Hovrättens över Skåne och Blekinge bevisupptagning i USA i det s.k. LP-målet
I en artikel av professor Carl M. Elwing i SvJT 1985 s. 230 har Elwing framfört kritik mot vad som förekommit vid en i det s. k. LP-målet företagen bevisupptagning i USA. Kritiken har bemötts av hovrättslagmannen Trygve Hellners i en artikel i SvJT 1985 s. 752. I anledning av Hellners artikel önskar jag, som i ett par andra sammanhang berört LP-målet (SvJT 1985 s. 238 och tidskriften Advokaten 1985 s. 394), framföra följande.

 

Rune Lindgren 383    Såsom Hellners konstaterar infördes möjlighet till bevisupptagning utomlands i brottmål på begäran av svensk domstol i samband med tillkomsten av rättegångsbalken. Reglerna upptogs i lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol. Dessförinnan kunde emellertid sådan bevisupptagning äga rum i tvistemål och ansökningsärenden enligt lagen den 6 mars 1899 om vittnesförhör vid utländsk domstol. Sistnämnda lag grundade sig på Sveriges anslutning till en den 14 november 1896 dagtecknad internationell konvention ang. vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur.
    Att enligt äldre regler bevisupptagning utomlands inte fick förekomma i brottmål motiverades främst med att man ej ansåg det lämpligt att i brottmålen del av rättegången förlades till en domstol, där parterna i allmänhet ej kunde inställa sig (SOU 1944: 10 s. 437 och prop. 1946:28 s. 109). Enligt dennu gällande lagen (1 § andra st.) får i brottmål bevisupptagning vid utländsk domstol äga rum allenast om synnerliga skäl är därtill. Enligt motiven (prop. 1946: 28 s. 110) har restriktionen "synnerliga skäl" tillkommit med hänsyn till svårigheten för parterna i brottmål att inställa sig i utlandet samt vikten av att längre uppskov ej förekommer i sådana mål.
    Hellners argumentation vid sitt bemötande av Elwings kritik är ej övertygande, vilket för övrigt Hellners själv medger här och var. Ibland gör han sig skyldig till vad man i nedsättande bemärkelse brukar kalla "advokatyr", såsom exempelvis då han skiljer mellan bevisupptagning vid utländsk domstol och bevisupptagning av sådan domstol (s. 761 överst).
    Det mest anmärkningsvärda i Hellners argumentation är emellertid att han inte tillräckligt betonar den tilltalades rättssäkerhet. Han avslutar aningslöst artikeln med orden: "Det vore olyckligt om kvardröjande otydligheter i gällande lag skulle få till följd att allvarlig brottslighet inte kan beivras på ett tillfredsställande sätt eller — ännu värre — de svenska domstolarna nöjer sig med sämre bevisning i brottmål än som skulle ha stått att få genom anlitande av utländskt bistånd härmed" (kursiverat av mig).
    Uttalandet leder tankarna till den s. k. Ekokommissionens beryktade uttalande av innebörd, att det kunde vara lika olyckligt att en skyldig får gå fri som att en oskyldig blir dömd samt till regeringsrådet Björnes (ledamot i kommissionen) yttrande i SvD den 1 juni 1984 att en lagöverträdare faktiskt kan vara oskyldig även om misstanke kan riktas mot honom.
    Ekokommissionens uttalande har av många tolkats så, att kampen mot allvarlig brottslighet vore så viktig, att det skulle kunna vara motiverat att efterge kravet på full bevisning mot den tilltalade. Även Hellners uttalande ger visst utrymme för en sådan tolkning.
    I det straffprocessuella förfarandet är från det allmännas sida inkopplade bland andra polis, åklagare och domstolar, varje kategori med sina särskilda uppgifter. Enligt västeuropeiskt tänkesätt och straffprocessuell lagstiftning är domstolarnas primära uppgift i straffprocessen att söka förhindra att den som är oskyldig blir fälld. Denna uppgift fullgöres säkrast, om domstolarna strikt följer gällande straffprocessuella regler och inte i iver att bekämpa brottsligheten ger sig på att "laga efter läglighet" genom processuella innovationer eller på annat sätt. Föreligger minsta tvekan huruvida den utredning som kan åstadkommas med stöd av gällande straffprocessuella regler är tillräcklig fören fällande dom, skall den tilltalade frikännas.
    I min artikel i Advokaten har jag från delvis andra utgångspunkter än Elwings kritiserat den av hovrätten anordnade bevisupptagningen i USA.

 

384 Hovrättens bevisupptagning i USAMin kritik bygger på svensk straffprocesslagstiftning och på Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Jag skall inte här upprepa vad artikeln innehåller utan vill endast framhålla, att enligt min uppfattning hovrättens största misstag vid anordnandet av bevisupptagningen var att inte tillse att den tilltalade var personligen närvarande vid bevisupptagningen. Eftersom den tilltalades uppgifter i fråga om betydelsefulla faktiska förhållanden avvek från de två kronvittnenas, hade sanningen bättre kunnat utrönas om vittnena hörts mot den tilltalade. Detta är så självklart, att t. o. m. ett barn begriper det.
    Eftersom vi jurister, åtminstone ibland, gärna vill stödja oss på lagförarbeten citerar jag här vad processlagberedningen uttalat om nyss sagda, självklara förhållande (SOU 1938: 44 s. 22 y): "Om parters och vittnens utsagor avgivas vid ett och samma rättegångstillfälle, har domstolen helt andra möjligheter att bedöma utsagornas tillförlitlighet; frestelsen för den som höres att avvika från sanningen motverkas av att han ställes inför utsikten, att utsagan omedelbart kommer att belysas av vad andra har att meddela."
    Hovrättens underlåtenhet att tillse att den tilltalade var personligen närvarande vid bevisupptagningen kan knappast förklaras på annat sätt än att hovrätten i strid mot oskuldspresumtionen redan före bevisupptagningen utgått från att det var den tilltalade och icke kronvittnena som talade osanning.
 

Rune Lindgren