklagarens möjligheter att väcka åtal, och eftersom fallet är ytterst illustrativt, har jag ändå valt att utgå ifrån ett verkligt fall snarare än ett rent hypotetiskt exempel.
    De fakta som var kända vid tiden för jury-prövningen var i huvudsak följande. En 37-årig vit ingenjör befann sig under resa med tunnelbanan i New York när han plötsligt närmades av fyra svarta tonåringar. Enligt mannen uppträdde ynglingarna hotfullt, och en av dem avkrävde honom fem dollar. Ingen av ynglingarna visade något vapen, även om den senare utredningen skulle komma att visa att några av dem bar dolt i kläderna vad som skulle kunna användas som vapen (t. ex. skruvmejslar), och ingen av dem antastade handgripligen mannen. Mannen upplevde situationen som hotande, och för att avvärja hotet drog han sin medförda 38 mm pistol och sköt i snabb följd på de fyra ungdomarna med vardera ett skott. Även om de närmare omständigheterna var något oklara vid tiden för jury-prövningen,

 

238 Håkan Berglinvar det helt klart att två av ungdomarna skjutits i ryggen. Efter att sålunda ha avvärjt det, som han uppfattade, omedelbara hotet, återgick mannen till en av ungdomarna som vid det här laget kommit att bli sittande/halvliggande i tunnelbanevagnens säte. Från mycket nära håll sköt så mannen ytterligare ett skott mot denne yngling, ett skott som gick in i ryggraden och totalförlamade ynglingen. Mannen avvek därefter, men anmälde sig frivilligt hos polisen en dryg vecka senare.
    Under mellantiden hade mannen kommit att bli något av en folkhjälte. Även om också kritiska röster gjort sig hörda, föreföll den alldeles dominerande uppfattningen vara, att han varit i sin fulla rätt att försvara sig och att de medel han därvid tillgripit på intet sätt varit otillbörliga. Sympatiyttringarna tog sig många uttryck, och på mycket kort tid hade det skapats en bild av en skötsam och oförvitlig medborgare som hade gjort precis vad alla borde göra, men som dessvärre alltför få gjorde. Inom parentes kan nämnas, att i t. ex. New York försäljningen mycket snart florerade av T-shirts, sportutrustning, dekaler och böcker för att hedra mannens insats och att han till och med lär ha fått filmanbud.
    I denna atmosfär av stark sympati för den misstänkte ställdes så åklagaren inför uppgiften att övertyga en jury om 23 personer att mannen borde åtalas för mordförsök. Av skäl som jag något skall beröra nedan, hördes ingen av de fyra ungdomarna inför juryn och presenterades ingen annan utredning rörande deras uppfattningar om händelseförloppet. Juryn fann att mannen handlat i självförsvar och vägrade åtal för annat än olaga vapeninnehav. Som ett automatiskt resultat av juryns beslut försattes mannen på fri fot och för åklagaren återstod därefter, om han önskade föra fallet vidare, endast möjligheten att säkra ny bevisning och att med åberopande av denna påkalla ny jury-prövning.
    Om åklagarens händer må verka bakbundna i händelse av ett negativt åtalsbeslut av juryn, är de desto friare i händelse av ett positivt beslut. Hans möjligheter i det senare fallet kan enklast sammanfattas som en rättighet att åtala men utan sådan skyldighet. Oavsett om ett åtalsbeslut är fattat av en jury eller om det ankommer på åklagaren själv att fatta ett sådant beslut (sistnämnda fall kan t. ex. avse de mindre allvarliga brott där ett jury-beslut inte erfordras), har åklagaren nämligen i stort sett obegränsad frihet att inte väcka åtal, att nedlägga väckt åtal, att väcka åtal för ett mindre allvarligt brott än det för vilket han anser sig ha bevisning och att väcka åtal endast för något eller några av de brott för vilka han anser sig ha bevisning. Han har i praktiken dessutom, varom mera nedan, ett närmast avgörande inflytande ifråga om det/de lagrum under vilket/vilka den tilltalade skall lagföras och den påföljd som skall utdömas i händelse av fällande dom.
    Även om åklagarens möjligheter inom ramen för ett sådant system naturligtvis väcker många frågor som vore värda att belysas, skall jag här begränsa mig till den som i USA har kommit att bli den mest kontroversiella, nämligen förekomsten av och åklagarens roll i de s. k. plea-bargaining förhandlingarna. Som många säkert känner till, är detta enkelt uttryckt förhandlingar — bedrivna utan offentlig insyn och i stort sett utan krav på någon form avskriftlig eller annan dokumentation — genom vilka åklagaren och den misstänkte, i förekommande fall biträdd av försvarare, söker enas om ett beslut i åtalsfrågan. Med en kännedom om bevisläget i målet som oftast torde vara långt bättre än den misstänktes och med de rika möjligheter ifråga om åtals-

 

Något om åklagares diskretionära makt 239och påföljdsfrågorna som antytts ovan, inleder åklagaren alltså förhandlingar med den misstänkte i syfte att enas om ett åtalsbeslut avseende brott vilka den misstänkte förklarar sig villig att erkänna. Åklagarens roll i denna förhandlinghar, som det vill synas med rätta, beskrivits som i allt väsentligt identisk med den ett ombud i tvistemål som söker nå en förlikning med sin huvudmans motpart har. Möjligen bör jag för egen del tillägga, att ombudet i tvistemål är något mer begränsad i sina möjligheter eftersom han har att utverka sin huvudmans godkännande av de mer kritiska besluten under förhandlingen.
    Det finns av naturliga skäl ingen statistik som tillförlitligt visar i vilken utsträckning ett erkännande av skuld är ett helt vanligt, spontant erkännande av det slag vi menar med ordet snarare än ett resultat av plea-bargaining förhandlingar. Många mer eller mindre väl underbyggda uppskattningar har emellertid gjorts, och även om slutsatserna varierar beskrivs andelen erkännanden som utgör resultatet av sådana förhandlingar vanligtvis i termer som "ansenlig", "avsevärd" eller "betydande".
    Om åklagaren och den misstänkte under dessa förhandlingar lyckas nå en "förlikning", möts de sedan inför domstolen för den summariska "process" jag beskrivit ovan och i vilken den tilltalade "erkänner" de brott för vilka han åtalats. Teoretiskt utövar nu domstolen kontroll över åklagarens agerande inom ramen för plea-bargaining systemet såtillvida, att domstolen har befogenhet att godkänna eller förkasta "förlikningen". Den författningsmässiga regleringen av denna kontroll uppvisar vissa variationer, men i princip är domstolens roll begränsad till att dels försäkra sig om att erkännandet är avgivet frivilligt och inte som ett resultat av otillbörligt tvång eller hot (och i det sammanhanget är naturligtvis inte de dispositioner av åklagaren som antytts ovan och som kommer att utvecklas närmare nedan att anse som otillbörliga), samt dels bestämma påföljden. Förstnämnda uppgift fullgörs vanligtvis endast genom att domaren ställer ett fåtal frågor till den tilltalade i syfte att försäkra sig om att denne förstått innebörden av sitt erkännande och att detta avgivits frivilligt. Det bör också här nämnas, att det är stor variation ifråga om vad domstolen vet om den tidigare plea-bargaining förhandlingen. Situationen kan närmast beskrivas så, att domstolen oftast har klart för sig att förhandlingar förekommit, medan den som regel torde sakna kännedom om vad som förekommit vid dessa förhandlingar. I ett utdrag från en Final Report of the President's Commission on Law Enforcement and the Administration of Justice uttalades sålunda följande om plea-bargaining systemet.

 

The system usually operates in an informal, invisable manner. There is ordinarily no formal recognition that the defendant has been offered an inducement to plead guilty. Although the participants and frequently the judge know that negotiation has taken place, the prosecutor and the defendant must ordinarily go through a courtroom ritualin which they deny that the guilty plea is a result of any threat or promise. As a result there is no judicial review of the propriety of the bargain—no check on the amount of pressure put on the defendant to plead guilty. The judge, the public, and sometimes the defendant himself cannot know for certain who got what from whom in exchange for what. The process comes to look less rational, more subject to chance factors, to undue pressures, and sometimes to the hint of corruption.

 

Mot bakgrund av detta är det lätt att inse att, såvitt gäller ansvarsfrågan, domstolens möjlighet att utöva en effektiv kontroll redan teoretiskt är närmast obefintlig. Det är därför bara naturligt att finna att i praktiken "överenskommelsen" praktiskt taget undantagslöst godkänns i den delen, d. v. s. den tilltalade döms för brottet/brotten på grundval av sitt "erkännande".

 

240 Håkan Berglin    Det är inte lika självklart, men ändå ett faktum, att domstolarna, om åklagaren avgett ett påföljdsförslag, i allmänhet också effektuerar detta, åtminstone i den meningen att domstolarna inte utdömer strängare straff än det av åklagaren rekommenderade. I en rapport byggd på intervjuer av ett antal domare och finansierad av the Law Enforcement Assistance Administration, U S Department of Justice, förklarade sig sålunda endast två procent av de tillfrågade domarna villiga att överskrida åklagarens påföljdsförslag medan ytterligare fyra procent kunde tänka sig den möjligheten men då endast under förutsättning att den tilltalade erbjöds möjlighet att frångå "överenskommelsen". Delvis är detta förmodligen ett resultat av det faktum, att åklagarna/försvararna är väl förtrogna med domstolarnas praxis i påföljdsfrågor och därför i allmänhet håller "överenskommelserna" inom de gränser de vet kommer att godkännas. Det är emellertid också närmast allmänt vedertaget, att domarna i allmänhet känner en stark press att acceptera förhandlingsresultaten mot bakgrund av den betydelse plea-bargaining systemet har för brottmålsprocessens hela funktion.
    Även om läsaren säkert redan nu kan föreställa sig den rika variation av möjligheter som onekligen står till en åklagares förfogande under dessa förutsättningar, skall jag i korthet beröra tre av dessa och något belysa hur de kan användas och i praktiken också i stor utsträckning faktiskt används. Den första möjligheten, s. k. charge-bargaining, innebär att åklagaren, i utbyte mot ett erkännande av den misstänkte, erbjuder sig att åtala endast för något eller några av de brott för vilka personen ifråga är misstänkt eller att åtala för ett mindre allvarligt brott än det misstanken avser. Det är i det sammanhanget, även teoretiskt sett, helt irrelevant hur stark åklagarens bevisning är med avseende på det/de brott han slutligen väljer att inte åtala för, och det har också i praktiken ringa betydelse, om ens någon, hur stark bevisning han må ha med avseende på det/de brott han väljer att lägga den tilltalade till last. Det har vidare i princip ingen betydelse huruvida den misstänkte faktiskt erkänner det brott för vilket han slutligen åtalas eller endast, för att använda tvistemålsterminologi, medger åklagarens talan. Sålunda hade US Supreme Court i ett fall att pröva frågan huruvida en guilty-plea kunde tillåtas ha fullrättslig verkan även när den misstänkte upplyst att han faktiskt var oskyldig. Omständigheterna i fallet var i korthet följande. Den tilltalade var misstänkt för mord av första graden (ungefär liktydigt med vad vi kallar mord), för vilket brott var stadgat dödsstraff. Som ett resultat av plea-bargaining förhandlingar, och förmodligen för att eliminera risken för dödsstraff, överenskom den misstänkte med åklagaren att erkänna mord av andra graden (ungefär liktydigt med vad vi kallar dråp). I den ovan beskrivna summariska processen inför domstol förklarade han att han inte begått gärningen, men att han ändå beslutat avge en guilty-plea avseende mord av andra graden. Han fälldes på grundval av sitt "erkännande" för sagda brott och dömdes till 30 års fängelse. Efter en senare revidering av förutsättningarna för dödsstraffets användning, försökte den dömde i en senare rättegång förgäves återta sitt "erkännande" (förutsättningarna för att på detta sätt ompröva ett redan avgjort mål måste av utrymmesskäl dessvärre förbigås). På den kritiska punkten huruvida ett erkännande i teknisk mening var nödvändigt, uttalade U S Supreme Court följande:

 

Thus, while most pleas of guilty consist of both a waiver of trial and an express admission of guilt, the latter element is not a constitutional requisite to the imposition of

 

Något om åklagares diskretionära makt 241criminal penalty. An individual accused of crime may voluntarily,, knowingly, and understandingly consent to the imposition of a prison sentence even if he is unwilling or unable to admit his participation in the acts constituting the crime.

 

Den andra flitigt utnyttjade möjligheten, s. k. sentence-bargaining, bygger på det faktum att domstolarna i allmänhet godtar åklagarens påföljdsförslag. Åklagaren kan därför regelmässigt utnyttja tillgängliga strafflatituder som ett instrument i sina förhandlingar med den misstänkte. Mot bakgrund av det vida spelrum straffskalorna oftast erbjuder, och det faktum att ett erkännande allmänt anses som en omständighet som väl berättigar en lindrigare påföljd, är denna möjlighet redan i sig förmodligen högst användbar. Ännu effektivare blir den uppenbarligen när den kombineras med den föregående, s. k. charge-bargaining. Föreställ er en person misstänkt för ett tiotal allvarliga brott, vart och ett med mycket kännbar maximipåföljd. Antag vidare att bevisningen i vart och ett av fallen är tveksam, även om situationen som helhet är minst sagt besvärande för den misstänkte. Åklagaren kan nu erbjuda en "förlikning" innebärande att den misstänkte "erkänner" fem av brotten, att åklagaren inte åtalar för de övriga samt att åklagaren rekommenderar en gemensam påföljd för de "erkända" brotten som är lindrigare än maximipåföljden för vart och ett av dem. Åklagaren kan vidare upplysa att han, om "förlikningsbudet" inte godtas, ämnar åtala för alla tio brotten och för samtliga rekommendera maximipåföljd. Med andra ord, den misstänkte kan mycket väl stå inför valet mellan att erkänna fem av brotten och få en förhållandevis måttlig påföljd för dessa, eller att ta risken av ett åtal för samtliga tio brott, väl medveten om att en fällande dom avseende endast ett av dessa kan komma att ge en mer kännbar påföljd.
    Även om redan variationsmöjligheterna inom ramen för de svenska strafflatituderna uppenbarligen skulle erbjuda rika möjligheter för en åklagare i en plea-bargaining situtation, bör det ändå påpekas att möjligheterna är avsevärt rikare enligt de amerikanska påföljdssystemen, och alldeles särskilt när fråga är om gemensamt åtal för flera brott och/eller ny brottslighet efter tidigare lagföring. Sistnämnda situation, för att bara ge en antydan om möjligheterna, är t. ex. vanligtvis reglerad i särskild "återfallslagstiftning" vilken inte sällan är utformad så att den verkar helt automatiskt och med för den dömde ibland ytterst kännbara konsekvenser. Följande exempel ger en god bild av åklagarens möjligheter i denna situation och också en klar antydan om hur långt han faktiskt kan gå utan att överskrida gränserna förvad som i USA uppfattas som otillbörligt tvång i en plea-bargaining förhandling.
    En person var misstänkt för att ha använt en förfalskad värdehandling utställd på omkring 90 dollar, ett brott för vilket var stadgat fängelse 2—10 år. Den misstänkte var emellertid tidigare dömd vid två tillfällen, vilket bland annat innebar att vid en tillämpning av det särskilda lagrum som behandlade påföljder för återfall i brott livstids fängelse var föreskrivet som obligatorisk påföljd för det nu aktuella brottet. Under plea-bargaining förhandlingarna erbjöd sig åklagaren att inte åberopa sistnämnda lagrum och att rekommendera ett 5-årigt fängelsestraff i utbyte mot ett erkännande av det nu ifrågavarande brottet. Han upplyste också att han, om budet förkastades, ämnade åberopa sagda lagrum och att i händelse av fällande dom påföljden därmed skulle komma att bli livstids fängelse. Den misstänkte valde att förneka brottet, och han åtalades sedermera i enlighet med åklagarens "löfte" samt

 

242 Håkan Berglindömdes för brottet till livstids fängelse. I senare rättegång som bland annat kom att röra frågan om åklagaren handlat otillbörligt, fann U S Supreme Court att så inte var fallet. I skälen uttalade domstolen sammanfattningsvis följande. Vad som än må vara fallet i ett idealsamhälle, är det ett faktum att plea-bargaining systemet är en viktig komponent i vår brottmålsprocess. En nödvändig konsekvens av att vi sålunda accepterar och uppmuntrar användandet av detta system är den enkla realiteten, att det ligger i åklagarens intresse att övertala den misstänkte att uppge sin rätt att förklara sig oskyldig. I den rollen ligger det i princip helt och hållet i hans diskretion att besluta huruvida åtal skall väckas eller inte, liksom att bestämma vad han i varje fall önskar lägga den tilltalade till last. Inom ramen för de möjligheter tillämpliga lagar erbjuder ifråga om de brott vilka kan läggas en tilltalad till last, är en medveten selektivitet i lagföringen inte i strid mot konstitutionen så länge inte denna selektivitet är medvetet baserad på otillbörliga överväganden såsom ras, religion eller annan godtycklig grund. Så uppfattad och tillämpad innehåller plea-bargaining förhandlingen inga otillbörliga element av bestraffning eller vedergällning, eftersom den misstänkte är i sin fulla frihet att acceptera eller förkasta åklagarens bud.
    Det bör när det gäller denna typ av "återfallslagstiftning" framhållas, att den tid under vilken tidigare domar kan ha närmast ödesdiger konsekvens i händelse av ny brottslighet är påfallande lång i den mån tidsgränser över huvud taget är uttryckligt föreskrivna. Sålunda i ett fall, som också slutgiltigt kom att prövas av U S Supreme Court, dömdes en person 1964 för kontokortsbedrägeri (värde ca 80 dollar) till tre års fängelse, 1969 för checkbedrägeri (värde ca 28 dollar) till fyra års fängelse och slutligen 1973 för bedrägeri (värde ca 120 dollar) till livstids fängelse, den sistnämnda påföljden obligatorisk eftersom åklagaren valt att åtala med stöd av tillämplig "återfallslagstiftning" och med åberopande av de brott för vilka den tilltalade dömts 1964 och 1969.
    Den tredje möjligheten som åklagaren har till sitt förfogande, och som i praktiken endast är en variant av någon av de föregående eller en kombination av dessa men som ändå förtjänar att nämnas särskilt, är att utnyttja någon eller några av flera misstänkta i syfte att förbättra sin position i förhållande till andra misstänkta. Föreställ er ett komplicerat narkotikamål med alla nivåer av misstänkta inblandade, från huvudmannen ner till gatuförsäljaren. Åklagaren kan i denna situation välja att erbjuda huvudmannenett högst förmånligt åtalsbeslut, eller teoretiskt sett t.o.m. att inte åtala honom, mot att denne vittnar mot de övriga, eller omvänt, erbjuda ett tillräckligt antal av de senare att slippa åtal i utbyte mot erforderlig bevisning för att säkra en fällande dom mot huvudmannen. Det behöver knappast påpekas, att det givetvis finns ett rikt sortiment av intressanta möjligheter mellan dessa båda ytterligheter.
    Det kan här vara lämpligt att för ett ögonblick återgå till det fall som behandlades i inledningen och i vilket en person i, som en grand jury bedömde det, självförsvar skjutit ned fyra ungdomar i en tunnelbanevagn i New York. Åklagaren hade i detta fall, förmodligen med starkt stöd av en inflytelserik allmän opinion (åklagarna är i USA valda av folket för begränsade mandatperioder och för den nu ifrågavarande åklagaren skulle tiden snart vara inne för eventuellt omval!), kunnat erbjuda mannen ett mycket förmånligt åtalsbeslut eller t.o.m. att inte åtala honom mot att denne vittnade mot

 

Något om åklagares diskretionära makt 243de fyra ungdomarna för t. ex försök till rån. Eller omvänt, han hade kunnat erbjuda någon, några eller alla av de fyra ungdomarna åtalseftergift för deras eventuella brott i samband med händelsen i utbyte mot deras fullständiga berättelser i syfte att erhålla en så fullständig utredning som möjligt med avseende på de misstänkta mordförsöken. Han förkastade emellertid till enbörjan båda alternativen med påföljd bland annat att, som tidigare nämnts, ingen av de fyra ungdomarna kom att höras inför juryn. Efterhand som de närmare omständigheterna började komma till allmänhetens kännedom, t. ex. att två av ynglingarna skjutits i ryggen och att en av dem skjutits med två skott, började alltfler röster göra sig hörda vilka starkt kritiserade mannens handlande och juryns beslut. Åklagaren, som trots juryns utslag beslutat fortsätta undersökningen, lyckades också så småningom under åberopande av ny bevisning utverka en förnyad jury-prövning. Inför denna andra prövning beslöt han att erbjuda två av ynglingarna åtalsimmunitet i utbyte mot deras vittnesmål rörande händelsen. Den nya jury-prövningen resulterade i att åklagaren erhöll tillstånd att åtala mannen för bland annat mordförsök i fyra fall. I enlighet med vad som sagts ovan var åklagarens situation därmed den, att han visserligen hade rätt att åtala mannen för sagda brott, men att han ändå alltjämt kunde välja att inte åtala honom alls.
    Det är knappast överraskande att finna, att det även i USA pågår, och under lång tid har pågått, en livlig debatt kring lämpligheten av ett system genom vilket detta mått av handlingsfrihet anförtrotts en ensam beslutsfattare och inom vilket möjligheterna till offentlig insyn i och effektiv kontroll av verksamheten är så utomordentligt begränsade. Debatten är emellertid i hög grad präglad av det faktum, att till följd av bristen på effektiv insyn uppgifter om systemets praktiska tillämpning är både svårtillgängliga och osäkra. Bara för att ge ett exempel på frågor kring vilka debatten oftast kretsar, skall jag avslutningsvis kort beröra en av de kanske mest kontroversiella, nämligen frågan huruvida åklagarna i sina ambitioner att säkra erkännanden använder sig av vad vi kan kalla bluff-taktik. Följande fall kan tjäna som exempel på situationer som oftast ger näring åt spekulationer att åklagarna i sin verksamhet inte alltid är helt främmande för att medvetet försöka bluffa sig till ett erkännande. En försvarare hade misslyckats med att finna vad han bedömde vara åklagarens nyckelvittne och misstänkte att inte heller åklagaren hade lyckats lokalisera vittnet. Han chansade därför på att försöka få en mycket förmånlig "förlikning" för sin klient. Åklagaren, som förklarade sig inte kunna acceptera försvararens påföljdsförslag, uppgav att han hade tillgång till vittnet och att han ämnade föra målet till rättegång i händelse hans eget påföljdsförslag inte godtogs. När den misstänkte fortfarande vägrade godta åklagarens "slutbud", lades fallet överraskande ned.
    Otaliga studier och undersökningar har naturligtvis gjorts i ämnet, och det är knappast överraskande att finna att de slutsatser som redovisats i olika utredningar oftast är diametralt motsatta. Det är med andra ord inga svårigheter att finna utredningar som konstaterar att bluff är vanligt förekommande och att mycket få av åklagarna har några betänkligheter mot att under vissa förutsättningar bluffa sig till ett erkännande, men å andra sidan lika lätt att finna utredningar vilka utmynnar i slutsatsen att bluff från åklagarnas sida är ett ytterst sällsynt inslag, om det över huvud taget förekommer, i plea-bargaining förhandlingar. Av naturliga skäl är uppskattningar och slutsatser i detta avseende nästan undantagslöst grundade enbart på intervjuer, och

 

244 Håkan Berglindärvid oftast på ett mycket begränsat antal intervjuer. Jämförande studier av utredningarna försvåras vidare av det faktum, att innehållet inte sällan är färgat av utredarnas och/eller intervjuobjektens egna bedömningar av vad som bör karaktäriseras som bluff. Sålunda, medan i vissa utredningar som bluff endast betraktats direkta lögner och olagligheter, har i andra som bluff också ansetts att förtiga förekomsten av bevisning till den tilltalades förmån liksom att passivt dölja existerande svagheter i den befintliga bevisningen. Det bör i det sammanhanget påpekas, att ett döljande av svagheter i bevisningen kan ha avsevärt större betydelse i den amerikanska brottmålsprocessen än i vår egen. Det finns nämligen en mängd regler som begränsar en åklagares möjligheter att i en rättegång förebringa och åberopa den bevisning han lyckats säkra. Det är därför fullt möjligt i en plea-bargaining förhandling, att den misstänkte med rätta kan bedöma åklagarens bevisning som mycketstark, medan åklagaren själv kan vara medveten om för den misstänkte okända, faktiska omständigheter, som skulle göra bevisningen otillåten i eneventuell rättegång (några aspekter av dessa bevisregler kommer att behandlas i en kommande artikel).
    Även om således värdet av den typ av utredningar som här avses kandiskuteras, skall jag ändå avslutningsvis presentera några siffror ur en av de studier som gjorts i ämnet, men samtidigt framhålla att jag inte haft möjlighet att bedöma i vad mån siffrorna kan sägas vara representativa för undersökningar av detta slag, Studien var utförd vid Georgetown University Institute of Criminal Law and Procedure inom ramen för en treårig, landsomfattande undersökning, och var finansierad av bl. a. The Law Enforcement Assistance Administration, US Department of Justice. I studien tillfrågades ett antal försvarare om de vid något tillfälle hade upplevt den situationen, att ett fall lagts ned efter det att de förkastat ett av åklagaren erbjudet "förlikningsförslag" innebärande att den misstänkte skulle erkänna ett eller flera av åklagaren påstådda brott. Omkring 70 procent av försvararna hade vid något tillfälle upplevt situationen. På frågan hur ofta det förekommit, varierade svaren från "något enstaka tillfälle" till "kanske mindre än 20 procent av samtliga fall". De tillfrågades också om sin uppfattning om anledningen tillatt fallen lagts ned. Även om svaren varierade, var en ofta återkommande bedömning den, att åklagaren sannolikt inte ansett sig ha tillräcklig bevisningför en fällande dom.
    Inom ramen för samma studie ombads ett antal åklagare bedöma sannolikheten i händelse av rättegång för en fällande dom med avseende på deras senaste tio fall som resulterat i en "förlikning" efter plea-bargaining förhandlingar. Om jag bortser från svävande svar av typen "svårt att bedöma", "i några fall var det tveksamt" och "jag hade förmodligen förlorat några fall", hade ungefär hälften av åklagarna vid något eller några tillfällen lyckats förhandla fram ett erkännande i mål där sannolikheten för en fällande dom bedömts vara 50 procent eller mindre. Tio procent av åklagarna hade vid något eller några tillfällen lyckats där sannolikheten för en fällande dom bedömts som tio procent eller mindre. Åklagarna tillfrågades också hur de agerat (eller om de inte haft något sådant fall, hur de skulle agera) i situationer där deras fall före rättegången fullständigt "rasat ihop" till följd av t. ex.att avgörande bevis förkommit eller nyckelvittnen inte längre funnits anträffbara. Omkring 20 procent av åklagarna förklarade att de hade nedlagt (skulle lägga ned) fallet, 40 procent att de försökt (skulle försöka) åstadkomma en

 

Något om åklagares diskretionära makt 245plea-bargaining överenskommelse och 40 procent lämnade mer utförliga svar innebärande att de under vissa förutsättningar verkat för (skulle verka för) en överenskommelse.
    Det är knappast någon överdrift att påstå att statistik av det slag jag här redovisat kan sammanställas och användas till stöd för snart sagt vilken uppfattning man än önskar företräda. Låt mig bara avslutningsvis tillägga, att de författare som presenterade denna rapport inte såg den som ett underlag för att ifrågasätta plea-bargaining systemet, utan snarare som ett underlag för att bemöta mer kritiska röster om plea-bargaining i allmänhet och förekomsten av bluff i förhandlingarna i synnerhet. Sålunda avslutades det avsnitt ur vilket jag hämtat siffrorna ovan med följande slutsats:

 

That part of the case against plea-bargaining that is built on objections to the practice of bluffing needs to be reconsidered. ... Very weak cases do occur, and undoubtedly some prosecutors in some cases exceed the bounds of fair play by bluffing defendants into guilty pleas. But as a whole, the practice of bluffing is not as capricious and unscrupulous as it may sound. The bluffing system does not cry out for the abolition of plea-bargaining, but it does call for a competent and wary defense bar.
 

Håkan Berglin