Något om rättsregler kring bryggor och bojar 

 

av advokat BERTIL LUNDBERG

 

Inledning
För närvarande håller vattenbruket på att utvecklas. Sedan många år har våra kuster exploaterats, både för fritidsboende och för året runtboende. Skärgården och kustområdena exploateras dessutom för att tillgodose människors fritidsbehov.
    Odling av musslor och fisk i havet och i sjöar, liksom i framtiden även algodling, är föremål för omfattande forskning. Havets resurser måste tillvaratagas, vilket kommer att medföra att vattenbruket kommer att få allt större ekonomisk betydelse. Exploateringen av framförallt kustområdena har medfört konfrontationer mellan den bofasta kustbefolkningen och rekreationssökande människor.
    Särskilt på västkusten har skärgårdsbefolkningens traditionella synsätt så vitt gäller användningen av vattenområden och anordningar kring dessa såsom exempelvis bryggor kommit att brytas mot sommargästernas privaträttsliga tänkesätt.
    Exploateringen av våra kuster, vare sig denna är en följd av vattenbruk, bostadsbebyggelse eller fritidsverksamhet, innebär en konfrontation mellan olika traditioner och kulturmönster. Jag har erfarit att sådana konfrontationer ofta leder till tvister mellan inblandade parter och har därför känt ett behov av att sammanställa de rättsregler som kan bli aktuella.

 

Historik
Vattenrätten har i alla tider haft stor ekonomisk betydelse. Ursprungligen dock främst med avseende på fisket. Genom industrialiseringen kom vattenrätten att väsentligen förändras. Landskapslagarna hade som utgångspunkt att "den äger vatten, som land äger". Temat återfinns både i 1734 års lag och i 1918 års vattenlag. All byggnation i vatten regleras av vattenlagens regler, vilka tillkommit 1918 och förnyades 1984. Dessförinnan gällde jordabalkens regler enligt 1734 års lag.2

 

1 Gustafsson, Anders: Sommargäster och bofasta.

2 Dahlberg, B. H.: Om strandäganderätten enligt svensk lag.

 

Rättsregler kring bryggor och bojar 263    Före vattenlagens tillkomst reglerades enbart frågan om rätt till vatten med avseende på fisket. Byggande i vatten för exempelvis bryggor berördes ej av lagtexten. Enligt 1734 års lag skulle det allmänna (byn) tillgodoses med vatten och strandrätten. De rättsliga frågor som i första hand var aktuella före vattenlagens tillkomst rörde nästan uteslutande hur ägogränser skulle bestämmas i vatten. Uppenbarligen stod det en strand- och vattenägare fritt att bygga i vattnet, utom i de fall kungsådra påverkades därav. Genom den nya vattenlag som trätt i kraft 1984 har institutet kungsådra försvunnit och ersatts med en generell regel till förmån för det allmänna intresset.3
    Före byggnadslagstiftningens tillkomst vid sekelskiftet reglerades tillåtligheten av byggnation på land genom byggningabalken i 1734 års lag. Byggningabalken var ej utformad som förbudsregel, utanan gav i stället vilka byggnader som skulle finnas på en gård.4 Sverige var ju under 1700- och 1800-talen ett utpräglat jordbruksland och först i och med industrialiseringen omkring 1850 växte ett behov av en mer noggrann reglering av byggnationen fram. Sålunda tillkom 1874 års byggnadsstadga samt 1907 års stadsplanelag. Byggnadsstadgan saknade emellertid civilrättslig kraft och gällde ej mot markägare.5och med stadsplanelagens tillkomst började den helt fria byggnadsrätten inskränkas och regleras. Stadsplanelagen hade emellertid ej direktbetydelse för byggnation i vatten, men fick ändå betydelse för den allmänna inställningen till byggnadsföretag. Jordbrukets ökade ekonomiska betydelse i jämförelse med jakt och fiske kan även märkas i byggningabalkens vattenrättsliga kapitel 20, som handlar om kvarnar. Den för historisk tid intressanta frågan såvitt gäller strand- och vattenrätten rör fisket. Därför var fiskerätten noggrant reglerad bland annat genom 1783 års lantmäteriförordning, som även tycks ha varit i viss mån normerande för bryggor. Eftersom fisket i de flesta fall varsam fällt utgjorde även bryggorna en allmän tillgång. Före vattenlagens tillkomst har sannolikt rätten till förtöjningsplats vid strand eller brygga varit allmän eller tillkommit byn.
    1918 års vattenlag reglerar på ett helt annat sätt än 1734 års lagfrågan om byggandet i vatten. Vattenlagen tillkom på grund av industrins behov av att bättre kunna utnyttja vattenkraften.6 Det var alltså vattenfallen som tilldrog sig största intresset, vilket tydligt framgår av vattenlagens innehåll. Huvuddelen av vattenlagen reglerar nämligen sådana frågor som aktualiserats i samband med vatten-

 

3 VL 9: 14.

4 BB kap. 2 — i 1980 och tidigare lageditioner.

5 Cervin: Mark- och miljörätt s. 144.

6 1915 års motion i andra kammaren nr 13.

 

264 Bertil Lundbergkraftsbyggen. De regler som kan bli aktuella i samband med bryggbyggen saknas därför nästan helt i vattenlagen. Även regler som tar sikte på miljön och naturvården saknas i 1918 års vattenlag.
    Fram till dess nya vattenlagen trädde i kraft 1984 var emellertid rätten att bygga i vatten fri för den som äger strand och vatten. Gamla vattenlagens första kapitels första paragraf stadgar: "envar äger att, med här nedan stadgade eller eljest lagligen gällande inskränkningar, råda över det vatten, som finns å hans grund".
    Eftersom förbudsregel ej finns måste stadgandet anses innebära att vattenägare fritt fick bygga i vatten. Genom tillkomsten av 1918 års vattenlag privatiserades vattenrätten i större utsträckning än tidigare. Framförallt blev vattenrätten och strandrätten noga reglerade.
    Genom tillkomsten av 1918 års vattenlag gavs även strandägare som ej ägde vatten, möjlighet bygga mindre brygga eller båthus om ej vattenområdets ägare led men därav. Denna rätt fanns sannolikt även före vattenlagens tillkomst genom att strandrätten var en allmän tillgång. Rättigheten kommenteras mycket sparsamt i motiven till 1918 års vattenlag, vilket sannolikt beror på att det är en historisk rättighet som kodifierats genom lagen. I nya vattenlagen har det fria byggandet i vatten ytterligare begränsats. I princip får endast mindre bryggbyggen inom eget vattenområde utföras utan tillstånd, förutsatt att annan ej lider skada därav. Nya vattenlagen har därigenom närmat sig och på så sätt tagit efter den på land så noggrant reglerade lagstiftningen. Genom omkastning av bevisbördan, till nackdel förden som vill bygga i vatten,7 har nästan all byggnation kommit att erfordra tillstånd.

 

Vattenrätten
I Sverige, till skillnad från de flesta andra länder, är stor del av vattnet privatägt. Rätten till vatten utefter våra kuster och de stora insjöarna är endera enskild eller allmän. Vattenrätten i våra insjöar är enskild. Vattnet är avgränsat och indelat på samma sätt som fastigheter på land.
    Enskilt vatten fördelas enligt reglerna i jordabalkens första kapitel, som utgår från 1734 års lag om att vattnet odelat hörde till byn. Varje by hade rätt till det vatten som låg närmast stranden, vilket vanligtvis innefattade mindre öar. Genom de olika skiftesreformerna under1800-talet omfördelades jorden. Skiftesreformerna medtog emellertid ej vattnet. Under senare tid har domstolar och myndigheter emeller-

 

7 Jfr 1984 års VL 4: 6.

 

Rättsregler kring bryggor och bojar 265tid utgått från att vattnet är skiftat, och i dag skiftas regelmässigt vattnet i samband med att strandtomter fastighetsbildas. I förarbetena till den nu gällande jordabalken8 förutsättes att vattenområde i tveksamma fall skall tillföras respektive strandfastighet.
    I de fall gränserna på land ej begränsar och avslutar vattenområdets utbredning ingriper lagen om gräns mot allmänt vattenområde,9vari regleras frågan om vad som är enskilt respektive allmänt vatten. Utefter havskusterna är enskilt vatten allt vatten 300 meter ut från land. I vissa fall sträcker sig enskilt vatten längre, om djupkurvan för 3 meters djup sträcker sig längre ut. Till enskilt vatten räknas även vatten som står i förbindelse med öppet vatten genom sund. Sidobegränsningen av vattnet regleras som ovan nämnts genom fastighetsindelningen, så att i de flesta fall landgränserna förlängs ut i vattnet. I några fall kan sidogränserna ha blivit bestämda genom att gränserna lagts ut runt en fixpunkt på stranden. Särskilt vid uddar är detta ej ovanligt.
    Allmänt vatten tillkommer kronan och förvaltas av kammarkollegiet. Genom kammarkollegiets medgivande kan nyttjanderätt erhållas om behov av att nyttja allmänt vatten uppkommer. Vatten kan givetvis också tillkomma kommun, som liksom annan ägare till vatten kan upplåta vattenrätt till enskild person. Gräns mellan land och vattenregleras genom jordabalkens regler och innebär i korthet att om gränsen som utmärks på marken eller den sträckning som framgår av förrättningskarta och andra handlingar.10 Har gränsen ej blivit lagligen bestämd utgår man ifrån så kallade rå och rör eller andra märken på marken som av ålder ansetts utmärka gränsen. Kan ej gränsen bestämmas genom nämnda regler bestämmes den genom att varje fastighet tillföres den del av vattenområdet som är närmast stranden. För de stora insjöarna finns detaljerade regler som utgår från vattenståndet vid angivna platser.

 

Miljöskyddslagen
Den som vill anlägga eller anordna tilläggsplats för båt vid boj skall enligt miljöskyddslagen ta sådana hänsyn att störningar i miljön undvikes.
    Miljö- och naturvårdsfrågor har med tiden kommit att få allt större betydelse och kommer sannolikt med tiden tillmätas än större betydelse. Nya vattenlagens regler utgår också från miljöskyddshänsyn.

 

8 SFS 1971: 1209.

9 SFS 1950: 595.

10 JB 1: 3 och 5.

 

18—36-164 Svensk Juristtidning

 

266 Bertil Lundberg    Även från mindre fritidsbåtar kan utsläpp och nedsmutsning förekomma, liksom bryggbyggen kan medföra att vattnet ej fritt kan cirkulera. Särskilt ifråga om större brygganläggningar finns anledning beakta miljöaspekterna.
    Tillstånd enligt miljöskyddslagen sökes hos länsstyrelsen, i de fall ett planerat bryggbygge kan förväntas medföra ingrepp på miljön.Vid anläggande av mindre brygga eller utläggande av enstaka bojar aktualiseras sällan frågan om tillstånd enligt miljöskyddslagen. Vid anläggning av större hamnar måste emellertid oftast hänsyn tagas till miljön, eftersom trafik i hamnarna och utsläpp kan komma att medföra miljöfarlig verksamhet, exempelvis i form av oljespill och annan nedskräpning.
    Om tillstånd till bryggbygge erhållits enligt nya vattenlagen, har länsstyrelsen i tillståndet tagit hänsyn till miljöskyddsaspekterna, varför särskilt tillstånd enligt miljöskyddslagen ej erfordras.11

 

Naturvårdslagen
Naturvårdslagen skall trygga tillgången till bad och friluftsliv vid havet, insjöar och vattendrag. Strandskyddet omfattar land och vattenområden inom 100 meter från strandlinjen vid normalt vattenstånd. Genom ett länsstyrelsens beslut kan strandskyddet utvidgas tillhögst 300 meter från strandlinjen. Dessutom kan särskilda planföreskrifter gälla om stranden ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Om sådan plan är fastställd före 1975-07-01 gäller ej strandskydd, utom i de fall länsstyrelsen förordnat härom. Däremot gäller det allmänna strandskyddet för planlagda områden efter 1975-07-01.
    Strandskyddet innebär förbud att uppföra ny byggnad eller ändra befintlig byggnad, om syftet därmed är att tillgodose väsentligen annat ändamål än tidigare. Vidare innebär strandskyddet förbud att utföra grävningsarbeten som väsentligen skall tillgodose annat ändamål än tidigare. Strandskyddet innebär även att väg eller brygga ej faran läggas om därigenom allmänheten hindras eller avhåller sig från att få tillgång till stranden med den rätt allemansrätten ger. Strandskyddet avser således begränsa byggnation på och invid stranden utöversådant som redan finns.
    Allmänheten skall därigenom med minsta möjliga hinder nå vattnet. Om ett bryggbygge eller utläggande av boj innebär att strandskyddet ifrågasätts sökes tillstånd hos länsstyrelsen. I tveksamma fall rekommenderas att söka länsstyrelsens tillstånd, för att därigenom

 

11 1983 års VL 19: 1.

 

Rättsregler kring bryggor och bojar 267bland annat undvika invändningar från grannfastigheter. Har tillstånd till planerat bygge lämnats enligt vattenlagen eller miljöskyddslagen behöver tillstånd enligt naturvårdslagen ej sökas, eftersom det anses att hänsyn då tagits till naturvårdslagens bestämmelser om strandskydd.12
    Strandskyddslagens bestämmelser gäller inte anläggningar som behövs för fiskets behov. Vissa brygganläggningar kan sannolikt inräknas däri. I de fall bryggbyggen blir aktuella för fiskets behov eller för vattenbruk erfordras emellertid i allmänhet tillstånd enligt vattenlagen eller miljöskyddslagen. Särskilt ifråga om musselodlingar och fiskeodlingar kommer miljöskyddslagens regler att bli aktuella.13

 

Byggnadslagen och byggnadsstadgan
Byggnadslagstiftningen reglerar byggnation på land. För anläggande av bryggor och boj platser aktualiseras därför vanligen ej frågan om byggnadslov. Häri ligger möjligen en av de vanligaste missuppfattningarna såvitt gäller byggande i vatten. Genom byggnadslagstiftningens tillkomst och byggnadsnämndernas relativt vidsträckta tolkning av byggnadslagstiftningens innehåll, har den allmänna uppfattningen blivit den att byggnation eller anläggningsarbeten alltid fordrar tillstånd. För byggande i vatten har intill nya vattenlagens tillkomst emellertid så ej varit fallet. Byggande i vatten berörs ej av byggnadslagstiftningens begränsningar, utom i de fall anordningar på land kan förekomma.

 

1983 års vattenlag
1918 års vattenlag tillkom för att i huvudsak tillgodose industrins behov. Ny vattenlag har sedan länge planerats och trädde i kraft 1984-01-01. I väsentliga delar bygger förslaget på gällande rätt, men den nya vattenlagen har påverkats av tidens strömning att se till miljön och ta vara på naturen. Tanken att den som gör ingrepp på naturen skall svara för kostnaderna härför har motiverat reglernas utformning. 1918 års vattenlags tillåtlighetsregler, som ej tog hänsyn till annat än vattenrättsliga bedömningar, ersättes i den nya vattenlagen med allmänt hållna regler, gemensamma för olika vattenföretag. En mer samlad bedömning av vattenföretags lämplighet med utgångspunktfrån allmänna planerings- och samhällsekonomiska synpunkter har eftersträvats. Fortfarande reglerar emellertid vattenlagen ej äganderätten eller nyttjanderätten till ett vattenområde och ej heller gräns-

 

12 Strömberg, Rolf: Vattenlagen med kommentar, s. 70 VL 19: 1.

13 Strömberg, Rolf: Vattenlagen med kommentar, s. 24.

 

268 Bertil Lundbergfrågor. Sådant hör i stället till fastighetsrätten.14 Vidare innebär den nya vattenlagen att länsstyrelserna skall utöva tillsyn och till förmån för allmänna intressen utnyttja länsstyrelsernas möjligheter att utöva tillsyn över olika vattenföretag.
    Vattenlagens tillämpningsområde utgår från begreppet vattenföretag. Därmed avses uppförande, ändring och rivning av dammar och andra anläggningar i vatten. Vidare avses fyllning, pålning, grävning, sprängning och rensning i vatten eller bortledande av vatten från sådana vattenområden. Även åtgärder som innebär förändring av vattendjupet eller vattenområdets utbredning innefattas i vattenföretag. Så även åtgärder som berör grundvattnet, ävensom åtgärder för avvattning av mark eller sänkning av vattenytan i sjöar. Däremot räknas ej utsläppande av avloppsvatten eller tippning av fasta ämnen såsom vattenföretag, om inte tippningen görs för att fylla ut vattenområde.15 I de fall anläggandet av bryggor eller hamnar medför dumpning av muddermassor måste avgöras huruvida tippningen innebär utfyllnad av vattenområde eller enbart dumpning av muddermassor. Hänsyn skall i så fall tagas till miljöskyddslagen eller till lagen om förbud mot dumpning av avfall i vatten.
    Vattenlagen utgår från att den som vill bygga i vatten skall ha rådigheten över vattnet.16 Fortfarande gäller alltid den princip som funnits alltsedan medeltiden och som bland annat dokumenterats i Hälsingelagen som stadgade att "den äger vatten som land äger". Rådigheten över vattnet innebär ej äganderätt till vattnet. Rådighet över vattnet kan, utöver äganderätt, hävdas både på grund av nyttjanderätt och servitut. Dessutom kan man nå rådighet över vatten genom tvångsförfoganden enligt vattenlagen eller med stöd av expropriationslagen. Det vatten som ej tillkommer enskild person och som således är allmänt råder staten över.
    Som undantag från den allmänna rådighetsregeln i vattenlagen gäller, liksom i gamla vattenlagen, att den som äger strand vid annans vattenområde under vissa förutsättningar får bygga på det till stranden angränsande vattenområdet. Enligt vattenlagen 2: 6 har den som äger strand vid annans vattenområde rätt att för sin fastighets behov anlägga mindre brygga, båthus eller annan liknande byggnad. Vattenområdets ägare får emellertid ej lida större skada av strandägarens anläggningar. Strandägaren kan således genom vattendom tilltvinga sig rätt att bygga brygga på annans vatten. Bryggan får emellertid ej

 

14 Jfr VL 1: 1-2 och JB 1: 1.

15 VL 1:3.

16 VL kap. 2.

 

Rättsregler kring bryggor och bojar 269tillgodose annat än den egna familjens behov och får således ej, mot vattenområdets ägares vilja, innebära ekonomisk avkastning. Regeln har ej motsvarighet i 1918 års vattenlag, men korresponderar med jordabalken 1:6. Med stöd av rättsfallet NJA 1922: 149 jämte jordabalkens regler kunde man före nya vattenlagens tillkomst tilltvinga sig viss rådighet över annans vattenområde. Rättsfallet synes i dag ha begränsad verkan. För många villaägare i kustområden och invid sjöar torde emellertid vattenlagen 2:6 få stor betydelse. Regeln kommer sannolikt också att underlätta anordnandet av gemensamhetsanläggningar för bryggor.
    Som nämnts kan rådigheten över vatten uppkomma endera genom äganderätt eller genom någon form av nyttjanderätt eller servitut. Vid överlåtelse av fastighet behandlas vattnet som fast egendom. Man kan ej överlåta vatten utan att grunden samtidigt överlåtes. Däremot kan man givetvis upplåta rätt till vatten genom olika former av nyttjanderätter eller genom servitut. Vattenlagen har velat betona den fysiska skillnaden på vattenområde och landområde genom att använda uttrycket rådighet.17 På grund av att vatten ständigt är i rörelse har man ej funnit att äganderätt varit en lämplig uttrycksform.
    Frånsett ovan nämnda undantag om mindre brygga för att tillgodose den egna fastighetens behov uppställer vattenlagen förutom rådigheten olika förutsättningar för att få bygga i vatten. De allmänna förutsättningar som föreskrivs finns angivna i vattenlagens tredje kapitel. Vattenföretaget skall uppfylla tillåtlighetsvillkor och lämplighetsvillkor, som utgår från samhällets aktuella planering och utifrån en samlad bedömning av alla de omständigheter som kan inverka på det tilltänkta vattenföretaget. Vattenföretaget får inte genomföras om det strider mot allmänna planeringssynpunkter, den så kallade fysiska riksplaneringen. Därigenom kommer man att taga olika regionalpolitiska och näringspolitiska hänsyn, liksom även hänsyn till energifrågor och försvarsfrågor. De olika planer i form av generalplan, stads- eller byggnadsplan som kan finnas för vattenområdet i fråga måste innefatta det tilltänkta vattenföretaget. Även andra användningsbegränsningar för vattenområdet, som exempelvis naturvårdslagens föreskrifter, skall beaktas. Vidare skall vattenföretaget inte hindra allmänna planeringssynpunkter eller medföra skada eller olägenhet av större betydelse för allmänna intressen. Man har avsett att därigenom skydda fisket och övriga natur- och miljövärden, men även kulturminnesvård och lokala näringsfång. Slutligen skall vattenföretaget vara samhällsekonomiskt tillåtligt, ett slags allmänt båtnadsvill-

 

17 Prop. 1982/83: 26.

 

270 Bertil Lundbergkor, som innebär att fördelarna utifrån allmän och enskild synpunkt måste överväga de skador och de kostnader som vattenföretaget kan komma att medföra. Med lämplighetsvillkoret menas att vattenföretaget skall genomföras så att minsta möjliga intrång och olägenhet uppstår.
    Genom en särskild regel i VL 3: 11 har fisket skyddats. Den som skall genomföra ett vattenföretag kan bli skyldig vidtaga särskilda åtgärder till skydd för fisket eller i stället betala en särskild avgifthärför.
    En av de största nyheterna med 1983 års vattenlag har kommit tilluttryck i lagens fjärde kapitel. Det krävs numer i princip tillstånd för att genomföra ett vattenföretag. Därigenom har vattenlagen närmat sig all annan bebyggelse politisk lagstiftning, som exempelvis byggnadslagen och därtill anknuten lagstiftning. Tillstånd skall sökas hos vattendomstol eller hos förrättningsman, varmed avses länsstyrelsen, utom i de fall där det är uppenbart att vare sig allmänna eller enskilda intressen skadas. Eftersom det ännu ej finns rättsfall eller vägledande kommentarer kan det vara svårt att avgöra om ett vattenföretag kommer att innebära en uppenbar skada för tredje man. Eftersom lagen anger att skada ej får uppkomma varken för allmänna eller enskilda intressen torde tillstånd i de allra flesta fall erfordras. Endast då mindre brygga bygges helt inom eget vatten och anslutes till egen tomtmark, samt ej på något sätt stör allmänheten eller kringboende, torde man kunna underlåta att söka tillstånd.
    Tillstånd av vattendomstolen fordras för anläggande av brygga i de fall allmän eller enskild rätt skadas. Den enskilda vattenägaren eller nyttjanderättshavaren har själv att avgöra om den tänkta anläggningen kommer att medföra skada. Det finns anledning rekommendera stor fantasi och planering inför ett bryggbygge. Man bör noga sättasig in i grannens situation när det gäller att uppleva skador eller andra olägenheter.
    Eftersom grannfastigheter kan ingripa med stöd av vattenlagen mot en redan färdigställd brygga är det angeläget att hänsyn tas till alla de invändningar som kan förekomma. Ett bryggbygge kan exempelvis medföra att kommunikationer till och från bryggan både på land och till sjöss kommer att beröra annans mark eller vatten. En sedvanlig mindre båtbrygga eller boj medför emellertid sällan att tillstånd hos vattendomstolen erfordras.
    Vattenlagens regler om tillstånd har utformats så att den allmänna bevisbörderegeln omkastats. Såsom VL 4: 2 utformats har den som skall genomföra ett vattenföretag och valt att ej söka tillstånd att, om i efterhand så blir nödvändigt, bevisa att byggnationen ej medfört

 

Rättsregler kring bryggor och bojar 271skada för annan. Visar det sig att vattenföretaget fordrat tillstånd, samtidigt som man underlåtit söka därom, är den utförda byggnationen olaglig. Även böter eller till och med fängelse kan bli aktuellt i allvarliga fall. Å andra sidan kan man i efterhand söka godkännande av en anläggning som utförts utan tillstånd, liksom man även kan söka tillstånd för en anläggning som ej krävt sådant tillstånd; i det sistnämnda fallet undvikes den bevisbördenackdel som ovan berörts. För sådana vattenföretag och byggnationer i vatten som genomförts före lagens ikraftträdande den 1 januari 1984 gäller ej den omvända bevisbördan.
    Tillstånd för att genomföra ett vattenföretag sökes hos vattendomstolen genom ett så kallat ansökningsmål enligt VL 13: 13. Till ansökan om tillstånd, som skall redogöra för den tänkta byggnationen, skall bifogas ritningar och andra handlingar som kan ha betydelse. Vidare skall redogöras för de fastigheter som kommer att beröras av företaget, ägarna till fastigheterna liksom innehavarna av nyttjanderätter och servitut. Sökanden skall också lämna andra upplysningar som kan ha betydelse, samt ange vilka ersättningsbelopp sökanden är villig betala i de fall sådan ersättning kan bli aktuell. När vattendomstolen fått ansökan komplett utfärdas kungörelse om vattenföretaget. Därigenom får de fastighetsägare och andra som kan komma att beröras av vattenföretaget tillfälle att bemöta ansökan. De som berörs har även tillfälle att yrka ersättning samt även yrka att skadeförebyggande åtgärder ålägges den sökande. Därefter förekommer muntlig förberedelse följd av huvudförhandling. För vattendomstolen gäller därvid rättegångsbalkens regler, frånsett att vattendomstolen är skyldig att på eget initiativ tillse att utredningen i målet blir komplett. Slutligen meddelar vattdomstolen tillståndet genom dom. Såsom allmän regel gäller att den tillståndssökande svarar både för egna och motparternas rättegångskostnader.
    Rättegångskostnaderna i ansökningsmål blir vanligen höga, beroende på den tekniska utredningen. Man bör därför regelmässigt söka tillstånd hos länsstyrelsen för att undvika ett ansökningsmål om granne skulle klaga.
    Vattenlagen upptar under kapitlen 5 — 7 regler om vattenrättsliga samfälligheter. Därmed avses endast sådana vattenföretag som innebär markavvattning, det vill säga dränering och dikning, bevattning och vattenreglering. Vattenlagens regler om samfälligheter är således ej tillämpliga på brygganläggningar eller hamnar. Om sådana anläggningar skall administreras såsom samfälligheter blir fastighetsbildningslagens och anläggningslagens regler istället tillämpliga. Vattenlagen utgår ju nämligen ifrån att den eller de som vill genomföra en

 

272 Bertil Lundbergbrygg- eller hamnanläggning måste ha rådigheten över vattnet. I så fall kan anläggningslagens regler direkt tillämpas.18
    Ibland kan erfordras att annans mark och vattenområde behöver tagas i anspråk för att man på ett ändamålsenligt sätt skall kunna genomföra ett vattenföretag. Vattenlagens åttonde kapitel ger då vissa möjligheter genom så kallad särskild tvångsrätt. För att anlägga bryggor och mindre hamnar begränsas tvångsrätten till att avse skadeförebyggande eller skademinskande åtgärder, utom i de fall anläggningen kan anses befrämja fisket. Sådan tvångsrätt kan möjligen aktualiseras då vattenföretag avser anläggningar till förmån för vattenbruk. Den särskilda tvångsrätten anses vara en servitutsrätt. De möjligheter tilltvångsservitut som sjunde kapitlet fastighetsbildningslagen ger kan i sammanhanget också bli aktuella. Vattenlagens regler om tvångsrätt ger även vissa möjligheter att lägga upp rensmassor på närmaste strand, utom i de fall avsevärda olägenheter från allmän eller enskild synpunkt skulle uppstå.
    Vattenlagen innehåller även regler om avgifter (kapitel 10) som kan bli aktuella i samband med att bryggor eller mindre hamnar bygges. Till skydd för fisket kan nämligen utgå lokal och allmän fiskeavgift.
    Vidare innehåller vattenlagen processuella regler i kapitlen 11 — 13. Ovan har redogjorts för reglerna om ansökningsmål. Dessutom finns regler om stämningsmål och förrättningsmål. Stämningsmål utmärkes av att talan riktas mot viss person och avser tvistiga förhållanden. Därvid gäller i princip rättegångsbalkens regler för vattendomstolens handläggning av målet, som kompletteras av att syn regelmässigt skall förekomma. Förrättningsmål aktualiseras sällan i fråga om vattenföretag avseende brygg- och hamnbyggen.
    Rätten att bygga i vatten är väsentligen mer exklusiv än rätten att bygga på land. Å andra sidan kan ägaren till vatten ibland tvingas tåla intrång och inskränkningar som markägaren kan freda sig mot. Ägare till vatten måste finna sig i att enligt gammal sedvänja öppna vatten användes av allmänheten enligt allemansrättsliga principer. Strandskyddet medför att ägare av strand måste upplåta strand för det rörliga friluftslivet, utom i de fall stranden utgöres av tomtmark.
    Ägare av strand, som ej äger vatten invid stranden, har rätt att anlägga en mindre brygga. Strandägaren får också uppföra båt- och badhus, allt under förutsättning att vattenägaren ej lider men avanläggningen.19 Strandägarens beskrivna rättighet innebär således att vattenägaren måste tåla ett mer omfattande intrång än en markägare.

 

18 Jfr HD:s beslut nr SÖ 1056, 1976-06-08.

19 VL 1: 3.

 

Rättsregler kring bryggor och bojar 273På land skulle knappast en fastighetsägare kunna tilltvinga sig rätt att bygga inom annans fastighet. Den rätt vattenlagen härvid ger är sannolikt sällan utnyttjad. I de flesta fall där bryggbygge sker inom annans vatten förekommer frivillig upplåtelse.

 

Övergångsbestämmelser
Särskilda övergångsbestämmelser finns i lagen om införande av vattenlag (1983: 291). Därigenom upphävs 1918 års vattenlag. I mål och ärenden som inlämnas hos vattendomstol före den 1 januari 1984 skall i huvudsak 1918 års vattenlag med därtill hörande följdlagstiftning tillämpas. Såvitt gäller frågan om tillstånd enligt fjärde kapitlet i nya vattenlagen skall lagligheten av en anläggning som tillkommit före den 1 januari 1984 och som genomförts utan tillstånd enligt gamla vattenlagen bedömas enligt de bestämmelser som gällde då anläggningen tillkom. Nya vattenlagen kan sammanfattningsvis ej anses ha retroaktiv verkan, utom i särskilda fall som vanligtvis ej blir aktuella i samband med bryggor och vattenbruk.

 

Rådighet över vattnet
Gällande vattenlag utgår från att den som vill anlägga brygga i vatten skall ha rätt att disponera vattenområdet. Anläggandet av brygga eller utläggande av boj förutsätter alltså tillgång till strand och/eller vatten, som kan tillkomma enskild på olika sätt. Den mest exklusiva rätten ges givetvis till den som äger både strand och vatten. Som tidigare nämnts ges emellertid även den som bara äger stranden relativt långtgående möjligheter att bygga i vatten. Rätten att bygga brygga eller utlägga boj kan även tillkomma enskild genom servitut eller någon form av nyttjanderätt. Även anläggningslagens regler om gemensamhetsanläggning kan tillgodose ett behov av brygga eller bojplats.

 

Äganderätt till stranden
En strandägare måste inte nödvändigtvis äga vatten utefter stranden. Rätten till vattnet kan vara utesluten genom att vattnet är allmänt. Rätten till vattnet kan också vara begränsad för strandägaren genom att vattnet är samfällt. Även om vattnet vid stranden är enskilt innebär det nödvändigtvis ej att strandägaren har vattenrätt. Strandägarens fastighet kan vara avstyckad från den ursprungliga strandfastigheten som äger vattnet, utan att för den skull vattnet tillagts den avstyckade fastigheten. Så är ofta fallet om avstyckningen skett för länge sedan eller fastigheten tillskapats genom någon av skiftesreformerna. I exploaterade kustområden har det vanligtvis varit så att de

 

274 Bertil Lundbergursprungliga jordbruksfastigheterna, som avstyckat tomter för fritidshusboende, ej givit den avstyckade strandfastigheten rätt till vatten. Den avstyckade fastighetens behov av tillgång till stranden har vanligtvis tillgodosetts genom servitut.

 

Strandrätt med rätt till vatten
Den fastighetsägare som äger både strand och vatten har givetvis den mest exklusiva rätten att uppföra brygga eller utlägga boj. Fastighetsägaren behöver endast iaktta de begränsningar som vattenlagen, miljöskyddslagen, naturvårdslagen och byggnadslagstiftningen kan föreskriva. Vid anläggandet av mindre brygga eller utläggande av boj kommer i de flesta fall endast strandskyddsbestämmelserna att bli aktuella. Den tilltänkta bryggan får ej innebära att allmänhetens tillträde till stranden inskränkes. Anlägges bryggan å andra sidan invid en strand som samtidigt utgör tomtmark blir strandskyddslagens bestämmelser ej aktuella eftersom allmänheten då ej äger tillträde till stranden. Som tomtmark anses vanligen ett område inom ett avstånd om ungefär 200 meter från boningshus, förutsatt att det inom nämnda avstånd innebär insyn till boningshus. Så är fallet om tomten ej är avgränsad på ett naturligt sätt eller inhägnad.
    Markägarens enda egentliga begränsning såvitt gäller anläggande av brygga eller utläggande av boj utgöres av vattenlagens regler. Markägare/vattenägare måste således avgöra om den tilltänkta åtgärden kommer att innebära att annans rätt berörs. Så kan exempelvis vara fallet för den händelse större brygga skall anläggas och en ökad båttrafik kommer att ske över grannens vatten, eller utsläpp och andra föroreningar kan bli följden av anläggningen. Ej heller får bryggan innebära att befintlig farled störes, vilket möjligen kan bli fallet i trånga sund och i befintliga hamnar. Även i kustsamhällen kan vattnet vara enskilt och skiftat och således tillåta nya bryggor. Fastighetsägaren bör alltså övertyga sig om var gränserna i vattnet går, samtidigt som han med stor fantasi föreställer sig grannarnas reaktioner.
    Den gällande vattenlagen innebär att tillstånd i vissa fall måste sökas hos länsstyrelsen innan byggarbeten påbörjas. Den som äger både strand och vatten kommer emellertid även i fortsättningen att ha mycket stor frihet anlägga brygga och utlägga boj. Även i framtiden kommer bryggföretag som innebär hamn för fritidsbåtar till en omfattning av upp till ungefär 200 båtplatser sannolikt ej erfordra vattendom, men väl länsstyrelsens tillstånd. De flesta fall som i dag föranleder vattendom torde avse sådana fritidshamnar som berör flera fas-

 

Rättsregler kring bryggor och bojar 275tighetsägares mark och vatten, vare sig hamnarna byggs i privat eller kommunal regi.
    Om bryggbyggnationen som planeras blir så omfattande att utprickning och belysning blir nödvändig erfordras kontakter med sjöfartsverket, eftersom enskild ej får sätta upp egna sjömärken. I de fall tippning av muddermassor blir aktuellt kan dispens från miljöskyddslagen erfordras, vilket i så fall länsstyrelsen lämnar erforderliga tillstånd för. I de fall naturmiljön väsentligen förändras kan tillstånd från länsstyrelsens naturvårdsenhet aktualiseras, utom i de fall tillstånd enligt nya vattenlagen erhållits.
    Även andra tillstånd kan bli aktuella vid större bryggbyggnationer, såsom tillstånd för utfart mot allmän väg samt sanitära tillstånd från hälsovårdsnämnd. Eftersom frågorna ej rör rätten till vatten i egentlig mening redovisas dessa regler ej närmare.

 

Strandrätt utan rätt till vatten
Enligt 1918 års vattenlag20 fick strandägare som samtidigt ej äger vattnet invid stranden anlägga mindre brygga. Strandägaren fick också uppföra båt- eller badhus, vilket emellertid alltid krävt byggnadslov. Har byggnadslov erhållits förutsättes att byggnadsnämnden även tagit vederbörlig hänsyn till strandskyddet och till miljön.
    Stundom uppkommer fråga om vem som har rätt till den strandremsa som kan ha tillkommit genom landhöjningar. Därom ger jordabalkens 1: 6 besked. Mark som uppstått genom landhöjning och således utgöres av vattenägarens sjöbotten får brukas av markägaren, om området är av ringa omfattning. Äganderätten till den genom landhöjning uppkomna strandremsan tillkommer emellertid ägaren till vattnet. Den rätt som gives den strandägare som samtidigt ej äger vattnet invid stranden har sannolikt historiskt ursprung. Strandägarens rätt härvidlag saknar motsvarighet på land. Rättigheten kan sannolikt härledas från att vattenrätten historiskt sett betraktades som en allmän tillgång som envar i byn vid behov fick utöva.
    Strandägaren får således bygga mindre brygga om ej vattenägaren lider men av betydelse. Bryggföretag har ej fått överskrida de begränsningar som andra kapitlet i 1918 års vattenlag anger. Dessa begränsningar har angivits ovan och bestäms ytterst av rättsfallet NJA 1950 s. 89.
    Strandägaren har givetvis att först kontakta ägaren till vattnet och med honom överenskomma att få nyttja vattnet för att anlägga brygga eller utlägga boj. I sista hand har strandägaren att genom vattendom

 

20 Kap. 1 § 3.

 

276 Bertil Lundbergsäkerställa sitt behov av rätt till vatten. Den möjlighet som i 1918 års vattenlag givits strandägare att anlägga brygga har ej varit begränsad såvitt gäller bryggans storlek, annat än att vattenägare ej får lida skada av betydelse. Strandägaren har alltså kunnat bygga brygga och vid den uthyra båtplatser och på så sätt tillgodogöra sig ekonomiska fördelar utan att ha tillgång till vattnet. Enligt nya vattenlagen är strandägares rätt i förhållande till gamla vattenlagen inskränkt, på så sätt att den tänkta bryggan skall vara avsedd för fastighetens behov.21
    I ett nyligen avgjort rättsfall har frågan om rätten som tillkommer strandägare som ej äger vattnet ställts på sin spets.22 A ägde en strandfastighet men ej angränsande vatten, som i stället utgjordes av B:s fastighet och C:s fastighet. A hade anlagt en brygga så att den låg både inom B:s och C:s vattenområde. Målet komplicerades av att A:s fastighet ej var en direkt avstyckning från vare sig B:s eller C:s fastighet. Högsta domstolens domskäl utgick från förarbetena till 1918 års VL 1: 3. HD menade att strandägarens rätt var att betrakta som en utvidgning av allemansrätten. Vidare menade HD att VL 1:3 avsåg tillförsäkra strandägaren dispositionsrätt över vattenområdet, i de fall strandägarens fastighet utgjorde en från vattenfastigheten avstyckad fastighet. Slutligen ansåg HD att lagrummet ej skall tolkas extensivt, eftersom numera en förrättning enligt anläggningslagen eller fastighetsreglering kan komma till rätta med sådana problem som strandägares rätt till vatten. Rättsfallet kan tolkas så, att strandägare har rätt till vattnet utefter stranden, i vart fall om strandägares fastighet avstyckats från den fastighet som äger vattnet. Är förhållandena komplicerade vad gäller exempelvis tidigare avstyckningar och gränsfrågor, anser HD att man i stället skall begära fastighetsreglering eller gemensamhetsanläggning för att på så sätt få tillgång till vattnet (jfr NJA 1982 s. 69). Särskilt om flera fastigheter är inblandade i en brygga torde bildande av gemensamhetsanläggning vara det lämpligaste sättet att reglera brygg- och vattenrätten. Angående gemensamhetsanläggning hänvisas även till HD:s beslut SÖ 1056. Fortfarande kan alltså strandägare tilltvinga sig rätt att ta annans vattenområde i anspråk, vilket belyser vattenlagens karaktär av expropriationslag.

 

Servitut
Servitut kan tillkomma endera genom ett avtal mellan parterna eller genom förrättningsservitut av fastighetsbildningsmyndigheten. Jorda-

 

21 VL 2: 6.

22 NJA 1982: 653 - angående 1918 års VL 1: 3.

 

Rättsregler kring bryggor och bojar 277balkens fjortonde kapitel reglerar servitut och kompletteras såvitt gäller förrättningsservitut av fastighetsbildningslagens regler.
    Servitut skall främja en ändamålsenlig markanvändning. Med detta menas att åtminstone en fastighet skall kunna utnyttjas bättre genom att servitutet tillkommer. Visserligen innebär servitutet till sin natur en negativ effekt inom den tjänande fastigheten, men samtidigten positiv effekt inom den härskande fastigheten. Servitutet skall emellertid ge en nettoeffekt som är positiv. Allmänt sett är servitutetett tillbehör till fastighet,23 till skillnad mot nyttjanderätt som knyts till fysiska eller juridiska personer. Det förhållandet att servitut utgör tillbehör till fastighet medför att fastighetens kreditvärde genom servitutet ökas. En fastighet som i egenskap av härskande fastighet har rätt att exempelvis anlägga eller bibehålla brygga på annan fastighet har därigenom ett högre marknadsvärde än om servitut ej föreligger. Till skillnad mot andra nyttjanderätter är servitut obegränsat i tid, om servitutet ej innehåller särskild regel härom. I ett avtalat servitut kan intagas regel om att servitut skall gälla under viss tid och således upphöra när denna tid löpt till ända.
    Servitutet innebär att sakrättsligt skydd uppkommer.24 Såvitt gäller servitut som beslutats av fastighetsbildningsmyndigheten uppstår sakrättsligt skydd i och med beslutet. För avtalsservitut uppkommer sakrättsligt skydd säkrast genom att servitutet inskrives hos den tingsrätt inom vilken fastigheten är belägen. Även utan att servitut inskrives kan sakrättsligt skydd uppstå. Servitutet kan emellertid komma att ifrågasättas för den händelse den tjänande fastigheten överlåtes. Det åligger emellertid den fastighetsägare som besväras av servitut att göra förbehåll om upplåtelsen i samband med att fastigheten överlåtes. Har så skett gäller servitutet mot den nye ägaren. Det är viktigtatt ett servitut utformas i enlighet med jordabalkens bestämmelser i dess fjortonde kapitel, så att parterna verkligen tillskapar ett servitut. Om servitutet skall inskrivas och därigenom skyddas mot angrepp från tredje man, måste servitutet kunna inordnas i något av facken i jordabalkens sjunde kapitel.
    För att ett servitut skall komma till stånd måste två huvudförutsättningar uppfyllas. Servitutsavtalet skall ingås mellan två fastigheter och servitutet skall samtidigt ha anknytning till dessa två fastigheter.25 Den tjänande fastigheten skall genom servitutet kunna erbjuda stadigvarande nytta medan den härskande fastigheten skall ha ett behov eller en brist som servitutet skall kunna bota. Den härskande

 

23 JB 2: 1.

24 Hessler, H; Allmän sakrätt s. 14.

25 JB 14: 1.

 

278 Bertil Lundbergfastighetens befogenhet skall innebära att den tjänande fastigheten skall kunna göra något för den härskande fastigheten eller på den egna fastigheten. Befogenheten kan även innebära att den tjänande fastigheten skall avstå från något, exempelvis att bygga över viss höjd eller anlägga byggnad på visst ställe inom den tjänande fastigheten. Befogenheten kan även innebära att den tjänande fastigheten skall göra något i egenskap av tjänande fastighet. Emellertid förbjuder servitutsreglerna ett servitutsavtal som innebär en positiv prestation från den tjänande fastighetens sida.26 Det är däremot tillåtet att tillskapa servitut som ger samma effekt som om den tjänande fastigheten skulle föreläggas en positiv prestation. I så fall skall servitutet utformas så att det går ut på ett förbud. Man skulle exempelvis kunna förbjuda den tjänande fastigheten att använda stranden på annat sätt än att anlägga brygga och därigenom nå den positiva effekt som den härskande fastigheten önskar uppnå, nämligen att få tillgång till brygga på den tjänande fastigheten.
    Om man uppfyllt detta krav om positiv nettoeffekt för ett servitut som innebär ett totalt ianspråktagande av en fastighets område är ovisst. Allmänt sett kan sägas att arrende bättre än servitut lämpar sig för sådant ianspråktagande. Dessutom har rättspraxis intagit en restriktiv hållning till servitut som innebär att en fastighet ges total rätt till ett markområde på en angränsande fastighet.27 Servitutet får ej formuleras så att den tjänande fastigheten får disponera ett markområde som om området förvärvats med äganderätt. Ett senare rättsfall har fastslagit att upplåtelse på obegränsad tid, i form av servitut förett markområde, ej kan anses vara servitut. HD har ej klart uttryckt att nettoeffekten ej var positiv, men man kan sannolikt utgå från att HD gjort en sådan bedömning.28
    Skulle av någon anledning det negativt bestämda servitutet vara omöjligt att genomföra, kan i stället en gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagens regler tillskapas. Gemensamhetsanläggningen kommer närmare att redogöras för nedan.
    De regler som i de flesta fall blir aktuella i samband med att servitutsavtal ingås finns angivna i jordabalkens fjortonde kapitel. Följande rekvisit måste vara uppfyllda.
1. avtalet skall ingås mellan två fastigheter,
2. servitutet skall ha anknytning till fastigheterna,

 

26 NJA II 1972 s. 452 jfr hovrättens för Västra Sveriges mål nr Ö 631/83. HD meddelade ej prövningstillstånd.

27 NJA 1948 s. 807.

28 NJA 1983 s. 292.

 

Rättsregler kring bryggor och bojar 2793. genom servitutet skall positiv och stadigvarande nettoeffekt uppkomma,
4. servitutet skall vara skriftligt,
5. servitutet far ej innebära att hela den tjänande fastigheten utnyttjas, utan skall innebära att viss del av den tjänande fastigheten tas i anspråk,
6. servitutet far ej innebära positiv prestation från den tjänande fastighetens sida.
    Om de formella regler som jordabalkens fjortonde kapitel innehåller inte uppfyllas och således servitut därför ej godtages som ett servitut, innebär detta att det avtal som kan ha tillkommit mellan parterna skall betraktas som ett nyttjanderättsavtal. I sin tur innebär detta att de regler i jordabalkens sjunde kapitel som avser maximitider blir aktuella. Som tidigare nämnts innebär servitutet en tidsbegränsad rätt. I servitutet kan emellertid intagas bestämmelse om tidsbegränsning. Om en sådan tidsbegränsning eftersträvas synes lämpligast föreskriva att servitutet skall gälla till och med en viss dag,vilket innebär att servitutet upphör att gälla efter den angivna dagen. Därigenom undvikes rättsförluster på grund av utebliven eller felaktig uppsägning.
    De lagregler som nu reglerar servitutsfrågor tillkom 1972-01-01. Dessförinnan föreskrevs ej skriftlighet. Enligt de övergångsbestämmelser som gäller är huvudprincipen att äldre bestämmelser gäller för servitut tillkomna före 1972-01-01. Jordabalkens regler angående formkrav är således ej tillämpliga på servitut tillkomna före 1972-01-01 och muntliga servitut kan därför förekomma. Vi kan således komma att få avgöra huruvida ett gammalt servitut är ändamålsenligt med hänsyn till förhållandena i dag. Allmänt sett skall dock förutsättningarna vid servitutets tillkomst vara bestämmande för servitutets innehåll. Sålunda kan ett för länge sedan tillkommet servitut som innebär risker för miljön anses gällande idag, trots att ett likadant idag tillkommet servitut underkänns. Den måttstock som skall tillämpas och som skall utgå ifrån servitutets tillkomst skall vara densamma oavsett hur länge sedan servitutet tillkom.
    För servitut tillkomna före 1907 års servitutslag gällde avseende det sakrättsliga skyddet, att servituten måste tryggas genom inskrivning eller genom förbehåll vid efterföljande försäljningar av framförallt den tjänande fastigheten. Har ett servitut tillkommit innan 1875 års lagfartsförordning trädde i kraft och servitutet fortfarande ej är inskrivet, kan möjligen det sakrättsliga skyddet vara i fara. Har emellertid servitutet lokaliserats och nyttjats under lång tid aktualiseras frågan

 

280 Bertil Lundbergom passivitet från den tjänande fastighetens sida, liksom omvänt om servitutet ej tagits i anspråk.
    Uppmärksammas bör även att innan 1907 års servitutslag trädde i kraft kunde ej jorddelningsservitut tillskapas, motsvarande dagens förrättningsservitut, eftersom avsöndring inte var en lantmäteriförrättning. Det finns således inga helt sakrättsligt skyddade servitut före 1907 annat än de som är inskrivna. Man bör även uppmärksamma möjligheten till servitutsrätt på grund av urminnes hävd som regleras av 1734 års jordabalk 15: 1 och nu gällande JP § 6.
    Servitut som ger härskande fastighet tillgång till strand och bryggplats har i många fall tillkommit under lång tid. När attraktiva kustområden exploaterades från 1950-talet och framåt skedde detta, på grund av då gällande skattebestämmelser, ofta så att en fastighetsägare avstyckade ett fåtal fastigheter varje år. Vid varje avstyckningstillfälle fanns anledning att ta ställning till frågan om servitut, och då tillkom i många fall servitut i sådan omfattning att den tjänande fastighetens strand kom att tagas i anspråk på ett i dag oacceptabelt sätt. Ofta har sådana servitutsinnehavare ej utnyttjat sina servitut, utan den tjänande fastighetens strand betjänar kanske endast ett fåtal härskande fastigheter. För den händelse samtliga härskande fastigheter skulle utnyttja den tjänande fastighetens strand, skulle stranden möjligen ej räcka till. Vid en bedömning av gamla servitut kan man således komma att finna att servituten är, för den händelse de samtidigt skulle komma att utnyttjas, oskäligt betungande för den tjänande fastigheten. Det finns då möjlighet för den tjänande fastigheten att få de servitut som ej tagits i anspråk undanröjda.29 Vidare finns det möjlighet för den tjänande fastigheten att inordna härskande fastigheter i gemensamhetsanläggning, vilket för den tjänande fastigheten kan ha den fördelen att de härskande fastigheterna tvingas bidra ekonomiskt till tillskapandet av exempelvis en båthamn inom den tjänande fastigheten och som den tjänande fastighetens ägare kan ha intresse av att exploatera.30
    Servitut kan upphöra på olika sätt. Servitutet kan vara tidsbegränsat och upphöra efter tidsangivelsens utgång. Servitutet kan också upphöra i samband med ägarbyte på den tjänande fastigheten, för den händelse servitutet ej är sakrättsligt skyddat. Men servitutet kan även upphöra genom att mark tas ifrån den tjänande fastigheten där den härskande fastigheten utövar sitt servitut. Vidare kan den tjänande fastigheten och den härskande fastigheten överenskomma att servitutet skall upphöra. Servitut kan också upphöra genom beslut av fas-

 

29 FBL kap 7.

30 jfr not 43.

 

Rättsregler kring bryggor och bojar 281tighetsbildningsmyndigheten,31 som även kan ändra ett redan befintligt servitut genom fastighetsreglering. Servitut kan aktualiseras i ett sammanhang där andra fastigheter än enbart den härskande och den tjänande fastigheten berörs. Även genom ansökan av berörd fastighetsägare kan frågan om fastighetsbildningsservitut tas upp. För tillskapande av servitut genom fastighetsbildningsmyndighetens beslut, så kallat förrättningsservitut, måste de allmänna förutsättningarna i fastighetsbildningslagens 3 och 5 kapitel uppfyllas samt ovan nämnda särskilda villkor om servitut.32
    Fastighetsbildningsmyndigheten kan även i beslut bestämma innehållet av ett befintligt servitut. En härskande fastighet kan ha ett servitut som ej är utnyttjat eller som genom åren utnyttjats på ett sätt som den tjänande fastigheten ej anser stå i överensstämmelse med servitutets innehåll. Om servitutet ej har tagits i anspråk kan fastighetsbildningsmyndigheten bestämma på vilket sätt servitutet skall få utnyttjas. Det är inte så sällan förekommande att servitut som tillkommit för många år sedan beskrivits så torftigt att det är svårt att utläsa vad som ursprungligen menades. Ändrade förhållanden genom åren kan även ha ändrat förutsättningarna för servitutets tillämpning. I de fall där tjänande fastigheten anser att den härskande fastigheten utnyttjar servitutet på ett sätt som strider mot servitutets innehåll, kan den tjänande fastigheten begära att fastighetsbildningsmyndigheten bestämmer innehållet i servitutet. Fastighetsbildningsmyndighetens beslut kan därefter överklagas via fastighetsdomstol till hovrätt och slutligen högsta domstolen.
    I rättsfallet NJA 1982 s. 69, har HD tagit ställning till på vilket sätt förändrade förhållanden inverkar på ett servitut. HD:s avgörande avser den så kallade Kapellskärshamnen i Stockholms skärgård och innebär att servitut kan förändras i enlighet med vad som är en naturlig följd av samhällsutvecklingen. HD:s beslut innebär således att servitut ej har ett statiskt innehåll, utan kan både utvidgas och begränsas genom åren med hänsyn till det sätt på vilket servitutet utnyttjas. Det sagda kan exempelvis innebära att ett servitut i stor omfattning kan komma att minska i betydelse.
    Under 1940- och 1950-talen, då exploateringen av fritidsbebyggelse utefter våra kuster inleddes, tillskapades i många fall utan nämnvärd kontroll och begränsning servitut som gav de härskande fastigheterna rätt att utnyttja stamfastighetens strand för bad och förtöjning av båt. När servitutet tillkom var båtlivet väsentligen annorlunda än i dag.

 

31 FBL kap. 7.

32 FBL 7: 4 och 5.

 

19-36-164 Svensk Juristtidning

 

282 Bertil LundbergSannolikt avsågs med ett sådant servitut att man skulle kunna dra upp en mindre eka på stranden. Vad som på 1940- och 1950-talen var en eka har i dag blivit en fritidsbåt som måste förtöjas vid boj eller vid brygga. Man skulle med hänsyn till ovan nämnda rättsfall då kunna säga att samhällsutvecklingen medfört att servitutet kommit att ändras till sitt innehåll. Å andra sidan kan anföras att servituten, om de skulle tillämpas och tagas i anspråk fullt ut, skulle komma att innebära en oskälig belastning på den tjänande fastigheten. Det kan ju vara så att så många servitut belastar stamfastigheten, att om samtliga servitut skulle tagas i anspråk och lokaliseras de ej skulle få plats på stamfastighetens strand. Samhällsutvecklingen kan således verka i båda riktningarna, både till fördel och till nackdel för den härskande fastigheten.
    Servitut som ej tagits i anspråk sedan lång tid kan genom fastighetsbildningsmyndighetens beslut upphöra att gälla. Inte så sällan förekommer att avstyckningsfastigheter gått samman och anlagt brygga som under många år använts för förtöjning av fritidsbåtar. Om de fastighetsägarna har servitut som möjligen skulle kunna anses ge dem rätt att envar uppföra brygga, kan med hänsyn till den befintliga bryggan som tillgodoser samtligas behov servitutet ändras till sitt innehåll. För dem som ej utnyttjat sina servitut och ej har plats vid den gemensamma bryggan kan möjligen servitutet även helt bortfalla eftersom det ej tagits i anspråk. Som tidigare antytts har passivitet både hos den tjänande och hos den härskande fastigheten betydelse när det gäller att bestämma innehållet i ett servitut.
    Ett servitut kan även undanröjas genom att talan anhängiggöres vid allmän domstol. Till skillnad från fastighetsreglering hos fastighetsbildningsmyndigheten kan tingsrätten lämpligare bedöma och ta hänsyn till muntlig bevisning. För närvarande föreligger även processekonomiska fördelar till förmån för talan hos tingsrätt. Fastighetsägare kan hos tingsrätt men ej hos fastighetsbildningsmyndighet söka om allmän rättshjälp, samt även räkna med att kunna taga eventuell rättsskyddsförsäkring i anspråk. Vidare behöver fastighetsägaren ej svara för domstolens kostnader medan hos fastighetsbildningsmyndigheten betydande förrättningskostnader blir aktuella.
    Servitut är inte det enda sättet att reglera behov av exempelvis brygga från den fastighets sida som ej har tillgång till strand. Det ärviktigt att känna och bedöma avgränsningen hos andra nyttjanderätter. Man måste därför ställa sig frågan om det finns andra juridiska lösningar som bättre tillgodoser det önskade behovet.

 

Rättsregler kring bryggor och bojar 283Nyttjanderätt
Till skillnad från servitut är nyttjanderätten knuten till person. Vidare går nyttjanderätten ut på att aktivt använda en fastighet, samt att använda fastigheten i dess helhet. Nyttjanderätten avser således hela fastigheten, till skillnad från servitutet som innebär en partiell nyttjanderätt till en fastighet. Utmärkande för nyttjanderätterna är även att nyttjanderättshavaren har fastigheten i sin besittning.
    Nu gällande vattenlag utgår från att den som begär tillstånd har en i tiden obegränsad nyttjanderätt. Tillstånd enligt vattenlagen är emellertid ej uteslutet för tidsbegränsade nyttjanderätter. Det synes emellertid som om länsstyrelsen i sådana fall gärna ser noggrant reglerade och skriftliga nyttjanderättsavtal som gäller över lång tid.33
    Även om det från språklig synpunkt kan vara frestande att räknaden s. k. allemansrätten till nyttjanderätt är detta felaktigt. Allemansrätten grundar sig ej på avtal mellan den utövande och markägaren, utan är i stället en sedvanerätt som inte finns dokumenterad i lagstiftning. Allemansrätten med avseende på bryggor kommer närmare att redovisas nedan.
    De nyttjanderätter som har anknytning till bryggor och bojar är hyra, arrende samt benefik nyttjanderätt. En nyttjanderätt kan ibland vara svår att skilja från servitut. Båda grundas på avtal men nyttjanderätten skiljer sig från servitut med anknytningen till person, samt med anknytning till helheten och besittningen av den brukade fastigheten. Även i fråga om tiden för nyttjandet skiljer sig nyttjanderätter och servitut åt. Servitut avses tillämpas och fullgöras utan tidsbegränsning, medan nyttjanderätten begränsas endera genom avtal eller genom de maximitider jordabalken anger. Sålunda får ett nyttjanderättsavtal, vare sig det är fråga om hyresavtal, arrende eller någon annan nyttjanderätt, ej avse längre tid än 50 år. Inom stadsplanelagt område är maximitiden 25 år.34 Dessa maximitider kan vara kortare genom att nyttjanderättsavtalet eller hyresavtalet anger en kortare upplåtelsetid. Så är vanligt i hyresförhållanden, som regelmässigt gäller över en väsentlig kortare avtalstid.
    Ett nyttjanderättsavtal ingås mellan två parter. Liksom fallet är med alla avtalsförhållanden mellan två parter kan även nyttjanderättsavtalet bli föremål för intresse från annan än markägaren eller arrendatorn. Sakrättsligt skydd uppnås bäst genom att nyttjanderätten inskrives hos tingsrätten. Alla skriftliga nyttjanderättsavtal får inskrivas. Såvitt gäller nyttjanderätt till bryggor och bojar begränsas möjligheten till inskrivning av nyttjanderätten genom det förhållandet

 

33 Strömberg, Rolf: Vattenlagen med kommentar.

34 JB 7: 10.

 

284 Bertil Lundbergatt många nyttjanderättsavtal till bryggor och bojar utgöres av s. k. lägenhetsarrende, vilket ej kräver skriftlig form och i många fall därför ej kan inskrivas.
    I händelse av exekutiv försäljning av den upplåtande fastigheten kan nyttjanderättshavaren ibland råka illa ut. Om nämligen en nyttjanderätt eller ett servitut ej är inskrivet kan den som ropar in fastigheten på den exekutiva auktionen undantaga den eller de nyttjanderätter som kan belasta fastigheten. Nyttjanderätten bortfaller därigenom. På samma sätt bortfaller även sådana inskrivna nyttjanderätter som hos inskrivningsmyndigheten är antecknade efter det pantbrev vid vilket fastigheten säljs. Det finns således anledning tillse att nyttjanderätten inskrives så tidigt som möjligt i den upplåtande fastighetens gravationsförteckning.
    Sakrättsliga frågor aktualiseras oftast i samband med att markägaren säljer sin fastighet. Den tillträdande ägaren kan då ha intresse av att bli av med eventuella nyttjanderättshavare. Det åligger markägaren att göra förbehåll om förekomsten av ett arrende, utom för det fall arrendet är inskrivet. Har förbehåll ej gjorts gäller ändå arrenderätten om den är skriftligen upplåten och tillträde skett. Av betydelse är att framhålla att det åligger markägaren tillse att nyttjanderätten dokumenteras i skriftlig handling. Eljest kan markägaren i vissa fall åläggas skadeståndsskyldighet för den händelse nyttjanderätten går nyttjanderättshavaren förlorad. I de fall en nyttjanderättshavare tvingas frånträda nyttjanderätten på grund av en tillträdande markägare, beror det i de flesta fall på att den markägare som överlåter fastigheten ej upplyst om nyttjanderättens förekomst.
    Samtidigt skall den tillträdande markägaren ej haft anledning misstänka att fastigheten belastades av en nyttjanderätt. Dylika godtrosförvärv kan möjligen bli aktuella rörande bryggor och bojar, för den händelse anläggningen någon del av året tas bort. Så är ofta fallet gällande bojar och understundom även beträffande bryggor av enklare typ. Det finns anledning påpeka att nyttjanderättshavaren skall informera både avgående och tillträdande markägare om nyttjanderättens förekomst så fort nyttjanderättshavaren får kännedom om att överlåtelse skall ske eller redan skett.
    Sakrättsliga frågor kan även bli aktuella vid substitution eller sublokation. Det är angeläget påpeka betydelsen av passivitet från endera parten. Skulle exempelvis en markägare under lång tid acceptera att nyttjanderättshavaren överlåtit eller i andra hand upplåtit nyttjanderätten till annan, kan detta förhållande få betydelse för den händelse nyttjanderättshavaren gör gällande att markägaren godkänt substitution eller sublokation. Även i övrigt kan passivitet från markägarens

 

Rättsregler kring bryggor och bojar 285sida ha bevisvärde i samband med att nyttjanderättshavaren gör gällande att markägaren genom konkludent handling godkänt förändringen, det vill säga ej genom en direkt uttalad handling, men genom markägarens uppträdande och omständigheterna i övrigt. Passivitetsinvändningar i samband med bryggförhållanden torde i många fall kunna göras gällande särskilt för att styrka omständigheterna kring och villkoren för formlösa och ej skriftligt gjorda upplåtelser.
    Av naturliga skäl blir frågan om passivitet ofta aktuell när nya förhållanden inträffar, såsom exempelvis i samband med ägarbyte. Både upplåtaren och nyttjanderättshavaren bör därför noga bedöma och ta ställning till rådande förhållanden och inte dröja med att agera. Därigenom undvikes möjligen passivitetsinvändningar, men även att eventuella tvister förbjudas.

 

Hyra
Hyresavtal föreligger när hus eller del av hus upplåtes till nyttjande mot betalning.35 Upplåtelsen skall alltså avse hus eller del av hus och hyresavtal kommer därför i de allra flesta fall ej att kunna göras gällande i samband med upplåtelse av brygga eller båtplats. I praktiken benämns emellertid upplåtelse av båtplats hyresavtal, trots att avtalsförhållandet ej motsvarar det rättsliga institutet hyra. Kommunens och stora båthamnars upplåtelseavtal är sannolikt ofta felrubricerade, vilket kan förleda till oriktig tolkning av avtalsförhållandet. Istället föreligger i sådana fall vanligtvis arrendeavtal.
    Stundom kan dock hyresavtal förekomma, nämligen om båtplats eller brygga ingår som en mindre del i ett hyresförhållande som i övrigt avser hus. Upplåtelsen skall samtidigt ske mot betalning. Hyresavtal såvitt gäller bryggor och båtplatser kan i praktiken bli aktuella i samband med att fritidshus eller villafastighet hyres. Reglernai jordabalkens 12 kapitel blir i så fall tillämpliga, vilket allmänt sett ger hyresgästen ett mycket starkt skydd.

 

Arrende
Jordabalken upptar de olika arrendeformerna jordbruksarrende, bostadsarrende, anläggningsarrende och lägenhetsarrende. För bryggor och bojar kan endast anläggningsarrende eller lägenhetsarrende komma ifråga. (Av naturliga skäl kan jordbruksarrende ej bli aktuellt och ej heller bostadsarrende.) Visserligen kan brygga eller bojplats ingå som del i jordbruksarrende eller bostadsarrende men kan sannolikt ej

 

35 JB 12: 1.

 

286 Bertil Lundbergbli föremål för särskild bedömning med utgångspunkt från reglernaom jordbruksarrende eller bostadsarrende.
    Jordabalken upptar i kapitel 7 och i kapitel 8 allmänna regler som gäller för samtliga arrendeformer och som innefattar i tillämpliga delar även hyresavtal och servitut. Reglerna om de olika arrendeformerna är huvudsakligen indispositiva och kan ej begränsas genom överenskommelse mellan arrendator och markägare. Arrende innebär att jord och/eller vatten upplåtes till nyttjande mot betalning. Trots att reglerna är tvingande kan arrendenämnden meddela dispens för den händelse arrendator och markägare överenskommit om sådant som står i strid med jordabalkens regler.
    När mark upplåtes med rätt för arrendatorn att bruka marken för förvärvsverksamhet föreligger anläggningsarrende. Just anläggningsarrende kan med tiden komma att bli alltmer vanligt som nyttjanderättsform för upplåtelse av vatten. Den som avser anlägga hamn för fritidsbåtar och ej äger vattnet torde välja anläggningsarrendet som på ett lämpligt sätt reglerar rådigheten över vattnet. Det alltmer utbredda vattenbruket, för odling av exempelvis musslor och fisk, bör regleras genom anläggningsarrende. Möjligen kommer reglerna om jordbruksarrende att få analog tillämpning i de fall utfyllande regler krävs. Vattenbruket och jordbruket blir med tiden möjligen närbesläktade vad gäller frågan om rättslig reglering.
    Lägenhetsarrende definieras genom negativ slutledning och föreligger när jord upplåtes för annat ändamål än för jordbruk ocn upplåtelsen ej är att anse som bostadsarrende eller anläggningsarrende. Lägenhetsarrendet behöver ej avtalas skriftligen. I första hand måste alltså utrönas huruvida lägenhetsarrendet finns i skriftlig form. Eftersom de lagregler som finns gällande lägenhetsarrenden är dispositiva kan parterna ha avtalat om sådant som ej står i överensstämmelse med jordabalkens regler. Om lägenhetsarrende är muntligen avtalat uppkommer oftast svårigheter att bestämma de villkor som kan vara gällande i avtalsförhållandet.
    Lägenhetsarrendet är ej särskilt reglerat i jordabalken och har ett regelsystem som till allra största delen är av dispositiv natur.36 Lägenhetsarrendet är ett institut som samlar upp många odefinierade arrendeavtal. Med största sannolikhet kan de allra flesta arrenden avseende bryggor och bojar samt uthyrning av båtplatser inordnas under lägenhetsarrendets regelsystem. Ägare till brygga eller bojplats som råder över vattnet på annat sätt än genom äganderätt, servitut eller skriftligt avtal torde kunna utgå från att reglerna om lägenhetsarreende på något sätt är tillämpliga.

 

36 JB kap. 7 och 8.

 

Rättsregler kring bryggor och bojar 287Benefik nyttjanderätt
En form av nyttjanderätt som är sparsamt reglerad i lagtext och praxis är den vederlagsfria nyttjanderätten eller benefik nyttjanderätt. Denna nyttjanderättsform torde dock vara mycket vanlig, särskilt ifråga om bryggor och bojar.
    Vederlagsfri nyttjanderätt uppkommer sannolikt vanligen genom att mark eller vatten "lånas ut" för att en båtägare skall få lägga ut en boj eller anlägga en brygga. Som benefik nyttjanderätt måste även anses sådan upplåtelse som innebär att en båtägare utan betalning får använda båtplats på en befintlig och av markägare ägd brygga.
    Något tillspetsat skulle man kunna säga att den benefika nyttjanderätten ofta utmärkes av att parterna ej är införstådda med att de ingått ett avtal om nyttjanderätt. Nyttjanderättsavtalet är vanligen helt formlöst och har ingåtts muntligen. Ej sällan har den ifrågavarande nyttjanderätten begagnats under lång tid och de personer som ursprungligen ingick avtalet kanske inte längre kan redogöra för avtalets innehåll. Det sätt på vilket nyttjanderätten faktiskt utövats blir därför ofta normerande för innehållet i nyttjanderättsavtalet. Markägarens konkludenta accepterande av att nyttjanderätten utövats på visst sätt har vanligen stor bevisverkan.
    De regler som kan bli direkt tillämpbara på vederlagsfri nyttjanderätt finns i jordabalkens 7:e kapitel. Det är således de för alla nyttjanderätter allmänna bestämmelserna som även tillämpas på vederlagsfria nyttjanderätter. En vederlagsfri nyttjanderätt kan således, liksom gäller för övriga nyttjanderätter, upplåtas i högst 50 år och inom stadsplanerat område högst 25 år. Det är sannolikt inte ovanligt att benefika nyttjanderättsavtal varat i mer än 50 år. I så fall får man i de flesta fall antagligen anse att parterna förlängt avtalet, eller möjligen ingått nytt avtal, genom konkludenta handlingar. Den som vill få ett benefikt nyttjanderättsavtal att upphöra bör således ta reda på när avtalet ingicks, om så är möjligt. Reglerna i jordabalkens 7:e kapitel i övrigt får främst sakrättslig betydelse. I förhållandet mellan markägare och nyttjanderättshavare däremot, kan jordabalkens regler oftast ej fullt ut reglera förhållandet. Därför måste ledning sökas i allmänna kontraktsrättsliga principer och analogivisa slutledningar göras med vad som gäller om lån av lös sak.37
    Den benefika nyttjanderätten utmärkes i de flesta fall av en personlig anknytning mellan markägaren och nyttjanderättshavaren. I förening med upplåtelsens benefika karaktär är därför markägarens eventuella skadeståndsansvar begränsat. Däremot synes nyttjande

 

37 Bengtsson: Nyttjanderätt till fast egendom s. 163 f.

 

288 Bertil Lundbergrättshavarens ansvar vara minst lika stort som exempelvis hyresgästens.
    Vid överlåtelse av markägarens fastighet gäller nyttjanderätten mot ny ägare av den upplåtande fastigheten om upplåtelsen skett skriftligen, även om den överlåtande markägaren ej gjort förbehåll mot den nye markägaren.38 Eftersom emellertid vederlagsfria nyttjanderätter vanligen saknar skriftlig form kan ifrågasättas om tillträdande markägare har möjlighet uppsäga den benefika nyttjanderätten. Sannolikt har en tillträdande markägare sådan möjlighet om uppsägningen sker i samband med eller alldeles efter tillträdet av den upplåtande fastigheten. Med hänsyn till vad som ovan anförts om konkludent handlande och passivitet tryggas oftast den benefika nyttjanderätten för nyttjanderättshavaren åtminstone efter det att markägaren haft möjlighet men ej utnyttjat sin rätt till uppsägning. Möjligen kan även det förhållandet att den benefika nyttjanderätten utövats under lång tid, samt att under tiden den upplåtande fastigheten bytt ägare flera gånger, utgöra ett förhållande som begränsar möjligheterna till uppsägning av nyttjanderätten. Detta har att göra med den benefika nyttjanderättens personliga anknytning och de allmänna kontraktsrättsliga principerna. Nyttjanderättshavaren kan således hävda att upplåtaren genom konkludent handlande medgivit att den benefika nyttjanderätten skall bestå även om markägarens fastighet överlåtes och att därigenom den ursprungliga nyttjanderättshavaren fått rätt att överlåta sin nyttjanderätt.
    Under gällande upplåtelsetid synes markägaren ej kunna uppsäga en benefik nyttjanderätt, som exempelvis går ut på att anlägga eller bibehålla brygga eller boj. Eftersom en sådan anläggning vanligtvis är avsedd att brukas tills vidare och ej endast kort tid, kan uppsägning inte ske annat än när förutsättningarna för anläggningen ändras. Osäkerhet kan därför uppkomma om en brygga spolas bort av storm och bryggägaren ej omedelbart återställer bryggan i ursprungligt skick och markägaren samtidigt säger upp nyttjanderätten.
    Benefik nyttjanderätt har förekommit i rättsliga sammanhang så sparsamt, att endast ett rättsfall finns. Högsta domstolen har i det så kallade dansbanefallet39 avgjort frågan om benefik nyttjanderätt. I rättsfallet hade markägaren anvisat ett markområde för ett flertal sommarstugeägare, som bildat en förening för att gemensamt bruka markområdet för att uppföra och bibehålla en dansbana. Betalning för markområdet erlades ej till markägaren. Markägarens fastighet kom att övergå till annan ägare i samband med ett arvskifte.

 

38 JB 7: 13.

39 NJA 1961 s. 642.

 

Rättsregler kring bryggor och bojar 289    Den nya fastighetsägaren gjorde gällande att den benefika nyttjanderätten kunde sägas upp. HD fann emellertid att nyttjanderätten ej kunde sägas upp, att nyttjanderätten var bindande i högst 50 år, samt att en uppsägning endast kunde ske om förutsättningarna för upplåtelsen ändrades på ett mera avgörande sätt. HD angav i sina domskäl att en förutsättning för att upplåtelsen ändrades exempelvis var att dansbanan vansköttes eller inte längre behövdes för sitt ändamål. Det förtjänar tilläggas att markägaren först i hovrätten intog den positionen att den benefika nyttjanderätten skulle upphöra på grund av att nyttjanderättsavtalet sagts upp i och med delgivningen av stämningsansökan, vilket emellertid skedde flera år efter det överlåtelse skett av markägarens fastighet. Det är således angeläget att en eventuell uppsägning av benefik nyttjanderätt sker i anslutning till överlåtelsen av markägarens fastighet.

 

Gemensamhetsanläggningar
Rätt till vatten eller tillgång till brygga kan tillskapas genom att gemensamhetsanläggning bildas. Flera fastigheter kan i samverkan låta fastighetsbildningsmyndigheten besluta om gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen. Även fastigheter som motsätter sig bildandet av gemensamhetsanläggning kan i många fall tvingas in i anläggningen. Förutsättningen är att de fastigheter som berörs av anläggningen bedöms få en sådan nytta av anläggningen som är större än obehaget eller kostnaderna därför. Båtnadsvillkoret skall alltså vara uppfyllt.
    Man kan tänka sig fall där båt- och fastighetsägare sedan lång tid tillbaka gemensamt brukat enklare brygga, som är belägen inom en fastighet som ej ägs av brygg- eller båtplatsägarna. I sådana fall brukar den rättsliga regleringen av nyttjanderätten vara mycket bristfällig. Någon eller några av de berörda fastigheterna kan hos fastighetsbildningsmyndigheten begära, att genom fastighetsreglering gemensamhetsanläggning för den ifrågavarande bryggan beslutas. Bäst är givetvis att alla berörda fastigheter står som sökande. Därigenom behöver fastighetsbildningsmyndigheten ej ifrågasätta att båtnadsvillkoret uppfylles.
    Visserligen skulle servitut kunna reglera rättsförhållandet mellan parterna, men det är oftast en olämplig form p. g. a. att många fastigheter berörs av anläggningen. Dessutom kommer flertalet gemensamhetsanläggningar att medföra positiva prestationer från de deltagande fastigheterna, något som ej kan regleras genom servitut.40

 

40 Se ovan s. 31.

 

290 Bertil LundbergOvan har redogjorts för servitutsinstitutets begränsningar såvitt gäller förpliktande positiva prestationer från deltagande fastigheter. Dessutom medför i de allra flesta fall gemensamhetsanläggningen ekonomiska konsekvenser. Kostnaderna för byggnation och underhåll av anläggningen måste kunna uttaxeras bland de deltagande fastigheterna. Därför föreskrives att en gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen skall förvaltas enligt lag om förvaltning av samfälligheter.41
    Fastighetsägare som berörs av en brygga och som anses komma få fördel av bryggan kan alltså tvångsvis anslutas till gemensamhetsanläggningen. På samma sätt kan den markägare inom vilkens fastighet bryggan är belägen tvingas upplåta mark för bryggan såsom gemensamhetsanläggning. Både båtnadsvillkoret och optionsvillkoret måste vara uppfyllda för att gemensamhetsanläggning skall kunna bildas.42
    Såvitt gäller gemensamhetsanläggning för brygga har detta varit aktuellt i ett opublicerat rättsfall. HD meddelade ej prövningstillstånd beträffande Svea hovrätts utslag.43 Omständigheterna var i huvudsak följande. Ett antal fastighetsägare på en halvö i Stockholms innerskärgård önskade tillgodose sina behov av båtplatser och ville därför anordna en brygganläggning med 142 båtplatser för fritidsbåtar. Strändernas topografi i området tillät ej flera små bryggor, varför båtplatsefterfrågan endast kunde tillgodoses genom en större brygganläggning. Hos kommunen fanns 600 båtplatssökande och efterfrågan kunde således ej tillgodoses på annat sätt än genom den föreslagna gemensamhetsanläggningen. Den markägare som berördes av den tilltänkta brygganläggningen och vars mark skulle komma att tagas ianspråk, motsatte sig att gemensamhetsanläggningen bildades. Fastighetsbildningsmyndigheten utvecklade i sitt beslut noga de ekonomiska fördelarna med den föreslagna anläggningen och fann sammanfattningsvis att de deltagande fastigheternas marknadsvärde skulle öka om anläggningen kom till stånd. Fastighetsbildningsmyndigheten fann även att båtplats för de i gemensamhetsanläggningen deltagande fastighetsägarna var av central betydelse för fastigheternas ändamålsenliga användning. Gemensamhetsanläggningen beslutades således av fastighetsbildningsmyndigheten vars beslut inte ändrades av vare sig fastighetsdomstolen eller hovrätten.
    Även om vägledande praxis är torftig torde man kunna påstå att en fastighet som är belägen inte alltför långt ifrån vatten objektivt sett har nytta av båtplats. Därmed synes båtnadsvillkoret för att anordna

 

41 SFS 1973: 1149.

42 An I L §§ 6 och 7.

43 HD:s beslut ur SÖ 1056, 8 juni 1976.

 

Rättsregler kring bryggor och bojar 291gemensamhetsanläggning för båtplatsbryggorna uppfyllt. Såsom framgått av ovan nämnda rättsfall påverkas möjligen båtnadsvillkoret av den i området aktuella tillgången och efterfrågan på båtplatser. En viss försiktighet kan därför tidvis vara på sin plats vid eventuell tillämpning av rättsfallet. Å andra sidan kan ju omständigheterna vara än mer till förmån för att en brygganläggning kommer till stånd. Så exempelvis där båtar regelbundet användes för att tillgodose ett kommunikationsbehov eller där yrkesmässigt fiske förekommer.
    Kostnaderna för anläggningens drift och i förekommande fall för uppförande av en brygga såsom gemensamhetsanläggning debiteras de deltagande fastigheterna. Gemensamhetsanläggning kan förvaltas endera som delägarförvaltning eller som föreningsförvaltning. Förstnämnda alternativ innebär att de deltagande fastigheterna gemensamt bestämmer om bryggans skötsel och drift. Delägarförvaltning är vanligtvis opraktiskt, eftersom alla deltagande fastighetsägare måste vara överens om de beslut som träffas. Föreningsförvaltning är därför i de flesta fall att rekommendera.
    Möjligen är institutet gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen ett för bryggor försummat institut. Flera bryggor med deltagande fastigheter som i många frågor är oeniga om bryggans skötsel och drift och som samtidigt har svårigheter att komma överens med markägaren, kan säkert finna gemensamhetsanläggningen lämplig. Därigenom kan trilskande fastigheter som berörs ofta tvingas med i en anläggning, som medför stora fördelar och bekvämligheter för de flesta berörda fastigheterna.

 

Allemansrätten
Som bryggägare eller ägare av vatten kan det vara angeläget veta vad som kan tålas i form av intrång från båtägare eller andra som sökertillgång till vatten. I motivet till vattenlagen anges att allemansrätten ingår som en del i de "lagligen gällande inskränkningarna" av äganderätten till mark och vatten.44 Även en brygga som är belägen åmark och vatten som innehas med nyttjanderätt måste givetvis tåla intrång.
    Allemansrätten brukar betecknas som en sedvanerätt. Därmed menas att allemansrätten ej finns reglerad i lag, utan definieras utifrån den sedvana som gäller i olika sammanhang. Eftersom sedvanan är föränderlig och varierar med tiden utvecklas och förändras allemansrätten fortlöpande. Sålunda var rätten att fiska och jaga i historisk tid i huvudsak fri enligt dagens normer. Behovet av en begränsning av en

 

44 Prop. 1982/83: 26 - förslag till vattenlag.

 

292 Bertil Lundbergsådan allemansrätt fanns ej i historisk tid, eftersom tillgången på fisk och vilt i stort sett var obegränsad. Samma förhållande har kunnat iakttagas såvitt gäller båtlivet utmed våra kuster och i våra sjöar. Tillgången till båtplatser och bojplatser översteg förr efterfrågan, ett förhållande som numera ofta är det motsatta. Allemansrätten såvitt gäller anordnandet av boj som tilläggsplats för båt kan sannolikt anses blivit väsentligt mindre under senare år.
    Allemansrätten finns ej beskriven i lag. I stället avgränsas den genom reglerna i brottsbalken, som genom reglerna om hemfridsbrott, skadegörelse, ofredande och tagande av olovlig väg straffar sådana brott. Bestämmelserna i naturvårdslagen är möjligen även normerande för allemansrättens innehåll, liksom även den sparsamma civilrättsliga praxis som finns. Såvitt gäller allemansrätten till sjöss kan man möjligen även anse att allemansrätten där är mer vidsträckt än på land. Allmänt sett är utnyttjandet av marken underkastad större begränsningar samt är noggrannare reglerad än det sätt på vilket vattnet användes.
    Bland de rättsfall som aktualiserar allemansrätten kan nämnas NJA 1940 B 791 och där förhållandena var följande. A och B hade i 20 år haft sina båtar förtöjda vid boj i en vik vid en skärgårdsö. Senare köpte A fastigheten utefter vilkens strand viken var belägen och förbjöd B att ha sin båt förtöjd i viken. Hovrätten, som blev sista instans i målet, ogillade A:s yrkande om straffsanktion mot B liksom även skadeståndsyrkandet. Däremot biföll hovrätten A:s vitesyrkande, vilket innebar att B blev tvungen att flytta sin båt och även bojen.
    Rättsfallet kan ej anses vara prejudicerande i vidare mening än att en förtöjning vid boj måste anses otillåten om den medför olägenhet för vattenägaren och markägaren. Annorlunda är förhållandet vid tillfällig ankring som vanligen ej kan förhindras, utom inom ett vattenområde som är att jämställa med tomt.
    Vid bedömning av olägenhet och eventuell skada förutsättes att förtöjningen är permanent. Motsatsvis kan rättsfallet möjligen tolkas så att tillfällig förtöjning av en båt på svaj måste tålas av vattenägaren. Givetvis får förtöjningen ej hindra nödvändiga passager eller på annat sätt innebära risk för uppkommande skador.
    Eftersom sedvanerätten begränsas av brottsbalkens regler ger allemansrätten givetvis ej möjlighet att exempelvis färdas över privata vägar eller uppehålla sig på tomtmark. Ej heller får allemansrätten utövas så att annans egendom skadas. Stundom kan frågan om intrång och hemfridsbrott aktualiseras utefter våra kuster. Strandtomter är ofta så kallade naturtomter och det kan därför vara svårt att avgöra

 

Rättsregler kring bryggor och bojar 293vad tomtmarken börjar i förhållande till den angränsande marken. En tumregel brukar vara att tomtmark är inom syn- och hörhåll från bostadshus eller ungefärligen 200 meter, utom i de fall stängsel eller annan avgränsning visar var tomtmark börjar. Denna tumregel modifieras givetvis i de fall topografin ger naturliga avgränsningar. I särskilda fall kan man tänka sig att även vattenområde utgör del avtomt, vilket får bedömas från fall till fall.
    Eftersom allemansrätten är utformad som en sedvanerätt kan man med fog påstå att sedvanan till sjöss ger en större frihet än sedvanan på land. Sedvanan har nämligen historiskt givit den sjöfarande förhållandevis stor frihet, vilket möjligen kan bero på svårigheten att till sjöss ange noggranna gränser.
    Sammanfattningsvis innebär allemansrätten, såvitt gäller förtöjning och tilläggning av fritidsbåtar, att båtägare får förtöja tillfälligtvis vid annans brygga. Därmed menas att tilläggning får ske tillfälligtvis och där båtägare finns i närheten och kan ha båten under uppsikt. Givetvis får bryggägarens båtar ej flyttas och förtöjning kan alltså ske bara i mån av utrymme. För den händelse bryggan ligger inom tomtmark får förtöjning över huvudtaget ej ske. I fråga om bojar är rättsläget mer oklart. Allemansrätten medför utan tvekan att fritidsbåt får ankra upp och ligga över natten eller möjligen flera nätter inom annans vattenområde, för såvitt inte farled störs eller annanskada kan uppstå. Möjligen kan allemansrätten även innebära att boj får utläggas inom annans vattenområde mer permanent om detta ej medför olägenhet eller skada för vattenägaren.
    Allmänt sett kan sägas att allemansrätten håller på att inskränkas, åtminstone såvitt gäller bryggor i kustsamhällen. Vad som förr var allmänt har idag blivit privatiserat, bl. a. genom att sommargäster förvärvat fastigheter i skärgården och medfört "stabons" privatiserande tänkesätt.
    Skärgårdsbebyggelsen har sedan gammalt utmärkts av att bryggor och tomter fritt kunnat passeras och i viss mån användas av samtliga i samhället, vilket p. g. a. trångboddheten varit en nödvändighet.

 

Litteraturförteckning
SOU 1977: 27 — vattenlagsutredningen
Proposition 1918 nr 128 — förslag till vattenlag
Proposition 1970: 20 B
BU 1974 — byggnadslagsutredning
1915 års motion i andra kammaren nr 137 — angående överarbetning och revision av vattenrätts- och dikningslagstiftningskommissionens förslag m. m.
1783 års lantmäteriförordning
1918 års Betänkande med förslag till vattenlag m. m.
NJA II 1972 

NJA II 1919 — förarbete till vattenlagen

 

294 Bertil LundbergAlrutts JO: Vattenrätt, Norstedts Juridiska handbok 9:e upplagan
Bengtsson, Bertil: Hyra och annan nyttjanderätt till fast egendom (1979)
Bengtsson, Bertil: Speciell fastighetsrätt (1979)
Bengtsson, Bertil: Allemansrätt och markägarskydd (1963)
Bengtsson, Bertil: Allemansrättsliga komplikationer SvJT 1985 s. 425
Bergsten, Per: Svensk juristtidning 1959 sid. 673 och 674 - svensk rättspraxis, vattenrätt
Bjärkén, Torsten: Byggnadslov (1975)
Cervin, Ulf: Mark- och miljörätt (1974)
Christoffersson I, Samuelsson E: Allemansrätt — naturvett (1974)
Gustafsson, Anders: Sommargäster och bofasta (1981)
Dahlberg, B H: Om strandäganderätten enligt svensk rätt (1897)
Hessler, H: Allmän sakrätt (1973)
Hillert, Sten: Servitut— förmån och last (1960)
Hillert, Sten: Servitut — provisoriskt kompendium (1974)
Hillert, Sten: Mera om servitut och nyttjanderätt (1977)
Klintberg af, L: Om byggande i vatten (1955)
Ljungman, Stjernqvist: Den rättsliga kontrollen över mark och vatten del II (1961)
Ljungman, Seve: Några vattenrättsliga ersättningsfrågor i allmänt civilrättslig belysning
Landdahl, T, Nordström O: Fastighetsbildningslagen (1973)
Regner, Nils: Svensk Juridisk litteratur III (1980)
Reims, Erling: Vattenbyggnad (1973)
Regner, Berggren, Lind: Rättspraxis i litteraturen (1981)
Strömberg, Rolf: Vattenlagen med kommentar (1983)
Tiberg, Hugo: Båtjuridik (1973)
Undén, Östen: Sakrätt II 6:e uppl.
Westerlund, Staffan: Naturvård och pågående markanvändning (1980)
Minnesskrift ägnad 1734 års lag I (1934)

 

Rättsfallsförteckning
NJA 1922 s. 149— Fartygsslip på Bassholmen
NJA 1928 A 334— Urminnes hävd till båtplats
NJA 1940 B 791
NJA 1945 s. 687— Skadestånd p.g. a. bryggbygge
NJA 1948 s. 807— Brygga
NJA 1949 s. 738
NJA 1948 s. 807— Underkänt servitut, jfr NJA 1983 s. 292
NJA 1949 s. 167
NJA 1950 s. 89
NJA 1961 s. 642— Dansbanefallet
NJA 1982 s. 69— Båtplatsservitut Kapellskärshamnen
NJA 1982 s. 653- Tillämpning av 1 kap. 3 § vattenlagen
NJA 1983 s. 292- Markupplåtelse på obegränsad tid är ej servitut
RÅ 1961 s. 73
RÅ K 388
HD:s beslut nr SÖ 1056 — Gemensamhetsanläggning för brygga
HovR för V:a Sv. mål nr Ö 631/83