36 § avtalslagen och förutsättningsläran

 

Av jur. kand. BERT LEHRBERG

 

Alltsedan tillkomsten av den nya förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 § avtalslagen 1976 torde viss osäkerhet råda beträffande möjligheterna att fortfarande tillämpa de rättsgrundsatser som brukar sammanfattas under beteckningen förutsättningsläran. I ett HD-avgörande från den 18 mars i fjor — refererat i NJA 1985 s. 178 — ställdes denna fråga på sin spets. Utifrån detta avgörande skall jag i det följande diskutera vilket utrymme som kan finnas för förutsättningsläran vid sidan av 36 § avtalslagen.
    Bakgrunden till den aktuella tvisten var följande. Kalmar Varv Aktiebolag fick under 1980 likviditetsproblem och inställde sina betalningar. På riksgäldskontorets initiativ tillsattes en arbetsgrupp för att utreda möjligheterna för en rekonstruktion. Arbetsgruppen framlade ett rekonstruktionsförslag, vilket godtogs av berörda parter. Förslaget förutsatte emellertid att staten tillsköt 30 milj. kr., något som krävde regeringens och riksdagens godkännande.
    Uppenbarligen i tron att krisen nu var över tillställde varvet, i samband med att betalningsinställelsen hävdes, sina leverantörer ett brev, som bl. a. innehöll följande: "Genom stort tillmötesgående från såväl beställare som Staten har ytterligare kapital tillskjutits varvet, så att verksamheten nu har tryggats för framtiden. Betalningsinställelsen har också härigenom kunnat hävas". Dessutom meddelade man leverantörerna att man förväntade sig att varvets beställningar skulle fullgöras enligt tidigare avtalade villkor.
    I tron att detta kunde ske utan risk enär varvets kapitalförsörjning var tryggad levererade sedan Aktiebolaget Järnsida, efter särskild överenskommelse, till varvet 1 100 ton fartygsplåt till ett fast pris av 1 777 kr. per ton. Sedermera lämnade regeringen emellertid rekonstruktionsförslaget utan åtgärd. Samma dag som detta beslutades försattes varvsbolaget på egen begäran i konkurs.
    I det förevarande målet yrkade Järnsida ogiltigförklaring av leveransavtalet samt utfående av den levererade fartygsplåten från konkursboet. 30, 33 och 36 §§ avtalslagen samt förutsättningsläran åberopades. Varvet hade i brevet lämnat felaktiga uppgifter medvetet och i syfte att få till stånd leveranser eller i vart fall i ond tro. Om uppgifterna skulle ha lämnats i god tro var avtalet ändå oskäligt. Och

 

17—36-164 Svensk Juristtidning

 

250 Bert Lehrbergåtminstone så hade båda parter handlat under en väsentlig motivvillfarelse, vilken, bl. a. med hänsyn till de värden som stod på spel, föranledde avtalets ogiltighet enligt förutsättningsläran.
    HD ogiltigförklarade avtalet med tillämpning av förutsättningsläran. Svek hade ej styrkts. 33 § avtalslagen kunde inte tillämpas då annat ej visats än att varvets företrädare utgått från att rekonstruktionsförslaget reellt var bindande. I sista hand hade 36 § avtalslagen alternativt förutsättningsläran åberopats. Beträffande valet mellan dessa anförde HD följande: "När det, som i förevarande fall, görs gällande att avtalet som sådant är ogiltigt på grund av felaktiga förutsättningar vid avtalets ingående, ligger det närmast till hands att först pröva om ogiltighet föreligger enligt förutsättningsläran."
    Vad kan nu anledningen ha varit till att HD valde att tillämpa förutsättningslärans grundsatser i stället för den lagfästa bestämmelsen i 36 § avtalslagen? I den citerade passusen framkommer tre olika omständigheter, som ensamma eller i kombination kunde tänkas vara avgörande. Redan det förhållandet att felaktiga förutsättningar åberopades bör således ha spelat in. Men härutöver framhåller HD att detär ogiltighet av avtalet som sådant som yrkas samt att det rör sig om förutsättningar som var felaktiga redan vid avtalsslutet (s. k. oriktigaförutsättningar, till skillnad från bristande förutsättningar, som slår fel först efter avtalsslutet).
    De båda sist anförda omständigheterna är emellertid inte i och för sig av sådan karaktär, att de ensamma kan motivera att 36 § avtalslagen får stå tillbaka för förutsättningsläran. Ogiltigförklaring av hela avtalet är nämligen möjlig även enligt generalklausulen.1 Och visserligen kan det hävdas att förutsättningslärans utformning är mindre ändamålsenlig för sådana fall, då förutsättningen brustit först långt in i framtiden,2 men detta behöver inte betyda att förutsättningsläran är lämpligare än 36 § avtalslagen i andra fall.
    Av generalklausulens förarbeten framgår emellertid att avsikten aldrig var att generalklausulen helt skulle ersätta förutsättningsläran. Generalklausulutredningen anförde sålunda:3

 

1 Se NJA II 1976 s. 253 och 289-291.

2 Se Illum i TfR 1946 B s. 124 f. Tanken är följande. Såsom framgår nedan vid not 6 bygger förutsättningslärans väsentlighetsrekvisit på ett hypotetiskt prov. Man frågar sig om förutsättningen hade sådan betydelse för avtalsparten att det kan antas att han skulle ha underlåtit att företa rättshandlingen eller endast företagit denna på andra villkor om han känt till sanningen. Men här blir det fråga om att bedöma partens preferenser vid avtalsslutet. Och då torde han ha fäst störst vikt vid den närmaste framtiden. Det är därför inte säkert att han skulle ha underlåtit att företa rättshandlingen om han förutsett t. ex. ett i och för sig allvarligt kontraktsbrott av motparten, om detta låg lång tid in i framtiden.

3 SOU 1974: 83 s. 157.

 

36 § avtalslagen och förutsättningsläran 251"En möjlighet att tillämpa generalklausulen vid ändrade förhållanden bör emellertid inte ges den innebörden, att generalklausulen träder i stället för den s.k. förutsättningsläran vid bristande förutsättningar. Tillämpningen av denna princip, som bygger på andra rättsliga överväganden, kan givetvis inte ersättas med det slag av bedömning som generalklausulen föreskriver."

 

Även om detta uttalande endast tar sikte på bristande förutsättningar, vågar man nog dra den slutsatsen, att detsamma är avsett att gälla vid oriktiga förutsättningar. Den principiella skillnaden mellan bedömningen enligt 36 § avtalslagen och den enligt förutsättningsläran torde nämligen vara densamma i båda fallen. Kommittén synes ha avsett att förutsättningsläran skall kvarstå som allmän rättsgrundsats, principiellt skild från de principer som kommer till uttryck i 36 § avtalslagen. Möjligen motiverar dock följande uttalande av departementschefen i propositionen att denna slutsats i någon mån modifieras:4

 

"I utredningsbetänkandet har understrukits att införandet av en möjlighet att tillämpa generalklausulen vid ändra de förhållanden inte bör ges den innebörden att generalklausulen skall träda i stället för den s. k. förutsättningslärans regler om ogiltighet av avtal på grund av bristande förutsättningar. Jag delar i princip denna uppfattning. Emellertid torde införandet av generalklausulen medföra att förutsättningsläran i framtiden får en mer begränsad betydelse än f. n. För en avtalspart som vill angripa ett avtal på grund av att de förutsättningar som han undgått från har brustit och som med nuvarande bestämmelser inte har någon annan möjlighet än att åberopa förutsättningsläran torde det i vissa fall framstå som ett bättre alternativ att i stället åberopa den nya generalklausulen."

 

Hur låter sig nu principuppfattningen, att generalklausulen inte skall träda i stället för förutsättningsläran, förenas med uttalandet, att det i vissa fall torde framstå som ett bättre alternativ att åberopa generalklausulen? Möjligen skulle tanken kunna vara att generalklausulen skall tillämpas vid felaktiga förutsättningar, om ett avtalsvillkor med hänsyn till dessa är oskäligt. Men detta vore inte konsekvent, eftersom relevans sällan torde föreligga enligt förutsättningsläran om det inte vore åtminstone oskäligt om avtalet fick bestå. Nej, uttalandet bör nogläsas mot bakgrund av kommitténs hänvisning till att reglerna bygger på olika rättsliga överväganden.
    Generalklausulen i 36 § avtalslagen har erhållit en mycket vidsträckt formulering. Ett avtalsvillkor kan enligt stadgandet angripas så snart "villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt". Eftersom det således är helhetsbil-

 

4 Prop. 1975/76: 81 s. 128.

 

252 Bert Lehrbergden, vid ett beaktande av samtliga dessa omständigheter, som skall vara avgörande, torde rekvisitets enda begränsning ligga i kravet på oskälighet.
    Också oskälighetsnormen är i sig själv tämligen intetsägande, men den har i betydande utsträckning preciserats genom uttalanden i generalklausulens förarbeten samt rättspraxis.5 De aktuella motivuttalandena avser en rad olika förhållanden, som kan få ett avtalsvillkor att framstå som oförmånligt för avtalspart. Däremot tar de inte särskilt sikte på sådana fall, där oskäligheten beror på att den ene eller båda parterna vid avtalsslutet svävat i villfarelse eller okunnighet beträffande för avtalet betydelsefulla förhållanden. Det är dessa frågor som förutsättningsläran särskilt anstränger sig för att lösa.
    Även förutsättningsläran har ett vidsträckt tillämpningsområde. Denna är emellertid i vissa avseenden mer begränsad och preciserad än generalklausulen. En förutsättnings relevans kräver således att den avtalspart som vill angripa avtalet verkligen vid rättshandlingens avgivande svävade i villfarelse eller okunnighet beträffande omständigheter av betydelse för beslutet att avge densamma. Och dessutom måste förutsättningen ha varit väsentlig för denna part — åtminstone som huvudregel på det sättet att rättshandlingen ej skulle ha företagits om han känt till sanningen — och detta måste i regel ha insetts eller bort inses av motparten. Men även om de nu angivna väsentlighets och synbarhetsrekvisiten är uppfyllda, krävs härutöver att särskilda omständigheter föreligger som gör det lämpligt och rimligt att avtalet sätts åt sidan. Innebörden av det sist antydda riskrekvisitet har dessutom preciserats i en betydande rättspraxis.6
    Om man beaktar det nu sagda finns det skäl att anta att departementschefens uttalande skall tolkas enligt följande. Förutsättningsläran skall i första hand tillämpas om det föreligger en felaktig förutsättning. Men om förutsättningen inte är relevant, vilket ofta torde vara fallet, kan omständigheterna i vissa fall ändå vara sådana, att ett avtalsvillkor — oberoende av parternas förutsättningar — framstår

 

5 NJA II 1976 s. 258—289. En redogörelse för rättspraxis i anslutning till 36 § avtalslagen lämnas av Håstad i Konsumenträtt och ekonomi nr 2 1985 s. 13—20.

6 Vissa uttalanden beträffande förutsättningslärans rekvisit görs av HD i NJA 1981 s. 269. Min examensuppsats vid Juridiska Institutionen i Uppsala innehåller bl. a. en genomgång av rättspraxis avseende förutsättningsläran under åren 1950—1984, varvidäven vissa opublicerad hovrättsfall beaktas. Se Lehrberg, Förutsättningsläran och dess tillämpning, särskilt s. 12—52 samt 175—205. I doktrinen kan vidare hänvisas till bl. a. Adlercreutz, Avtalsrätt I, 6:e uppl., Lund 1980 s. 216—219, Hellner, Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt, Stockholm 1984 s. 237—241, Ussing, Bristende Forudsaetninger. Bidrag til Laeren om formueretlige Tilsagn, Köpenhamn 1918, Vahlén, Formkravet vid fastighetsköp. Särskilt om dess inverkan på regler om förutsättningar och fel, Stockholm 1951 s. 159—271, Holmbäck, Studier i förutsättningslärans terminologi, Uppsala 1970, Christensen i TfR 1973 s. 311 ff och 482 ff samt även Krokeide i TfR 1977 s. 569 ff. 

36 § avtalslagen och förutsättningsläran 253som oskäligt. I så fall bör 36 § avtalslagen ändå kunna användas, eftersom grunden för ingripandet inte är den felaktiga förutsättningen. Det förefaller naturligt att förutsättningslärans existens inte tillåtsleda till att generalklausulen inte kan tillämpas i sådana fall.
    Om man uppfattar förutsättningslärans tillämpning som ett utslag av generalklausulens oskälighetsnorm eller som en tillämpning av enhelt självständig rättsregel är kanske främst av teoretiskt intresse. Relevans torde nämligen sällan kunna föreligga om det inte skulle vara åtminstone oskäligt om avtalet fick bestå. Förarbetsuttalandena tyder dock, liksom den ovan berörda domen, närmast på att förutsättningsläran bör uppfattas som en självständig rättsprincip, skild från generalklausulens skälighetsnorm.
    Hur gränsdragningen mellan förutsättningsläran och 36 § avtalslagen uppfattats i rättspraxis är inte så alldeles lätt att bedöma. I de fall som jag tagit del av, där 36 § tillämpats, har det sällan rört sig om felaktiga förutsättningar.7 Sedan generalklausulens tillkomst torde förutsättningsläran ha tillämpats i åtminstone tre fall vid oriktiga förutsättningar.8 Däremot känner jag inte till något fall, där 36 § tillämpats vid oriktiga förutsättningar. När det sedan gäller bristande förutsättningar, så har jag endast funnit ett fall där förutsättningsläran använts utan hänvisning till 36 § avtalslagen.9 Tre rättsfall, där 36 § avtalslagen använts vid ändrade förhållanden, är emellertid av visst intresse.
    I NJA 1979 s. 731 yrkade markägaren gentemot två arrendatorer av sommarstugetomter dels betydande höjning av arrendeavgifterna,vilka 1960 och 1963 bestämts till visst belopp per år, dels indexreglering av avgifterna enligt konsumentprisindex. 36 § avtalslagen åberopades. Hovrätten fann att varken den långa arrendetiden eller ortspriset för jämförliga arrenden utgjorde skäl för höjning utöver de belopp arrendatorerna medgivit som kompensation för de ökade kostnadernaoch den allmänna prisutvecklingen. Att indexklausul saknades var inte oskäligt. HD fastställde domen. Utgången torde inte ha blivit annorlunda om förutsättningsläran tillämpats. Bedömningen är traditionellt sträng när förutsättningen brister först lång tid efter avtalsslutet, och dessutom är det osäkert i vad mån en direkt förpliktelseökning kan åläggas avtalspart när läran tillämpas.10

 

7 Under våren 1985 gick jag igenom de rättsfall beträffande generalklausulens tillämpning, främst i konsumenttvister, vilka enligt DVFS 1978: 7 B 45 tillställts konsumentverket.

8 Förutom NJA 1985 s. 178 även NJA 1984 s. 280 och AD 1979 nr 143.

9 NJA 1981 s. 269.

10 Se närmare vid not 16 ff nedan.

 

254 Bert Lehrberg    Även i NJA 1983 s. 385 tillämpades 36 § avtalslagen vid yrkande om höjning av arrendeavgift. Avgiften hade 1949 bestämts till dels ett fast penningbelopp samt dels priset för en viss kvantitet höstvete den 1 januari det år arrendeavgiften betalades. Jämkning skedde, vilket kanske inte hade varit möjligt enligt förutsättningsläran. Det viktigaste skälet för ingripande synes ha varit att arrendeavgiften, som ursprungligen motsvarade ortspriset, på grund av en prisutveckling, som med hänsyn till den ringa erfarenhet man vid denna tid hade av indexklausuler inte rimligen bort förutses, kommit att framstå som anmärkningsvärt låg.
    Av större principiellt intresse är målet RH 14:81. Ett renhållningsaktiebolag hade i avtal med kommun åtagit sig att svara för bland annat viss avfallshantering. Avtalet gällde för fem år och ersättningen skulle uppräknas enligt konsumentprisindex. Detta utvecklades emellertid ogynnsamt för bolaget, medan biltransportindex steg kraftigt. Bolaget, som gjort stora förluster, yrkade jämkning av det belopp av uppburna avgifter kommunen nu utkrävde. I hovrätten åberopades i första hand bristande förutsättningar, först i andra hand att avtalet framstod som otillbörligt på grund av indexseriernas oförutsebart olika utveckling. Hovrätten jämkade ersättningen med tillämpning av 36 § avtalslagen.
    Hovrätten anförde sålunda i detta mål avtalsvillkorets oskälighetsom stöd för utgången, trots att även bristande förutsättningar åberopats av bolaget. Utgången torde inte avvika från vad som skulle ha följt av förutsättningslärans tillämpning. Att väsentlighets- och synbarhetsrekvisiten är uppfyllda synes således framgå av omständigheterna. Att detta inte åberopas av hovrätten tyder på att denna anser sig kunna tillämpa 36 § avtalslagen vid bristande förutsättningar,åtminstone om avtalsvillkoret är oskäligt även om man bortser från att ena partens synbara förutsättning brustit.
    Denna ståndpunkt är säkert välmotiverad, åtminstone i fall där de riktlinjer som anges i generalklausulens förarbeten eller den rättspraxis som utvecklats i anslutning till denna ger den huvudsakliga vägledningen för oskälighetsbedömningen. Är ett avtalsvillkor oskäligt endast om man beaktar den ena avtalspartens villfarelse eller okunnighet vid avtalsslutet, är däremot generalklausulens tillämpning knappast förenlig med min tolkning av förarbetena. Och är väsentlighets- och synbarhetsrekvisiten uppfyllda samtidigt som de viktigaste synpunkterna för utgången i riskfrågan härrör från förutsättningsläran, bör nog denna alltid åberopas av domstolen.
    Låt oss så gå över till de fall där förutsättningsläran tillämpats efter generalklausulens ikraftträdande. I NJA 1981 s. 269 rörde det sig om

 

36 § avtalslagen och förutsättningsläran 255bristande förutsättningar, men någon längre tid hade ej förflutit från avtalsslutet. En kommun sade upp ett arrende om 16 ha åkermark därför att stora delar av området behövdes för bebyggelse. Arrendenämnden medgav arrendatorn rätt till förlängning beträffande återstående 5 ha. Denna rätt avstods vid förlikning, sedan kommunen klandrat beslutet och uppgivit att marken behövdes för bebyggelse. Området kom emellertid att även i fortsättningen få användas för jordbruk, och arrendet erbjöds åt en annan person. HD beviljade resning mot den av TR:n fastställda förlikningen. Sannolika skäl för att förlikningsavtalet ej skulle vara bindande ansågs för handen. Förutsättningsläran tillämpades. Förlikningen torde inte ha varit oskälig om inte arrendatorn svävat i villfarelse beträffande den framtida markanvändningen.
    I AD 1979 nr 143 gällde det däremot oriktiga förutsättningar. En kommun anställde en person att vikariera som socialassistent med ansvarsfulla uppgifter. När kommunen erhöll kännedom om att den anställde dömts till villkorlig dom för medhjälp till grovt narkotikabrott samt, innan prövotiden löpt ut, åter häktats för samma brott, upphävdes anställningsbeslutet. Vikarien varslades om uppsägning och befriades från tjänstgöringsskyldighet. AD fann att kommunenägt rätt att skilja vikarien från anställningen, men konstaterade också att rätt till förtida hävning förelåg även enligt förutsättningsläran. Det är tveksamt om avtalet hade kunnat angripas om kommunen inte varit okunnig om brotten.
    Fallet NJA 1984 s. 280 är särskilt intressant därför att det avsåg jämkning, inte ogiltighet av avtalet som sådant. Indexklausul hade intagits i kontrakt avseende försäljning av gruppbyggda småhus. Vid informationsmöte hade säljarbolagets representanter lämnat sådana uppgifter, att det för spekulanterna framstod som rimligt att utgå från att indexhöjningen skulle stanna vid 2 000 kr. utöver betingat à contobelopp om 10 000 kr. En köpare, vilken erhållit dessa uppgifter genom en mäklares förmedling, vägrade att betala mer trots att kostnadsökningen visade sig vara mångfalt större. HD gav honom rätt i detta, och domen torde ha grundats på förutsättningsläran. Indexklausulen framstod som oskälig endast med hänsyn till köparens förutsättning.
    De anförda rättsfallen harmonierar enligt min mening med den här förordade huvudprincipen, att förutsättningsläran tillämpas om det föreligger eller inträffar ett förhållande, som gör att det ter sig oskäligt att avtalet blir gällande mot den ene avtalskontrahenten, främst därför att han inte räknat med detsamma vid avtalsslutet. Om däremot den obeaktade omständigheten eller förändringen leder till att ett avtalsvillkor framstår som oskäligt även bortsett från förutsättningen,

 

256 Bert Lehrbergkan generalklausulen i stället tillämpas, om dennas skälighetsnorm, sådan den utvecklats i förarbetena och rättspraxis, ger tillräcklig ledning för bedömningen.
    Om man godtar det ovan utvecklade synsättet finns det skäl att anta att gränsdragningen mellan förutsättningsläran och generalklausulen ter sig något annorlunda vid bristande förutsättningar än vid oriktiga förutsättningar. Vid oriktiga förutsättningar torde avtalet mindre ofta vara oskäligt som sådant, bortsett från förutsättningen. Genom införandet av generalklausulen ökades visserligen, enligt förarbetena, möjligheterna att angripa avtal på grund av omständigheterna vid dess tillkomst. Men härvid tänkte man främst på sådana situationer, där avtalspart använt sig av otillbörliga metoder vid avtalets ingående.11
    I dessa fall, anges det, skall bedömningen av om avtalspart utsatts för otillbörligt förfarande i mindre grad än tidigare varit fallet påverkas av motpartens uppsåt. Således bör jämkning kunna ske om oriktiga uppgifter lämnats av part i god tro, liksom om de lämnats av ombud utan partens kännedom. Och dessutom bör hänsyn kunna tas till omständigheter, som mer direkt hänför sig till den svagare partens sida, t. ex. bristande språkkunskaper, även om motparten inte medvetet utnyttjat dessa.12 Dessa uttalanden torde möjliggöra beaktande av oriktiga uppgifter etc. som påverkat avtalets innehåll, även om förutsättningslärans rekvisit inte är uppfyllda.
    När förhållandena ändrats efter avtalsslutet torde utrymmet för generalklausulens tillämpning vara något större. I dessa fall är det nämligen mer plausibelt att ett oskäligt missförhållande mellan parternas prestationer kan uppkomma eller att en förpliktelse eljest kan komma att framstå som oskäligt betungande. Och när de ändrade förhållandena på detta sätt leder till att avtalets innehåll objektivt sätt blir oskäligt, får frågan om parternas förutsättningar en mer undanskymd roll. Särskilt motiverad torde generalklausulens tilämpning vara, om det gått mycket lång tid efter avtalsslutet och förutsättningslärans väsentlighetsrekvisit därför skulle ge ett mindre rättvisande resultat.13
    Vid ändrade förhållanden sammanhänger frågan om jämkning bör ske enligt förarbetena nära med parternas möjligheter att överblicka avtalets konsekvenser vid avtalsslutet.14 Principiellt är denna synpunkt besläktad med förutsättningslärans väsentlighetsrekvisit. Men

 

11 Se NJA II 1976 s. 267 f.

12 Se a st.

13 Se närmare not 2.

14 Se NJA II 1976 s. 268-270.

 

36 § avtalslagen och förutsättningsläran 257här gäller det inte någon strikt individuell bedömning. Snarare rör det sig om vad som typiskt sett är förutsebart i en viss situation eller för en viss kategori av avtalsparter. Sålunda uttalas i förarbetena att jämkning oftare är befogad vid långvariga avtal än vid kortfristiga samt att förutsättningarna för ingripande är större om den drabbade är konsument än om han är näringsidkare.15
    I NJA 1985 s. 178 framhöll HD särskilt att ogiltighet av "avtalet som sådant" gjordes gällande. Kan tanken ha varit att förutsättningsläran ligger närmast till hands i dessa fall, medan generalklausulen bör användas när ett särskilt avtalsvillkor angripes? Lagtextens utformning i 36 § avtalslagen kunde tyda på detta. Emellertid tror jag att denna skillnad är mer formell än reell. Bedömningen enligt 36 § avtalslagen är ju avsedd att vara en helhetsbedömning. Avtalsvillkoret kan därför knappast bedömas som oskäligt om det inte också får hela avtalet att framstå som oskäligt. Och ett avtal torde, omvänt, knappast kunna framstå som oskäligt, om det inte innehåller åtminstone något oskäligt avtalsvillkor. Om detta avtalsvillkor sedan är så centralt att åsidosättande av detsamma medför att hela avtalet måste sättas åt sidan är en annan fråga, som också beaktas i 36 § första stycket andra meningen.
    Däremot är det sannolikt så, att förutsättningsläran i praktiken ligger närmast till hands när ogiltighet av avtalet som sådant yrkas på grund av felaktiga förutsättningar. I dessa fall torde nämligen, om min ovan utvecklade ståndpunkt är riktig, generalklausulens tillämpning förutsätta att ett avtalsvillkor angripes därför att det är oskäligt,samt att oskäligheten inte framträder endast om felslåendet av avtalspartens förutsättningar beaktas.
    Samtliga nu anförda synpunkter beträffande gränsdragningen mellan 36 § avtalslagen och förutsättningsläran har hänfört sig till rättsfaktumsidan. HD:s uttalanden i NJA 1985 s. 178 antyder emellertid att även den yrkade rättsföljden skulle kunna inverka på valet mellan dessa båda rättsprinciper. Således skulle förutsättningsläran ligga närmare till hands när ogiltigförklaring av avtalet som sådant yrkas än när det gäller jämkning av ett avtalsvillkor.
    Den artskillnad som otvivelaktigen kan sägas föreligga mellan rättsföljderna ogiltighet och jämkning är dock knappast av sådan karaktär att den motiverar att fallen bedöms enligt olika principer. Bland annat kan man inte generellt säga att jämkningsalternativet är en mindre betungande påföljd än total ogiltighet. Starkare är de skäl som talar

 

15 Se a st.

 

258 Bert Lehrbergför att riskfördelningen i en viss situation bedöms efter i huvudsak samma principer oavsett vilken av dessa rättsföljder som är i fråga.
    Däremot kan man i och för sig tänka sig att förutsättningsläran helt enkelt inte medger samma flexibilitet vid valet av påföljd som 36 § avtalslagen. Ett flertal rättsfall visar visserligen att även jämkning avavtalsvillkor är möjlig enligt förutsättningsläran.16 Men åtminstone i ett avseende råder viss osäkerhet. Adlercreutz har nämligen, under åberopande av fallet NJA 1950 s. 480, hävdat att det för positiv relevans — utfyllning eller jämkning av avtalsinnehållet till överensstämmelse med förutsättningen — antagligen skulle uppställas ett skärpt subjektivt rekvisit.17 Det skulle då krävas "att motparten inte endast bort inse utan verkligen insett eller 'måste antagas ha insett' förutsättningens förhandenvaro och innehåll ävensom dess väsentlighet för den rättshandlande".18
    Är detta riktigt innebär det att förutsättningsläran i dessa fall sällan kan tillämpas och att 36 § avtalslagen i stället får tillgripas, när ingripande är befogat. Därför är det motiverat att denna fråga berörs något mer ingående, trots att syftet med denna uppsats inte är att diskutera den närmare innebörden av förutsättningslärans rekvisit. Det rättsfall Adlercreutz åberopar kan kortfattat refereras såhär:

 

NJA 1950 s. 480. Fastighetsägaren B hade, till säkerhet för det bidrag till gatukostnad, som kunde komma att åläggas ägaren till B:s fastighet, hos drätselkammaren deponerat en sparkassebok med innestående belopp. Sedan fastigheten sålts till A återställdes boken till B, då staden inte ägt rätt att kräva deposition. A yrkade nu bättre rätt till boken. HovR:n biföll talan med i huvudsak den motiveringen, att A av B:s uppgifter under köpeförhandlingarna bibragts uppfattningen att det bidrag till gatukostnad, som skulle åläggas fastighetens ägare, redan betalats av B, samt att B måste ha insett att köpeskilligens storlek bestämdes med hänsyn till detta. "Med hänsyn härtill får", uttalade HovR:n, "(B) anses hava i samband med köpeavtalet tillförmån för (A) avstått från rätten till den deponerade sparkasseboken". HD ogillade talan. Utredningen gav visserligen vid handen, att A bibragts den av HovR:n angivna oriktiga uppfattningen, men det var inte styrkt, att köpeskillingens storlek bestämts med hänsyn härtill, "och i allt fall icke, att (B) insett detta".

 

Enligt Adlercreutz ger såväl hovrättens som HD:s dom uttryck för det skärpta subjektiva rekvisitet. Enligt Karlgrens uppfattning, som jag tror är riktig, torde emellertid hovrätten inte ha tillämpat förutsätt-

 

16 Anföras kan NJA 1924 s. 372, 1937 s. 519, 1942 s. 163 och 1984 s. 280 samt SvJT 1967 rf s. 63 och 1972 rf s. 1.

17 Adlercreutz, Avtalsrätt II, 2:a uppl., Lund 1980 s. 104 f.

18 A st.

 

36 § avtalslagen och förutsättningsläran 259ningsläran i vanlig mening, utan snarare "en som det synes fiktiv kontraktstolkning".19 Dessutom kan man inte av hovrättens konstaterande av vad B insett dra slutsatsen att det inte hade räckt om B bort inse samma förhållande. Tydligare torde vara att HD:s dom ger visst stöd åt Adlercreutz' uppfattning. Möjligt är dock att HD, sedan man konstaterat att väsentlighetskravet inte var uppfyllt, endast anknöt till hovrättens uttryckssätt.
    Enligt min mening bör det skärpta subjektiva rekvisitet i vart fall inte upprätthållas i andra fall än då fråga är om positiv relevans i form av en direkt förpliktelseökning.20 I rättspraxis finns flera exempel påatt förutsättningar blivit bestämmande för avtalsinnehållet utan att något skärpt subjektivt rekvisit uppställts.21 Dessutom var det i NJA 1950 s. 480 fråga om en förpliktelseökning för säljaren.
    1950 års fall talar således för ett skärpt subjektivt rekvisit för positiv relevans i form av förpliktelseökning. Men avgörandet är kasuistiskt utformat och Karlgren, som tillhörde majoriteten och var referent i målet, har senare diskuterat ett likartat rättsfall utan att antyda någon modifikation i synbarhetskravet.22 Några klara exempel på att förutsättning, med tillämpning av förutsättningsläran, tillagts positiv relevans på här avsett sätt torde dock inte finnas, varför frågan ännu torde få betraktas som öppen.
    Enligt min mening utgör emellertid det förhållandet, att förpliktelseökning — jämkning "uppåt" av en förpliktelse — utan tvivel är möjlig enligt 36 § avtalslagen, ett starkt argument för att tillåta detta även enligt förutsättningsläran, utan att uppställa något skärpt subjektivt rekvisit.23 Lagstiftaren torde nämligen själv, inom ett mycket vidsträckt område, ha underkänt de argument som kan antas tala emot förutsättningslärans tillämpning i de aktuella fallen.
    Sammanfattningsvis anser jag att det vore principiellt betänkligt, om den åberopade rättsföljden fick bli avgörande för valet mellan förutsättningsläran och 36 § avtalslagen. Riktigare är enligt min mening, att frågan vilken av parterna som skall stå risken för en förutsättnings felslående bedöms enligt de under lång tid i rättspraxis och doktrin utmejslade principerna i förutsättningsläran, samt att generalklausulen endast tillgrips när ett avtalsvillkor är oskäligt även bortsett från förutsättningens felslående.

 

19 Karlgren, Avtalsrättsliga spörsmål, 2:a uppl., Stockholm 1954 s. 176.

20 Möjligen är detta också Adlercreutz' åsikt, jfr i not 17 anförd litteratur.

21 Se not 16.

22 Se Karlgren i SvJT 1956 s. 521-523, beträffande NJA 1955 C 927. I doktrinen har också Agell uttryckt viss tvekan beträffande det konsekventa i att uppställa ett skärpt subjektiv rekvisit, se SvJT 1972 s. 732 f.

23 Se t. ex. RH 97: 81 och NJA 1983 s. 385.

 

260 Bert Lehrberg    Vid ett ytligt betraktande kan det tyckas att resultatet av den ovan genomförda undersökningen inte alldeles harmonierar med HD:s ovan citerade uttalanden i NJA 1985 s. 178. Dessa ger nämligen inte ohöljt uttryck åt principen, att betydelsen av förutsättningars felslående i första hand bör bedömas enligt förutsättningsläran, samt att 36 § avtalslagen endast bör tillgripas om avtalsvillkoret framstår som oskäligt även bortsett från förutsättningen och dessutom förutsättningen antingen inte är relevant enligt förutsättningsläran eller skälighetsnormen i det särskilda fallet erbjuder säkrare riktlinjer förbedömningen. Jag anser emellertid att HD:s uttalanden kan förenas med min ståndpunkt. Härvid bör beaktas följande.
    HD uttalar att det ligger närmast till hands att först pröva om ogiltighet föreligger enligt förutsättningsläran, när det görs gällande att avtalet som sådant är ogiltigt på grund av oriktiga förutsättningar. Detta uttalande är i och för sig av principiell räckvidd. Avsikten synes således vara att prövningen även i framtiden i första hand skall göras enligt förutsättningsläran i de fall som uttalandet avser. Däremot lämnas öppet dels i vad mån en prövning så att säga i andra hand kanske enligt generalklausulen, dels hur gränsdragningen mellan generalklausulen och förutsättningsläran skall gestalta sig i fall som inte omfattas av uttalandet.
    Det kan således knappast vara oförenligt med HD:s uttalande att, såsom ovan skett, hävda att generalklausulen kan tillgripas om förutsättningen inte är relevant, men ett avtalsvillkor är oskäligt även bortsett från förutsättningen. Och inte heller torde HD:s uttalanden utesluta generalklausulens tillämpning i fall, där förutsättningen kanske är relevant, men detta är något osäkert och generalklausulens oskälighetsnorm ger säkrare besked om att ingripande är befogat även bortsett från förutsättningen.
    Undersökningen ovan har visat att förutsättningsläran kan tillämpas även vid bristande förutsättningar samt att jämkning av avtalsvillkor är möjlig påföljd även enligt förutsättningsläran. Därför kan det inte antas att HD:s uttalande skall läsas e contrario på någon av dessa båda punkter. Härav framgår också att detta uttalande är delvis kasuistiskt utformat och att avsikten med detsamma inte torde vara att fixera de riktlinjer som på det principiella planet bör vara avgörande för gränsdragningen mellan förutsättningsläran och generalklausulen. Ett försök att precisera dessa har gjorts i det föregående.
    Har detta försök lyckats finns det anledning att tolka HD:s uttalande såsom delvis praktiskt inriktat. Man kan då uppfatta situationen ungefär enligt följande. Redan det förhållandet, att felaktiga förutsättningar var för handen, torde med styrka ha talat för att förutsättnings-

 

36 § avtalslagen och förutsättningsläran 261läran skulle tillämpas. Men det är ovedersägligt att valet kunde ha utfallit annorlunda om det rört sig om bristande förutsättningar, som brustit först lång tid efter avtalsslutet, eller om det gällt jämkning av avtalsvillkor, som var oskäligt även bortsett från förutsättningen och i ett avseende där skälighetsnormen i 36 § avtalslagen erbjudit en mer preciserad bedömningsgrund än förutsättningsläran. Framtiden får utvisa om de ovan utvecklade principerna för gränsdragningen mellan 36 § avtalslagen och förutsättningsläran är riktiga.