ANN HENNING. Tidsbegränsad anställning. En studie av anställningsformsregleringen och dess funktioner. Lund 1984. Juridiska föreningen i Lund 596 s.

 

Genom 1974 års anställningsskyddslag ersattes den fria uppsägningsrätten i anställningsförhållanden med ett lagfäst krav på saklig grund vid uppsägning från arbetsgivarens sida. Kravet på saklig grund gäller emellertid inte alla former av anställningar utan endast s. k. tillsvidareanställningar. Huvudregeln i anställningsskyddslagen är att anställningsavtal skall gälla tills vidare — vanligen benämnd fast anställning — men det är tillåtet att anställa personal på bestämd tid i vissa i lagen särskilt angivna fall. Exempel på tillåtna fall av visstidsanställningar är vikariat, provanställning, säsongsanställning och anställning i samband med tillfällig arbetsanhopning (se vidare 5 — 6 §§ LAS). Vid anställning på viss tid ställs inga krav på att arbetsgivaren skall uppge skälen till att fortsatt anställning inte kommer till stånd då anställningstiden löpt ut och inte heller omfattas den visstidsanställde av turordningsreglerna som gäller vid personalminskning på grund av arbetsbrist. För att förhindra ett överdrivet bruk av visstidsanställningar har arbetsgivaren skyldighet att underrätta den lokala fackliga organisationen om sådana anställningsavtal träffas (28 § LAS). Länsarbetsnämnden kan också med stöd av lagen om anställningsfrämjande åtgärder vid vite förbjuda arbetsgivare att anställa på viss tid om arbetsgivaren vid upprepade tillfällen avtalat om olovliga tidsbegränsade anställningar (14 § lagen om anställningsfrämjande åtgärder). Det är dessa regler om tillåtlighet att visstidsanställningar som väckt Ann Hennings intresse och resulterat i en omfångsrik avhandling på nästan 600 sidor. Författaren menar att reglerna om tidsbegränsad anställning är strategiska och spelar en nyckelroll i anställningsskyddet. Genom att undersöka vilka grupper som ställs utanför anställningsskyddet vill författaren skapa en djupare förståelse för anställningsskyddsregleringens samhälleliga funktion. Författaren vill också beskriva vilken rättslig, ideologisk och kvantitativ betydelse dessa undantag från anställningsskyddet har.
    Avhandlingens tyngdpunkt ligger som jag ser det i kapitel 3; ett över 280 sidor långt kapitel som behandlar tidsbegränsad anställning i gällande rätt. Kapitlet inleds med en beskrivning av anställningsskyddslagens arbetstagar

 

446 Kent Källströmbegrepp och en översikt över möjligheterna att träffa avtal om utförande av arbete i andra former än anställning — exempelvis legoproduktion och inhyrning av arbetskraft. Möjligheten att använda dessa alternativa avtalsformer måste beaktas vid utformningen av reglerna om förbud mot visstidsanställningar eftersom ett alltför vidsträckt förbud kan få den effekten att det tvingar över arbetskraft till andra avtalsformer där såväl anställningsskyddet som fackets möjlighet till inflytande är mer begränsat.
    I avsnitt 2 beskrivs skillnaden mellan visstids- och tillsvidareanställning. Här behandlas också problemet vilket arbetsinnehåll en tillsvidareanställning måste ha för att inte övergå i en visstidsanställning. Avsnittet utmynnar i slutsatsen att arbetstagarnas prestationsskyldighet kan vara mycket begränsad utan att anställningens karaktär av tillsvidareanställning går förlorad. Mot denna bakgrund menar författaren att den principiella skillnaden mellan tillsvidare- och visstidsanställning överdrivits.
    Huvuddelen av kapitel 3 upptas av en genomgång av olika typer av visstidsanställning och en redovisning av rättspraxis rörande 4—6 §§ LAS. Författaren menar att arbetsdomstolen varit generös i fråga om att tillåta visstidsanställningar. Arbetsgivarna har också stora möjligheter att organisera verksamheten så att de objektiva förutsättningarna för tillåtna visstidsanställningar blir uppfyllda. Detta får sammantaget den effekten att de rättsliga hindren för anställningar på viss tid är mer formella än reella.
    Författaren säger själv, blygsamt nog, att framställning i kapitel 3 endast är deskriptiv och systematiserande och att uppläggningen utgår ifrån vedertagen rättslig systematik. I själva verket är det fråga om en självständig presentation av gällande rätt där författarens syfte är att belysa i vilken utsträckning rättstillämpningen styrts av andra än rent rättsliga argument vid bedömningen av visstidsanställningars tillåtlighet. Även om författaren måste ha haft god hjälp av att LAS är en modern väl strukturerad lagstiftning, som dessutom finns behandlad i en lagkommentar av hög kvalitet, så är det en imponerande framställning av gällande rätt. Ett lättflytande språk och en handfast rättsanalys gör att kapitlet måste ha en hel del att ge praktiskt verksamma jurister.
    Någon gång kan rättsfallsanalysen förefalla onyanserad, Rättsfallet AD 1977 nr 92 ges exempelvis ett alltför stort utrymme med tanke på att prejudikatvärdet måste anses lågt (s. 393 ff). Bakom domskälen stod endast 4 av domstolens 7 ledamöter och i minoriteten ingick arbetsdomstolens ordförande (Stark). Beträffande rättsfallet AD 1978 nr 163 upprepar förf. den kritik som framförts i en äldre upplaga av Lumnings kommentar till anställningsskyddslagen. Utgången i målet torde dock kunna förklaras av arbetsgivarens sätt att lägga upp sin talan.
    Författaren nöjer sig emellertid inte med att beskriva gällande rätt. I avhandlingen görs också ett försök att förklara varför reglerna om tidsbegränsad anställning finns och varför reglerna ser ut och tillämpas som de gör. I kapitel 2 beskrivs anställningsskyddets framväxt från 1850 och fram till 1982 års lagstiftning om anställningsskydd. Ambitionen är här att belysa hur innehållet i anställningsskyddsregleringen förändrats mot bakgrund av den samhälleliga utvecklingen. Undersökningen bygger på traditionellt rättsligt material — författningstexter, lagförarbeten, betänkanden och avtalstexter. Med tanke på att det mest är fråga om att teckna en bakgrund och att materialet till stor del finns beskrivet i annan litteratur kan man fråga sig om

 

Anm. av Ann Henning: Tidsbegränsad anställning 447inte det 110 sidor långa kapitlet borde skurits ned till ett mer hanterligt omfång.
    I kapitel 4 kompletteras den historiska bakgrunden med en undersökning av i vilken utsträckning visstidsanställningar faktiskt tillämpas. Författaren har gjort en statistisk bearbetning av nyanmälda lediga platser till arbetsförmedlingen under 1979. Undersökningen visar att 1974 års anställningsskyddsreform inte brutit sedvanan inom vissa branscher att tillämpa otrygga anställningsformer. Anställningsskyddslagen bygger på huvudregeln att tillsvidareanställning skall vara den normala anställningsformen men trots detta visade det sig att inte mindre än 48 procent av arbetsförmedlingarnas lediga platser avsåg visstidsanställning. Denna anställningsform tycks vara särskilt vanlig bland anställningar där arbetsuppgifterna är okvalificerade.
    Det bör redan i detta sammanhang påpekas att det statistiska material som presenteras i kapitel 4 inte berättigar till några slutsatser om hur anställningsskyddsreformen styrt arbetsgivarnas handlande. Materialet berättigar endast till slutsatsen att otrygga anställningar förekommer i stor omfattning. Om detta beror på att lagen inte följs, att lagen är ineffektiv eller att de fackliga organisationerna genom kollektivavtal satt lagens regler åt sidan ger inte en statistisk undersökning av detta slag svar på. Med tanke på författarens ambition att ge en djupare förståelse av anställningsskyddsreglernas funktion måste det ses som en brist att dessa frågor ej blivit belysta. Detta hade dock krävt en annan typ av undersökning med tonvikt på hur anställningsskyddslagen hanteras ute på arbetsplatserna.
    I kapitel 5 görs, som författaren uttrycker det, ett försök att inordna de rättshistoriska, rättspositivistiska och statistiska kapitlen i en sammanhängande förklaring. Författarens utgångspunkt är att rättens innehåll styrs av s k "dolda strukturer", som inte kan fastställas ur rättens explicita innehåll. Rätten måste enligt denna uppfattning omtolkas och sättas in i ett teoretiskt sammanhang för att man skall kunna avslöja dess "verkliga karaktär". Anställningsskyddsreformen syftar explicit till att tvinga arbetsgivare att ta sociala hänsyn på ett sätt som står i strid mot produktionens grundläggande intressen. Genom undersökningarna som redovisas i kapitel 3 om gällande rätt och kapitel 4 om anställningsskyddslagens faktiska tillämpning anser författaren det styrkt att de sociala hänsynen regelmässigt fått vika för kravet på effektivitet. Vidare hävdar författaren att anställningsformsregleringen i 4—6 §§ LAS fått en sådan utformning att den samtidigt förhindrar och befrämjar otrygga anställningar. Anställningsskyddslagen försvårar för en arbetsgivare att ha en och samma person anställd utan att erbjuda de fördelar som en tillsvidareanställning medför. Samtidigt medger lagen, som den tilllämpas av arbetsdomstolen, att tidsbegränsade anställningar används för att tillfredsställa snart sagt alla tänkbara kortsiktiga behov. På detta sätt legitimeras ett system med stärkt anställningsskydd för den som är etablerad på arbetsmarknaden samtidigt som utsatta grupper med svårigheter på arbetsmarknaden hålls kvar i otrygga anställningar. Reglerna i 4—6 §§ LAS har enligt denna teori haft en begränsad handlingsdirigerande effekt. Reglernas uppgift har istället varit ideologisk — grupper med svårigheter på arbetsmarknaden skall med rättsordningens hjälp fås att acceptera sin situation. Häri ligger anställningsskyddets "dolda" funktion.
    Det är onekligen en ganska "saftig" konspiration mot arbetsmarknadens B-lag som författaren tror sig ha kommit på spåren. Lagstiftaren, arbetsdomsto-

 

448 Kent Källströmlen, arbetsgivarna och de fackliga organisationerna har tillsammans skapat ett system som ger favörer åt de starka, de konkurrenskraftiga arbetstagarna, på bekostnad av de svaga grupperna. Trots att det enligt min mening är en snedvriden bild av anställningsskyddet som författaren ger innehåller kapitel 5 onekligen en del träffande iakttagelser. Jag tror exempelvis att författaren har rätt att i det förstärkta anställningsskyddet som infördes genom 1974 års reform lett till ett kraftigt ökat intresse för tidsbegränsade anställningar och för andra "onormala" avtalstyper som kan fungera som alternativ till anställningsavtal. Det stämmer också med erfarenheterna från andra länder att okvalificerad arbetskraft i allt större utsträckning får hålla till godo med otrygga anställningar.
    Min huvudinvändning mot den teoretiska diskussionen i kapitel 5, och därigenom mot hela avhandlingen, är att författaren förbisett huvudsyftet med anställningsskyddsreglerna i LAS. Författaren utgår ifrån att huvudsyftet med anställningsskyddsreformen var att förhindra ett snävt företagsekonomiskt effektivitets- och lönsamhetstänkande och att möjliggöra att utsatta grupper bereddes plats på den öppna arbetsmarknaden (se exempelvis s. 97 i avhandlingen). Enligt min mening accepterar författaren här alltför okritiskt vissa slagordsmässiga uttalanden från departementschefen i propositionen till 1974 års LAS, och det är inte underligt att verkligheten som den kommer till uttryck i rättstillämpning och i platsutbud inte håller att konfronteras med sådana lovprisande uttalanden. Författaren borde istället ha tagit fasta på de två mer konkreta syften som lyfts fram i förarbetena (prop. 1973: 129 s. 114), nämligen syftet att skapa effektivt skydd mot godtycke och att skapa en grund för fackligt inflytande över personalfrågorna. Dessa båda ändamål diskuteras över huvudtaget inte i avhandlingen.
    Som jag ser det har reglerna i LAS om saklig grund vid uppsägning som huvudändamål att skapa en garanti för att den anställde inte skall bli utsatt för arbetsgivarens godtycke. Tore Sigeman har uttryckt det på följande sätt: "Regeln om krav på saklig grund vid uppsägning från arbetsgivarens sida kan, klokt tillämpad, mer än någon annan bidra till att ge de arbetande en självständig och värdig men för den skull inte oansvarig ställning på arbetsplatserna (Sigeman, Från legostadgan till medbestämmandelagen, SvJT 1984 s. 885). Den anställdes integritet skyddas genom att han inte längre skall vara utlämnad till arbetsgivarens godtycke i viktiga anställningsfrågor. Att detta skall ses som huvudsyftet med de arbetsrättsliga reformerna under 1970-talet framgår inte minst av domen i bastubadarmålet, AD 1978 nr 89. Av denna dom framgår att förbudet mot godtycklighet numer inte bara gäller uppsägningar utan också ingripande omplaceringar inom ramen för ett bestående anställningsförhållande. Betraktar man det som ett huvudändamål för anställningsskyddsreglerna att skapa individuell rättvisa i viktiga anställningsfrågor hamnar också reglerna om tillåtlighet av visstidsanställningar i en annan dager. Med detta synsätt blir det primära inte att nedbringa antaletvisstidsanställningar totalt sett utan att den anställde inte skall behandlas godtyckligt och att visstidsanställningen endast skall användas i sådana fall där det är sakligt motiverat. Sett mot denna bakgrund är det inte heller förvånande att arbetsdomstolen i sin rättstillämpning i så hög grad varit beredd att acceptera avtal om anställning på viss tid, som träffas i enlighet med branschsedvana eller bruket på arbetsplatsen. Just denna regelmässighet talar mot att den anställde skulle ha blivit utsatt för en godtycklig behandling.

 

Anm. av Ann Henning: Tidsbegränsad anställning 449I sammanhanget kan också erinras om den centrala roll som kringgående syftet spelar i rättspraxis (för övrigt något som tydligare borde framhållits i kapitel 3). Trots att lagtexten inte antyder något i den riktningen har arbetsgivarens syfte vid avtalsslutet stor betydelse för visstidsanställningars tillåtlighet. I fråga om vikariat har detta drivits så långt att vikariatets tillåtlighet står och faller med kringgåendesyftet.
    Det andra konkreta ändamål som nämns i förarbetena till anställningsskyddslagen är att reglerna syftar till att skapa en grund för fackligt inflytande i personalfrågor. Att detta ändamål inte behandlas i avhandlingen är förvånande eftersom anställningsskyddslagen kanske mer än någon annan arbetsrättslig lagstiftning kan utgöra en grund för att stärka det lokala fackets ställning. Senioritetsreglerna, som gäller vid uppsägningar på grund av arbetsbrist, tvingar exempelvis varje arbetsgivare som vill undvika en olämplig personalsammansättning efter personalinskränkning att komma överens med klubbarna vid företaget vid uppsägning på grund av arbetsbrist. På samma sätt fungerar reglerna om tillåtlighet av tidsbegränsad anställning i 4—6 §§ LAS. En arbetsgivare, som kommer överens med den fackliga organisationen, kan använda sådana anställningar i obegränsad omfattning eftersom reglerna är semidispositiva. Författaren borde ha observerat att antalet visstidsanställningar således kan kvarstå oförändrat samtidigt som tillåtlighetsreglerna fyllt sitt syfte; visstidsanställningarna träffas inte längre enbart på arbetsgivarens villkor utan förutsätter fackligt godkännande. Anställningsskyddslagen kan således ha en handlingsdirigerande effekt som inte kan mätas med sådana statistiska metoder som författaren använder i kapitel 4. För arbetstagarna medför lagen mer av kvalitativa förändringar av beslutsfattandet i företagen och mindre av påtagliga ingrepp i produktionsförhållandena.
    Invändningen att de fackliga organisationernas roll inte beaktas gäller inte bara kapitel 5 utan i lika hög grad den historiska framställningen i kapitel 2. Författaren beskriver framväxten av lagstiftningen om individuellt anställningsskydd utan att framhålla att kravet på ett individuellt lagfäst anställningsskydd i likhet med kravet på allmän arbetslöshetsförsäkring, länge drevs av borgerligt liberala grupper och tjänstemannaorganisationer medan LO-organisationerna fram till slutet av 1960-talet hade en ambivalent inställning.

 

Att anställningsskyddslagen är viktig för tjänstemannagrupperna framgår inte minst av att tjänstemannamålen tycks dominera arbetsdomstolens praxis rörande LAS. År 1985 rörde exempelvis 70 procent av målen tjänstemän och av dessa mål rörde 20 procent oorganiserade som förde talan utan stöd av facklig organisation.

 

Arbetstagarorganisationerna inom LO kan under uppbyggnadsskedet knappast sägas ha prioriterat det individuella anställningsskyddet. Erfarenheterna världen över visar att det är lättast att skapa intresse för facklig aktivitet bland lättrörliga grupper utan stark bindning till en enskild arbetsgivare. Svårigheterna att rekrytera medlemmar bland de årsanställda inom jordbruket är ett välkänt fenomen. Det är betecknande att förslaget 1901 till lag om vissa arbetsavtal mötte motstånd från fackföreningsrörelsen — och förresten också ifrån liberala företagsledare i sekelskiftets "klipp-ekonomi" — trots att förslaget på väsentliga punkter var förmånligare för arbetstagarna än 1906 års decemberkompromiss mellan SAF och LO.

 

1901 års förslag kan sägas gå ut på att arbetsgivarna skulle kunna "köpa" arbetsfred genom att erbjuda de anställda anställningsskydd i form av längre uppsägningstider.

 

32-36-166 Svensk Juristtidning

 

450 Kent KällströmKärnan i förslaget var en tvingande regel av innebörd att arbetsgivarnas och de anställdas uppsägningstider måste vara lika långa. Avsikten var att förmå parterna att binda sig vid längre uppsägningstider för att på detta sätt skapa en lugnare utveckling på arbetsmarknaden. Anställningsvillkoren skulle regleras genom företagsvisa förhandlingar mellan arbetsgivaren och arbetstagarnas "förtroendemän". Överenskommelserna skulle tas in i s. k. arbetsordningar.
    Flera av reglerna i förslaget är förvånansvärt moderna. Genom de nyss nämnda arbetsordningarna skulle arbetstagarsidan kunna få till stånd en bindande reglering, inte bara av löner och anställningsvillkor utan också av frågor om ändringar i företagetsverksamhet, d.v. s. det som idag kallas medbestämmandefrågor. Detta bör jämföras med 1906 års decemberkompromiss som gav arbetsgivaren en fri företagsledningsrätt. Ett annat exempel är föreskrifter i lagförslaget att en arbetare inte fick användas till göromål som var oförenliga med hans befattning. Detta befattningsskydd kan jämföras med den s. k. 29/29-regeln och den fria arbetsledningsrätten som alltjämt är den förhärskande principen och som i princip innebär en skyldighet för arbetstagarna att utföra alla arbetsuppgifter som har samband med arbetsgivarens verksamhet.

 

Man skulle kunna formulera det så att vid sekelskiftet värderade LO-organisationerna möjligheten att utan inskränkningar kunna vidta stridsåtgärder högre än trygghet i anställningen för den enskilde. I och med höjningen av levnadsstandarden blev anställningsskyddet en jämförelsevis viktigare fråga. LO:s linje blev att reglera anställningsskyddet genom kollektivavtal istället för att försöka fa till stånd lagstiftning. Exempel på att fackliga organisationer föredrar att reglera anställningsskyddet genom kollektivavtal istället för genom lagstiftning finns också i andra länder. Genom ett studium av förhållandena i exempelvis USA hade det varit lätt att belägga att industriarbetarorganisationerna där drivit linjen att organisationerna och inte lagstiftningen skall stå garant för den enskildes trygghet.
    LO:s attityd till lagstiftning om anställningsskydd ändrades plötsligt under 1970-talets sista år. Av Folke Schmidts redogörelse i SvJT (1968 s. 392 ff) framgår att representanter för LO i samband med Nancy Winberg-målet (AD 1967 nr 17) gjorde uttalande som visar att ett individuellt anknutet anställningsskydd inte ansågs angeläget. Några år senare drev LO frågan om lagstiftning om anställningsskydd med stor kraft.

 

Kritik kan riktas mot framställningen i kapitel 2, där det inte uppmärksammas att rättsfallet AD 1967 nr 17 avgjordes vid en tidpunkt då arbetsmarknadsparternas inställning till den fria uppsägningsrätten höll på att ändras. Arbetsgivarens fria uppsägningsrätt hade inte längre den förankring som allmän rättsgrundsats som antogs i domen AD 1932 nr 100. Författaren ställer sig oförstående till att principen från AD 1932 nr 100 bekräftades i AD 1967 nr 100 men att arbetsdomstolen i ett yttrande tre år senare ifrågasätter om principen från 1932 års fall alltjämt kan ses som gällande rätt. Författaren uppmärksammar inte att när Nancy Winberg-målet efter resning återkommer upp till prövning i AD i målet AD 1970 nr 24 så upprepas inte hänvisningen till AD 1932 nr 100. I AD 1967 nr 17 deltog för övrigt inte AD:s ordinarie ordförande.

 

Man kan fråga sig varför LO plötsligt avvek från sin traditionella ståndpunkt att frågor av denna karaktär bör lösas avtalsvägen. Författaren berör inte detta. Såvitt jag ser står förklaringen att finna i de problem som LO-organisationerna brottades med under 1960-talet, nämligen den låga medlemsaktiviteten ute på arbetsplatserna och den splittring som rådde mellan kollektivanställda och tjänstemän. En stark centralisering av lönerörelserna med åtföljande löneglidning utan facklig kontroll skapade under senare delen av 1960 talet ett behov av att ge det lokala facket nya uppgifter. 1974 års arbetsrättsreform gav de lokala förtroendemännen möjlighet till fackligt arbete på betald

 

Anm. av Ann Henning: Tidsbegränsad anställning 451arbetstid samtidigt som bl. a. anställningsskyddslagen gav det lokala facket stort inflytande på beslut som uppfattades som viktiga av de enskilda medlemmarna. Den arbetsrättsliga lagstiftningen var också neutral i förhållandet kollektivanställda—tjänstemän och kunde därför fungera som bas för ett gemensamt agerande av samtliga anställda. Det är ingen överdrift att påstå att de arbetsrättsliga reformerna starkt bidragit till att skapa en gemensam "löntagarideologi" för samtliga arbetstagare oavsett skillnader i yrkestraditioner och social ställning. För arbetarrörelsen var detta säkerligen den "ideologiska" grunden för anställningsskyddsreformen. Genom att placera anställningsskydds- och medbestämmandefrågorna i rampljuset och låta motsättningar mellan arbetstagargrupper bearbetas i kulisserna har denna ideologiska förändring genomförts. Jag delar således författarens uppfattning att anställningsskyddsreformen haft en ideologisk betydelse, men betydelsen ligger enligt min mening på ett annat plan och är inte heller så framträdande som författaren vill göra gällande.
    Trots att jag anser att anställningsskyddsreglernas funktion blivit ensidigt belyst i avhandlingen ser jag ändå Ann Hennings avhandling som ett betydande arbete. Presentationen av gällande rätt är imponerande i sin klarhet och författaren visar onekligen fallenhet för denna typ av forskning. Även den teoretiska diskussionen förs med stor intellektuell kraft men jag tror att författaren här missletts av sina ideologiska utgångspunkter.

 

Kent Källström