Våldtäktsbrottslighet

 

Av överläkaren EVA JOHANSON

 

Inledning
De våldtäktsfall som i Sverige avgörs av domstol är relativt sett fåtaliga och endast en mindre del av dem som döms för våldtäktsbrottslighet blir föremål för rättspsykiatrisk undersökning. Ändå är bedömning av våldtäktsmän en viktig rättspsykiatrisk uppgift. Fallen är — givetvis — sinsemellan olika och bedömningarna måste rimligtvis komma att variera. Många fall är dramatiska och publiciteten ofta betydande och därtill affektladdad. Ägnar man sig åt "rutinbedömningar" av våldtäktsmän skaffar man sig intryck och erfarenheter men nödgas konstatera att man har ganska litet säkra kunskaper. Man tror sig veta att offren åsamkats svårt lidande, men man träffar dem inte. Man vet också att de gärningsmän man far till undersökning ofta är komplicerade och på olika sätt otillfredsställda. En del har tidigare gjort sig skyldiga till liknande brott och en del kommer att recidivera i framtiden. Vilka de är vet man inte. Kan man någorlunda tillgängligt samla ihop den kunskap och de forskningsresultat som finns kan det bidra till mera nyanserade och där med realistiska bedömningar; kanske kan man rent av finna ett någorlunda enkelt och därigenom praktiskt användbart sätt att med någon rimlig grad av sannolikhet — mera än så kan det aldrig bli fråga om — identifiera dem där recidivrisken är störst.
    Med det målet i sikte har jag försökt att komma åtminstone någon bit på väg genom att

 

A. gå igenom litteratur (huvudsakligen från sista tio åren), som
(1) redogör för lagstiftning och syn på våldtäkt;
(2) sätter våldtäktsbrott i sitt sociala sammanhang och/eller innehåller uppgifter om sådana våldtäktsmän som inte bedömts som svårt psykiskt avvikande;
(3) söker skatta oanmäld och/eller ouppklarad våldtäktsbrottslighet (mörktal, mörkfält);
(4) behandlar gärningsmäns historia, sociala situation, egenskaper, egenskapskombinationer, psykiska störningar och tänkbara orsakssamband, antingen detta redovisas som statistiska uppgifter eller som omdömen grundade på praktisk insikt;
(5) berör tidigare kriminalitet och recidivbenägenhet;
(6) avhandlar gruppvåldtäkter;
(7) tar upp alkoholens roll i våldtäktssituationen respektive som missbruksagens;
(8) handlar om våldtäktsoffer men endast i den mån också gärningsmän beaktas eller artikeln bedömts som viktig för förståelsen av samhällets syn på våldtäktsbrottslighet;
(9) bibliografier med tanke på läsare intresserade för sådan våldtäktslitteratur som    ej tagits upp här.

 

29—36-166 Svensk Juristtidning

 

402 Eva JohansonB. studera samtliga 161 rättspsykiatriska utlåtanden (och på några undantag när domarna) beträffande personer som under femårsperioden 1978—1982 dömts för våldtäkt, våldförande och försök till våldtäkt med hänsyn till recidivism i våldtäktskriminalitet, eventuellt upprepad våldtäktskriminalitet i samma mål, ålder, annan kriminalitet (tidigare och samtidig), rättspsykiatrisk bedömning, påföljder, relation till offren, civilstånd, sjuklighet, missbruk, eventuell alkoholintoxikation, m.a.o. relativt "hårda", relativt enkla variabler som det funnits uppgift om i samtliga eller åtminstone det överväldigande flertalet utlåtanden;
C. sätta de båda genomgångarna i relation till varandra och diskutera resultaten.

 

Där inte annat direkt framgår, har skillnad icke gjorts mellan fall där brottsrubriceringen blivit våldtäkt, våldförande eller försök till våldtäkt, däremot har brott som t. ex. frihetskränkande otukt inte inräknats.

 

A. Litteraturgenomgång
I litteraturgenomgången har undvikits populärlitteratur och sådan litteratur som enbart har karaktären av debattinlägg. Amerikanska arbeten dominerar: amerikanerna har skrivit mest inom detta område som så många andra, men försök har gjorts att så långt som möjligt spåra upp även europeiska arbeten. Underavsnitt av någon längd har disponerats på enahanda sätt: efter en kort ingress följer ett referat av litteraturuppgifterna, varefter dessa kort diskuteras. Det torde framgå i det följande, att det inte alltid varit självklart under vilken rubrik ett visst arbete skulle refereras, och den placering jag beslutat mig för kan ibland diskuteras.

 

(1) Definitioner, lagstiftning om våldtäkt
Våldtäkt förs i allmänhet formellt sett till sexualbrott eller sedlighetsbrott, så även i denna genomgång, fastän det längre fram kommer att visa sig, att det kan finnas skäl att ifrågasätta det rimliga i detta. Definition av och lagstiftning om våldtäktsbrott är inte oberoende av varandra, och båda har samband med den tid och det samhälle/den kultur de har sitt ursprung i.

 

USA
Gebhardt et al. (1965) diskuterar olika typer av definitioner vid sexualbrott (inte speciellt våldtäkt): en legal definition ger svårigheter att jämföra uppgifter från olika länder, en kulturell ger geografiska variationer och därtill avvägningsproblem (att bryta mot sedvänjan behöver inte innebära lagbrottt. ex.), en psykiatrisk ger svårigheter att avgränsa vad som icke är normalt. Förf. bestämmer sig slutligen sålunda: "A sex offence is an overt act committed by a person for his own immediate sexual gratification which 1) is contrary to the prevailing sexual mores of the society in which he lives and/or is legally punishable, and 2) results in his being legally convicted."
    Viano (1974) går i en mycket väldokumenterad översiktsartikel om våldtäktsbestämmelser i USA tillbaka till den tidiga kolonialtiden. Under slavtiden i den amerikanska södern ansågs den vita kvinnans ära böra skyddas medan den vite mannen ansågs böra ligga med svarta kvinnor för att dessas barn skulle bli så ljusa som möjligt och därmed betinga ett högre pris på slavmarknaden. Ojämlikhet inför lagen mellan svarta och vita har bestått långt fram i tiden. Det finns en myt att framför allt svarta män våldtar vita kvinnor. Enligt undersökningar förhåller det sig inte så. Det ökande intresset

 

Våldtäktsbrottslighet 403för psykologi-psykoanalys-psykiatri gav efter andra världskriget upphov till lagar för s. k. farliga sexualförbrytare, som ansågs behöva behandling. Ibland ganska lindriga lagöverträdare dömdes i själva verket tidsobestämt, trots oklara definitioner och bristfälligt vetenskapligt underlag.
    Enligt Rada (1978 a) hade 1949 sju amerikanska delstater speciallagar för "sexualpsykopater", 1965 31. Lagstiftningen har om inte annat stimulerat till systematiska undersökningar av sexualförbrytare!
    Dix (1975, 1976) granskar kritiskt kraven på prediktion enligt lagen om abnorma sexualförbrytare i Californien: farligheten skall skattas dels initialt, dels när vederbörande återremitteras till domstolen. Återremittering kan ske antingen med en rekommendation som i princip innebär att han bedöms tillfrisknad, eller med en rekommendation enligt vilken han inte ytterligare är behandlingsbar men alltjämt farlig. Beslut om återremittering och typ av rekommendation fattas efter diskussioner inom staben, intervju med personen ifråga samt förnyad diskussion, ofta utan att vederbörande är närvarande. Staben ansåg viktigt att vederbörande vidgick gärningen, tog ansvar för denoch kunde artikulera sina svårigheter och problem. Våldsfantasier togs till intäkt för bestående farlighet. Funktionen i institutionsmiljön snarare än farlighet blev ofta avgörande. Under de närmaste tio åren efter utskrivning recidiverade en del men inte alltid i samma kriminalitet som tidigare; de "tillfrisknade" recidiverade mest! Svårigheten att göra förutsägelser ökar närman inte kan stödja sig på traditionella sjukdomssymptom. "A sex offender program may not be an effective method of drastically reducing recidivismrates and — to the extent that it reduces the extent of 'preventive confinement' that would otherwise be imposed — may actually increase the recidivism ofthe participants."
    I Pennsylvania skärpte man straff för våldtäkt och försök därtill sedan en åldrig kvinna avlidit till följd av skadorna efter en gruppvåldtäkt. Schwartz (1968) undersökte effekten härav: varken minskning av våldtäktsfrekvensen eller påverkan på domstolarnas straffmätning!
    Weddington (1975-87) och LeGrand (1977) anser att våldtäktslagstiftningen präglas av manliga intressen. Få våldtäktsmisstänkta döms. Man befarar falska anklagelser mot oskyldiga män och kräver rentav psykiatriska undersökningar av offren, vilket ytterligare ökar deras lidande.
    Enligt Sasho & Serek (1975) når våldtäktsfrekvensen "dramatiska proportioner" i USA, fastän endast 14 % av de anmälda fallen leder till dom, delvis beroende på defekter i rättssystemet, där offrets uppgifter betraktas misstänksamt. Medvetenhet härom har gett upphov till yrkanden om lagreformer, vilket kommit till stånd på några håll, bl. a. i Ohio.
    Brownmiller (1975) ser en äldre tids ofta mycket hårda straff mot våldtäktsmän som uttryck för att kvinnan betraktades som makens eller den blivande makens egendom, vilken skulle skyddas. På sina håll hade jordägaren rätt till de underlydandes hustrur första natten.
    Enligt Klemmack & Klemmack (1976) är kvinnor som är toleranta mot sex utanför äktenskapet benägna att se våldtäkt som samlag utan samtycke, medan kvinnor med mera traditionella attityder har större tendens att betona tvång. En social definition av våldtäkt skulle knappast få gehör i domstol.
    Chappell (1976 b) framhåller kvinnorörelsens betydelse för synen på våldtäktsbrott. Våldtäkterna ökar. Arbete för förändring pågår, men även om lagarna och polisens arbetsformer ändras behövs en attitydbearbetning. Det

 

404 Eva Johansonkan vara svårt att övertyga en jury om att en kvinna våldtagits.
    Harris (1976) diskuterar amerikansk våldtäktslagstiftning ur historisk, kulturell och social synvinkel. Avgörande är att övergreppet sker med våld och mot kvinnans vilja men i allmänhet endast om hon inte är hustru till gärningsmannen. Först om gränsen sätts vid icke medgivande kommer man ifrån definitionssvårigheter, som också medför krav på inskränkningar i kvinnans frihet.
    Det är enligt Cann et al (1981) ingen tillfällighet att utvecklingen avrörelser för kvinnors rätt också medfört ökat intresse för våldtäktsproblemen,eftersom de flesta legala definitioner av våldtäkt förutsätter manlig gärningsman och kvinnligt offer. I många stater kan en make inte dömas för att havåldtagit sin hustru.
    Schiff (1982) ger en översikt av synen på våldtäkt från den tid då kvinnan helt var mannens egendom och våldtäktsstraffen präglades härav fram till idag. Så småningom, framför allt under 1970-talet, har amerikanska stater börjat få bestämmelser om våldtäkt inom äktenskap. Svårigheter i tillämpningen föreligger emellertid: kvinnan kan skrämmas, hon kan komma att leva under ständigt hot, domstolarna kan föredra att fria framför att döma en man till 30 års fängelse eller mer. En hämndlysten hustru kan också göra falsk anmälan. Förf. nämner, att israelisk lag likställer våldtäkt i äktenskap med annan våldtäkt, men den svenska lagen nämns inte.
    Enligt Finkelhor & Yllo (1983) har kvinnor som våldtagits inom äktenskapet föga stöd hos samhället; i 36 stater kan åtal mot make inte ske, i 13 är åtal inte heller möjligt mot sammanlevande man.
    Bienen (1983) sammanfattar senare års lagstiftningsarbete i USA: mellan 1975 och 1980 har nästan varje stat genomfört någon reform. Viktigast är förändringar som minskat eller eliminerat möjligheten att fästa avseende vid offrets tidigare sexuella beteende, minskat kraven på aktivt motstånd från offrets sida och därigenom gjort våldtäkt mera likt vanliga brott, en tendens att göra bestämmelser könsneutrala, tanken att erkänna våldtäkt som möjligt inom äktenskapet, ändringar i åldersbestämmelserna, så att nu endast handlingar kriminaliseras, där tvång utövats eller offrets beroendeställning missbrukats, en genomgående lindring av de hårdaste straffen (därtill kommer ändringar av incestbestämmelser och avkriminalisering av frivillig homosexualitet mellan vuxna). Praktiskt har reformerna hittills knappast trängt igenom. De har emellertid en pedagogisk funktion: debatt pågår, och en omsvängning är på väg mot en större sympati för vad de nya lagarna står för.

 

Storbritannien och andra engelskspråkiga länder
I Radzinowiczs (1957) mycket omsorgsfulla och utförliga engelska arbete om sexualbrott finns ingenstans våldtäkt behandlad separat. Om engelska straffsatser vid den tiden får man veta följande. Våldtäkt: livstid, försök till våldtäkt: 7 år, könsligt umgänge med flickor under 13 år: livstid, med flickor mellan 13 och 16 år: 2 år, med utvecklingsstörd: 2 år (maximitider). Allen (1962) definierar våldtäkt som samlag med kvinna genom våld eller bedrägliga uppgifter. Avgörande är uteblivet medgivande. Förf. tycks inte kunna tänka sig våldtäkt inom äktenskapet, men tiden har gått och åsikterna förändrats (kanske också straffsatserna). Nu pågår också i Storbritannien utredningsarbete om möjlighet att erkänna våldtäkt inom äktenskapet (Williams 1984). Enligt skotsk lag har det redan 1983 visat sig möjligt; att domstolarna i

 

Våldtäktsbrottslighet 405England under nu gällande bestämmelser är benägna att anse våldtäkt inom äktenskap omöjligt är förståeligt, men tiden för ändring kommer enligt förf.
    Hegeman & Meilke (1980) redogör för kanadensisk lag: Våldtäkt föreligger när en man har sexuellt umgänge med en kvinna, som ej är hans hustru, utan hennes medgivande eller, om hennes medgivande erhållits, under hot om våld eller genom falska förespeglingar att han skulle vara maken eller genom falska uppgifter om handlingens innebörd. Våldtäkt ses i allt större utsträckning som en aggressiv snarare än en sexuell handling, varför man inte längre behöver beakta offrets tidigare sexuella kontakter och hennes relationer till gärningsmannen.
    Enligt Cordner et al (1979) är i Victoria, Australien, våldtäkt könsligt umgänge (carnal knowledge) utan medgivande med en kvinna, som inte är gärningsmannens hustru. I realiteten krävs åtminstone någon penetration. Maximistraffet är 20 år.

 

Europeiska kontinenten
Schulz (1958) ger en omfattande översikt över gammal tysk rätt rörande våldtäkt. Då var straffet maximalt 15 års tukthus, vilket dock sällan utmättes. Man väntade en reform. Enligt Schapira (1977) styrs de tyska våldtäktsbestämmelserna inte enbart av omsorg om kvinnans självbestämmande; bara övergrepp utom äktenskapet är straffbart, och för våldtäkt straffas framförallt när gärningen gör intrång på kvinnans förmåga att bli en anständig hustru och mor till legitima barn. På många håll är också vedertaget att visst våld är tillåtet i det sexuella umgänget och vidare att ett nej inte behöver tas på allvar. Teufert (1980) ger i ett oerhört grundligt översiktsarbete om våldtäktsbrottslighet bl. a. uppgifter om nu gällande tysk rätt på området: 1969 kunde också män bli föremål för otuktiga handlingar, men endast kvinnor för våldtäkt. Äkta män kan straffas men inte för våldtäkt. Kvinnor kan dömas som medgärningsmän vilket dock sällan sker. De senaste ändringarna är från 1973.
    Leyrie (1977) anger inte hur våldtäkt normalt straffas i Frankrike men definierar den som ett brutalt och imperativt manligt krav på en kvinna som inte tillåts fritt disponera sin person. Enligt en sedan 1980 gällande fransk strafflagsformulering utgör varje form av sexuell penetration genom våld, tvång eller överraskning våldtäkt. Andringen är en följd av kvinnorörelsens aktioner (Benoit & Bardet-Giradon, 1983).
    I Bulgarien föreligger våldtäkt om offret p. g. a. hot eller våld berövats möjlighet att försvara sig eller genom förförelse försatts i vanmakt (Bajćev, 1972). Försvårande är bl. a. om offret är under 14 år och gärningsmännen flera. I Polen är straffet för våldtäkt 3—15 års fängelse (Leszczyński, 1973).Vikten av att så långa straff förenas med rehabiliterande åtgärder och medicinsk behandling framhålles.

 

Nordiska länder
Enligt finsk lag är våldtäktsbestämmelserna inte könsneutrala och gäller icke inom äktenskap. Straffet för våldtäkt är fängelse högst 10 år. Om omständigheterna är mildrande med hänsyn till förhållandet mellan gärningsmannen och kvinnan, eller på annat sätt, kan straffet lindras. Avgörande är våld och hot eller kvinnans försättande i vanmakt. Den danska lagen förefaller vara könsneutral, och avser samlag med våld eller hot om våld eller försättande i

 

406 EvaJohansonvanmakt. Av bestämmelsen synes framgå att också våldtäkt inom äktenskap är straffbart. Maximistrafftiden är 6 år, i svåra fall 10. Den norska sedlighetslagstiftningen är könsneutral och ingen skillnad görs mellan våldtäkt inom och utom äktenskap (Røstad, 1984). Straffet är 1 — 10 års fängelse. Weis Bentzon (1977) har undersökt hur man dömer våldtäktsfall på Grönland. Där finns kvar rester av uppfattningen att mannen äger kvinnan. Domstolarna, som huvudsakligen består av lekmän, ser mycket milt på våldtäkt och tar nästan bara individualpreventiva hänsyn, även om en tendens till utveckling mot danskt synsätt kan skönjas.
    I SOU 1976: 9 framlades den s. k. sexualbrottsutredningens förslag om förändrad lagstiftning i Sverige. Beträffande våldtäktsbrottet föreslogs i huvudsak en uppdelning i tre svårhetsgrader: 1) våldtäkt avseende de svåraste fallen, då gärningsmannen visat synnerlig hänsynslöshet och råhet (2— 10 års fängelse), 2) "normalbeteckningen" sexuellt tvång (6 mån —4 års fängelse, i lindriga fall böter), 3) sexuellt utnyttjande (fängelse högst 2 år). Frihetskränkande otukt kunde innefatta också homosexuella övergrepp och övergrepp av kvinna mot man. Åtal skulle kunna väckas endast om målsäganden anmälde brottet inom 6 månader. Våldtäkt och våldförande hade dittills bedömts allvarligt av domstolarna. Under åren 1965 — 71 dömdes 65 % av gärningsmännen till frihetsberövande påföljd, 17 % till icke frihetsberövande påföljd och 11 % till psykiatrisk vård. Vad som blev av resterande 7 % framgår icke. Våldtäkt ansågs böra bedömas allvarligt även i fortsättningen men en viss mildring ansågs motiverad och hänsyn borde tas till kvinnans beteende i situationen (för internationell publik har förslagen korrekt presenterats av Engström, 1977). — Utredningens förslag väckte våldsam kritik hos allmänheten och i remissinstanserna, och en ny utredning, sexualbrottskommittén, tillsattes nästan omedelbart. Den avgav sitt betänkande 1982 (SOU 1982: 61).Avgörande för rubriceringen skulle vara offrets nej. Viktigt var förekomst avvåld eller hot, som bibringat offret uppfattningen att hon befann sig i trängande fara eller att offret försatts i vanmakt eller liknande. Offrets kön saknade betydelse. Straffet föreslogs bli 1 —6 års fängelse. För grov våldtäkt (2—10 års fängelse) skulle dock kunna dömas, om våldet varit livsfarligt eller medfört allvarlig skada, eller om offret var ett barn. Möjlighet att i lindrigare fall döma för våldförande föreslogs avskaffat. Om någon genom tvång (utpressning eller dylikt) förmått någon till sexuellt umgänge skulle dömas för sexuellt tvång till fängelse i högst 4 år. Åtal skulle ej bero av offrets angivelse, ej heller skulle gälla preskriptionstid. I en bilaga redovisas senare års domar i våldtäktsfall: i ungefär hälften av fängelsedomarna löd straffet på mellan 2 år och 2 år och 6 månader, alltså långt under maximum. — Efter remissbehandling har en lagom sexualbrott trätt i kraft i Sverige den 1 juli 1984. Den presenteras för nordisk publik av Meyerson (1984). Våldtäkt i äktenskapet har varit straffbart i Sverige sedan brottsbalkens ikraftträdande 1965. Däremot är lagen först nu könsneutral. För rubricering som våldtäkt räcker med handling som är jämförlig med samlag. Straffet för våldtäkt är 2 — 6 års fängelse, vid grovt brott 4— 10 år. Om våld eller hot eller omständigheter i övrigt anses mindre grova kan ådömas fängelse högst 4 år. Opinionen vände sig mot att man tidigare velat kodifiera en praxis att i viss utsträckning anse kvinnan medansvarig. Avgörande är nu att mannen inte respekterar kvinnans nej utan med fysiskt eller psykiskt tvång bryter ned hennes motstånd; om parterna är gifta eller har en sexuell relation spelar härvid ingen roll.

 

Våldtäktsbrottslighet 407Slutsatser
Det framgår av genomgången att våldtäktslagstiftning i hög grad påverkas av samhällets kvinnosyn. Åtminstone vad gäller länder varifrån gått att få framnågorlunda riklig dokumentation kan slutsatsen dras, att kvinnosynen ändrats under tidens lopp och därmed också våldtäktslagstiftningen. Från att den närmast avsågs utgöra ett skydd för kvinnan i hennes egenskap av mannens (faderns) egendom har hon nu kommit tillmätas ett egenvärde, och man har i större eller mindre utsträckning kommit att låta kvinnans samtycke vara avgörande för hur en gärning skall rubriceras. Kvinnorörelsen har härvid haft ett avgörande inflytande. Man börjar också alltmer göra lagbestämmelserna könsneutrala. På flera håll (men inte i Tyskland och Finland) har våldtäkt blivit straffbart också inom äktenskapet; på andra håll pågår arbete för reform i den riktningen. Det framgår att den förändrade kvinnosynen, sådan den återspeglas i lagstiftningen, inte alltid medför förändringar i praxis (i varje fall omedelbara) och det framhålls från flera håll att det behövs attitydförändringar gentemot offren.

 

(2) Sociala och sociologiska aspekter på våldtäktsbrottslighet
Det har redan antytts att man, om man som kliniker arbetar med bedömning av våldtäktsmän som — visserligen efter oklara kriterier — selekterats efter misstanke om psykisk sjukdom eller abnormitet (vilket är fallet i svensk rättspsykiatri), riskerar att få sitt perspektiv snedvridet och att göra allvarliga felslut om man generaliserar från sina erfarenheter. Teoretiska och sociologiska undersökningar kan bidra till att på ett rimligt sätt placera problem i sociala sammanhang, vilka lätt kan glömmas i ett individualperspektiv. Statistiska uppgifter, som hänför sig till stora, oselekterade material eller rentav till en hel nation, måste bli onyanserade och är inte till direkt hjälp vid bedömningen av ett enskilt fall. De ger ändå en uppfattning om omfattningen av problemen och om hur problem relaterar till varandra. Detta kan verksamt bidra till att ge proportioner i ett perspektiv. Empiriska sociologiska undersökningar är viktiga, därför att de åtminstone i vissa avseenden kan ge uppgifter om vad som med viss angiven sannolikhet "normalt" kan vara att vänta också på individuella plan.
    Deming & Eppy (1981) sammanfattar i ett mycket väldokumenterat arbete sociologiska teorier och resultat beträffande våldtäkt, ett stort socialt problem enligt feministerna. Våldtäkt är vanligt i kulturer där kontakten mellan könen är konfliktbetonad; konfliktteoretiker ser där ett samband med sexualrollssocialisationen. I det kapitalistiska samhället betraktas kvinnan som egendom. Våldtäktsfrekvensen kan tänkas bli influerad av möjligheten att legitimt få sexuellt utlopp, men undersökningar från olika håll i världen ger inga entydiga svar. Att hårdare straff skulle minska frekvensen motsägs av undersökningar, men man vet för den skull inte om lindrigare straff (som förordats av en del feministorganisationer) skulle göra det. Variationer i rapporteringspraxis torde delvis förklara variationer i rapporterade frekvenser: brist på jämförande undersökningar påtalas. De teorier som framlagts har alla svagheter. I den forskning som rör gärningsmän saknas i stor utsträckning testbara hypoteser. Våldtäkt är svårt att studera, eftersom företeelsen är sällsynt och berör ett känsligt område.
    I Amerika uppges våldtäkterna öka. Enligt Gibson et al. (1980) har detta

 

408 Eva Johansonförhållande jämte den politiska vikt som feminister och andra grupper lagt vid problemet lett till att sociologer börjat söka efter bättre förklaringar än dem som hittills levererats av psykiatrer och psykologer. Förf:a har testat en situationell teori utifrån data beträffande 344 våldtäktsfall från 10-årsperioden 1966—1975 i en kanadensisk stad. 63 anmälningar bedömdes som ogrundade, 217 rörde fullbordade våldtäkter, 64 försök. Sådant som dygnsvariationer, typ av kontakt mellan parterna, plats för övergreppen, risker för olika slags offer (ensamboende kvinnor t. ex.) har undersökts; endast 7 % av gärningsmännen förklarade att de varit druckna, drogpåverkade eller sjuka på sådant sätt att de inte kunnat kontrollera sitt beteende.
    Enligt La Free (1982) har sedan slutet av 1950-talet våldtäkter med svart gärningsman och vitt offer ökat i förhållande till sådana med vit gärningsman och svart offer. Förf. testade på 473 våldtäktsfall från National Crime Panel 1973—1977 två förklaringsmodeller, en normativ modell (ökningen resultat av ökad kontakt mellan raserna) och en konfliktmodell (ökningen resultat av ökad politisering hos de svarta). Resultaten stödde inte den normativa modellen och bara delvis konfiktmodellen. Det anses osannolikt att förklaringen skulle vara att svarta kvinnor kan vara mera obenägna att göra anmälan än vita.
    Sanday (1982) har jämfört våldtäktsbenägenhet i olika kulturer. Den är hög när våldsbenägenheten överlag är hög (inkluderande krig) och män dominerar över kvinnor, låg när kvinnorna respekteras som komplement till männen. Färäldra-barnrelationer syntes sakna betydelse.
    Enligt Kutschinsky (1970) minskade antalet sexualbrott mot kvinnor kraftigt i Danmark mellan åren 1959 och 1969, dock ej våldtäkt och försök därtill (som dock utgjorde en minoritet av all sexualkriminalitet). Av intervjuade, slumpvis utvalda kvinnor i Köpenhamn, uppgav 1 % att de blivit utsatta för våldtäkt. Hälften hade rapporterat till polisen. Förf. ställde också frågor om bedömning av vissa föreslagna handlingar. En mycket hög andel (92, 93 %) ansåg otukt med barn vara brottsligt, men endast 17 % av männen och 9 % av kvinnorna bedömde våldtäkt efter petting så (om annan våldtäkt frågades inte). Skattningen av andra sexualbrott ligger däremellan. Kvinnorna tenderar bedöma mindre strängt än männen. Genomgående ansåg de tillfrågade att de skulle anmäla i mindre utsträckning vid tiden för undersökningen än tio år tidigare, fastän minskningen varierar för olika brott.
    Lewin (1983) har 1978 studerat attityder beträffande sexualbrott mot ungdomar i en större svensk stad (Uppsala) med hjälp av Kutschinsky's frågeformulär. Ungdomarna utgjordes dels av 181 slumpvis utvalda elever i lägsta gymnasieklassen, varav 93 flickor, dels av 200 konsekutiva patienter, varav 198 flickor, vid en gyneologisk skolpoliklinik. Endast en mindre del av föreslagna gärningar betraktades som kriminella, fast de i allmänhet är kriminaliserade enligt svensk lag. Bara två gärningar bedömdes som kriminella av hälften eller mer av de tillfrågade: pedofili och våldtäkt efter petting. Jämfört med danska ungdomar i slutet av 60-talet var de svenska ännu mindre benägna att bedöma handlingar som kriminella; undantag är just våldtäkt efter petting.
    Weis (1982) redovisar resultat av (1) intervjuer om inställning till våldtäkt i ett representativt befolkningsurval i Saarland, Västtyskland, (2) telefonintervjuer med offer som själva ringt upp, sedan möjlighet erbjudits dem, (3) genomgång av samtliga rättegångsakter rörande våldtäktsbrott under en

 

Våldtäktsbrottslighet 409tidsperiod. Det fanns tendenser att göra offret medskyldigt och finna ursäkter för gärningsmännen, så snart det inte rört sig om sådana överfallsvåldtäkter, där offret värjt sig kraftigt. Tendenserna var mera utpräglade ju mera konservativa de tillfrågade var i sin allmänna inställning. De som själva ringde upp i egenskap av offer gav en helt annan bild.
    Sverige har enligt Geis & Geis (1979) rykte att vara liberalt i sexuellt avseende. Förf:a har från föreställningen att detta skulle minska våldtäktsfrekvensen studerat polisanmälda våldtäkter i Stockholm. De fann dock inga väsentliga skillnader gentemot USA. Resultatet antas kunna vara en funktion av skillnader i sexuellt beteende. Man behöver förfinade undersökningar istället för dagens grova mått för att kunna dra säkra slutsatser.
    Rabkin (1979) redovisar USA-data från 1977: 63 000 våldtäkter polisanmäldes. Anmälningar gjordes dubbelt så ofta i de stora städerna som på landsbygden; i New York City allra oftast i områden med en hög andel svarta, ungdomar mellan 14 och 21, arbetslös ungdom och familjer med låg inkomst. Av 100 anmälda fall arresteras gärningsmän i 51 fall. Endast 16 döms! I vissa stater är straffen så hårda att man undviker att döma, vilket föranlett feministerna att kräva mildare straff!
    Amir (1977) har undersökt under 1958 och 1960 polisanmälda våldtäkter i Philadelphia. Materialet rörde 676 offer och 1 292 gärningsmän; 23 % av fallen förblev ouppklarade. Mer än 2/3 av våldtäkterna bedömdes som planerade. De skedde framför allt i veckosluten och under dygnets mörka timmar, oftast mellan åtminstone ytligt bekanta personer boende i samma område. Gärningsman och offer var endast undantagsvis av olika ras. Gärningsmännen var unga ofta mycket unga personer med låg social status. Det utövade våldet var mestadels ringa eller måttligt.
    Cordner et al (1979) undersökte 103 polisrapporter rörande våldtäkter januari— oktober 1976 och fängelsehandlingar rörande 66 dömda, alla från Victoria, Australien. De har delvis jämfört med resultaten i en äldre undersökning och finner en del skillnader över tid. Antalet anmälningar har ökat kraftigt. Andelen överfallsvåldtäkter och gruppvåldtäkter likaså.
    Schulz (1958) redogör för våldtäktskriminalitetens utveckling i Tyskland från ungefär sekelskiftet. Under 1 :a världskriget var frekvensen låg men ökade därefter något. Åren närmast efter sammanbrottet 1945 torde den ha varit högre än någonsin, sammanhängande framför allt med det stora antal utländska medborgare som då uppehöll sig i landet. Statistik saknas dock. Enligt Brauneck (1970) rörde 10 484 domar i Förbundsrepubliken Tyskland år 1966 sexualbrott. 14 % var våldsamma brott. Andelen har ökat sedan 1951 (dock ej sista året), framför allt bland unga gärningsmän. Utvecklingen följer i stort utvecklingen av rån.
    Göppinger (1980) redovisar statistik beträffande sexualkriminalitetens utveckling i Västtyskland. Andelen sexualbrott i totalkriminaliteten är låg. Efter en ökning fram till början av 60-talet har en successiv minskning skett, vilken utveckling dock ej är lika entydig beträffande våldtäktsbrotten. Våldtäktsmännen är genomgående unga, medan andra sexualbrottslingar visar större spridning i ålder.
    Teufert (1980) framhåller att våldtäktskriminaliteten i Tyskland efter 1967 förhållit sig annorlunda än annan sexualkriminalitet. Den har ökat något medan den övriga minskat. Detta kan ha många orsaker, exempelvis ändrad benägenhet att anmäla. I rena nödtider minskar detta slags kriminalitet

 

410 EvaJohansoneftersom man då har annat att tänka på.
    Enligt Kröhn & Wille (1984) har i Förbundsrepubliken Tyskland under de sista 20 åren våldtäkterna, d. v. s. utomäktenskapliga påtvingade samlag, ökat med ca 1 % per år, medan ökningen är större fastän inte dramatisk för sexuella attacker utan avsett samlag. Under de senaste tio åren har det årliga antalet rapporterade fall uppgått till 6 000 — 7 000 våldtäkter och 3 500 sexuella attacker. Detta trots en ökad uppmärksamhet hos allmänheten för detta slags kriminalitet.
    Røstad (1984) konstaterar att vissa sedlighetsbrott i Norge har minskat, medan våldtäktsbrottsligheten har ökat. Detta ser han som uttryck för minskad resp. ökad anmälningsbenägenhet snarare än för reella förändringar. Han har närmare studerat norska våldtäktsdomar från 1982 och 1983 (46 resp. 41). I 13 fall var offren fler än ett, i 8 var det fråga om fler än en gärningsman. Endast 26 gärningsmän hade icke tidigare dömts men en del av dem hade ådragit sig annan straffrättslig reaktion. 11 hade tidigare dömts för våldtäkt. Cirka en fjärdedel var under 20 år medan 3 var 50 år eller däröver. En betydande andel uppges ha varit alkoholpåverkade och/eller narkotikapåverkade. Hur stor andel anges dock inte. Alla utom en fick fängelsestraff, 15 i kombination med "sikring". Förf. ifrågasätter om inte en del särskilt farliga borde få en särreaktion: förvaring.
    I Finland har antalet polisanmälda våldtäkter ökat sedan 1950-talet (Virkkunen et al, 1973). Förf:a har undersökt de 284 våldtäktsfall från Helsingforstrakten som bedömdes rättsmedicinskt åren 1966 — 70. I 27 % av fallen var offer och gärningsman okända för varandra. I drygt 40 % av fallen förekom fler än en gärningsman.
    Sveri (1976) har på uppdrag av en statlig utredning analyserat de 132 fall av våldtäkt/våldförande, som polisanmäldes i Stockholm 1970. 22 avskrevs därför att brott ej kunde styrkas. Av de 35 fall som representerade en överfallssituation ledde endast 4 till dom. 29 förblev ouppklarade. Offrens skador var mestadels små. Våldtäkerna blev mestadels inte fullbordade. Fullbordad våldtäkt var vanligare, när parterna kände varandra, och då blev också de fysiska skadorna större. Även i de fallen ledde få till dom.
    Enligt Persson (1981) anmäldes i Sverige mellan 1965 och 1974 årligen omkring 600 våldtäktsbrott. Därefter har det fram till 1980 skett en ökning till cirka 800 fall per år. Förf. har inom ramen för sexualbrottskommitténs arbete utredning kartlagt polisanmäld våldtäktsbrottslighet i Stockholm: knappt 1 000 brott med drygt 1 100 gärningsmän och knappt 900 offer. 70 % var rena våldtäktsbrott medan övriga gällde otukt, ofredande, misshandel eller en händelse som ej var brott. Gärningarna var koncentrerade till sommar, veckoslut, kväll och natt, och de skedde mestadels i någon av parternas hem. Fullbordat samlag förelåg i ca 50 % av fallen. 30 % var överfallsvåldtäkter. I 15 % hade parterna haft eller hade en pågående sexuell relation med varandra.
    Chappell (1976 a) betonar i ett väldokumenterat kritiskt diskussionsinlägg svårigheterna att jämföra uppgifter från olika håll i världen, beroende på variationer i definitioner av det beteende som studeras. Det gäller även inom USA. Man måste försöka förstå anledningen till variationer i registrerade frekvenser, t. ex. i Los Angeles och Boston, och man behöver få del avantropologers insikter. G. Geis (1977) framhåller vikten av cross-kulturella undersökningar.

 

Våldtäktsbrottslighet 411Slutsatser
Ett studium av den litteratur som kort refererats i det föregående visar mera på de svårigheter som föreligger att dra slutsatser än på något som liknar etablerad och/eller generaliserbar kunskap. Kriterier och definitioner varierar, i den mån de alls angetts, ofta så att resultaten knappast går att jämföra.Det är t. ex. alldeles uppenbart (men förefaller knappast undersökt), att man inte kan vänta samma undersökningsresultat om man utgår från polisanmälda våldtäktsfall som när man utgår från fall där det föreligger en dom avseende våldtäktskriminalitet, och vidare att detta gäller oavsett vilket land uppgifterna kommer ifrån. Däremot är forskarna klara över att undersökningsresultat kan variera med exempelvis sådant som anmälningsbenägenhet. Man har dock knappast kommit längre än så. Det krävs också ett mycket omsorgsfullt kartläggningsarbete för att få fram en antydan om vad anmälningsbenägenheten styrs av.
    I den mån empiriska undersökningar gjorts rör de storstadsmaterial. Det må vara begripligt utifrån den enskilda forskarens synpunkt men begränsar möjligheten att generalisera resultaten. Mycket mödosamt arbete återstår sålunda innan undersökningsresultat på det sociala-sociologiska området blir ens hjälpligt jämförbara och därmed — med detta slags metodik — kunskapen kan öka väsentligt.
    Viktiga och värda eftertanke är de tyska och nordiska undersökningsresultat som visar att den kända våldtäktskriminaliteten utvecklas annorlunda än annan känd sexualkriminalitet. Resultaten återkommer i olika rapporter på sätt som gör det rimligt anta att de återspeglar faktiska förhållanden. Att inte heller dessa resultat är oberoende av sådant som anmälningsbenägenhet är emellertid väsentligt att hålla i minnet.

 

(3) Mörktal
I alla undersökningar om brottslighet där man utgår från officiellt registrerade gärningar/gärningsmän får man räkna med felkällor som är svåra eller omöjliga att värdera och som kan påverka undersökningsresultaten på sätt som inte heller låter sig kontrolleras annat än möjligen genom omsorgsfull analys av undersökningsresultat erhållna med olika metoder på olika håll i världen. Alla brott anmäls inte, alla anmälda brott klaras inte upp, en del anmälda brott är inte brott, en del gärningsmän frikänns i brist på bevis, andra blir misstänkta och rentav dömda fast de är oskyldiga, brottsrubriceringar ändras under den rättsliga handläggningen på olika nivåer. Gibson etal, 1980, diskuterar en del av de svårigheter som dessa förhållanden medför för våldtäktsforskningen.
    Frånsett Karpman (1954) — som hävdar att våldtäkt skulle vara mindre vanligt än som antas, och som hävdar den gamla tesen att en ensam man inte klarar att våldta en frisk kvinna — är alla undersökare som på senare år vidrört problemet våldtäktsbrottslighet överens om att den är underrapporterad.
    Så är förhållandet med Schulz (1958), enligt vilken dock överfallsvåldtäkter skulle ge kvinnan minst anledning till tvekan att anmäla. Rasch (1968) menar att underrapportering skulle vara särskilt markant vid gruppvåldtäkter. Groth (1978) antar att den är speciellt markant om offren är gamla, då i själva verket risken för allvarlig skada ökar. Brauneck (1970) betonar skamkänsla hos kvinnor som hinder mot anmälan. Hon menar att falska angivelser kan

 

412 EvaJohansonförekomma, t. ex. för att förklara oönskad graviditet, Le Grand (1971) anser sådana fall sällsynta.
    Enligt Schapira (1977) torde både mörkfältet och den rättsliga handläggningen filtrera bort mera av våldtäktshandlingar än av andra brott. Det som av kvinnan upplevs som våldtäkt stämmer kanske inte alltid med lagens definition. Detta har historisk bakgrund. Kvinnan som en del av mannens försörjningsintresse, mannens möjlighet att tillfredsställa sig sexuellt utan hänsyn till henne, föreställningar om kvinnan som sexualobjekt, och mannens utnyttjande av henne för att nå maktpositioner. Den skräck för våldtäktkvinnan uppfostras till bidrar också till kontrollen av henne.
    Butzmühlen (1978) betonar utan eget empiriskt material överfallsvåldtäkternas relativa sällsynthet. Den typiska våldtäkten sker i situationer där det normalt kan bli fråga om en överenskommelse. Sådana våldtäkter återspeglas inte i den officiella statistiken. Rabkin (1979) antar på basis av intervjuer att 40 — 50 % av våldtäkterna inte rapporteras.
    Knutson (1984) visar att antalet anmälningar i Sverige om våldtäkt och våldförande ökat med cirka 40% mellan 1970 och 1980 (från 692 till 885). Mörktalet bedöms variera men antas vara litet vid överfallsvåldtäkter och mycket stort vid våldtäkter där gärningsmannen är offrets sexuella partner. Persson (1981) tillskriver ökningen av anmälda våldtäktsbrott i Sverige framför allt en ökad anmälningsbenägenhet men framhåller, att den faktiska brottsligheten är väsentligt högre. Han skattar det verkliga antalet våldtäkter till ca 10 000/år; majoriteten sker inom de nära relationerna, medan mörktalet torde vara litet vid överfallsvåldtäkter.

 

Slutsatser
Alla tycks vara överens om att mörktalet för våldtäktsbrottslighet är stort och det finns rimliga antaganden om var det är störst respektive förhållandevis lågt. Däremot är det svårt att få fram uppgifter om hur vanliga våldtäkter i själva verket är i vår kulturkrets. Ett sådant arbete skulle vara mycket mödosamt, och man skulle nödgas begränsa sig till uppgifter från offer. Vill man veta något närmare om gärningsmän torde man förbli hänvisad till att utgå från sådana som är kända, med de begränsade generaliseringsmöjligheter det ger. Resultaten måste bli olika om man utgår från polisanmälda eller dömda gärningsmän. I båda fallen kan resultaten komma att ändras om anmälnings- och/eller utredningspraxis ändras. I hur hög grad och på vad sätt kan man endast spekulera om. Förr eller senare får man avgränsningsproblem hur man än väljer och definierar. Det är emellertid viktigt att vara medveten om osäkerhetsfaktorerna både när man räknar fram sina resultat och när man drar slutsatser av dem. Kanske kan man så småningom nå säkrare kunskap om man tar för vana att klart ange hur man definierar och vad. Kanske kan man redan nu anta att det skulle gå att fa fram någorlunda tillförlitliga uppgifter om sådana som begår överfallsvåldtäkter, i synnerhet av seriekaraktär. Detta vore praktiskt inte oviktigt, även om det är fråga om sällsynta företeelser.

 

(4) Gärningsmän
Eftersom den empiriska delen av arbetet handlar om psykiatriskt bedömda våldtäktsmän blev det naturligt att litteratursökningen i huvudsak skulle avse litteratur om gärningsmän, statistiska uppgifter om dem samt framför allt

 

Våldtäktsbrottslighet 413uppgifter om deras person och om psykologiska och psykiatriska bedömningar d. v. s. uppgifter som kunde vara av värde för förståelsen och tolkningen av deras gärningar. Det är dock helt klart att sådana uppgifter måste relatera till fall som undersökts med vad det innebär av selektionsproblem. Intresset för dessa uppgifter har ökat under senare år. I äldre arbeten är uppgifter om våldtäktsmän sällsynta.
    I Karpmans (1954) stora arbete om "The sexual offender and his offences" upptar sålunda uppgifter om våldtäkt och våldtäktsmän mycket litet utrymme. Emellertid framhålles att våldtäkt tycks motiveras av behov att dominera och förnedra objektet och tillfredsställa fientliga impulser mot henne. Den kan vara ett uttryck för incestönskningar. Förf. bedömer våldtäkt som en kulturell parafili och betraktar alla våldtäktsfall som abnorma.
    Allen (1962), som framhåller bristen på empiriskt underlag, gör inget försök att beskriva våldtäktsmän på annat sätt än andra sexualbrottslingar. Han indelar dessa, som även tidigare författare hade gjort, i fyra grupper: 1. normala, välanpassade män, som beter sig abnormt under inflytande av alkohol, 2. sexuellt men inte psykiatriskt avvikande män, 3. såväl sexuellt som psykiskt avvikande män och 4. sexuellt icke avvikande men psykiskt avvikande män. De flesta psykiatrer betraktar våldtäktsmän som psykiskt avvikande.
    Guttmacher & Weihofen (1952) betonar både sexuella och aggressiva komponenter hos våldtäktsmän såsom latent homosexualitet och sadism (en del av de gärningsmännen har ett intensivt hat mot kvinnor). Bland gärningsmännen finns dock också antisociala personer som är ute efter att bestjäla. Förf:a uttrycker sig optimistiskt om en förebyggande verkan genom en realistisk sexualundervisning. En sådan skulle enligt förf:a bedrivas i Sverige alltsedan 1935.
    Schulz (1958) framhåller vikten av att vid undersökningar av våldtäktsmän undersöka också deras driftsliv. Det är svårt att veta vad normala gärningsmän upplever i gärningsögonblicket och ännu svårare om de är patologiska. Förf. fäster uppmärksamheten på epileptiska och katatona omtöckningstillstånd.
    Brauneck (1970) anser, att normala män kan begå sexuella övergrepp om offret tillåtit närmanden till en viss punkt. Detta gäller framförallt om männen förtärt alkohol. Unga pojkar kan delta i gruppvåldtäkter för att hävda sin manlighet. De behöver inte vara särskilt avvikande och prognosen för dem torde vara god. Det är den också för unga gärningsmän, som är för blyga för att på vanligt sätt kunna närma sig en kvinna. Vuxna överfallsvåldtäktsmän har däremot ofta svåra personlighetsstörningar.
    Witter (1972) ser knappast någon psykologisk skillnad mellan dem som har gjort sig skyldiga till frihetskränkande otukt, försök till våldtäkt och fullbordad våldtäkt. Gärningsmännen tenderar dock att vara äldre när det gäller fullbordad våldtäkt. Männen handlar i stor utsträckning under gruppinflytande, ibland påverkade av alkohol och droger. Äldre, neurotiska våldtäksmän är sällsyntare. Deras personlighetsstörning liknar den man brukar finna hos vanliga återfallskriminella men det finns fall med verklig driftsanomali.
    Enligt Gibbons (1973) är de som begår övergrepp mot mycket unga flickor (statutory rapists) oftast rätt normala, särskilt om skillnaden i ålder är liten mellan gärningsman och offer. Också de som har annan uppfattning än offret om utövat våld skulle vara relativt normala men okänsliga för offrets reak-

 

414 Eva Johansontioner. Att tvinga till fellatio och liknande betraktas som perverst. Sådant förekommer likväl mellan partners som annars inte betraktas som onormala. Det finns fall med excessivt våld som ibland slutar i homicid. De gärningsmännen har ofta abnorma erfarenheter, t. ex. av mor-son-incest.
    Schorsch & Schmidt (1975) tar i sitt översiktsarbete om sexualforskning inte speciellt upp den som rör våldtäkt. Det skall dock framhållas att förf:a kommit fram till att sadism relativt sällan leder till kriminella handlingar.
    Brownmiller (1975) ser i sådana massvåldtäkter som förekommer i krig ett uttryck för att segraren anser sig äga rätt till de besegrade. Det perspektivet bör inte glömmas i fredstid. Det gör slutsatsen rimlig att våldtäkt inte måste förutsätta svår psykopatologi hos gärningsmännen.
    G Geis (1977) betonar att feministernas framhållande av våldskomponenten kan leda till att det sexuella i våldtäktsbrotten undervärderas. Många amerikanska män tror att kvinnor måste erövras och rentav att offren skulle önska att bli våldtagna.
    Rada (1978 b) betonar, att även våldtäkt som begås efter lång sexuell abstinens, såsom i krig, involverar mycket aggressivitet och behov att förödmjuka. Våldtäkter är inte ett brott mot naturen. Mannen söker ett normalt objekt, en vuxen kvinna, för en i sig normal handling, samlag. Brottet består i att offret tvingas. Våldtäkt handlar om kontroll, makt och dominans men begås inte för att tillfredsställa sexuella behov. Våldtäktsmännen har ogynnsam bakgrund, 50 % har företett också andra sexuella avvikelser. Däremot har de inte ofta problem med att genomföra samlag. En våldtäktsman kan begå mord. I ett fåtal fall tycks våldsfantasierna progrediera. Om aggressiviteten ökar från en våldtäkt till nästa — en teori som framförts — har inte tillräckligt studerats.
    Hegeman & Meikle (1980) konstaterar efter omfattande litteraturgenomgång, att våldtäktsmännens motiv brukar klassificeras som sexuella, men avvikande eller aggressiva eller en blandning av båda i individuellt varierande proportioner. Återkommande karaktäriseras våldtäktsmän som fientliga, aggressiva, sadistiska och osäkra, men karakteristika är ofta oklart definierade. Inställningen mot kvinnor beskrivs som konservativ och rigid. Våldtäktsmannen definierar ibland sin gärning annorlunda än de som bedömer den. Det finns många uppgifter om våldtäktsmän men liten eller ingen enighet om vem våldtäktsmannen är och varför han begår sin gärning.
    Enligt Leyrie (1977) begås den klassiska våldtäkten i lantlig miljö av ofta alkoholiserade gärningsmän. Idag finns ytterligare två vanliga situationer. Det begås ofta våldtäkter i anslutning till liftning med bil och efter fester.Våldtäkter med aggressiv och farlig, ofta patologisk, gärningsman skiljer sig därifrån. I de fallen kan enligt fransk lag särbedömning bli aktuell.
    Det faktum att den franska lagen kräver att våldtäktsmän (och ibland offren) psykiatriskt undersöks medför, att man kommer att iaktta en glidande skala från klart patologiska gärningsmän (intelligensdefekta, manier, omtöckningstillstånd, alkoholpsykoser, svåra personlighetsstörningar) via fall där våldtäkten motiveras psykologiskt mot socialt betingade fall. Egentlig psykisk sjukdom är sällsynt, däremot är personlighetsstörning vanligt (Glezer, 1981).
    Weis (1982) skildrar den genomsnittlige våldtäktsmannen som till vardags tämligen normal men ofta straffad tidigare. Folk i allmänhet betraktar honom

 

Våldtäktsbrottslighet 415som patologisk och annorlunda. Så framträder han också i den akademiska litteraturen.
    Hischer (1970) redovisar inte uttryckligt hur han valt sitt material eller hur stort det är, men man kan dra slutsatsen att han psykologiskt ingående undersökt 18 våldtäktsmän i fängelse. Männen beskrivs som utvecklings- och mognadsstörda (med otillfredsställande uppväxtförhållanden), med svåra störningar i förmågan till bindning till personer av motsatt kön och med krav på omedelbar lustuppfyllelse. Intellektuellt var de genomsnittliga.
    Schorsch (1971) bygger på utlåtanden rörande 416 sexualbrottslingar, undersökta vid universitetsklinik i Hamburg 1945—1968. 56 var våldtäktsmän. Förf. utvecklar en kombinerad situations- och personlighetsteori. Varken situationer eller personligheter är gärningsspecifika men kombinationer får betydelse för den roll vederbörande kommer att spela. Probanderna bedömdes psykiatriskt-psykologiskt, inte psykodynamiskt. Den psykodynamiska modellen förenas svårligen med den juridiska! Fallen är selekterade så att avvikarna är vanligare än de skulle vara i en sociologisk undersökning, vilket förf. antar medföra att typiska fall bättre kan urskiljas. Förf. menar sig kunna urskilja tre typer av våldtäktsmän: den sociala, den hämmade och fördröjt utvecklade och den som begår gärningen p. g. a. könsspecifik misstolkning av en situation. Våldtäkt liknar ofta mera ett rån än ett sexualbrott. — Två år senare (1973) beskriver samme förf. efter faktoranalys egenskapskombinationer hos sexualbrottslingar: en ren sexuell faktor, ungefär lika vanlig hos exhibitionister, pedofila och sexuellt aggressiva; ett syndrom av social marginalitet, också ungefär lika vanligt i grupperna; en pedagogisk-estetisk kombination, framför allt hos pedofila, samt en psykologisk marginalitetsfaktor, som återkommer lika i alla grupperna.
    Heilbrun & Cross (1979) har faktoranalyserat vissa data ur rutinakter rörande svarta och vita våldtäktsmän. De fann både likheter och skillnader. De vita tycktes använda mera fysiskt våld mot bekanta, de svarta mot obekanta offer.
    Vid jämförelse av intelligensnivåer hos fångar dömda för olika typer av brott fann Vera et al (1979) lägre värden för våldtäktsmän, dock ej signifikant.
    Panton (1978) har jämfört MMPI-resultat rörande 30 män som våldtagit vuxna, 30 som våldtagit barn och 30 som dömts för otukt med barn utan våld, alla i en maximum security institution. Psykotiska fall uteslöts. De båda våldtäktsgrupperna skilde sig inte. Männen visade fientlighet, kränkthet, social alienation, självcentrering och behov av omedelbar tillfredsställelse. De föreföll mer styrda av aggressiva än av sexuella motiv. De otuktsdömda tillfredsställde sexuella behov på en omogen nivå.
    Scott (1982) har medelst testinstrument och halvstrukturerade intervjuer undersökt känslomässiga behov hos fångar som dömts för våldtäkt. och hos i väsentliga avseenden matchade fångar som dömts för andra brott. TAT, som var ett av instrumenten, differentierade inte mellan grupperna. Annars hade våldtäktsmännen ett större behov att dominera, och högre behov av omvårdnad. De var mindre villiga att ställa upp i intervjuer och om de gjorde det lämnade de färre upplysningar. Våldtäktsmannen beskrivs som en skuldplågad, socialt osäker, från andra isolerad person. Konflikten mellan hans starka behov av konformitet och av dominans leder till ett impulsivt aggressivt beteende.

 

416 Eva Johanson    Kozma & Zuckerman (1983) har med hjälp av attityd- och personlighetsskalor samt beteendebeskrivningar jämfört män dömda för våldtäkt, för mord (med manligt offer) och för förmögenhetsbrott, 40 i varje grupp, alla i fängelse. Våldtäktsmännen liknade mördarna mer än de som dömts för förmögenhetsbrott. Man fick inte hållpunkter för större kvinnofientlighet hos dem än hos andra kriminella.
    Enligt Teufert (1980) är gärningsmännen vid sexuella frihetsbrott i Tyskland i allmänhet unga (35 % i åldern 14-18 år), lågutbildade och ofta relativt lågbegåvade. Ungefär 10 % bedöms vara psykiskt störda.
    Svalastogas (1962) danska gärningsmän var mestadels unga, låg intellektuellt i underkant, hade ofta tidigare kriminell belastning och bedömdes sällan som svårt psykiskt störda. De kom ur sociala lågstatusmiljöer och var underpriviligierade i flera avseenden. Våldtäkt var vanligt framför allt på landet, där det fanns ett relativt överskott av män.
    Falconer (1975) utgår från 100 rättsmedicinskt undersökta våldtäktsoffer i Stockholm. Endast hälften av fallen gick till domstolsprövning. I övriga var gärningsmannen okänd, anmälan återtagen eller målet avskrivet. Gärningsmannen var känd i 88 fall. 48 var svenska medborgare, 36 var kriminellt belastade, 9 hade "mer eller mindre säkra symptom på sinnessjukdom", ytterligare 4 var misstänkt psykiskt sjuka. 3 var sannolikt kopplare. Av de dömda gärningsmännen dömdes 15 för våldtäkt, 4 för försök, en för våldtäkt jämte misshandel, 15 för våldförande.
    I Perssons (1981) undersökning av polisanmäld våldtäktsbrottslighet i Stockholm var gärningsmännen övervägande unga. Social status var låg, 25 % arbetslösa. Hälften hade aktuella sociala eller psykiska problem. Icke svenska medborgare var kraftigt överrepresenterade (nära 40 %); majoriteten av dessa kom dock från länder som kulturellt liknar Sverige.
    Petit & Geille (1973) utgår från 500 konsekutiva rättspsykiatriska utlåtanden från Clermont-Ferrand, Frankrike. 157 gällde sedlighetsbrottslingar, varav 23 våldtäktsmän. 55 % var i åldern 21—30 år; de var oftare än övriga ogifta och de levde oftare i lantlig miljö än i övriga grupper. Indirekt framgår att psykotiska fall var sällsynta.
    Revitch (1965) redovisar uppgifter om 43 f—r psykiatrisk bedömning remitterade gärningsmän som attackerat kvinnor, i 9 fall med kvinnans död som resultat. 12 var under 15 år (den yngste 11), vilket ses som uttryck för att domstolen remitterar framför allt unga för undersökning. Gärningarna var sällan, tvärtemot vanliga föreställningar, förenade med våldtäkt eller försök därtill. 30 var registrerade för tidigare kriminalitet, men endast 3 för sexualbrottslighet. Förf. noterar som viktiga drag fientlighet mot kvinnor, funderingar över moderns sexuella beteende, öppna eller dolda incestuösa funderingar, sexuella skuldkänslor och upplevelse av sexuell underlägsenhet. Fientligheten övervägde hos vuxna gärningsmän, sexuella funderingar hos yngre. 19 bedömdes som schizoida, 9 som manifest schizofrena, 5 som utvecklingsstörda. Förf. refererar en rad tecken på aggressivitet i gärningsmännens historia, som skulle kunna predicera svår farlighet, men han noterar att de alla är ospecifika.
    Henn et al. (1976) redovisar data beträffande 239 sexualbrottslingar, varav 67 våldtäktsmän, som i S:t Louis, Missouri, av domstol hänvisats till psykiatrisk undersökning 1952—1973. I nära hälften av fallen blev diagnosen antisocial personlighet. 9 % var schizofrena och 2,9 % schizo-affektiva. Diagnosen

 

Våldtäktsbrottslighet 417drog- eller alkoholmissbruk sattes i 4,3 % av fallen. Våldtäktsmännen var i större utsträckning än övriga belastade också med annan kriminalitet. Eftersom personer med svår psykisk störning sannolikt inte undgick undersökning skulle psykoser nästan inte spela någon roll bland dem som begår våldtäkt.
    Wille (1968) redovisar resultat av genomgång av rättspsykiatriska utlåtanden betr. sexualbrottslingar i Schleswig-Holstein. Bara 6 % av sexualbrottslingarna är våldtäktsmän, 7 % av dessa undersöks. Antalet skyldiga till våldtäkt eller försök därtill uppgick i hans material till 60. 47 % var under 20 år gamla och ytterligare 40 % under 30. Förf. urskiljer två grupper av gärningsmän, dels en relativt begåvad, starkt psykoneurotisk, dels en lågbegåvad, primitiv. Sexualiteten är sällan störd, däremot personligheten, som är självosäker och otrygg. Förf. är medveten om att hans fall selekterats ur en större grupp och att det kan ha inverkat på resultaten.
    Gibbens et al. (1977) har studerat uppgifter om våldtäktsmisstänkta i England 1961. 22% av fallen avskrevs. 30% hade begått övergrepp mot flickor under 14 år. 20% var aggressiva våldtäktsmän. De som begått övergrepp mot barn visade större spridning i ålder och bedömdes oftare än övriga vara i behov av medicinsk vård. Man vet mycket litet om risken för nya liknande brott. Våldtäktsmännen var mindre ofta än andra sexualförbrytare psykiskt störda, mindre ofta tidigare dömda för sexualbrott, däremot ofta svagt begåvade.
    Kröhn (1984) har undersökt alla fall av sexuella våldsbrott i Kiel under 1982: 154 fall med 147 gärningsmän. 4 falska angivelser förekom. Ca 25 % av gärningsmännen dömdes, vilket anses relativt högt. Ca 20 % var sexuellt oerfarna, självosäkra ungdomar, 30 % var relativt normala men alkoholpåverkade män, som saknade partner eller hade problem med partnerförhållandet, 40 % var hänsyslösa, okontrollerat aggressiva män som ofta upprepade gånger straffats för varierande slag av kriminalitet. Högst 10 % var gravt psykiskt abnorma.
    West et al. (1978) redovisar utomordentligt detaljerat data rörande 12, mestadels recidiverande, våldtäktsmän, som ingick i ett behandlingsprojekt i British Columbia. Utom att männen på ett undantag när vidgick sin skuld (vilket kan vara en funktion av selektionen) redovisas vad man brukar finna i undersökningar av våldtäktsmän, fast med större fyllighet och mera nyanser: dåliga uppväxtförhållanden, framför allt känslomässigt, dålig anpassning till motsatt kön, trots att de flesta var gifta, osäkerhet i rollen som män, passivt aggressiva personligheter, perioder av olust och otillfredsställelse i tiden före brottet. Resultaten är snarast anmärkningsvärda. Männen hade från fängelse fått söka sig till behandlingsprojekt, som under en tvåårsperiod i en maximum security institution innebar maximal påverkan framför allt i gruppsituationer med mycket höga disciplinära krav; först efter tre månaders intensiv observation bestämdes om en sökande alls skulle få fortsätta i projektet. Flertalet sökande bortföll också i förtid, men en del efter mer än ett år. En suiciderade i fängelse. West (1978) har också på annat håll summerat resultaten.
    Ressler et al. (1983) beskriver en 24-årig man, som fått 5 livstidsdomar för 5 mord med våldtäkt men senare i fängelset erkänt ytterligare 6 våldtäkter. Hans bakgrund var splittrad. Han var blandmissbrukare sedan tidig ålder, och fick sluta skolan i förtid p. g. a. skolk och inbrott. Vid 14 års ålder överlämnades han till psykiatrisk vård efter våldtäkt och inbrott. Under pågående ambulant insiktsterapi begick han ett väpnat rån men kom ej inför

 

30—36-166 Svensk Juristtidning

 

418 EvaJohansonrätta förrän ett år senare, då han första gången mördat en kvinna som han våldtagit. Fallet tas som exempel på att aggressivitet och våld successivt ökar i intensitet. Det anses anmärkningsvärt att de allvarligaste gärningarna begåtts under pågående psykoterapi utan att terapeuten anat något.
    Enligt Holmstedt (1976) undersöks i Sverige 1/5 av våldtäkts- och otuktsfallen rättpsykiatriskt. De skiljer sig från andra rättspsykiatriskt undersökta endast genom att de i större utsträckning är utvecklingsstörda. Av 185 våldtäktsdömda 1968 och 1969 undersöktes 37, varav 18 bedömdes som s. k. ej jämställda, 3 som sinnessjuka, 4 sinnesslöa och 12 jämställda. Endast en dömdes till icke frihetsberövande påföljd. Man kan inte generalisera från rättspsykiatriska fall, men de svåra fallen kommer till undersökning, och rättspsykiatriska erfarenheter har för den skull ändå betydelse. Förf. har under många års arbete i syfte att underlätta bedömningen av farlighet och recidivbenägenhet kommit fram till följande gruppering: 0 med "lagom tabu", adekvat, milt kulturneurotiskt ångestinslag, lagom hämningsinslag och adekvat integrering och legering mellan primitiva behov fram till sexuell mognad; 1 med tabuunderskott, dålig integrering, primärt bristfällig sexuell mognad; 2 med raserat tabumönster, sekundär avhämning, orsakad av hjärnskada, hjärnsjukdom, giftinverkan, åldrande, sinnesjukdom; 3 med tabuöverskott eller antitabudominans, stark ångestinmängning infantilt innebärande perversionell fastlåsning vid ritual, tvångsmässighet, besatthet, trollbundenhet ... Den sista gruppen innehåller de farligaste och mest recidivbenägna individerna. Farligast är de som robotmässigt begår våldtäkter av serietyp. Där kan offret dödas, antingen p.g. a. "överskjutande våld" eller för att gärningsmannen råkat i panik.
    Kirk (1975) har jämfört 47 svarta med lika många vita intagna i Californias maximum security institution för psykiskt störda sexualbrottslingar. De svarta hade lägre social status och var yngre än de vita men inte överrepresenterade i förhållande till sin andel av befolkningen. Det rörde sig i deras fall oftare om vaginala samlag (42,6 % gentemot 19,1 %), vilket väl får tolkas som att det här var fråga om våldtäkt (termen undviks, då den enl. förf. inte säger något om offrets ålder och kön). De svartas offer var oftare vuxna än de vitas, oftare kvinnor (fast de vitas offer. också oftast var kvinnor). Skillnaderna bedömdes snarare klass- än rasbetingade.
    Cohen et al. (1977) undersökte en grupp på 240 sexualförbrytare enligt Massachussets' lag. De var avskilda som farliga bland totalt mer än 2 000. De var svårt störda både vad beträffar social och personlig funktion. Många hade paranoida drag, men gruppen var heterogen.
    En rad ofta citerade arbeten kommer från Groth och medarbetare, vilka arbetar kliniskt vid ett amerikanskt behandlingscenter för farliga sexualförbrytare och vid ett center för våldtäktsoffer. I en monografi 1979 (på svenska 1981) redovisas data och görs ett försök till klassificering av våldtäktsmän. (Monografin bygger på tidigare uppsatser, Groth, Burgess & Holmstrom,1977, Groth & Burgess, 1977 a och b). Förf. ser våldtäktshandlingen inte primärt som uttryck för sexuella behov utan för behov att visa makt och vrede. Handlingen är i första rummet en aggressionshandling. Mer än hälften av förf:s fall styrdes av behov att visa makt. I cirka 40 % var våldtäkterna ett uttryck för vrede och 5 % var sadistiska. I dessa fall överlever inte alltid offret. Ibland har gärningsmännen behov att visa sin manlighet men de får ofta i våldtäktssituationen inte utlösning (endast 25 % komplikationsfria), trots att

 

Våldtäktsbrottslighet 419de inte har sådana problem i sin vanliga sexuella förbindelse. Våldtäktsmannen är inte sexuellt välanpassad och trygg. 10 % bedöms psykotiska vid brottet. Våldtäkt bör definieras kliniskt som en sexuell avvikelse och gärningsmannens patologi erkännas. I intet fall behövde gärningsmannen våldta för att få sexuell tillfredsställelse. 1980 redovisas uppgifter om sexuella traumata i barndomen hos 348 män som dömts för våldtäkt eller för otukt med barn. 31 % hade utsatts för något sexuellt trauma före 15 års ålder, våldtäktsmännen ofta inom den egna familjen och relativt ofta från vuxen kvinna. Den vuxne gärningsmannen upprepar delvis vad han själv utsatts för. Detta bör tas upp i rehabiliteringsarbetet. Groth & Burgess (1980) har också analyserat 22 våldtäkter med manliga offer. Offrets kön föreföll inte vara det primära och de homosexuella våldtäkterna skilde sig psykologiskt knappast från de heterosexuella. Utifrån berättelser av 115 våldtäktsoffer (från barn till vuxna) anger Holmstrom & Burgess (1980) att våldtäktsmän i allmänhet tilltvingat sig vaginalt samlag men att andra varianter förekom från fellatio och cunnilingus till att gärningsmannen urinerade på offret. På nytt betonas att det viktiga är våldet, inte sexualiteten.
    Hedlund & Lundmark (1983) har i utformningen av noggranna halvstrukturerade intervjuer utgått från Groths och medarbetares erfarenheter. De har intervjuat 60 män som dömts för våldtäkt i Sverige; 40 av dem avtjänade fängelsestraff medan några få var i frihet eller på sjukhus och 10 undergick rättspsykiatrisk undersökning. Förf:a hade stora problem att få kriminalvårdsmyndigheternas tillstånd för undersökningen. Intresset för att motivera tänkbara intervjupersoner för medverkan varierade kraftigt bland de tjänstemän som hade att utverka personernas medgivande att delta i undersökningen. Förf:a är medvetna om att detta kan ha påverkat resultaten på okänt sätt men har rimligtvis inte kunnat göra något åt det. Resultatet är ändå en ambitiös och rättfram rapport som redovisar många detaljresultat. Mer än hälften av männen bestred att de begått något sexuellt övergrepp. En ännu större andel menade att kvinnan mer eller mindre varit med på att ha sex.73 % ansåg att hon skulle ha kunnat stoppa dem. Mer än hälften hade druckit alkohol. Majoriteten befann sig i olustig sinnesstämning. I 40% förelåg en konflikt i ett förhållande till en kvinna. Endast 37 % hade upplevt sexuella lustkänslor i samband med gärningen. Männens uppväxtvillkor hade oftast varit ogynnsamma både känslomässigt och socialt. Framför allt betonas avsaknad av en positiv fadersförebild.

 

Slutsatser
En stor del av den litteratur där våldtäktsmäns personliga egenskaper avhandlas, består av satser och omdömen formulerade av personer som har erfarenhet av arbete med våldtäktsmän (och då framför allt som kliniker). Det är dock tveksamt om systematiskt undersökt material föreligger och, om detta kan antas, vissa författare alltid har klart för sig hur det material selekterats som de grundar omdömena på. Andra är väl medvetna om det, men de har ändå genomgående svårt att påstå något om hur selektionsprocessen påverkat resultaten. Härtill kommer att de, sannolikt många, gärningsmän som aldrig anmäls, är helt oåtkomliga för forskning (annat än möjligen mycket indirekt genom offerundersökningar). Det är säkert riktigt, att psykiatrer och psykologer tenderar att överdriva våldtäktsmäns patologi. Å andra sidan är det rimligt att — som en del forskare gör — anta, att de svårast störda och mest

 

420 EvaJohansonfarliga (det är inte säkert att de mest störda är de farligaste) kommer under observation. Det blir för den skull också rimligt att anta att samlad kunskap om de personerna är av praktiskt värde under förutsättning att man inte glömmer bort att panoramat kan ändras om t. ex. undersöknings- eller, ännu viktigare, anmälningspraxis ändras. Vi vet mycket lite om personer som begår våldtäkter inom ramen för en fast sexuell förbindelse. Psykologer och psykiatrer kommer av lätt insedda skäl knappast heller (annat än möjligtvis medelbart via offren) i kontakt med de förmodat normala män som t. ex. under krig gör sig skyldiga till deltagande i massvåldtäkter. Eftersom uppenbart inte alla soldater gör sig skyldiga till våldtäkt i krig måste man ändå sätta frågetecken för den från feministiskt håll framförda uppfattningen att alla män skulle vara potentionella våldtäktsmän. Det blir också rimligt att avfärda en situationell teori som ensam förklaringsgrund. Där gärningsmän som icke selekterats efter annan grund än att de blivit kända för myndigheterna har undersökts (Frankrike), tycks man finna glidande övergångar mellan "normala" och svårt psykiskt störda personer. Alla undersökare, också de som utgår från grupper som selekterats efter misstanke om psykisk störning, är dock överens om att psykotiska gärningsmän är sällsynta fastän inte obefintliga. Det finns en del psykologiska undersökningar som utgår från rutinmaterial, där man applicerat så avancerad statisk analys, att man kan undra om primärdata tål en sådan bearbetning. Vissa genomgående resultat finns emellertid, oavsett analysmetodik och oavsett om undersökaren utgår från fängelsedömda eller psykiatriskt undersökta (och i USA till behandling i anstalt för farliga sexualförbrytare hänvisade). Våldtäktsmännen är osäkra, otrygga, ofta med traumatiserande tidiga erfarenheter. De har behov av att förödmjuka och visa makt snarare än att tillfredsställa sexuella behov, som ofta kan tillfredsställas på annat sätt, om också inte helt enkelt. Våldtäkterna ses som vålds- och aggressionshandlingar snarare än som sexualbrott. De glidande övergångarna mellan vad som brukar rubriceras som frihetskränkande otukt, försök till och fullbordad våldtäkt framhålles också. Med detta i åtanke blir det inte förvånande att en del undersökare finner drag som man brukar återfinna hos t. ex. unga recidiverande förmögenhetsbrottslingar: rastlöshet, krav på omedelbar lustuppfyllelse och svårigheter att uthärda obehag och — kanske till följd härav — svårigheter att kunna leva sig in i andras, i detta fall offrets, reaktioner. Rent sadistiska gärningsmän anges allmänt som sällsynta och det påpekas också att sadism kan förekomma utan att det leder till lagöverträdelser. Genomgående uppges att gärningsmännen har låg social status och är lågutbildade, medan uppgifter om den intellektuella nivån varierar.

 

(5) Tidigare kriminalitet, recidivism
I den mån det i undersökningar av våldtäktsmän alls redovisas uppgifter om tidigare kriminalitet och/eller kriminella recidiv, framkommer det ganska oberoende av hur materialet valts, att det i relativt stor utsträckning rör sig om personer som är straffade tidigare, och då för olika slag av kriminalitet. Detta har framskymtat redan i tidigare avsnitt. Uppfattningarna om recidiv benägenhet i våldtäktskriminalitet varierar.
    Enligt Guttmacher & Weihofen (1952) är det fel att majoriteten av våldtäktsmän tidigare begått våldtäktsbrott. De har istället gjort sig skyldiga till förmögenhetsbrott.

 

Våldtäktsbrottslighet 421    Gebhardt el al. (1965) utgår i ett stort arbete om sexualförbrytare (emanerande från Kinseys institut) från intervjuer med 1 356 män som dömts för sexualbrott, 888 som avtjänade fängelse för annan kriminalitet och 477 kontrollpersoner. Alla personerna var vita. Våldtäktsfallen redovisas inte direkt, men i tre kapitel behandlas sådana som varit heterosexuellt aggressiva mot barn, minderåriga och vuxna. De som begått övergrepp mot barn hade dålig psykosocial bakgrund och svårt att fungera socialt. Deras kontakter med andra (inklusive hustrun) var instabila och de sexuella attityderna i många avseenden viktorianska. De var i stor utsträckning tidigare dömda för kriminalitet, ofta upprepad och av varierande slag, inkluderande sexualbrott. Desom begått övergrepp mot minderåriga (12—15-åriga flickor) hade i större utsträckning än övriga registrerats som "juvenile delinquents" och i mycket stor utsträckning också dömts som vuxna. 27 % var "rena" sexualförbrytare. De var ansvarslösa, impulsdrivna, kortsiktigt planerande med behov av omedelbar tillfredsställelse och sexuellt aktiva med tidig sexualdebut. Också bland dem som begått övergrepp mot vuxna var en mycket hög andel tidigare dömda: vid 26 års ålder 87 %, vid 30 år 96 %. De var jämfört med de andra oftare dömda för allvarliga brott. Ungefär hälften av domarna gällde sexualbrott. Många hade personlighetsstörningar som slutligen exploderade i ett sexualbrott. Några föreföll dock vara normala personer som felbedömt en situation.
    I Amirs (1977) Philadelphia-material förelåg tidigare "arrest records" hos hälften av gärningsmännen. De som arresterats för brott mot person hade störst recidivbenägenhet. Enligt Rabkin (1979) har flertalet våldtäktsmän inte begått våldtäkter tidigare. I den utsträckning de är kriminellt belastade är det för andra brott. Inte mycket talar för utveckling mot grövre våldsamhet.
    Groth (1979, 1981) menar däremot att våldtäkt är förenat med recidiv benägenhet. Våldtäktsmannen blir desperat p. g. a. otillfredsställdhet vid gärningen och tenderar därför att repetera och därvid tillgripa ännu svårare våld. Av förf:s fall hade ca hälften tidigare dömts för sexualkriminalitet, mestadels i form av attacker mot kvinnor. Groth har senare tillsammans med Longo & Mc Fadin (1982) låtit 83 män som dömts för våldtäkt och 54 för otukt med barn (påföljderna verkställdes dels i maximum security fängelse i Florida dels i behandlingscenter i Connecticut) anonymt besvara ett frågeformulär om tidigare sexualbrottslighet, både sådan de dömts och inte dömts för. Av våldtäktsmännen uppgav sig 65 % tidigare ha dömts för sexualbrott, maximalt 20 gånger, genomsnitt 2,8. 81,4 % av de tillfrågade i Florida-gruppen, 48,5 % i den andra angav minst en våldtäkt som de inte dömts för, maximalt 30, genomsnitt 5,2. Debutåldern varierade mellan 9 och 47 år. 21,7 % uppgav att de någon gång dömts oskyldigt. En del uppgav utan att hävda att de var oskyldiga att de inte mindes. Förf:a drar slutsatsen, att allvarliga sexualbrott utgör ett kroniskt problem som är mer omfattande än vad som framgår av listan över domar. Sexuella övergrepp är mera psykologiskt än situationellt betingade. Man bör behandla de unga för att förebygga recidiv. Recidivismskulle vara ett mått på ett behandlingsprograms effektivitet.
    Soothill et al. (1976) har under 22 år följt upp 119 personer som 1951 åtalades för våldtäkt i England. 96 personer dömdes, varav 77 till fängelse, 6 till ungdomsfängelse och 2 till psykiatrisk vård. 26 hade inte tidigare dömts. Övriga hade dömts för varierande slag av kriminalitet, varav 14 för sexualbrott och 21 för våldsbrott. Under uppföljningen föll 10 bort varav 5 på grund

 

422 Eva Johansonav dödsfall. 5 hade dömts for ytterligare våldtäkt (en av dem vid två tillfällen). Ingen av dem hade före 1951 dömts för sexualbrott. Ytterligare 8 personer hade dömts för sexualbrott och 14 för våldsbrott. 44 personer, d. v. s. 51 %, hade ej dömts under uppföljningsperioden. Intervallen mellan våldtäktsdomarna var långa, upp till 17 år.
    1981 redovisar Gibbens et al. (samma forskargrupp som föregående) resultat av en registeruppföljning betr. 61 personer som dömts i England år 1951 och 69 personer som dömts år 1961 för sexuella övergrepp mot flickor under 13 år. Gärningsmännen var övervägande unga. I båda årgångarna var 60 % tidigare ostraffade, medan 4 respektive 10 % hade dömts för sexualbrott. Under uppföljningstiden dömdes 54 % respektive 65 % ej på nytt, medan 29 % och 10 % dömdes för sexualbrott. Många undersökningar har visat lägre recidivrisk för sexualbrottslingar än för egendomsbrottslingar på kortsikt. Recidivrisken tycks dock kvarstå mycket länge. "Sexual maladjustmentis probably an 'Achilles heel' which determines how an offender breaks down under the possible stresses of life."
    Cordner et al. (1979) finner att av 66 personer som dömts för våldtäkt i Victoria, Australien, hade 59 dömts tidigare. Detta innebar en högre andel tidigare dömda än i en grupp fångar som var dömda för annat. I allmänhet rörde domarna förmögenhetsbrott men i 5 fall våldtäkt. 35 % av de tidigare dömda hade haft någon form av psykiaterkontakt före, i samband med eller efter domen. 7 bedömdes lida av allvarlig psykosexuell störning, 4 ansågs ha psykopatiska drag och 12 hade ospecificerade psykiska besvär. 4 av de tidigare våldtäktsdömda återfanns i den "psykiatriska gruppen".
    Schulz (1958), som undersökt våldtäktskriminalitet i ett tyskt distrikt under tioårsperioden 1945/46—1954, anger att av 42 dömda 26 tidigare var ostraffade medan 3 dömts för våldtäkt. Av 54 frikända i domstol var 37 ostraffade, och av 105 misstänkta 88 ostraffade. Av Schorsch's (1971) västtyska psykiatriskt undersökta gärningsmän var bara 25 % tidigare ostraffade. 41 % hade dömts för sexualbrott och 66 % för andra brott. Brauneck (1973) anger andelen tidigare dömda bland våldtäktsdömda i Västtyskland till 53,2 %,vilket hon bedömer som en mycket hög siffra. Enligt Göppinger (1980) har för sexualbrott dömda högre genomsnittlig tidigare kriminell belastning än andra dömda. Högst är den för kopplare. Därefter följer homosexuella, våldtäktsmän, exhibitionister och pedofila i nämnd ordning. De har inte bara begått sexualkriminalitet. Enligt Teufert (1980) är 54,8 % av tyska våldtäktsmän tidigare straffade för brott av varierande slag. Samma förhållande gäller för 41,9 % av dem som dömts för annat sexuellt våld. 12 % har tidigare dömts för våldtäkt.
    Ett par tyska forskare (Heim & Harsch 1979) har tagit upp frågan om recidivrisk för kastrerade sexualbrottslingar. De redovisar lagbestämmelser och praxis i Europa beträffande kastration av svåra sexualförbrytare. De är kritiska mot vad som uppgetts beträffande recidivrisk i de fallen. Åldersfaktorn har sällan beaktats. Det är också en myt att sexualförbrytare skulle ha abnormt stark sexualdrift. Sexuellt beteende hos vuxna påverkas knappast av kastration. Heim (1981) redovisar sedan data beträffande 39 frigivna västtyska sexualförbrytare (31 % våldtäktsmän), som kastrerats. Deras sexuella beteende påverkades endast om ingreppet gjorts i åldrarna 46 — 59 år. Resultaten talade emot kastration som en effektiv behandling vid sexualbrottslighet.

 

Våldtäktsbrottslighet 423    Christiansen et al. (1965) har via domstolsregister efter 12 — 24 år följt upp drygt 300 personer som 1929—1939 dömts i Danmark för sexualbrott. Två typer av sexualbrottslingar kunde identifieras. Mycket unga med god prognos, vars överträdelser har samband med puberteten, och något äldre med sämre prognos, vars gärningar tycks sammanhänga med djupt liggande avvikelser. På det hela taget var recidiv benägenheten låg; som högst 31 % bland exhibitionisterna. Av recidivisterna återföll 40 % i sexualbrottslighet, 30 % homo- och 10 % heterologt. De personlighetsmässigt mest avvikande hade störst recidivbenägenhet. Våldtäktsmännen utgjorde endast 3 % av de undersökta. Resultat beträffande dem redovisas inte särskilt.
    I Perssons (1981) Stockholms-undersökning var 2/3 av gärningsmännen tidigare registrerade för brott, 1/3 för 10 eller flera. Några yrkesförbrytare fanns bland dem. Den tidigare brottsligheten utgjordes framför allt av våldsbrott, stölder och grova trafikbrott. Av de våldtäktsmän Hedlund & Lundmark (1983) undersökt var 77 % tidigare straffade, varav 25 % för sexualbrott.

 

Slutsatser
Genomgångna arbeten med uppgifter eller påståenden om recidivrisk för våldtäkt ger knappast entydiga resultat. Kunskaperna på området, som är svåråtkomliga av flera skäl, behöver utan tvekan förbättras. Om man tycks vara överens om något är det att de som dömts för våldtäkt i stor utsträckning är straffade tidigare, ofta p. g. a. traditionell kriminalitet. Jag saknar någon undersökning om hur de "blandkriminella" eventuellt skiljer sig från dem som endast begått sexualkriminalitet (om nu våldtäkt ska räknas dit) eller rentav endast våldtäktskriminalitet. Om specifik recidivbenägenhet går uppfattningarna isär. Ett observandum är en amerikansk undersökning av Groth och medarbetare, där sexualbrottslingar i två institutioner anonymt fått besvara frågor också om sexualkriminalitet som de ej dömts för. Mycket höga andelar förklarade sig ha begått sådan, ibland med stor intensitet. Annars kan man undra om inte huvudförfattarens i andra sammanhang redovisade uppfattning om våldtäktsmäns stora och upprepade farlighet åtminstone delvis kan förklaras av att hans fall klassificerats som farliga sexualförbrytare — må vara enligt inte särskilt klara kriterier — och avtjänade påföljd i en behandlingsinstitution för sådana. Ett par engelska undersökningar skiljer sig metodologiskt mycket härifrån. De har endast beaktat brottslighet som leder till dom. Gör man så blir inte recidivrisken i våldtäktskriminalitet särskilt hög, men det framhålls att recidiv kan inträffa efter mycket lång tid. Ett par tyska undersökningar om recidivrisk för kastrerade sexualförbrytare har refereratstrots att genomgången annars egentligen inte redovisar effekter av "behandling". Kastrering har på sina håll ivrigt förespråkats. Resultaten är dock irreversibla. De här refererade kritiska arbetena av hög klass visar att den positiva effekten är ringa eller ingen och att man bort kunna förutse detta genom mera kritisk planläggning av "behandlingen".

 

(6) Gruppvåldtäkter
Våldtäkt är ofta en händelse mellan två personer. Det är dock också väl känt, att det förekommer våldtäkter med flera än en gärningsman. Sådana händelser kan rimligtvis antas vara exceptionellt traumatiserande för offren.
    I Amirs (1977) Philadelphia-undersökning förekom fler än en gärningsman

 

424 EvaJohansoni mer än 40 % av fallen. Enligt Dietz (1978) sker gruppvåldtäkter oftare än våldtäkt med en gärningsman under sommaren, vid veckoslut och på kvällar. Gärningsmännen är unga med låg social status, ofta alkoholpåverkade men sällan tidigare arresterade för brott mot person eller sexualbrott. De bor ofta i samma område som offret och är ofta mer eller mindre bekanta med henne. Förloppet börjar ofta på gatan och avslutas i bilar. Våldet är ofta betydande. Groth (1981) fann bland 348 våldtäktsdömda 30 som varit involverade i våldtäkter med mer än en gärningsman, varav 24 i parvåldtäkter. De var unga. Hamilton (1979) tolkar — utgående från två egna fall — psykodynamiskt innebörden i gruppvåldtäkt kopplat med stöld, såsom uttryck för olösta konflikter och ambivalens gentemot modersfigurerna.
    Parrot & Guitton (1963) har undersökt 48 fall av gruppvåldtäkt. De beskriver ganska ostrukturerade gäng av stadspojkar, ofta med proletär bakgrund, som begår våldtäkt vid sidan av annan kriminalitet. Ofta tar pojkarna en flicka med i bil, kör iväg någonstans och turas sedan om medan de andra ser på eller hjälper till. Handlingen är i någon mån planerad och de väljer alltid en flicka som de föraktar. Pojkarna har underlägsenhetskänslor, kastrationsångest samt hypokondriska och fobiska drag. Någon i gruppen är alltid mer utpräglat avvikande. Ofta finns latenta eller manifesta homosexuella drag. De våldtagna flickorna har inte undersökts, men förf:a vet att dessa blivit svårt traumatiserade och sällan vågat tala med föräldrarna. Två hade gjort suicidalförsök.
    Robert et al. (1976) redovisar 50 fall av gruppvåldtäkt observerade under en 10-årsperiod omfattande 231 gärningsmän och 56 offer. Om offren vet man mycket litet. Medlemmarna i grupperna träffades i 70 % av fallen ganska regelbundet. Det största antalet grupper hade 3 medlemmar (2—14). Ålderskurvans maximum var 19 år (14—25). 5 % uppges ha psykiska eller neurologiska besvär. Flertalet härrörde ur stadsproletariat.
    Hartmann (1964) har studerat gruppvåldtäkter i Berlin. Gärningsmännen är ofta minderåriga, puberterande med sådanas benägenhet för sexuellt och aggressivt utagerande. Risken ökar om de redan är på glid. Offret är ofta bekant. Det handlar inte bara om att nå sexuell tillfredsställelse utan också om att tillfredsställa voyeuristiska, exhibitionistiska och, ibland, homosexuella behov. Rasch (1968) har 1956—1965 i Köln samlat 55 fall av gruppvåldtäkt med 142 gärningsmän och 60 offer. Åldersgruppen 15—16 år var starkast företrädd bland gärningsmännen. De kom från socialt dåligt ställda hem och hade ofta skolsvårigheter. 8 % var tidigare kända för abnormt sexuellt beteende. 22 % var alkoholpåverkade, om också sällan höggradigt. Offret var ofta bekant. Överfallsvåldtäkter förekom dock. Gärningarna visade övergångar från närmast lek, där det ena gett det andra, till svår brutalitet med svår förödmjukelse av offren. Också Göppinger (1980) framhåller gruppvåldtäktsmännens ungdom. Brauneck (1970) ifrågasätter om gruppvåldtäkter som rapporterats i Västtyskland de sista 10 åren verkligen är ett nytt fenomen eller om det ter sig så därför att man tidigare saknat statistik.

 

Slutsatser
Undersökningar om våldtäkter med mera än en gärningsman föreligger från olika håll i världen. I högre grad än vad som eljest visat sig i denna genomgång tycks undersökarna vara i stort överens. Det rör sig om unga eller mycket unga gärningsmän i gäng av vilka flertalet brukar träffas någorlunda

 

Våldtäktsbrottslighet 425regelbundet. De är ofta bekanta med offret. Deras sociala status är låg. Voyeuristiska behov påtalas på flera håll och det kan vara riktigt som påpekas i en fransk undersökning, att i gruppen brukar ingå någon som är starkt psykiskt avvikande. Om psykodynamiska tolkningar gäller här som annars att de är svåra både att bevisa och motbevisa.

 

(7) Alkohol
En som mycket tidigt fäst uppmärksamheten på och diskuterat det komplexa sambandet mellan alkohol och brott är svensken Olof Kinberg (1914—15). Det måste anses som ett tidens tecken att varken sexualbrott i allmänhet eller våldtäkter i synnerhet nämns i hans utförliga arbete. Emellertid framhålls det starka sambandet våldskriminalitet och alkohol. Av 519 personer som 1909 dömdes till fängelse för misshandel var ca 75 % alkoholpåverkade vid gärningen och ca 6 % alkoholister (det sista torde tala för en snäv definition). Från senare år finns dock en del litteratur även om sambandet alkoholpåverkan-alkoholberoende-våldtäktskriminalitet.
    I Amirs (1967) Philadelphia-material förelåg alkoholpåverkan hos både offer och gärningsmän i 21 % av fallen, hos enbart offer i 10 % och hos enbart gärningsmän i 3 %. Alkoholpåverkan var vanligare hos vita än svarta inblandade. Mest våld utövades i de fall där endast gärningsmannen var alkoholpåverkad. Uppgifter om missbruk redovisas inte (det vore knappast möjligt utifrån det aktmaterial undersökningen bygger på). Det framgår inte heller hur förf. räknat i fall med mer än en gärningsman, vilket relativt ofta förekom i hans material.
    Rada (1975 a och b) diskuterar speciellt relationen alkohol/våldtäkt. Av 77 våldtäktsmän från Californias institution för farliga sexualförbrytare var hälften påverkade vid gärningen. 35 % var alkoholister. Personerna var selekterade efter ett förmodat behandlingsbehov, vilket förf. är medveten om kan ha påverkat resultaten. Han anser likväl att det finns ett samband alkohol/våldtäkt. Han ser våldtäkt begången av en alkoholist som ett symptom bland flera på en alkoholbetingad social desorganisation. Hos somliga personer ger alkohol sannolikt upphov till sexuella fantasier som kan bli utlösande faktor. Orsakssambandet behöver därmed inte nödvändigtvis vara direkt. Teorier om att alkohol skulle verka avhämmande eller öka aggressiviteten övertygar inte förf. Däremot finner han undersökningar om alkoholens inverkan på halten av testosteron (ett manligt könshormon) i plasma intressanta.
    John (1978), som summerar epidemiologisk och psykoendokrinologisk forskning om sambandet alkohol och alkoholism/våldtäkt, noterar att bedömningen av undersökningsresultat kompliceras av att intoxikation hos alkoholister förefaller ge sänkt plasmatestosteronhalt, som skulle minska de sexuellabehoven.
    Också Mutrux (1982) diskuterar att den sänkta plasmatestosteronhalten hos alkoholister kunde tänkas ge minskade sexuella behov och minskad sexuell förmåga. Han finner i en med avseende på sexualpatologi undersökt grupp av hospitaliserade alkoholister från Geneve inte någon brottslighet alls!
    Av de gärningsmän Groth (1981) undersökt var mer än 40 % vanedrickare, ofta sedan tidig ungdom. 50 % var alkohol- eller drogpåverkade vid gärningen.
    I en redovisning av polisanmälda våldtäktsfall under en tioårsperiod i en kanadensisk stad fann Johnson et al. (1978) och Gibson et al. (1980) att både

 

426 Eva Johansongärningsmän och offer druckit i 34,5 % av fallen, endast gärningsmannen i 26,0 % och endast offret i 8,2 % av fallen. Alkohol kan ses som en situationell och underlättande faktor. Oplanerade våldtäkter hade ofta föregåtts av alkoholförtäring. Offrets benägenhet att anmäla kan påverkas av om hon druckit.
    Av de västtyska våldtäktsmän Schorsch (1971) undersökt var 60 % alkoholister. De missbrukande var oftare än övriga påverkade också vid gärningen och hade oftare än övriga tidigare straffats.

 

Slutsatser
De uppgifter som går att inhämta om alkoholens roll som missbruksagens och/eller berusningsgift vid gärningen i samband med våldtäktskriminalitet är så olika och sinsemellan motsägande att det är svårt att finna en rimlig förklaring. Delvis torde de divergerande resultaten sammanhänga med hur undersökningsgrupperna selekterats. Man måste också anta att de sammanhänger med att undersökarna definierat både akut påverkan och missbruk/beroende olika. Om man i allmänhet önskar sig någorlunda entydiga operationella definitioner är det sällan mera tydligt än i detta avsnitt.
    Försök till mera noggranna angivelser, försök att kvantifiera saknas nästan helt. Uppgifterna om alkoholintoxikation som orsak till sänkt plasmatestosteronhalt och därmed minskad sexuell förmåga och vad det skulle kunna innebära för våldtäktskriminaliteten förefaller också anmärkningsvärt oanalyserade.

 

(8) Offer
Litteraturen om våldtäktsoffer har ökat närmast exponentiellt de senaste åren och återspeglar också innehållsmässigt västvärldens under de senaste åren snabbt förändrade syn på våldtäkt och våldtäktsbrottslighet. Mycket litet av den litteraturen refereras här pga denna artikels huvudsyfte. En del har inte kunnat undgås och får för den skull komma med i förhoppningen att den skall hjälpa läsaren lika väl som sammanställaren att få ett bredare perspektiv på problemen.
    Det har framhållits att offrets ställning i våldtäktsmål är en helt annan än i övriga brottmål. Vissa undersökare finner detta naturligt. Mest framträdande är detta, inte oväntat, i äldre litteratur. Allen (1962) menar att offret är "somewhat to blame" i situationer när hon tillåter allt utom coitus. Enligt Svalastoga (1962) — utan värdeomdömen — är de sannolikaste våldtäktsoffren kvinnor, som måste gå ensamma eller cykla vid tidpunkter när de flesta sover. Amir (1977) har präglat den mycket kritiserade termen "Victim precipitated rape", varmed han avser att offret tillät eller av gärningsmannen antogs tillåta (!) sexuella relationer intill just samlaget. I hans material hade 19% av offren varit arresterade för "sexual misconduct" och 20 % hade dåligt rykte.
    Leyrie (1977) menar att offrets roll inte är neutral och att också offren borde psykiatriskt undersökas, framför allt vid våldtäkter efter liftning med bil. Inte heller för Osoptzeff et al (1980) är det självklart att offret inte psykiatriskt skall undersökas, en uppfattning som också från USA framförts av Sadoff (1978).
    Benoit & Bardet-Giraudon (1983) visar att också offer psykiatriskt undersökts i Frankrike. De uppger att detta är speciellt vanligt vid ifrågasatt överfallsvåldtäkt. Psykiatern har att yttra sig om vad som är rimligt, inte om vad som är sant.

 

Våldtäktsbrottslighet 427    Klemmack & Klemmack (1976) betonar att kvinnor uppfostras att se sig själva som hjälplösa och svaga personer som bör undvika farliga situationer. En kvinna som våldtas är för den skull benägen att lägga skuld på sig själv. Enligt Brownmiller (1975) måste alla kvinnor leva i ständig fruktan för våldtäkt, och deras möjligheter till aktiviteter inskränks därav. "A world without rapists would be a world in which women moved freely without fear of men". Selkin (1975) ger så handgripliga förslag om hur en kvinna bör bete sig för att undgå att bli offer för sexuella attacker och försvara sig om hon blir det, att man kan undra om den som följer råden får någon rörelsefrihet alls och någonsin vågar visa sig naturlig. Robin (1977) kritiserar det sätt på vilket det amerikanska polis- och rättsväsendet behandlar våldtäktsoffer. Kraven på bevis är orimliga. De som eventuellt är i stånd att göra falska anmälningar drabbas inte, däremot de som inte vågar anmäla. Offrets uppgifter ifrågasätts långt mera än gärningsmannens. Våldtäktskriscentra är kanske enda möjligheten att förändra situationen. Där finns kvinnor som följer med vid polisförhör och rättegångar. Också Deming & Eppy (1981) betonar tendensen att göra offret medansvarigt.
    Peretti & Cozzens (1979) företog strukturerade intervjuer med kvinnor som sökt hjälp vid ett center för våldtäktsoffer. De ville se, om de som sökt hjälp redan första gången skilde sig från dem som utsatts för våldtäkt tidigare utan att söka hjälp. Av 126 uppgav 63 att de hade tidigare erfarenhet av våldtäkt. Dessa företedde oftare personlighetsstörning, försökte förneka, rationalisera, söka mening, hade själva något medverkat. Resultaten säger självfallet ingenting om dem som aldrig söker hjälp.
    Groth & Burgess (1977) betonar, att avsaknad av sperma vid undersökningav våldtäktsoffer inte behöver tala emot offrets uppgifter eftersom gärningsmannen i en stor del av fallen inte förmår att genomföra samlag. Något senare (1980) rapporterar de i anslutning till en undersökning av homosexuella våldtäkter, att manliga offers situation är väl så svår som de kvinnligas. De känner motstånd mot att rapportera. Enligt Groth (1981) har gärningsmannen reducerat offret till objekt, ofta en symbol för det han tycker illa om. Av de 170 undersökta våldtäktsmännen (1978) hade 30 som offer valt kvinnor som var minst dubbelt så gamla som de själva. Den äldsta var 81 år gammal. Attacker mot dem präglades av särskilt stor brutalitet. De tycktes symbolisera auktoritetsfigurer, som gärningsmannen önskade kontroll över eller ville hämnas på.
    I Kröhn & Willes (1984) undersökning från Kiel hade 50-60 % av offren psykiska besvär bestående flera månader efter händelsen.
    Enligt Virkkunen et al (1973) uppgav 72 % av offren i 284 rättsmedicinskt undersökta våldtäktsfall i Helsingfors att fullbordat samlag ägt rum. Offren var till nära 90 % under 30 år medan en var över 70. Falconer (1975) redovisar uppgifter om 100 våldtäktsoffer som rättsmedicinskt undersökts i Stockholm 1968—1970. 22 var prostituerade, 25 möjligen prostituerade, 5 (eventuellt 6) alkoholister, 9 (eventuellt 13) psykiskt sjuka. Under den aktuella perioden hade 357 fall polisanmälts.
    I Perssons (1981) Stockholms-undersökning var offren mestadels unga. De utländska medborgarna var något överrepresenterade. Andelen arbetslösa hög. 15 % hade sociala eller psykiska problem eller tidigare brottsbelastning. Detta är mera än väntat i en normalbefolkning. Förf. förklarar det utifrån den sociala närhet som i en del fall förelegat till gärningsmännen. Våldtäktsoffer utgör ingen enhetlig grupp.

 

428 EvaJohansonSlutsatser
Översikten av litteratur om våldtäktsoffer är långt ifrån fullständig, och de slutsatser som kan dras av vad som här refererats riskerar för den skull att bli missvisande. Emellertid återfinns vissa uppgifter/uppfattningar någorlunda regelbundet. Det framgår direkt eller indirekt att offrets ställning i våldtäktsmål skiljer sig ifrån den i andra mål. Offret tenderar att ifrågasättas på sätt som annars inte är brukligt (misshandlade kvinnor kanske undantagna). Också undersökarnas inställning härtill varierar. I Frankrike t ex framförs att också våldtäktsoffer borde psykiatriskt undersökas, något som av feminister säkert skulle avvisas som ett orimligt intrång i integriteten. Å andra sidan framgår, att offren under lång tid efter ett övergrepp kan känna sig svårt traumatiserade, vilket dock knappast är egendomligt för den som under gärningen helt reducerats till objekt. En svensk rättspsykiater har svårt att acceptera de uppgifter som lämnas av Falconer om våldtäktsoffer som svårt avvikande personer, till stor del prostituerade. Hans uppgifter är säkert riktiga beträffande de fall han undersökt men han gör inget försök att analysera hur selektionen skett av de polisanmälda fall, som kommit till akut bedömning hos rättsmedicinare. Det är lättare att acceptera Perssons uppgifter. Det är rimligt att anta att det i en del (men inte i alla) våldtäktsfall finns en social närhet mellan gärningsman och offer, som förklarar en viss överrepresentation av personer med sociala och/eller psykiska problem bland offren. Hans nästa slutsats, att gruppen våldtäktsoffer är långt ifrån enhetlig, blir då närmast en självklarhet.

 

(9) Bibliografier
Under senare år har den som vill fördjupa sig i en eller annan delaspekt inom våldtäktslitteraturen fått tillgång till ett flertal bibliografier. En är oåtkomlig i Norden: den av Clark et al (1979), vari framför allt kanadensisk litteratur beaktas. Tillgängliga är emellertid bibliografier av Fogarty (1977) och Feild & Barnett (1977), som också hänvisar till en föregående bibliografi 1973. En förskjutning av tyngdpunkten noteras från den anklagade till offret. Den senaste i raden av bibliografier är Pawloskis (1983). Här fokuseras litteraturen på offrets rättigheter och på legala aspekter. Gibbons' (1983) arbete är snarare än en fullständig bibliografi en mycket väldokumenterad översikt utifrån sociologiskt perspektiv över våldtäktsforskningens utveckling undersenare år och den forskningens aktuella problem. Enligt förf. märks en utveckling från en mikronivå dominerad av kliniska studier av våldtäktsmän, till en makronivå, fokuserande betydelse av våldtäkt i breda kulturella sammanhang.

 

B. Rättspsykiatriskt undersökta våldtäktsmän i Sverige
Inledning
I Sverige räknas våldtäktsbrottsligheten till sedlighetsbrottsligheten. Under 5-årsperioden 1978- 1982 dömdes för sedlighetsbrott mellan 0,7 % och 0,9 % av dem som totalt dömdes för brott mot brottsbalken. Till dömda för övrig sedlighetsbrottslighet förhåller sig dömda för våldtäktsbrottslighet som följer:

 

Våldtäktsbrottslighet 429

 

 

                                                                                                                                    År 1978   1979   1980  1981  1982

Dömda för Sedlighetsbrott                                           339   384  432 362 487
Därav våldtäkt/våldförande 
eller försök därtill         95    94     117  83   112
Antal %                                                                           28.0
    24.5   27.1   22.9 23.0

 

 

Totalantalet domar för våldtäktsbrott under 5-årsperioden är sålunda 501.
Under samma 5-årsperiod undersöktes rättspykiatriskt sammanlagt 161 personer som senare dömdes för våldtäkt, våldförande eller försök till våldtäkt, dvs 32,1 % av samtliga dömda för våldtäktsbrottslighet. Utlåtandena rörande dessa 161 personer ligger till grund för uppgifterna i det följande. Hur de selekterats ur den större grupp, som kom att dömas för våldtäktsbrottslighet, går inte att dra direkta slutsatser om i denna undersökning. Inte heller går det att dra säkra slutsatser om hur de dömda förhåller sig till det betydligt större antalet årligen polisanmälda våldtäktsbrott (7,6—10,6 gånger så många. Ett brott svarar dock givetvis inte alltid mot en gärningsman).
    Följande uppgifter kan dock tjäna som referensram, bra att ha i åtanke även om direkta jämförelser inte är tillåtna (siffrorna hänför sig till 1982):

 

Ur brottssynvinkel:
    1) 498 av 941 anmälda brott klarades upp (53 %);
    2) 388 av 498 brott gick till åtal (77,9 %). Tre fall avfördes därför att den misstänkte var under 15 år (alla tre med minderåriga offer). I övrigt kunde brott ej styrkas, gärningen var ej brott eller angivelse saknades eller återtogs.

 

Ur gärningsmannasynvinkel:
    3) 265 av 594 misstänkta gärningsmän åtalades (44,6 %). I 209 fall kunde brott ej styrkas. 13 män frikändes.
    4) Skillnaden mellan antal åtalade och antal dömda torde kunna förklaras av att brottsrubriceringen relativt ofta ändras i domstol. Det är relativt ovanligt att åtalade frikänns.
Den följande redovisningen bygger som nämnts på uppgifter hämtade ur rättspsykiatriska utlåtanden och domar rörande de 161 under femårsperioden rättspsykiatriskt undersökta. Avsikten med undersökningen har varit — utom att ge en kvantitativ referensram för rättspsykiatriskt undersökta våldtäktskriminella — att se om de som tidigare dömts för våldtäktsbrott med hjälp av en någorlunda regelbundet noterad och ensartat definierad variabel kunde skiljas ut från dem som icke tidigare dömts (av vilka dock en del, icke närmare identifierbara, måste förväntas recidivera i framtiden). Avsikten har ocksåvarit att undersöka om de som dömts för mera än ett våldtäktsbrott i den dom som föranlett inträde i observationen kunde särskiljas från övriga. Icke tidigare dömda har därför genomgående jämförts med sådana som dömts tidi-

 

430 Eva Johansongare, och de som dömts för mer än ett våldtäktsbrott med dem som dömts för ett.
    Rättspsykiatriska utlåtanden är rutindokument. Det hindrar inte att de kan vara nyansrika och innehålla fina psykologiska beskrivningar av den som undersökts. Beskrivningarna är pga karaktären av rutinarbete sinsemellan så olika att de svårligen kan ligga till grund för kvantitativ bearbetning. En sådan är dock ofrånkomlig om man vill, om än mycket begränsat, öka de generaliserbara kunskaperna. I arbetet har för den skull endast registrerats och bearbetats sådana relativt sett grova variabler som angetts åtminstone i stort regelbundet, och om vars grova mening det kan antas föreligga en rimlig grad av konsensus mellan bedömare. Det har med andra ord handlat om att försöka använda ett rutinmaterial för vad det är värt.
    För att underlätta läsningen skall en del av de i det följande använda termerna förklaras.

 

Våldtäktskriminalitet avser som framgått våldtäkt, våldförande och försök till våldtäkt. Ibland har istället något oegentligt använts termen våldtäkt. Som recidivister har betecknats sådana som tidigare dömts för våldtäktskriminalitet. Inträde i observationen avser tidpunkt för dom efter rättspsykiatrisk undersökning under den undersökta femårsperioden. Har någon undersökts mer än en gång under perioden har som inträde i observationen räknats det senaste tillfället.  Alkoholpåverkan vid gärningen har angetts om uppgift om sådan funnits i utlåtandet, alkoholmissbruk om undersökningen angett sådant (inte nödvändigtvis i diagnosen) eller historien talar för överkonsumtion. I ingetdera fallet är kriterierna tillnärmelsevis absoluta. RPU är förkortning av rättspsykiatrisk undersökning. Med signifikant skillnad avses statistisk skillnad på 5 %-nivån eller däröver.

 

Resultat
De 161 rättspsykiatriskt undersökta dömdes i 103 fall för våldtäkt, i 37 fall för försök till våldtäkt och i 21 fall för våldförande. I den följande redovisningen har ingen uppdelning i de kategorierna gjorts.
    Av de 161 var 40, dvs. 24,8 % recidivister, varav 32 en gång, 5 två gånger och 3 fyra gånger. Intervallen mellan domarna varierar mellan ytterligheterna 1 månad och 15 år. Medianen ligger mellan 3 och 4 år. Den recidivist som dömdes för våldtäkt med 15 års mellanrum hade under årens lopp gjort sig skyldig till annan, mycket polymorf kriminalitet och dömts ett flertal gånger. Han var kastrerad. Av recidivisterna var 12,5 % och av icke recidivisterna 30,6 % av utländsk börd. Den skillnaden är signifikant.
    Både recidivister och icke recidivister var i ca hälften av fallen under 30 år vid inträdet i observationen. En icke recidivist var över 60 år gammal. Recidivisterna tenderar emellertid att vara yngre än de icke tidigare dömda vid sin första våldtäktsdom (mer än hälften under 25 år vilket är en skillnad på 1-procentsnivån). Hur de båda grupperna förhåller sig med avseende på tidigare och samtidig annan kriminalitet m. m. framgår av tabell 1 (kategorierna är delvis ej varandra utslutande). Det finns ett par signifikanta skillnader. Recidivisterna var vid inträdet i observationen oftare tidigare rättspsykiatriskt undersökta än de övriga, men vid deras första våldtäkt föreliggeringen sådan skillnad (och 37,5 % undersöktes då ej alls). Recidivisterna dömdes också mindre ofta för annan samtidig kriminalitet både vid den första våldtäkten och vid inträdet i observationen. De var dock dömda för andra brott i nästan samma utsträckning som icke recidivisterna. Några av dem hade gjort sig skyldiga till ytterst polymorf kriminalitet.

 

Våldtäktsbrottslighet 431

 

 

Tabell 1. Tidigare kriminalitet m. m. 

Recidivist(N = 40) 

Ej recidivist vid inträdet vid första(N = 121) i observationen våldtäkt

Tidigare dömdför annan sedlighetskriminalitet 7 5.8 4 10.0 3 7.5

Tidigare dömd förvåldsbrott 27 22.3 15 37.5 9 22.5

Tidigare dömd förannan kriminalitet 57 47.1 20 50.0 18 45.0

Tidigare ej dömd 47 38.8 - - 25 55.0

Tidigare RPU 14 11.6 31 77.5 5 12.5

Aktuellt> 1 våldtäkt 20 16.5 5 12.5 8 20.0

Endast våldtäktsförsök 25 20.7 11 27.5 10 25.0

Endast våldförande 19 15.7 2 5.0 6 15.0

Annan kriminalitet utöver våldtäkt i aktuell dom 84 69.4 18 45.0 13 32.5

Ej RPU - - - 15 37.5

 

Vid inträdet i observationen bedömdes en något högre andel av recidivisterna än de övriga som "jämställda" (67,5 % gentemot 49,6 %), medan andelarna som sinnesslöa och sinnessjuka bedömda är väsentligen lika stora i de båda grupperna (1,7 %, 12,4 % och 2,5 %, 12,5 % respektive). Andelen särbedömda recidivister är ej signifikant högre än andelen särbedömda icke recidivister. Vid första våldtäkten undersöktes som nämnts 37,5 % av de blivande recidivisterna inte alls. Av dem som undersöktes särbedömdes emellertid 80 %. Lika höga andelar recidivister och icke recidivister ådömdes fängelsestraff vid första våldtäkten (32,5 % och 33,1 % respektive) men endast 12,5 % av recidivisterna fick fängelsestraff vid inträdet i observationen. De överlämnades signifikant oftare till sluten psykiatrisk vård. 11 (9,1 %) icke recidivisterer höll icke frihetsberövande påföljd. I 8 fall rörde det sig om försök (en bedömdes som sinnesslö, två som sinnessjuka, fem som "jämställda"). Av de tre recidivisterna som erhöll icke frihetsberövande påföljd hade en bedömts som sinnesslö och en som sinnessjuk.
    De ådömda fängelsestraffen varierar kraftigt i längd. I drygt hälften av fallen ådömdes gärningsmannen fängelse i två år eller därunder (som lägst 6 månader), i ett fall fängelse i 5 år och i ett fall internering med minsta tid 3 år.
    Ungefär lika andelar recidivister och icke recidivister hade vid inträdet i observationen existerande stadiga sexuella förbindelser (34,7 % och 30,0 %). Andelarna med tidigare stadiga förbindelser var ungefär samma (ej varandra uteslutande kategorier). 38,8 % respektive 42,5 % hade (kända) barn. De

 

432 Eva Johansonrelativa talen i respektive kategorier vid recidivisternas första våldtäkt är lägre, men inte signifikant så. Det bör hållas i minne att de var yngre än icke recidivisterna.
    Det förelåg inga signifikanta skillnader i intellektuell nivå mellan grupperna. 20,0 % (recidivister) och 30,6 % (icke recidivister) bedömdes som presterande under genomsnittet. Alkoholmissbruk var signifikant vanligare hos recidivister än icke recidivister vid inträdet i observationen (80 % gentemot 48,8 % respektive), men vid första våldtäkterna förelåg ingen signifikant skillnad. Annat missbruk förelåg i något under 20 % av samtliga fall. Skillnaden mellan grupperna är ej signifikant. Vid inträdet i observationen hade 77,5 % av recidivisterna gentemot 50,4 % av icke recidivisterna fått någon form av psykiatrisk vård, den skillnaden är signifikant. Utgår man från recidivisterna vid deras första våldtäkt får man däremot ingen signifikant skillnad. Andelen tidigare vårdade bland dem som rättspsykiatriskt undersökts vid första våldtäkten är dock hög, 64,0 %. Tidigare somatisk sjukdom (ev. sjuklighet av någon svårighetsgrad har antecknats) var inte signifikant vanligare i någon av grupperna. Detta gäller också handikapp (också här har sådana av varierande art och svårighetsgrad antecknats, från stamning till hörsel- och synnedsättning), men talen är förhållandevis höga (44,6 %, 19,8 % och 25,0 %, 27,5 % respektive). De 15 som ej rättspsykiatriskt undersökts efter sin första våldtäkt hade i alla avseenden lägre frekvenser än de övriga.
    Vid gärningen var recidivisterna oftare påverkade än icke recidivisterna (75 % gentemot 50 %), både gärningsman och offer var påverkade i ungefär samma utsträckning. Påverkan enbart hos offer förelåg sällan. Uppgifter om egenheter i samband med gärningen förelåg i små minoriteter av fallen, bland recidivisterna fellatio eller cunningulus i 6,5 %, bland icke recidivisterna. i 7,4 %, andra anomalier (analt samlag m. m.) i 3,3 % av fallen.
    Recidivister och icke recidivister skiljer sig inte signifikant beträffande relationer till offret, även om detta för recidivisternas vidkommande absolut sett sällan var en släkting. Mycket få offer har varit prostituerade. Inte oväntat med hänsyn till att detta är ett rättspsykiatriskt material är offren ofta okända; för recidivisternas del 64 % vid deras första våldtäkt, 57,5 % vid inträdet i observationen, för icke recidivisternas del 49,6 %.
    25 av de 161 fallen dömdes vid inträdet i observationen för mer än en våldtäkt. Detta förekom väsentligen lika ofta hos recidivister och icke recidivister (12,5 % och 17,4 % respektive). 8 av de 25 recidivister som undersöktes rättspsykiatriskt vid första våldtäkten dömdes då för mer än en våldtäkt.
    När de 25, som vid inträdet i observationen dömdes för mer än en våldtäkt, jämförs med övriga finner man ingen skillnad i åldersfördelning. De var praktiskt taget lika ofta tidigare ostraffade (respektive dömda för olika typer av kriminalitet), de hade lika ofta tidigare genomgått rättspsykiatrisk undersökning, gärningarna hade lika ofta rubricerats som försök till våldtäkt och de dömdes väsentligen lika ofta också för annan kriminalitet samtidigt med våldtäktsgärningarna. Däremot hade i intet fall med mer än en våldtäktgärningarna genomgående rubricerats som våldförande.
    Ingen av de som var skyldiga till mer än en våldtäkt bedömdes som utvecklingsstörd. 76 % särbedömdes gentemot 66 % av dem som dömdes för endast en våldtäkt. De som dömts för mer än en våldtäkt har något oftare än övriga existerande stadigvarande heterosexuell relation och barn och lika ofta tidigare stadig relation (skillnaderna är inte signifikanta). De som dömdes för

 

Våldtäktsbrottslighet 433mer än en våldtäkt var signifikant mindre ofta än övriga alkoholmissbrukare (32,0 % gentemot 61,0 %). Annat missbruk förekom väsentligen lika ofta. De som dömts för endast en våldtäkt var oftare intellektuellt under genomsnitt, hade oftare tidigare psykiatriskt vårdats, varit somatiskt sjuka eller hade något handikapp. De skillnaderna är dock små och inte signifikanta. De som endast dömdes för en våldtäkt var signifikant oftare alkoholpåverkade vid gärningen än de som dömdes för flera (63,3 % gentemot 40 %).
    80 % av dem som dömts för mer än en våldtäkt överlämnades till sluten psykiatrisk vård. 16 % dömdes till fängelse. Ingen fick icke frihetsberövande påföljd. I 4 % av fallen finns inte uppgift om påföljd. De som dömdes för endast en våldtäkt överlämnades till sluten psykiatrisk vård i 57,4 % av fallen, fick fängelse i 29,4 %, icke frihetsberövande påföljd i 10,3 % och okänd påföljd i 2,9 % av fallen. Skillnaderna är inte signifikanta men beträffande överlämnade till sluten psykiatrisk vård ligger den mycket nära 5 %-nivån.
    24 av dem som dömts för mer än en våldtäkt hade fler än ett offer. Av 12 med tre offer eller mer särbedömdes alla utom en. En hade i underrätt ådömts fängelse men hovrätten förordnade om rättspsykiatrisk undersökning, vars resultat blev "jämställd i behov av vård". Ett fall som icke jämställts i RPU ändrades i socialstyrelsen. Den icke särbedömde dömdes till fängelse tre år.
    Frågan om förekomst av "serievåldtäkter" kan belysas i tabell 2. Av de fyra recidivister som hade mer än ett offer hade två mer än ett offer vid mer än ett tillfälle; 13 och 2 och 11 och 8 respektive. Intervallet mellan domarna var i de båda fallen 2 och 3 år.

 

Tabell 2. Antal offer

Gärningsman

Ej recidivist
Recidivist
vid inträde i vid första våldtäktsdom (endast psykiatriskt undersökta)

Antal offer

1 101 83.5 36 90.0 17 72.02 10 8.3 2 5.0 6 20.03 4 3.3 1 2.54 2 1.6 - - 5 3 2.5 - 8 1 0.8 1 2.510 - - - 11 - - - 1 4.012 - - 13 - - 1 4.0

Totalt 121 100.0 40 100.0 25 100.0

Antal % Antal % Antal %

31—36-166 Svensk Juristtidning

 

434 Eva JohansonSammanfattning och diskussion
Också i Sverige "försvinner" en majoritet av anmäld våldtäktsbrottslighet på vägen mellan anmälan och meddelande av fällande dom. De uppgifter som meddelas här kan inte utan ingående ytterligare analys (som helt ligger utanför denna redovisnings ram) tolkas som uttryck för annat än att vägen är lång och komplicerad. Resultatet är inte anmärkningsvärt med hänsyn till vad man vet från andra håll.
    Av dem som döms för våldtäktsbrottslighet har en minoritet före domen varit föremål för rättspsykiatrisk undersökning. Eftersom information i rättspsykiatriska utlåtanden bearbetats är det klart, att undersökningens resultat hänför sig till en med hänsyn till misstanke om psykisk störning hårt sovrad grupp. Det skall dock beaktas att urval till rättspyskiatrisk undersökning sker utifrån begreppsmässigt skilda utgångspunkter på olika nivåer, enligt synnerligen oklart definierade kriterier (att undersöka hur den beslutsprocessen går till faller också utanför arbetets ram).
    Knappt fjärdedelen hade mer än en gång dömts för våldtäktskriminalitet, endast knappa 5 % dock mer än två gånger. Det kan diskuteras om recidivismen definierad på detta sätt skall bedömas som hög eller låg. Klart är också att en del ytterligare kommer att dömas i framtiden.
    Tidsintervallen mellan recidivisternas domar varierar mycket. Med medianen mellan 3 och 4 år kan man konstatera, att recidiv i den mån de förekommer inte är särskilt täta med hänsyn till normala vård- och strafftiderslängd.
    Det finns flera tänkbara förklaringar till att män av utländsk börd mindre ofta än övriga var recidivister. Det kan vara så enkelt att de ibland inte uppehållit sig särskilt länge i Sverige. Varför de är överrepresenterade går lika litet att förklara här som det förklarats i Perssons (1981) undersökning.
    Det är välkänt, att våldtäktsmän mestadels är relativt unga personer och resultatet för den skull ingen överraskning. Spridningen i ålder var emellertid stor. Att recidivisterna tenderade vara yngre än icke recidivisterna vid sin första våldtäktsdom kan tala för att ungdom vid första våldtäktsdomen är förenad med förhöjd recidivrisk. Det går dock inte att påstå något om hur stor den eventuella risken kan vara. Att de vid inträdet i observationen oftare än icke recidivisterna tidigare rättspsykiatriskt undersökts är en självklarhet såsom materialet ser ut. Däremot är det svårt att finna en förklaring till att de mindre ofta än icke recidivisterna vid inträdet i observationen samtidigt dömdes för annan kriminalitet än våldtäktskriminaliteten. De hade f. ö. i lika stor utsträckning som icke recidivisterna dömts för annan kriminalitet av varierande slag. Mindre än 40 % av icke recidivisterna förekom vid inträdet i observationen icke tidigare i kriminalregistret. Här som i internationell litteratur finner man sålunda att våldtäktskriminalitet ingalunda behöver vara isolerad från annan kriminalitet.
    Recidivisterna "särbedömdes" vid inträdet i observationen inte signifikant oftare än icke recidivisterna, men andelen "särbedömda" i båda grupperna var hög: 82,5 % (recidivister) och 63,7 % (icke recidivister). Däremot överlämnades recidivisterna signifikant oftare till sluten psykiatrisk vård. Andelarna som "sinnessjuka" bedömda är i båda grupperna relativt små, cirka en åttondel, vilket med tanke på undersökningsmaterialets selektion ger stöd för uppgifter i utländsk litteratur att våldtäktsmän sällan är psykotiska. Några dömdes till icke frihetsberövande påföljder. I de fall fängelsestraff ådömdes varierar längden mycket. I drygt hälften av fallen var den icke över två år.

 

Våldtäktsbrottslighet 435    Liksom i både internationell och nordisk litteratur kan konstateras, att en betydande andel av våldtäktsmännen har eller har haft vad som konventionellt brukar betecknas som stadiga heterosexuella förbindelser. De var gifta, förlovade eller sammanboende. Omkring 40 % är kända som fäder till barn. Den siffran är sannolikt för låg. I vad mån har vid tiden för gärningarna gärningsmännen varit ensamma, i vad mån har det förelegat kriser i förhållandena, i vad mån har de haft kontakt med sina barn, och hur har i så fall kvaliteten av den kontakten varit? Det kan antas — ej minst utifrån vad som redovisats i Hedlund & Lundmarks (1983) arbete — att detta är viktiga frågor att söka analysera. Skall en sådan analys vara möjlig förutsätter det ett forskningsarbete, med helt andra resurser att systematiskt gå i detalj, än denna översikt baserad på rutinmaterial. Det är även viktigt att komma ihåg att brytningar och kriser självfallet inträffar i heterosexuella förhållanden och att fäders kontakt med sina barn kan variera utan att något av detta brukar behöva resultera i våldtäktskriminalitet.
    Den intellektuella nivån har genomgående undersökts med metoder och under förhållanden som tagit hänsyn till vederbörandes förutsättningar, t. ex.verbalt, vilket gör att resultaten bör vara tillförlitliga. De andelar som presterat under genomsnittet är höga: mellan 20 % och 30 % även om mycket få bedömts som "sinnesslöa". Några väsentliga skillnader mellan recidivister och icke recidivister föreligger emllertid inte. Aven i undersökningar utomlands har man funnit relativt höga andelar lågbegåvade bland våldtäktsmän. Hur en lindrig intelligensdefekt kan begränsa förmågan att lösa heterosexuella relationsproblem tillåter varken denna undersökning eller de uppgifter som gått att hämta ur litteraturen några slutsatser om, men iakttagelserna är värda vidare analys.
    Vid inträdet i observationen förelåg alkoholmissbruk signifikant oftare hos recidivister än icke recidivister. Vid första våldtäkten var däremot de sedermera recidivisterna inte oftare alkoholmissbrukare än icke recidivisterna. Slutsatsen att alkoholmissbruk ökar recidivrisken för en våldtäktsdömd är rimlig, men det här ej närmare analyserade sambandet är rimligtvis medelbart. Andelen missbrukare var dessutom i båda grupperna hög, liksom andelarna missbrukare av annat än alkohol. Att vid inträdet i observationen en högre andel av recidivisterna än av icke recidivisterna skall ha erhållit någon form av psykiatrisk vård är ett väntat resultat. Tidigare somatisk sjuklighet av någon betydelse och handikapp av varierande slag var vanlig i båda grupperna men skillnaderna mellan dem ej signifikant. 15 recidivister hade icke rättspsykiatriskt undersökts vid sin första våldtäkt. Även om talen blir för småför statistisk analys kan det faktum att de i lägre frekvens än övriga var undergenomsnittligt begåvade, missbrukare, hade psykiatriskt vårdats eller varit kroppsligt sjuka kanske ändå indirekt kan säga något om urvalskriterierna för fall till rättspsykiatrisk undersökning.
    Alkoholpåverkan eller ej vid gärningen brukar anges. Intoxikation (av varierande grad; alltför svår sådan torde utesluta så samordnade aktiviteter som likväl förutsätts vid våldtäkt) förelåg oftare hos recidivister än hos icke recidivister. De av recidivisterna som rättspsykiatriskt undersökts före förstavåldtäktsdomen var också i mycket hög utsträckning alkoholpåverkade vid gärningen. Rimligtvis bör detta tas som ett ytterligare belägg för att alkoholpåverkan, akut eller kronisk, har betydelse som riskökande faktor. Påverkan hos offret förekom i ungefär samma utsträckning i båda grupperna. Om alkoholpåverkan endast hos offret fanns sällan anteckning.

 

436 Eva Johanson    "Egenheter", såsom fellatio och cunningulus eller analt samlag förekom sällan. Offren var obekanta för gärningsmannen i mer än hälften av fallen. De var mycket sällan prostituerade.
    Det är inte en uppgift för ett rättspsykiatriskt utlåtande att ge uppgifter om offret, varför kunskapen om dem i övrigt är alltför liten för att kunna analyseras. Utlåtandet har inte heller till uppgift att ge brottsbeskrivningar annat än i den mån sådan är av betydelse för den psykiatriska bedömningen. Det är förklaringen till att också så få uppgifter om själva gärningarna och omständigheterna kring dem kunnat analyseras.
    I 25 fall omfattade den dom som medförde inträde i observationen fler än en våldtäkt. Fördelningen bland recidivister och icke recidivister är väsentligen lika. De som dömts för en våldtäkt har jämförts med dem som dömts för mer än en våldtäkt med hänsyn till fördelning av samma variabler som beaktats vid jämförelse mellan recidivister och icke recidivister. Man finner härvid små skillnader. De som dömdes för fler än en våldtäkt var dock alkoholmissbrukare mindre ofta än de övriga. Någon omedelbar förklaring till detta kan inte ses.
    Att gärningsmannen dömts för fler än en våldtäkt behöver inte betyda att det varit fler än ett offer. Emellertid förhöll det sig så i alla fall utom ett. Två hade vid fler än ett tillfälle dömts för våldtäkt med fler än ett offer. I ett av de fallen är antalet offer båda gångerna högt: 11 och 8. Om man antar, och antagandet är erfarenhetsmässigt utomordentligt rimligt, att "serievåldtäktsmän" i regel rättspsykiatriskt undersöks, måste slutsatsen bli att problemet är kvantitativt mycket litet. Antagandet förblir rimligt om man räknar med att också gärningsmän vid serievåldtäkter någon gång helt kan undgå upptäckt även i långa loppet. Man kan på goda grunder anta att den risken inte är särskilt stor. Det går inte att anta något om hur många som kunde ha fortsatt att begå våldtäktsbrottslighet om de inte blivit upptäckta vid den tidpunkt som skett, men det ter sig osannolikt att alla, eller ens majoriteten av de fall som bearbetats här, skulle vara potentiella gärningsmän vid serievåldtäkter. Detta betyder självfallet inte att problemet skall bagatelliseras.

 

C. Slutsatser
Litteraturen om våldtäktsbrottslighet har på senare år ökat kraftigt. Också synen på våldtäktsbrottslighet, sådan den återspeglas i lagstiftningen och debatten, har förändrats. Översikten är inte fullständig men de skandinaviska länderna utom Finland synes vara de länder som har mest "radikala" definitioner. I USA och på andra håll i den anglosaxiska världen pågår reformarbete. Vid genomgång av litteratur måste, som ofta, svagheter noteras. Vad som görs inom ett språkområde är väsentligen okänt inom ett annat. Ren debattlitteratur har undvikits. Det är frapperande hur litet empiriskt underlag auktoritativt framförda omdömen ofta har och, när man trots allt finner empiriska undersökningar, hur lite selektionsfaktorernas betydelse för resultaten diskuterats, svåra att komma åt och kvantifiera som de visserligen är, och hur lite man arbetat med att söka finna någorlunda klara och enkla (och därigenom från en undersökning till en annan översättliga) definitioner på de begrepp man arbetat med. Det betyder inte att ingenting gjorts, men mycket återstår innan man kan börja tala om ett forskningsområde med etablerad kunskap annat än i detaljfrågor.
    Man är numera överens om att våldtäkt är ett starkt underrapporterat

 

Våldtäktsbrottslighet 437brott, även om det kan antas att överfallsvåldtäkter gentemot okända i relativt liten utsträckning undgår rapportering. Vill man undersöka gärningsmän måste man bygga på uppgifter om kända gärningsmän. Det går självfallet inte att redovisa uppgifter som man inte kommer åt. Beträffande kända gärningsmän återkommer vissa resultat med sådan regelbundenhet att det finns skäl att tillmäta dem betydelse. Gärningsmännen har behov att visa makt och att förödmjuka snarare än att tillfredsställa sexuell drift. Kända våldtäktsmän har också i stor utsträckning levt och lever i socialt ogynnsamma förhållanden. De har ofta dömts för annan kriminalitet än våldtäktskriminalitet. Man finner relativt ofta relativt låg begåvning och personlighetsstörningar (hur de sedan definierats) men relativt sällan psykoser hos gärningsmännen. Den inventering av rättspsykiatriskt undersökta gärningsmän i Sverige, vilken utgör detta arbetes empiriska bidrag, stöder i allt väsentligt vad man redan menar sig veta, trots att gruppen selekterats så att psykisk sjukdom/avvikelse bör vara överrepresenterad i den. Resultaten är inte sådana att de medger bindande slutsatser utom möjligen i det avseende att problemet serievåldtäkter är kvantitativt mycket litet.
    Bearbetningen har också gjort klart, att det inte finns något enkelt sätt att identifiera recidivister, vare sig sådana som dömts upprepade gånger eller som dömts för flera våldtäkter per gång. Härutöver pekar resultaten av genomgången på fem områden, värda specialstudium med förfinade metoder, nämligen betydelsen av utländsk börd, låg debutålder, begåvningsfaktorn, alkoholmissbruk och/eller alkoholpåverkan vid gärningen och samtidig kriminalitet som ej är våldtäktskriminalitet.
    Man kunde sannolikt också öka kunskapen genom att jämföra "blandkriminella" med sådana som endast begår våldtäkt.

 

Litteratur
Allen, C. (1962): A textbook of psycho-sexual disorders. London, p. 234—239.
Amir, M. (1967): Alcohol and forcible rape. Brit. J. Addict. 62, 219-232.
Amir, M. (1977): Patterns in forcible rape. Summary in Radzinowicz, L. & Wolfgang, M. E., eds, Crime and Justice, vol I, p. 174—187, New York.
Bajćev, I. (1972): Rape (article 152 of the Penal Code). Soc. Pravo 21, 25-32 (Bulgarien) ref. in Abstr. Criminol. Penol. 15, 583-584.
Benoit, G., Bardet-Giraudon, C. (1983): Le viol. Rapport de médecine légale, LXXXI esession, Poitiers, 27 juin au 2 juillet, 1983.
Bienen, L. (1983): Rape reform legislation in the United States. A look at some practical effects. Victimology 8, 139—151.
Brauneck, A-E. (1970): Kriminologie der Sexualdelikten, Giessen.
Brownmiller, S. (1975): Against our will. Men, women and rape. New York.
Butzmühlen, R. (1978): Vergewaltigung. Giessen.
Cann, A., Calhoun, L. G., Selby, J. W., King, M. E. (1981): Rape: A contemporary overview and analysis. J. Soc. Issues 37, 1 — 4.
Chappell, D. (1976 a): Cross-cultural research on forcible rape. Int. J. Criminol. Penol. 4, 295-304.
Chappell, D. (1976 b): Forcible rape and the Criminal Justice System. Surveying present practices and projecting future trends. In Walker M. J. & Brodsky, S. L. eds.: Sexual assault, p. 9—22. Lexington. Mass.
Christiansen, K. O., Elers-Nielsen, M., Le Maire, L., Stürup, G. K. (1965): Recidivism among sexual offenders. Scand. Stud. Criminol. 1, 55 — 85.
Clark, L. M. G. et al (1979): A rape bibliography. With special emphasis on rape research in Canada. Ministry of the Solicitor General of Canada, Ottawa. Ref. in Criminol. Penol. Abstr. 21, 43, 1981.
Cohen, M. L., Garofalo, R., Boucher, R. B., Seghorn, T. (1977): The psychology of rapists. In Chappell D., Geis, R., Geis, G. eds: Forcible rape: the crime, the victim and the offender. p. 291-314. New York.

 

438 Eva JohansonCordner, S. M., Ainley, C. G., Schneider, M. A. (1979): Rape and rapists in Victoria. Austr. NZ J. Criminol. 12, 41-50.
Deming, M. B., Eppy, A. (1981): The sociology of rape. Sociol. Soc. Res. 65, 357-380.
Dietz, P. E. (1978): Social factors in rapist behavior in Rada, R. T. ed. Clinical aspects of the rapist. p. 59—115. New York.
Dix, G. E. (1975): Determining the continuing dangerousness of psychologically abnormal sex offenders. J. Psychiat. Law 3, 327—344.
Dix, G. E. (1976): Differential processing of abnormal sex offenders: utilization of California's mentally disordered sex offender program. J. Crim. Law Criminol. 67, 233-243.
Engström, L. G. (1977): New penal provisions on sexual offenses proposed in Sweden. Int. J. Offend. Ther. Comp. Criminol. 21, 264-269.
Falconer, B. (1975): Våldtäktsbrottet. Sv. Juristtidning, 60, 161-207.
Feild, H. S., Barnett, N. J. (1977): Forcible rape: An updated bibliography. J. Crim. Law, Criminol., 68, 146—159.
Finkelhor, D., Yllo, K. (1983): Marital rape found not rare in general population. Psychiatric News 18, 18—19.
Fogarty, F. (1977): A selective bibliography; in Chappell, D., Geis, R., Geis, G. eds. Forcible rape: the crime, the victim and the offender, p. 356—382, New York.
Gebhardt, P., Gagoun, J., Pomeroy, W. (1965): Sex offenders. New York.
Geis, G. (1977): Forcible rape: an introduction; in Chappell, D., Geis, R., Geis, G., eds. Forcible rape: the crime, the victim and the offender. p. 1—44, New York.
Geis, G., Geis, R. (1979): Rape in Stockholm. Is permissiveness relevant? Criminology 17, 311-322. Ref. in Criminol. Penol. Abstr. 20, 432-433, 1980.
Gibbens, T. C. N., Soothill, K. L., Way, C. K. (1981): Sex offences against young girls: A long-term record study. Psychol. Med. 11, 351 — 357.
Gibbens, T. C. N., Way, C., Soothill, K. L. (1977): Behavioural types of rape. Brit. J. Psychiat. 130, 32-42.
Gibbons, D. C. (1973): Society, crime and criminal careers. Ed 2, p. 387—397. Englewood Cliffs.
Gibbons, D. C. (1983): Forcible rape: Current knowledge and research issues. Crim. Just. Abstr. 15, 100—112.
Gibson, L., Linder, R., Johnson, S. (1980): A situational theory of rape. Canad. J. Corrections 22, 51—65.
Glezer, D. (1981): Les apports actuels de l'expertise psychiatrique en matière de viol. Psychol. méd. 13. 1583-1585.
Göppinger, H. (1980): Sexualdelinquenz; in Kriminologie 4 ed. p. 624—641. München.
Groth, A. N. (1978): The older rape victim and her assailant. J. geriatric psychiat. 11, 203-215.
Groth, A. N. (1979): Sexual traumas in the life histories of rapists and child molesters. Victimology 4, 10-16.
Groth, A. N. (collaborator H. J. Birnbaum) (1981): Män som våldtar. Stockholm. (Men who rape, 1979, New York).
Groth, A. N., Burgess, A. W. (1977 a): Rape: a sexual deviation. Am. J. Orthopsychiat. 47, 400-406.
Groth, A. N., Burgess, A. W. (1977 b): Sexual dysfunction during rape. N. Engl. Med. J. 297, 764-766.
Groth, A. N., Burgess, A. W. (1980): Male rape: Offenders and victims. Am. J. Psychiat. 137, 806-810.
Groth, A. N., Burgess, A. W., Holmstrom, L. L. (1977): Rape: power anger and sexuality. Am. J. Psychiat. 134, 1239-1243.
Groth, A. N., Longo, R., Mc Fadin, J. B. (1982): Undetected recidivism among rapists and child molesters. Crime Delinq 28, 450-458.
Guttmacher, M., Weihofen, H. (1952): Psychiatry and the law. p. 110-137, New York.
Hamilton, J. W. (1979): Multiple group rape: psychosocial considerations. J. Nerv. Ment. Dis. 167, 128-130.
Harris, L. R. (1976): Towards a consent standard in the law of rape. Univ. Chicago Law Rev. 43. 613-645.
Hartmann, K. (1964): Über juvenile Gruppennotzuchtdelikte. Monatschr. Krim. Strafrechtsref. 47, 24-38.
Hedlund, E., Lundmark, G. (1983): Våldtäkt — vanmakt. 60 män berättar. DSF rapport 1983: 1. Stockholm.

 

Våldtäktsbrottslighet 439Hegeman, N., Meikle, S. (1980): Motives and attitudes of rapists. Canad. J. Behav. Sci. 12, 359-372.
Heilbrun, A. B., Cross, J. M. (1979): An analysis of rape patterns in White and Black rapists. J. Soc. Psychol. 108, 83-87.
Heim, N. (1981): Sexual behavior of castrated sex offenders. Arch. Sex. Behav. 10, 11 —19.
Heim, N., Harsch, G. (1979): Castration for sex offenders: treatment or punishment? Are view and critique of recent European literature. Arch. Sex. Behav. 8, 281—304.
Henn, F. A., Herjanic, M., Vanderpearl, R. H. (1976): Forensic psychiatry: Profiles of two types of sex offenders. Am. J. Psychiat. 133, 694—696.
Hischer, E. (1970): Kriminalpsychologische Fallstudien zum Problem der Notzucht. Neuburgweier-Karlsruhe.
Holmstedt, Y. (1976): Rättspsykiatriska synpunkter på sexualbrottslingarna. Bil. 4 till SOU 1976:9, Sexuella övergrepp, p. 195-211. Stockholm.
Holmstrom, L. L., Burgess, A. W. (1980): Sexual behavior of assailant during reported rapes. Arch. Sex. Behav. 9, 427-439.
John, H. W. (1978): Rape and alcohol abuse: is there a connection? Alcohol Hlth Res World 2, 34-37, Ref. in Abstr. Criminol. Penol. 19, 296-297, 1979.
Johnson, S. D., Gibson, L., Linder, R. (1978): Alcohol and rape in Winnipeg 1966—1975. J. Stud. Alcohol 39, 1887—1894.
Karpman, B. (1954): The sexual offender and his offenses. New York.
Kinberg, O. (1914-15): Alcohol and criminality. J. Crim. Law Criminol. 5, 569-589.
Kirk, S. A. (1975): The sex offenses of Blacks and Whites. Arch. Sex Behav. 4, 295 302.
Klemmack, S. H., Klemmack, D. L. (1976): The social definition of rape. In Walker, M. J., Brodsky, S. L., eds.: Sexual Assault, p. 135—148. Lexington Mass.
Knutson, J. (1984): Brottsutvecklingen för våldtäkt och våldförande. In Kühlhorn, E. et al: Den svenska våldsbrottsligheten. BRÅ forskning rapport 1984: 1, p. 30. Stockholm.
Kozma, C., Zuckerman, M. (1983): An investigation of some hypotheses concerning rape and murder. Person. Individ. Diff. 4, 23—29.
Kröhn, W. (1984): Mythos und Realität sexueller Unterdrückung. Vergewaltigung in Spiegel der öffentlichen Meinungen. Sexualmedicin 13, 129—136.
Kröhn, W., Wille, R. (1984): Rape in Germany. Manus.
Kutschinsky, B. (1970): Studies on pornography and sex crimes in Denmark. A report to the US Presidential Commission on Obscenity and Pornography.
La Free, G. D. (1982): Male power and female victimization. Toward a theory of interracial rape. Am. J. Sociol. 88, 311 — 328.
Le Grand, C. E. (1977): Rape and rape laws: Sexism in Society and law. In Chappell, D., Geis, R., Geis, G., eds. Forcible rape: the crime, the victim and the offender. p.67-86. New York.
Leszcyn'ski, J. (1973): The offense of rape in Poland (Przesteptstwo zqwalcenia w Polsće) Wydawnictwo Prawncze, Warszawa. Ref. in Abstr. Criminol. Penol. 15, 295, 1975.
Lewin, B. (1983): Attitudes among adolescents in a Swedish city toward some sexual crimes. Adolescence 18, 159—168.
Leyrie, J. (1977): Le viol. In Manuel de psychiatrie légale et de criminologie clinique, p. 194-198, Paris.
Meyerson, A. (1984): Nytt lagförslag om sexualbrott. Nord. tidskr. krim. vidensk. 71, 35-45.
Mutrux, S. (1972): Pathologie sexuelle de 1'alcoolisme mental chronique masculin. Confront. psychiat. 8, 101-123.
Ostopzeff, G. M., Lavoine, J. R., Agussol, P. (1980): Viol, approche de la violée. Ann. Méd. Psychol. (Paris) 138, 1226—1236.
Pawloski, B. M. (1983): Forcible rape: an updated bibliography. J. Crim. Law Criminol. 74, 601-625.
Panton, J. H. (1978): Personality differences appearing between rapists of adults, rapists of children and non-violent molesters of female children. Res. Comm. Psychol. Psychiat. Behav. 3, 385-393.
Parrot, P., Guitton, R. (1963): Etude clinique des complots (Délits sexuels commis en bande). Rev. Neuropsychiat. Infant. 11, 385-390.
Peretti, P. O., Cozzens, N. (1979): Psycho-social variables of female rapees not reporting and reporting the first incidence of rape. Acta Psychiat. Belg. 79, 332—340.

 

440 EvaJohansonPersson, L. G. W. (1981): Våldtäkt. En kriminologisk kartläggning av våldtäktsbrottet, SOU 1981: 64. Stockholm.
Petit, G., Geille, A. (1973): Considérations statistiques et criminlogiques en matière de violences sexuelles. Méd. Lég. Dommage Corp. 6, 385—389.
Rabkin, J. G. (1979): The epidemiology of forcible rape. Am. J. Orthopsychiat. 49, 634-647.
Rada, R. T. (1975 a): Alcohol and rape. Med. Aspects. Hum. Sexual. 48-49, 55, 59-60, 62, 65.
Rada, R. T. (1975b): Alcoholism and forcible rape. Am. J. Psychiat. 132, 444-446.
Rada, R. T. (1978 a): Sexual psychopathology: historical survey and basic concepts. In Rada, R. T., ed. Clinical aspects of the rapist, p. 1-19, New York.
Rada, R. T. (1978 b): Psychological factors in rapist behavior. In Rada, R. T., ed. Clinical aspects of the rapist. p. 21—58. New York.
Radzinowicz, L. (1957): Sexual offences. London.
Rasch, W. (1968): Gruppennotzuchtdelikte Jugendlicher und Heranwachsender. In Zur Strafrechtsreform. Beiträge zur Sexualforschung. Heft 43, p. 65—112. Stuttgart.
Rättsstatistisk årsbok 1983.
Ressler, R. K., Burgess, A. W., Douglas, J. E. (1983): Rape and rape murder: one offender and twelwe victims. Am. J. Psychiat. 140, 36—40.
Revitch, E. (1965): Sex murder and the potential sex murderer. Dis. Nerv. Syst. 26, 640-648.
Robert, P., Lambert, T., Faugeron, C. (1976): Image de viol collectif et reconstruction d'objet. Paris, p. 91-142.
Robin, G. D. (1977): Forcible rape. Institutional sexism in the criminal justice system. Crime Delinq. 23, 136-153.
Røstad, H. (1984): Sedelighetsforbrytelser — og behovet for strafferettslige tiltak overfor farlige sedelighetsforbrytere. Nord. tidsskr. krim. vidensk. 71, 367 — 387.
Sadoff, R. L. (1978): The psychiatrists and the rapists. Legal issue. In Rada, R. T., ed. Clinical aspects of the rapist. p. 215—225, New York.
Sanday, P. R. (1981): The socio-cultural context of rape: a cross-cultural study. J. Soc. Issues. 37, 5—27.
Sasho, H., Serek, D. (1975): Rape reform legislation: is it the solution? Cleveland State Law Rev. 24, 463-503. Ref. in Abstr. Criminol. Penol. 16, 427, 1976.
Schapira, A. (1977): Die Rechtsprechung zur Vergewaltigung. Uber die wertgezogenen Grenzen der erlaubten Gewalt gegen Frauen. Kritische Justiz, p. 221 — 241.
Schiff, A. F. (1982): Rape: wife vs husband. J. For. Sci. Soc. 22, 235-240.
Schorsch, E. (1971): Sexualstraftäter. Stuttgart.
Schorsch, E. (1973): Merkmalskombinationen bei Sexualstraftätern. Monatschr. Kriminol. Strafrechtsref. 56, 141—150.
Schorsch, E., Schmidt, G. (eds.) (1975): Ergebnisse der Sexualforschung. Köln.
Schulz, G. (1958): Die Notzucht. Täter — Opfersituationen. Hamburg.
Schwartz, B. (1968): The effect in Philadelphia of Pennsylvania increased penalties for rape and attempted rape. J. Crim. Law. Criminol. Police sci. 59, 509—515.
Scott, R. L. (1982): Analysis of the need system of twenty male rapists. Psychol. reports 51, 1119-1125.
Selkin, J. (1975): Rape. Psychology today 88, 70-76.
Soothill, K. L. Jack, A., Gibbens, T. C. N. (1976): Rape. A 22 year cohort study. Med. Science Law 16, 62—69.
Statens offentliga utredningar 1976: 9. Sexuella övergrepp. Stockholm.
Statens offentliga utredningar 1982: 61. Våldtäkt och andra sexuella övergrepp. Stockholm.
Statens offentliga utredningar 1982: 61, bil. 1: Våldtäktsbrottet i senare praxis, p. 171 —182. Stockholm.
Svalastoga, K. (1962): Rape and social structure. Pacific Soc. Rev. 5, 48—53.
Sveri, K. (1976): Några kriminologiska synpunkter på våldtäktsbrottsligheten. Bil. 3, SOU 1976: 9, p. 179—193. Stockholm.
Teufert, E. (1980): Notzucht und Sexuelle Nötigung. Ein Beitrag zur Kriminologie und Kriminalistik der Sexualfreiheitsdelikte unter Berüchzichtigung der Geschichte und der geltenden strafrechtlichen Regelung. Lübeck.
Vera, H., Barnard, G. W., Holzer, C. (1979): The intelligence of rapists: new data. Arch. Sex. Behav. 8, 375-377.
Viano, E. C. (1974): Rape and the law in the United States: an historical and sociogical analysis. Int. J. Criminol. Penol. 2, 317-328.

 

Våldtäktsbrottslighet 441Virkkunen, M., Tenhu, M., Penttilä, A. (1973): Våldtäktsbrott i Helsingforstrakten åren under 1966—1970. Nord. tidsskr. krim. vidensk. 61, 146—158.
Weddington, S. (1975—76): Rape Law in Texas. HB 284 and the road to reform. Am. J. Crim. Law 4, 1—4. Ref. in Abstr. Criminol. Penol. 16, 700, 1976.
Weis, K. (1982): Die Vergewaltigung und ihrer Opfer. Stuttgart.
Weis Bentzon, A. (1977): Tugt, vold og voldtægt i Grönland. Nord. tidsskr. krim. vidensk. 65, 1-28.
West, D. J. (1978): Rape as revenge. New society 45, 684—686. Ref. in Abstr. Criminol. Penol. 19, 32, 1979.
West, D. J., Roy, C., Nichols, F. L. (1978): Understanding sexual attacks. London.
Wille, R. (1968): Die forensisch-psychopathologische Beurteilung der Exhibitionisten, Pädophilen, Inzest- und Notzuchttäter. Habilitationsschrift, Kiel, p. 181 — 195.
Williams, J. (1984): Marital rape - time for reform. New Law J. 134, 26-28.
Witter, H. (1972): Zur Kriminologie der Sexualdelikte. In Göppinger H., Witter, H., eds. Handbuch der forensischen Psychiatrie II, p. 1050—1085, Berlin — Heidelberg— New York.